Ett brev från mig, till dig som kund

Du fick en dålig start på dagen.
Tro mig, det är fullt förståeligt. Vi har alla dåliga morgnar, som kan leda till dåliga dagar.
Mer än så är vi alla människor -- varken mer eller mindre.
Man orkar trots allt bara med så mycket.
Tro mig, jag förstår det. 
Jag förstår att du inte orkar vara på bra humör när ungarna stretar emot när det är dags för dem att kliva upp för att komma iväg till dagis eller skola. Jag förstår att du inte orkar vara på gott humör när du inser att du kommer missa tåget och därmed för sent till jobbet. Jag förstår irritationen när du inte ens blir försenad till jobbet då tågen strular; då du inte ens kommer iväg. Jag förstår att du inte har det i sig att vara på topp när allt verkar vara emot dig på morgonen. Jag förstår att frustrationen blir så överväldigande att du behöver lätta på trycket.
Och jag har förstått att det många gånger är lättare för dig att släppa ut all irritation på en helt okänd person som gör sitt bästa för att själv klara av sin arbetsdag.
 
Jag förstår att det är lättare att släppa ur sig sin ilska på en person du vet med dig att du (med största sannolikhet) inte kommer träffa igen. Jag förstår att det är lättare det än att möta konsekvenser av någon du känner. Jag förstår att du egentligen inte menar någonting illa -- att jag helt enkelt befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
Jag förstår att jag inte gör saken lättare för dig när jag nekar dig cigaretter då du saknar några kronor.
Jag förstår att jag inte gör det lättare för dig när jag inte alls är medgörlig och kan bjuda på de där sista fyra kronorna. Det rör sig trots allt om bara fyra kronor. Det är väl ändå någonting jag kan bjuda på?-det är trots allt ingenting, och du kan trots allt komma förbi senare med de där kronorna om det ska vara så illa.
Jag förstår att ingenting går din väg.
Jag förstår att jag gör saker och ting svårare när jag nekar dig nikotin -- just det du behöver mest av allt en morgon som denna. 
Och jag förstår att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
På min arbetsplats.
 
Det är mycket jag förstår, men nu vill jag att du förstår.
Jag gör bara mitt jobb, och precis som vem som helst har jag mina arbetsuppgifter som jag behöver göra. 
Detta på samma sätt som jag har riktlinjer jag behöver följa.
Mellan varven är det inte ens riktlinjer det rör sig om, utan faktiska lagar. Det är inte av elakhet jag nekar dig att köpa Triss-lotter som du kan skrapa tillsammans med ditt/dina barn. Det är inte av elakhet jag nekar er det nöje du en gång hade med dina föräldrar. Jag nekar dig detta köp för att lagen säger att det är det jag ska göra. 
Att jag nekar ett sådant köp gör mig inte löjlig.
Det finns dock inget i lagen som hindrar mig från att bjuda på de där sista kronorna (inte vad jag vet om, i alla fall). Men jag måste få ihop en kassa som stämmer när jag ska sluta mitt arbetspass. Fyra kronor är inte mycket i "det verkliga livet", men det blir mycket på arbetsplatsen. Du må säga att du kommer dyka upp igen, men det finns ingenting som tyder på det. Kan du lova att du kommer dyka upp innan jag slutat? Kan du lova att dyka upp överhuvudtaget? Du må vara ärlig, men hur kan jag veta att du inte är glömsk eller att du kommer bli stressad under dagen?
 
Jag gör vad jag kan för att hålla god ton. 
Jag vet inte hur mycket du märker av detta, men en del av mig tycker synd om dig. Jag är inte beroende av nikotin, men jag är beroende av koffein, och jag försöker sätta mig i din sits; tänk om det varit jag som stått på din sida av kassan med för lite pengar till kaffe. 
Vem vet, du kanske märker detta. Vem vet, det kanske handlar om att du inte vill lämna butiken tomhänt. 
I vilket fall som helst bestämmer du dig för att köpa någonting litet.
Jag frågar om du vill ha kvittot efter att du har betalat. 
Du tittar på mig och snäser "Nej, vad ska jag med det till?!"
I det här läget vill jag återigen påminna dig om att jag bara vill sköta mitt jobb, och att jag faktiskt måste fråga om du vill ha kvittot. Även om du skulle vara stamkund, och även om jag vet om att du inte vill ha kvittot, måste jag fråga dig om du vill få med det. Jag vill inte vara den som ser till att personerna jag jobbar för åker på en bot på flera tusen kronor. Det må låta överdrivet, men den risken finns faktiskt, och när det kommer till kritan är det faktiskt någonting bra då det är en försäkran för dig om att köpet gått rätt till. Att köpet inte är svart.
Men jag slänger kvittot i tystnad för att inte riskera att starta något bråk.
 
Stunder som dessa är allt annat än roliga.
I början. Men det dröjer inte länge förrän man blir van och därefter hårdhudad.
Det tar inte lång tid innan man slutar ta åt sig när man får höra att man inte kan sitt jobb. Inte bara för att det är något man får höra så många gånger om, men också för att man får ta emot så mycket mer än bara det.
Att jag skulle vara dålig på mitt jobb för att jag inte alltid låter kunden ha rätt är en normal dag på jobbet. Många gånger räknas det som en av de bättre dagarna, faktiskt. 
Vill du veta hur en dålig dag kan se ut för min del?
 
Att ha kunder som kallar en löjlig är någonting man viftar bort.
Att ha kunder som kunder som säger att man måste lära sig sitt eget jobb även efter något/några år är ingenting som längre får mig att tänka till då jag vet att jag är bra på det jag gör. Hur kan jag vara så säker på det? För att jag har mina chefers och kollegors förtroende; för att jag har kollegor som arbetat längre än mig som inte är rädda för att ringa och fråga om hjälp med ett och annat. Och för att stamkunders anstikten spricker upp så fort jag kommer tillbaka från semestern. 
Jag är inte en otrevlig person mot kunder.
Det krävs mycket för att jag ska bli arg och köra ut någon. Mer än en gång har det krävts sexistiska kommentarer. 
Mer än en gång har berusade medelålders män tittat på mina tatueringar och min läppiercing och genast antagit att jag är kinky. De har, mer än en gång, varit väldigt öppna med det och sagt att jag är tråkig som inte vill ha sex med dem.
 
Mer än en gång har kunder antagit att jag är korkad.
Det är någonting som sårat mig lika mycket som de sexistiska kommentarerna gjort mig illa till mods. 
Detta är någonting jag har pratat med kollegor om för att få stöd, och vi har kommit fram till samma sak. 
Bara för att man har ett lågavlönat jobb som "vem som helst" kan få antas man vara korkad. Inte minst om man inte har detta jobb vid sidan av studier. 
Mitt lågavlönade jobb är "allt" jag har. 
Jag har ingen examen att visa upp.
Jag har ingen skola att åka till.
Det enda jag har att luta mig tillbaka mot är min gymnasieutbildning. 
Och om du måste veta gick jag ut skolan med ett snitt på 18,1 (av 20). Detta lyckades jag med trots att jag gick in i väggen under sista året. Jag pressade mig själv så pass hårt redan då att jag inte klarar av att plugga vidare. Jag försökte mer än en gång, men efter tre grundkurser på universitetet gav jag upp. Dels för att jag inte fastnade för något, men också för att jag stängde av under tentaveckorna. Många gånger åt jag ingenting om dagarna för att jag helt enkelt inte hade något sug. 
Du kanske också vill veta att jag läser en hel del. Just nu läser jag "Anna Karenina". Jag kunde hitta den på svenska när jag skulle beställa boken, så det fick bli på engelska. Det är förvånansvärt lätt att läsa den, men samtidigt har jag läst Shakespeare på engelska sedan jag var 17 år. Böcker på engelska började jag läsa när jag var 11. Det var även då jag började läsa kortare texter antingen upp och ner eller spegelvänt bara för att kunna utmana mig själv.
Jag är inte bara "booksmart", som man säger, passande nog, på engelska. Jag kan vara, om jag får säga det själv, insiktsfull mellan varven. Jag har äldre kompisar som beundrar mig för det jag säger. De är inte heller rädda för att be mig om råd och ofta glömmer de bort att jag faktiskt är yngre än dem. 
 
Så nej, korkad är jag inte, men det är det jag många gånger antas vara.
Det på samma sätt som jag antas vara en "jävla fitta" när jag nekar, vad jag misstänker är, minderåriga cigaretter. 
Eller på samma sätt jag antas vara kinky då jag har en piercad läpp.
Eller på samma sätt som jag antas måste hålla en god ton när jag blir utskälld av dig som kund när du känner att jag gör dig orätt genom att inte låta dig ha rätt. "Kunden har alltid rätt", eller hur?
 
Men nej, många gånger har kunden fel.
Även du.
 
Ja, jag förstår att du har en dålig dag.
Men jag vill också att du ska förstå att du riskerar att ge mig en dålig start på en dag som inte kan garantera mig någonting gott. 
Jag förstår att det blir mycket för dig när allt som kan gå fel går fel. 
Men jag vill också att du ska förstå att saker och ting går fel för mig också. Det är inte bara du som kund som drabbas när kortterminalen bestämmer sig för att strejka, och i det läget finns det lika lite för mig att göra som för dig; i det läget hjälper det inte att sucka och att be mig att skynda mig.
Jag förstår att det till sist blir för mycket för dig.
Jag förstår att jag befinner mig på fel plats vid fel tillfälle.
Men jag vill också att du ska förstå att jag befinner mig på min arbetsplats vid, enligt schemat, rätt tidpunkt.
Jag förstår att du vill ha rätt och att du vill att jag ska sköta mitt jobb som butiksbiträde.
Men jag vill också att du ska förstå att det är just det jag gör. 
Jag förstår att du är stressad över att bli försenad till ditt jobb och att du riskerar att missa ett viktigt möte.
Jag förstår att du har ett bredare ansvarsområde än vad jag har -- kanske rent utav vad jag någonsin kommer få -- och att mycket står på spel. Jag förstår att du har ett viktigare jobb än vad jag har.
Men jag vill också att du ska förstå att jag blir påmind om detta varje dag av andra personer.
Jag förstår att det krävts mycket slit från din sida för att komma så långt som du kommit.
Men jag vill också att du ska förstå att det krävts en hel del slit från min sida också även om jag inte hamnade där jag ville hamna.
Jag förstår att inte vem som helst kan ha det jobb du har.
Men jag vill också att du ska förstå att inte vem som helst hanterar mitt jobb heller då det, till mesta del, består av att hantera otrevliga personer utan att låta kommentarer krypa under skinnet.
Det innefattar även kunder som dig. 
 
Och som jag skrev tidigare:
Vi är alla människor -- varken mer eller mindre.
Och man orkar bara med så mycket.
 
Jag orkar bara med så mycket...