Den ytliga vardagen

För knappt ett år sedan skrev jag att det fanns två skäl till varför jag inte bloggade -- 1. att jag inte hade tid/ork efter jobbet, inte minst de kvällar jag kom hem sent (det kunde hända att jag kom hem strax innan midnatt) och 2. att jag inte mådde bra. Det senare var den främsta anledningen då jag många gånger bestämde mig för att sätta mig ner framför datorn innan jag åkte iväg till jobbet.
Hur är det nu?
Tja, många gånger beror det på att jag inte har mycket att berätta. Många dagar mår jag bara allmänt dåligt, det tänker jag inte förneka. Jag försöker då läsa så mycket som möjligt, av någon anledning, men det brukar inte hjälpa då jag inte kan koncentrera mig på handlingen. Vad som brukar hjälpa är däremot musik, som jag kan lyssna på i timmar utan att sluta. Det är det som håller mig igång när jag har svårt att hitta motivation på annat håll.
Men nuförtiden handlar min brist på blogginlägg om att jag sällan sätter mig ner vid datorn överhuvudtaget. Det skulle i sådana fall vara när jag betalar räkningar, men annars håller jag mig till telefonen, och inte ens där surfar jag mycket. När jag väl får lust att skriva vänder jag mig till mitt block. 
 
Jag har skrivit detta flera gånger tidigare, men en del av mig är verkligen trött på hela grejen.
Jag har tyvärr förlorat respekten för sådant som rör bloggandet -- inte i alla avseenden, men i många. Under årens gång har jag lärt mig att det är mycket man måste förhålla sig till, och många gånger har jag tänkt/känt att man knappt kan förhålla till sig själv för att kunna ses som en bra bloggare. Många anser att en bra blogg ska ha en snygg design och att den dessutom ska uppdateras flera gånger dagligen. Och innehållet? Tja, vad jag fått läsa ska inläggen inte vara alltför djupa/tunga -- en bra blogg ska vara rolig, inte tråkig. Men vad hände med att vara personlig? 
 
Jag är inte redo att sluta helt. Dels för att det kommer dagar där jag känner att jag måste få dela med mig om ett och annat, men jag har också skrivit så mycket tidigare som jag gärna vill bevara. Jag har vuxit en hel del genom åren vilket är något som märks av här. Det är här jag tydligast ser hur jag en gång tänkte och jag får det svart på vitt hur jag har utvecklats. 
Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på de bloggare i utlandet som riskerar att hamna i fängelse, om inte sina liv, genom att bara publicera sådant de upplever i sin vardag. Många bloggare förföljs i andra länder. De använder sina bloggar som ett verktyg för att få omvärlden att öppna upp ögonen och genomskåda den cencurerade fasaden. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta med många svenska bloggare som skriver för att provocera. 
Om det är det jag håller på med just nu vet jag faktiskt inte -- mitt mål är inte att provocera, men samtidigt håller jag inget tillbaka när jag säger att den svenska bloggvärlden känns som ett ytligt skämt jämfört med andra.
Jag säger inte att bloggare är ytliga.
Jag säger att den svenska bloggvärlden är det då man uppmuntras till att endast förhålla sig till det ytliga -- där man uppmuntras till att skriva om en fantastisk vardag, oavsett hur fiktiv den är, snarare än om hur ens verklighet faktiskt ser ut.
 
Jag är för mycket av en idealist för att inte tänka att jag borde fortsätta blogga och förhålla mig till den jag är mer än till den "typiska bloggläsare" vill att jag ska vara bara för att visa att det finns andra alternativ, så att säga. Det kanske skulle vara uppfriskande att stöta på en bloggare vars liv inte är perfekt, där allt inte är en dans på rosor och där ett bra utseende inte är givet.
Å andra sidan skäms en del av mig över att vara en bloggare, och att erkänna det, och jag vill inte skämmas över den jag är. Vad för typ av person skulle jag då vara? -En hycklare! 
Vi vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om hycklare.
 
Vi får se var detta tar vägen, men ett "hej då" blir det inte.
Inte på ett tag, i alla fall
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: