Konsten att inte hamna på väggen

Någonting som kommit fram allt mer och mer (någonting som jag, om inte annat, lagt märke till i större grad) är föreställningen om att jag skulle kunna se bättre ut.
Detta är något jag tagit upp flera gånger tidigare, men det är också någonting som är så pass förekommande att man inte kan undgå att ta upp det fler gånger. 
Och vad exakt menar jag med detta?
 
Jag tänker inte hålla undan med att jag, under en period, gick ner en del i vikt.
Jag tänker inte heller hålla undan med att jag stannat kvar kring den vikten/den kroppsformen de senaste två åren. Just när det väl hände var det många som prompt skulle påpeka att jag var smalare och att jag såg bättre ut. Men vet ni vad?-jag såg precis likadan ut. Jag såg fortfarande ut som jag, bara att jag var lite smalare. 
Någonting jag fått höra en hel del de senaste åren är att jag måste se till att hålla figuren -- att jag måste akta mig för att gå upp i vikt (igen). Detta trots att jag aldrig någonsin varit stor. När jag vägde som mest bar jag runt på bara några få kilos övervikt. Jag kan nog inte påstå att jag mådde fysiskt bra under den perioden, men det handlade inte om min vikt så mycket som vad jag åt. Ja, jag tänker återkomma till det.
 
Som sagt, jag ska tänka mig för att gå upp i vikt, för Gud förbjude att jag skulle bli större än vad jag är nu. 
Gud förbjude att jag skulle få njuta av en kanelbulle på jobbet när blodsockret börjar sjunka, eller bara när jag vill ha någonting gott till kaffet. För vad som än händer, får jag inte gå upp i vikt.
Vad som än händer får jag inte bli "ful".
Och det är nu jag börjar närma mig min faktiska poäng. 
När jag vägde som mest och var som "störst", fick jag höra flera gånger om att jag skulle gå ner i vikt för att kunna se bra ut. Vad upptäckte några av dessa personer när jag väl gick ner i vikt? Å ena sidan fanns det personer som skulle hävda att jag såg bättre ut. Å andra sidan fanns det personer som försökte ge mig "tips" på hur jag skulle se ännu bättre ut. Det senare sker fortfarande, i viss mån, och jag kan inte låta bli att undra vad det beror på. 
Beror det på att man vill få mig att se så bra ut som möjligt, och att det inte räckte med viktnedgång?-insåg man att jag fortfarande såg likadan ut som tidigare, om än smalare?
 
Min vikt är inte ett lika stort problem för andra nu som det var under gymnasietiden, även om vissa fortfarande är noga med att påpeka att jag inte får gå upp i vikt igen.
Men däremot finns det andra aspekter av mitt utseende som irriterar.
Det kan handla om vad jag borde göra åt de ärr jag fått under åren. Det räcker med att jag skär mig på kartong för att jag ska få ärr. Med tanke på alla myggbett jag fått under åren; med tanke på alla gånger jag ramlat; med tanke på brännsåren jag fått när jag lagat mat (ett tips är att inte plötsligt skrika till när en person i närheten har armen inne i en ugn, redo att ta ut en pastagratäng, för det kan leda två brännsår som, efter några dagar, börjar vara); med tanke på att jag har haft dålig hy (och fortfarande har) som lämnat efter sig ärr...tja, låt oss bara säga att jag inte är så ärrfri som jag vill vara. Lägg märke till att jag skrev "vill vara", för vad tror ni det beror på? Min dåliga självkänsla? Ja, delvis, men var kommer den dåliga självkänslan från? Jo, den kommer från alla kommentarer om vad jag borde göra åt saken. Den kommer från alla kommentarer som säger att jag inte är tillräckligt fin som jag är. Tro mig, om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte brytt mig. Om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte varit självmedveten. Hade det inte varit för alla kommentarer hade jag inte fått för mig att undra vad människor egentligen tycker om mina armar och skulderblad. 
Jag har fått höra att jag borde försöka bleka mina ärr med tomater.
Jag har fått höra att jag borde tatuera över ärren.
Jag har fått ta emot tips på diverse medel jag kan använda mig av för att kunna se "fin ut att titta på".
Jag har även fått höra att min dåliga hy inte är någonting man tänker på, men då av de personer som känner mig bäst. För uppenbarligen tänker folk på min hy tillräckligt mycket för att kommentera den. De som känner mig tänker mer på mig som person än någonting annat. 
Återigen, detta är något jag tänker komma tillbaka till.
 
Precis som med min vikt kan jag inte låta bli att tänka vad nästa steg är.
När folk inte längre kunde anmärka på min vikt, började de anmärka på min hy. 
Så vad blir nästa steg när människor inser att jag fortfarande kommer se ut som jag gör, oavsett om jag har felfri hy eller inte?
Jag har redan fått höra vad jag borde göra och inte göra med mitt hår, trots att jag försöker styla det på ett sätt som jag känner mig mest bekväm med.
Jag har fått höra att jag borde tänka mer på min klädstil, trots att jag har de kläder jag känner mig bekväm i.
Jag har fått höra att jag borde sminka mig mer, även när jag står på jobbet, trots att jag inte trivs vidare bra med det.
Jag har fått höra att jag borde noppa ögonbrynen, även när jag påpekat att jag inte kommer göra det då det gör alldeles för ont (och ja, detta kommer från tjejen skrattade när hon fick nyckelbenet tatuerat). 
Jag har fått höra att jag borde ha mer smycken på mig trots att jag har mer än tillräckligt. När det kommer till smycken föredrar jag ringar framför allt annat, men tydligen är det inte tillräckligt.
 
Vilka fysiska "förändringar" jag än genomgår kommer jag fortfarande se ut som mig själv.
Man kommer alltid hitta någonting man kan förbättra hos mig, men när det kommer till kritan kommer man aldrig kunna förbättra mitt utseende då jag alltid, i slutändan, kommer fortsätta se ut som jag gör. 
Mina kindben kommer alltid finnas där. Precis som mina käkar, mina axlar, mina höfter, mina ögon, min mun, min näsa... Även om jag skulle göra någonting åt att förbättra min hy skulle den "blossa upp" när jag får min ägglossning. Den enda permanenta lösningen vore att göra någonting åt det, men vad skulle en hysterektomi göra för nytta för mig, som inte behöver en? 
Det är detta jag menar med att det finns en föreställning om att jag skulle kunna se bättre ut.
Mer än så finns det dessutom en föreställning om att jag skulle må bättre av att se bättre ut, men det stämmer inte. Jag mår inte fysiskt bättre nu när jag är smalare av den anledning att jag är smalare. Jag mår fysiskt bättre för att jag är mer medveten om vad jag äter; jag är mer medveten om att försöka få i mig så många näringsämnen som möjligt vid varje måltid. Mängden tänker jag inte på, så länge jag blir mätt.
Även om jag varit smal under gymnasietiden, och även om jag gått upp i vikt de senaste åren istället för ner, hade jag mått fysiskt bättre nu pga den mat jag äter (för ja, även smala personer kan må dåligt rent fysiskt pga dålig kost, oavsett om man äter mycket av dålig mat eller om man inte äter alls).
 
Nej, jag kommer aldrig må bättre av att bli tagen för ett utseende och inget annat.
Jag kommer aldrig må bättre av att ständigt få ta emot kommentarer som endast är till för... Ja, för vadå? För att bli någon man ska slippa skämmas över att bli sedd med? För att bli mer av en tavla man kan hänga upp på väggen än en faktisk person?
Saken är den att jag är en person.
Jag må vara blyg, men jag har en stor personlighet.
Det är det som gör att mina vänner inte tänker på hur jag ser ut. Det är det som gör att de inte tänker på min dåliga hy, min vikt (inte längre i alla fall; när jag förlorade som mest blv de oroliga), hur jag stylar mitt hår, att jag inte sminkar mig, att jag inte noppar ögonbrynen... De lägger märke till mig. 
Detsamma gäller alla personer.
Folk får säga vad de vill, men när det kommer till kritan skiner personligheterna igenom. Det spelar ingen roll hur söt/snygg någon är om denne har en hemsk personlighet på samma sätt som en bra personlighet blir det enda man ser "trots" utseendets brister.
 
Så nej, jag kommer aldrig kunna bli "finare att titta på".
Dels för att mina drag alltid kommer finnas där, om jag inte bestämmer mig för att genomgå operationer, men främst för att min personlighet kommer förbli densamma. Oavsett hur jag ser ut/kommer se, kommer min personlighet alltid ta över.
Är inte det någonting värt att satsa på snarare än att försöka få så fin hy som möjligt? Att satsa på sin personlighet snarare än sitt utseende ger trots allt mer i längden.
 

Än finns jag kvar

Jag kommer ihåg hur jag, "en gång i tiden" (så att säga). inte kunde hålla mig en dag från att blogga.
Jag kände då att jag hade för mycket inom mig som jag ville få ut på ett eller annat sätt.
Jag vill inte påstå att det är någonting jag har nu. Just då, när jag var runt 18-19 år (även 20, för den delen), var det just den formuleringen jag själv använde mig av gång efter annan -- "jag har mycket inom mig". Som sagt vill jag inte påstå att så är fallet nu, men visst tänker jag lika mycket nu som jag gjorde då.
Jag är fortfarande lika åsiktsstark nu som jag var då, om inte mer.
 
Just när jag var runt 18-19 år trodde jag inte att jag skulle kunna sluta med det här just av den anledningen. Jag hade delvis rätt. Jag behöver fortfarande skriva av mig för att kunna sova ordentligt om nätterna -- för att kunna somna överhuvudtaget. Jag tenderar att tänka på allt mellan himmel och jord även när jag ska sova. Det är sådant som kan hålla mig vaken till halv fem på mornarna. Vissa nätter har jag inte kunnat somna överhuvudtaget, vilket har gjort arbetsdagarna lagom roliga. 
Mer än så blir detta mer påtagligt om jag inte skrivit av mig. 
Som sagt använde jag mig av bloggen till det.
Nu skriver jag för hand. 
Och otroligt nog har det gett mig mer. 
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, om man tänker efter. När man skriver för hand, för enbart en själv, behöver man inte redigera. Man kan skriva ur sig allt som faller en in utan att riskera att känna sig blottad. Hur öppen man än må vara på en blogg, är det en hel del man behåller för sig själv. Jag vet inte hur det är/varit för andra, men för mig har det handlat om att få kunna behålla en del av en själv -- en del som tillhör bara en själv, och ingen annan. 
 
Jag vet inte riktigt varför jag sitter här framför datorn, eller ens vad jag håller på med, för att vara helt ärlig. 
Jag vet att en del av mig tänkte att jag skulle "make the most of it" när jag fick igång en dator som inte varit igång på några år, men det förklarar inte riktigt hur jag hamnade här, eller varför en jag ens skriver. 
Jag antar att...
Tillfället kom, och jag ville väl ta reda på om jag saknat detta.
För att vara helt ärlig tror jag inte att jag någonsin gjort det. 
Jag älskar att skriva, det har då inte förändrats, men jag finner så pass stort nöje med att skriva för hand att jag aldrig saknar skrivandet. Det hade varit annorlunda om jag förlorat den möjligheten på något som helst sätt, men det har jag inte. 
Däremot saknade jag idén om att blogga, men det handlade mer om självuppfyllelse än någonting annat; att jag på något sätt ville bekräfta mig själv. Rousseau sade en gång "Jag tänker, alltså finns jag". I den tid vi lever i nu, för att uttrycka sig som så, handlar det nästan mer om "Jag syns, alltså finns jag". Användning av sociala medier är praktexempel på detta, och bloggar likaså. Och jag tror faktiskt att det var det jag ville göra, när det kom till kritan. Jag försökte glorifiera det hela genom att påstå att jag ville nå ut till åtminstone någon person när det kom till mina åsikter (nej, inte ens i min glorifiering handlade det om att få någon att tänka som mig, utan att få folk att tänka till överhuvudtaget, vilket jag inser nu låter förminskande), men jag tror faktiskt att det beror på någonting så pass banalt som att jag ville synas, och därmed få min existens bekräftad.
 
...och ändå sitter jag kvar här.
Återigen; Jag vet inte varför jag sitter här igen, och slänger ur mig alla dessa tankar. Jag menar, är det inte en form av hyckleri att skriva så bryskt om mitt egna bloggande i ett blogginlägg?
Eller ska jag "nöja mig med" att se det som självkritik gentemot mitt 18-/19-åriga jag?
 
"Jag syns, alltså finns jag"...
Tja, jag måste medge att jag syns nu. Jag menar verkligen inte att låta arrogant, det är bara det att jag är lättare att känna igen här omkring där jag bor. Dels för att jag har fler tatueringar sedan sist, som är rätt synliga, och dels för att jag kapat av några decimeter hår, men jag trivs så bra med mig själv för en gångs skull att jag inte längre försöker gömma mig. Och människor omkring där jag bor lägger märke till det.
Även människor "utanför" lägger märke till det, och det har hänt ett par gånger att jag kunnat stanna upp för att prata med främlingar då de börjat prata med mig (tro mig, jag är fortfarande alltför blyg för att kunna initiera någonting själv). 
Jag måste medge att jag saknar anonymiteten. 
Så nej, den här gången handlar det inte om att jag vill få min existens bekräftad. 
Däremot har jag precis gått ut på semester nu. Risken finns att jag inte klarar av att befinna mig i mitt eget huvud helt själv; Risken finns att jag inte vill vara ensam med mina tankar, och med tanke på att de flesta jag känner befinner sig antingen utomlands eller på sin jobb.. Tja, det är en smäll jag får ta när jag visste att det här skulle hända (samma sak hände nämligen förra året, när jag gick ut på semester). 
Så vem vet?-jag kanske dyker upp igen någon gång de kommande tre veckorna
 

Ett brev från mig, till dig som kund

Du fick en dålig start på dagen.
Tro mig, det är fullt förståeligt. Vi har alla dåliga morgnar, som kan leda till dåliga dagar.
Mer än så är vi alla människor -- varken mer eller mindre.
Man orkar trots allt bara med så mycket.
Tro mig, jag förstår det. 
Jag förstår att du inte orkar vara på bra humör när ungarna stretar emot när det är dags för dem att kliva upp för att komma iväg till dagis eller skola. Jag förstår att du inte orkar vara på gott humör när du inser att du kommer missa tåget och därmed för sent till jobbet. Jag förstår irritationen när du inte ens blir försenad till jobbet då tågen strular; då du inte ens kommer iväg. Jag förstår att du inte har det i sig att vara på topp när allt verkar vara emot dig på morgonen. Jag förstår att frustrationen blir så överväldigande att du behöver lätta på trycket.
Och jag har förstått att det många gånger är lättare för dig att släppa ut all irritation på en helt okänd person som gör sitt bästa för att själv klara av sin arbetsdag.
 
Jag förstår att det är lättare att släppa ur sig sin ilska på en person du vet med dig att du (med största sannolikhet) inte kommer träffa igen. Jag förstår att det är lättare det än att möta konsekvenser av någon du känner. Jag förstår att du egentligen inte menar någonting illa -- att jag helt enkelt befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
Jag förstår att jag inte gör saken lättare för dig när jag nekar dig cigaretter då du saknar några kronor.
Jag förstår att jag inte gör det lättare för dig när jag inte alls är medgörlig och kan bjuda på de där sista fyra kronorna. Det rör sig trots allt om bara fyra kronor. Det är väl ändå någonting jag kan bjuda på?-det är trots allt ingenting, och du kan trots allt komma förbi senare med de där kronorna om det ska vara så illa.
Jag förstår att ingenting går din väg.
Jag förstår att jag gör saker och ting svårare när jag nekar dig nikotin -- just det du behöver mest av allt en morgon som denna. 
Och jag förstår att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
På min arbetsplats.
 
Det är mycket jag förstår, men nu vill jag att du förstår.
Jag gör bara mitt jobb, och precis som vem som helst har jag mina arbetsuppgifter som jag behöver göra. 
Detta på samma sätt som jag har riktlinjer jag behöver följa.
Mellan varven är det inte ens riktlinjer det rör sig om, utan faktiska lagar. Det är inte av elakhet jag nekar dig att köpa Triss-lotter som du kan skrapa tillsammans med ditt/dina barn. Det är inte av elakhet jag nekar er det nöje du en gång hade med dina föräldrar. Jag nekar dig detta köp för att lagen säger att det är det jag ska göra. 
Att jag nekar ett sådant köp gör mig inte löjlig.
Det finns dock inget i lagen som hindrar mig från att bjuda på de där sista kronorna (inte vad jag vet om, i alla fall). Men jag måste få ihop en kassa som stämmer när jag ska sluta mitt arbetspass. Fyra kronor är inte mycket i "det verkliga livet", men det blir mycket på arbetsplatsen. Du må säga att du kommer dyka upp igen, men det finns ingenting som tyder på det. Kan du lova att du kommer dyka upp innan jag slutat? Kan du lova att dyka upp överhuvudtaget? Du må vara ärlig, men hur kan jag veta att du inte är glömsk eller att du kommer bli stressad under dagen?
 
Jag gör vad jag kan för att hålla god ton. 
Jag vet inte hur mycket du märker av detta, men en del av mig tycker synd om dig. Jag är inte beroende av nikotin, men jag är beroende av koffein, och jag försöker sätta mig i din sits; tänk om det varit jag som stått på din sida av kassan med för lite pengar till kaffe. 
Vem vet, du kanske märker detta. Vem vet, det kanske handlar om att du inte vill lämna butiken tomhänt. 
I vilket fall som helst bestämmer du dig för att köpa någonting litet.
Jag frågar om du vill ha kvittot efter att du har betalat. 
Du tittar på mig och snäser "Nej, vad ska jag med det till?!"
I det här läget vill jag återigen påminna dig om att jag bara vill sköta mitt jobb, och att jag faktiskt måste fråga om du vill ha kvittot. Även om du skulle vara stamkund, och även om jag vet om att du inte vill ha kvittot, måste jag fråga dig om du vill få med det. Jag vill inte vara den som ser till att personerna jag jobbar för åker på en bot på flera tusen kronor. Det må låta överdrivet, men den risken finns faktiskt, och när det kommer till kritan är det faktiskt någonting bra då det är en försäkran för dig om att köpet gått rätt till. Att köpet inte är svart.
Men jag slänger kvittot i tystnad för att inte riskera att starta något bråk.
 
Stunder som dessa är allt annat än roliga.
I början. Men det dröjer inte länge förrän man blir van och därefter hårdhudad.
Det tar inte lång tid innan man slutar ta åt sig när man får höra att man inte kan sitt jobb. Inte bara för att det är något man får höra så många gånger om, men också för att man får ta emot så mycket mer än bara det.
Att jag skulle vara dålig på mitt jobb för att jag inte alltid låter kunden ha rätt är en normal dag på jobbet. Många gånger räknas det som en av de bättre dagarna, faktiskt. 
Vill du veta hur en dålig dag kan se ut för min del?
 
Att ha kunder som kallar en löjlig är någonting man viftar bort.
Att ha kunder som kunder som säger att man måste lära sig sitt eget jobb även efter något/några år är ingenting som längre får mig att tänka till då jag vet att jag är bra på det jag gör. Hur kan jag vara så säker på det? För att jag har mina chefers och kollegors förtroende; för att jag har kollegor som arbetat längre än mig som inte är rädda för att ringa och fråga om hjälp med ett och annat. Och för att stamkunders anstikten spricker upp så fort jag kommer tillbaka från semestern. 
Jag är inte en otrevlig person mot kunder.
Det krävs mycket för att jag ska bli arg och köra ut någon. Mer än en gång har det krävts sexistiska kommentarer. 
Mer än en gång har berusade medelålders män tittat på mina tatueringar och min läppiercing och genast antagit att jag är kinky. De har, mer än en gång, varit väldigt öppna med det och sagt att jag är tråkig som inte vill ha sex med dem.
 
Mer än en gång har kunder antagit att jag är korkad.
Det är någonting som sårat mig lika mycket som de sexistiska kommentarerna gjort mig illa till mods. 
Detta är någonting jag har pratat med kollegor om för att få stöd, och vi har kommit fram till samma sak. 
Bara för att man har ett lågavlönat jobb som "vem som helst" kan få antas man vara korkad. Inte minst om man inte har detta jobb vid sidan av studier. 
Mitt lågavlönade jobb är "allt" jag har. 
Jag har ingen examen att visa upp.
Jag har ingen skola att åka till.
Det enda jag har att luta mig tillbaka mot är min gymnasieutbildning. 
Och om du måste veta gick jag ut skolan med ett snitt på 18,1 (av 20). Detta lyckades jag med trots att jag gick in i väggen under sista året. Jag pressade mig själv så pass hårt redan då att jag inte klarar av att plugga vidare. Jag försökte mer än en gång, men efter tre grundkurser på universitetet gav jag upp. Dels för att jag inte fastnade för något, men också för att jag stängde av under tentaveckorna. Många gånger åt jag ingenting om dagarna för att jag helt enkelt inte hade något sug. 
Du kanske också vill veta att jag läser en hel del. Just nu läser jag "Anna Karenina". Jag kunde hitta den på svenska när jag skulle beställa boken, så det fick bli på engelska. Det är förvånansvärt lätt att läsa den, men samtidigt har jag läst Shakespeare på engelska sedan jag var 17 år. Böcker på engelska började jag läsa när jag var 11. Det var även då jag började läsa kortare texter antingen upp och ner eller spegelvänt bara för att kunna utmana mig själv.
Jag är inte bara "booksmart", som man säger, passande nog, på engelska. Jag kan vara, om jag får säga det själv, insiktsfull mellan varven. Jag har äldre kompisar som beundrar mig för det jag säger. De är inte heller rädda för att be mig om råd och ofta glömmer de bort att jag faktiskt är yngre än dem. 
 
Så nej, korkad är jag inte, men det är det jag många gånger antas vara.
Det på samma sätt som jag antas vara en "jävla fitta" när jag nekar, vad jag misstänker är, minderåriga cigaretter. 
Eller på samma sätt jag antas vara kinky då jag har en piercad läpp.
Eller på samma sätt som jag antas måste hålla en god ton när jag blir utskälld av dig som kund när du känner att jag gör dig orätt genom att inte låta dig ha rätt. "Kunden har alltid rätt", eller hur?
 
Men nej, många gånger har kunden fel.
Även du.
 
Ja, jag förstår att du har en dålig dag.
Men jag vill också att du ska förstå att du riskerar att ge mig en dålig start på en dag som inte kan garantera mig någonting gott. 
Jag förstår att det blir mycket för dig när allt som kan gå fel går fel. 
Men jag vill också att du ska förstå att saker och ting går fel för mig också. Det är inte bara du som kund som drabbas när kortterminalen bestämmer sig för att strejka, och i det läget finns det lika lite för mig att göra som för dig; i det läget hjälper det inte att sucka och att be mig att skynda mig.
Jag förstår att det till sist blir för mycket för dig.
Jag förstår att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
Men jag vill också att du ska förstå att jag befinner mig på min arbetsplats vid, enligt schemat, rätt tidpunkt.
Jag förstår att du vill ha rätt och att du vill att jag ska sköta mitt jobb som butiksbiträde.
Men jag vill också att du ska förstå att det är just det jag gör. 
Jag förstår att du är stressad över att bli försenad till ditt jobb och att du riskerar att missa ett viktigt möte.
Jag förstår att du har ett bredare ansvarsområde än vad jag har -- kanske rent utav vad jag någonsin kommer få -- och att mycket står på spel. Jag förstår att du har ett viktigare jobb än vad jag har.
Men jag vill också att du ska förstå att jag blir påmind om detta varje dag av andra personer.
Jag förstår att det krävts mycket slit från din sida för att komma så långt som du kommit.
Men jag vill också att du ska förstå att det krävts en hel del slit från min sida också även om jag inte hamnade där jag ville hamna.
Jag förstår att inte vem som helst kan ha det jobb du har.
Men jag vill också att du ska förstå att inte vem som helst hanterar mitt jobb heller då det, till mesta del, består av att hantera otrevliga personer utan att låta kommentarer krypa under skinnet.
Det innefattar även kunder som dig. 
 
Och som jag skrev tidigare:
Vi är alla människor -- varken mer eller mindre.
Och man orkar bara med så mycket.
 
Jag orkar bara med så mycket...

Någonting att vara tacksam över?

Det är många som fått för sig att man ger mig en komplimang genom att kalla mig söt, snygg eller rent utav sexig. 
Å ena sidan är det inte svårt att förstå varför -- det är inga direkt elaka/dåliga kommentarer, och om det är en bra kommentar måste det väl ändå vara en komplimang?
Det är just det sista som gör mig smått...fundersam, skulle man kunna kalla det. Det handlar inte bara om att man ser det som en komplimnag, det handlar också om att jag förväntas vara tacksam över att höra det. Vad det beror på har jag ingen som helst aning om; beror det på att jag ska vara tacksam över att någon ser mig på det sättet överhuvudtaget?-att jag är så oattraktiv att jag ska vara glad över att någon ser bra drag hos mig?-eller beror det på att jag le, tacka och bocka för att det är det "rätta" att göra i sociala sammanhang? 
 
Jag vet med mig själv att jag ser rätt alldaglig ut i andras ögon. Jag själv ser mig som snygg, men det handlar mer om att jag accepterat mig själv. Jag vet med mig att jag kan göra precis vad jag vill med mitt utseende och ändå vara varken mer eller mindre attraktiv än vad jag redan är. Det handlar mer om att jag bär upp det jag har istället för att korrigera för att bli någon jag inte kommer kunna känna igen. 
När jag säger att jag tycker att jag ser bra ut handlar det inte om att jag tror att jag kan få vem som helst, för det vet jag att jag inte kan. Att andra ser mig som alldaglig är inget jag har emot, för att vara helt ärlig, för jag vet med mig att det finns mer som ligger under ytan.
Det är så det sett ut för mig under min uppväxt. Det är bara det att jag önskade att saker och ting var annorlunda när jag växte upp. Jag var tvungen att närma  mig 19 innan jag accepterade mig själv. Innan dolde jag min kropp så gott det gick för det var det jag tidigare blivit "ombedd" att göra. När jag växte upp fick jag höra att jag uppenbarligen var överviktig -- att det var någonting man kunde se på en gång -- och att jag behövde gå ner i vikt. Att få höra sådant när man befinner sig mitt under puberteten och har ett BMI på 22 (gränsen för övervikt är 25) stärker inte direkt självkänslan. När jag väl fick höra att jag var söt kunde jag gå runt med ett leende i flera dagar för att jag tänkte att det kanske var sant, trots allt. Det var också så man lätt kunde utnyttja mig. Det är lätt att styra en osäker 14-åring som får ta emot så pass många pikar att en liten positiv kommentar känns som en gåva. 
 
Detta är något jag inte förväntar mig att någon ska lista ut om mig, men det är det som gör att jag känner ett obehag när någon säger att jag är, exempelvis, söt. Jag kan inte låta bli att undra vilken baktanke som ligger och gror. 
Men mer än så kan jag inte se detta som en komplimang då jag, som jag redan skrivit, har mer än ett ansikte att erbjuda. Utseendet är det första man ser, registrerar och mer-ofta-än-sällan bedömer. Det är den första informationen man får, och den spontana "reaktionen" är en sak. Men det jag pratar om (eller snarare försöker prata om) sträcker sig längre än så. Om det är någonting jag upplevt är att allt kommer tillbaka till utseendet. 
När jag växte upp var jag inte tillräcklig för att jag inte hade rätt utseende. 
Jag har fortfarande inte rätt utseende, men jag bär upp det på ett annat sätt och tar inte åt mig kommentarer på samma sätt längre. Men visst händer det att jag får "tips" på hur jag ska klä mig. Nej, det handlar inte om råd ("Det här skulle passa dig"), det handlar om att jag borde byta stil och visa upp mina kurvor på ett mer uppenbart sätt. För hur annars ska jag locka till mig killar?
Jag har även fått "tips" på hur jag ska göra för att se finare ut -- för att bli fin att titta på, var den mer exakta formuleringen. 
 
Visserligen är dessa exempel de mer "extrema", och det är de dåliga. Jag har fått ta emot en del "bra" kommentarer, men det rör sig ändå om samma princip, att det återkommer till utseendet. Där det tillkommer kritik ska jag ta till mig den, och där det tillkommer beröm ska jag vara tacksam.
Det jag blir mest kritiserad för är mitt utseende. 
Det jag ska vara mer tacksam över är berömmen över mitt utseende.
Det finns mycket hos mig som person att kritisera. Jag kan förstå om man vill akta sig för det i risk att såra mig, men kritik över utseende kan såra det också. 
Det finns även mycket hos mig som person att berömma, men ändå ska jag vara mer tacksam över är berömmen över mitt utseende.
 
Jag vet att jag babblat på rätt bra nu, men jag är snart framme vid min poäng -- jag lovar.
 
Jag har pratat med vissa av mina tjejkompisar, och de har upplevt liknanade; Att vad som än händer går det tillbaka till utseendet, och det sträcker sig mer än till "den spontana reaktionen". En kollega till mig känner igen sig i mycket av det jag sagt, och hon känner likadant som mig -- att det finns mer hos oss än bara utseendet, och ändå är det just det man blir förminskad till.
Vi pratade om att man inte är tillräcklig om man inte ser bra ut.
Samtidigt blir man inte sedd för sin person om man råkar ha ett bra utseende.
Man förväntas vara mer tacksam om man får höra att man är söt än om man får höra att man är smart. 
Just det sistnämnda ser jag som ett problem, för att vara helt ärlig.
 
Jag ser mig själv som smart, ambitiös, många gånger livlig, åsiktsstark, kanske rent utav intressant. Om inte annat är min personlighet mer intressant än mitt utseende, men ändå är det mitt utseende som man fastnat för oavsett vad man tycker om det.
Av allt att berömma mig för, väljer många mitt utseende snarare än min personlighet.
Av allt att kritisera mig för väljer många mitt utseende istället för karaktärsdrag.
När detta sträcker sig längre än en spontan reaktion blir det allt man ser -- ett utseende.
 
Jag förväntar inte att man ska veta på förhand att jag känner ett obehag när man ger mig en komplimang för mitt utseende, men det var ändå någonting jag kände att jag ville förklara. Jag förväntar mig inte heller att man ska försöka se min person innan eller samtidigt som man sett mitt utseende för första gången. Men det jag förväntar mig är att man håller ögonen öppna och kan finna fler bra/dåliga saker hos mig än bara mitt ansikte efter en viss tid. 
Jag förväntar mig, att man efter en viss tid, börjar se mig för den jag är istället för enbart det ansikte jag har.
Om det är någonting jag inte tänker tillåta, är det att jag förminskas till just det -- ett ansikte.
 

Det som satte igång allt detta för mig är allt jag varit med om den senaste tiden på jobbet.
När man har det jobb jag har stöter man på en hel del stamkunder. Med tiden börjar man känna igen varandra, och med tiden börjar man prata med varandra. 
Med tiden börjar vissa stöta på en, och det är främst dessa som tenderar att se en bara för utseendet och även för en illusion snarare än ens personlighet oavsett hur många gånger man stannat upp och snackat.
En av dessa killar sade till mig att en tjej förtjänar alla komplimanger hon kan få, men allt han kunde beskriva mig som var söt. 
En annan kan säga att han saknat mig om jag varit ledig ett par dagar, men allt han kan säga om mig är att jag är söt och/eller snygg. 
Jag har via omvägar fått reda på att en tredje, en som tidigare försökt stöta på en f.d. kollega utan framgång, kille tycker att jag är snygg och vill ligga med mig. Även han är en av stamkunderna. 
Alla har försökt närma mig på ett eller annat sätt, men det är bara de första två som inte gått lika hårt fram. Men någonting alla tre har gemensamt är att de inte vill ha mig som person utan mig som illusion. Mitt utseende och mitt "ansikte utåt" som jag visar på jobbet. Jag påstår inte att det inte är en del av mig, den glada och trevliga tjejen, men det finns mer än bara det som man inte ser. Mina sidor är inget jag döljer. Ser man inte mig är det för att man gör det valet.
 
Och detta är någonting jag fått höra att jag ska vara tacksam över.
Jag ska vara tacksam över att få höra att jag är söt.
Jag ska vara tacksam över att få höra att jag är snygg.
Jag ska vara tacksam över att någon vill ligga med mig. 
Tydligen.
 
Jag inser att detta kommer låta snorkigt, men jag känner att om man inte kan se mig för mig -- eller snarare, om man väljer att inte se mig för mig -- har man inte heller gjort sig förtjänt av mig. 
Marilyn Monroe sade en gång att om man inte kan hantera hennes värsta förtjänar man inte hennes bästa.
Jag håller med henne och utökar det; Om man vägrar se mig, förtjänar man inte mig. Om man bara vill se mig för en illusion, är det illusionen man får hålla sig till, för uppenbarligen är verkligheten inget för dem.
 
Jag förväntas vara tacksam när någon kallar mig söt, men jag känner att jag vill spara min tacksamhet åt någon som faktiskt lagt ner någon form av energi för att lära känna (till) någon av mina sidor. Det är trots allt dessa som förtjänar det, eller hur?
 


Alla dessa skönhetstips

Om man intresserar sig för smink, hud- och hårvård och dylikt, är det en sak.
Det har man all rätt att vara, men om det är någonting jag fortfarande har svårt för så är det just skönhetstips. Jag kan inte tala för killar, men jag kan säga att man har alltför många saker att tänka på som tjej.
Och många gånger är det just det det kommer tillbaka till; utseendet.
Det är någonting jag tagit upp tidigare -- att det inte spelar någon roll att jag är ambitiös av mig som person, eller att jag bryr mig om andra då jag ändå inte är tillräckligt söt. Det är någonting jag accepterat, men det betyder inte att det inte känns när det kommer på tal. Oavsett om man tycker om mitt utseende eller inte är jag trött på att bli sedd för det. Utseende är det första man lägger märke till hos en person, men därefter gör man ett val att försöka se personen. Är det verkligen någonting man gör när man hellre tipsar mig om hur jag på bästa sätt ska sminka mig istället för att rekommendera böcker? Ja, jag är väl medveten om att inte alla gillar att läsa, men samtidigt är det någonting man lär sig väldigt snabbt om mig; Om man valde att försöka se mig som den jag är istället för den jag "borde" vara skulle det inte dröja länge innan man insåg att jag föredrar att läsa framför att sminka mig. Har jag inte läst på en vecka är det något som inte stämmer på samma sätt som man vet att något inte stämmer om jag sminkar mig två gånger inom loppet av samma vecka. 
 
Vad jag snabbt tröttnar på när man ger mig alla dessa skönhetstips är inte bara att det får mig att bli illa till mods. 
Att få höra att man borde sminka sig för att se finare ut kan smälla till min självkänsla. Tänk er själva att flera gånger få känna att man är otillräcklig bara p.g.a. sitt utseende. Mer än så, tänk att flera gånger känna att andra försöker säga att man kommer få det så mycket bättre bara man gör sig lite finare. På vilka sätt skulle det vara bättre? Bara för att man ser lite finare ut betyder det inte att alla ens problem försvinner. Man har fortfarande sin vardag att ta itu med. Ens laster som påverkat en försvinner inte heller med ett svep. Det som kan hända är att man får lite fler blickar på sig, och vad hjälper det på en skala? Vad hjälper det när man blir sedd för en fasad mer för sin person?
Det jag blir mest irriterad över är att... I mitt fall har vissa en sådan klar bild av hur jag skulle kunna se ut -- av hur jag borde se ut. Och tydligen borde jag sminka mig oftare, jag borde klippa och färga håret (mer än så har jag fått höra att jag borde strunta i att donera håret -- vilket jag hoppas kunna göra om bara några månader -- och att jag överdrivit det hela och att jag därför borde sluta upp med det), att jag borde noppa ögonbrynen, att jag borde ha andra typer av kläder på mig då jag hållt mig till samma stil i så många år...
För det första är det inte en bild av mig de har. Börjar man se mig för den jag borde vara istället för den jag är har man problem, om ni frågar mig. För det här sträcker sig längre än "Den där skjortan är så osmickrande på dig, testa den här istället". Vill man ändra på min stil, och om man är så pass tydlig med det som vissa har varit, då har man verkligen problem med hur jag ser ut. Det är i det läget som en del av mig bara vill säga "Om du har sådana problem med mig behöver du inte titta på mig". 
 
Nu kom jag, som vanligt, av mig.
Det jag funderar mer på är vad alla dessa skönhetstips är till för; Är de till för att tipsa personer hur man på bästa sätt kan lyfta fram sina bästa drag så att man kan känna av en växande självkänsla, eller är de helt enkelt tips på hur man ska göra sig finare för omgivningen, så att dessa kan få sig en fin utsikt mellan varven?
 

Den ytliga vardagen

För knappt ett år sedan skrev jag att det fanns två skäl till varför jag inte bloggade -- 1. att jag inte hade tid/ork efter jobbet, inte minst de kvällar jag kom hem sent (det kunde hända att jag kom hem strax innan midnatt) och 2. att jag inte mådde bra. Det senare var den främsta anledningen då jag många gånger bestämde mig för att sätta mig ner framför datorn innan jag åkte iväg till jobbet.
Hur är det nu?
Tja, många gånger beror det på att jag inte har mycket att berätta. Många dagar mår jag bara allmänt dåligt, det tänker jag inte förneka. Jag försöker då läsa så mycket som möjligt, av någon anledning, men det brukar inte hjälpa då jag inte kan koncentrera mig på handlingen. Vad som brukar hjälpa är däremot musik, som jag kan lyssna på i timmar utan att sluta. Det är det som håller mig igång när jag har svårt att hitta motivation på annat håll.
Men nuförtiden handlar min brist på blogginlägg om att jag sällan sätter mig ner vid datorn överhuvudtaget. Det skulle i sådana fall vara när jag betalar räkningar, men annars håller jag mig till telefonen, och inte ens där surfar jag mycket. När jag väl får lust att skriva vänder jag mig till mitt block. 
 
Jag har skrivit detta flera gånger tidigare, men en del av mig är verkligen trött på hela grejen.
Jag har tyvärr förlorat respekten för sådant som rör bloggandet -- inte i alla avseenden, men i många. Under årens gång har jag lärt mig att det är mycket man måste förhålla sig till, och många gånger har jag tänkt/känt att man knappt kan förhålla till sig själv för att kunna ses som en bra bloggare. Många anser att en bra blogg ska ha en snygg design och att den dessutom ska uppdateras flera gånger dagligen. Och innehållet? Tja, vad jag fått läsa ska inläggen inte vara alltför djupa/tunga -- en bra blogg ska vara rolig, inte tråkig. Men vad hände med att vara personlig? 
 
Jag är inte redo att sluta helt. Dels för att det kommer dagar där jag känner att jag måste få dela med mig om ett och annat, men jag har också skrivit så mycket tidigare som jag gärna vill bevara. Jag har vuxit en hel del genom åren vilket är något som märks av här. Det är här jag tydligast ser hur jag en gång tänkte och jag får det svart på vitt hur jag har utvecklats. 
Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på de bloggare i utlandet som riskerar att hamna i fängelse, om inte sina liv, genom att bara publicera sådant de upplever i sin vardag. Många bloggare förföljs i andra länder. De använder sina bloggar som ett verktyg för att få omvärlden att öppna upp ögonen och genomskåda den cencurerade fasaden. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta med många svenska bloggare som skriver för att provocera. 
Om det är det jag håller på med just nu vet jag faktiskt inte -- mitt mål är inte att provocera, men samtidigt håller jag inget tillbaka när jag säger att den svenska bloggvärlden känns som ett ytligt skämt jämfört med andra.
Jag säger inte att bloggare är ytliga.
Jag säger att den svenska bloggvärlden är det då man uppmuntras till att endast förhålla sig till det ytliga -- där man uppmuntras till att skriva om en fantastisk vardag, oavsett hur fiktiv den är, snarare än om hur ens verklighet faktiskt ser ut.
 
Jag är för mycket av en idealist för att inte tänka att jag borde fortsätta blogga och förhålla mig till den jag är mer än till den "typiska bloggläsare" vill att jag ska vara bara för att visa att det finns andra alternativ, så att säga. Det kanske skulle vara uppfriskande att stöta på en bloggare vars liv inte är perfekt, där allt inte är en dans på rosor och där ett bra utseende inte är givet.
Å andra sidan skäms en del av mig över att vara en bloggare, och att erkänna det, och jag vill inte skämmas över den jag är. Vad för typ av person skulle jag då vara? -En hycklare! 
Vi vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om hycklare.
 
Vi får se var detta tar vägen, men ett "hej då" blir det inte.
Inte på ett tag, i alla fall
 

5 saker om mig

1. Jag är lite av en språkpedant.
Att jag är en språknörd har vi nog alla konstaterat. Jag har alltid varit bra på språk, och det har främst handlat om att jag gillar ord. Jag gillar att kunna uttrycka mig på olika sätt (jag gillar snarare möjligheten att göra det; jag återanvänder mer än gärna några favoritfraser/-ord), men mer än så gillar jag hur de olika språken har influerat varandra. Jag tycker att det är det som gör språk så intressant överhuvudtaget.
Men med tanke på att jag gillar språk så mycket kan jag inte låta bli att märka ord. Vissa felstavelser kan verkligen skära i ögonen och samma sak när det gäller grammatiska fel. "De" och "dem", till exempel. Det är inte en svår regel egentligen när man väl lärt sig den, så snälla lär er den.
Regeln är att "de utsätter dem för något". 
En tumregel jag fick lära mig, som gjorde ett och annat lättare, är att "de" skrivs ut innan ett verb, och "dem" efter. 
-De hjälper dem med att flytta
Många gånger är det "de" som ska skrivas ut, och det lär man sig med tiden, men här har vi en tumregel i alla fall.
 
Att blanda ihop "de" med "dem" är en sak -- framför allt om man är ung. Att blanda ihop "de" med "det"... Jag dömer ingen, men kom igen -- det handlar om en bokstav. 
 
Engelskan är dock ännu värre. 
Inte bara när man blandar ihop "to" och "too", men främst när man blandar ihop "your" och "you're". 
En gång blev jag så irriterad när jag läste "your beautiful" att jag stängde ner datorn. (Datorn, inte datan. Tro det eller ej, men dator och data är två helt olika saker även om man kan använda sig av det ena för att samla in det andra). 
Kort sagt har jag svårt att läsa talspråk. Det är en sak att läsa en bok, och man ser talspråk i dialogerna, men att läsa längre texter kan faktiskt gå mig på nerverna. 
 
2. Jag kom in i puberteten rätt tidigt.
Japp, det här kommer bli lite väl personligt, men samtidigt känner jag att det kan vara bra att skriva om det.
Mina bröst började utvecklas när jag var tio år. Ingen hade riktigt förklarat för mig vad det faktiskt innebar. Ingen hade förklarat för mig hur ont det faktiskt gör när brösten utvecklas och hur lång tid det faktiskt tar för dem att kännas släta. Framför allt där i början kändes brösten som ihop samlade klumpar p.g.a. att bröstkörtlarna var "under utveckling", så att säga. Kan ni tänka er hur läskigt det var för mitt 10-åriga jag att känna av smärtsamma klumpar under bröstvårtorna?
Och det var bara brösten. (Jag vet; språkpedanten inom mig "skriker" att en mening aldrig ska börja med "och", men ibland ger det en något mer dramatisk effekt, eller vad säger ni?) Kan ni tänka er hur det blev när resten började komma igång?
Tjejer kommer i regel in i puberteten innan killar, och ändå väljer man att vänta med sexualkunskapen tills man kommit upp till högstadiet. Jag må ha kommit in i puberteten rätt tidigt, men jag var långt ifrån den enda tjejen som gjorde det under mellanstadiet. Det är inte självklart att det är någonting man pratar om hemma, med sina föräldrar, så därför vore det bra om skolorna tog upp sådant tidigare än vad man faktiskt gör. 
 
3. Okej, någonting mer lättsamt... -Jag har inte klippt håret på 1½ år.
Jag vet, jag vet, intresseklubben antecknar. 
Det är allt annat än nödvändig information, men det var det första jag kom att tänka på.
Det är rätt trasigt nu, men inte så trasigt som man skulle kunna tro. Jag borde klippa mig, men jag kan klara mig ett bra tag till utan att göra det. 
Det är något som är så lustigt. Jag har läst flera hårvårdstips om att man ska klippa håret minst en gång varannan månad för att det ska hålla sig friskt och fräscht. Jag har också läst att man inte ska tvätta det varje dag för att det inte ska bli torrt. 
Inte nog med att jag inte klippt mig sedan september 2012; jag har, i regel, även tvättat det varje dag. Det senare är egentligen inte så värst bra för min hårbotten, men jag har klarat mig utan att bli torr. Och ändå ser mitt hår hyffsat fräscht ut. Vill ni veta hemligheten? Jag bryr mig inte om att se bra/fin ut så jag fixar aldrig till håret. 
Jag tvättar det, jag kammar det och sätter upp det i en boll på huvudet. 
Om det är någonting jag lärt mig så är det att hårvårdsprodukter har en större tendens att få hår att se sämre ut än om man inte skulle använda sig av dem. Om inte annat sparar man tid och pengar, och i mitt fall innebär det tid till att läsa och pengar som istället spenderas på böcker.
 
4. Jag är inte fåfäng.
Med tanke på det jag precis skrev kan det verka som att jag inte fixar till håret för att det håller sig friskare i längden, och därmed ser bättre ut under längre tid, men det handlar snarare om att jag hellre vill sova om mornarna. När valet står mellan utseende och sömn väljer jag alltid sömn. Får jag inte sömn väljer jag kaffe och musik, så inte ens när jag vaknat tidigt väljer jag att piffa till mig (om jag inte illa tvunget "måste").
 
5. Jag har blivit en många (några) ser upp till.
Jag vet inte riktigt hur det gått till, eller ens när det hände, men på något vänster har det blivit så. Jag har blivit den flera stycken valt att prata med eller bara sökt sig till när de behövt en kram. Visserligen har jag varit tydlig med att man kan höra av sig till mig om man behöver fråga någonting, men visst har ett par kollegor ringt mig mer än en gång och frågat om min hjälp.
Det känns nästan lite konstigt hur det har blivit så. Inte minst med tanke på att jag "en gång i tiden" var den man sällan lade märke till överhuvudtaget. Inte bara ser man mig nu, man förlitar sig på mig och man vet att jag kan. Även det känns konstigt med tanke på att jag fått höra att jag inte är bra till någonting -- att jag var, mer eller mindre, oduglig. 
 
 

Två veckor senare

Jag har inte varit mig själv den senaste tiden.
Jag har inte riktigt bestämt mig än om det är bra eller dåligt. Å ena sidan har jag fortfarande ingen bra koll på vem jag är, men det känns som att jag får en allt bättre koll på vem/vad jag inte är. Det är lika viktigt det. Det är lite grann som ett prov; Vad är svaret?-a, b, c eller d? Jag vet inte om svaret är a eller b, men jag har listat ut att det är varken c eller d. 
Och nej, jag vet inte var jag fick skolliknelsen från. 
Å andra sidan gör allt detta mig mer förvirrad. Tidigare under dagen kom jag att jämföra "mitt nutida jag" med den jag var för ett år sedan. Jag har lärt mig ett och annat under det senaste året, vilket har fått mig att växa. Det är bara det att jag även känner mig...åldrad, på sätt och vis. Många av stamkunderna på jobbet tror att jag är närmre 25-26 år gammal snarare än 22. Några av dem har sagt att jag verkar väldigt mogen. Jag kan inte se mig själv som det. Jag tycker inte att jag är mogen för min ålder (vad innebär det ens att vara mogen för sin ålder?-betyder det att det finns mallar för hur man ska bete sig vid en viss ålder?), men visst har jag börjat känna mig äldre. Det handlar inte så mycket om att jag inte känner mig som 22. Det handlar snarare om att jag känner mig som en 22-åring som ska fylla 27/28 snarare än en 22-åring som ska fylla 23. 
Det är sådana här saker som får mig att känna att jag bara trampar vatten -- det är en känsla som jag inte känt av sedan skoltiden då jag bara pluggade för andras skull mer än min egen. Skillnaden är att jag då inte kunde röra mig framåt för det fanns inget som motiverade mig då; Jag kunde inte röra mig framåt när jag pluggade för jag kände då att jag inte skulle bli något av det. Jag skulle inte gå min egen väg -- jag skulle följa andras förväntningar av mig. 
 
Det som får mig att känna att jag trampar vatten nu är omständigheterna.
Jag vill flytta hemifrån, men jag har inte hittat någon lägenhet som jag skulle ha råd med. Jag har även letat efter lägenheter att hyra i andra hand. Där har jag hittat ett par stycken jag har råd med, men perioden har handlat om max en månad (för någon lägenhet handlade det bara om drygt en vecka). 
Jag har vänner som antingen fått barn eller som ska få barn snart. Jag är såklart glad för deras skull -- någonting annat kan man inte påstå! -- men det påminner mig också om att jag inte är i närheten av att få egna barn. Jag vill ha egna barn någon dag och jag blir ständigt påmind om att jag ligger på minus på den fronten. Lättare blir det inte av att andra vänner frågar mig när det är dags för mig att skaffa barn. 
Det är framför allt den tanken som legat och grott i min hjärna de senaste två veckorna. En kompis till mig fick barn då och ytterligare en vän ska ha barn som är beräknat om tre veckor. 
Om det inte är barn, så är det flytt som gäller.
I vilket fall som helst rör sig många i min omgivning framåt. Många i min ålder befinner sig på samma ställe som jag, det vet jag, och det är därför jag inte var lika frustrerad över det här för ett år sedan. Men jag börjar känna mig som en 27-åring mer än 22-åring. Jag gillar inte tanken att vara 27 år gammal och fortfarande bo kvar hemma. 
Det enda jag kan trösta mig med är att jag kan ta hand om mig själv. 
Jag må bo kvar hemma, men jag vet att jag skulle klara mig själv och för att jag redan tar hand om ett och annat här hemma. Bara för att jag bor kvar hemma betyder det inte att jag lever som en parasit, vad man än försöker intala mig.
 

Någonting att fly till

Jag jobbar en hel del.
Det kan vara bra på sitt sätt. Jag har lärt mig en hel del på kort tid, och det är några stycken som kan ringa mig när (mindre) problem uppstår. 
Men visst önskar jag att jag inte jobbade så mycket.
Inte bara för att jag arbetar mer än vad jag faktiskt orkar med, och att jag många dagar befinner mig på gränsen till slutkörd. Visst önskar jag att jag hade lite mer av ett liv. Jag är inte personen som gillar att festa. Jag gillar inte att ses för att supa. Jag föredrar att träffa ett par vänner, dricka någon öl, vin, drink eller vad som och att faktiskt umgås med personerna. Det är en missuppfattning många haft om mig; Jag har svårt att känna mig bekväm när jag är ute, men när jag befinner mig med rätt personer tar det emot att åka hem. 
Men inte alla jag känner har tid eller pengar att gå ut och många gånger känner jag att jag behöver fly. Jobbet har varit, i många avseenden, perfekt för det. Många gånger orkar jag inte vara hemma. Är jag själv, är jag själv och jag orkar inte vara själv med mina egna tankar, men samtidigt orkar jag inte vara i närheten av personer. Det låter mer-än-ganska motsägelsefullt då jag jobbar som butiksbiträde -- att ta emot kunder är inte det bästa sättet att undvika människor. Men för mig känns det inte alls som samma sak. Det är inte så att jag inte ser dem som människor, men på jobbet stöter man aldrig på samma personligheter. Vissa kunder kan återkomma gång efter annan, men jag träffar på så många olika personer, så många olika personer att jag känner mig allt annat än instängd. 
Det är alltid...uppfriskande, skulle man kunna säga. 
Otroligt nog kan det ge mig tröst emellanåt. 
 
Jag gillar att befinna mig på högre höjder, på berg och broar jag "lärt känna" (att stå på en bra när man är höjdrädd är inte alltid det roligaste, men jag brukar känna mig bekväm så fort jag vant mig vid miljön) just för att det ger mig tröst. Jag har mina laster och att prata om dem hjälper inte alltid då få personer jag känner förstår hur jag tänker och känner, vilket är förståeligt.
När jag befinner mig på högre höjder har jag svårt att tänka mig att det inte finns någon som går igenom någonting likanande, om inte samma sak. Det är svårt för mig att tänka mig att jag skulle vara ensam med mina problem i en sådan stor värld som rymmer så många människor.
Samma sak är det när jag jobbar.
Jag blir påmind om att även ett litet antal människor rymmer många personligheter, många hemligheter, många laster... 
 
Så jag har använt jobbet som en ursäkt många gånger. Lite alltför många gånger, för att vara helt ärlig, för att fly från mig själv. Är det nu jag nämner ironin med att jag inte gillar tanken att supa just för att jag inte fullt tror på att man kan fly från sig själv och sina problem?
Tro mig, det är någonting jag fortfarande står för.
Nu mer än tidigare.
Mina problem och laster finns fortfarande kvar efter att jag avslutat mina skift och... Vi lämnar det där.
Det enda jag kan säga är att jag slipper baksmällan. 
 
Så visst önskar jag att jag inte jobbade så mycket.
Men jag ser inte hur det skulle kunna bli så om jag inte tar tag i mig själv.
Var börjar jag någonstans?
 

Någonting fint att titta på

Jag har aldrig varit den söta/snygga/fina tjejen. 
När det kommer till utseendet har jag alltid varit alldaglig. När jag var yngre var det någonting jag var ledsen över, men samtidigt trodde jag också då att Shrek var en snyggare tjej än mig. 
De senaste åren har jag inte haft så stora problem med det. Visst, jag kan inte påstå att jag aldrig tittat mig i spegeln och önskat att jag var åtminstone något söt, men jag vet med mig nu att det finns fina drag hos mig och det räcker mer än gott och väl. 
Kort sagt har jag accepterat att jag ser alldaglig ut, och hur konstigt det än må låta måste jag ändå säga att jag mår bra över det hela. 
 
Men det betyder inte att jag inte tar illa vid mig när jag får höra vad jag borde göra (och inte göra) för att bli finare. 
Bara för att jag vet att jag inte är mycket att se på betyder det inte att jag inte tar illa vid mig när andra påpekar det. Tro det eller ej så tar jag illa vid mig när jag får höra att jag borde bära andra kläder, och att jag borde byta stil helt och hållet, för att kunna se bättre ut. Jag tar illa vid mig när jag får höra att jag borde sminka mig (oftare) för att jag ser bättre ut då. 
Otroligt nog tar jag inte illa vid mig av det i sig. 
Ja, en del av mig känner att man kan välja att titta bort från mig om man nu tycker att jag ser så jävla hemsk ut, men det som sårar mig mest är utseendefixeringen i sig. Varför är mitt utseende viktigare än min personlighet? 
Jag har inte den bästa personligheten, men helt hemsk kan jag inte påstå att jag är, även om jag har mina stunder. Jag bryr mig om andra.
Jag är snäll, generös (mer eller mindre), hjälpsam, lojal... 
Vad som sårar mig ännu mer är allt annat som överskuggas av utseendet. 
Jag är ambitiös av mig. Jag gillar att utmana mig själv och se vad jag kan gå för, och många gånger klarar jag av mina egna utmaningar mer än galant. Med tillräckligt mycket koffein i mig kan jag klara av att hålla flera bollar i luften. Jag är också, om jag får säga det själv, smart (även om jag har mina inte-så-fullt-smarta-stunder) och jag vet att jag har en otrolig potential att bli något. Jag vet att så fort jag listat ut exakt vad jag vill bli och så fort jag får någonting som motiverar mig kommer jag lyckas. 
Jag vet att jag kan bli det jag vill, men jag måste bara lista ut exakt vad det är först.
 
Trots allt detta är det mitt utseende som man kommer tillbaka till.
Det som sårar mig handlar inte om att jag på några sätt skulle känna mig ful.
Det handlar snarare om att det alltid ska gå tillbaka till mitt utseende. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll vad jag gör för mina vänner, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur smart jag är, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur jag är som person då man är angelägen om att jag ska bli ett "utställningsexemplar" mer än någonting annat.
 
På jobbet är jag, enligt min chef, den som arbetar mest.
Jag har jobbat där i bara drygt ett år och jag har redan fått vara med och lära upp ett par personer. 
Mer än en gång har kollegor ringt mig och frågat om hjälp just för att de vet att jag kan
Jag gick ut gymnasiet med ett snitt på 18,1 (av 20).
Jag började plugga på universitetet direkt efter gymnasiet, vilket inte var det smartaste. Jag kan inte säga att jag gjorde bra ifrån mig där, men jag blev godkänd i allt. Med tanke på att jag gick in i väggen under gymnasiet och med tanke på att jag "stängde ner" så fort tentaveckorna kom, måste jag ändå säga att jag var allt annat än dålig. Jag kämpade mig igenom kurserna och klarade mig. 
Vad mer ska krävas av mig innan man ska se mig som tillräcklig?
Vad mer måste jag göra för att bevisa att jag är mer än mitt ansikte, min kropp, min hud, min vikt, mitt hår...?
 
Jag är inte naiv nog att tro att folk kommer sluta döma mig helt baserat på mitt utseende, men jag trodde åtminstone att jag skulle kunna nå den punkt där jag är tillräcklig som person. 
Jag är vuxen nu och jag blir fortfarande dömd på samma sätt som när jag var tonåring.
Det är det som fått mig att börja undra om jag någonsin kommer vara tillräcklig som person; För att vara tillräcklig som person måste man först bli sedd som en. Just nu känns det snarare som att jag blir sedd som ett renorveringsprojekt. 
 
Det lustiga är att jag aldrig kommer se fin ut.
Oavsett om jag byter klädstil, går ner mer i vikt eller sminkar mig kommer jag alltid se ut som mig.
Jag kommer inte se bättre ut för det.
Jag har kommit till underfund med det, och accepterat det, så varför ska det vara så svårt för andra att göra detsamma?
Så återigen; Varför är det så mycket viktigare att jag blir fin att titta på när jag lika gärna kan lägga all den energi åt att bli fin som person?
 

...och så var det 2014

För att vara helt ärlig vet jag inte vad jag ska tycka om år 2013.
Förra nyår kunde jag inte låta bli att vara stolt över mig själv; över vad jag lyckades uppnå under 2012. 
Jag var så stolt över att jag hade tagit tag i mitt liv och att jag äntligen gjorde något för mig själv. Jag var stolt över att jag valde att gå min egen väg -- att faktiskt göra det för en gångs skull istället för att prata om att göra det.
2012 var året jag åstadkom något. Det var inte mycket, men det var något, och det betydde en hel del för mig. Jag bestämde mig för att lägga skolan på hyllan tills jag bestämt mig vad jag faktiskt vill syssla med istället för att låta mig styras av vad andra vill av mig. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag vill syssla med, vilket är en annan femma, men det är bättre att inte veta vad man vill och ta sin tid till att ta reda på det än att hoppa på något bara för sakens skull -- bara för att andra har en tydlig bild av vem man är. 
2012 var också året jag fick ett jobb.
Jag kommer fortfarande ihåg hur överraskade några av mina kollegor blev över hur snabblärd jag var -- och är! -- även om jag var osäker i början. Bara några månader efter att jag börjat där fick jag lära upp en ny person, vilket bara hänt någon gång tidigare, så vitt jag vet (och nu pratar jag om den tjej som var med och lärde upp mig; man kan inte påstå att hon gjorde ett dåligt jobb där -- man kan inte påstå att hon någonsin gjort det, måste jag tillägga).
Visst, det är ett rätt enkelt jobb när man väl kommer in i det, men det var -- och är -- någonting jag kunde (kan!) vara stolt över. För första gången fick jag något som var mitt eget. Och att det sedan visade sig att det var någonting jag var bra på... Det är något som fortfarande förvånar mig. Inte bara för att jag själv inte trodde att jag skulle klara av det, men också för att jag låtit mig "övertalas" till att tro det. År 2012 förvånade jag andra likväl som mig själv. 
Och jag är omtyckt av stamkunderna. Eller... Det är i alla fall någonting de säger, och jag har ingen anledning att misstro dem om det då de inte gett mig anledning att misstro dem angående någonting annat. Många av dem uppmuntrade till och med mig när jag först började.
 
Jag må inte ha gjort något betydelsefullt år 2012, men när det året avslutades hade jag en hel del att vara stolt över. Det handlade inte bara om sådant jag åstadkommit, men även mig själv. För första gången var jag stolt över mig själv. Det tog 21 år, men jag kom dit.
 
Och nu då?
Vad kan jag säga om år 2013?
Jag kan inte säga "inget", men i många avseenden är det så jag känner.
Jag kan inte påstå att jag inte evuxit under det år som gått. Jag har insett vilka längder jag kan gå för de jag älskar och jag har insett hur mycket jag faktiskt kan älska. Däremot har jag inte kunnat visa det på det sätt jag känner att jag egentligen skulle ha behövt. Jag kan leva med det, det kan jag, men det är frustrerande.
Den självinsikten... Den borde betyda mer än vad den gör, men jag kom även till en annan självinsikt som grämmer mig. 
Jag har aldrig kunnat se mig själv som en osjälvisk person, men jag insåg först nu i år just hur självupptagen jag faktiskt är. Jag har alltid varit den som grävt ner mig själv i mina egna problem och många gånger (mer än många) har jag glömt bort att titta upp ur min egen grop för att se att även andra har problem. Just i år har jag glömt bort att titta upp ur gropen för att jag varit för upptagen med att fortsätta gräva den. 
Den självinsikten är det viktigaste som hänt mig under året. 
Det är inget jag är stolt över, men förhoppningsvis är det något som kan få mig att växa ännu mer under det kommande året.
 
Förhoppningsvis är 2014 också det år där jag kan åstadkomma något. 
Vad som helst, bara det är något.
 

5 saker om mig

1. Jag är inte mycket för mode.
Jag håller inte koll på trender och jag kör på min egen stil utan att bry mig om att andra finner den tråkig. Men jag har ändå en förmåga att "förutspå" kommande trender. Förra året letade jag efter vinröda plagg. Det fanns ett par stycken här och var, men de plaggen föll mig inte i smaken. Under den här hösten kunde man inte gå in i en affär utan att se något vinrött plagg.
Samma sak var det för på-gränsen-till-flera år sedan när jag började använda hatt. Ett år senare bar de flesta hatt.
Jag påpekade detta för min bästa vän för några år sedan. Hon började skratta åt ironin i det hela och frågade mig vilja färger som skulle gälla för den kommande våren. Jag chansade på ljusa palettfärger, och vad hände? Jag har aldrig sett så många blekt, ljuslila och mintgröna byxor som jag gjorde den våren.
 
2. Jag blir lätt obekväm av att höra kommentarer som de flesta tar som komplimanger.
Jag blir obekväm av att höra att jag är söt, vacker och/eller fin på samma sätt som jag blir obekväm av att höra att jag är en fantastisk och bra person. Jag ser inte det som komplimanger då jag vet att det inte stämmer. Jag har flera gånger sagt att jag tycker att jag ser bra ut, men det handlar snarare om att jag inte kan se bättre ut än vad jag redan gör. Det spelar ingen roll om jag går ner eller upp i vikt; jag kommer inte se bättre ut för det. Jag har svårt att se hur jag skulle vara attraktiv, så när jag säger att jag tycker att jag ser bra ut handlar det mer om att jag accepterat mitt utseende mer än att jag tror att jag kan få vilken kille som helst. 
Jag har aldrig varit den söta, vackra eller fina personen, så varför skulle jag vara det nu helt plötsligt? 
Att jag skulle vara en fantastisk person... Nej, jag ser inte hur jag skulle vara det. Jag är inte så bra som många verkar tro att jag är. Det handlar inte bara om att jag inte tycker det; det handlar om att jag inte är det.
Tro mig när jag säger det.
 
3. Jag har en tendens att känna mig missanpassad var jag än befinner mig någonstans, och vem jag än befinner mig med.
Jag känner mig sällan ovälkommen och jag har rätt lätt för mig att komma överens med andra personer, men det är sällan jag känner att jag hör hemma bland andra. Jag älskar verkligen mina vänner, och jag skulle inte byta dem mot någon annan eller någonting (om valet stod mellan mina vänner och ett säkert "lyckligt slut" skulle jag välja mina vänner för jag skulle inte kunna vara lycklig utan dem), men även bland dem känner jag att jag inte riktigt hör hemma.
Det har egentligen bara hänt en gång att jag känt mig hemma bland ett gäng människor. Det roliga var att jag bara kände tre av de personerna sedan tidigare. Vem hade kunnat ana att jag skulle känna mig mer hemma bland, vadå?-tio främlingar än mina vänner sedan flera år tillbaka...?
 
4. Jag har 26 böcker uppstaplade i tre olika högar (snarare "sektioner") på min byrå.
Jag har, utöver dessa, två liggandes bredvid. 
Varför då?
För att de inte får plats någon annanstans. Inte ens på skrivbordet.
 
5. Jag har inga som helst planer på att gå tillbaka till skolan.
Inte som det ser ut nu i alla fall, men det kanske ändrar sig om låt-oss-säga fem år.
Visst, en del av mig saknar skolmiljön och jag saknar definitivt att lära mig nya sätt att tänka och kritisera, men nej, jag vill inte tillbaka till skolan. Det värsta är att det är just det som förväntas av mig. 
Jag gjorde rätt bra ifrån mig på seminarierna, och jag gjorde definitivt bra ifrån mig på de icke-betygsgrundade ilämningsuppgifterna vi hade under en av kurserna jag pluggade, men så fort en tenta dök upp eller så fort vi skulle skriva hemtenta, lade jag av. Det var plötsligt när tentorna dök upp som jag stängdes av, i brist på bättre uttryck. Det handlade inte om att jag inte hade någon lust, för det var mer än så. Jag förlorade plötsligt all ork och all motivation, och det handlade inte bara om tentorna i sig. Det enda jag ville göra när tentaveckorna kom var att ligga i min säng för det var det enda jag kände att jag mäktade med. Antingen det eller att bara sitta på balkongen om det var en varm, solig vårdag.
Jag vill inte riskera att hamna i det igen. 
 

Vad musik betyder för mig

Det är knappast någon nyhet att jag älskar musik. 
Jag vet att jag är långt ifrån den enda som säger det, och jag är allt annat än den enda som också menar det, men det gör det inte mindre sant. Det finns vissa genrer jag hellre lyssnar på mer än andra precis som jag hellre lyssnar på vissa band/musiker mer än andra, men när det kommer till kritan är det låtarna i sig jag söker mig till. Många gånger handlar det om att jag vill bort från mig själv och skingra mina tankar (att fokusera på låten, tempot och/eller texten brukar hjälpa), men det kan likväl handla om att jag vill få utlopp för min ilska, att få tröst när jag behöver det som mest, att kunna hålla kvar ett grepp om glädjen... Det är även i musik jag hittar motivation som inspiration. 
Jag har haft personer i mitt liv som lämnat mig när jag behövt dem som mest, men musik har alltid funnits till hands. Det är inte anledningen till varför jag gillar musik så mycket, men man kan inte påstå att det är skäl till att ogilla det. 
 
De flesta reagerar på min musiksmak för att den är så udda som den är. 
När jag var yngre var det främst pop jag lyssnade på.
Därefter var det RnB som gällde. Att länga in lite hiphop på det kändes ganska självklart med tanke på alla samarbeten. 
Jag hade också en period där jag lyssnade på en del svensk musik.
Jag kan inte påstå att jag, nu, är vidare stolt över de låtar jag lyssnade på förut (tro mig när jag säger att min musiksmak var hemsk en gång i tiden, med några få guldkanter), men det fanns en anledning till varför jag lyssnade på de låtarna då på samma sätt som det finns en anledning till varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på idag. Den främsta skillnaden är dock att man inte kan kategorisera min musiksmak.
Jag kan lyssna på Bon Jovi, Muse, The All-American Rejects, Radiohead, The Smiths, The Temper Trap, Bon Iver, Florence+The Machine, Arctic Monkeys, The Killers, Bruce Springsteen, Lou Reed, Spin Doctors ("Two Princes" är min favoritlåt), Pearl Jam och mitt i allt dyker Adele upp. Tillsammans med Christina Perri, Mat Kearney och -- tro det eller ej -- Bruno Mars. Creedence Clearwater Revival får mig alltid på bättre humör, och finns det någon som inte stannar upp så när Simon and Garfunkels "Bridge Over Troubled Water" spelas?
Listan fortsätter med Led Zepplin, Death Cab For Cutie, Patti Smith, Goo Goo Dolls (man kan inte påstå att man är en "90-tals unge" om man inte kommer ihåg deras låt "Iris"), Queen, David Bowie... The Gaslight Anthem och The Blue Collars finns med på ett hörn. Jag måste även medge att "Someday" av The Strokes är en rätt härlig låt att vakna upp till. 
 
Listan fortsätter. 
Lita på mig när jag säger det.
Mina vänner tycker att min musiksmak är konstig för att den är så random som den är, men många tycker om den just av den anledningen -- för att de flesta kan hitta någonting de kan gilla bland de låtar jag lyssnar på. Det är också det som gör det roligare för dem när de ska rekommendera låtar till mig. Jag är öppen för de flesta låtar och låser inte in mig på en viss genre. Bara för att jag lyssnar på en del rock betyder det inte att jag viftar undan soul utan vidare. 
Men om det är någonting jag håller mig undan från så är det svensk hiphop.
Det är en av de få genrer jag inte står ut med, och det beror inte (nödvändigtvis) på att den svenska hiphopen är dålig (jag är dock allt annat än beredd på att hålla med om att det är den bästa musiken) -- det finns trots allt riktigt bra svenska hiphopare som verkligen fångat konceptet hiphopen växte fram ur. Det finns många svenska hiphopare som använder sig av sin musik och sina låttexter för att föra fram en samhällskritik på ett bra sätt. Att det sedan finns svenska hiphopare vars stil rör sig mer åt det kommersiella hållet är en annan femma, men detsamma gäller för samtliga genrer -- det finns musiker som är trogna sig själva och sin stil, och som kör sitt eget race samtidigt som det finns musiker som snarare influeras av musikindustrin istället för att influera den. 
 
Under en lång tid hade jag svårt för svensk musik överhuvudtaget, men det har börjat vända nu.
Det mest kraftfulla med musik, för min egen del, är känslan man får när man hör en låt för första gången. En del av mig återupplever den känslan gång efter annan när jag spelar upp en låt. Det är det som är det underbara när jag lyssnar på låtar jag inte hört sedan jag gick i högstadiet -- de må inte vara bra, när man ger det en eftertanke, men jag återupplever ändå den där första känslan med full kraft. 
I den stunden slås jag av intrycket jag hade första gången jag hörde just den låten. 
Någon dag för några veckor sedan kom jag att tänka på en låt jag inte hade lyssnat på sedan jag var 13/14.
Jag hörde den låten första gången senvåren innan jag fyllde 13. Just första gången jag hörde den låten hade körsbärsblommen precis kommit fram, jag åkte till skolan utan jacka och jag räknade ner dagarna till sommarlovet, så varje gång jag hörde den låten förknippade jag den med just den stunden och de känslorna jag hade då.
 
Kan ni tänka er vilken situation och vilka känslor jag förknippade svensk musik med då den musiken fick ett nytt upplyft på skolan perioden när min pappa dog? 
Det var därför jag hade samma musiksmak när jag var 14 som när jag var 17. Några nya låtar hamnade bland min musiksmak, men till stor del förändrades den inte. Det var för att jag förknippade den musiksmaken med perioden innan han dog. Jag kan inte påstå att jag hade bra självkänsla innan pappa dog, men det var under perioden "efteråt" som jag verkligen mådde dåligt över det. 
Det är betydligt bättre nu, och det har det varit ett tag (det är därför min musiksmak ser så annorlunda ut nu jämfört med då -- nu speglar den musik jag lyssnar på den jag är idag mer än den jag var "innan", och den tid jag en gång längtade tillbaka till), och jag har lättare för att lyssna på svensk musik. 
Men svensk hiphop lyssnar jag fortfarande inte på.
För att vara helt ärlig tror jag att det inte handlar så mycket om att jag associerar det med pappas död som att jag inte riktigt tror på samhällskritiken de för fram. Jag vet att det finns områden där saker och ting är allt annat än bra, och när det rör sig om de mest segregerade områdena tycker jag att samhället som helhet bör klandras. 
Men samtidigt vet jag att man inte kan klandra samhället för allt som händer. Samhället kanske inte ger en de möjligheter man behöver för att klara sig, men samtidigt har man ett eget ansvar över sina egna handlingar.
Å andra sidan, vad vet jag? -Jag må ha varit med om ett och annat, men jag har ändå levt rätt skyddat...
 
Men vad betyder musik för mig?
Det är glädje, sorg, ilska, rofylldhet, motivaton och inspiration. 
Det är stunder, intryck, minnen och liv.
Jag vill inte påstå att musik är mitt liv, men musik är en del av den jag är. 
(Det är just det sistnämnda som gör mig frustrerad över att jag inte har möjligheten/färdigheten att skapa egen musik)
 

Två veckor senare

Det är lustigt hur saker och ting kan utvecklas; för bara några år sedan kände jag att jag behövde skriva av mig varje dag, och nu har det gått två veckor sedan sist. Visserligen har jag inte slutat skriva -- det är trots allt mig vi pratar om -- men jag har börjat finna mer...man kan kalla det nöje -- i att skriva vid sidan av bloggen. Det känns dessutom bättre att göra så. Mitt liv är en enda stor röra just nu, i många avseenden, och jag känner att jag behöver skriva av mig utan att behöva oroa mig över att bli dömd. Ibland är det skönt att bara skriva av sig av den enkla anledning att skriva av sig. 
Utöver det har jag dragit ner på mitt kaffedrickande. Tro mig, det har lämnat några spår.
För att inte nämna att det inte har gått så bra som jag hade önskat, men det har gått. Om man bortser från i lördags då jag fick i mig...jag tror det var fyra koppar. Jag vet att jag fick i mig tre koppar. Det var en rolig lördag, det.
 
Jag önskar att jag hade någonting intressant att skriva om, men återigen, det är mig vi pratar om.
Jag har aldrig sett mig som en intressant person, även om jag kan reagera på väldigt intressanta sätt vid olika situationer (jag är nog en av de få tjejer som frivilligt väljer att googla fram bilder på tarantlar, men hur kan jag låta bli när de är så fina som de är?). Jag är inte ensam om att tycka att jag är ointressant och tråkig, men jag mäktar inte med någonting annat. Det här kommer låta som en inledning till en "snyft-historia", men... Om man säger såhär; min tillvaro fick ett väldigt högt tempo efter att pappa dog och jag känner att jag behöver stanna upp och inte låta mig själv åldras. Bara för ett litet tag. Jag känner mig inte redo för att bli 30 innan jag ens hunnit fylla 25, och med tanke på att jag hann bli 25 redan som 17-åring känner jag att jag inte orkar med ett högt tempo. För att vara helt ärlig orkar jag inte med något tempo överhuvudtaget. Speciellt inte nu när jag behöver stanna upp och försöka lösa min egen röra. Om inte annat -- hantera den.
 
Så vad är det mest intressanta som hänt mig de senaste två veckorna?
Tja, det roligaste är definitivt de två dagar när jag träffade två vänner som jag inte sett på ett tag. 
Men det mest intressanta måste ändå vara att jag äntligen fått "Gone with the Wind" utläst. Det är en fantastisk bok, i många avseenden, men man blir så mätt av den. Det är inte så konstigt med tanke på att den är 1448 sidor tjock. Jag var tvungen att ta två pauser för att kunna läsa två andra böcker för att kunna orka med den. Det tog mig nästan en månad att läsa ut den, och jag läste ur den...nästan varje dag.
Vad är det som är så intressant med att jag läste ut en bok? Inget, egentligen; det intressanta ligger snarare i lättnaden över att ha den utläst. 
 
Japp, jag lever ett tråkigt liv.
Precis som jag gillar det.
 

Ett par funderingar...

-Jag vet att jag kommer låta självgod nu, och inte lite heller, men jag är smart.
Jag kan inte påstå att jag är smartare än någon annan (det finns trots allt flera olika typer av intelligenser), men jag är smart. Det har jag alltid varit, så för mig är det ganska självklart att jag blir smått fundersam när andra blir genuint överraskade över att jag är smart. 
Många har reagerat på min ålder -- de flesta har trott att jag är flera år äldre än vad jag faktiskt är efter att ha pratat med mig mer-än-ett-par-gånger -- men många har även blivit överraskade över det jag sagt. Många har även blivit överraskade över att jag läser så mycket som jag gör, och att jag läser de böcker jag läser. Saken är den att jag läser så mycket som jag gör för att jag läser snabbt. Ja, jag läser mycket -- det kan inte ens jag förneka -- men att läsa ut en bok på en dag är inga problem för mig (visserligen beror det på vad det är för bok). Mitt rekord är tre böcker på en dag. 
Många har även blivit överraskade över min huvudräkning. Det har faktiskt varit på gränsen till förolämpande.
 
-Jag kommer ihåg när vi pratade om maskuliniteter i skolan. 
Vi fick läsa utvalda stycken ur en bok ("Masculinities") av sociologen R.W. Connell, och där beskrivs maskuliniteter som sådant som inte är feminint (det som inte är feminint är maskulint). Det "roliga" är att Connell inte talar om vad som räknas som feminint. Om det som är maskulint beskrivs som sådant som inte är feminint, då måste sådant som är feminint inte vara maskulint. 
Jag vet att det blev lite flummigt nu, men det jag vill försöka komma fram till är att det inte finns någonting konkret som bestämmer vad som är maskulint eller feminint annat än en "tillhör det inte det ena, tillhör det det andra"-princip; Vad jag försöker komma fram till är att det inte finns någonting som faktiskt bestämmer vad som är manligt eller kvinnligt, men ändå finns det en tydlig bild av vad som är vad. 
Men det kanske bara är jag som tänker så...?
 
-Jag vet att jag tagit upp det lite väl många gånger, men jag har blivit smalare det senaste året. Betyder det att jag mår bättre? -att jag är mer lycklig? Nej, inte alls. Rent fysiskt mår jag lika bra som jag gjorde för ett år sedan. I alla fall om man tänker på vikten; jag har fått större problem med min sömn det senaste året, vilket har påverkat hur jag mår. 
Jag är inte mer lycklig.
Å ena sidan är jag lycklig över att jag har tagit kontrollen över mitt eget liv. Det är allt annat än perfekt, och det är inte riktigt som jag vill ha det, men jag har inte låtit mig styras det senaste året som jag gjort tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit en större röra tidigare. 
Det finns mer som händer i mitt liv än min vikt -- sådant som faktiskt betyder något. Det är sådant som gör mig olycklig på samma sätt som det gör mig lycklig. 
Det finns mer i mitt liv än min vikt -- sådant som gör mig levande.
Så varför gör man ett antagande om att jag mår så mycket bättre för att jag råkat bli lite smalare?
 

Min korta lilla helg

Min första lediga dag efter fem dagars arbete...
Och imorgon blir det jobb igen. 
Visserligen kommer morgondagen bli så pass lugn att man knappast kan kalla det för jobb, men tillbaka ska jag. Nej, jag klagar (fortfarande) inte, men... Tja, å ena sidan var det kul att komma ut för en gångs skull och träffa mina två bästa vänner. Å andra sidan borde jag ha tagit vara på min lediga dag på ett annat sätt än vad jag gjort. Äh, jag får en till chans på fredag. Och söndag. Om inte annat är jag ledig flera dagar nästa vecka (än så länge -- man vet trots allt aldrig om man behöver hoppa in), så jag får min chans då. Minst sagt. Tro mig, det ska bli skönt. Jag har inget inplanerat för någon av de dagarna, men det kan säkert ändra sig. I värsta fall får jag tid över till ingen annan än mig själv och jag känner att det skulle behövas det också. Det är någonting man ofta glömmer bort när man får en ledig stund -- att faktiskt vara ledig. 
 
* * *
 
Någonting jag märkt av de senaste månaderna är att många har en bild av att jag inte gör någonting annat än att jobba och att läsa. Visst, jag jobbar en del -- man kan inte påstå någonting annat, och detsamma gäller läsning, men jag är mer än jobb och böcker. Jag jobbar mycket för att jag trivs med det. Jag nådde min gräns i somras, men det var precis innan semestern, så det kom lägligt. Jag vet att om det skulle hända igen har jag flera personer som kan tänka sig att hoppa in för mig just för att jag hoppat in för dem så många gånger och för att jag sällan ber om att bli av med pass. Jag hoppas att det inte ska gå så pass långt, men jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig om jag når min gräns. Jag må inte träffa alla, och det kan dröja väldigt lång tid innan jag träffar vissa av dem, men för att vara helt ärlig skulle jag inte kunna tänka mig att göra någonting annat just nu p.g.a. mina kollegor. Tro mig när jag säger att jag arbetar med några av de bästa personerna man kan hitta. Det är svårt att inte hoppa in för dem när de behöver bli av med något pass.
Men som sagt, jag trivs också med det jag gör. Dels för att jag får träffa en del personer, och jag känner igen många av dem. Vad som gör det hela bättre är att det känns som mitt eget. Det var jag själv som valde att söka jobbet -- jag blev inte pressad till det på samma sätt som med skolan. I många avseenden blev jag pressad till att söka in på universitetet. Jag må gilla att lära mig nya sätt att tänka, men det kändes aldrig som att jag sökte till skolan för min egen skull och därför blev det svårt för mig att utföra skolarbetet helhjärtat. 
Jag blev pressad att söka jobb. 
Men jag blev inte pressad till att söka just det här jobbet. 
Utöver det har jag lärt mig så mycket om mig själv genom bara det här jobbet och det har hänt att jag blivit "önskad", om ni förstår vad jag menar. Vissa kunder har sagt att de gillar att se mig/träffa mig på jobbet. Det var rent utav några stycken som sade att de saknat mig när jag hade min semester. Jag är, som sagt, inte van vid det och så självcentrisk som jag är kan jag inte hjälpa att bli glad över att höra sådant. 
Vad jag gillar bäst är dock att jag har en av de bästa ursäkterna till att undslippa fester utan att bli kallad tråkig. Jag har tidigare skrivit att trycket inte är lika hårt längre nu när jag är äldre -- de flesta har insett att jag inte är den som super sig full och i takt med att jag blivit äldre har även mina vänner blivit det (överraskande, eller hur?) så även de har börjat sluta bry sig om att bli fulla. Men det händer fortfarande och jag kan fortfarande höra att jag är tråkig som inte vågar släppa loss. Nu har jag jobbet att skylla på, så jag jobbar mer än gärna så många helger som möjligt.
 
Läsningen då?
Man kan inte påstå att jag inte läser mycket när jag läst så många böcker som jag gjort, men jag gör mer än att läsa på min fritid. Vad många inte greppar är att många av de böcker jag läst, har jag läst ut inom loppet av bara några timmar. Det kan faktiskt gå dagar innan jag, åter, sätter mig ned med en bok jag påbörjat. 
Vad många inte inser är att jag läser snabbt. 
För några veckor sedan läste jag ut en bok inom loppet av mindre än tre timmar, och det handlar om en bok på 300 sidor. Med tanke på hur stor text det var, och hur lättläst den var, var det rätt lång tid för att vara jag, men jag grät så mycket att jag hade problem att stora delar av texten. Men ja, jag läser snabbt. Jag kommer ihåg att vi i skolan skulle läsa igenom ett häfte inför ett grupparbete. Vi var fem personer i gruppen och hade bara två häften, så jag och en av tjejerna delade på ett häfte medan de andra tre delade på det andra. Den här tjejen blev mer intresserad av att titta på hur mina fingrar rörde sig över pappret än texten i sig, så hon överlät läsandet åt mig och jag plockade fram passage vi kunde använda oss av. 

Jag ska inte förneka att jag läst idag (jag kommer läsa ut den bok jag påbörjade förra veckan -- det enda jag behöver är 20 minuter, om ens det), men jag har även hunnit träffa vänner. Jag är som sagt mer än böcker och jobb, även om man tror det motsatta. 
Med tanke på den bok jag läser nu är det svårt för mig att inte tänka på sådant här; att man tar för givet att vissa personer är på ett visst sätt för att man sett vissa sidor hos dem. Det är svårt att inte tänka på fördomar, helt enkelt... 
 

Ögonblick av svaghet

Det finns ingen bra svensk översättning till "moments of weakness", men vi alla stöter på dem, eller hur?
Det kan handla om vad som helst -- allt från att ta en liten tugga av någon chokladbit trots att man lovat sig själv att hålla sig borta från allt onyttigt till att låta sitt temperament ta över helt och hållet.
 
När jag råkar ut för min stund (det händer rätt ofta, tyvärr) handlar det om varken eller. När det kommer till "godsaksbiten" (jag är inte mycket för godis, men skulle någon slänga fram kakor framför näsan på mig, skulle det bli allt annat än lätt för mig att motstå) bryr jag mig inte så mycket huruvida jag äter av det eller inte. Jag försöker att inte överdriva, men även när jag misslyckas med det ser jag det inte som en "svag stund". 
Jag har ett sådant pass stort kontrollbehov att jag inte heller låter mig själv bli överlumpad av mitt temperatment. Det var betydligt svårare när jag var yngre, kan jag säga er, men det har blivit lättare med tiden. Jag har ett problem med mitt temperament, men jag lyckas rätt väl med att bita ihop och backa undan, så att säga. Det är inte så att jag förtränger min ilska när jag blir arg. Det är bara det att jag frågar mig själv om det verkligen är värt att förlora besinningen. Vanligtvis är det inte det. Ja, det kommer gånger då någon går över gränsen och när jag tappar kontrollen över mig själv, men jag försöker att lugna ned mig själv så gott det går innan det sker. 
För, som sagt, det är sällan det är värt det.
 
Jag ser inte mig själv som en fåfäng person, och jag är en person som hellre vill att en kille ska se mig och min person snarare än min kropp och mina ansiktsdrag. Det är den främsta anledning till varför jag inte bryr mig om hur min kropp är formad så länge jag har min hälsa och jag bryr mig inte om huruvida jag är söt eller inte så länge jag kan uttrycka mina känslor genom mina ansiktsuttryck. 
Men det händer att jag önskar att jag såg bättre ut.
Det händer att jag önskar att mina ögon inte var så små och att färgen var klarare (jag har fortfarande inte fått någon riktig kläm på vad jag har för ögonfärg förutom att det är grönt i dem). Det händer att jag önskar att jag inte hade ett sådant brett ansikte med, vad jag anser, konstigt formade kindben. Å andra sidan kommer det även stunder där jag gillar mina kindben bara för att de är konstigt formade. Min haka är inte, om man tänker efter, smal och spetsig, men i proportion till resten av mitt ansikte ser den nästan ut att vara det. 
Min mun/ mina läppar ska jag inte ens prata om...
 
Överlag gillar jag hur jag ser ut, men det beror inte på att jag vet om att jag ser bra ut. Det handlar snarare om att jag inte skulle kunna se mig som mig själv om jag hade andra ansiktsdrag. De flesta dagar tänker jag inte ens så mycket på hur mitt ansikte är format, men det händer att dessa stunder dyker upp. 
Vad som är ännu värre är hur mina tankegångar utvecklas.
Som person har jag många bra sidor. Jag säger det inte för att vara arrogant, jag säger det för att jag vet om det. Jag vet också om att jag inte har finare egenskaper än någon annan, och jag vet också med mig att de inte väger upp för mina dåliga sidor. Några har sagt att jag är fantastisk, men om sanningen ska fram är jag allt annat än det. Om sanningen ska fram har man snarare "fallit" för en illusion av den jag borde vara mer än mig som person om man ser mig som fantastisk. Jag skriver inte detta för att nedvärdera mig själv. Tvärtom! 
Det är någonting jag fått höra flera gånger; att jag måste sluta nedvärdera mig på det sätt jag gör, vilket är svårt för mig att göra då jag inte gör det. Tro det eller ej så älskar jag mig för den jag är och jag gillar mina bra sidor. Jag gillar att jag har den integritet jag har och att jag har en genuin entusiasm kring det mesta. Jag gillar hur ambitiös jag kan vara, så länge jag har någon/något som motiverar mig. Jag må inte vara fullt lika förtjust i mina sämre sidor, och jag försöker verkligen utvecklas och växa för att en dag kunna bli någon jag kan vara stolt över, men jag har accepterat dem.
Vad jag däremot verkar ha svårt att växa från, och vad jag avksyr hos mig själv, är att jag är så självisk som jag är. Det handlar inte bara om att jag kan få det mesta att handla om mig själv (på den fronten har jag blivit bättre, även om det är allt annat än bra), det handlar kort och gott om att jag är självisk. 
Vad som är hemskt är att få verkar se det, eller ens verkar vilja se det. Man skulle kunna tro att det är någonting bra, men jag behöver ha någon som, bildligt talat, kan slå till mig och dra ned mig på jorden emellanåt. 
 
Jag tänker inte ens gå in på sådant jag gjort under årens gång på den fronten. Det beror inte på att det skulle bli en lång lista utan för att jag helt enkelt skäms så pass mycket. Jag är medveten om vad jag gjort och hur mycket jag sårat andra, så det handlar inte om att jag inte vill se skadan. 
Det är väl det här som är det underbara med Internet, eller hur? Man kan själv bestämma över vilka sidor man vill visa upp. Jag har varit alltför bra på att göra det och på något vänster har jag lyckats rätt bra med att måla upp någon bild av mig själv där jag är mer osjälvisk än vad jag faktiskt är.
Ja, jag försöker vara hjälpsam och jag försöker underlätta så mycket jag kan för andra (åtminstone för de i min närhet), men när det kommer till kritan är jag så pass självisk att jag inte kan säga att jag är stolt över att jag är den jag är.
 
Så vad händer när jag hamnar i en sådan där "dålig stund"?
Inte bara önskar jag att jag såg bättre ut -- jag önskar att det kunde vara lättare att gilla mig för min personlighet mer än för en illusion. 
Jag har tidigare skrivit att jag föddes för att vara jag och inte för att vara omtyckt. Jag håller mig fortfarande fast vid det -- missförstå mig inte! -- men det handlade snarare om att jag inte föddes för att vara någon annan än mig själv och att jag inte är intresserad av att spela någon roll bara för att det ska vara lättare att gilla mig.
Men jag kan inte låta bli att önska att jag, som person, var lättare att gilla.
Jag önskar att jag kunde vara den fantastiska, inspirerande person andra sagt/skrivit att jag är.
 
Varför skriver jag detta?
Det beror dels på att jag behöver ventilera mig lite -- att jag kände att jag behövde få det här "sagt" -- dels beror det på att... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på rätt sätt, men när jag var i tonåren ville jag inget hellre än att bli kvitt min osäkerhet. Nu vet jag att man aldrig kommer bli kvitt den överhuvudtaget, även om det blir bättre. 
Vi bär alla på våra osäkerheter och kommer alltid göra det, och det tillhör nog våra största svagheter.
Nej, det här är inte mitt sätt att försöka få någon att känna sig mindre motiverad. 
Det här är mitt sätt att säga att vi alla bär på våra osäkerheter, att vi alla är svaga på ett eller annat sätt. 
Det här är mitt sätt att säga att man måste ha rätt att visa sig svag då och då -- att man inte alltid måste vara stark.
 

Lite för sent

Har ni någonsin gråtit så pass mycket att det känts som att tårarna tagit slut? -- att det inte finns någonting kvar, trots att ni fortfarande är lika ledsna, om inte mer? Så blev det för mig nu under kvällen när jag läste sista delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Jag har aldrig gråtit så mycket av en bok. Inte bara berörde den mig redan vid första början, men att läsa om alla personer som dör... Det blev för verkligt för mig, om man säger så.
Det har gått ett tag sedan min pappa dog. Jag vill säga att jag kommit över det, men det är fel val av uttryck då det inte är någonting man kommer över helt. Inte för mig i alla fall. Samtidigt känns det fel att säga att jag har accepterat hans död -- inte för att jag inte har det, men för att det inte är tillräckligt. Jag antar att jag hamnar någonstans där emellan. Det kan gå ett tag innan jag tänker på honom, och saknar honom, men jag har lärt mig leva utan honom. Jag vet hur kallhjärtat det låter, men det är så det är; jag har lärt mig leva utan honom vilket har gjort att jag inte saknar honom på samma sätt som jag gjorde förut. Men på senare tid har jag saknat honom alltmer.Jag har beställt hem en mängd böcker bara det senaste året -- många av dem på originalspråk (när det gäller engelskspråkiga böcker föredrar jag att läsa på engelska) -- och jag har i efterhand insett att pappa haft dessa böcker och att vi har kvar dem i bokhyllorna. Jag har flera gånger fått höra att jag är väldigt lik honom till sättet. Jag har alltid tagit det som en komplimang utan att riktigt trott på det, men det är svårt att inte tro på det när det visat sig att vi fallit för samma typer av böcker. Det roliga är att jag inte har något minne av att han läste dessa typer av böcker, så jag har inte influerats av hans boksmak.Inte vad jag är medveten om, i alla fall.Och ändå har det visat sig att jag har samma boksmak som han hade.

De senaste månaderna har jag saknat honom mer än jag gjort de senaste åren.Det är inte många som läst de böcker jag har läst, och någonting jag vill är att ha någon att dela sådant med. Att besöka forum är inte alls i närheten av samma sak som att prata med en faktiskt person, ansikte mot ansikte (gärna över en kopp kaffe). Jag försöker därför tipsa många om olika böcker, men de allra flesta jag känner gillar inte att läsa, och de som gillar att läsa har svårt för de böcker jag tycker om. Av samma anledning har jag haft svårt att läsa böcker som de tipsat om.De senaste månaderna har det slagit mig att jag hade kunnat prata med pappa om dessa böcker. Det är någonting som väckt många skuldkänslor -- utöver hans död krävdes det sju år för att jag skulle inse vad jag faktiskt gått miste om och att jag, på många sätt, försummade honom när han levde.
Så ikväll när jag läste boken och när jag fick läsa om den sorg som följer när man förlorat någon man älskar...tja, låt oss bara säga att det blev för verkligt för mig; sorgen, saknaden, ensamheten, skuldkänslorna...Just när jag behövde en kram som mest, eller åtminstone behövde vara för mig själv som mest bara för att kunna hålla ihop mig själv, fick jag istället höra en kommentar om bläckfiskar.Alltid lika trevligt

Vad jag glömde bort att nämna

Igår skrev jag att jag inte skulle kunna klara av att behålla ett barn om det skulle visa sig att det var sjukt; jag skrev att jag inte skulle ha det i mig att låta honom/henne(/hen) leva om det innebar att han/hon(/hen) inte skulle kunna leva. Vissa sjukdomar -- vissa genetiska, andra inte -- utvecklas med tiden, men det finns sjukdomar som utvecklas redan innan barnet är fött. 
Jag skrev också att jag inte på några som helst vägar dömer föräldrar som valt att behålla barnet. Att göra abort -- eller inte -- är upp till var och en av oss. Vad jag inte skrev så mycket om var barnen; de som föds med sjukdomar som Downs syndrom eller OI. Det var någonting jag ångrade igårkväll att jag inte gjorde, men det var först efter att jag stängt ner datorn och när jag började tänka vidare som det verkligen slog mig. Den frågan jag glömde ställa mig själv var; "Förtjänar man inte att leva även om man är sjuk? Förtjänar inte barnet att leva trots att han/hon/hen är sjuk? Förtjänar inte barnet att leva med sin sjukdom, utan alla 'även' och 'trots att'?"
 
Alla människor som lever förtjänar att leva. 
Jag kan på fullaste allvar säga att det är så jag verkligen känner och det gäller oavsett om personen är sjuk, frisk eller har dödat någon annan. Visserligen har jag inte förlorat en älskad på det sättet, vilket gör det väldigt lätt för mig att säga så, men jag tror mer på straff än död i det läget. 
Med det jag skrev igår menar jag inte alls att barn som föds sjuka inte ska få leva för att det vore mindre barmhärtigt att låta dem göra det. Jag menade inte heller att barn som föds sjuka automatiskt kommer att få leva ett liv i plågor. Visst, det kommer bli svårt, men man kan fortfarande vara som alla andra barn när det gäller förmågan att fantisera och få utlopp för dessa fantasier på något som helst sätt. Det är det som är kärnan i att vara barn, om ni frågar mig. Som barn har man trots allt livlig fantasi. Många skapar lekar av dem, men bara för att man inte kan leka p.g.a. sin sjukdom betyder det inte att det tar slut vid fantasin i sig. Man kan fortfarande rita, måla, pyssla eller helt enkelt berätta historier/sagor för varandra. När man väl lärt sig skriva kan man rent utav skriva ned dessa historier. 
Bara för att man är född med en sjukdom betyder det inte att man har mindre rätt att leva än någon annan. 
Bara för att man är född med en sjukdom betyder det inte att man automatiskt kommer få ett sämre liv än andra. Det finns inget som garanterar det. Det finns trots allt sjuka personer som lever ett rikt liv och som når upp till hög ålder på samma sätt som det finns friska personer som mår så pass dåligt att de inte vill leva trots att de inte ens nått 20-årsåldern. 
Ja, jag vet allt detta, men det är inget som kan få mig att tänka om. 
Skulle jag bli gravid med ett sjukt barn skulle jag göra abort. Det är jag säker på, men det handlar inte om att barnet skulle vara "fel" eller imperfekt. Jag valde att ta med det sistnämnda då boken jag läser nu tar upp det flera gånger; "Alla vill att deras barn ska vara perfekta", men det är inget jag vill. Jag vill inte ha ett perfekt barn. Jag vill hellre ha ett friskt barn med allt som det innebär, inklusive brister. Det är bara det att jag inte skulle klara av att se mitt barn vara instängd i sig själv och att inte kunna utföra aktiviteter såsom många andra barn. Det är en sak om man själv valt att inte vara med, men det är en helt annan om man inte kan det. 
 
Jag vet också själv hur självisk jag faktiskt är och jag vet hur hemska mina tankegångar kan vara.
Någonting jag inte vill riskera är att titta på mitt barn och tänka -- känna! -- att han/hon/hen är en börda.
 

Lite musik i vardagen

En gång i tiden klarade jag mig på några timmars musik dagligen.
Hur jag lyckades har jag ingen som helst aning om. 
Jag läste ut min bok för tre timmar sedan och har lyssnat på musik sedan dess. Jag har inte ens märkt att det gått tre timmar, men jag lade märke till de få sekunders tystnad som följde när låten jag lyssnade på tog slut. Jisses, vilken lång tystnad...
 
Ibland undrar jag vad jag hade gjort om jag inte haft musik, eller vem jag hade varit. 
Jag har mina favoritband, jag har mina favoritlåtar, men först och främst lyssnar jag på låtar som matchar mitt humör. Just idag har varit väldigt lugn och avslappnad, så jag har främst lyssnat på indie. Det är också vid dessa stunder jag brukar lyssna på en del akustiskt. Dit har jag inte kommit än.
När jag är trött och behöver piggna till, är det främst pop eller pop-rock jag lyssnar på (säg vad ni vill om Lady Gaga, men man kan inte påstå att hennes låtar har en lugnande effekt som kan få en att somna vilken sekund som helst). Överraskande nog är det inte pop jag i första hand vänder mig till när jag är glad. Då lyssnar jag på mina favoritlåtar för att bevara den glada känslan -- det är sällan jag minns stunden jag hörde en låt för första gången, men jag kommer ihåg känslan, och det är dessa känslor jag gräver fram när jag lyssnar på mina favoritlåtar. Det är dessa känslor jag vill kunna gräva fram när jag är på bra humör; mitt humör har en tendens att vända väldigt snabbt, så jag försöker bevara mitt glada humör så gott det går.
När jag är arg lyssnar jag på hårdare låtar, men där är jag även väldigt noga med att välja låtar med rätt text. I det läget väljer jag låtar som beskriver min ilska och frustration i musik som ord. Det är det enda sättet för mig att faktiskt få ut min frustration. Detsamma gäller för när jag känner mig nedstämd. För några år sedan förbjöd jag mig själv att lyssna på sorgsna låtar när jag själv befann mig i den sinnesstämningen -- jag ville inte gräva ner mig själv ännu djupare. Jag ångrar inte hur jag tänkte då (detta var precis efter min "dåliga period", så att säga), men den principen funkar inte för mig längre. Jag måste få utlopp även för den känslan istället för att maskera den. 
 
Tyvärr känner jag till alltför få band och alltför få låtar för att känna att jag kan kalla mig musikintresserad, men samtidigt kan jag inte påstå att jag inte är det. Det är därför jag börjat bredda mina vyer den senaste tiden, och det har hjälpt mig hitta flera låtar som ger mig tröst, glädje och utlopp när jag behöver det. 
Musik har hjälpt mig få ur mig känslor istället för att hålla dem inne. 
Jag har ofta tänkt att mina olika erfarenheter gjort mig till den jag är, och visst hade de en stor del i det hela, men jag undrar om inte musik format mig ännu mer. Man kan inte hitta min identitet i de låtar jag lyssnar på (jag må lyssna på indie, men jag är ingen "typisk" indie-person, vad det nu skulle innebära), men tack vare de låtar jag lyssnar på har jag lyckats släppa loss mina känslor. 
Jag tror det är därför jag nu inte kan tänka mig att lyssna på musik bara för ett par timmar. Till skillnad från nu höll jag mina känslor i schack när jag var yngre. Det fanns stunder när det brast, men överlag höll jag dem i schack. Musik har hjälpt mig släppa loss dem, och nu kan jag inte tänka mig att leva med dem inlåsta inom mig. 
 
Jag vet att det här inlägget blev lite väl flummigt, och till mitt försvar har jag inte sovit ordentligt i natt, men jag kände ändå att det var någonting jag ville få ner på "papper". 
Jag tror inte det finns någon som kan säga att de inte gillar musik. Ja, alla kan säga att de inte gillar en viss sorts musik, men jag kan på fullaste allvar inte tänka mig att det finns någon som inte gillar någon form av musik. 
Men det är få som förklarat vad musik har för betydelse för dem.
Hur flummigt mitt inlägg än varit känner jag att jag kunnat förklara vilken betydelse musik har för mig. Eller åtminstone en del av den. 
 
Tidigare inlägg