Konsten att inte hamna på väggen

Någonting som kommit fram allt mer och mer (någonting som jag, om inte annat, lagt märke till i större grad) är föreställningen om att jag skulle kunna se bättre ut.
Detta är något jag tagit upp flera gånger tidigare, men det är också någonting som är så pass förekommande att man inte kan undgå att ta upp det fler gånger. 
Och vad exakt menar jag med detta?
 
Jag tänker inte hålla undan med att jag, under en period, gick ner en del i vikt.
Jag tänker inte heller hålla undan med att jag stannat kvar kring den vikten/den kroppsformen de senaste två åren. Just när det väl hände var det många som prompt skulle påpeka att jag var smalare och att jag såg bättre ut. Men vet ni vad?-jag såg precis likadan ut. Jag såg fortfarande ut som jag, bara att jag var lite smalare. 
Någonting jag fått höra en hel del de senaste åren är att jag måste se till att hålla figuren -- att jag måste akta mig för att gå upp i vikt (igen). Detta trots att jag aldrig någonsin varit stor. När jag vägde som mest bar jag runt på bara några få kilos övervikt. Jag kan nog inte påstå att jag mådde fysiskt bra under den perioden, men det handlade inte om min vikt så mycket som vad jag åt. Ja, jag tänker återkomma till det.
 
Som sagt, jag ska tänka mig för att gå upp i vikt, för Gud förbjude att jag skulle bli större än vad jag är nu. 
Gud förbjude att jag skulle få njuta av en kanelbulle på jobbet när blodsockret börjar sjunka, eller bara när jag vill ha någonting gott till kaffet. För vad som än händer, får jag inte gå upp i vikt.
Vad som än händer får jag inte bli "ful".
Och det är nu jag börjar närma mig min faktiska poäng. 
När jag vägde som mest och var som "störst", fick jag höra flera gånger om att jag skulle gå ner i vikt för att kunna se bra ut. Vad upptäckte några av dessa personer när jag väl gick ner i vikt? Å ena sidan fanns det personer som skulle hävda att jag såg bättre ut. Å andra sidan fanns det personer som försökte ge mig "tips" på hur jag skulle se ännu bättre ut. Det senare sker fortfarande, i viss mån, och jag kan inte låta bli att undra vad det beror på. 
Beror det på att man vill få mig att se så bra ut som möjligt, och att det inte räckte med viktnedgång?-insåg man att jag fortfarande såg likadan ut som tidigare, om än smalare?
 
Min vikt är inte ett lika stort problem för andra nu som det var under gymnasietiden, även om vissa fortfarande är noga med att påpeka att jag inte får gå upp i vikt igen.
Men däremot finns det andra aspekter av mitt utseende som irriterar.
Det kan handla om vad jag borde göra åt de ärr jag fått under åren. Det räcker med att jag skär mig på kartong för att jag ska få ärr. Med tanke på alla myggbett jag fått under åren; med tanke på alla gånger jag ramlat; med tanke på brännsåren jag fått när jag lagat mat (ett tips är att inte plötsligt skrika till när en person i närheten har armen inne i en ugn, redo att ta ut en pastagratäng, för det kan leda två brännsår som, efter några dagar, börjar vara); med tanke på att jag har haft dålig hy (och fortfarande har) som lämnat efter sig ärr...tja, låt oss bara säga att jag inte är så ärrfri som jag vill vara. Lägg märke till att jag skrev "vill vara", för vad tror ni det beror på? Min dåliga självkänsla? Ja, delvis, men var kommer den dåliga självkänslan från? Jo, den kommer från alla kommentarer om vad jag borde göra åt saken. Den kommer från alla kommentarer som säger att jag inte är tillräckligt fin som jag är. Tro mig, om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte brytt mig. Om det inte varit för alla kommentarer hade jag inte varit självmedveten. Hade det inte varit för alla kommentarer hade jag inte fått för mig att undra vad människor egentligen tycker om mina armar och skulderblad. 
Jag har fått höra att jag borde försöka bleka mina ärr med tomater.
Jag har fått höra att jag borde tatuera över ärren.
Jag har fått ta emot tips på diverse medel jag kan använda mig av för att kunna se "fin ut att titta på".
Jag har även fått höra att min dåliga hy inte är någonting man tänker på, men då av de personer som känner mig bäst. För uppenbarligen tänker folk på min hy tillräckligt mycket för att kommentera den. De som känner mig tänker mer på mig som person än någonting annat. 
Återigen, detta är något jag tänker komma tillbaka till.
 
Precis som med min vikt kan jag inte låta bli att tänka vad nästa steg är.
När folk inte längre kunde anmärka på min vikt, började de anmärka på min hy. 
Så vad blir nästa steg när människor inser att jag fortfarande kommer se ut som jag gör, oavsett om jag har felfri hy eller inte?
Jag har redan fått höra vad jag borde göra och inte göra med mitt hår, trots att jag försöker styla det på ett sätt som jag känner mig mest bekväm med.
Jag har fått höra att jag borde tänka mer på min klädstil, trots att jag har de kläder jag känner mig bekväm i.
Jag har fått höra att jag borde sminka mig mer, även när jag står på jobbet, trots att jag inte trivs vidare bra med det.
Jag har fått höra att jag borde noppa ögonbrynen, även när jag påpekat att jag inte kommer göra det då det gör alldeles för ont (och ja, detta kommer från tjejen skrattade när hon fick nyckelbenet tatuerat). 
Jag har fått höra att jag borde ha mer smycken på mig trots att jag har mer än tillräckligt. När det kommer till smycken föredrar jag ringar framför allt annat, men tydligen är det inte tillräckligt.
 
Vilka fysiska "förändringar" jag än genomgår kommer jag fortfarande se ut som mig själv.
Man kommer alltid hitta någonting man kan förbättra hos mig, men när det kommer till kritan kommer man aldrig kunna förbättra mitt utseende då jag alltid, i slutändan, kommer fortsätta se ut som jag gör. 
Mina kindben kommer alltid finnas där. Precis som mina käkar, mina axlar, mina höfter, mina ögon, min mun, min näsa... Även om jag skulle göra någonting åt att förbättra min hy skulle den "blossa upp" när jag får min ägglossning. Den enda permanenta lösningen vore att göra någonting åt det, men vad skulle en hysterektomi göra för nytta för mig, som inte behöver en? 
Det är detta jag menar med att det finns en föreställning om att jag skulle kunna se bättre ut.
Mer än så finns det dessutom en föreställning om att jag skulle må bättre av att se bättre ut, men det stämmer inte. Jag mår inte fysiskt bättre nu när jag är smalare av den anledning att jag är smalare. Jag mår fysiskt bättre för att jag är mer medveten om vad jag äter; jag är mer medveten om att försöka få i mig så många näringsämnen som möjligt vid varje måltid. Mängden tänker jag inte på, så länge jag blir mätt.
Även om jag varit smal under gymnasietiden, och även om jag gått upp i vikt de senaste åren istället för ner, hade jag mått fysiskt bättre nu pga den mat jag äter (för ja, även smala personer kan må dåligt rent fysiskt pga dålig kost, oavsett om man äter mycket av dålig mat eller om man inte äter alls).
 
Nej, jag kommer aldrig må bättre av att bli tagen för ett utseende och inget annat.
Jag kommer aldrig må bättre av att ständigt få ta emot kommentarer som endast är till för... Ja, för vadå? För att bli någon man ska slippa skämmas över att bli sedd med? För att bli mer av en tavla man kan hänga upp på väggen än en faktisk person?
Saken är den att jag är en person.
Jag må vara blyg, men jag har en stor personlighet.
Det är det som gör att mina vänner inte tänker på hur jag ser ut. Det är det som gör att de inte tänker på min dåliga hy, min vikt (inte längre i alla fall; när jag förlorade som mest blv de oroliga), hur jag stylar mitt hår, att jag inte sminkar mig, att jag inte noppar ögonbrynen... De lägger märke till mig. 
Detsamma gäller alla personer.
Folk får säga vad de vill, men när det kommer till kritan skiner personligheterna igenom. Det spelar ingen roll hur söt/snygg någon är om denne har en hemsk personlighet på samma sätt som en bra personlighet blir det enda man ser "trots" utseendets brister.
 
Så nej, jag kommer aldrig kunna bli "finare att titta på".
Dels för att mina drag alltid kommer finnas där, om jag inte bestämmer mig för att genomgå operationer, men främst för att min personlighet kommer förbli densamma. Oavsett hur jag ser ut/kommer se, kommer min personlighet alltid ta över.
Är inte det någonting värt att satsa på snarare än att försöka få så fin hy som möjligt? Att satsa på sin personlighet snarare än sitt utseende ger trots allt mer i längden.
 

Än finns jag kvar

Jag kommer ihåg hur jag, "en gång i tiden" (så att säga). inte kunde hålla mig en dag från att blogga.
Jag kände då att jag hade för mycket inom mig som jag ville få ut på ett eller annat sätt.
Jag vill inte påstå att det är någonting jag har nu. Just då, när jag var runt 18-19 år (även 20, för den delen), var det just den formuleringen jag själv använde mig av gång efter annan -- "jag har mycket inom mig". Som sagt vill jag inte påstå att så är fallet nu, men visst tänker jag lika mycket nu som jag gjorde då.
Jag är fortfarande lika åsiktsstark nu som jag var då, om inte mer.
 
Just när jag var runt 18-19 år trodde jag inte att jag skulle kunna sluta med det här just av den anledningen. Jag hade delvis rätt. Jag behöver fortfarande skriva av mig för att kunna sova ordentligt om nätterna -- för att kunna somna överhuvudtaget. Jag tenderar att tänka på allt mellan himmel och jord även när jag ska sova. Det är sådant som kan hålla mig vaken till halv fem på mornarna. Vissa nätter har jag inte kunnat somna överhuvudtaget, vilket har gjort arbetsdagarna lagom roliga. 
Mer än så blir detta mer påtagligt om jag inte skrivit av mig. 
Som sagt använde jag mig av bloggen till det.
Nu skriver jag för hand. 
Och otroligt nog har det gett mig mer. 
Å andra sidan kanske det inte är så konstigt, om man tänker efter. När man skriver för hand, för enbart en själv, behöver man inte redigera. Man kan skriva ur sig allt som faller en in utan att riskera att känna sig blottad. Hur öppen man än må vara på en blogg, är det en hel del man behåller för sig själv. Jag vet inte hur det är/varit för andra, men för mig har det handlat om att få kunna behålla en del av en själv -- en del som tillhör bara en själv, och ingen annan. 
 
Jag vet inte riktigt varför jag sitter här framför datorn, eller ens vad jag håller på med, för att vara helt ärlig. 
Jag vet att en del av mig tänkte att jag skulle "make the most of it" när jag fick igång en dator som inte varit igång på några år, men det förklarar inte riktigt hur jag hamnade här, eller varför en jag ens skriver. 
Jag antar att...
Tillfället kom, och jag ville väl ta reda på om jag saknat detta.
För att vara helt ärlig tror jag inte att jag någonsin gjort det. 
Jag älskar att skriva, det har då inte förändrats, men jag finner så pass stort nöje med att skriva för hand att jag aldrig saknar skrivandet. Det hade varit annorlunda om jag förlorat den möjligheten på något som helst sätt, men det har jag inte. 
Däremot saknade jag idén om att blogga, men det handlade mer om självuppfyllelse än någonting annat; att jag på något sätt ville bekräfta mig själv. Rousseau sade en gång "Jag tänker, alltså finns jag". I den tid vi lever i nu, för att uttrycka sig som så, handlar det nästan mer om "Jag syns, alltså finns jag". Användning av sociala medier är praktexempel på detta, och bloggar likaså. Och jag tror faktiskt att det var det jag ville göra, när det kom till kritan. Jag försökte glorifiera det hela genom att påstå att jag ville nå ut till åtminstone någon person när det kom till mina åsikter (nej, inte ens i min glorifiering handlade det om att få någon att tänka som mig, utan att få folk att tänka till överhuvudtaget, vilket jag inser nu låter förminskande), men jag tror faktiskt att det beror på någonting så pass banalt som att jag ville synas, och därmed få min existens bekräftad.
 
...och ändå sitter jag kvar här.
Återigen; Jag vet inte varför jag sitter här igen, och slänger ur mig alla dessa tankar. Jag menar, är det inte en form av hyckleri att skriva så bryskt om mitt egna bloggande i ett blogginlägg?
Eller ska jag "nöja mig med" att se det som självkritik gentemot mitt 18-/19-åriga jag?
 
"Jag syns, alltså finns jag"...
Tja, jag måste medge att jag syns nu. Jag menar verkligen inte att låta arrogant, det är bara det att jag är lättare att känna igen här omkring där jag bor. Dels för att jag har fler tatueringar sedan sist, som är rätt synliga, och dels för att jag kapat av några decimeter hår, men jag trivs så bra med mig själv för en gångs skull att jag inte längre försöker gömma mig. Och människor omkring där jag bor lägger märke till det.
Även människor "utanför" lägger märke till det, och det har hänt ett par gånger att jag kunnat stanna upp för att prata med främlingar då de börjat prata med mig (tro mig, jag är fortfarande alltför blyg för att kunna initiera någonting själv). 
Jag måste medge att jag saknar anonymiteten. 
Så nej, den här gången handlar det inte om att jag vill få min existens bekräftad. 
Däremot har jag precis gått ut på semester nu. Risken finns att jag inte klarar av att befinna mig i mitt eget huvud helt själv; Risken finns att jag inte vill vara ensam med mina tankar, och med tanke på att de flesta jag känner befinner sig antingen utomlands eller på sin jobb.. Tja, det är en smäll jag får ta när jag visste att det här skulle hända (samma sak hände nämligen förra året, när jag gick ut på semester). 
Så vem vet?-jag kanske dyker upp igen någon gång de kommande tre veckorna