Än finns jag kvar

Jag kommer ihåg hur jag, "en gång i tiden" (så att säga). inte kunde hålla mig en dag från att blogga.
Jag kände då att jag hade för mycket inom mig som jag ville få ut på ett eller annat sätt.
Jag vill inte påstå att det är någonting jag har nu. Just då, när jag var runt 18-19 år (även 20, för den delen), var det just den formuleringen jag själv använde mig av gång efter annan -- "jag har mycket inom mig". Som sagt vill jag inte påstå att så är fallet nu, men visst tänker jag lika mycket nu som jag gjorde då.
Jag är fortfarande lika åsiktsstark nu som jag var då, om inte mer.
 
Just när jag var runt 18-19 år trodde jag inte att jag skulle kunna sluta med det här just av den anledningen. Jag hade delvis rätt. Jag behöver fortfarande skriva av mig för att kunna sova ordentligt om nätterna -- för att kunna somna överhuvudtaget. Jag tenderar att tänka på allt mellan himmel och jord även när jag ska sova. Det är sådant som kan hålla mig vaken till halv fem på mornarna. Vissa nätter har jag inte kunnat somna överhuvudtaget, vilket har gjort arbetsdagarna lagom roliga. 
Mer än så blir detta mer påtagligt om jag inte skrivit av mig. 
Som sagt använde jag mig av bloggen till det.
Nu skriver jag för hand. 
Och otroligt nog har det gett mig mer. 
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, om man tänker efter. När man skriver för hand, för enbart en själv, behöver man inte redigera. Man kan skriva ur sig allt som faller en in utan att riskera att känna sig blottad. Hur öppen man än må vara på en blogg, är det en hel del man behåller för sig själv. Jag vet inte hur det är/varit för andra, men för mig har det handlat om att få kunna behålla en del av en själv -- en del som tillhör bara en själv, och ingen annan. 
 
Jag vet inte riktigt varför jag sitter här framför datorn, eller ens vad jag håller på med, för att vara helt ärlig. 
Jag vet att en del av mig tänkte att jag skulle "make the most of it" när jag fick igång en dator som inte varit igång på några år, men det förklarar inte riktigt hur jag hamnade här, eller varför en jag ens skriver. 
Jag antar att...
Tillfället kom, och jag ville väl ta reda på om jag saknat detta.
För att vara helt ärlig tror jag inte att jag någonsin gjort det. 
Jag älskar att skriva, det har då inte förändrats, men jag finner så pass stort nöje med att skriva för hand att jag aldrig saknar skrivandet. Det hade varit annorlunda om jag förlorat den möjligheten på något som helst sätt, men det har jag inte. 
Däremot saknade jag idén om att blogga, men det handlade mer om självuppfyllelse än någonting annat; att jag på något sätt ville bekräfta mig själv. Rousseau sade en gång "Jag tänker, alltså finns jag". I den tid vi lever i nu, för att uttrycka sig som så, handlar det nästan mer om "Jag syns, alltså finns jag". Användning av sociala medier är praktexempel på detta, och bloggar likaså. Och jag tror faktiskt att det var det jag ville göra, när det kom till kritan. Jag försökte glorifiera det hela genom att påstå att jag ville nå ut till åtminstone någon person när det kom till mina åsikter (nej, inte ens i min glorifiering handlade det om att få någon att tänka som mig, utan att få folk att tänka till överhuvudtaget, vilket jag inser nu låter förminskande), men jag tror faktiskt att det beror på någonting så pass banalt som att jag ville synas, och därmed få min existens bekräftad.
 
...och ändå sitter jag kvar här.
Återigen; Jag vet inte varför jag sitter här igen, och slänger ur mig alla dessa tankar. Jag menar, är det inte en form av hyckleri att skriva så bryskt om mitt egna bloggande i ett blogginlägg?
Eller ska jag "nöja mig med" att se det som självkritik gentemot mitt 18-/19-åriga jag?
 
"Jag syns, alltså finns jag"...
Tja, jag måste medge att jag syns nu. Jag menar verkligen inte att låta arrogant, det är bara det att jag är lättare att känna igen här omkring där jag bor. Dels för att jag har fler tatueringar sedan sist, som är rätt synliga, och dels för att jag kapat av några decimeter hår, men jag trivs så bra med mig själv för en gångs skull att jag inte längre försöker gömma mig. Och människor omkring där jag bor lägger märke till det.
Även människor "utanför" lägger märke till det, och det har hänt ett par gånger att jag kunnat stanna upp för att prata med främlingar då de börjat prata med mig (tro mig, jag är fortfarande alltför blyg för att kunna initiera någonting själv). 
Jag måste medge att jag saknar anonymiteten. 
Så nej, den här gången handlar det inte om att jag vill få min existens bekräftad. 
Däremot har jag precis gått ut på semester nu. Risken finns att jag inte klarar av att befinna mig i mitt eget huvud helt själv; Risken finns att jag inte vill vara ensam med mina tankar, och med tanke på att de flesta jag känner befinner sig antingen utomlands eller på sin jobb.. Tja, det är en smäll jag får ta när jag visste att det här skulle hända (samma sak hände nämligen förra året, när jag gick ut på semester). 
Så vem vet?-jag kanske dyker upp igen någon gång de kommande tre veckorna
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: