Den ytliga vardagen

För knappt ett år sedan skrev jag att det fanns två skäl till varför jag inte bloggade -- 1. att jag inte hade tid/ork efter jobbet, inte minst de kvällar jag kom hem sent (det kunde hända att jag kom hem strax innan midnatt) och 2. att jag inte mådde bra. Det senare var den främsta anledningen då jag många gånger bestämde mig för att sätta mig ner framför datorn innan jag åkte iväg till jobbet.
Hur är det nu?
Tja, många gånger beror det på att jag inte har mycket att berätta. Många dagar mår jag bara allmänt dåligt, det tänker jag inte förneka. Jag försöker då läsa så mycket som möjligt, av någon anledning, men det brukar inte hjälpa då jag inte kan koncentrera mig på handlingen. Vad som brukar hjälpa är däremot musik, som jag kan lyssna på i timmar utan att sluta. Det är det som håller mig igång när jag har svårt att hitta motivation på annat håll.
Men nuförtiden handlar min brist på blogginlägg om att jag sällan sätter mig ner vid datorn överhuvudtaget. Det skulle i sådana fall vara när jag betalar räkningar, men annars håller jag mig till telefonen, och inte ens där surfar jag mycket. När jag väl får lust att skriva vänder jag mig till mitt block. 
 
Jag har skrivit detta flera gånger tidigare, men en del av mig är verkligen trött på hela grejen.
Jag har tyvärr förlorat respekten för sådant som rör bloggandet -- inte i alla avseenden, men i många. Under årens gång har jag lärt mig att det är mycket man måste förhålla sig till, och många gånger har jag tänkt/känt att man knappt kan förhålla till sig själv för att kunna ses som en bra bloggare. Många anser att en bra blogg ska ha en snygg design och att den dessutom ska uppdateras flera gånger dagligen. Och innehållet? Tja, vad jag fått läsa ska inläggen inte vara alltför djupa/tunga -- en bra blogg ska vara rolig, inte tråkig. Men vad hände med att vara personlig? 
 
Jag är inte redo att sluta helt. Dels för att det kommer dagar där jag känner att jag måste få dela med mig om ett och annat, men jag har också skrivit så mycket tidigare som jag gärna vill bevara. Jag har vuxit en hel del genom åren vilket är något som märks av här. Det är här jag tydligast ser hur jag en gång tänkte och jag får det svart på vitt hur jag har utvecklats. 
Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på de bloggare i utlandet som riskerar att hamna i fängelse, om inte sina liv, genom att bara publicera sådant de upplever i sin vardag. Många bloggare förföljs i andra länder. De använder sina bloggar som ett verktyg för att få omvärlden att öppna upp ögonen och genomskåda den cencurerade fasaden. Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta med många svenska bloggare som skriver för att provocera. 
Om det är det jag håller på med just nu vet jag faktiskt inte -- mitt mål är inte att provocera, men samtidigt håller jag inget tillbaka när jag säger att den svenska bloggvärlden känns som ett ytligt skämt jämfört med andra.
Jag säger inte att bloggare är ytliga.
Jag säger att den svenska bloggvärlden är det då man uppmuntras till att endast förhålla sig till det ytliga -- där man uppmuntras till att skriva om en fantastisk vardag, oavsett hur fiktiv den är, snarare än om hur ens verklighet faktiskt ser ut.
 
Jag är för mycket av en idealist för att inte tänka att jag borde fortsätta blogga och förhålla mig till den jag är mer än till den "typiska bloggläsare" vill att jag ska vara bara för att visa att det finns andra alternativ, så att säga. Det kanske skulle vara uppfriskande att stöta på en bloggare vars liv inte är perfekt, där allt inte är en dans på rosor och där ett bra utseende inte är givet.
Å andra sidan skäms en del av mig över att vara en bloggare, och att erkänna det, och jag vill inte skämmas över den jag är. Vad för typ av person skulle jag då vara? -En hycklare! 
Vi vet nog alla vid det här laget vad jag tycker om hycklare.
 
Vi får se var detta tar vägen, men ett "hej då" blir det inte.
Inte på ett tag, i alla fall
 

Ljuva vårdag

 
 
Visserligen är det frukost från förra veckan, men den hade suttit fint idag; yoghurt, ostmackor och amerikanska pannkakor med lönnsirap och såklart apelsinjuice och kaffe till.
Till mitt försvar hade jag legat vaken i över två timmar innan jag tog tag i kragen och gick upp. Det är lite underligt hur hunger kan växa under illamående som hindrar en från att äta...
 
Jag hoppas verkligen att de kommande dagarna blir lika fina som idag.
Det var lite småkyligt när jag gick hemifrån, men redan när jag satt på perrongen på väg in till jobbet bara några minuter senare ångrade jag att jag inte tog min skinnjacka. Visst har det blåst lite, men i mitt fall behövdes det. Jag hade i alla fall solglasögonen med mig i väskan, och de användes väl kan jag säga er. 
Jag brukar annars inte gilla att det är så här pass varmt så här pass tidigt på året, men det är svårt att inte ryckas med i vårkänslorna. Och det kommer från mig -- pollenallergikern. Det tror jag kan vara det enda som varit dåigt med den här dagen. Jag är inte alls van vid att ta min allergimedicin (precis som vid början av varje pollensäsong), så jag har gått runt och känt mig trött hela dagen. Inte ens två koppar kaffe på jobbet hjälpte mig under dagen. Det brukar sällan hjälpa helt och hållet, men lite piggare brukar jag bli. Det krävdes en hel del självbehärskning för att inte slänga mig över en tredje kopp. Det här var nämligen innan jag fått i mig lunch. Och jag började tolv. Min dag har varit något skakig, om man säger så -- bokstavligen.
 
Precis som igår jobbade jag idag.
Till skillnad från idag började jag inte sju på morgonen för att sedan sova bort hela eftermiddagen. Till skillnad från idag kunde jag gå upp klockan tio istället för sex på morgonen, men i likhet till idag vaknade jag mer än en timme innan väckarklockan skulle ringa. Det var mer irriterande igår än idag kan jag säga er. Jag må vara en morgonmänniska, men jag är inte gjord för att gå upp klockan fem på morgonen. Egentligen är jag inte gjord för att gå upp innan halv tolv om dagarna, men det är en annan femma. 
 
Vad som händer imorgon får vi se då.
Det var länge sedan (!) jag var ute med kameran. Å andra sidan är det skönt att bara vara ute och gå med musik i öronen. Jag saknar att ta bilder, det gör jag verkligen, men jag har...vi kan väl säga att jag vistats med fel personer som förstört det hela för mig. Jag har inte brytt mig alltför mycket om hur bilderna blivit rent estetiskt och jag lägger upp bilder som jag själv känner att jag kan stå för. Tänk er hur det är att vara kring personer som bryr sig mer om att få uppmärksamhet med sina bilder (som på fullaste allvar blir på dåligt humör om bilden inte får tillräckligt många likes på diverse sidor) än att bara dela med sig av sig själv.
 
Om inte annat kommer jag säkert sätta mig ner och läsa någonstans.
Det är någonting jag inte gjort mycket av, känner jag. Jag medger att jag läst en del jämfört med andra, men när jag bara läst elva böcker på över två månader, så vet man att jag varit seg. 
 

5 saker om mig

1. Jag är lite av en språkpedant.
Att jag är en språknörd har vi nog alla konstaterat. Jag har alltid varit bra på språk, och det har främst handlat om att jag gillar ord. Jag gillar att kunna uttrycka mig på olika sätt (jag gillar snarare möjligheten att göra det; jag återanvänder mer än gärna några favoritfraser/-ord), men mer än så gillar jag hur de olika språken har influerat varandra. Jag tycker att det är det som gör språk så intressant överhuvudtaget.
Men med tanke på att jag gillar språk så mycket kan jag inte låta bli att märka ord. Vissa felstavelser kan verkligen skära i ögonen och samma sak när det gäller grammatiska fel. "De" och "dem", till exempel. Det är inte en svår regel egentligen när man väl lärt sig den, så snälla lär er den.
Regeln är att "de utsätter dem för något". 
En tumregel jag fick lära mig, som gjorde ett och annat lättare, är att "de" skrivs ut innan ett verb, och "dem" efter. 
-De hjälper dem med att flytta
Många gånger är det "de" som ska skrivas ut, och det lär man sig med tiden, men här har vi en tumregel i alla fall.
 
Att blanda ihop "de" med "dem" är en sak -- framför allt om man är ung. Att blanda ihop "de" med "det"... Jag dömer ingen, men kom igen -- det handlar om en bokstav. 
 
Engelskan är dock ännu värre. 
Inte bara när man blandar ihop "to" och "too", men främst när man blandar ihop "your" och "you're". 
En gång blev jag så irriterad när jag läste "your beautiful" att jag stängde ner datorn. (Datorn, inte datan. Tro det eller ej, men dator och data är två helt olika saker även om man kan använda sig av det ena för att samla in det andra). 
Kort sagt har jag svårt att läsa talspråk. Det är en sak att läsa en bok, och man ser talspråk i dialogerna, men att läsa längre texter kan faktiskt gå mig på nerverna. 
 
2. Jag kom in i puberteten rätt tidigt.
Japp, det här kommer bli lite väl personligt, men samtidigt känner jag att det kan vara bra att skriva om det.
Mina bröst började utvecklas när jag var tio år. Ingen hade riktigt förklarat för mig vad det faktiskt innebar. Ingen hade förklarat för mig hur ont det faktiskt gör när brösten utvecklas och hur lång tid det faktiskt tar för dem att kännas släta. Framför allt där i början kändes brösten som ihop samlade klumpar p.g.a. att bröstkörtlarna var "under utveckling", så att säga. Kan ni tänka er hur läskigt det var för mitt 10-åriga jag att känna av smärtsamma klumpar under bröstvårtorna?
Och det var bara brösten. (Jag vet; språkpedanten inom mig "skriker" att en mening aldrig ska börja med "och", men ibland ger det en något mer dramatisk effekt, eller vad säger ni?) Kan ni tänka er hur det blev när resten började komma igång?
Tjejer kommer i regel in i puberteten innan killar, och ändå väljer man att vänta med sexualkunskapen tills man kommit upp till högstadiet. Jag må ha kommit in i puberteten rätt tidigt, men jag var långt ifrån den enda tjejen som gjorde det under mellanstadiet. Det är inte självklart att det är någonting man pratar om hemma, med sina föräldrar, så därför vore det bra om skolorna tog upp sådant tidigare än vad man faktiskt gör. 
 
3. Okej, någonting mer lättsamt... -Jag har inte klippt håret på 1½ år.
Jag vet, jag vet, intresseklubben antecknar. 
Det är allt annat än nödvändig information, men det var det första jag kom att tänka på.
Det är rätt trasigt nu, men inte så trasigt som man skulle kunna tro. Jag borde klippa mig, men jag kan klara mig ett bra tag till utan att göra det. 
Det är något som är så lustigt. Jag har läst flera hårvårdstips om att man ska klippa håret minst en gång varannan månad för att det ska hålla sig friskt och fräscht. Jag har också läst att man inte ska tvätta det varje dag för att det inte ska bli torrt. 
Inte nog med att jag inte klippt mig sedan september 2012; jag har, i regel, även tvättat det varje dag. Det senare är egentligen inte så värst bra för min hårbotten, men jag har klarat mig utan att bli torr. Och ändå ser mitt hår hyffsat fräscht ut. Vill ni veta hemligheten? Jag bryr mig inte om att se bra/fin ut så jag fixar aldrig till håret. 
Jag tvättar det, jag kammar det och sätter upp det i en boll på huvudet. 
Om det är någonting jag lärt mig så är det att hårvårdsprodukter har en större tendens att få hår att se sämre ut än om man inte skulle använda sig av dem. Om inte annat sparar man tid och pengar, och i mitt fall innebär det tid till att läsa och pengar som istället spenderas på böcker.
 
4. Jag är inte fåfäng.
Med tanke på det jag precis skrev kan det verka som att jag inte fixar till håret för att det håller sig friskare i längden, och därmed ser bättre ut under längre tid, men det handlar snarare om att jag hellre vill sova om mornarna. När valet står mellan utseende och sömn väljer jag alltid sömn. Får jag inte sömn väljer jag kaffe och musik, så inte ens när jag vaknat tidigt väljer jag att piffa till mig (om jag inte illa tvunget "måste").
 
5. Jag har blivit en många (några) ser upp till.
Jag vet inte riktigt hur det gått till, eller ens när det hände, men på något vänster har det blivit så. Jag har blivit den flera stycken valt att prata med eller bara sökt sig till när de behövt en kram. Visserligen har jag varit tydlig med att man kan höra av sig till mig om man behöver fråga någonting, men visst har ett par kollegor ringt mig mer än en gång och frågat om min hjälp.
Det känns nästan lite konstigt hur det har blivit så. Inte minst med tanke på att jag "en gång i tiden" var den man sällan lade märke till överhuvudtaget. Inte bara ser man mig nu, man förlitar sig på mig och man vet att jag kan. Även det känns konstigt med tanke på att jag fått höra att jag inte är bra till någonting -- att jag var, mer eller mindre, oduglig.