Än finns jag kvar

Jag kommer ihåg hur jag, "en gång i tiden" (så att säga). inte kunde hålla mig en dag från att blogga.
Jag kände då att jag hade för mycket inom mig som jag ville få ut på ett eller annat sätt.
Jag vill inte påstå att det är någonting jag har nu. Just då, när jag var runt 18-19 år (även 20, för den delen), var det just den formuleringen jag själv använde mig av gång efter annan -- "jag har mycket inom mig". Som sagt vill jag inte påstå att så är fallet nu, men visst tänker jag lika mycket nu som jag gjorde då.
Jag är fortfarande lika åsiktsstark nu som jag var då, om inte mer.
 
Just när jag var runt 18-19 år trodde jag inte att jag skulle kunna sluta med det här just av den anledningen. Jag hade delvis rätt. Jag behöver fortfarande skriva av mig för att kunna sova ordentligt om nätterna -- för att kunna somna överhuvudtaget. Jag tenderar att tänka på allt mellan himmel och jord även när jag ska sova. Det är sådant som kan hålla mig vaken till halv fem på mornarna. Vissa nätter har jag inte kunnat somna överhuvudtaget, vilket har gjort arbetsdagarna lagom roliga. 
Mer än så blir detta mer påtagligt om jag inte skrivit av mig. 
Som sagt använde jag mig av bloggen till det.
Nu skriver jag för hand. 
Och otroligt nog har det gett mig mer. 
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, om man tänker efter. När man skriver för hand, för enbart en själv, behöver man inte redigera. Man kan skriva ur sig allt som faller en in utan att riskera att känna sig blottad. Hur öppen man än må vara på en blogg, är det en hel del man behåller för sig själv. Jag vet inte hur det är/varit för andra, men för mig har det handlat om att få kunna behålla en del av en själv -- en del som tillhör bara en själv, och ingen annan. 
 
Jag vet inte riktigt varför jag sitter här framför datorn, eller ens vad jag håller på med, för att vara helt ärlig. 
Jag vet att en del av mig tänkte att jag skulle "make the most of it" när jag fick igång en dator som inte varit igång på några år, men det förklarar inte riktigt hur jag hamnade här, eller varför en jag ens skriver. 
Jag antar att...
Tillfället kom, och jag ville väl ta reda på om jag saknat detta.
För att vara helt ärlig tror jag inte att jag någonsin gjort det. 
Jag älskar att skriva, det har då inte förändrats, men jag finner så pass stort nöje med att skriva för hand att jag aldrig saknar skrivandet. Det hade varit annorlunda om jag förlorat den möjligheten på något som helst sätt, men det har jag inte. 
Däremot saknade jag idén om att blogga, men det handlade mer om självuppfyllelse än någonting annat; att jag på något sätt ville bekräfta mig själv. Rousseau sade en gång "Jag tänker, alltså finns jag". I den tid vi lever i nu, för att uttrycka sig som så, handlar det nästan mer om "Jag syns, alltså finns jag". Användning av sociala medier är praktexempel på detta, och bloggar likaså. Och jag tror faktiskt att det var det jag ville göra, när det kom till kritan. Jag försökte glorifiera det hela genom att påstå att jag ville nå ut till åtminstone någon person när det kom till mina åsikter (nej, inte ens i min glorifiering handlade det om att få någon att tänka som mig, utan att få folk att tänka till överhuvudtaget, vilket jag inser nu låter förminskande), men jag tror faktiskt att det beror på någonting så pass banalt som att jag ville synas, och därmed få min existens bekräftad.
 
...och ändå sitter jag kvar här.
Återigen; Jag vet inte varför jag sitter här igen, och slänger ur mig alla dessa tankar. Jag menar, är det inte en form av hyckleri att skriva så bryskt om mitt egna bloggande i ett blogginlägg?
Eller ska jag "nöja mig med" att se det som självkritik gentemot mitt 18-/19-åriga jag?
 
"Jag syns, alltså finns jag"...
Tja, jag måste medge att jag syns nu. Jag menar verkligen inte att låta arrogant, det är bara det att jag är lättare att känna igen här omkring där jag bor. Dels för att jag har fler tatueringar sedan sist, som är rätt synliga, och dels för att jag kapat av några decimeter hår, men jag trivs så bra med mig själv för en gångs skull att jag inte längre försöker gömma mig. Och människor omkring där jag bor lägger märke till det.
Även människor "utanför" lägger märke till det, och det har hänt ett par gånger att jag kunnat stanna upp för att prata med främlingar då de börjat prata med mig (tro mig, jag är fortfarande alltför blyg för att kunna initiera någonting själv). 
Jag måste medge att jag saknar anonymiteten. 
Så nej, den här gången handlar det inte om att jag vill få min existens bekräftad. 
Däremot har jag precis gått ut på semester nu. Risken finns att jag inte klarar av att befinna mig i mitt eget huvud helt själv; Risken finns att jag inte vill vara ensam med mina tankar, och med tanke på att de flesta jag känner befinner sig antingen utomlands eller på sin jobb.. Tja, det är en smäll jag får ta när jag visste att det här skulle hända (samma sak hände nämligen förra året, när jag gick ut på semester). 
Så vem vet?-jag kanske dyker upp igen någon gång de kommande tre veckorna
 

Den senaste månaden

 
 
Å ena sidan känner jag knappt igen mig nuförtiden. Å andra sidan är jag mer mig själv än tidigare.
För att förklara lite närmre; Jag är klantigare än någonsin. Jag har alltid varit klumpig, men inte på det här sättet. På den fronten är jag så mycket mig själv att jag inte längre känner mig som mig själv. Det känns som att jag är en sorglig karaktär från någon dålig komediserie.
 
Men det är mer än så, vilket skrämmer mig något.
Inte bara har jag glömt bort att jag tagit mig ann ett par pass på jobbet, det är sådant jag missat. Det har gått bra i slutändan, men inte bara är det olikt mig att glömma bort sådant -- det är allt annat än likt mig att missa sådant. Där jag tidigare glömt bort något har det åtminstone ringt en klocka i efterhand, men inte den här gången.
 
Det är faktiskt så det sett ut den här månaden.
Så fort jag gjort någonting jag kan känna mig stolt över klantar jag till det, och inte lite heller.
Dels handlar det om jobbet, men det handlar om...tja, allt annat också, för den delen. Inte minst teckningen jag påbörjade. Den dag jag kände att jag skulle kunna få till någonting av det var också den dag jag spillde ut den enda kopp kaffe jag hade kvar i kaffekannan (vilket skulle ha blivit morgonens första kopp). Inte bara drabbade det teckningen, men även telefonen och datorn. Som tur var klarade de två sistnämnda sig, men visst blir man lite modfälld.
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med detta, för att vara helt ärlig.
 

En bra start på dagen

 
Gårdagens frukost bestående av amerikanska pannkakor, kaffe, juice och mackor.
 
Jag måste säga att jag börjar gilla det här med frukost nu, till skillnad från tidigare.
Men det beror också på om man pratar om mina lediga dagar eller inte, eller mer bestämt morgnar.
När man ska upp och jobba tidigt hinner man inte ta sin tid. Om inte annat vet jag med mig själv att jag vägrar gå upp halv fem på morgonen för att kunna få en lugn start på dagen när jag kan gå upp 1½ timme senare. 
 
De lugna morgnarna kommer så fort jag blir ledig.
Då kan det ta några timmar innan jag får i mig frukost, men det känns skönt. Jag har svårt att äta det första jag gör när jag kliver upp. Det gör mig smått illamående, men när jag tar min tid hinner jag bygga upp en hunger. Den där tiden det tar innan jag blir hungrig gör det också möjligt för mig att verkligen göra någonting av det hela. Det handlar främst om amerikanska pannkakor och äggröra, men det kan även röra sig om scones. 
Jag hinner sätta på kaffet och kan njuta av det utan att bränna sönder munnen.
Egengjord varm choklad är inte heller helt fel på vintrarna.
Det var visserligen ett tag sedan jag åt rostat bröd, men det är skönt att kunna stanna upp och bara lukta. Doften av nyrostat bröd är bra härlig, och ännu bättre blir det när man inte behöver rusha -- när man inte behöver stressa förbi hela morgonen för att hinna komma till jobbet.
 

Vad hände med studietekniken?

Det känns som att det är det jag håller på med just nu; plugga.
Det märks tydligt att jag har tappat mycket av min studieteknik som jag hade under skoltiden, men det gör inte så mycket av två skäl:1) Jag har inget prov/ingen tenta att stressa inför och det handlar mer om att ta ställning snarare än att mata in information till den grad där man känner att pizza inte vore en helt dålig idé (jag gillar inte pizza, om den inte är hemlagad -- det är någonting jag tröttnat på) och 2) Min tidigare studieteknik var att stressa sönder mig själv. Nu när jag inte har någon stress, har jag inte heller någon teknik. 
Det känns rätt bra, för att vara helt ärlig.
 
Jag håller på att läsa mig in på Europaparlamentsvalet.
Säg vad ni vill, men jag tycker att det är viktigt att rösta. Dels för att man får chansen att tycka till, dels för att jag tycker att det är viktigt att man tar ställning i det man är del av (inte alla är glada över att Sverige är del av EU, men det är så det är, och då kan man lika gärna ta ställning), men främst för att vi ändå har en rösträtt. Det är allt annat än givet runt om i världen, framför allt om man är kvinna. Är man berättigad till rösträtt ser jag ingen anledning till varför man inte ska utnyttja den. Jag själv vill gärna ta chansen att vara med och ta ställning oavsett om det gör skillnad eller inte, så jag sitter och läser på, men jag tycker att man kan rösta blankt om man inte vill rösta överhuvudtaget. Det i sig blir ett ställningstagande i sig; "Jag bryr mig inte". 
Jag vill hellre se att man tar bredare ställning än så, men det är bättre att rösta blankt än att strunta i det helt och hållet. 
 
*  *  *
Nej, nu blir det att återgå till att läsa på lite.
Jag håller allt annat än med vissa av partierna, men det kan vara bra att läsa på lite om dessa också. 
 
Det är vad jag tycker, men av någon anledning kan jag inte sluta tänka på att Gisele Bündchen håller på att förstöra Blondies "Heart of Glass" för mig...

En kväll i april

Jag blev faktiskt inte lurad den första april, men en del av mig ville lura en hel del människor. 
Det är inte mycket, men jag funderade faktiskt på att ändra min relationsstatus på Facebook. Som jag sade är det inte mycket, och det är rätt banalt om man tänker på det, men jag vet att mina vänner hade blivit galna på mig. Det enda som egentligen hindrade mig var att jag knappt hade något Internet kvar då. Det kom först igår. 
 
Men jag undrar om inte Moder Natur bestämde sig för att lura oss alla. Jag vet inte hur det varit för er del, men just här gick det från en klar morgon, till en mulen förmiddag, till snöfall som upphörde efter tio minuter för att sedan återgå till regn. På eftermiddagen blev det fint igen. Det är också någonting som hållt i sig. Det finns många som lärt sig linjen med att varken klä sig för tunt eller för kallt, men det finns många (däribland jag) som ser ut att känna sig som fån som valde helt fel jacka för dagen. Det är verkligen ett fånigt i-landsproblem, men också ett som är återkommande varje april. Och detta är inte som ett "oj-jag-trodde-inte-att-det-skulle-snöa-redan-nu-den-andra-veckan-i-december"-problem, som innebär att man måste byta däck på sin bil s¨fort som möjligt, utan bara om någonting så enkelt som en jacka och/eller skor.
 
En bild från i tisdags. Jag hade faktiskt tur där -- det var efter mitt pass på jobbet som solen kom fram igen. Det var när jag jobbade som det var som värst. 
Det känns som att jag missade det värsta och kunde uppleva det bättre. Vanligtvis är det tvärtom
 
Okej, det här blev lite väl flummigt, men till mitt försvar är jag rätt flummig nu. Det har jag varit framför allt de senaste dagarna, men det är sådant som händer när jag inte får tillräckligt mycket sömn. Det är faktiskt därför jag blir galnare under somrarna. Det är sant -- under hösten och vintern lugnar jag ned mig och under somrarna är jag som värst. Det beror just på att jag i regel har så svårt att sova under somrarna. På mornarna lyser solen rätt in i mitt rum och på eftermiddagarna reflekteras solljuset mot byggnaden mitt emot rakt in i mitt rum. Att sova ut på eftermiddagarna är lika omöjligt som att sova ut på mornarna. 
Att jag varit mer flummig än vanligt de senaste dagarna säger en hel del när det kommer till mig, och tro mig, det har märkts. Till att börja med skulle jag trampa ner sopor på jobbet. Precis innan tömning av den stora tunnan är den vanligtvis välfylld och för att stänga locket behöver man trycka ner dem. Det behövs faktiskt en hel kroppsvikt för att klara av det, så därför ställer man sig på toppen av "högen" och trampar på. För att klara av det behövs en trappstege. Och jag som är så höjdrädd som man kan bli tycker att det är underbart. Inte minst när trappstegen inte är helt stadig och när den vinglar till så fort man lyfter ena foten. 
Kort sagt fick jag nog och satte mig på soporna. Och för att trycka ned dem ordentligt var jag tvungen att hoppa till. 
 
Tycker ni att det är roligt? -vänta tills jag bryter ner allt.
Jag satte mig alltså på sopor för att jag var för rädd för att ställa mig på dem.
Varför inte?
 
Men det är det som varit det främsta problemet den senaste tiden. Att jag sovit dåligt.
Och utöver det har det varit tidiga mornar, så jag har inte kunnat sova ut heller. Jag har inte sovit en hel natt igenom på flera dagar nu, och just nu i natt vaknade två gånger bara under knappt sju timmar. Jag har sådana problem med att somna om också efter att jag vaknat. Framför allt när det är mardrömmar som väckt mig. 
 
Mardrömmar...
Jag har skrivit det tidagara, att jag har tendenser till mardrömmar. Om de inte väcker mig, håller de mig på vakt, skulle man kunna säga, och jag sover väldigt rastlöst då. Om jag vaknar tar det lång tid för mig att somna om just för att jag har svårt att känna mig tillräckligt trygg. Å ena sidan undrar jag vad jag ska göra för att bli kvitt mina mardrömmar, men det vet jag redan. Mardrömmarna handlar inte så mycket om drömmarna i sig utan om känslan de för med sig. Jag kan drömma om de mest vardagliga sakerna, men så fort ångestkänslor och otryggheten kommer in i bilden förvandlas det hela till en mardröm -- inte p.g.a. drömmen, men p.g.a. stämningen, och det kommer alltid tillbaka till otryggheten.
Jag har fått tipset att köpa ett speciellt täcke som tynger ner en, och som ska få en att känna sig omfamnad. Visst, det är en sak jag "längtar till", men för mig går det längre än så. Jag vill inte ha någon som skyddar mig, men någon som kan ge mig stöd. Det är där den främsta otryggheten ligger. När jag vaknar upp från mina mardrömmar vill jag nödvändigtvis inte ha någon som håller om mig, men snarare någon att se så att jag vet att jag inte är (helt) ensam.
 

Ljuva vårdag

 
 
Visserligen är det frukost från förra veckan, men den hade suttit fint idag; yoghurt, ostmackor och amerikanska pannkakor med lönnsirap och såklart apelsinjuice och kaffe till.
Till mitt försvar hade jag legat vaken i över två timmar innan jag tog tag i kragen och gick upp. Det är lite underligt hur hunger kan växa under illamående som hindrar en från att äta...
 
Jag hoppas verkligen att de kommande dagarna blir lika fina som idag.
Det var lite småkyligt när jag gick hemifrån, men redan när jag satt på perrongen på väg in till jobbet bara några minuter senare ångrade jag att jag inte tog min skinnjacka. Visst har det blåst lite, men i mitt fall behövdes det. Jag hade i alla fall solglasögonen med mig i väskan, och de användes väl kan jag säga er. 
Jag brukar annars inte gilla att det är så här pass varmt så här pass tidigt på året, men det är svårt att inte ryckas med i vårkänslorna. Och det kommer från mig -- pollenallergikern. Det tror jag kan vara det enda som varit dåigt med den här dagen. Jag är inte alls van vid att ta min allergimedicin (precis som vid början av varje pollensäsong), så jag har gått runt och känt mig trött hela dagen. Inte ens två koppar kaffe på jobbet hjälpte mig under dagen. Det brukar sällan hjälpa helt och hållet, men lite piggare brukar jag bli. Det krävdes en hel del självbehärskning för att inte slänga mig över en tredje kopp. Det här var nämligen innan jag fått i mig lunch. Och jag började tolv. Min dag har varit något skakig, om man säger så -- bokstavligen.
 
Precis som igår jobbade jag idag.
Till skillnad från idag började jag inte sju på morgonen för att sedan sova bort hela eftermiddagen. Till skillnad från idag kunde jag gå upp klockan tio istället för sex på morgonen, men i likhet till idag vaknade jag mer än en timme innan väckarklockan skulle ringa. Det var mer irriterande igår än idag kan jag säga er. Jag må vara en morgonmänniska, men jag är inte gjord för att gå upp klockan fem på morgonen. Egentligen är jag inte gjord för att gå upp innan halv tolv om dagarna, men det är en annan femma. 
 
Vad som händer imorgon får vi se då.
Det var länge sedan (!) jag var ute med kameran. Å andra sidan är det skönt att bara vara ute och gå med musik i öronen. Jag saknar att ta bilder, det gör jag verkligen, men jag har...vi kan väl säga att jag vistats med fel personer som förstört det hela för mig. Jag har inte brytt mig alltför mycket om hur bilderna blivit rent estetiskt och jag lägger upp bilder som jag själv känner att jag kan stå för. Tänk er hur det är att vara kring personer som bryr sig mer om att få uppmärksamhet med sina bilder (som på fullaste allvar blir på dåligt humör om bilden inte får tillräckligt många likes på diverse sidor) än att bara dela med sig av sig själv.
 
Om inte annat kommer jag säkert sätta mig ner och läsa någonstans.
Det är någonting jag inte gjort mycket av, känner jag. Jag medger att jag läst en del jämfört med andra, men när jag bara läst elva böcker på över två månader, så vet man att jag varit seg. 
 

Veckan som gått

En del av mig saknar detta allt mer och mer. Att blogga, menar jag.
Men det är för att jag saknar hur jag var när jag var yngre. Jag hade inte alltid rätt i det jag skrev, men när jag skrev gjorde jag det med passion, om jag får säga det själv. Jag kan inte påstå att jag drömde om att bli en av de stora bloggarna, men jag hade som ambition, skulle man kunna kalla det, att åtminstone nå ut till andra oavsett om det handlade om en person eller ett hundra.
Jag saknar den elden och den motivation jag en gång hade. 
Å andra sidan blev jag mer inspirerad då än vad jag blir nu. Det var betydligt lättare "back in those days" att hitta olika "typer" av bloggare. Nuförtiden är de flesta bloggar inriktade på mode och skönhet. Det är inte fel i sig, men det är inget jag kan hämta inspiration från. Dels för att jag har varken mode eller skönhet som intressen överhuvudtaget, men jag kan inte finna inspiration om det inte finns variation. 
Det är just det som många gånger fått mig att tänka/känna att det är dags för mig att röra mig vidare och sluta med det här helt och hållet. Jag skriver mycket "utanför" bloggen, och jag skulle kunna hålla mig till det. Framför allt nu när jag knappt ens sätter på datorn längre, men samtidigt...
 
Det här kommer låta bortom-löjligt, men jag gillar tanken att jag har någon att skriva till oavsett om det är till någon specifik person eller ett tomrum. När jag skriver "utanför" bloggen skriver jag för min egen skull och jag skriver ut alla tankar jag känner att jag inte kan dela med mig. Antingen för att de är för hårda, eller (mest troligt) alltför personligt för att jag vill att någon ska läsa. Att bara ha mig själv att skriva till känns otillfredsställande efter ett tag, även om det många gånger är nödvändigt.
 
Dessutom jobbar jag en hel del nuförtiden. 
Den senaste veckan har varit väldigt lugn, och detsamma blir det (förhoppningsvis) den kommande veckan, men förra månaden tog hem priset. Just de dagarna har jag inte mycket att skriva om, och när jag väl är ledig har jag ingen större ork att göra något speciellt, så även där har jag ingenting att berätta. När jag väl gör något som är värt att berätta om, tja, då befinner jag mig i den stunden. Då bryr jag mig inte om någonting annat än den stunden. Med tanke på att de dyker upp så pass sällan ser jag till att njuta av dem istället för att försöka ta bilder så att jag har någonting att lägga upp. 
Och sedan är det antingen jobb eller vila igen.
 
Det är inte mycket som hänt den här veckan som gått.
Veckan har känts nästan oroväckande lång p.g.a. det, men det har varit så jäkla skönt. Jag fick en bok utläst, och jag har (förhoppningsvis) snart ytterligare en bok utläst. 
Jag har hoppat in och jobbat emellanåt under veckan, men jag har inte haft många "hela" pass. Den kommande veckan kommer bli ännu lugnare. Jag kommer inte få ut mycket lön nästa månad, det är jag säker på, men det bryr jag mig inte om. Jag har en del (!) undansparat, så på pengafronten är det lugnt. Kort sagt har jag inget att oroa mig över, så jag tänker banne mig passa på att verkligen koppla av de här dagarna. 
 

Enkelt och gott

 
 Kvällens middag bestående av främst kyckling.
Jag tror faktiskt inte att jag lagat någonting godare än detta tidigare
 
Jag älskar att laga mat, men inte ens jag har tålamodet att stå i köket i flera timmar. 
Det finns riktigt goda maträtter som skulle vara roliga att testa att laga till, men när man ska låta maten stå i ugnen i några timmar tar till och med jag (som sagt var) avstånd. 
Det handlar dels om jobbet. Jag har många kvällspass, vilket ger mig utrymme att laga mat under dagen, men jag hinner då inte laga mat i flera timmar. 
För att vara helt ärlig handlar det också om att jag inte gillar tanken att behöva ställa mig och laga till middag redan på eftermiddagen för att det ska bli klart i tid. Jag vet inte varför, men det är inte en tanke som tilltalar mig ens när jag är ledig.
 
Att slänga ihop några enkla ingredienser är lite av min specialitet. 
Jag kan inte påstå att jag är bra på att laga mat, men det jag tillagar är fullt ätbart (till främsta del). Om det är någonting jag lärt mig är det att man inte behöver "märkvärdiga" varor för att få till en bra (läs ätbar) rätt. Bara att tillaga ett gäng grönsaker kan göra en hel del.
 
Just den här rätten tog, liksom mycket annat jag lagar, inte mer än en halvtimme.
Jag stekte upp kycklingfiléer, som jag skurit upp i mindre bitar, tillsammans med gullök, vitlök, gul och röd paprika, tomater och en finhackad chilifrukt. Man får krydda med salt, svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver, koriander, spiskummin och lite cayennepeppar för att få mer smak, men allt som allt är det väldigt enkelt. 
Därefter är det bara att servera med tortillabröd och sallad (jag valde även att slänga på lite mozzarella -- lite annorlunda, men det funkade). 
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Matlagning behöver inte bestå av mycket jobb, om det inte är något man är ute efter. 
Jag hoppas att jag inte låter alltför nedlåtande nu, men... För att vara helt ärlig tycker jag att det är synd att så många, om man tänker rent generellt, kring min ålder som inte lagar mat. Många tycker att det är tråkigt, men där har jag ett tips -- musik. Om musik kan få mig att städa kan det få andra att laga mat.
Att jag inte har städat mitt rum kan vi förbise.
Att det skulle vara svårt, tja, vissa rätter är svårare än andra. Börja med någonting enkelt. 
Ett annat tips är att söka runt på Google. Jag tycker faktiskt att det är bättre det än att följa recept från receptböcker. Den främsta anledningen är att man kan ta del av andras recensioner av receptet, och många gånger kan man få andra tips. 
 

Välkommen tillbaka

 
 
Det var på tiden att jag kom in i julstämningen, eller vad säger ni?
Jag har haft -- minst sagt! -- fullt upp idag. Jag tänker inte förneka att jag klagade över ett och annat när jag var klar (bl.a. över att jag hade ont och att jag var trött), men nu i efterhand känns det väldigt bra. Jag måste även medge att jag var dumstridig som drack min första kopp kaffe först efter att ha pyntat klart. 
Och pyntet kom på plats först efter att jag städat och fixat till granen.
Jag vet ju själv hur jag blir när jag inte får i mig kaffe i tid, men ändå ska jag vara envis nog att försöka klara mig så länge som möjligt utan det. Det finns inga egentliga ursäkter för det, inte minst med tanke på hur grinig jag vet att jag blir. 
 
I vilket fall som helst:
Det är synd att snön inte kommit än till Stockholm. 
Det är fortfarande väldigt varmt här, för att vara december, och nu går vi dessutom mot "ljusare tider". Jag måste vara den enda som är ledsen över det, men jag gillar verkligen mörkret. Visst, det är skönt att vakna upp på mornarna under våren/sommaren och att faktiskt kunna vakna istället för att hållas smått nedsövd av mörkret utanför fönstret, men jag tycker ändå om när det är mörkt. Dels för att det är lättare att sova då, men också för att... Tja, för att vara helt ärlig vet jag faktiskt inte varför. Det låter väldigt vagt och just med tanke på att jag är en av generellt sätt få som gillar när det är mörkt borde jag kunna förklara det bättre, men det kan jag inte. Det är samma sak som när man får frågan varför man gillar en speciell maträtt och det enda man kan svara är "För att det är gott". 
Utöver det är mörkret någonting jag förknippar med vintern på samma sätt som jag förknippar snön med vintern. 
Snön kom aldrig hit "på riktigt", så en del av mig känner att jag aldrig fick uppleva en riktig vinter för i den här säsongen. Ingen snö, och nu ljusare tider.
 
Men julstämningen kom i alla fall, och den var varmt välkommen kan jag säga er!
Som jag nämnde har jag städat lite under dagen, men mest krut lade jag på julgranen och på kvällen kom julpyntet upp. Det var även nu sent på kvällen som jag ställde mig och gjorde egna chokladtryfflar. De har inte stelnat till helt än, men det har inte hindrat mig från att provsmaka. 
Även mina julklappar har slagits in, om än något dåligt. (Å andra sidan, om det är någonting jag kan leva med att vara dålig på, så är det paketinslagning). 
Åh, vad jag längtar tills jag kan börja ge bort dem! 
 

5 dagar kvar

 
Bild från förra året.
En del av mig saknar faktiskt förra året
 
Jag brukar vara tidig med mina julkänslor, men i år har de varit väldigt sega.
Det är bara fem dagar kvar till julafton, men jag har fortfarande inte kommit in i julstämningen.
Jag köpte en julgran idag (som ska kläs på söndag) och ett par julklappar (resten ska köpas in på lördag), men jag har fortfarande inte kommit in i stämningen. Det har egentligen bara hänt en gång tidigare att jag haft svårt att komma in i stämningen och även det året hade vi en ovanligt varm vinter.
Japp, det är varmt ute här kring Stockholm.
Jag bryr mig inte om vad människor säger när de påstår att det är kallt -- när det är sex, sju plusgrader ute i mitten av december är det banne mig inte kallt. 
Jag försöker att inte klaga över vädret då det inte är någonting man kan påverka, men jag har så svårt över det här mörkret. Det är mysigt att det är så mörkt om kvällarna som det är, men nuförtiden är det mörkt även mitt på dagarna för att molnen är så tjocka. Om det hade funnits snö på marken hade man i alla fall haft den som ljuskälla. Dessutom har jag sett fram mot snön så länge att jag inte kan bli annat än besviken över att den inte kommit "på riktigt" än. 
 
Är jag ensam om att inte ha kommit in i julstämningen än?
 

Vad jag sysslar med om dagarna

 
Chokladmuffins, med apelsin, toppad med grovhackad mörkchoklad
 
Inte bara var jag ledig igår, men jag har varit ledig från jobbet idag också och även imorgon kommer jag vara ledig. På fredag jobbar jag igen -- det passet kommer bli allt annat än roligt/avslappnande, men det gör inget för jag har hela helgen för mig själv. Om inte annat är det det jag hoppas på. Jag trivs på mitt jobb, men det spelar ingen roll hur mycket man trivs med det man gör om man känner att man nått sin gräns. Jag tror jag nådde den redan förra veckan, och jag vet med mig själv att jag behöver vila upp mig rätt ordentligt för att komma upp på fötter igen. Det sista jag vill är att gå in i väggen igen. 
Men det kommer inte bli mycket till vila de kommande veckorna. Förhoppningsvis blir det på ett bra sätt. 
Jag håller nämligen på med... Jag antar att man kan kalla det för ett litet projekt. 
En av mina kollegor är rätt förtjust i mina maträtter och bakverk, så jag hade tänkt sätta ihop en egen liten receptbok till hennes födelsedag. Hon fyller år om ett litet tag, men jag vill att hon ska få sin present så nära sin födelsedag som möjligt. Att den kommer bli försenad är jag väl medveten om, men jag tror att det kan bli bra i slutändan. Inte bara tror jag att hon kan tycka om den (jag hoppas i alla fall på det), men det kan vara bra för mig också. Jag älskar att laga mat och att baka, så jag kommer definitivt ha någonting att se fram emot ett tag framöver, och jag får en utmärkt chans att använda mig av min kamera igen (man kan trots allt inte ha en receptbok utan bilder, eller vad säger ni?). Samtidigt kan det bli ett utmärkt tillfälle för mig att leta upp lite olika recept och göra en egen tolkning av dem.
 
Det finns dock en sak jag måste erkänna:
Att sätta ihop en receptbok kan vara riktigt tråkigt. 
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle säga det, men jag har tröttnat på att gå igenom ingredienserna jag använder mig av i min mat. Visserligen borde jag inte vara så här pass förvånad -- att skriva upp listor efter listor på ingredienser känns monotont, och att skriva vad som ska göras steg för steg får mig bara att känna mig nedlåtande. 
 

Lite trött på det mesta

Jag behöver en förändring.
Det behöver inte vara stort, det behöver bara vara något. 
Att tatuera mig igen... Tja, jag måste medge att det är en tilltalande tanke (framför allt när man spenderat tre timmar av dagen med att titta på tatueringsprogram och hört ljudet av nålarna mer än en gång), men jag känner att det får räcka med det på ett tag. Dessutom vill jag inte tatuera mig bara för sakens skull.
Att köpa lite nya kläder behöver jag göra i vilket fall som helst, men det skulle inte bidra med mycket. Det blir inte mycket nytt när man håller sig till samma stil, men jag har inte heller någon lust att byta stil när jag är så bekväm i den jag redan har. Jag känner inte att det finns någon anledning att byta stil när min stil redan talar mycket för den jag är; Jag känner inget större behöv av att försöka vara någon annan än mig själv.
För att vara helt ärlig vill jag klippa håret. Dels vill jag tunna ut det då det har blivit så tjockt, men jag vill också skaffa en helt ny frisyr. Gärna någon som är åt det mer rockiga hållet. Att färga det har jag velat göra sedan ett år tillbaka -- kanske inte rött igen, med tanke på den mörka utväxten som kommer fram, men åtminstone någon fylligare färg. Nej, jag vill banne mig ha rött igen. 
Å andra sidan har jag sparat ut mitt hår under två år för att kunna donera det vid något tillfälle. Donerat hår får inte vara färgat. Mitt hår är inte heller tillräckligt långt för att jag ska kunna donera det nu, och det känns dumt att klippa det kort i det läget. Jag vill inte behöva vänta på att håret ska växa ut igen, och ännu mindre vill jag ge upp nu när det gått så pass lång tid. 
 
Men någon form av förändring behöver jag.
Och bloggen är det första jag kommer ta tag i. Jag är sällan inne på min egen blogg, och tittar på designen, men jag var det alldeles nyss, och... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jag har haft den här designen väldigt länge, vilket märks! Jag kan inte påstå att jag inte kan stå för den då jag lade ner mycket tid och energi på den för 1½ år sedan, men jag känner inte att den speglar mig. Jag har en idé i åtanke -- den kommer bli tråkigare, men den kommer bli betydligt enklare. Jag tror faktiskt att det kommer bli bättre. 
För att kunna göra det behöver jag ta lite nya bilder, vilket också är någonting jag behöver. Jag har låtit personer kring mig ta från mig glädjen med att fotografera, vilket jag är allt annat än stolt över. Jag hoppas verkligen att det kan bli ändring på det nu. Det är bara det att jag behöver hitta min kamera först.
 
Jag är trött på mitt, i många avseenden, rutinmässiga liv.
Jag är trött på att längta mig bort och att önska att kunna resa iväg utan att faktiskt ta tag i det och sätta mig på ett plan. (Någon som vill följa med?)
Mer än så är jag trött på mig själv; Jag är trött på att vara alldaglig.
Jag är trött på att vara trött.
Så ja, jag behöver en förändring. Oavsett hur stor/liten den är. 
Jag kommer börja med bloggdesignen, men jag vet inte vad nästa steg ska vara.
Några tips?
 

Tillbaka på banan

Efter att ha varit sjuk några dagar, och efter att i några dagar mått illa av tanken att stå och laga mat/baka, känner jag nu att jag är tillbaka.
Visserligen har jag varken lagat mat eller bakat idag, men det blir det av imorgon. 
Just tidigare idag gillade jag inte alls tanken på att stå och hålla på vid spisen, men nu på kvällen har pirret i fingrarna kommit tillbaka och jag ser fram emot imorgon när jag kan skiva upp grönsaker igen. Jag har rent utav tittat genom en rad olika recept för att få inspiration och jag känner att jag lyckats. Jag har känt ett tag att jag hamnat i samma bana när det gäller mat, vilket gjort att det känts tråkigt och rutinmässigt. Rutiner kan vara bra till viss del, framför allt om man känner att allt runt omkring en håller på att rasa samman. I det läget kan vissa rutiner kännas tröstande då det finns något i ens liv som inte förändrats. 
Det var länge sedan jag kände på det viset. Nu har rutiner en tendens att tråka ut mig.
När rutinerna nått ens matvanor... Tja, då har det, i mitt fall, gått för långt.
Det är när jag håller på med mat som jag blir som mest inspirerad. Jag har aldrig sett mig som en kreativ person, vilket alltid fått mig att skratta när jag läst beskrivningar om Lejonets karaktärsdrag. Min lillasyster avbröt mig när jag började skratta åt det och sade att det stämde. Hon påpekade att min kreativitet ligger i min matlagning. 
Det må inte alltid gå bra för mig när jag lagar mat, men jag måste ändå medge att hon har rätt där, hur självgod jag än må låta. Jag läser många recept, men jag följer dem sällan. Ett bra exempel på detta är min indisk inspirerande linsgryta bestående av krossade tomater, morötter, spenat, körsbärstomater, sambal och huvudingrediensen -- linser.
Grundreceptet var en indisk böngryta med fänkål, krossade tomater och stora, vita bönor.
 
Så ja, min främsta inspiration ligger i min matlagning. 
Många gånger orkar jag inte ens med tanken på att laga mat, men så fort jag kommit in i det känner jag (många gånger) att jag hittat tillbaka till mig själv. Att laga mat är ett bra sätt för mig att varva ner. 
 
Så imorgon är det nya tag som gäller. 
Laga mat ska jag definitivt göra. Baka är något jag ska försöka hinna med. 
Att jobba är ytterligare en sak jag definitivt ska göra.
Just det sistnämnda är någonting jag ser fram emot. Inte bara för att jag (fortfarande) trivs och inte bara för att jag kommer träffa en av mina kollegor som mer eller mindre älskar när jag får för mig att baka, men också för att jag inte orkar vara instängd längre. Jag tog en promenad igårkväll för att bli kvitt min rastlöshet och jag tog en idag för att kunna njuta av solen, men jag behöver vara hemifrån mer än en halvtimme. 
 
Det är svårt att inte vara glad och optimistisk när man har så mycket att se fram emot :)
 

Två veckor senare

Det är lustigt hur saker och ting kan utvecklas; för bara några år sedan kände jag att jag behövde skriva av mig varje dag, och nu har det gått två veckor sedan sist. Visserligen har jag inte slutat skriva -- det är trots allt mig vi pratar om -- men jag har börjat finna mer...man kan kalla det nöje -- i att skriva vid sidan av bloggen. Det känns dessutom bättre att göra så. Mitt liv är en enda stor röra just nu, i många avseenden, och jag känner att jag behöver skriva av mig utan att behöva oroa mig över att bli dömd. Ibland är det skönt att bara skriva av sig av den enkla anledning att skriva av sig. 
Utöver det har jag dragit ner på mitt kaffedrickande. Tro mig, det har lämnat några spår.
För att inte nämna att det inte har gått så bra som jag hade önskat, men det har gått. Om man bortser från i lördags då jag fick i mig...jag tror det var fyra koppar. Jag vet att jag fick i mig tre koppar. Det var en rolig lördag, det.
 
Jag önskar att jag hade någonting intressant att skriva om, men återigen, det är mig vi pratar om.
Jag har aldrig sett mig som en intressant person, även om jag kan reagera på väldigt intressanta sätt vid olika situationer (jag är nog en av de få tjejer som frivilligt väljer att googla fram bilder på tarantlar, men hur kan jag låta bli när de är så fina som de är?). Jag är inte ensam om att tycka att jag är ointressant och tråkig, men jag mäktar inte med någonting annat. Det här kommer låta som en inledning till en "snyft-historia", men... Om man säger såhär; min tillvaro fick ett väldigt högt tempo efter att pappa dog och jag känner att jag behöver stanna upp och inte låta mig själv åldras. Bara för ett litet tag. Jag känner mig inte redo för att bli 30 innan jag ens hunnit fylla 25, och med tanke på att jag hann bli 25 redan som 17-åring känner jag att jag inte orkar med ett högt tempo. För att vara helt ärlig orkar jag inte med något tempo överhuvudtaget. Speciellt inte nu när jag behöver stanna upp och försöka lösa min egen röra. Om inte annat -- hantera den.
 
Så vad är det mest intressanta som hänt mig de senaste två veckorna?
Tja, det roligaste är definitivt de två dagar när jag träffade två vänner som jag inte sett på ett tag. 
Men det mest intressanta måste ändå vara att jag äntligen fått "Gone with the Wind" utläst. Det är en fantastisk bok, i många avseenden, men man blir så mätt av den. Det är inte så konstigt med tanke på att den är 1448 sidor tjock. Jag var tvungen att ta två pauser för att kunna läsa två andra böcker för att kunna orka med den. Det tog mig nästan en månad att läsa ut den, och jag läste ur den...nästan varje dag.
Vad är det som är så intressant med att jag läste ut en bok? Inget, egentligen; det intressanta ligger snarare i lättnaden över att ha den utläst. 
 
Japp, jag lever ett tråkigt liv.
Precis som jag gillar det.
 

Man lär sig något nytt varje dag

Jag har skrivit det förr -- jag skrev rent utav ett helt inlägg om det för ett (bra) tag sedan -- men jag tror verkligen att man lär sig någonting nytt varje dag om man så vill. Vill man inte är det en annan femma, men jag tvivlar på att någon inte skulle vilja det. Om man inte lär sig någonting från en bok, lär man sig från verkligheten eller så lär man sig mer om sig själv. Om inte annat lär man sig vilket sätt som är bäst att inte lära sig någonting överhuvudtaget.
 
Men, som sagt, jag tror att man lär sig någonting nytt varje dag.
Litet som stort.
Jag lärde mig en hel del igår; bl.a. att det, i Ohio, är olagligt att ge alkoholhaltiga drycker till fiskar.
Jag måste medge att jag inte kan sluta skratta åt vissa amerikanska lagar, och just denna var inget undantag. Att jag dessutom stod på jobbet när jag hörde om detta på radion och att jag var allmänt trött och fått i mig lite för mycket kaffe... Tja, det kunde ha gått bättre. Att börja gråta av skratt på jobbet är inte det roligaste när man, för ovanlighetens skull, har smink på sig. 
Jag kunde inte låta bli att kolla upp några andra amerikanska lagar när jag kom hem på kvällen, och där lärde jag mig att det är olagligt att reta skunkar i Minnesota och att det, i en liten stad i Georgia, är förbjudet för kycklingar att korsa vägen. Jag fick även lära mig att det är förbjudet att gå runt med en strutglass i bakfickan i Alabama vilket började få mig att fundera hur man följer upp den lagen utan att situationen blir obekväm; Hur förklarar man, på ett bra sätt, för en liten pojkes/flickas föräldrar att deras barn hade en glass i bakfickan utan att frågan om varför man tittade på deras rumpor dyker upp?
Japp, jag är fortfarande trött.
 
Vad har jag lärt mig idag?
Att det är olagligt att knuffa ut en älg från ett flygplan i rörelse i Alaska. 
 
Som sagt, man kan alltid lära sig någonting nytt om man bara så vill

Måndag

Jag kan inte påstå att jag känner mig utvilad, men ledig har jag varit idag och det kommer jag vara de kommande dagarna. Med tanke på att jag jobbat en hel del, framför allt, den senaste veckan känner jag att jag förtjänar lite ledighet, men vad jag verkligen behöver är sömn. 
Mina mardrömmar har varit värre än någonsin de senaste månaderna. Det handlar inte så mycket om drömmarna i sig, utan att de har blivit alltfler. Det roliga är att jag inte kan tyda drömmarna. Om man bara tittar på drömmarna i sig skulle man inte kunna klassa dem som mardrömmar, men det är känslan jag får när jag befinner mig i dem -- känslan av att ständigt vara utsatt, bevakad och allmänt otrygg. Tänk er också att vakna upp när ni befinner er på "toppen" av den känslan utan att ha någon som kan få er att känna er trygg igen. Under den senaste tiden har det påverkat mig även när jag är vaken. Jag har länge varit den som reagerat på ljud och rörelse, vilket har fått mig att vända mycket på huvudet när jag promenerat ensam, och det har blivit värre nu. Det är inte så att jag har någon förföljelsemani eller liknande, det handlar snarare om att... 
Det som påverkat mig mest är att vakna upp utan att ha någon som kan få mig att känna mig trygg igen, vilket fått mig att börja ifrågasätta vem jag egentligen kan vända mig till om någonting skulle hända mig. För att inte riskera att hamna i den situationen är jag mer försiktig nu än tidigare, och samtidigt försöker jag bevisa för mig själv att jag inte är ett offer -- framför allt inte innan någonting skett! -- genom att ta fler kvällspromenader. 
 
Utöver det har jag haft stora problem med att somna om nätterna då min hjärna går på högvarv.
Det var det problemet jag hade igår, så idag har jag försökt göra lite allt möjligt för att försäkra mig om att jag kan somna. Jag har bl.a. läst lite, och ska fortsätta med det, bara för att få stimulans (jag har svårt att låta bli att tänka när jag läser, och några av de nätterna när jag sovit som bäst har jag läst drygt 200 sidor -- jag har bara drygt 100 kvar), jag har lagat mat, bakat, promenerat... Jag tog mig till och med tid att bara reflektera över ett och annat. Att jag ångrade det behöver vi inte gå in på. 
 
Som jag skrev är läsning det bästa sättet för mig att garantera att jag kommer kunna sova då hjärnan känns utpumpad. Att jag gillar att läsa är ett plus i kanten, men det är svårt att hålla upp ett sådant tempo. Till och med när man är ledig kan 200 sidor dagligen vara mycket, och jag har jobbet utöver det. Dessutom blir man mätt på böcker/texter om man läser så pass mycket, så vad händer sedan? Jo, man struntar i att läsa på ett tag och faller tillbaka i samma mönster igen. Det var det som hände mig förra veckan; jag struntade i att läsa då jag veckan innan läst tre böcker. 
Att faktiskt somna förra veckan var allt annat än en liten utmaning, och utöver det har mardrömmarna varit så pass hemska att jag flera nätter vaknat mer än en gång. Häromnatten vaknade jag upp tre gånger inom loppet av drygt sju timmar. 
 
Har ni något bra tips på vad man kan göra när man får problem med att sova/somna?
 

Ljuva höst

Det må vara kyligt -- det är rent utav kallt om nätterna -- men jag tycker ändå att det är, tja, underbart. 
Jag älskar alla årstider och skulle inte kunna tänka mig att leva utan dem. Jag kan inte tänka mig att flytta till någon plats där det är sol och värme året om, utan någon riktig vinter med snö och kyla. Jag skulle definitivt inte kunna flytta till någon plats där hösten inte framträder med alla sina färger.
Jag antar att det är det som gör mig lite smått irriterad, och ledsen, när så många klagar över kylan och att de längtar till sommaren. Framför allt när dessa personer inte har någon jacka på sig. 
 
 
Vi början av varje ny årstid ser jag till att verkligen njuta. Jag ser till (jag försöker åtminstone, om inte annat) att ta till mig så mycket av allt som jag sett fram emot som möjligt, för sedan spenderar jag mycket tid till att se fram emot nästa årstid. Det är inte så att jag slutar njuta av hösten efter två veckor för att börja se fram emot vintern, men jag gillar att ha någonting att se fram emot. Vad som är ännu bättre är när årstiderna når mina förväntningar. 
 
Jag vet att jag är tråkig som skriver om detta varje år, men till mitt försvar får jag stå ut med en massa klagande år ut och år in. Av allt man kan klaga över, väljer man att klaga över vädret och klimatet. Ja, jag förstår irritationen när tåg ställs in p.g.a. än det ena och än det andra (är det inte löv på tågspåren som ställer till det, så är det frost, is och/eller snö), men det har inte så mycket med årstiderna i sig att göra. När det kommer till klimatet finns det inte mycket att göra åt. Framför allt inte i ett land som Sverige; Sverige har aldrig haft färre än fyra, tydliga, årstider, så det bör inte komma som en överraskning att det blir kyligare ju närmre december/januari man kommer. Det bör inte heller komma som en överraskning när det blir snö i december. 
 
Vi har haft en rätt varm höst ändå, måste jag säga. Värmen har kommit i perioder vilket har varit det värsta för mig; det är trots allt när värmen rört vidare som kylan kommit, och det har inte skett successivt. Men trots de där vändningarna har det varit svårt att ogilla den här hösten. 
Och samma sak brukar jag tycka om hösten. Det är svårt att ogilla den när man tittar ut och ser så många färger. Framför allt när solen är framme. Det är svårt att ogilla hur luften blir frisk och hur det blir möjligt att andas (säg vad ni vill om sommaren, men luftfuktigheten är inget att leka med). Jag kan hålla med om att det är jobbigt om mornarna då det fortfarande är mörkt ute när man ska upp tidigt för att ta sig till jobbet (det är svårt att vakna till när det är så pass mörkt som det är), men samtidigt gillar jag att man har chansen att vara vaken när solen börjar röra sig upp. Det är någonting jag också gillar med vintrarna, men det är något speciellt när det sker på hösten. Kanske beror det på att man inte behöver oroa sig över att förfrysa även med en massa kläder på, vad vet jag. 
 
Nej, jag älskar verkligen hösten.
 

Min lilla helg

Imorgon är det tillbaka till verkligheten som gäller.
Jag skulle egentligen ha varit ledig, men... Om man säger såhär; det har varit svårt för mig att inte älska de personer jag arbetar med, och det finns inte mycket jag inte skulle göra för dem. Så när de behöver bli av med pass, och när jag ändå har möjligheten att ta dem, känns det ganska solklart att göra det. Dessutom har jag varit ledig två dagar på raken nu -- det hade varit skönt med en tredje, men det är inget som jag egentligen behöver. 
Jag har inte kunnat promenera med mion kamera, som jag hoppats på att kunna göra, men jag har ingen motivation att gå ut när det är grått ute. Nu menar jag verkligen grått; det har regnat på kvällarna (regnet öser ner nu), men på dagarna har det bara varit mulet, trist och livlöst i alla avseenden. När det regnar, regnar det i alla fall. 
Men jag har fått en del gjort, känner jag. 
Jag har läst ut böcker ("böcker", inte "bok"), bakat och idag fick jag även för mig att rita... Okej, det var inte mycket, men det var just det jag ville få ut av min ledighet -- att vara ledig och att göra det som fallit mig in. 
 
 
En ogräddad bärpaj (hallon och blåbär).
Det är, om man tänker rent generellt, sällan jag känner att det jag tillagar/bakar blir gott, men den här rackaren blev riktigt god :)
 
 
Det var länge sedan jag ritade, och jag har förlorat mycket av min teknik har jag märkt (vilket säger en del då jag inte hade mycket till teknik till att börja med), men det betyder inte att det inte kändes bra. Det är faktiskt just det här jag behöver -- att ha någonting att fokusera på. Annars tenderar mina tankar att fara iväg åt alla tänkbara håll. 
 

Jag vet att de flesta gillar att träffa kompisar när de får tid till det, men annars då? -Vad tycker ni om att göra när ni är lediga? 
 

Lill-fredag

Jag har mer-än-en gång skämtat med kunder som känt sig halvt skuldmedvetna om att de köper godis mitt i veckan;
Vi har ju lördagen, och lördagar är inte lördagar utan lördagsgodis. Med det sagt måste man se till att vara väl förberedd, och därför är det inget fel med att köpa godis redan på fredagen.
Dessutom har vi onsdagen, som kallas "lill-lördag" och borde inte samma "argument" gälla där? -Om lördagar inte är lördagar utan lördagsgodis, borde väl ändå samma regel gälla lill-lördagarna. Därmed borde "fredags-regeln" även gälla tisdagarna; om onsdag är lill-lördag, måste väl ändå tisdag vara lill-fredag, eller hur?
Torsdagarna går också bra med tanke på att de är klämdagar, men det är en annan femma.
 
Jag må skämta om det (mer än jag vill erkänna), men det känns verkligen som fredag för min del nu.
För första gången på länge kommer jag vara ledig, inte bara två dagar på raken, men tre. Jag tänker se till att det blir så, om det inte kniper vill säga, för jag känner att jag behöver luta mig tillbaka och koppla av lite; läsa lite, baka lite... Det var länge sedan jag ritade, så jag kanske sätter mig ner och gör det. Det var också ett tag sedan jag tog med mig kameran ut på en promenad, så vem vet -- det kanske dyker upp lite bilder här också.
Jag måste medge att jag saknat att fota, men jag har tyvärr personer i min närhet som tagit det nöjet från mig med sitt tjat om än det ena, än det andra. Det är svårt att beskriva det på rätt sätt utan att hänga ut någon, men det är synd att jag låtit det hända. Jag borde inte låta andra påverka mig på ett sätt som gör att jag lägger ifrån mig ett av mina största intressen. Jag var nära på att fortsätta den meningen med ett "men ibland är det svårt att inte låta sig påverkas". Det är inget annat än en dålig ursäkt som jag ofta använder mig av. Jag hoppas att jag kan ta upp det intresset igen och att jag får tillbaka den inspiration jag en gång hade. 
 
Samtidigt skulle det vara skönt att läsa. 
Jag har gjort det en hel del den senaste tiden -- även de dagar när jag jobbat -- men jag känner att jag fått hem rätt böcker. Jag beställde hem ett gäng böcker som kom för två veckor sedan. Det var sju böcker, och jag har snart läst ut fem av dem. De böckerna har, i visst avseende, varit tunga och jobbiga att läsa, men det är för att jag sträckläst dem. De är inte tjocka, men de är alldeles för tunga för att man ska klara av att sträckläsa dem helt utan vidare. Jag har älskat det. Jag älskar det fortfarande -- dessa böcker har verkligen fått mig att tänka. Utifrån det jag hört om de två återstående böckerna verkar det som att jag har lite läsning att se fram emot.
 
Vi får se vad som händer, men en sak är säker: Jag måste vara för mig själv. Om inte alla tre dagarna (jag undrar om jag ens skulle klara av det utan att bli rastlös), så åtminstone för en dag. En dag där jag inte tänker på att jag behöver jobba, städa, laga mat, tvätta och/eller träffa andra personer; en dag där jag bara kan andas ut och göra det jag känner för utan att behöva oroa mig över annat. 
Jag kan inte påstå att jag inte njutit av att träffa vänner de dagar jag varit ledig, men jag har fått så lite tid över till mig själv att jag inte kunnat vila ut. Oavsett hur kul man har måste man ändå försöka finna lite tid till sig själv, eller vad säger ni? 
 

Inside my head

Det är många som undrar vad jag ligger och grubblar över de nätter jag inte kan sova. För att vara helt ärlig finns det nätter där jag ligger och grubblar över ett och annat, men vanligtvis ligger jag bara och tänker på allt och inget. När det kommer till mina tankegångar finns det inga som helst lugna stunder; antingen ligger jag och tänker på sådant som är värt att tänka på eller så ligger jag och tänker...:
 
-Människor är rätt misslyckade som varelser, om man tänker efter -- vi är det enda djuret som äter med bestick. Om det inte säger allt vet jag inte vad. 
Det finns personer som försökt få mig att känna mig värdelös och misslyckad, men det är först nu jag tänker att det inte skulle vara helt fel att vara misslyckad -- att vara misslyckad som misslyckad, tja, det kan väl inte vara någonting annat än framgång. Eller? 
Okej, det stämmer inte helt; jag skulle fortfarande vara misslyckad. Att jag fortfarande väljer att se det som en framgång är en annan femma.
 
-Inte heller gör det något att jag är lite misslyckad, för mina skor har skosnören.
 
-Vilka tidningar kan man lita på, egentligen?
Kan man lita på att tidningar är opartiska när så många är politiskt vinklade på ett eller annat sätt. När det kommer till artiklar; Hur kan man fullt ut lita på att det är en faktiskt artikel och inte någon j***a propaganda?
 
-Är det illa att jag vill gå och lägga mig trots att klockan bara är nio?
Förmodligen inte; dels för att jag inte kommer göra det förrän vid (långt efter) midnatt i vilket fall som helst, och dels för att jag är trött. Märks det?
 
-Tänk om jag kunde klara av att inte gå in i en dörr/dörrkarm bara för en hel dag...
Det finns en chans att jag klarade av det för någon månad sedan, men jag vet också att jag slår i mig så ofta att jag inte längre lägger märke till det. Hur vet jag det? Jag lägger märke till blåmärkena. 
I värsta fall bulan, men det händer inte ofta.
Tyvärr händer det mer ofta än jag önskar.
 
-Jag har full koll på mitt eget schema (mina fasta pass, vill säga), men det är illa att jag även har hyfsat bra koll på hur några av de andra arbetar. En av tjejerna från jobbet var glad över det igår då hon själv inte hade koll, vilket innebär att hon är en av de få som tycker att det är bra att jag är patetisk. Hon är också den som tycker att jag är störd.
Det är svårt att inte älska henne :)
 
-Apropå älska... Jag tror banne mig jag ska baka en paj imorgon. Fast sova verkar som en betydligt bättre idé. 
Synd bara att jag behöver gå upp -- hur annars ska jag kunna äta?
 
-Om ni tycker att det här är illa...
Detta är vad jag tänker på nu när jag lyssnar på musik och sjunger med till låtarna. Tänk er hur det blir när det är tyst kring mig och när jag inte har låttexter att fokusera på. Det är nämligen när jag har någonting att fokusera tankarna på som jag tänker mindre osammanhängande. Det är även då jag lättare kan hålla mig till en sak, åtminstone färre. 
 
-Mina fötter är konstigt formade
 
Tidigare inlägg