Någonting fint att titta på

Jag har aldrig varit den söta/snygga/fina tjejen. 
När det kommer till utseendet har jag alltid varit alldaglig. När jag var yngre var det någonting jag var ledsen över, men samtidigt trodde jag också då att Shrek var en snyggare tjej än mig. 
De senaste åren har jag inte haft så stora problem med det. Visst, jag kan inte påstå att jag aldrig tittat mig i spegeln och önskat att jag var åtminstone något söt, men jag vet med mig nu att det finns fina drag hos mig och det räcker mer än gott och väl. 
Kort sagt har jag accepterat att jag ser alldaglig ut, och hur konstigt det än må låta måste jag ändå säga att jag mår bra över det hela. 
 
Men det betyder inte att jag inte tar illa vid mig när jag får höra vad jag borde göra (och inte göra) för att bli finare. 
Bara för att jag vet att jag inte är mycket att se på betyder det inte att jag inte tar illa vid mig när andra påpekar det. Tro det eller ej så tar jag illa vid mig när jag får höra att jag borde bära andra kläder, och att jag borde byta stil helt och hållet, för att kunna se bättre ut. Jag tar illa vid mig när jag får höra att jag borde sminka mig (oftare) för att jag ser bättre ut då. 
Otroligt nog tar jag inte illa vid mig av det i sig. 
Ja, en del av mig känner att man kan välja att titta bort från mig om man nu tycker att jag ser så jävla hemsk ut, men det som sårar mig mest är utseendefixeringen i sig. Varför är mitt utseende viktigare än min personlighet? 
Jag har inte den bästa personligheten, men helt hemsk kan jag inte påstå att jag är, även om jag har mina stunder. Jag bryr mig om andra.
Jag är snäll, generös (mer eller mindre), hjälpsam, lojal... 
Vad som sårar mig ännu mer är allt annat som överskuggas av utseendet. 
Jag är ambitiös av mig. Jag gillar att utmana mig själv och se vad jag kan gå för, och många gånger klarar jag av mina egna utmaningar mer än galant. Med tillräckligt mycket koffein i mig kan jag klara av att hålla flera bollar i luften. Jag är också, om jag får säga det själv, smart (även om jag har mina inte-så-fullt-smarta-stunder) och jag vet att jag har en otrolig potential att bli något. Jag vet att så fort jag listat ut exakt vad jag vill bli och så fort jag får någonting som motiverar mig kommer jag lyckas. 
Jag vet att jag kan bli det jag vill, men jag måste bara lista ut exakt vad det är först.
 
Trots allt detta är det mitt utseende som man kommer tillbaka till.
Det som sårar mig handlar inte om att jag på några sätt skulle känna mig ful.
Det handlar snarare om att det alltid ska gå tillbaka till mitt utseende. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll vad jag gör för mina vänner, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur smart jag är, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur jag är som person då man är angelägen om att jag ska bli ett "utställningsexemplar" mer än någonting annat.
 
På jobbet är jag, enligt min chef, den som arbetar mest.
Jag har jobbat där i bara drygt ett år och jag har redan fått vara med och lära upp ett par personer. 
Mer än en gång har kollegor ringt mig och frågat om hjälp just för att de vet att jag kan
Jag gick ut gymnasiet med ett snitt på 18,1 (av 20).
Jag började plugga på universitetet direkt efter gymnasiet, vilket inte var det smartaste. Jag kan inte säga att jag gjorde bra ifrån mig där, men jag blev godkänd i allt. Med tanke på att jag gick in i väggen under gymnasiet och med tanke på att jag "stängde ner" så fort tentaveckorna kom, måste jag ändå säga att jag var allt annat än dålig. Jag kämpade mig igenom kurserna och klarade mig. 
Vad mer ska krävas av mig innan man ska se mig som tillräcklig?
Vad mer måste jag göra för att bevisa att jag är mer än mitt ansikte, min kropp, min hud, min vikt, mitt hår...?
 
Jag är inte naiv nog att tro att folk kommer sluta döma mig helt baserat på mitt utseende, men jag trodde åtminstone att jag skulle kunna nå den punkt där jag är tillräcklig som person. 
Jag är vuxen nu och jag blir fortfarande dömd på samma sätt som när jag var tonåring.
Det är det som fått mig att börja undra om jag någonsin kommer vara tillräcklig som person; För att vara tillräcklig som person måste man först bli sedd som en. Just nu känns det snarare som att jag blir sedd som ett renorveringsprojekt. 
 
Det lustiga är att jag aldrig kommer se fin ut.
Oavsett om jag byter klädstil, går ner mer i vikt eller sminkar mig kommer jag alltid se ut som mig.
Jag kommer inte se bättre ut för det.
Jag har kommit till underfund med det, och accepterat det, så varför ska det vara så svårt för andra att göra detsamma?
Så återigen; Varför är det så mycket viktigare att jag blir fin att titta på när jag lika gärna kan lägga all den energi åt att bli fin som person?
 

Lite tankar såhär på kvällskvisten

-Det här med religion slutar aldrig fascinera mig.
Säg vad man vill om det, men det är någonting som påverkar människor -- alla människor, oavsett om man är religiös eller inte. När det kommer till kritan handlar religion trots allt om tro, och att inte tro är ett troende i sig. Att vara ateist är en form av troende, även om det man tror på inte har något med Gud att göra. Detsamma gäller för agnostiker; bara för att man inte har en tydlig tro betyder det inte att man är "trolös". 
Även vetenskap är en tro sig.
Vetenskap bygger mer på logik än någonting annat, men vetenskapsmän blir ständigt motbevisade då nya upptäckter görs. En gång i tiden trodde man att världen var platt. Man trodde att det var vetenskap, men sedan visade det sig att Jorden, trots allt, var rund. Man trodde också till en början att Jorden var universums medelpunkt, men det var innan man listade ut att solen är medelpunkten. Nu vet vi att solen är medelpunkten för detta solsystem -- inte universum.
Vetenskap bygger dessutom på teorier som man sedan testar. 
Kort sagt, är även vetenskap en form av tro.
 
Det finns så många olika formar av tro, och alla försäkrar sig om att de har rätt -- att deras tro är den rätta.
Det har ju gått så långt att det finns motspänningar mellan olika grenar inom en och samma religion. Vilka konflikter har inte uppstått mellan sunni- och shiamuslimer? Eller luteraner och katoliker? Eller ortodoxa och "icke-ortodoxa"? 
Vad ska man utgå efter? Att alla har rätt, eller att alla har fel? -Att alla ska hamna i helvetet för att alla har olika former av tro, eller att alla hamnar i himmelriket för att de har någon tro?
(Enligt kristendomen hamnar man i helvetet om man inte utövar den kristna tron, och detsamma gäller för islam vilket skulle innebära att den ena gruppen "skickar" den andra i helvetet, eller kan de alla hamna i himmelriket för att de har en tro? -Hamnar man i helvetet för att man har fel tro eller hamnar man i himmelriket för att man har rätt tro?)
 
-Även sådant som rör "kvinnligt" och "manligt" fascinerar mig.
Det finns en sådan tydlig bild av vad som är kvinnligt, och vad som är manligt, men när man ställer den direkta frågan får man allt annat än klara svar.
Det som är kvinnligt är sådant som inte är manligt, och det som är manligt är sådant som inte är kvinnligt. 
Är det bara jag som tycker att man byggt lite väl starka åsikter kring något man inte kan definiera? Om man använder sig av det ena för att definiera det andra, måste man ha en tydlig bild av vad "det andra" är för något. 
Jag vet inte varför, men på något vänster kom jag att tänka på färger, och jag tror jag kan använda mig av det som exempel. 
Svart och vitt är två helt olika färger. De är varandras motsatser, på samma sätt som kvinnor och män är varandras motsatser (rent biologiskt). Svart är svart för att det inte är vitt på samma sätt som kvinnor är kvinnor för att de inte är män. 
Så mycket kan till och med jag hålla med om, men nu handlar det inte om "kvinna" och "man", utan om "kvinnligt" och "manligt". Så åter till färgerna; Vi vet att svart är svart för att det inte är vitt, men vilken av dessa färger är "kvinnlig"/"manlig"?
Det är en sak om man håller sig till könsindelning när man pratar om kön och könidentitet i sig, men när man börjar blanda in ting i det hela, det är då det har gått för långt.
Och det har gått för långt. Varför måste man använda sig av benämningen "tjejspel", och "kilspel"? Inga spel har kön, så varför kan de inte bara få vara spel?
 
-Jag är konstig av mig.
Det är inte nödvändigtvis dåligt. Personligen gillar jag att jag är lite konstig, mer-än-ganska-annorlunda och smått galen, men jag kan inte låta bli att undra över vad det är som får andra att tycka att jag är konstig.
Om jag är konstig, betyder det att jag inte är normal. 
Så kort sagt, jag är konstig för att jag inte kan förhålla mig till normer. 
Jag är konstig för att jag är jag, vilket skiljer sig från den person som jag förväntas vara. 
Men då är frågan; Handlar det verkligen om att jag är konsig i sig, eller att jag helt enkelt inte vill vara någon annan än mig? -Är jag verkligen konstig, eller är det så man väljer att se mig för att det på något sätt skulle vara enklare? Det är trots allt enklare att förklara mig som konstig än att inse att jag hellre vill vara den jag är än den jag förväntas vara. Det är enklare att förklara mig som konstig än att antingen acceptera att jag är den jag är eller att bli provocerad över att jag vägrar vara "som du".
 
Var det någon som förstod mina tankegångar?
Det gör inget; jag är trött och förstår knappt mig själv
 

Någon att prata med

Det är ingen nyhet att jag är en åsiktsstark person. Jag tycker och tänker mycket kring mycket, och jag försöker hålla mig så påläst som möjligt när det gäller ett och annat just för att kunna ha någonting att tycka och tänka till om. Jag inser nu hur konstigt det där lät, men om det är någonting jag är rädd för så är det att bli...tom.
Det är ett dåligt ordval, men jag har inget bättre sätt att beskriva det på. Jag är rädd för att svälja argument med hull och hå så fort en fråga dyker upp utan att skapa en egen uppfattning. Jag är rädd för att låta mig formas av andra utan att ta egen ställning. Jag är rädd för att bli en nickedocka. 
Jag vet att jag kan vara besvärlig just för att jag har så många åsikter som jag har, tro det eller ej. 
Vad jag inte riktigt kan få grepp om, dock, är varför jag måste vara så medveten om att jag är besvärlig när andra inte verkar vara det. Fortfarande blir jag många gånger bemött med himlande ögon och högljudda suckar, och så fort jag påpekar att det är frustrerande är det plötsligt jag som blir besvärlig. Som sagt, jag vet med mig att jag kan vara besvärlig. Men varför är det bara jag som är besvärlig när det är minst lika frustrerande för mig att bli bemött av suckar som för dem att tvingas höra på mina åsikter? Varför är man plötsligt mer besvärlig om man har åsikter att dela med sig av? 
 
Jag har några vänner som är lika åsiktsstarka som jag som blivit bemötta på liknande sätt. Suckar, himlande ögon... Det handlar inte nödvändigtvis om åsikterna i sig utan snarare om att de finns. De håller med mig om att det alltid är lika härligt att bli bemött på det sättet. 
 
Många gånger är det någonting jag känner jag saknar; att ha någon jag kan prata med på det planet. Det är inte så att de saknas i mitt liv, om man ska uttrycka sig på det sättet, men tyvärr träffar jag dem så sällan. Det är dessa som får mig att växa och som hjälper mig att se saker på andra sätt. Inte bara är det någonting jag behöver; det är någonting jag tycker är kul. Vet ni hur tråkigt det är att fastna i sina egna tankegångar och gå runt i cirklar, rent metaforiskt? 
 

Ett par funderingar...

-Jag vet att jag kommer låta självgod nu, och inte lite heller, men jag är smart.
Jag kan inte påstå att jag är smartare än någon annan (det finns trots allt flera olika typer av intelligenser), men jag är smart. Det har jag alltid varit, så för mig är det ganska självklart att jag blir smått fundersam när andra blir genuint överraskade över att jag är smart. 
Många har reagerat på min ålder -- de flesta har trott att jag är flera år äldre än vad jag faktiskt är efter att ha pratat med mig mer-än-ett-par-gånger -- men många har även blivit överraskade över det jag sagt. Många har även blivit överraskade över att jag läser så mycket som jag gör, och att jag läser de böcker jag läser. Saken är den att jag läser så mycket som jag gör för att jag läser snabbt. Ja, jag läser mycket -- det kan inte ens jag förneka -- men att läsa ut en bok på en dag är inga problem för mig (visserligen beror det på vad det är för bok). Mitt rekord är tre böcker på en dag. 
Många har även blivit överraskade över min huvudräkning. Det har faktiskt varit på gränsen till förolämpande.
 
-Jag kommer ihåg när vi pratade om maskuliniteter i skolan. 
Vi fick läsa utvalda stycken ur en bok ("Masculinities") av sociologen R.W. Connell, och där beskrivs maskuliniteter som sådant som inte är feminint (det som inte är feminint är maskulint). Det "roliga" är att Connell inte talar om vad som räknas som feminint. Om det som är maskulint beskrivs som sådant som inte är feminint, då måste sådant som är feminint inte vara maskulint. 
Jag vet att det blev lite flummigt nu, men det jag vill försöka komma fram till är att det inte finns någonting konkret som bestämmer vad som är maskulint eller feminint annat än en "tillhör det inte det ena, tillhör det det andra"-princip; Vad jag försöker komma fram till är att det inte finns någonting som faktiskt bestämmer vad som är manligt eller kvinnligt, men ändå finns det en tydlig bild av vad som är vad. 
Men det kanske bara är jag som tänker så...?
 
-Jag vet att jag tagit upp det lite väl många gånger, men jag har blivit smalare det senaste året. Betyder det att jag mår bättre? -att jag är mer lycklig? Nej, inte alls. Rent fysiskt mår jag lika bra som jag gjorde för ett år sedan. I alla fall om man tänker på vikten; jag har fått större problem med min sömn det senaste året, vilket har påverkat hur jag mår. 
Jag är inte mer lycklig.
Å ena sidan är jag lycklig över att jag har tagit kontrollen över mitt eget liv. Det är allt annat än perfekt, och det är inte riktigt som jag vill ha det, men jag har inte låtit mig styras det senaste året som jag gjort tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit en större röra tidigare. 
Det finns mer som händer i mitt liv än min vikt -- sådant som faktiskt betyder något. Det är sådant som gör mig olycklig på samma sätt som det gör mig lycklig. 
Det finns mer i mitt liv än min vikt -- sådant som gör mig levande.
Så varför gör man ett antagande om att jag mår så mycket bättre för att jag råkat bli lite smalare?
 

Tills åsikter skiljer oss åt

Jag är väldigt åsiktsstark av mig som person. Det är någonting jag alltid varit, och någonting jag hoppas att jag alltid kommer vara. Det är en av de få egenskaper jag haft med mig sedan jag var liten och som jag fortfarande kan känna igen mig i. 
Den största skillnaden, dock, från när jag var "liten"/yngre och nu är att jag är mer medveten om andras åsikter och jag är nu mer medveten om att alla inte tycker som mig och att det är okej det med. Visst, det finns fortfarande vissa åsikter "där ute" som jag inte kan tåla för fem öre, men de finns där och det finns personer som är lika passionerade om sina åsikter som jag är om mina. Dessa personer tycker lika illa om mig som jag gör om dem, så därför känns det konstigt att säga att de tycker fel; vad är det som säger att det inte är jag som tycker fel? 
Vad jag däremot kan säga är att jag inte kan respektera dessa typer av personer -- personer som mer eller mindre lever för allt jag inte på långa vägar kan stå för. Att jag inte kan respektera dessa personer är en åskt som jag står för, och jag antar att dessa personer kan stå för sin åsikt när de inte kan respektera mig och för det jag står för.
 
Jag vet att jag bara babblar på nu, men jag har en poäng; Vi är alltför många personer för att vi ska kunna tänka lika, och ha samma åsikter. Även om vi på något sätt kunde se till att dela samma ståndpunkter skulle vi inte kunna utvecklas. Det är våra olika åsikter som ser till att vi ser saker och ting på olika sätt; att man ser ett och annat utifrån mer än ett perspektiv. Det är i alla fall så det bör vara, och det är så det blir när man tar del av andras åsikter, men vi har en tendens att söka oss till personer som tycker som oss och utesluta de som tänker olika, eller hur?
 
Det är framför allt det sistnämnda som gjort att jag hamnat i...låt oss bara säga "jobbigt läge". 
Det märks tyvärr inte mycket av längre här på bloggen att jag är så pass åsiktsstark som jag är, men jag kommer ihåg hur jag var i början. Visserligen var jag naiv av mig och tänkte att jag kunde förmedla någon form av budskap, men jag måste ändå medge att jag är mer stolt över den jag var då än den jag är nu när det kommer till bloggandet. Inte för att jag bloggade betydligt mer frekvent då, utan för att jag var så tydlig. Jag var noga med att påvisa hur jag tänkte och vad jag tyckte. Jag använde mig av flera argument för att faktiskt understryka ett och annat och... Jag kommer låta arrogant nu när jag säger detta, men jag måste ändå medge att mina argument höll. Om inte annat var jag smart nog att inte skriva "Det här är dumt för att det är korkat". Utifrån mig själv försökte jag förklara varför det var "dumt". Vad jag också var bra på att göra var att se saken på ett annat sätt, men jag höll mig fortfarande fast vid vad jag trodde på.
Det gör jag nu också, men jag har blivit allt tystare på senare tid.
Tyvärr är jag fåfäng nog att ha låtit mig påverkas av kommentarer. 
Många höll med mig, men det fanns flera som inte gjorde det.
För egen del spelar det i sig ingen roll, men när man går till personligt angrepp bara för att man inte delar samma uppfattning, tja, då har man gått för långt. 
 
Jag har en tendens att besöka olika forum för att... Jag har ingen egentlig anledning, faktiskt -- det handlar om att jag är intresserad av hur andra uttrycker sig, och vad de tycker om ett och annat, mer än någonting annat. 
I vilket fall som helst är det svårt att besöka forum utan att lägga märke till att vissa personer försöker få andra att tycka och tänka som dem. Det handlar inte bara om att man vill få andra att se sin ett och annat utifrån sitt eget perspektiv -- det handlar verkligen om att få andra att tycka och tänka som dem. 
Varför finns det behovet egentligen? Varför är det viktigare att få över någon till sin egen sida, så att säga, än att försöka förstå hur den andra personen tänker? 
 
Som jag skrev finns det vissa åsikter som andra har som jag inte ens tänker bry mig om att ta till (säg vad ni vill, men homosexualitet är ingen synd; jag är inte religiös, så det är kanske lättare för mig att säga det än vad det är för andra, men kan det verkligen vara en synd när man älskar någon oavsett vem man älskar?), men jag försöker ändå ta till mig andra tankesätt just för att inte fastna i min egen bubbla där bara vissa är välkomna.
Om det är någonting jag är trött på, så är det "vi och/mot dem"-mentaliteten. 
När det kommer till kritan finns det bara ett vi, och vi saknar inte betydelse -- precis som våra åsikter.
 
Är det verkligen så svårt att stanna upp och lyssna på andra utan att försöka föra över våra egna åsikter? -Utan att hota med konsekvenser?
 

Jag är inte perfekt

Rubriken säger allt; jag är inte perfekt.
Det finns en arrogans hos mig som jag skäms över. Det är också den sidan hos mig som gör att jag kan uppfattas som en besserwisser, vilket -- tyvärr -- inte är helt obefogat. Jag har väldigt lätt för att bli självbelåten och när jag gör någonting bra är jag inte rädd för att skryta. 
Jag har också lite av en "antingen-eller"-personlighet; å ena sidan kan jag vara väldigt tyst, å andra sidan finns det ingen hejd på mig. Å ena sidan är jag löjligt blyg, å andra sidan är jag (nästan) alltför öppen. Å ena sidan kan jag, om jag får säga det själv, säga bra och smarta saker, å andra sidan kan jag vara väldigt plump. Å ena sidan tänker jag igenom saker lite väl mycket, å andra sidan tänker jag inte alls. Å ena sidan kan jag distansera mig själv och jag framstås då som känslokall, men å andra sidan kan jag bry mig så pass mycket att jag bryter ihop. 
Det är, med andra ord, svårt att veta var man har mig någonstans. Just "blyg/öppen"-sidan hos mig är någonting som skapat lite problem. Det kan vara svårt att förklara för någon att man (faktiskt) är riktigt blyg, och inte kall och reserverad, när denne sett en vara öppen och sprallig gentemot andra. 
Jag tror inte vi behöver gå in på att jag är klumpig som få... 
 
Jag har bra sidor också (hoppas jag), men jag tänker inte babbla upp dem. Dels för att jag har lättare att känna igen mina sämre sidor än bättre, men också för att det är sidor hos mig som andra har lättare att känna igen. Det är någonting som skrämmer mig lite, för att vara helt ärlig -- många har sagt alldeles för bra saker om mig, saker som jag knappt ens själv känner igen hos mig själv, och jag är rädd för vad som kan hända när den verkliga bilden kommer fram. Jag vill inte att andra ska tro att jag är en bättre person än vad jag egentligen är då jag är rädd att de kommer att lämna mig när de inser att jag inte är så pass bra. Om de gillar mig för allt jag är hade det varit annorlunda, men -- som sagt -- nu är jag rädd att de kan komma att lämna mig när de ser verkligheten, hur löjligt det än må låta...
Okej, jag kom av mig något.
Min poäng är i alla fall att vi alla har sidor vi inte är stolta över, och oavsett vad vi försöker göra för att mildra dessa finns de fortfarande kvar, och de kommer alltid finnas kvar. Det är just det som gör att man aldrig kommer att bli perfekt -- ingen av oss. Det spelar ingen roll hur väl man försöker bygga upp en perfekt fasad, för det är just där det kommer sluta; det kommer inte bli någonting mer än en fasad.
 
Man kan alltid försöka bli en bättre person; man kan alltid försöka vara lite mer ödmjuk och man kan alltid ställa sig frågan "Vad hade jag velat att andra gjort för mig om jag befunnit mig i samma situation som honom/henne?". Det finns alltid någonting att ta till sig, någonting att lära sig, som kan hjälpa en att växa, men man kommer aldrig kunna bli perfekt, och man ska inte heller behöva försvara sig på den punkten.
Våra brister gör oss till de vi är.
Så enkelt är det. 
Jag tror faktiskt att merparten av vår personlighet ligger i våra brister och att vi har bra sidor som väger upp. Kort sagt tycker jag inte att man kan säga att man har en personlighet om man är perfekt, och att inte ha någon personlighet överhuvudtaget är en imperfektion i sig. Låter det snurrigt? Tja, till mitt försvar är jag inte riktigt kry -- det får banne mig låta snurrigt.
 
Ingen är perfekt.
Ingen kommer någonsin kunna bli perfekt.
Så varför är det någonting man hela tiden vill sträva efter? Oavsett om det gäller personlighet eller utseende strävar, åtminstone de flesta, ständigt efter perfektion. Är det verkligen så svårt att helt enkelt "nöja" sig med att må bra och att vara lycklig?
 

Jag tänker, därför finns jag

Har ni någonsin stannat upp, börjat tänka och hamnat i en spiral som går så djupt ner att ni tills sist börjar ifrågasätta er existens? Om inte; var glad för det. Jag började göra det redan när jag var 10 år. Det slutade med att jag knappt kunde stå framför spegeln och betrakta mig då det fick mig att tvivla på min existens. Det kändes som att jag bara var ett skal som tittade sig i spegeln och reflekterade ett annat skal. Det kändes inte som att jag var en person utan mer som en mekanisk varelse, av någon anledning. 
Det var faktiskt inte förrän jag hörde talas om Descartes som jag blev bättre på att se mig själv i spegeln. Det var då jag insåg att Descartes hade rätt -- jag har ingen anledning att tvivla på min existens om jag ifrågasätter den. Om jag inte fanns hade det inte funnits någonting att ifrågasätta. Man behöver inte ifrågasätta allt som finns för att det ska finnas, men det finns ingen chans att man ifrågasätta sådant som inte finns. Man kan ifrågasätta en brist på kunskap, men då är det bristen man ifrågasätter mer än kunskapsnivån, eller hur? Om inte kunskapen finns, finns bristen på den, och därför kan man ifrågasätta den.
Jag skulle inte kunna ifrågasätta min existens och argumentera för att jag finns om jag inte fanns.
Däremot har jag under senare tid börjat vinkla tankarna mer utåt. Tänk om jag i själva verket är ensam och att mina vänner inte finns annat än inne i mitt huvud. Jag vet trots allt att jag tänker, men jag vet inte om mina vänner tänker och om jag kunde läsa deras tankar skulle det fortfarande inte bevisa att jag vet att de finns för att deras tankar likväl skulle kunna vara fiktivt. 
 
Det märks att jag är trött (jag har sovit riktigt dåligt de senaste dagarna) när jag kommer in i dessa tankebanor. Det roliga är att jag inte skrämms. Jag fascineras snarare. Jag, liksom andra, förlitar oss helt och hållet på våra sinnen även när någonting inte står rätt till. Tänk själva om ni skulle lida av grav schizofreni och ni fick höra att en av era närmsta vänner egentligen inte fanns, hrur skulle ni reagera då? Skulle ni sucka och säga "Oj, det var synd" eller skulle ni argumentera emot för att ni ser personen bredvid er? 
Just med tanke på att vi förlitar oss på våra sinnen så pass mycket även när de inte fungerar som de ska, blir de opålitliga. Så bara för att jag kan se, höra och peta på mina vänner betyder det inte att de finns. Så hur kan jag vara säker på det?
 
Freaky...
 

"...och förmodligen kinky"

Jag hade en sådan bra vecka förra veckan, men någonting säger mig att det kommer att vända kraftigt för den här veckan för att skapa en viss balans. Jag vet inte vad som fick mig att tänka det, men det är så det känns. Och om veckan kommer att fortsätta i samma "stil" som den börjat vet jag inte vad jag ska göra. 
Jag ska inte gå in på detaljer hur det ledde fram till detta, men en man i 50-årsåldern sade till mig att jag förmodligen är kinky. Två gånger. Första gången antar jag att han ville vara lite finurlig då han sade att jag är kinkig (i den stunden var jag det, så jag lät det gå) och det flöt väl på "fint" att lägga till ett "och förmodligen kinky". Jag brydde mig inte om det förrän han sade samma sak en gång till. Han var lite berusad, så en gång kände jag inte var så farligt även om det var irriterande, men när han sade det en andra gång trots att jag inte skrattade eller på några sätt visade att jag var road av det kände jag bara att det var bra onödigt och det har fått mig att undra varför han sade det överhuvudtaget.
 
Det kanske verkar överdrivet, men för att vara helt ärlig tycker jag inte att jag överreagerar. Det är en sak om han hade varit närmre min ålder, en kompis och om vi drev med varandra -- jag har den typen av vänskap med flera stycken, och det är kul då vi båda vet att ingen menar allvar. Men när en person man inte känner säger någonting sådant där kan jag inte hjälpa att bli arg. Jag har fått höra mycket, och det är inget varken jag eller någon annan kommer att komma undan (tyvärr), men bara för det betyder det inte att jag accepterar vad som helst och framför allt inte det.
"...och förmodligen kinky"
Vem säger sådant överhuvudtaget? 
Vad är det som får en att säga det?
Jag är uppriktigt sagt nyfiken för jag kan inte sluta tänka på vad hans anledning kan ha varit trots att det gått mer än några timmar.
Finns det någon chans att han sade det för att såra mig/göra mig arg för att jag sagt emot honom på en punkt?
Finns det någon chans att det handlade om mitt kroppsspråk och att jag stod lutad mot en vägg? Att jag spände käkarna?
Finns det någon chans att det handlar om mitt utseende? Jag är långt ifrån den snyggaste personen man kan hitta, men jag har rätt stora bröst som tidigare gjort att jag blivit kallad slampa.
Finns det någon chans att det handlade om min tatuering som tittade fram genom tröjan? 
Finns det någon chans att det är en blandning av flera av dessa "punkter"? Finns det någon chans att det handlar om någonting annat?
 
Som jag sade kan min reaktion verka överdrivet, men jag kan fortfarande inte känna att jag överreagerar.
Jag tycker att det är en sådan respektlös sak att säga till någon, tjej som kille. Jag har svårt att klara av respeklöshet överhuvudtaget, men just det här... Jag kan inte sluta känna att jag är mer än så. Jag är mer än att bli sedd på det sättet. Inte minst med tanke på att jag är så långt ifrån den typen av person man kan bli.
 
Innan jag avslutar vill jag bara säga en sak; 
Vad skönt det var att ventilera sig!
 

Sju år senare

Idag är det sju år sedan min pappa dog.
Sju år...
Det känns konstigt att det redan gått så lång tid. Jag har alltid insett att jag förlorade honom i en ung ålder, men det är först nu det slår mig hur ung jag faktiskt var -- det är nu när jag inser att jag faktiskt är ung (tro det eller ej) och när jag börjar tänka på hur länge jag levt utan honom som det slår mig hur ung jag var då. 
 
Det hemska är att det är den tanken som slår mig. Många brukar vara ledsna vid sådana här dagar, men jag känner mig inte ledsen. Det var länge sedan jag kände mig ledsen på årsagen. Förra årets årsdag gick nästan obemärkt förbi. Det jag kunde skylla på då var att jag hade skolarbete att ta itu med. I år hade jag jobbet att skylla på, men jag hade inte dessa "ursäkter" för två, tre eller ens fyra år sedan.
Jag vet inte varför jag inte reagerar på "rätt sätt" dessa dagar. Det enda jag kan säga är att jag tycker att det är värre på hans födelsedagar då jag inte kan skaka av mig känslan av att han borde finnas vid liv då för att kunna fira sin dag där han står i centrum. Han var inte den personen som satte sina behov i första hand och det var av just den anledningen som han förtjänade ett stort firande. Det händer fortfarande att jag känner att han förtjänar det. 
 
Så nej, jag kan inte påstå att jag är ledsen idag, eller att jag varit det överhuvudtaget. Tidigare idag, när jag fortfarande var på jobbet, kände jag till och med att jag hade en bra dag. Istället för nedstämdhet känner jag mig skuldmedveten just för att jag inte kan dela samma sinnesstämning som resten av min familj. 
Jag kan säga att det beror på än det ena än det andra, men jag kan inte komma på något skäl hur mycket jag än försöker.
Kanske beror det på att det gått så lång tid nu att jag varken orkar eller vill grubbla alltför mycket kring det hela och helt enkelt bara fortsätta med mitt liv. Kanske beror det på att jag lätt tappar koll på dagarna. Kanske handlar det om att jag inte vill bli påmind om hur jag reagerade när jag först fick reda på nyheten och den känslan. Kanske handlar det om att jag vill tänka på, och minnas, pappa såsom den han var de glada dagarna och att jag därför inte vill associera honom med döden -- inte ens hans egen. Kanske handlar det om att jag helt enkelt inte bryr mig för att jag inte orkar längre. Kanske handlar det om att vi skulle ha låtit den här dagen ha gått obemärkt om han var vid liv och att det därför inte finns någon anledning att jag stannar upp i min tillvaro.
Kanske handlar det om en blandning av alla dessa.
 
För min del är den största frågan inte "Varför känner jag inte som jag bör göra?" utan snarare:
Betyder detta att jag, kort och gått, lärt mig leva med det och gå vidare, eller att jag är kallhjärtat och avtrubbad?
 
Sju år...
 

Allt kommer tillbaka till skattebetalarna

För några år sedan skrevs det en artikel i Aftonbladet om en lovande uppfinning som ska märka av självmordsbenägna personer genom att mäta personens puls, blodvolym och svettutsöndring när de utsätts för ett visst ljud.
Vidare i artikeln förklaras vad vissa resultat innebär och detta skulle kunna rädda livet på hundratals människor. 
I nästa stycke förklaras det att varje självmordsförsök kostar skattebetalarna 800 000 kronor medan denna uppfinning bara kostar ett par hundra.
 
När jag hörde talas om detta för snart två år sedan blev jag mer eller mindre ursinnig. Visst kan det vara bra att påpeka att denna uppfinning är billig, men samtidigt känner jag att man går över gränsen när man gör en jämförelse på detta sätt. För mig lät det som att man kritiserar de som försökt/försöker ta sina liv, och även de som "lyckats" p.g.a. pengarna. För mig lät det som att man riktade ett finger mot dessa personer istället för att rikta fingret mot anledningen bakom självmordet/självmordsförsöket. För mig lät det också som att man kommit på en bra lösning för att den är billig -- en av mina reaktioner var att det inte spelar någon roll om man kan testa personer för att se huruvida de är självmordsbenägna eller inte om man inte försöker ta itu med skälet bakom benägenheten. Man talar bara om i artikeln om att uppfinningen "plockar fram" de personer som är i riskzonen, men sedan då? 
Som jag sade; När jag hörde talas om detta tänkte jag att man talade om detta som en bra idé enbart för att den är billig. Sedan är det också frågan om huruvida tillförlitlig denna faktiskt är -- om den enbart använts inom psykiatrin, bland patienter som lider av grav depression, tja då måste man nästan fråga sig hur den skulle fungera bland tonåringar. Det finns många orsaker till varför någon tar sitt liv, och jag tvivlar på att det kan mätas i blodet och svett. Däremot kan man säkert märka av en pulshöjning när personen väl valt plats och datum och när stunden är inne...
 
För flera månader sedan tittade jag på "Uppdrag Granskning" och där talade man om jag-tror-det-var-fuskbygge. Man talade då om att byggföredtag som anställts av Solna kommun för att rusta upp bl.a. en förskola inte hade fullföljt sitt jobb och som dessutom lämnat efter sig skyhöga räkningar.
Jag kommer tyvärr inte ihåg allt i detalj (jag kommer inte ens ihåg när jag såg detta, och om det var ett reprisavsnitt från säsongen som gått eller inte), men jag minns vad man sade; "Och detta kostar skattebetalarna [en viss summa pengar]". Återigen talade man om pengarna, och visst, i det här läget kan en del av mig förstå det då det var en stor summa pengar. Men det är inte det som är det största problemet här. Jag tycker inte ens att det största problemet var att kommunen anställt ett företag som blivit dömt tidigare, utan att man inte pratade tillräckligt mycket om säkerheten på förskolan. Man pratade inte om vilka skador det kunde medföra med ett ofullständig renorvering.
I första hand talade man om skattebetalarna.
 
Nyligen skrevs det i flera tidningar (jag har i alla fall sett det på fler än ett håll) att kostnaderna, som skattebetalarna får stå för, kommer upp i miljonbelopp. Ja, man belyser att summorna som lagts ner av staten för att försöka förebygga gatuvåldet är blygsamt, men man konstaterar ändå att ett personrån kostar samhället mer än 200 000 kronor (mer går att läsa här). 
Är det bara jag som tycker att det låter skevt?
Glöm bort alla de skador som kan våldsbrottsoffer kan få. Glöm bort att vissa skador kan bli bestående men. Glöm bort att våldsbrottsoffer kan drabbas av ett trauma. Glöm bort att det finns personer som misshandlas till döds och att familjer blir illa tvungna att sörja en älskad till följd av detta. Glöm bort alla dessa personer, för det är skattebetalarna som drabbas.
 
Tidigare har jag kunnat bli kritiserad för att jag tänkt i dessa banor.
Jag har inte haft jobb länge, och jag har inte betalat skattat under en lång tid. Så ja, det är en kritik som man kunnat ge mig tidigare -- "Du är ingen skattebetalare så du vet inte". Tja, nu är jag en skattebetalare och jag känner likadant nu som jag gjorde de stunder jag hörde talas om allt detta.
Jag bryr mig inte om vad varje våldsbrott kostar. Det är inte anledningen till varför jag vill att dessa ska förebyggas -- jag vill att personer ska kunna röra sig utomhus utan att behöva oroa sig över att bli rånade, misshandlade, våldtagna eller vad f*n som helst! Jag bryr mig inte om hur mycket våldsbrott kostar -- framför allt inte om pengarna går till sjukhusen och dess personal som arbetar för att vårda våldsbrottsoffret. I det läget känner jag bara att det får kosta vad det kostar vill. 
Detsamma gäller de personer som försökt ta sina liv; kosta vad det kostar vill, bara de ges en möjlighet att kunna leva igen och mer än så, finna en anledning till att fortsätta leva (terapi kan hjälpa vid dessa lägen). Vi pratar om andra människors liv här, och enligt min mening varken kan eller ska man sätta en summa på andra människor. Tyvärr är det just det som händer här när man finner ett större problem i att skattebetalare får betala mängder med pengar än i att människor skadas (antingen av sig själva eller andra).
 
När det gäller fallet man tog upp i "Uppdrag Granskning" har jag lite större förståelse för hur man blandar in skattebetalarna i det hela; man vill knappast betala för bl.a. barn säkerhet som slutar upp i osäkerhet, men återigen känns det skevt att det största problemet är kostnaderna mer än att barn kan komma till skada.
 
Vad som är värst när man läser artiklar som de ovannämnda är de kommentarer man läser. 
För mig är det ofattbart hur många människor som faktiskt håller med om att man måste göra någonting åt situationen i fråga för att kunna spara in pengar mer än att, tja, hålla människor vid liv. Jag har verkligen svårt för tanken att människor får en prislapp, än mindre att människan inte är värd den summan...
 
Så min fråga till er är nu:
Vad är viktigast för er vid dessa typer av frågor?
 

Vad är det egentligen frågan om?

Jag har inget emot Sverige; jag trivs med att bo här och det är här jag är hemma.
Men det finns en sak jag verkligen har svårt för -- varför måste det vara antingen eller? -Varför är man svensk eller inte? I Sverige kan man inte vara iransk-svensk eller fransk-svensk på samma sätt som man kan vara fransk-amerikan i USA. Antingen är man svensk eller iranier/fransk och är man född utomlands kan man inte identifiera sig själv som det förstnämnda utan att stöta på skeptiska blickar/kommentarer. Framför allt inte om man har ett utseende som är helt olik den bild av hur svenskar bör se ut. 
 
Jag läser ständigt statusuppdateringar på Facebook, och även blogginlägg, om att det är förbjudet att sjunga nationalsången, att det är förbjudet att ha sin skolavslutning i kyrkor o.s.v. Saken är den att det inte stämmer fullt ut; visst, det är vissa skolor som infört vissa former av förbud, och förändringar. Men det är det. Det är inget som står i lagen -- det står ingenting i lagtexten om att man inte får sjunga nationalsången, och inte heller att man inte får fira exempelvis julavslutningarna i kyrkan. Det är någonting som skolorna har fattat beslut om.
Jag förstår inte heller varför så många gör en sådan stor sak om det; jag har aldrig haft någon skolavslutning i kyrkan. Jag har bara varit på skolan, och jag ser inget problem med det. Visst, vi har sjungit ett par psalmer, och de är såklart religiösa, men jag har alltid tyckt att det finns något annat budskap i dem än enbart religiösa. Detsamma gör jag när jag tänker på Jesus som symbol -- för mig har han aldrig varit en symbol för en religion och evigt liv, utan för ovillkorlig kärlek gentemot människor. 
 
Varför skriver jag om detta?
För att jag är trött på att de flesta verkar skylla på förändringar på "icke-svenskar". De flesta verkar skylla på förändringar på andra istället för att tänka att det kanske rent utav är en naturlig utveckling, så att säga. Det finns skolor där avslutningarna äger rum i de redan befintliga lokalerna, och det finns skolor som haft så i årtionden. Det beror inte på att det skulle vara rasistiskt att ha skolavslutningar i kyrkor med tanke på de många muslimer som bor i Sverige -- det kan helt enkelt handla om att man inte får plats med 1 000 personer i en kyrka (det fanns närmre 900 elever på min grundskola när jag slutade nian; en avslutning med elever, personal och föräldrar skulle kräva en katedral). Dessutom kan det likväl handla om att religion inte har en lika stor plats i samhället som förr. Om man jämför antalet religiösa under 1950-talet med 2010-talet kan man ana en viss skillnad.
Det jag har att säga är att alltfler skolor säkert skulle ha fattat detta beslut även om invandringen var betydligt mindre. Frågan är bara vem man skulle ha lagt skulden på i det läget.
 
 
Många har nu också börjat klaga över det omtalade böneutropet i Fittja.
Just moskén i Fittja stod färdigt redan 2007, men har inte använts då böneutrop inte varit tillåtna. Visst, i de länder där islam är den främsta religionen sker böneutropet 5 gånger dagligen, vilket skulle kunna ses som en störning för de icke-muslimer som bor i närheten av moskén, men att införa så pass många böneutrop är inget som är aktuellt. Enligt en artikel från SvD räcker det med 1-2 gånger i veckan.
Det man reagerat på är att Sverige håller på att förlora sin svenskhet, men vad är svenskhet?
Jag har ställt den frågan många gånger, men aldrig fått något svar. För att vara helt ärlig tycker jag att det är något dubbelmoraliskt att säga att en nation, med säkerhet, håller på att förlora någonting viktigt när man inte ens själv vet vad det är för något. Om man inte känner till vad som går förlorat kan man knappast påstå att det har stor betydelse. Det är i det läget jag känner att människor vill bråka enbart för bråkandets skull.
Om inte annat kan jag säga det här: Att förbjuda böneutrop enbart för att det är ett böneutrop -- för att det är någonting som förknippas med någonting "icke-kristet" -- inskränker religionsfriheten. Religionsfriheten är någonting Sverige står för, om man ska lita på grundlagen, och genom att inskränka denna rättighet (genom att mer eller mindre kritisera och baktala denna rättighet)... Tja, det kanske bara är jag, men det är sådant som gör att Sverige förlorar sin "svenskhet". Jag avskyr att skriva svenskhet i det här sammanhanget; det handlar snarare om värderingar.
Man kan även säga såhär; Vad skiljer sig ett, två böneutrop i vecken och klingande kyrkklockor en gång i veckan åt? Man hör kyrkklockor en gång i veckan, så varför skulle man inte kunna "stå ut med" böneutrop en gång i veckan?
 
(Bara för att jag tyckte att bilden var något passande)
 
Hur kan man återknyta detta till mitt första stycke?
Tja...kompromisslösheten.
Man är väldigt kompromisslös när det gäller var man kommer från -- man är antingen svensk, eller så är man inte det. Man kan inte kalla sig iransk-svensk. Inte såvitt jag vet, och det är rätt tragiskt om man tänker efter. 
Samma kompromisslöshet finns det när det gäller bl.a. religion. Islam är inget som förknippas med Sverige; det är något som förknippas med "dem" -- invandrarna. På samma sätt som man antingen är svensk eller inte, är man antingen kristen eller inte. Det roliga är att detta även verkar gälla de som inte är religiösa; det gör inget att jag inte är kristen då det (tydligen) är underförstått att jag skulle vara kristen om jag var religiös.
 
När ska man inse att det som skapar en svensk nation är de människor som ser sig själv som svenskar på ett eller annat sätt (antingen som "svensk" eller, exempelvis, "spansk-svensk")? Traditioner, kulturer och allt-annat-man-kan-komma-att-tänka-på förändras ständigt (Sverige var trots allt, en gång i tiden, inte kristet på några som helst sätt; om det inte hade förekommit några som helst förändringar över tid skulle den rådande religionen fortfarande vara asatron) men så länge det finns människor som identifierar sig som svenskar kan man tala om en svensk nation.
 
Så varför denna angelägenhet att frysa ut människor istället för att inkludera dem?
 
 
Fotnot: Bildkällorna är okända
 

Vad innebär det att vara svensk?

I och med det ökade stödet för SD har jag börjat ställa mig denna fråga allt oftare.
Vad innebär det egentligen att vara svensk?
Vissa påstår att en invandrares barn inte kan bli svensk/svenska på några som helst vägar, trots att dessa är födda i Sverige. Vissa hävdar att även deras barn inte kan bli svenska. Och inte heller deras barn. Frågan är hur långt man ska gå då -- hur många generationer "på svensk mark" krävs det för att man ska kunna vara svensk? Människan uppkom inte i Sverige, så alla invånare i Sverige har rötter i andra länder. Frågan är bara hur långt bak i tiden man behöver gå för att finna dessa rötter. Finns det en gräns, och var går den någonstans? Om det inte finns en gräns kan man inte tala om svenskar överhuvudtaget -- inte ens samerna, som är de svenska urinvånarna.
Om det finns en gräns; Räknas jag som svensk? Jag är född i Sverige, mina föräldrar är födda i Sverige, deras föräldrar är födda i Sverige och deras föräldrar är födda i Sverige. Går man tillbaka en generation till befinner man sig i Frankrike och Belgien.
 
Innebär det att se svensk ut?
I sådana fall, vad innebär det att ha ett svenskt utseende? Mitt utseende förknippas ofta med medelhavsområdena; olivfärgad hud (blek, visserligen, men fortfarande olivfärgad), gröna ögon och brunt hår... Jag har inga som helst ytliga attribut som pekar på att jag skulle vara svensk -- i alla fall inte om man utgår efter den svenska stereotypen; blond, ljushyad, blåögd och lång.
 
Innebär det att fira de svenska traditionerna, såsom jul och påsk?
Jag tänker inte ens gå in på det alltför djupt då varken jul eller påsk är svenska helgdagar i grund och botten. Det var helger vi tog till oss i samband med att Kristendomen kom till Sverige. Vad vikingarna firade innan dess känner få till. Midsommar är en av dessa helger som firades av vikingarna, och det är någonting vi fortfarande firar idag, men inte av samma skäl. Vi firar sommarsolståndet -- att det inte blir mörkt på vissa håll i landet -- medan man för ca 1 000 år sedan firade att mörkret återvände. 
En annan svensk tradition är den svenska nationaldagen, men det var för bara några år sedan som den dagen blev en helgdag och jag firar den ändå inte. 
 
Innebär det att känna till Sveriges historia?
För det första är det löjligt få som känner till den överhuvudtaget, och dessutom är jag mer insatt i Amerikas historia. Gör detta mig till amerikan?
 
Om det inte räcker med att vara född i Sverige, tala svenska, skriva svenska, förstå svenska och/eller ha ett svenskt medborgarskap, vad krävs då (bortsett från att också känna sig svensk)? 
Vad krävs det för att kunna klassa sig som svensk i ett samhälle där svenskhet ständigt ska definieras?
 

It Doesn't Matter If You're Black Or White

 
Det verkar inte som att färg (eller art) hindrar dem från att komma överens, så varför ska det hindra oss?
 
Man ser det överallt, känns det som.
Människor som inte kan komma överens -- som vägrar att komma överens -- med varandra på grund av religiösa olikheter. På grund av olika hudärger. På grund av olika nationaliteter.
Varför ska det behöva vara så svårt?
 

Var går gränsen?

Det är så många som sagt att jag låter människor utnyttja mig när jag hjälper dem.
Jag har blivit kallad dum för att jag "låter mig utnyttjas", för att jag inte kräver någonting i gengäld efter att, på ett eller annat sätt, ha hjälpt till. Jag har fått höra att jag inte kan låta andra människor trampa på mig och att jag måste säga ifrån. Det roliga är att när jag väl sagt ifrån har jag blivit beskylld för att "agera ut" och man har inte alltid tagit mig på allvar.
Men var går gränsen någonstans?
 
Jag tror inte att jag någonsin varit "ohjälpsam" -- om någon behövt min hjälp har jag funnits till hands. Jag kan inte påstå att jag alltid funnits till hands, men jag har funnits där. Det kan ha handlat om små saker som att lämna in en klasskamrats läxa till läraren på grundskolan (när jag reste mig upp från min plats för att lämna in min läxa hände det att jag passade på att lämna in andras i samma veva -- jag stod ju ändå upp, så jag såg ingen anledning att inte göra det) till saker som kan ha betytt lite mer -- exempelvis att hjälpa en person med barnvagn upp på bussen. Det sistnämnda gör jag fortfarande då jag inte ser någon anledning att inte göra det.
Igår stannade jag kvar ett par timmar på jobbet för att hjälpa till då den person jag arbetade med var sjuk. Jag kommer inte få betalt för de timmarna, men jag ser inget problem i det. Hon behövde hjälp, jag var redan där, så varför inte? Jag begär inte heller någonting i gengäld för att jag inte ser någon anledning att handla med dem. Det enda jag "kräver" är uppskattning. Med uppskattning menar jag inte att jag kräver att folk ska tacka mig i all evighet. De behöver inte tacka mig om de inte vill, så länge de inte ser mig som en börda som inte är bra till någonting.
Betyder detta att jag är hunsad?
 
Jag ser inte mig som hunsad, men det är så många andra som gör det.
Det lustiga är dock att det främst är dessa personer som faktiskt får mig att känna mig utnyttjad; det är dessa personer som förväntar sig mer av mig än vad jag kan åstadkomma, och som inte nöjer sig med mitt bästa när det inte räcker hela vägen. 
 
För mig har gränsen alltid gått där man själv väljer att lägga den, om ni förstår hur jag menar.
Jag är inte hunsad förrän jag känner mig hunsad.
Jag känner mig inte hunsad när jag hjälper andra.
Däremot känner jag att folk tar mig för givet när det säger sådana saker om mig och när de själva inte kan uppskatta (acceptera!) mig för den jag är. Jag känner att de tar mig för givet, och stampar på mig, när de påstår att jag är svagare än vad jag är. Dessa personer ser inte själva att de försöker hunsa runt mig genom att säga åt mig vad jag ska göra och vem jag ska vara, men de ser mig som hunsad när jag fattar ett eget beslut som inte direkt gynnar mig.
Vem har rätt i det läget?
 
Jag har tänkt allt mer och mer på detta då det känns så återkommande; de personer som utnyttjar mig som mest är också de som påstår att alla andra gör det. Jag märker av det själv då jag vet hur jag känner mig i deras närvaro -- jag vet med mig själv om jag hjälper till för att hjälpa till eller om jag hjälper till för att "hjälpa" till. Det där blev en krånglig mening, men för att fatta mig bättre vet jag vilka jag inte har emot att låna ut en hand till, och vilka jag vill ta tillbaka min hand för att slå till dem.
Frågan är bara om de jag gladeligen hjälper vet om det och om de utnyttjar det utan att jag är medveten om det. Jag vill ogärna tro det, men samtidigt har jag börjat märka av att allt fler tar mig för givet. Jag vet att det inte är många (om man tänker helhetsmässigt) som hjälper andra utan att begära någonting tillbaka, och till och med jag måste erkänna att jag börjar bli orolig över att fler drar nytta av den egenskapen hos mig.
 
Så åter till min fråga; Var går gränsen någonstans?
Hur ska jag veta att jag enbart erbjuder min hjälp och inte hela mig som en dörrmatta de kan trampa på utan några som helst bekymmer?
 

Det här med horoskop

Jag har tidigare uttryckt min fascination över horoskop och hur väl de kan stämma in.
Nu talar jag inte om "det-här-kommer-att-hända-dig-idag"-notiserna. De brukar vara så pass vaga att de kan stämma in på alla om man letar efter det. Läser man morgondagens horoskop, och går runt med "meddelandet" i huvudet under hela morgondagen kommer den till sist slå in för att man letar efter en situation där den passar in.
 
Nej, jag talar om de olika beskrivningarna för de olika tecknen och de olika "Husen". När vi talar om stjärntecken man är född i talar vi om soltecken, och det finns fler tecken att ta hänsyn till än enbart soltecknet. Det finns tre olika tecken som utgör de största delarna för vår personlighet och utveckling; soltecknet, som beskriver ens "inner self" -- det är soltecknet som beskriver ens verkliga jag och utgör själva kärnan i personligheten. Måntecknet går in på det emotionella planet. Måntecknet förklarar ens känslomässiga reaktioner/vanor och det går även in på det undermedvetna och hur man agerar/reagerar spontant. Ascendanten är den "yttre skölden". Den beskriver den person du är i vardagen/bland andra människor. Det är också Ascendanten som "bestämmer" Descendanten. Descendanten befinner sig på motsatt sida om Ascendanten, vilket (kor sagt) innebär "6 tecken ifrån". Befinner ens Ascendant i Stenbockens tecken, finner man Descendanten hos Kräftan. Descendanten beskriver vad vi letar efter hos en partner, och nu talar jag om relationer på det seriösa planet mer än ett par ligg.
 
Alla dessa tecken infaller vid olika tidpunkter. Soltecknena ändras varje månad, men måntecknet ändras med ett par dagars mellanrum och Ascendanten ändras varannan timme. Det är, om man ska förlita sig på astrologi, det som gör att personer födda inom säg Lejonets tecken olika. Även personer födda på samma dag kan vara olika, och detta beror på Ascendanten.
 
Rent logiskt skulle det här inte kunna fungera, det vet jag. Det är därför jag blir så fascinerad över hur väl detta kan stämma in. Framför allt för min del.
Mitt soltecken är Lejonet.
Mitt måntecken är Tvillingarna.
Min Ascendent är Skytten.
Min Descendent är Tvillingarna.
 
Det är just min Ascendent/Descendent som stämmer bäst in på mig, då de stämmer in läskigt väl. Åtminstone enligt den sida jag läst om detta.
Jag har alltid gillat smarta killar, någon som jag kan prata med om annat än...tja, strunt. Jag är en smart tjej, även om det inte alltid märks, och jag gillar att bli utmanad på det intellektuella planet, och jag gillar att ständigt utvecklas. Samtidigt vet jag med mig själv att jag behöver någon som är minst lika lekfull som jag själv är. Jag skulle inte klara av att vara med någon som är strikt och alltför bestämd. Det här har jag känt länge -- långt innan jag började läsa om alla dessa olika tecken! -- och roligt nog beskriver detta en Tvilling-personlighet väldigt väl. Jag vill ha en Tvilling-personlighet i mitt liv, precis som min Descendant säger. 
 
Som jag sade; logiken går inte ihop någonstans när det kommer till astrologi.
Men vad ska man göra när merparten av det man läser om sina olika tecken faktiskt stämmer? Ska man se det som en slump eller finns det någon faktiskt vetenskap i det? 
 

"Läran om det uppenbara"

När jag var på Arbetsförmedlingen förra månaden för att verifiera mina betyg fick jag träffa en handledare. Han reagerade på att jag läst sociologi, och han påpekade att det var läran om det uppenbara. Det är det verkligen, men det är väldigt bra då det får en att öppna ögonen. Framför allt kursen "Sociologisk Analys" har kommit att bli väldigt användbart även om det var den kursen var den jobbigaste, för att uttrycka det milt.
Men det är nu jag fått upp ögonen på saker som jag inte tänkt på tidigare, på saker man sällan tänker på för att de är så självklara.
 
Tidningsartiklar är ett exempel, framför allt rubriker och löpsedlar.
Vår kursledare för "Sociologisk analys" visade en tidningsartikel vars rubrik antydde att det finns ett orsakssamband mellan skolstarter och spridning av klamydia. Visserligen är det kanske lite av ett extremt exempel, och jag hoppas på att ingen tror på det, men samtidigt är det en tidningsartikel och vem litar inte på dem?
Nej, spridning av klamydia sker inte av skolstarter. Att ha sex utan kondom när man bär på sjukdomen, det gör att den sprids.
 
Häromdagen såg jag en löpsedel som sade att man kan minska risken med att drabbas av Alzheimers om man borstar tänderna. Visserligen vet jag inte hur undersökningen gott till, men någonting säger mig att man inte letat upp personer som struntat i tandborstning för att sedan undersöka dessa i x antal år. För mig är det mer troligt att man undersökt personer som redan har Alzheimers och upptäckt dålig tandhygien. Med det sagt; Är det möjligt att vi pratar om personer som helt enkelt glömt bort att sköta sina tänder?
 
Om man återigen väder sig till löpsedlar; Hur många av er lägger märke till "Polisen misstänker"-raden högst upp på en löpsedel när ett brott begåtts? Det finns en anledning till varför man låter den raden vara väldigt liten, i jämförelse med resten av texten. Jag vet inte vad det är för anledning, men jag vet vilken effekt den ger. I och med att man inte ser det drar man en slutsats som kan vara felaktig. När Anna Lindh dog var tidningar snabba med att måla upp en man som mördaren, trots att det senare visade sig att det inte var han för fem öre. Som tur var visade man enbart en censurerad bild av honom -- om man publicerat en tydlig bild av hans ansikte kunde vad som helst ha hänt, eller hur?
 
För flera år sedan publicerades en artikel som sade att vackra par, men största sannolikhet, skulle få en flicka som första barn för att pojkar inte har användning av skönheten på samma sätt som flickor. Innan jag pekar ut alla fem felen i den artikeln ska jag också nämna att man utgått från kända par och att "den största sannolikheten" låg på 60%.
För det första; 60-40 är alldeles för nära 50-50 för att man ska tala om någonting sådant. Framför allt när man gör en studie på amerikanska kändisar som ska täcka några miljarder människor.
För det andra; killar kan också vara vackra, och det finns inget som säger att tjejer behöver skönhet mer än killar. Om så är fallet har mina gamla mobbare rätt -- jag skulle vara värdelös om yttre skönhet var allt jag hade, framför allt med tanke på att jag saknar det mesta av det.
För det tredje; kön sitter inte i skönhet. Det är inte direkt så att alla spermier som bär på y-kromosomen stannar upp och släpper fram "x-kromosomerna" för att kvinnan är vacker och för att mannen är snygg.
 
Som jag sade, det här är inget man alltid tänker på i första taget för att de kommer från tidningsartiklar, och än mer kan tidningar påpeka att det är en form av studie/forskning som ligger bakom det. Men bara för att det är forskning betyder det inte att det är sant, eller att man kan tala om det som någonting övergripande. I sådana fall kan jag påstå att mer än 3/4 av alla människor skulle testa på att ha sex om de fick vara av motsatt kön för en dag baserat på forskning. Denna forskning skulle då vara baserad på 9 personer jag frågade.
 

The limit does not exist

Ni som sett filmen (ett par gånger) vet att repliken kommer från "Mean Girls".
 
Jag har precis börjat läsa "The Hunger Games" (jag vet att jag är sen med det, men bättre sent än aldrig). Jag har inte kommit långt, men jag har redan fallit för boken.
Vad jag reagerat mest på är dock hur karaktärerna pratar om Spelen och olika utmaningar som deltagarna utsätts för under tidigare år. Ett år kastades dem ut utan tillgång till trä/ved som de kunde elda på för att behålla värmen. De flesta dog av köld.
"Not much entertainment in that."
 
Det är just den meningen som gnager i min skalle.
Jag skrev för ett tag sedan om en intervju med Jennifer Lawrence som spelar Katniss i filmatiseringen. Hon sade att den här filmen är viktig då dokusåpor blir allt grövre och grövre i takt med att människor blir mer och mer avtrubbade. I det inlägget skrev jag också att det stämmer så väl, det hon sade, då man anser att dokusåpor utan sex är tråkigt. Deltagare kan rent utav beskrivas som tråkiga för att de inte har sex. Det har blivit någonting man förväntar.
Utöver det finns det psykiska påfrestningar som man inte heller bryr sig om då man enbart är ute efter underhållningen i det hela.
 
Så var går gränsen någonstans?
Framför allt i tävlingar som "Expedition Robinsson". Jag kommer ihåg en säsong då det ena laget förlorade utmaning efter utmaning. Man kunde se att de blev smalare och smalare då de inte vann mat på ett tag och då de fick det svårt att fånga in egen fisk. Jag hoppas att tävlingen har mildrats något efter det; jag har inte sett på det programmet sedan den säsongen.
Om de inte hade fått så svårt att leva i de omständigheterna, vad hade hänt då? Hade man frågat var underhållningen fanns? Hade man pratat om hur tråkigt programmet är?
 
Jag har redan skrivit om vad jag tycker om det här, och jag fick ur mig allt redan då.
Det jag är ute efter nu är mer konkreta svar. Ni må se frågorna som retoriska, men de är ärliga. Det finns trots allt en anledning till varför man ser deltagare som inte har sex framför kameran som tråkiga, och varför det är en skandal om så sker. Det har varit gånger då det gått till den grad där man bör diskutera om det handlar om mobbning, det skvallerpressen publicerar, men istället har det framhävt underhållningen i det hela.
 
Så frågan är hur långt det kan gå när även mobbning börjar ses som någonting okej?
 

Det var bättre förr

Jag kommer ihåg när man var liten och när någon från skolan skulle ha ett kalas.
Man fick då höra direkt om man var bjuden eller inte. Visst blev man ledsen när man fick höra att man själv inte var bjuden, men det gick över rätt snabbt.
I takt med att man blev äldre började man inse hur taskig (eller som man sade då; "dum") man var som sade rakt ut att man inte var bjuden. Istället började man hålla tyst om festen kring den person som inte var bjuden.
 
Jag kommer ihåg när man var liten och då man rakt ut sade om någon var dum. Man sade rakt ut om man inte gillade någon. I takt med att man började växa upp insåg man hur oartigt det var, så istället började man prata skit bakom ryggarna på varandra och man började sprida rykten. Hur dessa rykten skulle påverka andra verkade inte göra så mycket. Att det är svårt att ta tillbaka ett rykte -- även när det är falskt! -- är fortfarande inget man tänker på. Kanske för att man inte verkar tänka på konsekvenser överhuvudtaget när de inte påverkar en själv på ett mer direkt sätt.
 
Jag kommer ihåg när man var liten och då man var antingen snäll eller dum.
Smart eller dum i huvudet.
Bra eller dålig.
Rolig eller tråkig.
Det finns såklart nackdelar i det också -- att vara "antingen eller" -- man samtidigt visste man vad man var, och det fanns alltid någonting snällt någon sade om en. Var man inte smart, kunde man vara snäll, var man inte snäll kunde man vara rolig. Men vanligtvis var man lite halvt rädd för de som inte var snälla. I vilket fall som helst verkade det inte spela någon roll hur man framställde sig själv för det fanns alltid någon som gillade en, och det var det enda som räknades.
När man kommer upp till tonåren handlar det snarare om att man är "varken eller" mer än "antingen eller". Satsar man på skolan är man en nörd utan liv men gör man det inte är man lat och korkad. Festar man inte varje helg har man inte något liv då heller, och man ses som en "goodie-good"-person. Detsamma gäller om man inte blev full, även när man bestämmer sig för att gå. Festar man varje helg, blir full och orsakar någon form av skandal... Ja, vad är man inte då?
När man växer upp börjar det till sist handla om att försöka tillfredsställa så många som möjligt -- helst alla (vad det nu innebär) -- och det spelar ingen roll vem man är. I slutändan handlar det om att det inte räcker att vara sig själv.
För min del kom det först under gymnasietiden -- det kändes som att det var först då man kunde få vara sig själv. Kanske är det den nya starten som gör det hela lättare, men samtidigt kommer man till en punkt då man inser att alla är olika. Det är bara synd att det ska behöva ta sin lilla tid innan man inser det.
 
Jag kommer ihåg när jag var liten och då det faktiskt räckte med att man gjorde sitt bästa.
Man behövde inte ens få höra det -- allt man gjorde var bra, så länge man gjorde sitt bästa.
I takt med att åren går börjar man lära sig att det inte alltid räcker. Man får höra det allt oftare, men samtidigt börjar man märka att det inte alltid stämmer. Man börjar inse att man måste finna någonting man utmärker sig i.
 
Visserligen är det här någonting som berör 90-talister och äldre mer än några andra, men kommer ni ihåg när man var ute och lekte? Även när man var över 10 år var man utomhus och lekte. Man sprang hem till en kompis -- en som bodde nära, såklart -- knackade på dörren och frågade "Vill du leka med mig". När man vä träffade varandra umgicks man också.
Nu är det iPhones/smartphones som gäller. Vad man än gör ska det upp på Facebook, och vad man än gör ska mobilen alltid upp även när ingen annan hör av sig.
Nu ska även barn ha dyra mobiltelefoner. En vän till mig berättade om en fem-, kanske sexåring som pekat ut en mobiltelefon som hon ville ha och att mamman till sist gav med sig och köpte en. Snälla, kan man bara inte se till att barnet kommer ut och leker!
 
Det bästa med att vara barn var att man kunde känna fullt ut. Det fanns inget fel i att känna "jätte" om allting.
Jätteglad.
Jätteledsen.
Jättearg.
Super-duper-jätte-ivrig.
Ja, ni förstår.
Även det förlorar man ju äldre man blir.
 
Jag saknar mycket från när jag var liten.
Men någonting jag fortfarande följer är "jätte"-känslorna. Framför allt när det gäller glädje och iver. Jag vet att det är någonting som kan få mig att framstå som "childlike" men jag orkar inte bry mig om det. Om jag inte kan vara glad över de små sakerna i livet, hur kan jag då vara glad över de större sakerna?
 

Hjärnans alla funktioner

Om det är någonting som fascinerar mig så är det den mänskliga hjärnan.
Jag har sagt flera gånger att om jag ville studera för att bli läkare, skulle jag tveklöst ha pluggat för att bli neurolog. Hade jag stadiga händer hade jag säkert hoppat på neurokirurgi istället. Samtidigt om min fascination över hjärnan finns ligger det också någon skräck i det hela. Om det är någonting jag är rädd för så är det att drabbas av någon sjukdom som påverkar hjärnan (demens/alzheimer, tumör, aneurysm/hjärnblödning, stroke, något virus o.s.v.) och att jag förlorar kontrollen över mig själv.
 
Men någonting jag intresserar mig över är att det finns forskning som säger att kvinnor (i största allmänhet) har en mer utvecklad höger hjärnhalva än män, och att män har en mer utvecklad vänster hjärnhalva än kvinnor. För det första talar vi här om samma generaliseringar som "kvinnor har bröst, det har inte män", och för det andra vet jag vilka diskussioner som dykt upp angående det här.
Den högra hjärnhalvan står för det abstrakta och mer känslosamma tänkandet, där filosofi, tro och kreativitet gör sig påminda. Den vänstra halvan står för det logiska tänkandet -- är man bra på matte och naturvetenskap är det troligast att ens vänstra hjärnhalva är dominerande. De hetsiga diskussionerna bygger på att män inte alls är bättre än naturvetenskap än kvinnor och att kvinnor inte är dummare än män, men det är inte det forskningen säger.
Jag är faktiskt en av de som tror på denna forskning, även om den må ha brister. Oavsett vad man tror är det väldigt uppenbart att man nedvärderar det abstrakta tänkandet, och det får mig att tänka på någonting Platon påstod; att filosofer tillhör de smartaste människorna. Filosofi är abstrakt tänkande där man tänker väldigt fritt utan att förlita sig alltför mycket på vetenskap. Filosofen René Descartes bevisade inte sin existens genom att påpeka att andra människor såg honom. Han påvisade den genom tanken "Jag tänker, alltså finns jag" (Je pense donc je suis på franska).
 
Jag märker att jag kommer på sidospår igen, men min poäng är att man inte kan bestämma vilken halva som är smartare än den andra. Å ena sidan har vi fått mer vetskap om hur världen fungerar, men å andra sidan har olika religioner vuxit fram. Säg vad ni vill om religioner, men det är dessa som hjälpt till att skapa en moralisk syn, och var skulle vi vara utan moralen?
Dessutom skulle väl ingen få för sig att kalla stora filosofer som Platon och Sokrates dumma?
 
Med tankarna på detta blir jag nyfiken på vilken hjärnhalva som dominerar hos mig.
 
Jag ser kvinnan rotera åt båda hållen (ena dagen roterar hon åt det ena, andra dagen åt det andra och ibland roterar hon åt ett håll innan hon byter varv), men jag måste också medge att jag, en gång, lyckades manipulera det hela. Jag kommer inte ihåg hur jag gjorde, men tittade jag på en punkt kunde jag få henne att byta varv. Så för mig är det testet inte särskilt talande.
Samtidigt vet jag hur jag är som person och vilka intressen jag har.
Jag gillar att lösa sudoku samtidigt som jag är intresserad av religion.
Jag kan vara bra med ord och språk samtidigt som jag tenderar att överdriva handgesterna när jag ska berätta om någonting.
Jag litar på fakta samtidigt som jag kan få fixa idéer som saknar grund.
Jag försöker att vara opartisk vid bråk -- att jag försöker se saker och ting från båda hållen -- samtidigt som jag gråter varje gång jag tittar och nyheterna, och samtidigt som jag kan bli intensiv (för att inte nämna hur mycket jag skrattar och hur snabbt mitt humör kan vända).
Jag gillar att läsa, men inte ens när jag läser akademiska texter kan jag inte sluta tänka i bild. Om det inte är möjligt att se det hela framför sig mer än som en text i en bok, kan jag inte ta till mig det som står. 
 
Jag har egenskaper från båda halvor.
Kanske är det en jämn uppdelning mellan dessa två, men... Nej, jag vill ändå veta, bara för skojs skull.
Jag antar att jag är något nördig på det viset.
 

Det finns mer att se

Det irriterar mig faktiskt inte när unga tjejer lägger upp bilder på sig själva när de mer eller mindre trycker upp brösten i kameran.
Nej, det beror inte på att jag är lesbisk/bi, även om ett par tjejer från högstadiet försökte sprida det ryktet.
Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är mer tragiskt än irriterande. Hur kan man beskriva det på ett annat sätt? Är det inte traagiskt att många unga tjejer tar den typen av bilder på sig själva för att de känner att de inte har någonting mer än det att bjuda på, så att säga? Vad som är ännu värre är att det finns personer som påpekar att man inte har någonting annat att bjuda på. Just där kan jag komma med egna erfarenheter; jag har fått höra så många gånger att jag inte utnyttjar mina bröst på ett sätt jag kan göra att jag seriöst överväger att göra en bröstförminskning enbart för att få ett slut på de kommentarerna. Jag är visserligen väldigt säker på mig själv och på att jag har andra förmågor, men det är inte alla tjejer som har det. Så säger man "visa mer av dina bröst" till "fel" tjejer, ja, vad tror ni händer?
Och vad tror ni händer när dessa tjejer sedan får höra att de är slampor?
 
Just det där sista är någonting jag irriterar mig på, för vem bestämmer vem som är slampa? Vad innebär det ens att vara slampa? Jag ligger inte runt, jag bär inte utmanande kläder, jag festar inte, jag super mig aldrig full och jag gillar att spendera varje kväll med att läsa. Ändå får jag höra att jag är en slampa.
Och om jag nu var den typen av tjej? Om jag nu var den tjejen som ligger runt med en massa killar, om jag var tjejen som bar utmanande kläder, om jag nu var tjejen som festade och söp mig full...? Gör inte det mig till de flesta tjejer i dagens läge? Det kanske bara är jag, men när en tjej har sex med två killar inom loppet av en månad ligger hon plötsligt runt. Utmanande kläder kan innebära ett enkelt, uringat linne man har på sig på somrarna när det blir varmt. Festa och supa... Okej, det säger allt, men ändå. Om man tänker på dessa beskrivningar skulle det innebära att alla tjejer är slampor, och de som inte är det är pryda. Så vad man än gör blir det fel, eller?
 
För att snabbt återknyta till det jag skrev i början (jag vill inte dra ut på texten mer än tillräckligt, men främst av allt vill jag sova); Nej, jag irriterar mig inte på tjejer som trycker upp brösten i kameran. Däremot är det kommentarerna kring bilden som kan vara riktigt äckliga. Ingen verkar veta vad "slampa" är för typ av person. När jag ställt den frågan har svaret bara blivit "Jamen, du vet". Uppenbarligen vet jag inte då jag ställer frågan -- varför tror du att jag inte frågar dig vad 10+68 blir?
Jag tycker att det är synd att det finns tjejer som tycker att det är nödvändigt att anspela på sitt utseende mer än någonting annat. Visst, det finns de som gör sådant för skojs skull (som en ironi/satir i vissa fall), men överhuvudtaget...!
Jag vet inte hur det är för killar på den här fronten, men jag vet hur hård pressen är för tjejer.
Det var inte ovanligt att jag fick höra att jag inte skulle visa mig alltför smart, och att jag skulle försöka se bättre ut och göra mig finare. När jag klippte av det mesta av håret förra året fick jag höra att jag måste bära smycken och framhäva min "feminitet". Det finns mer råd till tjejer för hur de ska göra sig fina mer än att lära sig vara sig själva och tycka om sig själva.
 
Jag klandrar ingen för det.
Jag säger bara som det är.
 
Tidigare inlägg