Det finns en anledning...

Jag gillar verkligen att läsa.
Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag nämnt det på bloggen tidigare, och jag kommer nämna det fler gånger. Att läsa är ett av de, för mig, bästa sätten att koppla av. Att skriva och lyssna på musik är två andra sätt. Att titta på TV brukar inte bidra med så mycket; jag har främst på det för att ha ett bakgrundsljud när jag sitter vid datorn och skriver. Det ljudet behöver jag inte lägga märke till, men det är tillräckligt mycket för att jag inte ska fastna i mina tankespiraler. Detsamma kan jag inte säga om musik; när jag lyssnar på en låt vill jag försöka lägga märke till texten och stämningen. 
 
Just att läsa är så enkelt, på något sätt. 
Jag behöver inte tänka så mycket. När jag skriver behöver jag antingen tänka ut vad jag behöver skriva (det händer ibland) men främst på hur jag ska formulera mig. Det är det som är svårast för min del; att hitta de rätta orden som bäst beskriver det jag vill få fram. Jag tycker att det är så svårt att göra det på svenska då man har så få ord att "leka" med, till skillnad från engelska. Det har hänt flera gånger att jag försökt skriva inlägg på engelska (jag har publicerat ett fåtal), men jag blir så pass självmedveten om mitt språk att jag blir orolig över mina formuleringar och det slutar med att jag raderar alltihop.
Att lyssna på musik kräver inte heller så mycket tankekraft, men det ger mig energi. Det har sina fördelar -- inte minst då jag är trött och behöver piggas upp med några bra låtar -- och det får mig att koppla av på ett sätt som gör att stressen försvinner eller dämpas. Däremot lugnar det inte ner mig. Jag kan inte lyssna på musik precis innan jag ska sova då jag blir alltför uppspelt. Att lyssna på musik är inte heller något jag kan göra när jag känner att jag behöver slappna av. 
Så istället läser jag och förlorar mig själv i scenerna jag ser spelas framför mig. När jag läser föreställer jag mig alltid att jag befinner mig där -- jag försöker se personerna så tydligt som möjligt, försöker föreställa mig deras röster (av någon anledning har jag lättare att föreställa männens röster än kvinnornas -- av någon anledning får alla kvinnliga karaktärer min röst) och den miljö de befinner sig i. Det blir min personliga bioföreställning, så att säga. Det krävs inte så pass mycket att jag hakar mig fast vid detaljer och hamnar i en spiral av tankegångar (som när jag skriver), men det är tillräckligt mycket för att jag/min hjärna ska stimuleras så att jag kan sova utan att hålla mig vaken p.g.a. alla tankar som far runt.
 
Med tanke på att jag inte längre går i skolan får jag en större lust att läsa också. Studentlitteraturen är allt annat än lätt, och när man väl får lite tid över till sig själv vill man knappt se röken av en bok för att man är trött på att se text överhuvudtaget. Men nu när jag jobbar... Inte bara finner jag mer tid för mig själv (visst, jag jobbar fler gånger i veckan än vad jag någonsin var i skolan, men jobbet tar jag inte med mig hem som med skolan, då i form av läxor) men jag finner även större lust. 
Men det finns mer än det som gjort att jag läst så mycket den senaste tiden.
Jag är medlem på Goodreads, och där har jag satt upp ett mål att läsa 50 böcker under det här året. För mig är det en utmaning -- det är ingen svår uppgift men det är tillräckligt stort för att jag ska ha någonting att sträva mot. 50 böcker på 12 månader. Tror ni att jag kan klara det?
Jag trodde inte det först, men bara att se statistiken över det sporrar mig att läsa mer. Bara på 1½ månad har jag läst ut 10 böcker (visserligen är några av dem oerhört tunna) och jag håller just nu på med bok nr. 11 OCH 12 (en av dessa är en pjäs som jag kommer ha läst ut under kvällen).
 
Jag har under den senaste tiden nämnt mycket att jag vill/ska läsa, och det beror helt enkelt på att jag utmanat mig själv. Jag har också en statistik som stirrar mig rakt upp i ansiktet så fort jag loggar in på Goodreads och den sporrar mig att inte försöka skjuta upp på det hela. Det är det som sporrar mig till att läsa mer och mer, och att veta att jag är "4 books ahead of schedule" gör det hela beytdligt bättre. Det betyder att jag är på rätt väg och att veta att jag är några böcker före schemat gör inte att jag saktar ner. Tvärtom vill jag att den siffran ska bli allt högre -- det sista jag vill är att den går ner till "2 books" eller något. 
 
Jag har stött på bloggare som försökt lägga upp läsutmaningar för andra. Först måste jag säga att jag älskar den idén och initiativet, men jag tror att man behöver mer än så. Jag tror att man behöver utmana sig själv lite också genom att själv hitta på ett mål och själv nå det. 
Mitt mål för i år är att läsa minst 50 böcker.
Det är ett litet mål, men det är fortfarande mitt mål, och jag kan bara tänka mig hur glad och lättad jag blir när jag väl når det.
 
Vilka är era mål för i år/rent generellt?
 
 

Allt kommer tillbaka till skattebetalarna

För några år sedan skrevs det en artikel i Aftonbladet om en lovande uppfinning som ska märka av självmordsbenägna personer genom att mäta personens puls, blodvolym och svettutsöndring när de utsätts för ett visst ljud.
Vidare i artikeln förklaras vad vissa resultat innebär och detta skulle kunna rädda livet på hundratals människor. 
I nästa stycke förklaras det att varje självmordsförsök kostar skattebetalarna 800 000 kronor medan denna uppfinning bara kostar ett par hundra.
 
När jag hörde talas om detta för snart två år sedan blev jag mer eller mindre ursinnig. Visst kan det vara bra att påpeka att denna uppfinning är billig, men samtidigt känner jag att man går över gränsen när man gör en jämförelse på detta sätt. För mig lät det som att man kritiserar de som försökt/försöker ta sina liv, och även de som "lyckats" p.g.a. pengarna. För mig lät det som att man riktade ett finger mot dessa personer istället för att rikta fingret mot anledningen bakom självmordet/självmordsförsöket. För mig lät det också som att man kommit på en bra lösning för att den är billig -- en av mina reaktioner var att det inte spelar någon roll om man kan testa personer för att se huruvida de är självmordsbenägna eller inte om man inte försöker ta itu med skälet bakom benägenheten. Man talar bara om i artikeln om att uppfinningen "plockar fram" de personer som är i riskzonen, men sedan då? 
Som jag sade; När jag hörde talas om detta tänkte jag att man talade om detta som en bra idé enbart för att den är billig. Sedan är det också frågan om huruvida tillförlitlig denna faktiskt är -- om den enbart använts inom psykiatrin, bland patienter som lider av grav depression, tja då måste man nästan fråga sig hur den skulle fungera bland tonåringar. Det finns många orsaker till varför någon tar sitt liv, och jag tvivlar på att det kan mätas i blodet och svett. Däremot kan man säkert märka av en pulshöjning när personen väl valt plats och datum och när stunden är inne...
 
För flera månader sedan tittade jag på "Uppdrag Granskning" och där talade man om jag-tror-det-var-fuskbygge. Man talade då om att byggföredtag som anställts av Solna kommun för att rusta upp bl.a. en förskola inte hade fullföljt sitt jobb och som dessutom lämnat efter sig skyhöga räkningar.
Jag kommer tyvärr inte ihåg allt i detalj (jag kommer inte ens ihåg när jag såg detta, och om det var ett reprisavsnitt från säsongen som gått eller inte), men jag minns vad man sade; "Och detta kostar skattebetalarna [en viss summa pengar]". Återigen talade man om pengarna, och visst, i det här läget kan en del av mig förstå det då det var en stor summa pengar. Men det är inte det som är det största problemet här. Jag tycker inte ens att det största problemet var att kommunen anställt ett företag som blivit dömt tidigare, utan att man inte pratade tillräckligt mycket om säkerheten på förskolan. Man pratade inte om vilka skador det kunde medföra med ett ofullständig renorvering.
I första hand talade man om skattebetalarna.
 
Nyligen skrevs det i flera tidningar (jag har i alla fall sett det på fler än ett håll) att kostnaderna, som skattebetalarna får stå för, kommer upp i miljonbelopp. Ja, man belyser att summorna som lagts ner av staten för att försöka förebygga gatuvåldet är blygsamt, men man konstaterar ändå att ett personrån kostar samhället mer än 200 000 kronor (mer går att läsa här). 
Är det bara jag som tycker att det låter skevt?
Glöm bort alla de skador som kan våldsbrottsoffer kan få. Glöm bort att vissa skador kan bli bestående men. Glöm bort att våldsbrottsoffer kan drabbas av ett trauma. Glöm bort att det finns personer som misshandlas till döds och att familjer blir illa tvungna att sörja en älskad till följd av detta. Glöm bort alla dessa personer, för det är skattebetalarna som drabbas.
 
Tidigare har jag kunnat bli kritiserad för att jag tänkt i dessa banor.
Jag har inte haft jobb länge, och jag har inte betalat skattat under en lång tid. Så ja, det är en kritik som man kunnat ge mig tidigare -- "Du är ingen skattebetalare så du vet inte". Tja, nu är jag en skattebetalare och jag känner likadant nu som jag gjorde de stunder jag hörde talas om allt detta.
Jag bryr mig inte om vad varje våldsbrott kostar. Det är inte anledningen till varför jag vill att dessa ska förebyggas -- jag vill att personer ska kunna röra sig utomhus utan att behöva oroa sig över att bli rånade, misshandlade, våldtagna eller vad f*n som helst! Jag bryr mig inte om hur mycket våldsbrott kostar -- framför allt inte om pengarna går till sjukhusen och dess personal som arbetar för att vårda våldsbrottsoffret. I det läget känner jag bara att det får kosta vad det kostar vill. 
Detsamma gäller de personer som försökt ta sina liv; kosta vad det kostar vill, bara de ges en möjlighet att kunna leva igen och mer än så, finna en anledning till att fortsätta leva (terapi kan hjälpa vid dessa lägen). Vi pratar om andra människors liv här, och enligt min mening varken kan eller ska man sätta en summa på andra människor. Tyvärr är det just det som händer här när man finner ett större problem i att skattebetalare får betala mängder med pengar än i att människor skadas (antingen av sig själva eller andra).
 
När det gäller fallet man tog upp i "Uppdrag Granskning" har jag lite större förståelse för hur man blandar in skattebetalarna i det hela; man vill knappast betala för bl.a. barn säkerhet som slutar upp i osäkerhet, men återigen känns det skevt att det största problemet är kostnaderna mer än att barn kan komma till skada.
 
Vad som är värst när man läser artiklar som de ovannämnda är de kommentarer man läser. 
För mig är det ofattbart hur många människor som faktiskt håller med om att man måste göra någonting åt situationen i fråga för att kunna spara in pengar mer än att, tja, hålla människor vid liv. Jag har verkligen svårt för tanken att människor får en prislapp, än mindre att människan inte är värd den summan...
 
Så min fråga till er är nu:
Vad är viktigast för er vid dessa typer av frågor?
 

Sista söndagen på året

...och den, vad jag kan minnas, värsta dagen på det här året.
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag hade en av de konstigaste starterna på dagen. Det var som att leva i en av mina återkommande mardrömmar (bokstavligt talat!), men med vetskapen om att det här är verkligheten och att jag inte kommer kunna ta mig ur det. Jag har fortfarande inte skakat av mig känslan (och ångesten över det hela) helt och hållet, men jag hoppas att den försvinner inom de kommande dagarna. 
Som pricken över i:et har jag haft fingrarna och händerna uppe i mitt hår hela dagen. Det är en ovana jag har -- när jag blir ängslig eller nervös av mig kan jag inte hålla händerna borta från håret. Idag var jag både ängslig och nervös, vilket gjorde min arbetsdag svårare än nödvändigt. Det kombinerat med fett hår... Som jag sade, det var pricken över i:et. Mamma sade på kvällen, efter att jag slutat, att det inte syntes, men det känns. Det är egentligen en småsak, men det var en småsak jag kunde ha klarat mig utan.
 
Men nog om det!
Snart är det nyår, och då är det nya tag som gäller. I alla fall för min del; även det bokstavligt. Dels för att jag jobbar nyårsdagen (årets första pass -- för mig och butiken), men också för att jag har en tid för nästa tatuering inbokad på onsdag. Jag behöver även fixa nytt pass och jag ska -- jag har redan smått påbörjat -- försöka spara ihop lite pengar och försöka ta mig utomlands senare i år. Jag behöver verkligen komma ut och resa lite, känner jag. Var jag hamnar är en annan femma. Irland skulle vara mysigt (om inte annat, nytt), men jag saknar verkligen London. New York är också en plats jag vill åka till (på ett eller annat sätt ska jag besöka The Metropolitan Museum of Art innan jag dör), men det är lite väl dyrt för mig än så länge. Detsamma gäller för Thailand, men det vore underbart att kunna åka dit -- inte för värmen, solens, strändernas och definitivt inte för plastikoperationernas skull. Nej, jag vill åka dit för att kunna besöka Tigertemplet.
 
Det är en av mina önskningar inför 2013; att få komma ut och resa lite. Inom Sverige, som utom (jag har banne mig inte ens varit på Gotland än, så varför inte börja där?). Det och att slippa "Jorden kommer att gå under snart"-profetior. Jorden kommer inte att gå under för att människor säger att den kommer gå under; Jorden kommer att gå under antingen för att den helt enkelt går under eller för att människor spränger bort den. 
Bara under 2011 skulle Jorden ha gått under två gånger, och för att inte nämna den stora hysterin kring år 2012:s undergång. Livet är för kort för att ständigt oroa sig över sådant -- framför allt när de kommer från så många idiotiska håll.
 
Nu när jag fått ur mig ett och annat;
 
Vad har ni för förväntningar inför år 2013?
Har ni några speciella mål ni vill uppnå? Finns det någonting ni skulle vilja slippa?
 

Vem är du?



FlatStomachAppreciationDay

"FlatStomachAppreciationDay"
Det var någonting som var en trend på Twitter för ett par timmar sedan. En kille regerade på det och lade upp en bild (jag tror att den är googlad, men jag är inte helt säker) där det står "the definition of BEAUTIFUL does not require the word SKINNY". Reaktionerna på detta överraskade mig ganska så rejält.
"please stfu, stuff ur quotes up ur ass."
"you do realize flat stomach does not mean skinny"
"good thing 'flatstomachappreciationday' doesn't include the word 'skinny' x"
"so marry a fat bitch"

Ah, vilken tur vi har som lever i en grammatiskt hjärndöd värld. Att den är ytlig och utseendefixerande är ingen direkt nyhet då det pågått i alla tider. Visserligen har jag inte levt i alla tider, men jag vet hur det är att växa upp i den här tiden med de skönhetsideal som finns (inom Västvärlden), och jag vet att om man blir kallad fet är det någotning "man får ta". Om man däremot påpekar att man är vacker även om man har en mage rasar halva världen samman för att man gått för långt -- "hur kan man kritisera smala människor?"

Bilden jag skrev om...
Självklart har jag tappat bort källan, så jag kan inte länka, men jag vill ändå vara klar med att bilden INTE tillhör mig

Jag har skrivit om det här så pass många gånger att jag känner att det är er tur nu.
-Hur reagerar ni på den här Twitter-trenden?
-Hur reagerar ni på bilden?
-Hur reagerar ni på de reaktioner jag tog upp?

Skräppost

Det är så kul vad man kan hitta bland skräpposten när man tittar igenom sina mail.
En gång fick jag ett mail angående ett erbjudande på Viagra (hmm...), och nu såg jag att jag fått ett mail från banken där man sade att någon annan person använt sig av mitt konto. Vanligtvis skulle jag bli rädd, men inte nu. Dels för att jag vet att det inte är sant, dels för att mailet skickades till min "bloggmail" som jag inte har registrerat någonstans, men främst för att det inte kom från min bank. Jag har även fått mail från olika, påstådda, företag från USA och Storbritannien där det stått att en stor summa pengar väntar på att sättas in på mitt konto då jag vunnit tävlingar. Ja, för man brukar ställa upp i utländska tävlingar...

Har ni fått konstiga mail någon gång? Vad har de handlat om?

//Lisa

Veckans fråga

Jag har försökt leta efter bra listor på 100 saker man bör göra innan man dör, men den bästa jag hittade hade "Kör över en gammal kärring som går sakta över vägen" som nr 7, och jag känner att det inte är någonting för mig.

Jag vet tio saker jag personligen vill göra innan jag dör, men hur är det med er? Vad skulle ni vilja hinna göra innan ni dör?



//Lisa

Veckans fråga

Det var länge sedan jag publicerade något i denna kategori, men det ska det bli lite ändring på här framöver.

Med tanke på att det är Alla Hjärtans Dag i morgon tänkte jag bara fråga er om ni ska göra något speciellt; singlar som icke-singlar.

//Lisa

Coolt eller patetiskt?

Nu i natt var det ett gäng här hemma som hade varit ute och festat. Det är i och för sig inte farligt på det sättet, men hur får man tanken på att ställa sig mitt ute på bilvägen klockan tre på morgonen och skrika för full hals? Hur får man tanken att skrika mitt bland bostadsområden, och fortsätta med det trots en massa tillsägelser? Tror man på något sätt att man är cool då?

Själv tycker jag bara att det där är respektlöst -- även om det är många som tagit ut semester under juli månad betyder det inte att det inte finns de som jobbar under den perioden. Det var ett par stycken häromkring som öppnade sina fönster eller gick ut på balkongen för att säga till dem, men de blev snästa tillbaka. För vadå egentligen? Man har väl rätt att få sova klockan tre på morgonen, eller hur?
Som jag sade var det bara respektlöst, och det är riktit omoget också. Det är rent utav patetiskt, och det ironiska är att man håller på med den attityden för att vara "cool". Jag säger bara en sak -- lyckat. Hur coolt är det på en skala att bete sig som en idiot? Hur coolt är det på en skala att vara så otroligt respektlöst bara för att göra någon typ av markering att man står högre upp än andra?



Det är just det som fått mig att tänka -- om man är cool för att man är idiotisk, vad är man om man är sig själv oavsett vad?



//Lisa

Veckans fråga

Apropå mitt senaste inlägg -- om ni fick välja mellan två olika typer av personer att vara tillsammans med, vem skulle det då vara?

Den som anses vara ful, men som är smart eller den som anses snygg och som har en mognadsgrad som en treåring?

//Lisa

Läggdags

Även om jag är ledig imorgon är jag otroligt trött nu, så jag måste gå och lägga mig. Jag måste i alla fall försöka. Hur det går återstår att se imorgon.

Det är härligt att det är lov nu -- julkänslorna håller verkligen på att explodera inom mig nu, men det är synd att det finns så många människor som våndas av julen. Det är även synd att så många människor ska gå miste om julfirande för att de inte har ett hem.

Jag skrev tidigare att det finns många som anser att det är deras eget fel att de hamnat i den situationen, men vad tycker ni?

Berg-och dalbana

Allt går upp och ner för min del. Jag kan sitta och vara glad den ena sekunden med musik i bakgrunden, och i nästa sekund sitter jag och gråter på min säng. Jag har även varit arg under större delen av dagen, vilket inte gör saken bättre och nu är jag rörd över en kommentar som jag precis läste (tack Mikaela, jag behövde verkligen det ^^).

Jag har fått höra att jag är älskad, men hur kan jag vara det när jag ständigt blir kritiserad för den jag är? När man ständigt försöker ändra på den jag är, och inte respekterar det jag står för? Det är inte mig man älskar, det är tanken att jag alltid finns till hands som är tilldragande.
Det enda jag egentligen vill är att bli älkad av de jag älskar. Jag trodde inte att det skulle vara så mycket begärt, men just nu är det så det känns. Har jag verkligen gjort mig så oförtjänt av att bli älskad, är det så omöjligt att ha den typen av känslor för mig?
Jag önskar att jag visste vad jag ständigt gör för fel...

Vad ska man göra när man börjar tvivla på sig själv?

Veckans fråga

Självförtroende för mig innebär som sagt var att man litar på sin egen förmåga -- att man inte behöver få bekräftelse från andra kring sin omgivning för att må bra.

Men vad innebär självförtroende för er -- vilken betydelse har det ordet för er?

Veckans fråga

Jag tror inte att jag gjort det här på över en månad. Det var meningen att det skulle bli varje söndag, men det är så få som svarar. Jag kommer dock inte ge upp, och jag fortsätter med det här hur irriterande det än är.

Med tanke på mitt senaste inlägg undrar jag om ni någonsin känt er utnyttjade av vänner eller familj på ett eller annat sätt -- har ni också försökt bli accepterade/respekterade av andra kring er omgivning genom att försöka hjälpa till med allt möjligt, så pass mycket att det blivit nästan överdrivet?

Ni behöver inte svara, men det skulle vara kul om ni gjorde det.

Var går gränsen?

Jag höll på att plugga inför religionen -- enbart läsning i boken -- på Kreta (jag hade inget att göra). Jag kom till ett avsnitt där man började ifrågasätta religionen i fråga -- att det som finns skrivet inte stämmer och att man konstaterar att det inte kan vara sant.

Personligen tycker jag att det är fel -- man kan ifrågasätta vad man vill i det vardagliga livet, det bryt jag mig inte om, men man ska inte ifrågasätta en religion i en lärobok. Man ska ta upp fakta och låta läsaren själv avgöra.

Vad tycker ni -- var går gränsen för vad man kan skriva i en lärobok?

Falskt eller äkta?

Jag, Asia och My började prata om reaktioner bland omgivningen efter att något hemskt har inträffat.
Låt mig förklara; När pappa dog ville jag inte berätta för någon för jag var rädd att alla skulle vilja trösta mig. Som jag sade hade jag inte direkt vänner under högstadiet -- alla var snälla mot mig, men där gick praktiskt taget gränsen (jag känner mig fortfarande något överraskad när bl.a. Micaela undrar om vi kan göra något -- vi har varit kompisar i två år, och jag är fortfarande ovan efter högstadiet).
Efter att någonting sådant här har inträffat väcker det många reaktioner hos de i omgivningen (om de fått reda på det, vill säga -- annars blir det lite svårt), och det finns många falska reaktioner. Personer som inte brytt sig tidigare blir hjälpsam helt plötsligt, och man vet att det beror mer på händelsen än personligheten. Folk kan även komma fram och säga "Hur mår du, gumman?" när man knappt har snackat med dem tidigare.

I den här typen av situation kan man plötsligt få många vänner, men hur vet man att de faktiskt vill vara vänner och att situationen bara fått det att gå snabbare eller om det enbart handlar om medlidande? Hur vet man om det är falskt eller äkta?

Skriv gärna en kommentar :)

Outsiders

...det var det jag tittade på idag när jag inte hade någonting annat för mig.
Det handlade om personer med NF -- en genetisk sjukdom som orsaker tumörer. I vissa fall är det inte så farligt, och man kan lätt dölja det. I andra fall, det var dessa fall man nämnde, har man drabbats av tumörer i ansiktet -- dessa tumörer har deformerat ansiktet så att bl.a. ögat/ögonen hamnat längre ner, eller att käkarna och tänderna pressats ihop.
Dessa människor hade ett hårt liv, har ett hårt liv. Inte nog att man måste leva med tumörer som deformerar ansiktet, man har även människor som stirrar och kommer med kommentarer. De vågar praktiskt taget inte visa sig offentligt just för att de känner sig så groteska och skäms över sitt utseende.

Är det rätt att stirra på någon och komma med kommentarer för att man har en genetisk sjukdom som gör att ansiktet deformeras? Om ja, varför? Om nej, varför händer det då?

A-kassan

Jag tittade på nyheterna för inte så länge sedan, och det handlade lite om a-kassan och regeringens politik kring detta.
En arbetslösman berättade om sin situation efter att han förlorat sitt arbete för drygt en månad sedan och han sade att han skulle behöva de pengarna som han inte får, men som han skulle ha fått om det hade varit år 2005.
Journalisten frågade honom om det inte är så att man blir mer motiverad med den nuvarande regeringens politik kring a-kassan. Hans svar var nej -- han sade att det ökar chansen att man tar det första bästa jobb bara för att kunna försörja sig själv och sin familj. Han sade att man riskerar att ta ett jobb som inte ens är i närheten av det man är intresserad av och något som inte ens uppfyller ens kompetens.

Vad säger ni? Är den högre skatteavgiften en motivation till att skaffa ett jobb eller riskerar det att tvinga någon till att ta ett jobb som inte uppnår ens kompetens -- att man tar det för att man måste, för att man inte harandra alternativ?

...

Jag sade ju att jag skulle skriva igen :P

Jag är rastlös, och uttråkad. Det finns ingenting att göra -- det är för sent, men främst är det för kallt, att ta en promenad. Jag kan inte ta en dusch förrän imorgon då tvätten som hänger över badkaret har torkat till sig. Att sätta på TV:n är ganska meningslöst nu när den ändå måste stängas av om en till två timmar då My ska i säng för att komma iväg till skolan imorgon. Samma sak gäller även mig...
Jag har hållt på att läsa i drygt två timmar -- visst, jag älskar boken jag läser, men det gör mig mer rastlös eftersom att jag bara sitter. Det värsta är att jag sitter nedböjd utan att tänka på det, så min rygg och nacke blir ju stel och det märks när jag sedan ska resa på mig igen.
Jag känner för att skriva av mig, men jag har inget att skriva om. Jag har inte läst tidningen än och jag kommer knappast orka göra det. Jag kommer knappast klara av det utan att stampa otåligt med foten i golvet...

Sammanfattningsvis är jag uttråkad och rastlös -- de faktorerna i sig gör mig irriterad, men tillsammans blir jag rätt sur (jag vet inte om jag nämnt det tidigare, eller om det har framkommit de senaste månaderna, men jag har en rätt bitchig natur som jag försöker tona ner).
Är det någon som har något tips på vad man kan göra?

Tråkigt, jag vet...

Okej, det här är bara för att jag inte har något liv xD

Vad tycker ni om reformen Obama vill införa? Är det rätt att jämföra det med Nazityskland/Sovjetunionen?

Tidigare inlägg