Alla dessa skönhetstips

Om man intresserar sig för smink, hud- och hårvård och dylikt, är det en sak.
Det har man all rätt att vara, men om det är någonting jag fortfarande har svårt för så är det just skönhetstips. Jag kan inte tala för killar, men jag kan säga att man har alltför många saker att tänka på som tjej.
Och många gånger är det just det det kommer tillbaka till; utseendet.
Det är någonting jag tagit upp tidigare -- att det inte spelar någon roll att jag är ambitiös av mig som person, eller att jag bryr mig om andra då jag ändå inte är tillräckligt söt. Det är någonting jag accepterat, men det betyder inte att det inte känns när det kommer på tal. Oavsett om man tycker om mitt utseende eller inte är jag trött på att bli sedd för det. Utseende är det första man lägger märke till hos en person, men därefter gör man ett val att försöka se personen. Är det verkligen någonting man gör när man hellre tipsar mig om hur jag på bästa sätt ska sminka mig istället för att rekommendera böcker? Ja, jag är väl medveten om att inte alla gillar att läsa, men samtidigt är det någonting man lär sig väldigt snabbt om mig; Om man valde att försöka se mig som den jag är istället för den jag "borde" vara skulle det inte dröja länge innan man insåg att jag föredrar att läsa framför att sminka mig. Har jag inte läst på en vecka är det något som inte stämmer på samma sätt som man vet att något inte stämmer om jag sminkar mig två gånger inom loppet av samma vecka. 
 
Vad jag snabbt tröttnar på när man ger mig alla dessa skönhetstips är inte bara att det får mig att bli illa till mods. 
Att få höra att man borde sminka sig för att se finare ut kan smälla till min självkänsla. Tänk er själva att flera gånger få känna att man är otillräcklig bara p.g.a. sitt utseende. Mer än så, tänk att flera gånger känna att andra försöker säga att man kommer få det så mycket bättre bara man gör sig lite finare. På vilka sätt skulle det vara bättre? Bara för att man ser lite finare ut betyder det inte att alla ens problem försvinner. Man har fortfarande sin vardag att ta itu med. Ens laster som påverkat en försvinner inte heller med ett svep. Det som kan hända är att man får lite fler blickar på sig, och vad hjälper det på en skala? Vad hjälper det när man blir sedd för en fasad mer för sin person?
Det jag blir mest irriterad över är att... I mitt fall har vissa en sådan klar bild av hur jag skulle kunna se ut -- av hur jag borde se ut. Och tydligen borde jag sminka mig oftare, jag borde klippa och färga håret (mer än så har jag fått höra att jag borde strunta i att donera håret -- vilket jag hoppas kunna göra om bara några månader -- och att jag överdrivit det hela och att jag därför borde sluta upp med det), att jag borde noppa ögonbrynen, att jag borde ha andra typer av kläder på mig då jag hållt mig till samma stil i så många år...
För det första är det inte en bild av mig de har. Börjar man se mig för den jag borde vara istället för den jag är har man problem, om ni frågar mig. För det här sträcker sig längre än "Den där skjortan är så osmickrande på dig, testa den här istället". Vill man ändra på min stil, och om man är så pass tydlig med det som vissa har varit, då har man verkligen problem med hur jag ser ut. Det är i det läget som en del av mig bara vill säga "Om du har sådana problem med mig behöver du inte titta på mig". 
 
Nu kom jag, som vanligt, av mig.
Det jag funderar mer på är vad alla dessa skönhetstips är till för; Är de till för att tipsa personer hur man på bästa sätt kan lyfta fram sina bästa drag så att man kan känna av en växande självkänsla, eller är de helt enkelt tips på hur man ska göra sig finare för omgivningen, så att dessa kan få sig en fin utsikt mellan varven?
 

En bra start på dagen

 
Gårdagens frukost bestående av amerikanska pannkakor, kaffe, juice och mackor.
 
Jag måste säga att jag börjar gilla det här med frukost nu, till skillnad från tidigare.
Men det beror också på om man pratar om mina lediga dagar eller inte, eller mer bestämt morgnar.
När man ska upp och jobba tidigt hinner man inte ta sin tid. Om inte annat vet jag med mig själv att jag vägrar gå upp halv fem på morgonen för att kunna få en lugn start på dagen när jag kan gå upp 1½ timme senare. 
 
De lugna morgnarna kommer så fort jag blir ledig.
Då kan det ta några timmar innan jag får i mig frukost, men det känns skönt. Jag har svårt att äta det första jag gör när jag kliver upp. Det gör mig smått illamående, men när jag tar min tid hinner jag bygga upp en hunger. Den där tiden det tar innan jag blir hungrig gör det också möjligt för mig att verkligen göra någonting av det hela. Det handlar främst om amerikanska pannkakor och äggröra, men det kan även röra sig om scones. 
Jag hinner sätta på kaffet och kan njuta av det utan att bränna sönder munnen.
Egengjord varm choklad är inte heller helt fel på vintrarna.
Det var visserligen ett tag sedan jag åt rostat bröd, men det är skönt att kunna stanna upp och bara lukta. Doften av nyrostat bröd är bra härlig, och ännu bättre blir det när man inte behöver rusha -- när man inte behöver stressa förbi hela morgonen för att hinna komma till jobbet.
 

Ingen sida är bättre

Just på Facebook vet jag med mig att jag sett mycket om både vänster- och högerextremismen. 
Vad som är smått oroväckande är att många ställer sig på de vänsterextremas sida. 
Missförstå mig inte; Jag är stolt över att de jag känner ställer sig mot högerextremismen -- mot rasismen, mot nazismen -- men jag ser inte hur det ena skulle vara bättre än det andra. Inte minst när båda sidor använder sig av våld, och det är väl det som varit "det stora" sedan vänsterextremister blivit dömda till fängelse för det som hände i Kärrtorp förra året.
 
Jag tror verkligen att vi lever i en tid där våld förskönas om det kommer från "rätt" håll. 
Jag vet att jag tänkte i de banorna när jag var yngre. Det finns något heroiskt i att använda sig av våld för de svaga, eller hur?
När högerextrema använder sig av våld för att, enligt dem, på bästa sätt driva ut "fel" personer är det dåligt.
När vänsterextrema använder sig av våld för att driva bort de högerextrema som attackerar personer som redan befinner sig i utsatt läge är det bra. 
Det är just det jag inte kan hålla med om, till skillnad från mitt 16-åriga jag. Våld är våld oavsett från vilket håll det kommer från. 
Man försöker påstå att våld ibland är den enda lösningen, och till viss del kan jag hålla med. Jag kan inte tänka mig att jag skulle resonera med en våldtäktsman som attackerar mig; Jag tror knappast att jag skulle be honom lugna sig, dra några djupa andetag och låta honom tänka på konsekvenserna och fråga "Har det slagit dig att jag kan ha gonorré?".
Jag tror inte på våld, men jag tror på försvar. Det finns en skillnad där, även om man själv inte tror det. 
Om man ser någon bli slagen kan man ringa polisen.
Man kan hojta till för att låta dem veta att de har blivit sedda.
Man kan, om man är dumstridig nog, försöka skilja personerna åt (inget att rekommendera i första taget då man själv riskerar att bli slagen) och i värsta fall kan man använda det våld som krävs för att få bort personen, men då ska det vara proportioneligt. Att i det läget dra fram en kniv är inget jag kan säga att jag står för, oavsett vad man har för avsikter.
 
Många verkar tro att man inte kommer komma någon vart utan våld, men det är inte sant.
Jag kan däremot se hur man skulle kunna tro det. Segregationerna i förorterna runt om i Stockholm uppmärksammades (minst sagt!) förra året i samband med alla bränder. 
Hade människorna tagit till fredliga medel hade personerna inte uppmärksammats.
Men det var just det som blev problemet. I samband med bränderna började man lägga märke till personerna, men inte problemet. Politiker pratade om ungdomar som inte kunde respektera svensk lag snarare än att erkänna segregationen. 
En månad senare satt folk runt om i Stockholm inte längre fastklistrade framför TV:n och följde utvecklingen. Det hade blivit "gamla nyheter". 
 
Vad bidrog våldet till? Ingenting.
Precis som man anser att fredliga medel skulle ha gjort.
Den främsta skillnaden är väl att våldet orsakade skada på ett sätt som fredliga demonstrationer inte skulle ha gjort.
 
Det var det som var det stora bakslaget i Kärrtorp. Den fredliga demonstrationen blev inte vidare fredlig, vilket berodde på både...tja, alla sidor.
Högerextrema som gick till attack.
Vänsterextrema som svarade på våldet.
Att polisen var underbemannad var även det bra konstigt, om ni frågar mig, då man vet med sig mycket väl vilka reaktioner dessa demonstrationer väcker (väcker, inte "kan väcka"!)
 
Det finns en förskönande bild av vänsterextrema -- en romantiserande, herotisk bild -- som skrämmer mig lite smått. I alla fall när det kommer till våldshandlingarna. Ingen sida är bättre än den andra när det kommer till våld. Vilka personer som än blir skadade, blir personer skadade. Oavsett vad personen står för måste man på något sätt komma ihåg att denne är någons vän, pojkvän, flickvän, man, fru, bror, syster, dotter, son och/eller kanske rent utav förälder. 
 
Jag tänker dock erkänna att jag tar bredare avstånd från högerextrema än vänsterextrema.
Om dessa två är fredliga är chansen större att jag håller med den vänsterextrema.
Men jag tar lika stort avstånd från våldet som "kampen om att försvenska Sverige".
 
Som fotnot kan jag även tillägga att jag tycker att det var bra att de vänsterextrema som gick till attack i Kärrtorp fick det straff de fick då de använde sig av kniv. Men i många avseenden känner jag också att de högerextremister som var inblandade kom lindrigt undan (bortsett från den som blev knivhuggen)
 

Vad hände med studietekniken?

Det känns som att det är det jag håller på med just nu; plugga.
Det märks tydligt att jag har tappat mycket av min studieteknik som jag hade under skoltiden, men det gör inte så mycket av två skäl:1) Jag har inget prov/ingen tenta att stressa inför och det handlar mer om att ta ställning snarare än att mata in information till den grad där man känner att pizza inte vore en helt dålig idé (jag gillar inte pizza, om den inte är hemlagad -- det är någonting jag tröttnat på) och 2) Min tidigare studieteknik var att stressa sönder mig själv. Nu när jag inte har någon stress, har jag inte heller någon teknik. 
Det känns rätt bra, för att vara helt ärlig.
 
Jag håller på att läsa mig in på Europaparlamentsvalet.
Säg vad ni vill, men jag tycker att det är viktigt att rösta. Dels för att man får chansen att tycka till, dels för att jag tycker att det är viktigt att man tar ställning i det man är del av (inte alla är glada över att Sverige är del av EU, men det är så det är, och då kan man lika gärna ta ställning), men främst för att vi ändå har en rösträtt. Det är allt annat än givet runt om i världen, framför allt om man är kvinna. Är man berättigad till rösträtt ser jag ingen anledning till varför man inte ska utnyttja den. Jag själv vill gärna ta chansen att vara med och ta ställning oavsett om det gör skillnad eller inte, så jag sitter och läser på, men jag tycker att man kan rösta blankt om man inte vill rösta överhuvudtaget. Det i sig blir ett ställningstagande i sig; "Jag bryr mig inte". 
Jag vill hellre se att man tar bredare ställning än så, men det är bättre att rösta blankt än att strunta i det helt och hållet. 
 
*  *  *
Nej, nu blir det att återgå till att läsa på lite.
Jag håller allt annat än med vissa av partierna, men det kan vara bra att läsa på lite om dessa också. 
 
Det är vad jag tycker, men av någon anledning kan jag inte sluta tänka på att Gisele Bündchen håller på att förstöra Blondies "Heart of Glass" för mig...