Även jag har rätt till en åsikt



Det är knappast jag som är tragisk när jag själv uttalar mig om mina åsikter. Jag vet att det finns andra som skrivit om detta, men betyder det att jag inte får göra det? Har jag inte rätt till min åsikt bara för att det finns andra som tycker likadant? Dessutom vågar jag stå för mina åsikter -- det känns som att det är något svårt att göra när man gömmer sig bakom en skärm, men det kanske bara är jag som tycker så. Det känns trots allt som en självklarhet att man ska våga stå för sina åsikter om man yttrat dem; om man senare tänker om är det en annan sak.

Min mening var inte heller att skriva vad som är rätt och fel när det kommer till sex i sig. Det jag tycker är fel är att det inte krävs mycket för att en tjej ska få en hor- och/eller slampstämpel. Dessutom tycker jag inte att man ska försöka pressa andra till att ha sex, och det verkar faktiskt som att du är en av dem då du gör narr av mig för att jag är oskuld. Egentligen borde jag inte ta åt mig på det sätt jag gör, men jag blir så j***a sur. Vad skadar det dig att jag inte har haft sex än? Det har inte skadat mig på några som helst sätt -- det är bättre att jag inte har haft det utan att ångra mig än att ha haft det och ångrat mig. Varför ska det ens vara så fel med att vara oskuld?

Du skrev att jag bara talar skit på flera punkter, och det kan jag acceptera, men det skulle faktiskt underlätta om du påpekar vilka punkter du menade och sedan förklara dem. Med tanke på att du inte gör det börjar jag faktiskt undra om du har någon speciell ståndpunkt överhuvudtaget eller om ditt mål är att försöka sätta dig över mig. Jag kanske har fel, vem vet...

Du påpekar flera gånger att jag är tragisk och du påpekade att jag är lika speciell som en från Stureplan. Ändå måste jag ha varit tillräckligt speciell för att du skulle kunna skriva en kommentar för att försöka trampa ner mig.

Jag kan inte säga att jag inte bryr mig; om så var fallet skulle jag inte ha gjort en sådan stor sak om det här, men jag ville ändå säga att jag har hört det mesta genom åren -- om du vill trampa ner mig får du komma på någonting betydligt mer kreativt än "du är inte speciell"-attityden. Du kan se det som en utmaning om du vill...

//Lisa

Det är inte patetiskt att vara för sig själv

Jag fick en riktigt bra kommentar angående detta inlägg, som jag även ville besvara på här i bloggen:

"Jag håller med dig. Går och fikar ofta själv vilket är väldigt skönt men det är väl ganska modigt ändå? För folk brukar kolla snett faktiskt!"

Jag tycker att det är löjligt fegt att människor ska titta snett på en bara för att man fikar själv. Det gäller faktiskt även de som äter på en restaurang själva eller som går på bio själva. På något plan tycker jag att det finns ett visst mod att göra alla dessa aktiviteter själv då det anses vara...tja, patetiskt. Grejen är att jag tycker att det är så löjligt fegt att stirra på någon som äter själv att det för mig tar bort modet i det hela.
Det är svårt att förklara, men jag fokuserar mer på fegheten hos de människor som tittar på människor som äter själva när de vet att de aldrig kommer att göra någonting liknande. Varför vet man att man aldrig kan göra någonting liknande? För att man är beroende av sälskapet, och har man ett sådant kraftigt beroede är det något som är fel. Det är inte meningen att jag ska provocera nu, men det är det jag tycker. Om man inte gör det för att man är rädd för att bli utstirrad -- tro mig, det är inte så farligt som man skulle kunna tro. Allt man behöver göra är att hitta någonting som leder bort tankarna om man skulle vara nervös. Igår hade jag en bok, och det funkade utmärkt! Innan dess har jag tänkt på diverse saker medan jag tittat ut genom fönstret. Det funkar också. Man kan även tänka att oddsen att man träffar samma människor igen är minimala (i alla fall här i Stockholm), och om man träffar dem igen; vem bryr sig? Det är inte patetiskt att vara för sig själv. Det roliga är att jag dessutom fått bättre service när jag fikat själv än när jag varit med kompisar :p

//Lisa

En känsla som inte går att förklara...




Det var rätt bra att du tog upp det, för jag inser verkligen hur motsägelsefullt det kan vara.
Jag måste först säga att det inte alls handlar om att jag på något sätt skulle ljuga eller liknande. Jag är fullt ärlig när jag säer att jag lider av scenskräck. Jag har otroligt svårt att stå och prata inför en klass. När vi gjorde grupparbeten under gymnasiet kunde jag söka stöd hos gruppen och några gånger kunde jag be om att inte redovisa allt på en gång -- att jag helt enkelt kunde ta lite i taget för att kunna samla mina krafter igen.

Det är när jag är med i pjäser som scenskräcken blir som bortblåst. Nervositeten finns fortfarande kvar, det kan jag inte på några sätt förneka, men den överskuggas av en adrenalinkick jag får. Scenskräcken var inget jag föddes med -- det är något som växt fram i takt med att jag blev utskrattad då jag svarade fel eller då de andra eleverna började avbryta mig och i vissa fall trampa ned mig innan jag ens fått ut hela min poäng. När det gäller pjäser har detta aldrig hänt. Jag tror inte att jag är en bra skådespelare, men jag har aldrig blivit utskrattad när jag stått på scen i samband med en pjäs.
Att jag gillar att stå på scenen handlar inte om att jag på några sätt gillar uppmärksamheten. Jag är inte så förtjust i uppmärksamhet överhuvudtaget -- inte i den benämningen, i alla fall -- men jag älskar skådespel och det är någonting jag gjort sedan jag var liten. Även om jag inte alltid haft det som dröm har jag fascinerats av interaktionen mellan de olika skådespelarna.

Mitt intresse för skådespel har funnits så länge jag kan minnas, och när jag faktiskt fått beröm för vissa pjäser jag varit med i känner jag mig...upplyft, på något sätt. När man utför någonting man verkligen gillar, någonting man rent utav älskar, glömmer man bort allt annat.
Det är svårt att förklara, men det här är det bästa jag kan komma med. Jag vet att det inte är den bästa förklaringen, men jag kommer komma med en bättre när jag finner bättre ord.

//Lisa

Konsten att hjälpa andra

Många hjälper andra för att kunna få någonting tillbaka. Jag måste erkänna att jag är en av dem, men jag har gett upp pengar för ett bra tag sedan. Nu är det muffins som gäller. Det är så många som undrat varför jag tar ut "betalning" i muffins. Mitt svar; det är godare än pengar.

Men det är tyvärr så -- man hjälper sällan andra om man inte får något tillbaka själv.
Men vad innebär det egentligen att hjälpa andra? För mig innebär det att finnas till hands utan att faktiskt be om någonting i gengälld. Om man ber om pengar i gengälld är det ett jobb man sköter mer än att man hjälper till.

Det finns faktiskt en anledning till varför jag skriver om det här -- av någon anledning har jag fått ta emot kritik över att jag hjälper till på Linns och Tessans arbete. Hjälper till, inte jobbar. Jag gör lika mycket som dem för att faktiskt kunna tillföra något, men jag får inga pengar för det. Jag vill inte heller ha några pengar för det, och det är just det jag blivit kritiserad för. Något jag blivit kallad korkad och naiv för. Ni förstår säkert vad jag reagerade på...
Jag hatar att bli kallad korkad, och jag vet att jag kan vara naiv ibland, men jag är hellre naiv än skeptisk. När det gäller mina bästa vänner vet jag att jag kan lita på dem till 100 % -- jag vet att de inte kommer att utnyttja mig, och jag vet att det är något de inte gör.

Det är också någonting jag blir irriterad över -- att mina bästa kompisar blir smutskastade. Det var jag själv som valde att ställa up att hjälpa dem -- de bad inte om hjälp, jag gav dem det frivilligt. Hur ska de kunna utnyttja mig när de inte ens fick chansen till det?

//Lisa

Irritation

Visserligen är jag irriterad rent allmänt idag, men det här gjorde inte saken bättre.

Jag får fortfarande in kommentarer angående inlägget om våldtäkter, och det i sig är helt underbart. Det är underbart att många bryr sig, men det är minst lika hemskt att läsa om andra erfarenheter från andra personer.
Jag har fått ta emot komplimanger och konstruktiv kritik, och jag värdesätter andras åsikter. Jag åsidosätter ingens åsikt bara för att den är olik min, och det kommer jag aldrig göra. Men det är en sak som gör mig lite irriterad nu.

Jag har fått flera kommentarer angående texten som står på bilden "Om en man har samlag med en kvinna utan hennes samtycke har han gjort sig skyldig till våldtäkt" (jag tror att citatet löd så, jag har inte bilden framför mig). Jag är redan medveten om att män också kan falla offer för våldtäkter och jag borde ha haft med det i inlägget. Det var ett misstag jag gjorde, men jag tycker inte att jag ska stå till försvars för det som står på bilden framför allt inte då det ligger sanning i det. För det första behöver våld inte vara inblandat i våldtäkter -- inte enligt lag i alla fall, men sedan är det ju frågan om vad som faktiskt behövs i praktiken. Ett nej är alltid ett nej som ska respekteras, och så är det på båda hållen. Bilden säger inte direkt att en kvinna som våldatgits ska klandras om hon haft "fel" klädsel på sig, eller hur? Bilden talar en viss sanning, även om det inte är den hela. Även samlag med män utan deras samtycke är en form av våldtäkt.

Jag förstår att man inte har sett mina senare inlägg om man klickar på länken som lagts upp på blogg.se's hemsida där jag ber om ursäkt över att inte ha haft med andra perspektiv redan från första början, och jag har haft överseende med det. Nu blir jag bara irriterad för att det på något sätt känns ganska återkommande. Jag vet att jag överreagerar, och om det hade varit någon annan dag hade jag inte brytt mig, men jag har varit på ett ganska dåligt humör nu under kvällen och det börjar "skvallpa över" nu.

Jag ska verkligen försöka att tänka på vad jag skriver, hur jag formulerar mig i framtiden, men jag måste be er om att göra detsamma. Jag fick nyligen en kommentar om att jag borde ha haft överseende med att det finns kvinnor som ljuger om sådant här i domstolar, vilket jag har väldigt svårt att tro. Om det finns fall som läggs ner i brist på bevis trots spermaprover från förövaren, hur kan ett fall utan dessa prover fortsätta till domstol?
Ja, jag vet att man skulle kunna få tag på prover om det är en tjej som felaktigen anmäler ett ex i hämnd, men jag tror inte att alla 5 453 fall som anmäldes förra året var rena lögner. Jag tror inte heller att de närmre 2 000 fall som inte klarades upp skulle baseras på lögner och inte heller de närmre 2 000 fallen som inte gick till åtal skulle vara felaktiga anmälningar. Om det ens finns något fall där kvinnan ljuger -- inte misstar sig, ljuger -- i rätten är det inte tillräckligt många för att kunna påverka statistiken så pass mycket. Framför allt inte med de berättelser som berättats i form av kommentarer av minst sagt modiga tjejer.

Som jag sade, jag är minst sagt irriterad...
//Lisa

Ombytta roller

Jag fick en otroligt bra kommentar som jag tänkte ta upp nu (trots att jag borde gå och lägga mig) angående mitt inlägg om våldtäkter.

Som denna person påpekade skrev jag endast utifrån en kvinnas perspektiv, men jag är fullt medveten om att det förekommer våldtäkter gentemot män också. Jag vet inte varför jag inte tog upp det då, för jag har tagit upp det tidigare.
Jag pratade med en kompis om det tidigare -- ett fall som verkligen har fastnat i mitt huvud rörde sig om en man som blev våldtagen av fem kvinnor. Om jag minns saken rätt var han i tonåren medan kvinnorna var i 20-årsåldern. Tro mig, jag tycker verkligen att det här är vidrigt. Det är hemskt att kvinnor blir utsatta för övergrepp, men att det finns kvinnor som faktiskt gör likadant själva har jag ingen som helst förståelse över. Visserligen har jag ingen som helst förståelse över varför man våldtar någon överhuvudtaget...

Men när sådant här sker, vad händer då? Man kan inte direkt plocka spermaprover från killen på samma sätt som man kan plocka sperma från tjejer. Det bästa man kan komma med i sådana fall säkert misshandel, men inte så mycket mer än det. Samtidigt finns det inte särskillt stor trovärdighet i det. Det har hänt att jag återberättat det här fallet för andra utan att det tas på allvar just för att det verkar så otroligt på något sätt, men ja, det har hänt! Jag önskar faktiskt att jag visste hur det fallet slutade -- om det klarades upp eller om det lades ned helt och hållet.

Sedan förekommer det även fall då män våldtar män. Även här är det ett fall som dyker upp i mitt huvud. Ett fall där en 19-åring blev våldtagen i en bastu på ett bad. Jag kan inte sätta mig i den situationen -- jag kan i och för sig inte sätta mig i situationen hos något våldtäktsoffer överhuvudtaget, men det är lättare för mig att förstå hur tjejerna känner sig då jag själv är en. Samtidigt undrar jag om känslan av förnedring inte är värre bland män än bland kvinnor då det första är mer sällsynt, skulle man kunna säga. Jag vet som sagt var inte, och jag har en ganska fördomsfull natur, men... Jag vet inte vad jag kan säga just för att det är så hemskt att någonting sådant faktiskt sker -- både mot kvinnor och män.

Jag tycker verkligen att man ska behandla män och kvinnor lika i alla frågor (det är därför jag kritiserar många former av feminism då det finns de som vill höja upp kvinnan till ett sådant läge att män förtrycks), och det gäller även våldtäkter. Det var riktigt dumt av mig att inte ta med männen i mitt tidigare inlägg, och jag ska verkligen tänka på att se saken från flera olika synvinklar kommande gånger. Det är inte bara kvinnor som utsätts för sådant här, även om det är de fall som uppmärksammas i en större skala. Om det beror på att kvinnor utsätts för våldtäkter i större grad eller om det är flera kvinnor som vågar anmäla vet jag inte, även om jag chansar på det förstnämnda.

Till dig som skrev denna kommentar -- det var otroligt bra att du rättade mig där, och jag är ledsen att jag inte tog upp det utifrån mäns synvinklar redan från första början. Jag har gjort det tidigare (det här är inte mitt första inlägg om våldtäkter), och jag borde ha gjort det den här gången också.

//Lisa

...och poängen med detta var?

"Förlåt att jag inte svarat på detta på länge men jag har inte kunnat göra något eftersom jag haft fullt upp med att skratta åt ditt jävla inlägg, och dessutom har jag visat det för alla mina kompisar (till skillnad från dig).

Om jag skulle träffa dig i verkligheten (Gud förbjude) skulle jag ge dig en klapp på huvudet och säga till dig att inte ta allt på så stort allvar (LILLA GUMMAN (som inte är så liten)) eftersom ingen av dina läsare verkligen bryr sig - vi bara skrattar.

Puss och kram"

Vilken jävligt konstig humor ni har...

Du refererar dig själv som en av mina läsare (vilket är smått överraskande nu när jag tänker efter) och du skriver "vi bara skrattar" och du skrev att ingen bryr sig. Uppenbarligen bryr du dig tillräckligt mycket för att svara på ett inlägg jag skrev för snart en månad sedan. Om mitt inlägg är så patetisk som du får det att låta som att det är, varför bryr du dig då om att besvara det?
Du har även visat det för dina kompisar och ni har skrattat åt det. Kul för er att ni såg någonting roligt med det. Seriöst bryr jag mig inte om jag får någon respons på det eller inte -- jag har skrivit om betydligt bättre ämnen (i alla fall enligt min åsikt) som ingen har reagerat på. Man kan säga att det har härdat mig, och om ni vill läsa -- go ahead! Det löjliga är att man trackar ner någons text som man själv väljer att läsa -- gillar man inte det jag skriver ska man kanske inte läsa, eller hur?

Det som jag reagerade mest på var att du skrev att du skulle säga till mig att inte ta allt på för stort allvar. Jag kommer säkert låta mer patetisk nu än någonsin, men tänk dig själv hur det skulle vara om någon kritiserade dig för det enda du kände var rätt. Det sker många gånger att jag känner mig misslyckad som student, och det var därför du kom åt en nerv. Jag vet nu i efterhand att jag inte skulle ha reagerat som jag gjorde, men det var det som hände. Din förra kommentar fick mig att känna ännu mer misslyckad som student av någon anledning, och du kritiserade mig som skribent och just skrivning är mer eller mindre det enda jag känner att jag är någorlunda bra på.
Jag vet som sagt var att jag överragerade, men du kom som sagt var åt en nerv. Det blev inte bättre av att du kallade mig "lilla gumman" då jag faktiskt fått sådana kommentarer tidigare p.g.a. min längd. Jag är rätt kort, och det är någonting jag verkligen inte gillar att vara. Samtidigt ser jag betydligt yngre ut än vad jag faktiskt är (det är inte många 18-åringar som ser ut att vara 15), och jag blev kallad för "lilla gumman" ett flertal gånger när jag blev mobbad.

Låt mig gissa, du och dina kompisar håller på att skratta åt det faktum att jag blev utsatt för mobbning och ni anser väl att det inte är så konstigt att jag faktiskt blev utsatt för det? Då kommer ni säkert skratta ännu hårdare då ni även får reda på hur jävla meningslös och värdelös jag var då ni anser att det är just det jag är. Vem vet, ni kanske tycker att tanken på att jag faktiskt mådde så pass dåligt som jag gjorde är kul då ni tycker att jag är korkad nog som inte begick självmord.

Okej, jag gick kanske för hårt fram, men det finns vissa saker som fortfarande sitter kvar trots att det gått nästan sju år. Skratta på om ni vill, men försök inte sparka på den del av mig som fortfarande ligger kvar på marken och tro att jag inte kommer försvara mig.
Och ja, jag är medveten om att jag skrev nästintill en novell nu, så det är inget du direkt behöver skriva en kommentar om.

//Lisa

PS. Det tidigare inlägget som vi båda refererade till finns här.

Inget liv?

Vad tänker man om mig egentligen?

I mångas ögon verkar jag tydligen vara en person som inte har något liv utanför skolan just för att det händer väldigt ofta att det är det jag pratar om. Ni har säkert märkt av det på bloggen då jag berättar att jag måste plugga mer eller mindre varje dag. Visserligen sker detta p.g.a. att jag inte pluggar den första dagen, och då får jag faktiskt skylla mig själv.
Samtidigt utgör skolan en stor del av mitt liv i nuläget, och då menar jag inte bara plugget i sig. Jag har fått många kompisar via skolan, och det är kompisar jag inte kommer släppa i första taget. Vi har kul när vi träffas, och vi ses sällan utanför skolan då det är mycket att stå i för de flesta -- förutom skolarbeten är det jobb och andra aktiviteter som tar upp tiden. Skolan är i många fall de enda tillfällena man kan hinna träffas. Är det då så konstigt om jag då återberättar någonting en kompis gjorde under skoldagen?
Jag tycker inte det i alla fall, men det verkar som att det är något många har problem med.

Jag har faktiskt ett liv utanför skolan, tro det eller ej, även om jag inte är den typen av person som kan festa varje helg. Jag ser faktiskt inget rofyllande med det, och det står jag för -- det är någonting jag är stolt över. Jag gillar att vara hemma själv och bara ta det lugnt. Jag har inget behov av att ständigt träffa nya människor då jag är glad över att jag har de människor jag känner vid min sida. Jag behöver inte fler vänner så därför letar jag inte efter några. Det är kul om man lär känna en person som man inte träffat tidigare, men det är som sagt var inget jag strävar efter. Om jag vill vara med kompisar är det klart att jag frågar några om man kan hitta på något, men det finns en skillnad mellan att ha ett behov av att vara med kompisar och att festa varje helg. Det behöver faktiskt inte vara mer än bio, eller bowling (Linn och Tessan -- vi måste bowla någon gång!!!).

Jag hörde idag från en person att några hade frågat om jag ens har ett liv utanför skolan, och jag blev faktiskt arg över detta. Den ena av dessa två som tydligen frågade detta träffade jag precis innan jul då allt var som värst gällande skolarbetet. Ni som följt mig sedan december vet hur stressad jag var, och hur djupt begraven jag var i läxor.
Den gången innan jul var första gången på nästan 10 månader som vi träffats, och jag erkänner att jag var mer insatt i skolarbete för ett år sedan än vad jag är nu. Det är faktiskt ganska svårt att förneka det om jag ska vara ärlig.

När det gäller den andra personen träffas vi också otroligt sällan, och senaste gången tog jag inte ens upp skolan. Det kan ha hänt att jag återberättat någonting som en kompis sagt/gjort i skolan, men å andra sidan känner jag bara att man ofta vill återberätta någonting sådant om en kompis oavsett var man befann sig någonstans. Vad är det för skillnad med att återberätta något om en kompis då man befann sig i skolan och om man istället befann sig i stan? Det är trots allt inte "placeringen" som är det väsentliga, eller vad säger ni?

Har jag inget liv utanför skolan?
Jo, men jag gillar att leva ett lugnt liv och därför blir det väldigt svårt att berätta om någon fest jag varit på under den senaste månaden. Med tanke på att jag inte festar har jag inget att återberätta därifrån, och med tanke på att jag sällan träffar mina kompisar utanför skoltid p.g.a. olika faktorer händer det att jag återberättar händelser som handlar om mina vänner som tog plats under skoldagen.

När det gäller skolarbete tar jag enbart upp om jag har mycket att göra eller om jag är stolt över ett resultat. Det är något jag inte gjort på länge just för att jag blivit kallad vid andra namn än "Lisa" tack vare det...

//Lisa

"lilla gumman"

"lilla gumman vi vet att du "bloggar för din egen skull" och för dina åsikter om allt...men för att man ens ska PALLA läsa skulle det underlätta om du KORTFATTADE(!) dina åsikter. Det behöver inte vara en jävla A4! Vi fattar nog poängen iaf...eller vill du ha något att lämna in till dina lärare? få en slutbedömning kanske?"

Jag vill inte vara taskig nu, men jag har faktiskt skrivit flera gånger tidigare att jag inte kommer att korta ned mina inlägg för att andra vill det. Jag vet själv att jag skriver alldeles för långt i många sammanhang, men jag står för det jag skriver (även om jag kan formulera mig konstigt så att det lätt kan misstolkas) och det är därför jag inte tar bort det. Samtidigt så är det inget man ska vara överraskad över -- jag har skrivit långa texter så länge jag kan minnas, och det är någonting mina kompisar retar mig lite för.
Att du satt "bogga för din egen skull" inom citationstecken gör mig något skeptisk då jag inte riktigt förstår ad du menar. Det svåra är att avgöra om du har en ironisk ton eller inte, och om så är fallet ska du veta att jag faktiskt bloggar för min egen skulläven om jag skriver mer till andra än till mig själv. Mitt skrivande är ett sätt för mig att avreagea mig och hantera pressen och stressen. Att jag hade som nyårslöfte att vara mer aktiv har inte med antalet läsare att göra utan med det faktum att jag vill försöka utveckla en kreativ sida hos mig då jag saknar kreativitet av alla former. Om jag ville ha besökare skulle jag ha flera videoinlägg där jag trycker upp brösten i kameran och pratar som om jag vore en Bratz-docka.
Det är framför allt det där sista som sårade mig, om jag ska vara ärlig. Varför vet jag inte, men det känns på något sätt att du påpekar att jag inte gör tillräckligt gällande skolarbetet. Jag inser själv hur korkat det låter då du inte vet hur jävla hårt jag kämpar för att nå så bra resultat som möjligt, men jag behöver inte bevisa mer för mina lärare, och det är inte ens något jag försöker göra.

Du behöver inte läsa mina långa inlägg om du inte vill, det är inget jag tvingar dig att göra, men du gör ett val när du läser igenom dem och sedan ska jag klandras för det. Kommentera gärna mina åsikter om du vill, men skriv inte bara för att trycka ned mig.
Jag antar att du är sur för att jag skriver ytterligare ett "jävla A4", och du kommer säkert skriva något om det senare, men du ska veta att jag beundrar dig för en sak -- att du står för det du skriver och att du inte höll dig (helt) anonym. Å andra sian överskuggas det av det faktum att du kallade mig "lilla gumman" -- förlåt, men det är någonting jag hatar då folk som kallat mig det har gjort det med avsikt för att nedvärdera mig. Det enda som egentligen saknas är en klapp på huvudet, eller hur?

Har jag sagt någonting annat?

"Ingen bryr sig egentligen, men om du hänger upp dig själv och tror att det har nånting med utseendet att göra så är du så ytlig själv och du är inte bättre än någon annan bara för du klagar..."

Jag vet att jag är ytlig, och jag har inet påstått någonting annat även om jag vet att det finns mer i världen än utseendet. Jag vet äen att mycket har med utseendet att göra, och jag talar utifrån mina egna erfarenheter -- jag har som sagt var fått höra att mitt utseende är ett hinder för mig om jag vill bli t.ex. skådespelare. Jag vet att jag hänger upp mig väldigt mycket på utseendet, men faktum kvarstår att det är många som känner sig otillräckliga tack vare sitt utseende -- jag har kompisar som känner så, och även jag känner så i många sammanhang. Hur många går inte runt och tror att de är fula och tjocka? Hur många får inte anorexia för att de har hört att de är feta och äckliga? Hur många försöker egentligen banta för att bli "modellsmala"?

Samtidigt vet jag att det finns de tjejer som är smala och som får höra att killar inte gillar tjejer utan kurvor. De har fått höra att de är skelett (igen känner jag till personer i den här situationen). Man tror att man gör saken bättre genom att försöka få dessa personer att gå upp i vikt, men det finns de som är genetiskt smala och som inte kan gå upp i vikt. Det är det jag menar med att vad man än gör åt sitt utseende finns det alltid någon som klagar -- det var därför jag skrev att man inte bör lägga ner mycket tid åt sitt utseende, men ändå händer det.

Okej, jag kom av mig något nu med tanke på att jag inte riktigt svarade på din kommentar -- min poäng är i alla fall att vi som människor är utseendefixerade hur man än vänder och vrider på det, och i många sammanhang har det gått för långt. Jag ska inte få höra att jag är för "fet" för att kunna bli skådespelerska, och det ska inte heller någon anan tvingas höra. Att jag hänger upp mig på detta är för att jag har kompisar med riktigt dåligt självförtroende när de inte ska behöva ha det. Jag har aldrig sagt att jag är bättre än någon annan för att jag klagar om det (och ja, jag är medveten om att jag klagar om det). Jag är väl medveten om att jag är en människa precis som resten av er. Jag är väl medveten om att jag är en tonårstjej som fortfarande går i skolan, som inte haft något arbete i hela mitt liv, som är så klumpig att mina kompisar inte längre blir förvånade om jag dyker upp med ett stort blåmärke på armar och/eller ben, att jag sitter här framför datorn och nyser för att jag fått dun i ansiktet etc. 
Jag har aldrig sagt, eller ens antytt, att jag är bättre än andra för att jag skriver det jag skriver. Jag har inte ens särskillt höga tankar om mig själv då jag är omringad av personer som är betydligt snällare, smartare och mer talangfulla än vad jag är. Jag använder inte bloggen till för att klaga utan för att skriva av mig (precis som jag gör nu), och det händer väldigt ofta att jag klagar just p.g.a. det.

 

Snart slår jag huvudet i väggen...

"Vad menar su om det där med fjortisar?
Menar du att vi som dricker för att det är gott och för att ha lite roligt är fjortisar?
De tolkar jag som, i don't understand"


Om du hade sett vad jag hade skrivit hade du läst "Det är väl bättre det än att jag är en fjortis som går runt och klagar för att folk inte dricker tillräckligt mycket alkohol?". Man kan dricka för att ha kul, det är det jag gör när jag väl gör det och trots att jag slutar i ett tidigt skede för att kunna ha kontrol över mig själv i fall någonting skulle hända (kom inte och säg att någonting aldrig har hänt på en fest där det serverats alkohol). Man behöver inte vara fjotis om man går runt och klagar på att människor i ens omgivning inte dricker tillräckligt mycket bara för att man själv gillar att göra det -- som jag har sagt så många gånger tidigare kan alla människor få köra sitt race tills man kommer till en gräns. Jag har fått höra från ett flertal nu de senaste dagarna att jag måste lära mig slappna av, men tror ni seriöst att jag går runt som en spänd idiot hela dagarna? Nej, jag är bara idiotisk som person, det är allt.
Det jag ville påpeka är att det finns så många personer än mig som är värre, och ja, jag har vissa moderskänslor och är beskyddande gentemot mina vänner. Det är den jag är, och jag anser att det är fel att hacka på en person för det. Ska man verkligen hacka på en person som är beskyddande och anser att man ska sluta dricka vid ett skede när det finns fjortisar som går runt och inte gör någonting annat än att dricka för att man tror att man har kul om man ligger huvudet före i ett dike?

Irriterad

 

"Men snälla. Hon har ett eget liv. Det är HON som bestämmer om hon ska dricka mer, inte du. Om hon nu skulle ha ramlat och slagit sig så lär hon sig ju av det, dagen du inte är där kommer hon slå sig riktigt illa om hon ska ha en "morsa" som alltid ska skicka in henne på sitt rum, det var hennes fest och det är hennes liv! så snälla låt henne leva!"

För det första:
Du vet inte varför jag gjorde det jag gjorde, så håll bara klaffen istället för att låtsas att du vet vad jag faktiskt tänkte. Mitt sufte vara att hålla henne kvar på sitt rum för att hon skulle få i sig vatten och för att hon skulle kunna klarna till. Om du inte redan visste det behöver man vatten när man dricker alkohol -- det handlar inte bara om att försöka nyktra till, tro mig, då är kaffe bättre, men alkohol kan torka ut en riktigt ordentligt. an åt saken? MAN DRICKER VATTEN!!!

För det andra: Snacka om att vara feg som inte vågar stå för sina åsikter -- skriver man någonting ska man våga stå för det istället för att stå bakom ett "namn" som "irriterad..." (fast jag måste tacka dig för inspirationen till rubriken). Det är flera stycken som varit anonyma, och det är lite synd, men så länge den kommentaren får mig att känna mig bättre bryr jag mig inte. Men jag tycker att man ska stå för det man säger istället för att vara feg och gömma sig bara för att man har chansen, för att man har den möjligheten.

För det tredje har inte min åsikt kring alkohol förändrats på 5-6 år -- det är ingen överraskning att jag slutar dricka när jag känner att jag börjar bli lullig, i vanliga fall hinner jag sluta innan. Om man har haft sex år på sig att vänjas vid den tanken tycker jag faktiskt att man har haft tillräckligt lång tid på sig. Men bara för att understryka vet ni vem ni inte ska bjuda på nästa fest så att ni kan "leva livet". Jag försöker inte hindra någon att göra det, men jag har en beskyddande natur -- det är den jag är. Vad mer ska jag säga? Förlåt? Knappast -- som jag skrivit tidigare kommer jag inte be om ursäkt för att jag är den jag är, och än så länge har ingen kommit till skada för att jag är mig själv. Ingen förutom mig själv då jag blivit kritiserad för de val jag gör, för de val som jag själv känner är de rätta. Å andra sidan kan jag leva med att skada mig själv på det sättet, men räkna inte med att jag kommer hålla klaffen när det händer.

För det fjärde: Jag är säker på att personen i fråga var irriterad på mig vid tillfället, men det verkar också ha gått över. Det känns därför konstigt att jag får starkare reaktioner från er än från henne. Om hon fortfarande skulle ha varit irriterad på mig, skulle jag ha varit irriterad på henne, men så är inte fallet. Det är därför som jag mer eller mindre är ursinnig nu -- jag skakar av ilska, och jag svär på att jag kommer gråta snart. Det händer, men det är rätt sällan, så det säger säkert en hel del. 

För det femte orkar jag egentligen inte med det här. Jag har förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och om det gör mig till en "morsa" -- fine! Är det verkligen så fel att jag har moders känslor? Det är väl bättre det än att jag är en fjortis som går runt och klagar för att folk inte dricker tillräckligt mycket alkohol? Du får tolka det hur du än vill.

Jag är säker på att det kommer komma flera påhopp efter det här, men som jag sagt så otroligt många gånger tidigare behöver man inte läsa min blogg om man tycker att jag är patetisk eller vad som helst. Det finns inget tvång, men jag skulle uppskatta om ni inte läste min blogg för att sedan klaga på det jag skriver. Jag är väldigt öppen om mina känslor, jag har inte sagt något annat och det kommer jag inte heller göra. Jag börjar inse att jag har gått över linjen i många sammanhang, men det är på bättringsvägen. Jag accepterar dock människor, även om jag inte alltid respekterar deras val. Ni behöver inte respektera mina val, men försök åtminstone aceptera mig. Om det är omöjligt har ni inget med mig att göra -- svårare än så är det inte.

 

"Lägg ner bloggen nu"

Jag fick en kommentar om att jag bör lägga ner blogga nu. Trevligt...
Jag vet inte vad anledningen bakom detta var, men jag bryr mig inte om det -- det jag bryr mig om är att jag fick kommentaren från första början. Vem skriver något sådant egentligen? Jag började blogga för min egen skull, inte för någon annans. Visst, jag blir glad när jag ser att jag haft besökare, och jag blir ännu gladare när jag får kommentarer. Det brukar jag bli i alla fall, men det är är ett undantag.

Visst, det kan vara lite stressigt med skolan och så vidare, men bloggen gör det inte värre -- tvärtom. Jag älskar att kunna skriva av mig, det är min stora passion, och bloggandet underlättar faktiskt för min del. Det är mitt sätt att hantera min ilska -- jag släpper allt genom bloggen istället för att ha allt inom mig i all evighet. Det är även mitt sätt att hantera stress -- genom detta kan jag få perspektiv på saker och ting. Jag ser vad jag måste ta i tu med framför mig och jag vet då vad jag ska priritera.
Jag har sagt det här många gånger tidigare -- om ni inte gillar min blogg behöver ni inte läsa den, men det är alltid kul att någon gör det. Jag satsar inte på att bli en av Sveriges största bloggare. I sådana fall hade jag tryckt upp brösten i kameran på varenda bild jag tagit av mig själv, spelat 18-årig fjortis och tryckt in botox i hela ansiktet. Men så är inte fallet -- jag har mina pronciper och jag tänker inte bli någon j***a bimbo bara för att locka till mig läsare. Jag har alltid varit mig själv, och det är inget jag kommer sluta med. Det spelar ingen roll om jag blir stor eller inte -- jag har hellre tio läsare per dag och är den jag är än att ha 100 000 läsare per dag och har förlorat fotfästet på jorden. 

Jag har inte bloggat länge, men jag vet relativt mycket om bloggvärlden. Många blir utsatta för nätmobbning för att idioter väljer att läsa en blogg de hatar. Om man hatar en blogg så mycket ska man inte läsa den. Svårare än så är det inte. Bloggvärlden är väldigt ytlig på det sättet, men jag tänker inte låta mig själv bli ytlig som gör vad som helst för uppmärksamhet. För er som inte vet håller jag mig hellre borta från uppmärksamhet än att stå i dess centrum.
Det som gör mig arg är också att ingen skulle få för sig att komma fram till mig personligen för att säga "Lägg ner bloggen". Den som skrev det nu skrev inte ens sitt namn, vilket får mig att undra om man verkligen står för sin åsikt eller om man bara vill ha uppmärksamhet. Med tanke på att datorer och mobiltelefoner finns kan man komma åt en person så mycket lättare och skriva sådant som man annars inte vågar säga. Det är inte bara vidrigt, men också papetiskt. Om ni inte skulle få för er att säga att jag ska sluta blogga öga mot öga ska man inte ens skriva det. Försök att fatta det!