Konsten att inte hamna på väggen

Någonting som kommit fram allt mer och mer (någonting som jag, om inte annat, lagt märke till i större grad) är föreställningen om att jag skulle kunna se bättre ut.
Detta är något jag tagit upp flera gånger tidigare, men det är också någonting som är så pass förekommande att man inte kan undgå att ta upp det fler gånger. 
Och vad exakt menar jag med detta?
 
Jag tänker inte hålla undan med att jag, under en period, gick ner en del i vikt.
Jag tänker inte heller hålla undan med att jag stannat kvar kring den vikten/den kroppsformen de senaste två åren. Just när det väl hände var det många som prompt skulle påpeka att jag var smalare och att jag såg bättre ut. Men vet ni vad?-jag såg precis likadan ut. Jag såg fortfarande ut som jag, bara att jag var lite smalare. 
Någonting jag fått höra en hel del de senaste åren är att jag måste se till att hålla figuren -- att jag måste akta mig för att gå upp i vikt (igen). Detta trots att jag aldrig någonsin varit stor. När jag vägde som mest bar jag runt på bara några få kilos övervikt. Jag kan nog inte påstå att jag mådde fysiskt bra under den perioden, men det handlade inte om min vikt så mycket som vad jag åt. Ja, jag tänker återkomma till det.
 
Som sagt, jag ska tänka mig för att gå upp i vikt, för Gud förbjude att jag skulle bli större än vad jag är nu. 
Gud förbjude att jag skulle få njuta av en kanelbulle på jobbet när blodsockret börjar sjunka, eller bara när jag vill ha någonting gott till kaffet. För vad som än händer, får jag inte gå upp i vikt.
Vad som än händer får jag inte bli "ful".
Och det är nu jag börjar närma mig min faktiska poäng. 
När jag vägde som mest och var som "störst", fick jag höra flera gånger om att jag skulle gå ner i vikt för att kunna se bra ut. Vad upptäckte några av dessa personer när jag väl gick ner i vikt? Å ena sidan fanns det personer som skulle hävda att jag såg bättre ut. Å andra sidan fanns det personer som försökte ge mig "tips" på hur jag skulle se ännu bättre ut. Det senare sker fortfarande, i viss mån, och jag kan inte låta bli att undra vad det beror på. 
Beror det på att man vill få mig att se så bra ut som möjligt, och att det inte räckte med viktnedgång?-insåg man att jag fortfarande såg likadan ut som tidigare, om än smalare?
 
Min vikt är inte ett lika stort problem för andra nu som det var under gymnasietiden, även om vissa fortfarande är noga med att påpeka att jag inte får gå upp i vikt igen.
Men däremot finns det andra aspekter av mitt utseende som irriterar.
Det kan handla om vad jag borde göra åt de ärr jag fått under åren. Det räcker med att jag skär mig på kartong för att jag ska få ärr. Med tanke på alla myggbett jag fått under åren; med tanke på alla gånger jag ramlat; med tanke på brännsåren jag fått när jag lagat mat (ett tips är att inte plötsligt skrika till när en person i närheten har armen inne i en ugn, redo att ta ut en pastagratäng, för det kan leda två brännsår som, efter några dagar, börjar vara); med tanke på att jag har haft dålig hy (och fortfarande har) som lämnat efter sig ärr...tja, låt oss bara säga att jag inte är så ärrfri som jag vill vara. Lägg märke till att jag skrev "vill vara", för vad tror ni det beror på? Min dåliga självkänsla? Ja, delvis, men var kommer den dåliga självkänslan från? Jo, den kommer från alla kommentarer om vad jag borde göra åt saken. Den kommer från alla kommentarer som säger att jag inte är tillräckligt fin som jag är. Tro mig, om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte brytt mig. Om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte varit självmedveten. Hade det inte varit för alla kommentarer hade jag inte fått för mig att undra vad människor egentligen tycker om mina armar och skulderblad. 
Jag har fått höra att jag borde försöka bleka mina ärr med tomater.
Jag har fått höra att jag borde tatuera över ärren.
Jag har fått ta emot tips på diverse medel jag kan använda mig av för att kunna se "fin ut att titta på".
Jag har även fått höra att min dåliga hy inte är någonting man tänker på, men då av de personer som känner mig bäst. För uppenbarligen tänker folk på min hy tillräckligt mycket för att kommentera den. De som känner mig tänker mer på mig som person än någonting annat. 
Återigen, detta är något jag tänker komma tillbaka till.
 
Precis som med min vikt kan jag inte låta bli att tänka vad nästa steg är.
När folk inte längre kunde anmärka på min vikt, började de anmärka på min hy. 
Så vad blir nästa steg när människor inser att jag fortfarande kommer se ut som jag gör, oavsett om jag har felfri hy eller inte?
Jag har redan fått höra vad jag borde göra och inte göra med mitt hår, trots att jag försöker styla det på ett sätt som jag känner mig mest bekväm med.
Jag har fått höra att jag borde tänka mer på min klädstil, trots att jag har de kläder jag känner mig bekväm i.
Jag har fått höra att jag borde sminka mig mer, även när jag står på jobbet, trots att jag inte trivs vidare bra med det.
Jag har fått höra att jag borde noppa ögonbrynen, även när jag påpekat att jag inte kommer göra det då det gör alldeles för ont (och ja, detta kommer från tjejen skrattade när hon fick nyckelbenet tatuerat). 
Jag har fått höra att jag borde ha mer smycken på mig trots att jag har mer än tillräckligt. När det kommer till smycken föredrar jag ringar framför allt annat, men tydligen är det inte tillräckligt.
 
Vilka fysiska "förändringar" jag än genomgår kommer jag fortfarande se ut som mig själv.
Man kommer alltid hitta någonting man kan förbättra hos mig, men när det kommer till kritan kommer man aldrig kunna förbättra mitt utseende då jag alltid, i slutändan, kommer fortsätta se ut som jag gör. 
Mina kindben kommer alltid finnas där. Precis som mina käkar, mina axlar, mina höfter, mina ögon, min mun, min näsa... Även om jag skulle göra någonting åt att förbättra min hy skulle den "blossa upp" när jag får min ägglossning. Den enda permanenta lösningen vore att göra någonting åt det, men vad skulle en hysterektomi göra för nytta för mig, som inte behöver en? 
Det är detta jag menar med att det finns en föreställning om att jag skulle kunna se bättre ut.
Mer än så finns det dessutom en föreställning om att jag skulle må bättre av att se bättre ut, men det stämmer inte. Jag mår inte fysiskt bättre nu när jag är smalare av den anledning att jag är smalare. Jag mår fysiskt bättre för att jag är mer medveten om vad jag äter; jag är mer medveten om att försöka få i mig så många näringsämnen som möjligt vid varje måltid. Mängden tänker jag inte på, så länge jag blir mätt.
Även om jag varit smal under gymnasietiden, och även om jag gått upp i vikt de senaste åren istället för ner, hade jag mått fysiskt bättre nu pga den mat jag äter (för ja, även smala personer kan må dåligt rent fysiskt pga dålig kost, oavsett om man äter mycket av dålig mat eller om man inte äter alls).
 
Nej, jag kommer aldrig må bättre av att bli tagen för ett utseende och inget annat.
Jag kommer aldrig må bättre av att ständigt få ta emot kommentarer som endast är till för... Ja, för vadå? För att bli någon man ska slippa skämmas över att bli sedd med? För att bli mer av en tavla man kan hänga upp på väggen än en faktisk person?
Saken är den att jag är en person.
Jag må vara blyg, men jag har en stor personlighet.
Det är det som gör att mina vänner inte tänker på hur jag ser ut. Det är det som gör att de inte tänker på min dåliga hy, min vikt (inte längre i alla fall; när jag förlorade som mest blv de oroliga), hur jag stylar mitt hår, att jag inte sminkar mig, att jag inte noppar ögonbrynen... De lägger märke till mig. 
Detsamma gäller alla personer.
Folk får säga vad de vill, men när det kommer till kritan skiner personligheterna igenom. Det spelar ingen roll hur söt/snygg någon är om denne har en hemsk personlighet på samma sätt som en bra personlighet blir det enda man ser "trots" utseendets brister.
 
Så nej, jag kommer aldrig kunna bli "finare att titta på".
Dels för att mina drag alltid kommer finnas där, om jag inte bestämmer mig för att genomgå operationer, men främst för att min personlighet kommer förbli densamma. Oavsett hur jag ser ut/kommer se, kommer min personlighet alltid ta över.
Är inte det någonting värt att satsa på snarare än att försöka få så fin hy som möjligt? Att satsa på sin personlighet snarare än sitt utseende ger trots allt mer i längden.
 

Ingen sida är bättre

Just på Facebook vet jag med mig att jag sett mycket om både vänster- och högerextremismen. 
Vad som är smått oroväckande är att många ställer sig på de vänsterextremas sida. 
Missförstå mig inte; Jag är stolt över att de jag känner ställer sig mot högerextremismen -- mot rasismen, mot nazismen -- men jag ser inte hur det ena skulle vara bättre än det andra. Inte minst när båda sidor använder sig av våld, och det är väl det som varit "det stora" sedan vänsterextremister blivit dömda till fängelse för det som hände i Kärrtorp förra året.
 
Jag tror verkligen att vi lever i en tid där våld förskönas om det kommer från "rätt" håll. 
Jag vet att jag tänkte i de banorna när jag var yngre. Det finns något heroiskt i att använda sig av våld för de svaga, eller hur?
När högerextrema använder sig av våld för att, enligt dem, på bästa sätt driva ut "fel" personer är det dåligt.
När vänsterextrema använder sig av våld för att driva bort de högerextrema som attackerar personer som redan befinner sig i utsatt läge är det bra. 
Det är just det jag inte kan hålla med om, till skillnad från mitt 16-åriga jag. Våld är våld oavsett från vilket håll det kommer från. 
Man försöker påstå att våld ibland är den enda lösningen, och till viss del kan jag hålla med. Jag kan inte tänka mig att jag skulle resonera med en våldtäktsman som attackerar mig; Jag tror knappast att jag skulle be honom lugna sig, dra några djupa andetag och låta honom tänka på konsekvenserna och fråga "Har det slagit dig att jag kan ha gonorré?".
Jag tror inte på våld, men jag tror på försvar. Det finns en skillnad där, även om man själv inte tror det. 
Om man ser någon bli slagen kan man ringa polisen.
Man kan hojta till för att låta dem veta att de har blivit sedda.
Man kan, om man är dumstridig nog, försöka skilja personerna åt (inget att rekommendera i första taget då man själv riskerar att bli slagen) och i värsta fall kan man använda det våld som krävs för att få bort personen, men då ska det vara proportioneligt. Att i det läget dra fram en kniv är inget jag kan säga att jag står för, oavsett vad man har för avsikter.
 
Många verkar tro att man inte kommer komma någon vart utan våld, men det är inte sant.
Jag kan däremot se hur man skulle kunna tro det. Segregationerna i förorterna runt om i Stockholm uppmärksammades (minst sagt!) förra året i samband med alla bränder. 
Hade människorna tagit till fredliga medel hade personerna inte uppmärksammats.
Men det var just det som blev problemet. I samband med bränderna började man lägga märke till personerna, men inte problemet. Politiker pratade om ungdomar som inte kunde respektera svensk lag snarare än att erkänna segregationen. 
En månad senare satt folk runt om i Stockholm inte längre fastklistrade framför TV:n och följde utvecklingen. Det hade blivit "gamla nyheter". 
 
Vad bidrog våldet till? Ingenting.
Precis som man anser att fredliga medel skulle ha gjort.
Den främsta skillnaden är väl att våldet orsakade skada på ett sätt som fredliga demonstrationer inte skulle ha gjort.
 
Det var det som var det stora bakslaget i Kärrtorp. Den fredliga demonstrationen blev inte vidare fredlig, vilket berodde på både...tja, alla sidor.
Högerextrema som gick till attack.
Vänsterextrema som svarade på våldet.
Att polisen var underbemannad var även det bra konstigt, om ni frågar mig, då man vet med sig mycket väl vilka reaktioner dessa demonstrationer väcker (väcker, inte "kan väcka"!)
 
Det finns en förskönande bild av vänsterextrema -- en romantiserande, herotisk bild -- som skrämmer mig lite smått. I alla fall när det kommer till våldshandlingarna. Ingen sida är bättre än den andra när det kommer till våld. Vilka personer som än blir skadade, blir personer skadade. Oavsett vad personen står för måste man på något sätt komma ihåg att denne är någons vän, pojkvän, flickvän, man, fru, bror, syster, dotter, son och/eller kanske rent utav förälder. 
 
Jag tänker dock erkänna att jag tar bredare avstånd från högerextrema än vänsterextrema.
Om dessa två är fredliga är chansen större att jag håller med den vänsterextrema.
Men jag tar lika stort avstånd från våldet som "kampen om att försvenska Sverige".
 
Som fotnot kan jag även tillägga att jag tycker att det var bra att de vänsterextrema som gick till attack i Kärrtorp fick det straff de fick då de använde sig av kniv. Men i många avseenden känner jag också att de högerextremister som var inblandade kom lindrigt undan (bortsett från den som blev knivhuggen)
 

Den ofelbara fasaden

 
 
Vi människor är mycket för perfektion och försköningar, eller hur?
Inte minst när det gäller den yttre fasaden. 
Det är någonting man lägger märke till på sociala medier. Oavsett om det handlar om bilder, statusuppdateringar eller rent utav blogginlägg ser man i regel till att det är en ofelbar fasad som visas. Man målar upp det liv man själv vill ha -- där allt är perfekt -- eller ett liv som andra ska avundas. 
Jag tror att många är mer än nöjda med sin tillvaro, och jag vet att de allra flesta inte vill skriva om sina privatliv på sociala medier (vilket faktiskt är rätt sätt att tänka) och man vill ogärna ta upp alla bråk. 
 
Jag säger inte att det är någonting man ska göra, men det kanske är dags att man börjar se saker för vad de är. Även om man är nöjd med sin tillvaro är den inte perfekt. Det finns alltid något som inte tillhör den perfekta ytan. Man behöver inte peka ut alla "felaktigheter", eller någon, om man vill det, men jag tycker inte heller att man ska måla över dem, så att säga.
För att vara helt ärlig tycker jag inte att man ska berätta någonting alls i det läget. Vad är det för mening att berätta för "världen" om sitt perfekta liv när man inte har ett? 
 
Å andra sidan är det väl så det alltid varit, eller hur?
Det är bara det att man blir mer varse om det i takt med att man använder sig av sociala medier i allt större grad. Visserligen tillhör jag den sista generationen som kommer ihåg tiden där man pratade med varandra och umgicks med varandra istället för att vara fastklistrad vid telefonen, så jag har lite mer att jämföra med, men att alltid visa upp en perfekt fasad har alltid varit det främsta "uppdraget" då man varit mer orolig över vad andra ska tycka om en mer än någonting annat. Det är trots allt andra som ska acceptera en, eller hur? Att man ska acceptera sig själv är inte på tal om -- man ska accepteras av andra, till att börja med.
På något sätt är det viktigare att man målar upp en perfekt bild som andra kan/ska beskåda och avundas än att man själv ska göra det.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med allt detta; jag sitter främst och spånar, men att måla upp en perfekt fasad är någonting man tidigt lär sig att göra -- att man ska göra.
Det roliga är att man gör det för att inte riskera att bli kritiserad, men det är just det man till sist blir då man på något sätt blundar för sin egen verklighet. Det är en sak att se det positiva med ens egen tillvaro, det är en annan att förneka det negativa. 
 
Det är det jag vill ha sagt med bilden.
Jag tog den ett litet tag efter att jag vaknat bara för att visa att inte ens tjejer ser bra ut på mornarna. Oavsett vad reklamer och tv-serier/filmer visar, vaknar tjejer upp antingen osminkade eller med gårdagens smink utsmetad över halva ansiktet. Tjejer vaknar inte upp med stylat hår som faller i perfekta vågor. Det är många gånger trassligt, spretigt och större än ens eget hus. 
När man är morgontrött ser man allt annat än storögd ut och man är allt annat än glad om man tvingas till att gå upp tidigt på morgonen. 
 
Så där har ni en bild på mig när jag är hyfsat nyvaken, med svullna, osminkade ögon, trassligt hår och iförd ett slitet linne.
Och tänk också på att jag varit vaken ett tag innan bilden togs. Det var trots allt jag själv som tog den. Jag var uppe en liten stund, hämtade telefonen, lade mig ner i sängen igen och kollade igenom mina mail. Så även jag drog till med några försköningar, vilket jag inte är rädd för att medge.
 
Jag bryr mig inte om den perfekta ytan.
Jag har helt enkelt varken ork eller lust till att låtsas att mitt liv är något det inte är, och att jag är någon jag inte är. 
 

Den stora flickan

Redan strax efter nyår såg jag en hel drös med statusuppdateringar på Facebook där främst tjejer "taggar inför Beach 2014" och sådant börjar komma igen. 
Alltför många tjejer gör mer eller mindre allt de kan för att bli smala och snygga till sommaren, och någonting hemskt i det är att de är smala redan från början. Jag pratar inte om tjejer som är trådsmala, utan om tjejer som är smala -- som är normalbyggda. Jag pratar inte om tjejer som kan riskera att hamna på sjukhus om de blir smalare, utan jag pratar om de tjejer som "har råd att bli smalare". 
Varför använder jag mig av den frasen?
För att det är så vissa ser på mig -- att jag kan bli smalare. Visst, det ligger någonting i det. Jag kan bli smalare utan att riskera min hälsa, men det är inget jag behöver. Detsamma gäller dessa tjejer. De behöver inte gå ner i vikt, men ändå verkar många av dem känna just ett sådant behov -- att bara för att man kan bli smalare måste man bli smalare. Det handlar inte om att bli "för smal", men det handlar om att befinna sig på gränsen. 
 
Jag skäms lite över att erkänna att det först är nu när jag befinner mig där som jag tänker på det.
När man pratar om tjejer och skönhetsidealen talar man ofta om de tjejer som befinner sig på varsin sida, om man ska uttrycka sig så. Man talar ofta om tjejer som är större och som inte ska gå ner i vikt om det inte är nödvändigt för hälsan, eller om tjejer som är så pass smala att de måste gå upp i vikt för att inte riskera att falla ihop. Det finns vissa som tar en titt på de större tjejerna och anser att de försöker införa ett ohälsosamt skönhetsideal där det är okej att vara överviktig på samma sätt som vissa tar en blick på de smala tjejerna och anser att de är benrangel som skulle se bättre ut om de hade lite mer kött på benen. 
Först vill jag bara understryka att en kvinnas storlek inte har någonting med hennes skönhet att göra. Bara för att man är lite större/rundare betyder det inte att man är "ett fetto" och bara för att man är smal betyder det inte att man är "ett benrangel". Även detta talar man mycket om, men hur är det med tjejerna som faller däremellan? När "vi" tränar tänker de flesta att det är hälsosamt då "vi" gör det för att stärka fysiken. Ja, många gör det, det tänker jag inte förneka, men när man ser dessa typer av tjejer lägga upp "före"- och "efter"-bilder för att därigenom visa att de snart är redo för Beach 2014... Hur kan det handla om hälsan om man tränar för att bli smal och snygg? Hur kan det handla om hälsan när man pressar sig själv till att förlora vikt man inte behöver förlora bara för att man har råd med det?
 
Jag har ett BMI på 22, vilket är normalvikt. Utöver det är jag rätt stark av mig (ni ska se mig när jag tar emot varor på jobbet -- en av mina kollegor kallar mig Hulken), och muskler väger mer än fett. Helt "fettlös" är jag inte, men det är inget jag lägger större energi åt att tänka på. Men ändå har jag fått det påpekat att jag kan gå ner mer i vikt och jag har beskrivits som "en stor tjej". Jag vet inte hur man har tänkt där, när man slängt ur sig den kommentaren, men ibland känns det som att man kan säga att jag kan gå ner mer i vikt för att jag har råd med det, och det är okej att påpeka det då jag är för smal för att ta åt mig -- för att jag inte är tillräckligt stor för att kunna känna mig kränkt eller illa till mods. 
 
Allt detta...
Att tjejer som redan är smala tränar för att bli smala inför Beach 2014, och som i viss skala uppmuntras till det, att tjejer som har råd med att gå ner i vikt kan göra det av den enkla anledningen att de inte förlorar något på att gå ner i vikt annat än vikten i sig och min egna erfarenhet av att bli kallad "stor"...
Är det bara jag som uppfattar det hela som att man inte kan vara smal förrän man inte längre har råd att förlora kilon? Att om man har råd med detta kan man inte ses som smal och att man ständigt måste uppnå det? 
Man är trots allt inte tillräckligt smal för att ses som "smal och snygg", och man är inte tillräckligt stor för att ses som "kurvig och sexig". Att gå ner i vikt är det enda alternativet som finns då man inte kan gå upp i vikt utan att måla upp ett skönhetsideal där man hyllar övervikt. 
Nu kom jag av mig något, men man pratar om ofta om kvinnors storlek, men var går gränsen för vad som är stort egentligen?
 
Det kanske bara är jag som tänker på det här viset, men...
Att befinna sig i något av dessa spektrum -- att vara antingen "för stor" eller "för smal" -- har många nackdelar då man blir en lätt måltavla för glåpord. Å andra sidan befinner man sig också där man kan förvänta sig ett stort stöd. Just det sistnämnda behövs det dock lite (!) mer av, men när man befinner sig i mellanläget kan man nästan inte vänta sig någonting. I alla fall utifrån det jag fått uppleva. Jag är inte tillräckligt stor för att bli kränkt när någon kallar mig stor då jag är tillräckligt smal för att veta bättre, och jag är inte tillräckligt smal för att kunna bli kallad "äckligt benrangel" då jag har kurvor som bevisar motsatsen. 
Men ändå får jag ta emot kommentarer. De är inte direkta glåpord som "fetto", men antydningar kan även de ha sin verkan.
 

Den ytliga vardagen

För knappt ett år sedan skrev jag att det fanns två skäl till varför jag inte bloggade -- 1. att jag inte hade tid/ork efter jobbet, inte minst de kvällar jag kom hem sent (det kunde hända att jag kom hem strax innan midnatt) och 2. att jag inte mådde bra. Det senare var den främsta anledningen då jag många gånger bestämde mig för att sätta mig ner framför datorn innan jag åkte iväg till jobbet.
Hur är det nu?
Tja, många gånger beror det på att jag inte har mycket att berätta. Många dagar mår jag bara allmänt dåligt, det tänker jag inte förneka. Jag försöker då läsa så mycket som möjligt, av någon anledning, men det brukar inte hjälpa då jag inte kan koncentrera mig på handlingen. Vad som brukar hjälpa är däremot musik, som jag kan lyssna på i timmar utan att sluta. Det är det som håller mig igång när jag har svårt att hitta motivation på annat håll.
Men nuförtiden handlar min brist på blogginlägg om att jag sällan sätter mig ner vid datorn överhuvudtaget. Det skulle i sådana fall vara när jag betalar räkningar, men annars håller jag mig till telefonen, och inte ens där surfar jag mycket. När jag väl får lust att skriva vänder jag mig till mitt block. 
 
Jag har skrivit detta flera gånger tidigare, men en del av mig är verkligen trött på hela grejen.
Jag har tyvärr förlorat respekten för sådant som rör bloggandet -- inte i alla avseenden, men i många. Under årens gång har jag lärt mig att det är mycket man måste förhålla sig till, och många gånger har jag tänkt/känt att man knappt kan förhålla till sig själv för att kunna ses som en bra bloggare. Många anser att en bra blogg ska ha en snygg design och att den dessutom ska uppdateras flera gånger dagligen. Och innehållet? Tja, vad jag fått läsa ska inläggen inte vara alltför djupa/tunga -- en bra blogg ska vara rolig, inte tråkig. Men vad hände med att vara personlig? 
 
Jag är inte redo att sluta helt. Dels för att det kommer dagar där jag känner att jag måste få dela med mig om ett och annat, men jag har också skrivit så mycket tidigare som jag gärna vill bevara. Jag har vuxit en hel del genom åren vilket är något som märks av här. Det är här jag tydligast ser hur jag en gång tänkte och jag får det svart på vitt hur jag har utvecklats. 
Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på de bloggare i utlandet som riskerar att hamna i fängelse, om inte sina liv, genom att bara publicera sådant de upplever i sin vardag. Många bloggare förföljs i andra länder. De använder sina bloggar som ett verktyg för att få omvärlden att öppna upp ögonen och genomskåda den cencurerade fasaden. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta med många svenska bloggare som skriver för att provocera. 
Om det är det jag håller på med just nu vet jag faktiskt inte -- mitt mål är inte att provocera, men samtidigt håller jag inget tillbaka när jag säger att den svenska bloggvärlden känns som ett ytligt skämt jämfört med andra.
Jag säger inte att bloggare är ytliga.
Jag säger att den svenska bloggvärlden är det då man uppmuntras till att endast förhålla sig till det ytliga -- där man uppmuntras till att skriva om en fantastisk vardag, oavsett hur fiktiv den är, snarare än om hur ens verklighet faktiskt ser ut.
 
Jag är för mycket av en idealist för att inte tänka att jag borde fortsätta blogga och förhålla mig till den jag är mer än till den "typiska bloggläsare" vill att jag ska vara bara för att visa att det finns andra alternativ, så att säga. Det kanske skulle vara uppfriskande att stöta på en bloggare vars liv inte är perfekt, där allt inte är en dans på rosor och där ett bra utseende inte är givet.
Å andra sidan skäms en del av mig över att vara en bloggare, och att erkänna det, och jag vill inte skämmas över den jag är. Vad för typ av person skulle jag då vara? -En hycklare! 
Vi vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om hycklare.
 
Vi får se var detta tar vägen, men ett "hej då" blir det inte.
Inte på ett tag, i alla fall
 

Någonting fint att titta på

Jag har aldrig varit den söta/snygga/fina tjejen. 
När det kommer till utseendet har jag alltid varit alldaglig. När jag var yngre var det någonting jag var ledsen över, men samtidigt trodde jag också då att Shrek var en snyggare tjej än mig. 
De senaste åren har jag inte haft så stora problem med det. Visst, jag kan inte påstå att jag aldrig tittat mig i spegeln och önskat att jag var åtminstone något söt, men jag vet med mig nu att det finns fina drag hos mig och det räcker mer än gott och väl. 
Kort sagt har jag accepterat att jag ser alldaglig ut, och hur konstigt det än må låta måste jag ändå säga att jag mår bra över det hela. 
 
Men det betyder inte att jag inte tar illa vid mig när jag får höra vad jag borde göra (och inte göra) för att bli finare. 
Bara för att jag vet att jag inte är mycket att se på betyder det inte att jag inte tar illa vid mig när andra påpekar det. Tro det eller ej så tar jag illa vid mig när jag får höra att jag borde bära andra kläder, och att jag borde byta stil helt och hållet, för att kunna se bättre ut. Jag tar illa vid mig när jag får höra att jag borde sminka mig (oftare) för att jag ser bättre ut då. 
Otroligt nog tar jag inte illa vid mig av det i sig. 
Ja, en del av mig känner att man kan välja att titta bort från mig om man nu tycker att jag ser så jävla hemsk ut, men det som sårar mig mest är utseendefixeringen i sig. Varför är mitt utseende viktigare än min personlighet? 
Jag har inte den bästa personligheten, men helt hemsk kan jag inte påstå att jag är, även om jag har mina stunder. Jag bryr mig om andra.
Jag är snäll, generös (mer eller mindre), hjälpsam, lojal... 
Vad som sårar mig ännu mer är allt annat som överskuggas av utseendet. 
Jag är ambitiös av mig. Jag gillar att utmana mig själv och se vad jag kan gå för, och många gånger klarar jag av mina egna utmaningar mer än galant. Med tillräckligt mycket koffein i mig kan jag klara av att hålla flera bollar i luften. Jag är också, om jag får säga det själv, smart (även om jag har mina inte-så-fullt-smarta-stunder) och jag vet att jag har en otrolig potential att bli något. Jag vet att så fort jag listat ut exakt vad jag vill bli och så fort jag får någonting som motiverar mig kommer jag lyckas. 
Jag vet att jag kan bli det jag vill, men jag måste bara lista ut exakt vad det är först.
 
Trots allt detta är det mitt utseende som man kommer tillbaka till.
Det som sårar mig handlar inte om att jag på några sätt skulle känna mig ful.
Det handlar snarare om att det alltid ska gå tillbaka till mitt utseende. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll vad jag gör för mina vänner, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur smart jag är, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur jag är som person då man är angelägen om att jag ska bli ett "utställningsexemplar" mer än någonting annat.
 
På jobbet är jag, enligt min chef, den som arbetar mest.
Jag har jobbat där i bara drygt ett år och jag har redan fått vara med och lära upp ett par personer. 
Mer än en gång har kollegor ringt mig och frågat om hjälp just för att de vet att jag kan
Jag gick ut gymnasiet med ett snitt på 18,1 (av 20).
Jag började plugga på universitetet direkt efter gymnasiet, vilket inte var det smartaste. Jag kan inte säga att jag gjorde bra ifrån mig där, men jag blev godkänd i allt. Med tanke på att jag gick in i väggen under gymnasiet och med tanke på att jag "stängde ner" så fort tentaveckorna kom, måste jag ändå säga att jag var allt annat än dålig. Jag kämpade mig igenom kurserna och klarade mig. 
Vad mer ska krävas av mig innan man ska se mig som tillräcklig?
Vad mer måste jag göra för att bevisa att jag är mer än mitt ansikte, min kropp, min hud, min vikt, mitt hår...?
 
Jag är inte naiv nog att tro att folk kommer sluta döma mig helt baserat på mitt utseende, men jag trodde åtminstone att jag skulle kunna nå den punkt där jag är tillräcklig som person. 
Jag är vuxen nu och jag blir fortfarande dömd på samma sätt som när jag var tonåring.
Det är det som fått mig att börja undra om jag någonsin kommer vara tillräcklig som person; För att vara tillräcklig som person måste man först bli sedd som en. Just nu känns det snarare som att jag blir sedd som ett renorveringsprojekt. 
 
Det lustiga är att jag aldrig kommer se fin ut.
Oavsett om jag byter klädstil, går ner mer i vikt eller sminkar mig kommer jag alltid se ut som mig.
Jag kommer inte se bättre ut för det.
Jag har kommit till underfund med det, och accepterat det, så varför ska det vara så svårt för andra att göra detsamma?
Så återigen; Varför är det så mycket viktigare att jag blir fin att titta på när jag lika gärna kan lägga all den energi åt att bli fin som person?
 

Den utseendefixerade verkligheten

Det är rätt otroligt hur stor roll utseende har fått.
Utseende har alltid spelat roll på ett eller annat sätt genom tiderna, såvitt jag kan bedöma, men bara för att det varit på det sättet i århundraden -- med största sannolikhet årtusenden --betyder det inte att man kan vifta undan problemet som om det vore ingenting. För vad man än säger har det blivit ett problem. Man kan definitivt fråga sig när problemet faktiskt uppstod, men vi har blivit alltmer medvetna om att det faktiskt ligger problem i den utseendefixering som finns. Det har varit både bra och dåligt. Bra i det avseenden att man försöker få vissa att må bättre, dåligt i att man försöker få andra att må sämre; bra i det avseende att man förstår sig på problemet och försöker fixa det, dåligt i att man inte erkänner hela problemet.
Vad menar jag med detta?
 
När man tänker på utseende och utseendefixering tänker man många gånger på tjejer i första hand.
Visst, det är i större grad tjejer som drabbas av ätstörningar. 
Det är inte så konstigt om man tänker efter. Tjejer förväntas inte bara vårda sitt yttre på alla tänkbara plan. Det handlar inte bara om vikten, det handlar om rätt sminkning, rätt kläder, rätt hår och för att inte nämna hyn. Samtidigt förväntas tjejer prestera bra i skolan. Det motsägelsefulla i detta är att de helst ska vara så bra som möjligt utan att plugga för mycket. Utöver det ska tjejer helst vara sociala och gärna populära, men de ska inte falla för grupptryck. 
Det var i alla fall så jag upplevde det när jag själv växte upp, och det höll inte bara i sig under högstadiet. Även under gymnasiet fanns dessa krav, och än idag kan jag få kritik för att jag inte är tillräckligt social som inte festar. 
Men enligt mina erfarenheter är det inte detta som är det värsta. 
Vad jag än presterade i skolan -- hur mycket jag än pluggade för att få bra betyg och hur smart jag än faktiskt påvisade att jag var -- var det inte tillräckligt. Inte bara handlar det om den sociala biten, men det var helt enkelt inte tillräckligt bra det jag gjorde alla gånger. När jag pressade på mig själv ännu mer blev jag allt mindre kritiserad för mitt engagemang, skulle man nog kunna kalla det. Jag blev kritiserad i en allt mindre grad när jag började få fler vänner och när jag började komma ut ur mitt skal, men vad jag än gjorde och hur väl jag än gjorde det fanns det alltid något jag blev kritiserad över. Mitt utseende. 
Det spelade ingen roll hur mycket mina vänner gillade mig -- hur mycket de fortfarande gillar mig -- för jag var inte den snygga/söta.
Det spelade ingen roll hur smart jag var för jag hade inte rätt kläder för min kroppstyp. 
Nu under den senaste tiden har jag fått fler komplimanger för mitt utseende, men hur kan jag se det som komplimanger när jag får fler tips om hur jag på bästa sätt kan framhäva mina kurvor (främst brösten) när jag hellre vill framhäva mina bättre personlighetsdrag för den jag tycker om?
Så nej, det är inte så konstigt att tjejer drabbas av ätstörningar i större grad än killar.
Många tjejer pressar sig själva något otroligt hårt utan att bli helt accepterade, och när man når den punkt där man inte känner att man har kontroll, tar man över den på annat håll. Det är i alla fall den bild som många gånger målas upp -- att tjejer tappar kontrollen över sin vardag p.g.a. all press att de tar kontrollen över sina matvanor utan att inse att det går till överdrift. För mig var det annat. 
Jag drabbades aldrig av anorexia, men det hände flera gånger att jag struntade i att äta på hela dagar. För mig kändes det som någonting ångestdämpande; Jag hade en sådan hård press på mig själv och jag hade press från personer i min omgivning att jag många gånger kände att jag misslyckats. Tänk er att känna er misslyckade, värdelösa och som stora besvikelser. Det är ingen trevlig känsla det, så det hände ett par gånger att jag kände att jag inte förtjänade mat för att jag misslyckats. Och de få gångerna jag kände att jag gjort någonting att vara åtminstone smått stolt över, blev jag påmind om att jag inte såg bra ut. Det ledde till att jag åt mer än nödvändigt. En del av mig tänkte att om jag ändå skulle vara ful, kunde jag lika gärna göra det värt det.
 
Vad tjejer än gör -- vad de än presterar -- lyckas många i omgivningen ändå vända på det hela för att få det att handla om utseende. Detta är någonting alla känner till, men det är inget man verkar se som ett problem. Varför skulle man annars tillåta denna mentalitet i media på samma sätt som i vardagen? När en kvinna dyker upp på en finare föreställning av något slag talar man inte om hennes prestationer eller arbete. Man talar om hennes klänning. 
 
Många är däremot väl medvetna om att kvinnor drabbas hårdare av utseendefixeringen att man försöker motverka idealen. Det finns kända kvinnor som tagit bilder på sig själva när de precis vaknat upp efter en lång natts sömn för att visa att den perfekta ytan som visas rent utåt inte är någonting annat än en uppbyggd fasad tillverkad av andra än de själva. 
Samtidigt försöker de allra flesta motverka bilden av "det sanna skönhetsidealet" där kvinnor måste vara pinnsmala med stora bröst och en perfekt rumpa. Många försöker istället säga att det inte är fel om kvinnor har lite hull kring mage och höfter. Man kan inte påstå någonting annat än att det är bra att man försöker stärka självkänslan bland de kvinnor som på många håll inom medievärlden bllir kritiserade för sitt utseende/sin vikt, men det har också gått till den punkt där smala kvinnor blir nedklankade. I mina ögon har man då inte löst problemet när det kommer till utseendet -- man har snarare förskjutit det från "den ena sidan till den andra", så att säga.
Samtidigt kan man inte påstå att det är en lösning på hela utseendefixeringen då man fortfarande fokuserar på utseendet. Det är inget fel i att lägga märke till hur någon ser ut och ge honom/henne någon komplimang, men det får inte ta över allt annat, vilket det känns som att det gjort. Oavsett vad man tycker om kvinnors kroppar, och hur kvinnor bör se ut, måste man fråga sig vilka medel som används för att locka till sig kvinnor/tjejer/småflickor; Hur hade man tänkt sig att kvinnor/tjejer skulle lockas till de vetenskapliga fälten när man gör ett stort moderepotage inför, och under, Nobelfesten? 
 
Den ökade medvetenheten om utseendefixeringen har gjort att man uppmuntrat kvinnor med rundare former att inte försöka bli av med dem, och man har försökt ge dessa kvinnor bättre självkänsla. Man kan inte påstå att det är dåligt, men dåligt är det att många istället klankat ner på smala kvinnor till den grad att de kämpar med att gå upp i vikt. 
Det är bra att man sett att det finns problem i att utseendet tagit över så pass mycket som det har, men man erkänner inte hela problemet då man gör förskjutningar istället för att lösa allt. Man kommer inte lösa problemet med utseendefixering helt och hållet, men när man bortser från prestationer och personlighet p.g.a. utseende -- när det inte spelar någon roll vad man åstadkommit under en livstid då utseendet får större andrum -- då blir det ett problem i sig.
 
Och nu har jag bara talat utifrån mina egna erfarenheter och några egna slutsatser utifrån det jag hört från många av mina tjejkompisar. 
Även killar blir hårt drabbade av detta, även om det är någonting man inte talar lika öppet om.
 

Det här med HBTQ

Man kan inte förneka att det är mer accepterat att vara HBTQ-person i Sverige, och andra delar av världen, nu än för låt-oss-säga 40 år sedan. För 40 år sedan var homosexualitet fortfarande klassat som psykisk sjukdom, vilket för mig är ofattbart. 
Man kan dock inte heller förneka att det är helt accepterat att vara just HBTQ-person idag. Inte ens i Sverige. Det finns fortfarande en hel del fördomar, och jag... Jag kan inte förstå hur man kan vara så trångsynt när man vet betydligt mer om de olika sexualiteterna idag än vad man tidigare gjort. Till att börja med vet man att sexualitet inte är något val. Att det krävts forskning för att övertyga människor om detta, och att det fortfarande inte anses som tillräckligt starka bevis, är bortom min förståelse. Jag vet med mig själv att jag inte valde att vara hetero, så varför skulle man välja att vara homo eller bi? Varför skulle man dessutom välja att vara homo/bi när man vet vilka fördomar som finns, och vilka begränsade rättigheter man faktiskt har? Jag tror knappast att någon skulle få för sig att krydda till sin tillvaro genom att välja ett mer begränsat liv. Tyvärr är det det man tilldelas av den enkla anledning att man råkar vara den man råkar vara. 
 
När det kommer till HBTQ-frågor finns det ingen hejd på mig. Det är något jag verkligen kan prata om, även om det är något jag hellre skriver om då jag stött på så "fantastiskt" dumstridiga personer (jag har inget emot att ta till mig andras åsikter, men det finns gränser för hur mycket dumheter jag kan klara av). 
Man skulle kunna tro att det värsta, enligt mig, när det kommer till dessa frågor är just de begränsade rättigheterna. Bara en sådan enkel -- och självklar! -- rättighet som att kunna gifta sig är någonting som fortfarande berör mig. Jag är glad över att samkönade äktenskap äntligen är erkänt i Sverige, men det var inte lätt att komma till den punkten. Vad som också berör mig är att samkönade äktenskap fortfarande inte är erkänt i många andra länder.
När det kommer till HBTQ-frågorna, anser jag att det värsta är att man åtskiljer mänskliga rättigheter från HBTQ-rättigheter. I mina ögon finns det inga HBTQ-rättigheter då HBTQ-personerna inte söker rättigheter utöver konventionen om de mänskliga rättigheterna.
De mänskliga rättigheterna säger att man ska få gifta sig med den man vill. Visst, artikeln nämner inte sexualitet, men den säger att äktenskap ska kunna ske utan inskränkning p.g.a. ras, religion eller nationalitet och den fortsätter med att säga att äktenskap "må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke"
HBTQ-personer vill inte ha en rättighet utöver det som redan står skrivet; de vill också kunna gifta sig utan inskränkning p.g.a. ras, religion eller nationalitet och de vill också kunna gifta sig med rätt person. Artikeln må inte specifikt nämna sexualitet, men den nämner ändå fullständigt samtycke. Om två personer älskar varandra och ger sina fulla samtycken att gifta sig med varandra, vad spelar det då för roll om det är två kvinnor eller två män? Om en homosexuell man tvingas till att gifta sig med en kvinna p.g.a. sociala normer, då har han knappast gett sitt fulla samtycke, eller är det bara jag som tänker i de banorna?
 
HBTQ-personer vill dela samma rättigheter att bilda familjer som heterosexuella par. Även om det är något som ofta behöver ske via omvägar betyder det inte att det är fel. Det finns trots allt heterosexuella par som tar till alla tänkbara medel för att få barn, så varför ska inte samkönade par kunna göra detsamma? 
 
Den viktigaste rättigheten är den första artikeln ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:
"Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter"
Alla människor -- ALLA!
Så varför är det så svårt att räkna in HBTQ-personerna? De är trots allt också människor.
 
Jag kan utan problem tala om HBTQ-frågor och använda mig av den benämningen. Samkönade äktenskap är en HBTQ-fråga då det inte berör heterosexuella par, men jag kan inte tala om samkönade äktenskap som en HBTQ-rättighet då jag anser att det är en mänsklig rättighet att kunna gifta sig oavsett vem det rör sig om.
Jag ogillar tanken att tala om HBTQ-rättigheter som någonting separat utöver de mänskliga rättigheterna. Jag känner att man delar upp människorna genom att dela upp rättigheterna. För mig känns det då som att man riktar in vissa rättigheter till vissa personer, och andra rättigheter till andra personer. 
När man gör den där åtskillnaden blir det en sådan tydlig uppdelning mellan HBTQ-personer och heterosexuella, om ni frågar mig, och det är både förbryllande och nästintill vidrigt då vi alla är människor som söker samma rättigheter.
För mig är det en självklarhet att alla ska ta del av samma rättigheter då vi alla är människor. Det finns vissa människor som är bättre än andra -- självklart finns det det! -- men det finns ingen grupp människor som är bättre än någon annan, så varför ska det finnas en hierarkisk ordning där man bestämmer vilka som har rätt till vissa rättigheter och vilka som inte har rätt till andra?
 
 
Som jag skrev finns det ingen hejd på mig när det kommer till HBTQ-frågorna. 
Jag kan inte komma på när det inte varit så, för detta är någonting jag alltid känt starkt för. Även när jag var liten förstod jag inte varför det skulle vara fel att vara bög eller lesbisk. För mig var det bara ett rent faktum. 
Det är just detta som fått en och annan att undra om jag själv är homo eller bi, men nej, jag är hetero.
Jag föddes som flicka och växte upp till en kvinna, så trans är jag inte heller.
Nej, detta är inte mitt sätt att säga "Bara så att ni vet så är jag normal". Detta är mitt sätt att säga att man inte behöver vara HBTQ-person själv för att kunna ta den typ av ställning jag tagit.
När det kommer till kritan behöver man bara vara medmänsklig.
 

Det här med genus

Det är otroligt att man fortfarande pratar om genus och könsstereotypa roller på samma sätt som man gjorde för ett par år sedan -- för flera år sedan, faktiskt. Visst, genus är ett stort område som man inte kan förändra över en natt, men jag måste ändå säga att det är rätt otroligt att vi inte kommit längre. 
För mig är det rätt otroligt att det än idag, på något sätt, anses provocerande om man inte visar tydligt vilket kön man tillhör. Jag tänker inte bara på några av de reaktioner som väcktes tidigare i år under Melodifestivalen (visserligen måste jag erkänna att det var överraskande många som gillade det Yohio gjorde, och fortfarande gör, när det kommer till genus vilket gjorde mig mer än glad), men också att folk kan sitta i flera minuter på ett café och undra om personen som gick förbi tidigare var kille eller tjej; det är rätt otroligt att en sådan sak kan ses som dagens stora fråga. 
Innan jag fortsätter skriva: Ett tips är att sluta grubbla över det, konstatera att det antingen var en människa som gick förbi eller en riktigt talangfull golden retriever och att återgå till kaffet. När det kommer till kritan är en annan persons könstillhörighet inget problem -- och framför allt är det inget som angår någon. 
 
Det är rätt otroligt att vissa reagerar starkt bara när det kommer till leksaker, eller någonting så banalt som färger; det är rätt otroligt att man fortfarande har en könsbestämmelse på färger. Antingen ska flickor hålla sig till rosa för att det är en "flickfärg", eller så ska de hålla sig borta från den färgen just för att det är en "flickfärg" -- flickor ska antingen hålla sig till den färgen för att det anses mest passande, eller så ska de hålla sig borta från den färgen för att det skulle stärka könsroller. 
På samma sätt ska pojkar antingen hålla sig undan från den färgen, eller så ska de omfamna den -- om det inte är stötande, är det normbrytande. 
Oavsett vad det handlar om har färger fått en könsbestämmelse. Det roliga är att detta kommer från vuxna; barn säger inte att det är fel att gilla rosa om ingen har lärt dem det. Däremot finns det barn som inte gillar rosa, men där rör det sig mer om att barnen inte gillar färgen mer än att det är fel att de gillar den.
Det kanske bara är jag, men skulle det inte vara lättare om barnen själva fick bestämma vilka färger de gillar/ogillar? Är det inte bättre att barnen själva får bestämma vad de tycker istället för att vuxna ska lägga ord i mun på dem? 
Om inte annat kan man väl se det såhär:
Genom att motverka stereotyper till varje pris kommer nya stereotyper skapas.
Det må verka konstigt när jag skriver det på det sättet, men fundera gärna kring det.
Om man återigen tar färger som ett exempel; Om man försöker motverka kvinnliga stereotyper genom att säga till flickor att de inte får gilla färgen rosa, och att de istället ska gilla blått, på samma sätt som man försöker få pojkar att gilla rosa istället för blått, vilka resultat får man då? Man må tro att man motverkar normer genom att "förbjuda" flickor att gilla sådant som är typiskt tjejigt, och genom att "förbjuda" pojkar att gilla sådant som är typiskt killaktigt, men i själva verket skapar man bara nya stereotyper. 
Man må ha ändrat vissa förutsättningar, men problemet kvarstår.
Ja, man kan alltid uppmuntra flickor och pojkar att gå sin egen väg när den leder bort från det stereotypa, men då måste man också se till att det är deras väg och inte vuxnas.
Eller är det bara jag som tänker så?
 
Det som även förbryllar mig är att man faktiskt använder sig av benämningen "tjej-/killeksaker".
Ja, det finns leksaker som är mer inriktade till flickor, respektive pojkar, men att kalla dem "tjej-/killeksaker" måste jag ändå säga är att gå lite över gränsen. 
Ni kan sucka och himla med ögonen hur mycket ni än vill, men jag känner ändå att det inte finns någon mening i att ge leksakerna en könsbestämmelse när de inte ens har något kön (å andra sidan, vad vet jag -- leksaksbilar kanske har en penis trots allt).
 
Det finns så mycket att skriva när det kommer till det här ämnet, på både gott och ont. 
Å ena sidan är det bra att det finns ett ämne som väcker starka reaktioner och som får en att verkligen tänka till. Även de som tycker att genus är tråkigt har mycket att säga. Det är rätt uppfriskande för att vara helt ärlig -- när det kommer till genus finns det inget som är rätt eller fel när det kommer till fakta. Det bygger på erfarenheter, uppfattningar och egna åsikter. Man behöver inte ha läst genusvetenskap på universitetet för att ha någonting att säga till om, med andra ord.
Men å andra sidan känns det som att många av de problem man bygger upp har väldigt enkla lösningar. Den främsta lösningen är att man inte skapar ett problem från första början och att helt enkelt låta människor få leva sina egna liv och vara sig själva. När det kommer till kritan blir ändå ingen skada skedd om man har ett androgynt utseende, och att låta saken vara istället för att grubbla över om det var en tjej eller kille som precis gick förbi... Tja, det känns som det enklare valet. 
 

Vad är vad?

Jag lyssnade på Radio 1 igår när jag arbetade, och två saker slog mig:
-Vissa människor är bra korkade. Man behöver inte alltid ha en "bra" (vad det nu skulle innebära) åsikt, men om man lägger fram en åsikt bör man motivera den med någonting annat än "det är så det är". 
-Robert Aschberg måste verkligen lära sig att lyssna på vad andra människor har att säga istället för att köra över dem. Jag tänker ofta i samma banor som honom, och vi blir båda två lika arga över vissa kommentarer som ramlar in, men att säga till någon att han/hon har fel bara för att åsikten inte stämmer överrens med ens egen... Nej, det är någonting till och med jag har svårt för.
 
I vilket fall som helst tog man upp det här med svenskhet.
Jag vet att jag skrivit om det flera gånger bara den senaste tiden, men det känns lika aktuellt varje gång. Det märks när man tittar på nyheterna och politiker pratar om bl.a. "svenska jobb". Jag kommer ihåg att man talade om detta för ett bra tag sedan där man ifrågasatte den retoriken; Hur kan jobb inom Sverige vara någonting annat än svenskt? 
Men vad räknas som svenskt, egentligen?
Befolkningen? 
För mig är det en självklarhet att man är svensk om man ser sig själv som svensk medborgare, men så är det inte för alla. Det finns de som är så pass radikala att de inte ens kan se mig som svensk då jag har franskt påbrå (även om det handlar om flera generationer bak i tiden). Men då är också frågan hur långt man ska gå där; hur många generationer måste ha varit födda i Sverige för att man ska räknas som svensk? Människan kommer trots allt ursprungligen från Afrika, så är man tillräckligt radikal kan man säga att inga personer i Sverige kan ses som svenskar då våra förfäder var afrikaner.
 
Språket, då?
Tja, svenska talas i Sverige. Det är inte som med engelskan som talas i stora delar av världen med olika brytningar. I det avseendet är Sverige unikt med sitt språk. Att norskan är snarlik är en annan femma. 
Men man får inte heller glömma bort att svenskan influerades av tyskan under medeltiden. Av franskan under upplysningstiden. Och nu av engelskan. 
Ord som "frisör" och "chaufför" kommer från franskan.
Många av de "finare" orden (ord som en gammal lärare beskrev som "vuxna") som används idag kommer från engelskan; istället för "känslomässig" kan man säga "emotionell" (jämför med engelskans emotional). Ett synonym för "ordförråd" är "vokabulär" (vocabulary). 
Så när man talar om det svenska språket, vad talar man om då? Svenskan som talades under vikingarnas tid? -svenskan som inte influerats av några andra språk och som inte längre finns kvar?
 
Kulturen?
För att vara helt ärlig ser jag språk som en del av kultur, så bara där finns det en del frågetecken. 
Andra kan räkna in religion här. När man talar om religion i Sverige, talar man (enligt mina erfarenheter) främst om kristendomen. Att kristendomen är en svensk religion är lika absurt som att islam skulle vara det; varken Jesus eller Mohammed föddes kring de svenska trakterna, så att säga. 
Arkitekturen, konstverken, litteraturen, teatern, film- och musikindustrin då? Det är ytterligare några saker jag känner tillhör kulturen. Men samtliga saker skapades av svenska personer, och då kommer man åter till frågan om vilka personer som i själva verket har rätt att kalla sig svenskar. Dessutom kan man ställa sig denna fråga; Är ett konstverk som skapades i Sverige svenskt, eller är det utländskt för att det skapades av en "icke-svensk" person? 
Om ett konstverk som skapades i Sverige kan kallas svenskt, varför kan inte personer som är skapade i Sverige bli kallade svenskar?
Om ett konstverk är skapad av en "icke-svensk" och därmed inte kan ses som ett svenskt konstverk, och därmed inte heller en del av den svenska kulturen, skulle det innebära att det inte finns några svenska konstverk. I alla fall om man är radikal nog att tycka att man inte kan vara svensk om man har påbrå från annat håll än i Sverige, även när det rör sig om flera generationer bakåt i tiden.
 
* * *
Det är intressant hur man talar om Sverige och dess svenskhet samtidigt som man talar om invandrare och invandring. Det finns de som försöker påstå att invandringen förstör den svenska kulturen och hotar "svenskheten". Men hur kan någonting från utlandet hota någonting som inspirerats av just utlandet? 
Samtliga svenskar har utländskt påbrå på ett eller annat sätt. De som störst rätt att kalla sig svenskar är samerna, och vad har de att säga om saken? Ingenting, för att "resten av oss" inte tillåter dem.
Språket är influerat av tyskan, franskan och engelskan.
Den "huvudsakliga" religionen härstammar från Jerusalem.
Och maten? Tja, jag skulle bli galen om jag inte kunde äta thaimat även i Sverige. 
Samma sak med kinesiskt, indiskt, mongoliskt och japanskt. Det finns en hel del mexikanska rätter som är goda, för att inte nämna medelhavsmaten (nu blev jag sugen på paella, mitt i allt), 
Och hur många äter inte pizza, hamburgare och/eller kebab? 
Är det bara jag som tänker att den mest populära maten i Sverige kommer från andra länder än Sverige?
 
Men åter till den huvudsakliga frågan; Vad är svenskt?
Såvitt jag kan bedöma finns det inget som är renodlat svenskt. Däremot finns det en rad saker man identifierar med Sverige, och enligt mig är det det som är svenskt. Man förknippar språket med Sverige, identifierar det som svenskt och därför är det svenskt.
Detsamma gäller allting annat -- även personer. Kan man identifiera sig som svensk, anser jag att man har rätten att kalla sig svensk. Identifierar man sig även som, låt oss säga, arab, tja vad är det som hindrar denne från att kalla sig arab-svensk? 
 
I värsta fall kan man alltid göra som mig; Jag identifierar mig själv som människa, så jag är människa.
Om man vill märka mig, går "kvinna" också bra, men jag föredrar att vara märkt som människa. 
Det är trots allt den enda märkningen som räknas när det kommer till kritan, eller vad säger ni?
 

Ett par funderingar...

-Jag vet att jag kommer låta självgod nu, och inte lite heller, men jag är smart.
Jag kan inte påstå att jag är smartare än någon annan (det finns trots allt flera olika typer av intelligenser), men jag är smart. Det har jag alltid varit, så för mig är det ganska självklart att jag blir smått fundersam när andra blir genuint överraskade över att jag är smart. 
Många har reagerat på min ålder -- de flesta har trott att jag är flera år äldre än vad jag faktiskt är efter att ha pratat med mig mer-än-ett-par-gånger -- men många har även blivit överraskade över det jag sagt. Många har även blivit överraskade över att jag läser så mycket som jag gör, och att jag läser de böcker jag läser. Saken är den att jag läser så mycket som jag gör för att jag läser snabbt. Ja, jag läser mycket -- det kan inte ens jag förneka -- men att läsa ut en bok på en dag är inga problem för mig (visserligen beror det på vad det är för bok). Mitt rekord är tre böcker på en dag. 
Många har även blivit överraskade över min huvudräkning. Det har faktiskt varit på gränsen till förolämpande.
 
-Jag kommer ihåg när vi pratade om maskuliniteter i skolan. 
Vi fick läsa utvalda stycken ur en bok ("Masculinities") av sociologen R.W. Connell, och där beskrivs maskuliniteter som sådant som inte är feminint (det som inte är feminint är maskulint). Det "roliga" är att Connell inte talar om vad som räknas som feminint. Om det som är maskulint beskrivs som sådant som inte är feminint, då måste sådant som är feminint inte vara maskulint. 
Jag vet att det blev lite flummigt nu, men det jag vill försöka komma fram till är att det inte finns någonting konkret som bestämmer vad som är maskulint eller feminint annat än en "tillhör det inte det ena, tillhör det det andra"-princip; Vad jag försöker komma fram till är att det inte finns någonting som faktiskt bestämmer vad som är manligt eller kvinnligt, men ändå finns det en tydlig bild av vad som är vad. 
Men det kanske bara är jag som tänker så...?
 
-Jag vet att jag tagit upp det lite väl många gånger, men jag har blivit smalare det senaste året. Betyder det att jag mår bättre? -att jag är mer lycklig? Nej, inte alls. Rent fysiskt mår jag lika bra som jag gjorde för ett år sedan. I alla fall om man tänker på vikten; jag har fått större problem med min sömn det senaste året, vilket har påverkat hur jag mår. 
Jag är inte mer lycklig.
Å ena sidan är jag lycklig över att jag har tagit kontrollen över mitt eget liv. Det är allt annat än perfekt, och det är inte riktigt som jag vill ha det, men jag har inte låtit mig styras det senaste året som jag gjort tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit en större röra tidigare. 
Det finns mer som händer i mitt liv än min vikt -- sådant som faktiskt betyder något. Det är sådant som gör mig olycklig på samma sätt som det gör mig lycklig. 
Det finns mer i mitt liv än min vikt -- sådant som gör mig levande.
Så varför gör man ett antagande om att jag mår så mycket bättre för att jag råkat bli lite smalare?
 

När religion möter verklighet

Mitt intresse för religion har fått andra att undra om jag är religiös; inte minst med tanke på att jag många gånger utgår från kristendomen och Bibeln. Men när det kommmer till religion är jag mer intresserad av den sociologiska aspekten av det hela; jag är mer intresserad av hur religion kan påverka människor och rent utav ett helt samhälle och vilka problem som kan uppstå -- som har uppstått. Att jag utgått mycket från kristendomen beror på att det är den religion jag vet mest om.
 
Men jag tycker att det är intressant att vissa människor begår de handlingar de begår för att sedan skylla på religion -- för att sedan skylla på hur de begick en viss handling för Guds skull. Det mest intressanta med det här är hur vissa klarar av det. Långt ifrån alla religiösa förkastar homosexualitet. Det finns många kristna som inte har någonting emot homosexualitet och inte heller samkönade äktenskap, men det finns vissa som klarar av att frysa ut sina barn för att de är homo, bi eller transpersoner. Allt för att de anser att detta är en synd. 
Varför tar jag upp det här? Tja, för att jag tycker att det är intressant hur detta enbart gäller vissa religiösa; om det verkligen rör sig om religion när man fryser ut någon som är homosexuell, borde inte alla religiösa göra just det? 
Förstår ni hur jag menar? 
Alla religiösa -- vilken religion man än tillhör -- tror på det gudomliga (om det rör sig om en gud eller flera är en annan sak). Att tro på det gudomliga är alltså en religiös fråga.
Inom kristendomen tror man på Jesus, så där är Jesus en religiös fråga.
Så hur kan utfrysning av HBTQ-personer vara en religiös fråga när det är någonting som sker bland vissa religiösa istället för "hela gruppen", så att säga? Hur kan man påstå att det rör sig om en helhet när det enbart rör sig om en grupp? 
 
Den här typen av "fenomen", eller vad man vill kalla det, förekommer inte bara inom kristendomen. Dels för att HBTQ-personer är, rent generellt, utsatta i samtliga trosbekännelser (det finns ateister som är homofober), men homosexualitet är inte den enda frågan.
Det som fascinerar mig mest är trots allt frågan om jihad inom islam. 
Jihad, det heliga kriget.
När jag först läste om det tänkte jag att det handlade om sin rätt att slåss för sina rättigheter; att slåss för sin rätt att hävda sig. Muslimer var trots allt förföljda ett bra tag av kristna. Jag är inte mycket för krig, men jag tycker att det finns någonting hedersvärt att våga stå för det man tror på. 
Tyvärr finns det fanatiker som tagit betydelsen av jihad till en helt ny nivå; det finns terrorgrupper som påstår sig utföra Allahs verk och de påstår sig föra ett heligt krig -- jihad -- genom de dåd de begår. Det hemska är att det finns många "icke-muslimer" som tror att detta stämmer, men hur kan det stämma när merparten av alla muslimer väljer att leva ett fredligt liv utan att döda någon? 
 
Jag kan inte säga att jag gillar hur vissa gömmer sig bakom sin religion, men det intresserar mig. Det intresserar mig också hur det sväljs. Jag vet inte hur det är för er, men jag finner det väldigt enkelt att genomskåda personer när de säger "min tro tillåter mig inte det här och det här". 
Kärnan i samtliga religioner är dels tron på det gudomliga, vad det än skulle innebära gällande antalet, och dels kärlek och respekt gentemot andra människor. Vilken fråga det handlar om, vilket "problem" det än rör sig om, tillåter alla religioner så länge det handlar om någon form av kärlek när det kommer till kritan.
Det är i alla fall så jag ser det hela.
Om inte annat kan man även se det såhär; Om det nu finns någon gud, låt Honom döma oss så slipper vi slösa en massa energi på att döma varandra.
 

Den jag är i första hand

Jag gillar inte att kalla mig svensk, men det beror inte på att jag på några som helst sätt skäms över var jag kommer från. Jag gillar bara inte att märka mig själv på det sättet -- som om jag tillhör en separat art. Jag kan gladeligen säga att jag är född i Sverige, att jag kommer från Sverige, att jag är uppvuxen i Sverige, att jag bor i Sverige o.s.v. och det beror just på att jag inte skäms över var jag kommer från. Samtidigt är det inget jag är stolt över -- det är någonting som helt enkelt bara är. Det var trots allt inte jag som såg till att jag föddes i Sverige, så jag kan inte påstå att det är någon bedrift från min sida på samma sätt som jag inte kan påstå att det var ett misstag att jag föddes här.
Jag föddes i Sverige. Så enkelt är det.
Jag har vuxit upp i Sverige. Mer än så är det inte.
Jag bor fortfarande i Sverige. Jag har inte råd med annat (men det är en annan femma).
Som jag sade, det är så det är, helt enkelt, och många ser mig därför som svensk. Jag har inget emot att man gör det, men det är inte så jag vill presentera mig. Jag tillhör trots allt inte någon "svensk ras". Dessutom känns hela "svensk"-begreppet väldigt diffust. Har man en förälder som är född i Turkiet och en förälder som är född i Sverige, kommer man inte ses som någonting annat än turk trots att man föddes i Sverige. Var går gränsen? När får man kalla sig svensk? Jag har påbrå från lite överallt ute i Europa; vad innebär det för mig?
 
Det där är bara några sidotankar som dykt upp under årens gång -- min främsta ståndpunkt ligger fortfarande i att jag inte vill se mig som en separat del från helheten. 
När det kommer till kritan är jag inte svensk i första hand. Jag är inte ens kvinna i första hand. 
I första hand är jag människa, och det är det man ska förhålla sig till, om ni frågar mig. Det spelar ingen roll vilket land jag kommer från. Att jag råkar vara född i Sverige har ingenting med min personlighet att göra. Jag hade inte varit mindre åsiktsstark om jag varit född i USA. Jag hade inte varit mindre åsiktsstark om jag varit i Afghanistan, även om jag är mer-än-säker på att jag inte på några som helst vägar hade yttrat mig. 
 
Men förstår ni hur jag tänker?
På något sätt har det här med nationalitet blivit väldigt viktigt. Tillhör man inte "det svenska folket" tillhör man "de andra", och tillhör man "de andra" är man inte lika välkommen här. För tydligen har man en annan typ av mentalitet om man tillhör "de andra". Vad som är ännu mer lustigt är att "de andra" generaliseras på ett sätt som är skrattretande. Det finns sju miljarder människor i världen. 9 miljoner av dessa bor i Sverige. Att människorna inom Västvärlden kan räknas in som "vi" innebär kanske att "vi" består av en miljard människor. Men sedan räknas den svarta befolkningen bort, eller personer som inte skulle kunna komma undan med att kalla sig "svensk" (en person som kommit till Sverige från Kanada skulle kunna kalla sig svensk efter några år då utseendet överensstämmer). 
Vi kan väl leka med tanken att "vi" består av en halv miljard människor.
Det skulle innebära att "de andra" består av sex och en halv miljard människor. 
Är det då inte skrattretande att sex oxh en halv miljard människor dras över en kam och får samma personlighetsbeskrivning, emedan en grupp om en halv miljard människor beskrivs som en separat ras med en annan mentalitet. 
 
Vi är alla människor med olika personligheter/mentaliteter. 
Visst, var man är född någonstans kan avgöra hur man blir formad som en person, men det är inget man kan ta för givet bara för att det verkar vara den enklare lösningen. 
 
Så nej, jag gillar inte att kalla mig svensk för jag gillar inte tanken att separera mig från mänskligheten.
Jag må vara född i Sverige.
Jag må ha vuxit upp i Sverige.
Jag må bo i Sverige.
Jag må ha ett svenskt medborgarskap.
Jag må tala svenska.
Men i första hand är jag människa. 
 
 
 

Tills åsikter skiljer oss åt

Jag är väldigt åsiktsstark av mig som person. Det är någonting jag alltid varit, och någonting jag hoppas att jag alltid kommer vara. Det är en av de få egenskaper jag haft med mig sedan jag var liten och som jag fortfarande kan känna igen mig i. 
Den största skillnaden, dock, från när jag var "liten"/yngre och nu är att jag är mer medveten om andras åsikter och jag är nu mer medveten om att alla inte tycker som mig och att det är okej det med. Visst, det finns fortfarande vissa åsikter "där ute" som jag inte kan tåla för fem öre, men de finns där och det finns personer som är lika passionerade om sina åsikter som jag är om mina. Dessa personer tycker lika illa om mig som jag gör om dem, så därför känns det konstigt att säga att de tycker fel; vad är det som säger att det inte är jag som tycker fel? 
Vad jag däremot kan säga är att jag inte kan respektera dessa typer av personer -- personer som mer eller mindre lever för allt jag inte på långa vägar kan stå för. Att jag inte kan respektera dessa personer är en åskt som jag står för, och jag antar att dessa personer kan stå för sin åsikt när de inte kan respektera mig och för det jag står för.
 
Jag vet att jag bara babblar på nu, men jag har en poäng; Vi är alltför många personer för att vi ska kunna tänka lika, och ha samma åsikter. Även om vi på något sätt kunde se till att dela samma ståndpunkter skulle vi inte kunna utvecklas. Det är våra olika åsikter som ser till att vi ser saker och ting på olika sätt; att man ser ett och annat utifrån mer än ett perspektiv. Det är i alla fall så det bör vara, och det är så det blir när man tar del av andras åsikter, men vi har en tendens att söka oss till personer som tycker som oss och utesluta de som tänker olika, eller hur?
 
Det är framför allt det sistnämnda som gjort att jag hamnat i...låt oss bara säga "jobbigt läge". 
Det märks tyvärr inte mycket av längre här på bloggen att jag är så pass åsiktsstark som jag är, men jag kommer ihåg hur jag var i början. Visserligen var jag naiv av mig och tänkte att jag kunde förmedla någon form av budskap, men jag måste ändå medge att jag är mer stolt över den jag var då än den jag är nu när det kommer till bloggandet. Inte för att jag bloggade betydligt mer frekvent då, utan för att jag var så tydlig. Jag var noga med att påvisa hur jag tänkte och vad jag tyckte. Jag använde mig av flera argument för att faktiskt understryka ett och annat och... Jag kommer låta arrogant nu när jag säger detta, men jag måste ändå medge att mina argument höll. Om inte annat var jag smart nog att inte skriva "Det här är dumt för att det är korkat". Utifrån mig själv försökte jag förklara varför det var "dumt". Vad jag också var bra på att göra var att se saken på ett annat sätt, men jag höll mig fortfarande fast vid vad jag trodde på.
Det gör jag nu också, men jag har blivit allt tystare på senare tid.
Tyvärr är jag fåfäng nog att ha låtit mig påverkas av kommentarer. 
Många höll med mig, men det fanns flera som inte gjorde det.
För egen del spelar det i sig ingen roll, men när man går till personligt angrepp bara för att man inte delar samma uppfattning, tja, då har man gått för långt. 
 
Jag har en tendens att besöka olika forum för att... Jag har ingen egentlig anledning, faktiskt -- det handlar om att jag är intresserad av hur andra uttrycker sig, och vad de tycker om ett och annat, mer än någonting annat. 
I vilket fall som helst är det svårt att besöka forum utan att lägga märke till att vissa personer försöker få andra att tycka och tänka som dem. Det handlar inte bara om att man vill få andra att se sin ett och annat utifrån sitt eget perspektiv -- det handlar verkligen om att få andra att tycka och tänka som dem. 
Varför finns det behovet egentligen? Varför är det viktigare att få över någon till sin egen sida, så att säga, än att försöka förstå hur den andra personen tänker? 
 
Som jag skrev finns det vissa åsikter som andra har som jag inte ens tänker bry mig om att ta till (säg vad ni vill, men homosexualitet är ingen synd; jag är inte religiös, så det är kanske lättare för mig att säga det än vad det är för andra, men kan det verkligen vara en synd när man älskar någon oavsett vem man älskar?), men jag försöker ändå ta till mig andra tankesätt just för att inte fastna i min egen bubbla där bara vissa är välkomna.
Om det är någonting jag är trött på, så är det "vi och/mot dem"-mentaliteten. 
När det kommer till kritan finns det bara ett vi, och vi saknar inte betydelse -- precis som våra åsikter.
 
Är det verkligen så svårt att stanna upp och lyssna på andra utan att försöka föra över våra egna åsikter? -Utan att hota med konsekvenser?
 

Det här med våldtäkter

Jag hade kompisar när jag var yngre som var (jag tror att några fortfarande är det) främlingsfientliga och som var väldigt öppna med islamofobiska åsikter. Ett återkommande "argument" var att "dom" våldtar sina kvinnor. Men vet ni vad? Samma sak händer i Sverige. Det finns svenska män som våldtar kvinnor, och det finns svenska personer som väljer att inte se händelsen som våldtäkt överhuvudtaget.
 
Jag har ett specifikt fall i åtanke -- ett fall som blivit väldigt uppmärksammat, och ett fall jag hoppas får ännu mer uppmärksamhet nu efter Hovrättens dom. Jag pratar om fallet där en 15-årig flicka anmält en gruppvåldtäkt i Tensta nu i vintras/våras. Tingsrätten dömde de sex männen som anklagades, men Hovrätten friade dem tidigare i veckan. 
 
Ja, det finns tyvärr tjejer som ljuger om att blivit våldtagna, och p.g.a. detta kan man inte alltid vara säker på att flickans berättelse stämmer. Det är kanske inte så konstigt att det lett till att man är extra försiktig med att döma någon för våldtäkt då det, trots allt, finns en risk att flickan/kvinnan ljuger och det är inte så konstigt att man vill vara säker på sin sak. Tyvärr har det blivit så att, enligt min mening, alltför många friats, men det är bättre att en domstol ger en friande dom än en fällande när det råder en viss osäkerhet kring det hela.
Det låter rimligt i teorin, men i praktiken fungerar det inte alls. I praktiken måste man bete sig på ett visst sätt för att verka trovärdig, och brister det någonstans blir domen sällan till flickans/kvinnans fördel. Bara det i sig är skamligt -- inte minst när man tänker på vad det faktiskt innebär. 
Som tjej måste man vara klädd på ett visst sätt; Bär man utmanande kläder skickar man ut signaler till killar som kan misstolka dem. Blir man våldtagen är det därför ens eget fel. 
Som tjej måste man vara rädd för att vistas i mörker, för alla vet att alla våldtäkter sker utomhus i mörker av en okänd man trots att undersökningar visat på att majoriteten av våldtäkterna som begås sker inomhus.
Som tjej får man inte bli full hur som helst då det är ett allmänt faktum att tjejer som är medvetslösa blir våldtagna; tjejen får skylla sig själv, eller hur? För att inte nämna att hon inte kan berätta om vad som hände om hon var medvetslös, eller om hon har minnesluckor. 
Just kläder och alkohol, och även antalet personer man haft sex med tidigare, kan tala mot en tjej som anmäler en våldtäkt. Någonting som däremot talar för hennes fördel är (andra) fysiska skador. Så kort sagt; Om ni blir våldtagna är det bra om ni hoppas på att bli halvt ihjälslagna också. Jag håller tummarna för att den önskningen går i uppfyllelse för er tjejer där ute, för det är trots allt bättre med en sönderslagen tjej som tvingas spendera lång tid på sjukhus än att hon klarar sig så gott som man kan klara sig efter en våldtäkt. Eller vad säger ni?
 
Det här är ett, minst sagt, återkommande problem.
Ja, jag förstår att man vill vara säker på sin sak innan man dömer en man för våldtäkt, men det måste finnas gränser för hur man sköter det. En tjejs livsstil kan, tydligen, påverka en våldtäktsdom och det känns inte rimligt att tjejer ska behöva tänka på hur man ska leva utfall att man blir våldtagen. "Jag får inte full, för jag kan bli våldtagen", "Jag kan inte gå ut när det är mörkt, för jag kan bli våldtagen trots att klockan bara är halv fem", "Jag kan inte ha kort kjol på mig för att jag kan bli våldtagen"... Jag vet inte hur det är för er, men jag känner ofta att tjejer får ta ett alltför stort ansvar kring sina egna våldtäkter även innan de ägt rum. Som tjej får man tidigt lära sig hur man ska bete sig för att inte bli våldtagen och jag önskar att man kunde lägga ner lika mycket energi åt att "utbilda" killar till att inte begå våldtäkter överhuvudtaget. 
Det är inte heller rättvist mot killar då man så många gånger beskriver dem som "varelser" som kontrolleras av sin sexualdrift. Killar kan faktiskt hålla händerna i styr (om jag ska uttrycka mig lite smått gammalmodigt) även när de ser en tjej med utmanande klädsel. De kan faktiskt ta hand om en tjej som druckit för mycket och se till att hon har det bra, om de inte kan se till att hon kommer hem till sig. 
Tjejer är inte offer, och killar är inte monster.
 
Men åter till det här fallet:
Hovrätten anser att den 15-åriga flickan inte haft någon anledning till att vara rädd för att bli misshandlad eller råka illa ut om hon sade nej. Det "roliga" är att flickan sagt att hon sade "nej" mer än en gång. Det "roliga" är att det rörde sig om ett mål med sex anklagade. Oavsett hur gammal man är som tjej -- oavsett om man är tjej eller kille -- blir det lite av en hotbild när man står ansikte mot ansikte med så många som sex personer. 
Det jag reagerade på var främst någonting som en av pojkarnas försvarsadvokat sade; att för att det ska räknas som våldtäkt måste det finnas uppsåt -- man måte ha haft som avsikt att våldta någon för att det ska kunna ge en fällande dom.
Vid närmre eftertanke är det nog inte så konstigt det heller, för vi vet alla hur det är att oavsiktligen tränga in i någon efter att oavsiktligen fått av sig sina egna och (vanligtvis -- inte alltid, dock) tjejens kläder och att sedan oavsiktligen stöta in i (många gånger) henne gång efter gång efter gång trots att hon sagt "nej" från start och fortsätter säga det. 
Jag menar, det är sådant som kan hända när man halkar på ett bananskal, eller hur? 
 
Jag vet att man inom rättsväsendet vill att så många våldtäkter som möjligt ska anmälas (inte ske -- anmälas; jag ville bara förtydliga distinktionen där), men hur kan man förvänta sig att tjejer ska finna modet att göra en anmälan när de inte ens kan förvänta sig att bli betrodda?
 

Vad jag glömde bort att nämna

Igår skrev jag att jag inte skulle kunna klara av att behålla ett barn om det skulle visa sig att det var sjukt; jag skrev att jag inte skulle ha det i mig att låta honom/henne(/hen) leva om det innebar att han/hon(/hen) inte skulle kunna leva. Vissa sjukdomar -- vissa genetiska, andra inte -- utvecklas med tiden, men det finns sjukdomar som utvecklas redan innan barnet är fött. 
Jag skrev också att jag inte på några som helst vägar dömer föräldrar som valt att behålla barnet. Att göra abort -- eller inte -- är upp till var och en av oss. Vad jag inte skrev så mycket om var barnen; de som föds med sjukdomar som Downs syndrom eller OI. Det var någonting jag ångrade igårkväll att jag inte gjorde, men det var först efter att jag stängt ner datorn och när jag började tänka vidare som det verkligen slog mig. Den frågan jag glömde ställa mig själv var; "Förtjänar man inte att leva även om man är sjuk? Förtjänar inte barnet att leva trots att han/hon/hen är sjuk? Förtjänar inte barnet att leva med sin sjukdom, utan alla 'även' och 'trots att'?"
 
Alla människor som lever förtjänar att leva. 
Jag kan på fullaste allvar säga att det är så jag verkligen känner och det gäller oavsett om personen är sjuk, frisk eller har dödat någon annan. Visserligen har jag inte förlorat en älskad på det sättet, vilket gör det väldigt lätt för mig att säga så, men jag tror mer på straff än död i det läget. 
Med det jag skrev igår menar jag inte alls att barn som föds sjuka inte ska få leva för att det vore mindre barmhärtigt att låta dem göra det. Jag menade inte heller att barn som föds sjuka automatiskt kommer att få leva ett liv i plågor. Visst, det kommer bli svårt, men man kan fortfarande vara som alla andra barn när det gäller förmågan att fantisera och få utlopp för dessa fantasier på något som helst sätt. Det är det som är kärnan i att vara barn, om ni frågar mig. Som barn har man trots allt livlig fantasi. Många skapar lekar av dem, men bara för att man inte kan leka p.g.a. sin sjukdom betyder det inte att det tar slut vid fantasin i sig. Man kan fortfarande rita, måla, pyssla eller helt enkelt berätta historier/sagor för varandra. När man väl lärt sig skriva kan man rent utav skriva ned dessa historier. 
Bara för att man är född med en sjukdom betyder det inte att man har mindre rätt att leva än någon annan. 
Bara för att man är född med en sjukdom betyder det inte att man automatiskt kommer få ett sämre liv än andra. Det finns inget som garanterar det. Det finns trots allt sjuka personer som lever ett rikt liv och som når upp till hög ålder på samma sätt som det finns friska personer som mår så pass dåligt att de inte vill leva trots att de inte ens nått 20-årsåldern. 
Ja, jag vet allt detta, men det är inget som kan få mig att tänka om. 
Skulle jag bli gravid med ett sjukt barn skulle jag göra abort. Det är jag säker på, men det handlar inte om att barnet skulle vara "fel" eller imperfekt. Jag valde att ta med det sistnämnda då boken jag läser nu tar upp det flera gånger; "Alla vill att deras barn ska vara perfekta", men det är inget jag vill. Jag vill inte ha ett perfekt barn. Jag vill hellre ha ett friskt barn med allt som det innebär, inklusive brister. Det är bara det att jag inte skulle klara av att se mitt barn vara instängd i sig själv och att inte kunna utföra aktiviteter såsom många andra barn. Det är en sak om man själv valt att inte vara med, men det är en helt annan om man inte kan det. 
 
Jag vet också själv hur självisk jag faktiskt är och jag vet hur hemska mina tankegångar kan vara.
Någonting jag inte vill riskera är att titta på mitt barn och tänka -- känna! -- att han/hon/hen är en börda.
 

Handle With Care

 
 
Charlotte and Sean O'Keefe would have asked for a healthy baby, if they'd been given the choice. Instead, they're consumed by sleepless nights, mounting bills, the pitying stares of "luckier" parents, and worst of all, the what-ifs. What if five-year-old Willow had been born healthy? But it's all worth it because she is smart as a whip, pretty as her mother, kind, brave, and an unexpectedly deep source of wisdom. 
Everything changes, though, after a series of events forces Charlotte and Sean to confron the the most serious what-ifs of all. What if Charlotte should have known earlier of Willow's illness? What if things could have been different? What if their beloved Willow had never been born? To do Willow justice, Charlotte must ask herself these questions and one more.
What consitutes a valuable life?
 



Jag skrev av beskrivningen från baksidan av boken.
Jag kunde säkert ha hittat en beskrivning på svenska om det inte vore för att boken inte utgivits på svenska. Jag hoppas att ingen har emot att jag inte orkar översätta beskrivningen.
 
När jag först läste baksidan av boken blev jag väldigt intresserad och jag tänkte att boken skulle ta upp frågan om abort på ett väldigt intressant sätt. Jag trodde att den skulle ta upp frågan om barnet var mindre värt att älska om det var sjukt än om det var friskt. Jag har inte läst ut boken än, men än så länge är det inget som tagits upp. Det är inte mig emot då man kan ta upp abort-frågan på ett väldigt intressant sätt genom att fokusera på annat, men jag känner nu att man snärjt in sig alldeles för mycket på att aborter enbart handlar om att man inte vill behålla barnet för att man inte älskar det. 
 
Den femåriga Willow föddes med typ III osteogenesis imperfecta (OI) vilket orsakar henne, minst sagt, många benbrott då hennes ben är så pass sköra. Det finns mycket hon inte kan göra i risk för att bli allvarligt skadad, och de ständiga turerna till akuten påfrestar familjen till det yttersta, och detta utöver högen med kostnader som växer då försäkringen inte täcker allt. 
Efter en incident där Willow bryter båda lårbenen tar paret kontakt med en advokat i önskan om att göra en stämningsansökan. Mötet tar en vändning då advokaten påpekar att de inte har ett fast mål, men han blir intresserad av Willows sjukdom och familjens generella situation i hur de måste anpassa sig efter Willows behov. Under "intervjun" kommer det fram att Charlotte fick reda på att Willow var sjuk när hon var inne i 28:e veckan av graviditeten genom ett ultraljud. Vid det laget var det för sent för henne att göra abort, om hon ens velat göra det, men med tanke på att det inte var det första ultraljudet börjar man fråga sig om vetskapen om sjukdomen kunnat komma fram tidigare -- när möjligheten om att göra abort fortfarande fanns.
Advokaten lägger fram ett annat förslag om stämningsansökan -- ett så kallat "wrongful birth", vilket antyder på att Willows födelse var fel. 
 
Jag är snart halvvägs genom boken, och än så länge har man bara fokuserat på en punkt; just att aborter inte finns till för något annat än att ta bort ett oönskat -- ett oälskat -- barn. 
Boken följer inte en persons syn på det hela; dels växlar den mellan Charlottes och Seans perspektiv, men också Amelias (Willows 12-åriga syster), Piper (Charlottes bästa vän och, under graviditeten med Willow, läkare) och Marin (advokaten som efter många om-och-men tar sig ann fallet med "the wrongful birth"). Varken Amelia eller Piper tänker på abortfrågan, men de andra tre gör det, och det handlar om exakt samma sak. Det handlar inte om att de delar samma åsikter -- det är samma sak som återkommer gång efter annan. 
 
Det är någonting jag har svårt för; det finns så många åsikter när det kommer till aborter och jag har svårt att klara av att bara en ståndpunkt tas upp i boken även när man följer flera olika karaktärer. 
Jag är för aborter (om de "används" som alternativ mer än preventivmedel -- jag tycker inte att man ska strunta i allt som har med preventivmedel att göra bara för att man kan göra abort) och om man hellre vill göra abort än att behålla barnet tycker jag att man ska ha den möjligheten. Dels för att det inte är rättvist mot kvinnan att gå igenom allt som har med graviditet och födsel att göra om hon inte kan känna att det var värt det, men också för att det är hemskt för barnet att inte vara "välkommet", om ni förstår hur jag tänker. Man kan såklart adoptera bort barnet, men då krävs det ju att man går igenom allt som har med graviditet och födsel att göra. Om det vore lika ansträngande som att baka bullar skulle fler säkert överväga adoption, men nu är det inte så pass enkelt.
 
Men en del av mig tänker också att aborter kan vara det bästa valet för barnet. 
Det är just det perspektivet jag önskar att man haft med mer i boken. Visst, Willow kan leva ett bra liv där hon kan lära känna andra barn och där hennes utbildning inte påverkas, men hur kul är det för en liten flicka att inte få kunna åka skridskor eller ens leka med andra barn på det sätt barn "normalt" sätt kan och vill göra i risk för att bryta ytterligare ett ben? Hur kul är det för en liten flicka att inte ens kunna bada då hon ständigt är ingipsad?
Jag vet att jag skriver utifrån boken lite väl mycket nu, och till och med jag är irriterad på det då det inte var meningen att jag skulle skriva en recenssion, men jag tycker att boken utgör ett bra exempel. När det kommer till abortfrågan vet de flesta huruvida man är för eller emot det, men åsikterna varierar ändå väldigt mycket; bara för att två personer är för abort betyder det inte att de delar samma ståndpunkt. Detsamma gäller för personer som är emot det, och det är just det som gör abortfrågan så intressant. I alla fall som samhällsfråga, men för att vara helt ärlig har jag svårt att förstå varför abort skulle vara en samhällsfråga. Att göra det valet är upp till var och en -- inte ett helt samhälle. De som gör abort har sin anledning och jag tycker inte att det rör någon annan. Det är alldrig enkelt att genomgå en abort. Det sista man behöver är en fördomsfull mobb som gör saken värre. 
 
Men för att återgå till mitt tidigare argument; Om det är det bästa för barnet -- om barnet inte skulle kunna leva, vad är då det rätta att göra? Visserligen måste man, när man ställer sig denna fråga, fråga sig själv vad "leva" betyder, men... Jag vet med mig själv att jag, i första taget, inte skulle ha det i mig att göra abort, men om valet stod mellan att göra abort eller att ha ett barn som inte skulle kunna leka, springa -- att ha ett barn som inte skulle kunna vara barn skulle jag välja abort. Det handlar inte om att jag inte skulle kunna älska barnet. Det handlar snarare om det motsatta; jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle välja att behålla ett barn jag från början visste inte skulle kunna leva det liv hon/han förtjänar att leva bara av den anledning att jag skulle vilja ha ett barn.
 
 
Jag säger inte att man skulle vara hemsk om man väljer att behålla ett barn även om man vet att han/hon är sjuk -- absolut inte! -- men skulle det vara så hemskt om jag väljer att inte behålla det om jag någonsin behöver fatta det beslutet?
 

En äkta bokmal

 
-Den Osynliga Bron (Julie Orringer)
-Othello (William Shakespeare)
-A Farewell To Arms (Ernest Hemingway)
-King Lear (William Shakespeare)
-Antigone (Sofokles)
-Peter Pan (J.M. Barrie)
-Torka Aldrig Tårar Utan Handskar: Kärleken (Jonas Gardell)
-Idioten (Fjodor Dostojevskij)
-Cirkeln (Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren)
-Torka Aldrig Tårar Utan Handskar: Sjukdomen (Jonas Gardell)
-The Importance of Being Ernest (Oscar Wilde)
-A Woman of No Importance (Oscar Wilde)
-Stereotyper, Kognition och Kultur (Perry Hinton) 
-An Ideal Husband (Oscar Wilde)
-The Tenant of Wildfell Hall (Anne Brontë)
-A Tale of Two Cities (Charles Dickens)
-The Perks of Being A Wallflower (Stephen Chbosky)
-The Adventures of Tom Sawyer (Mark Twain)
-The Silver Linings Playbook (Matthew Quick)
-The Adventures of Huckleberry Finn (Mark Twain)
-Heart of Darkness (Joseph Conrad)
-Simon och Ekarna (Marianne Fredriksson)
-Lady Windermere's Fan (Oscar Wilde)
-The Catcher In The Rye (J.D. Salinger)
-Orlando (Virginia Woolf)
-1984 (George Orwell)
-The Great Gatsby (F. Scott Fitzgerald)
-Life of Pi (Yann Martel)
-Den Svarte Nazisten: En dokumentär om Jackie Arklöf (Magnus Sandelin)
-Robinson Crusoe (Daniel Defoe)
-Gone Girl (Gillian Flynn)
-Rape: A Love Story (Joyce Carol Oates)
-On The Road (Jack Kerouac)
-The Last Tycoon (F. Scott Fitzgerald) 
-The Duchess of Padua (Oscar Wilde) 
-Minnen (Torgny Lindgren)
-Knivkastarens Kvinna (Kerstin Ekman)
-Dödsdansen (August Strindberg) 
-Little Women (Louisa May Alcott)
-Och Bergen Ekade (Khaled Hosseini)
-Dark Places (Gillian Flynn)
 
...och så håller jag just nu på med "Sweet Tooth" av Ian McEwan.
 
Samtliga böcker/pjäser har jag läst ut bara nu i år. 
Jag tycker inte att jag läst mycket. Visst, jag har alltid vetat att jag läst mycket och jag vet när jag korsade "40-gränsen", men det är först nu jag inser hur mycket jag faktiskt läst. Men jag kan inte rå för det; jag älskar att läsa och jag finner så lätt tid till att göra det. När jag arbetar i "borta-butiken" får jag tid till att läsa främst på vägen hem då jag behöver vänta i 20 minuter på att mitt tåg ska komma. 
Jag gillar inte att planera in saker under eftermiddagarna innan jag ska arbeta något av mina kvällspass. Vanligvis brukar jag ta denna tid till att laga mat, bara för att försäkra mig om att jag kan ta med mig matlåda, men många gånger har jag tillräckligt mycket rester från kvällen innan, så vad gör jag? Jag sitter och läser. För mig är det bättre det än att planera att träffa vänner för att sedan hålla koll på tiden utan att riktigt kunna njuta av sällskapet. 
 
 
Många av verken jag har läst har varit korta, så jag har blivit klar med dem väldigt snabbt. Många av böckerna har inte tagit mig mer än en dag -- mer än ett par timmar! -- att läsa. Dessutom är många av dem lättlästa, och jag läser rätt snabbt överhuvudtaget...
Allt detta är mer eller mindre bortförklaringar. 
Jag har fått det utpekat att jag inte bara läser mycket, men att jag läser alldeles för mycket. Jag, personligen, ser inget fel i det, men jag kan inte påstå att jag inte ser deras poäng. Å andra sidan kommer det också från personer som festar en hel del och som inte gillar att läsa. Jag gillar inte att festa, men jag gillar att läsa. När dessa personer festar sitter jag hemma och läser, och med tanke på att jag läser snabbt får jag en del böcker utlästa. Man kan se det på så sätt. Jag läser istället för att festa, och det är någonting jag trivs med. Jag skulle inte ha läst såhär pass mycket om jag inte gillat det. 
 
Men ändå är det...
Det här kommer att låta löjligt (precis som det mesta jag säger/skriver), men det känns som att jag flera gånger får stå till svars för mitt sätt att leva -- för mitt sätt att leva ett enkelt liv som jag trivs med. Trots att jag aldrig varit någon festperson hamnar jag fortfarande i situationer där jag "tvingas" till att försvara mig. Man skulle ha trott att de flesta vant sig vid mitt icke-festande-beteende efter x antal år, men tydligen inte. Och det är någonting jag är trött på. Jag sårar ingen genom att läsa. Jag skadar varken mig själv eller andra genom att läsa. Jag må vara tråkig som läser, men samtidigt är jag inte rolig att vara med när jag är obekväm.
Det finns en anledning varför jag skrev det sista och det är för att jag fått höra att jag är just tråkig och att jag skulle vara roligare om jag festade mer -- om jag släppte loss lite mer. Saken är den att jag inte behöver släppa loss mer. Jag har ett tjockt skal, men jag har inga problem med att bjuda på mig själv. Det är just det som överraskat ett par personer; många har trott att jag inte har något skal just för att jag kan bjuda på mig själv. 
Jag är inte heller bekväm med att festa, så hur skulle det kunna göra mig roligare? Jag är som sagt allt annat än rolig när jag är obekväm. Däremot tycker jag att det är kul att träffa ett par vänner över några öl, men där handlar det inte om att festa. Där handlar det om att umgås, men det är få ur min vänkrets som föredrar det. På något vänster slutar det alltid upp med att de andra vill röra sig vidare till någon klubb för att festa och där har jag valt att åka hem. Det är inget jag har emot, men tydligen är det något som andra fortfarande ser som ett fel då jag är tråkig nog att åka hem.
 
Jag må läsa mycket, men det är någonting jag känner mig bekväm i. 
Det är någonting jag tror att jag kan få nytta av längre fram, framför allt med tanke på att jag så gärna vill skriva någonting eget så småningom.
Läsning är en stor del av den jag är och jag tänker inte förändra mig själv bara för att andra tycker att det skulle vara roligare. Jag rekommenderar gärna böcker till andra, men jag skulle aldrig få för mig att säga till någon "Du skulle vara mer intressant om du läste mer" och jag skulle aldrig antyda att man är korkad om man inte läser. Inte på samma sätt som andra antytt att det är någonting fel på mig som föredrar läsning framför baksmälla.
 
Jag förstår faktiskt inte varför jag ska behöva försvara mig själv för att läsa som jag gör.
Någon får gärna förklara det för mig...
 

Alla dessa dieter

Jag orkar inte ens hålla koll på hur många olika dieter som finns.
LCHF, Atkins, 5:2, GI... Bara dessa tycker jag är bisarra nog, men sedan finns det dieter där man enbart ska äta soppa, äpplen, barnmat och... För att vara helt ärlig förstår jag inte grejen med alla dessa dieter. Bidrar de med snabb viktminskning? Ja, det skulle jag nog säga, men till vilken kostnad? Dessutom håller dessa dieter inte i längden -- man kan inte klara sig utan kolhydrater hur länge som helst och man kan inte leva på fettrik mat hur länge som helst utan att det börjar märkas av i blodkärlen.
 
Jag ska inte påstå att jag är något "hälsofreak", inte så mycket som jag bakar, men jag försöker ändå tänka på min hälsa. Visst, jag kan äta en del sötsaker, men jag försöker väga upp det med bra (hemlagad -- säg vad ni vill, men hemlagat är alltid det bättre alternativet -- även när det kommer till mina rätter) mat. Jag försöker också väga upp det genom att vara aktiv. Man är väldigt aktiv på jobbet, rent fysiskt, och utöver det försöker jag ta så många promenader som möjligt, och gärna långa. Visserligen ser jag inte det som någon form av "uppvägning"; för mig är det ett bra sätt att koppla av. 
När det kommer till kritan är den bästa dieten balans. Man ska inte äta för mycket, men man ska inte heller äta för lite. Jag gillar inte att tänka att man måste hålla sig inom en viss ram för hur många kalorier man ska få i sig -- har man ett fysiskt krävande jobb måste man äta mer för att klara av det. 
Sedan kan man inte heller ta bort näringsämnen. De flesta har fått för sig att man blir fet av kolhydrater och att det skulle vara bättre om man struntade i det överhuvudtaget, men så är det inte. Däremot finns det olika former av kolhydrater där den ena är bättre än den andra. Detsamma gäller fetter. Det är faktiskt bra att få i sig fett, så länge det rör sig om rätt fett. 
Och precis som med allting annat handlar det om att finna balansen när det kommer till näringsämnena.
 
Det har blivit en sådan stor sak om det hela. En alltför stor sak, om ni frågar mig.
Förra månaden gick flera tidningar ut med att EU förbjudit LCHF- och GI-dieterna. För det första handlar det inte om att EU förbjudit dessa -- det handlar om att Livsmedelsverket valt att införa ett förbud för dessa märkningar av livsmedelsvaror (man får inte märka ut vissa varor som lämpliga för dessa dieter) då dessa hälsopåståenden inte finns med i EU:s förteckning.
För det andra har reaktionerna varit lite väl starka, och det på...jag vill inte säga "fel sätt" för det känns bra fel (för att inte nämna bra olustigt) att påstå att någon annan åsikt än min egen är "fel", men jag måste ändå medge att det känns skevt att man fokuserat mer på att dieterna förbjuds än att EU går in lite väl djupt. 
Men nej, det man fokuserat på, och framhävt genom vinklingarna, är att dieterna förbjuds; att man inte längre kan gå ner i vikt genom dessa dieter. Vissa har till och med använt sig av hälsan för att kunna argumentera mot denna förändring. Man har då påstått att denna förändring skulle försvåra för människor att göra hälsosamma val.
 
Jag kommer faktiskt använda mig av samma ståndpunkt för att motargumentera det; Hälsan.
Dieterna må bidra med en snabbare viktminskning, men hur väl fungerar de på sikt? Är det inte bättre om man kombinerar rätt mat -- rätt mängd och med rätt balans när det kommer till de olika näringsämnena -- med rätt träning? Man behöver inte hårdträna; det räcker med att träna helt enkelt för att hålla kroppen igång. På samma sätt behöver man inte äta nyttigare för att kunna gå ner i vikt; man kan göra det enbart för att kunna få energi. 
 
Jag passar även på att ställa denna fråga: Vad är egentligen bäst? Att tänka på sin hälsa eller att tänka på viktminskningen? Visst, dessa två kan gå hand i hand (är man kraftigt överviktig är viktminskning någonting man behöver sträva efter), men när det kommer till kritan handlar det om två saker. Att tänka på sin hälsa är att tänka på sin kropp. Att tänka på sin viktminskning är att tänka på sitt utseende.
Att tänka på sin kropp, och att se till att den fungerar som den ska, är förhoppningsvis ett bra sätt att tänka på sig själv. Att tänka på sitt utseende, att känna att man måste gå ner i vikt för att kunna se bra ut, är att göra det motsatta.
Jag tror också att det är där den verkliga skon klämmer när det kommer till alla dessa dieter. Jag tror att, med tanke på den hysteri som finns kring dem, det snarare handlar om att försöka se så bra ut som möjligt mer än att vara så hälsosam som möjligt. Varför skulle man annars framhäva fördelar som viktminskning och ett bra utseende? 
 
 
 

Vår ytliga lilla värld

Det var ett tag sedan jag skrev ett sådant här inlägg; ett inlägg där jag bara skriver av mig all min frustration och där jag låter min åsiktsstarka sida komma fram. Men det beror på att jag inte finner inspirationen längre. 
Jag är fortfarande lika åsiktsstark, och det finns fortfarande mycket jag tycer och tänker kring, men jag hittar inte längre den inspiration som en gång fick mig att skriva av mig på det sättet. 
 
För...jisses, det närmar sig "flera" -- år sedan kunde jag få inspiration från andra bloggar. Det fanns en del bloggare som var lika åsiktsstarka som mig, och jag är mer än säker på att de finns kvar någonstans i bloggosfären. Jag är också säker på att de hamnat i skuggan av alla mode- och inredningsbloggar.
Det är just sådant som fått mig att tänka "Är det detta vi kommit till? Bara en massa ytligheter?".
Missförstå mig inte; är man intresserad av mode och inredning är det självklart att man ska kunna visa det på sin blogg och det är självklart att ens blogg ska handla om just detta. Jag tycker, precis som när jag först började med detta, att ens blogg ska vara personlig och med det menar jag att man ska låta sin personlighet -- sina intressen -- komma fram utan att man ska behöva vara orolig över reaktioner. Sedan finns det såklart gränser, men det är en annan femma.
Men jag kan fortfarande inte sluta tänka att man börjar röra sig bakåt. Det som förut kunde ses som ett verktyg för att kunna uttrycka sig själv har istället kommit att, till största del, handla om mode och inredning -- har man en blogg som handlar om någonting annat är chanserna löjligt små att man ska bli uppmärksammad. Det är en sak om man som läsare inte dras till dessa bloggar och att man hellre läser mode-och/eller inredningsbloggar, men de bloggare som gillar att debattera och som gillar att uttrycka sina åsikter utan att uppvisa några som helst tvivel om vad de verkligen tycker och känner, tja, de blir knappt uppmärksammade överhuvudtaget. 
 
Jag tänker i samma spår när jag läser om vad som skulle utgöra en bra blogg; för att en blogg ska vara bra ska den uppdateras flera gånger dagligen. 
Jag försökte mig på det en gång. Det slutade med att jag skrev rent skit nio gånger inom loppet av en dag (tekniskt sett en halv då jag spenderade den ena halvan i skolan) bara för att ha någonting att skriva om. De sista inläggen för den dagen blev så pass korta att jag kände ett behov av att fylla ut det med en stor bild. 
Är det så en bra blogg ska vara?
Ja, det är en sak om samtliga inlägg är bra skrivna, men hur bra/intressant kan man vara när man redan skrivit sju gånger under dagen? Jag vet att de flesta tycker att det är alldeles för många gånger och att man bör minska ner det när det blir så pass mycket, men då återkommer man ändå till antalet gånger man bloggar per dag. Kan det bara inte räcka med ett bra innehåll? Är det inte det som är det viktigaste? 
 
I det avseendet saknar jag "de gamla dagarna"; Jag saknar att bloggvärlden handlade mer om att uttrycka sig själv, vilka delar av en själv man än ville uttrycka, istället för allt som bara skrapar på ytan.
Som jag skrev ska man såklart ha rätten att blogga om mode och inget annat om det är det man vill.
Men jag tycker också att man ska ha samma möjlighet att synas även om man inte skulle göra det.
 
Tidigare inlägg