Not one...

 
 
...but two
 
Jag vet inte vad det är med mig och ormar, om jag ska vara helt ärlig.
Förra året stötte jag på flera stycken; jag var rent utav nära på att trampa på en och om jag inte, vid ett annat tillfälle, hade följt min magkänsla och gått den väg jag alltid gick skulle jag ha hamnat framför en huggorm. Hur vet jag det? För att jag hamnade bredvid den ändå; den låg dock gömd bakom en sten så jag hade inte sett den om jag tagit den väg jag brukar. Istället kom jag från andra hållet och hann se den i tid...
 
Till skillnad från de tillfällena blev jag inte skrämd den här gången. Kanske berodde det på att snoken, på den övre bilden, inte hade rest huvud och att den slingrade iväg istället för att väsa och för att ingen av dessa ormar är huggormar. Jag vet att huggormarna i Sverige inte dödar, men det betyder inte att de inte är giftiga och att betala för vård så här strax inpå löning kan bli lite av en utmaning. 
 
Det är rätt synd att ormar, rent generellt, är illa omtyckta.
Visst, det är klart att man kan bli skrämd om man stöter på dem när man är ute på en promenad, men kan man verkligen förneka att ormar är fina?
Vad som är värst är att de finaste ormarna även råkar vara de giftigaste. 
Å andra sidan kanske det bara är jag som är konstigt förtjust i både svart- och grön mamba (att se dem på bild är dock att föredra framför en verklig träff).
 

När man minst anar det...



En helt okej bild på en gröngrå snok

Jag tänker inte förneka det -- den här krabaten skrämde skiten ur mig!
Den var perfekt kamouflerad bland trädgrenar som låg på marken, och utöver det förväntade jag mig inte en snok i den skogen då jag varit där så många gånger utan att ha stött på en.
Jag hörde ett pysande ljud, lite som när luft åker ur ett däck, och jag hörde det flera gånger om. Jag såg ingenting och tänkte att det var min inbillning, och sedan tittade jag ner på marken och... Tja, jag skrek i alla fall inte och jag hoppade inte på den. Jag tog ett snabbt steg bakåt och skyndade mig en liten bit bort, men jag stannade tillräckligt nära för att kunna ta en bild på långt avstånd (jag har ett objektiv som "når" långt och med lite zooming fick jag fram det här resultatet).

Jag tycker att det är lite coolt att jag lyckades få med den på bild, men det hade varit roligare om den inte överraskat mig som den gjorde. Jag är vanligtvis inte rädd för ormar, än mindre snokar, men... Kort sagt ska man aldrig underskatta "kraften" hos överraskningar.