Någonting att vara tacksam över?

Det är många som fått för sig att man ger mig en komplimang genom att kalla mig söt, snygg eller rent utav sexig. 
Å ena sidan är det inte svårt att förstå varför -- det är inga direkt elaka/dåliga kommentarer, och om det är en bra kommentar måste det väl ändå vara en komplimang?
Det är just det sista som gör mig smått...fundersam, skulle man kunna kalla det. Det handlar inte bara om att man ser det som en komplimnag, det handlar också om att jag förväntas vara tacksam över att höra det. Vad det beror på har jag ingen som helst aning om; beror det på att jag ska vara tacksam över att någon ser mig på det sättet överhuvudtaget?-att jag är så oattraktiv att jag ska vara glad över att någon ser bra drag hos mig?-eller beror det på att jag le, tacka och bocka för att det är det "rätta" att göra i sociala sammanhang? 
 
Jag vet med mig själv att jag ser rätt alldaglig ut i andras ögon. Jag själv ser mig som snygg, men det handlar mer om att jag accepterat mig själv. Jag vet med mig att jag kan göra precis vad jag vill med mitt utseende och ändå vara varken mer eller mindre attraktiv än vad jag redan är. Det handlar mer om att jag bär upp det jag har istället för att korrigera för att bli någon jag inte kommer kunna känna igen. 
När jag säger att jag tycker att jag ser bra ut handlar det inte om att jag tror att jag kan få vem som helst, för det vet jag att jag inte kan. Att andra ser mig som alldaglig är inget jag har emot, för att vara helt ärlig, för jag vet med mig att det finns mer som ligger under ytan.
Det är så det sett ut för mig under min uppväxt. Det är bara det att jag önskade att saker och ting var annorlunda när jag växte upp. Jag var tvungen att närma  mig 19 innan jag accepterade mig själv. Innan dolde jag min kropp så gott det gick för det var det jag tidigare blivit "ombedd" att göra. När jag växte upp fick jag höra att jag uppenbarligen var överviktig -- att det var någonting man kunde se på en gång -- och att jag behövde gå ner i vikt. Att få höra sådant när man befinner sig mitt under puberteten och har ett BMI på 22 (gränsen för övervikt är 25) stärker inte direkt självkänslan. När jag väl fick höra att jag var söt kunde jag gå runt med ett leende i flera dagar för att jag tänkte att det kanske var sant, trots allt. Det var också så man lätt kunde utnyttja mig. Det är lätt att styra en osäker 14-åring som får ta emot så pass många pikar att en liten positiv kommentar känns som en gåva. 
 
Detta är något jag inte förväntar mig att någon ska lista ut om mig, men det är det som gör att jag känner ett obehag när någon säger att jag är, exempelvis, söt. Jag kan inte låta bli att undra vilken baktanke som ligger och gror. 
Men mer än så kan jag inte se detta som en komplimang då jag, som jag redan skrivit, har mer än ett ansikte att erbjuda. Utseendet är det första man ser, registrerar och mer-ofta-än-sällan bedömer. Det är den första informationen man får, och den spontana "reaktionen" är en sak. Men det jag pratar om (eller snarare försöker prata om) sträcker sig längre än så. Om det är någonting jag upplevt är att allt kommer tillbaka till utseendet. 
När jag växte upp var jag inte tillräcklig för att jag inte hade rätt utseende. 
Jag har fortfarande inte rätt utseende, men jag bär upp det på ett annat sätt och tar inte åt mig kommentarer på samma sätt längre. Men visst händer det att jag får "tips" på hur jag ska klä mig. Nej, det handlar inte om råd ("Det här skulle passa dig"), det handlar om att jag borde byta stil och visa upp mina kurvor på ett mer uppenbart sätt. För hur annars ska jag locka till mig killar?
Jag har även fått "tips" på hur jag ska göra för att se finare ut -- för att bli fin att titta på, var den mer exakta formuleringen. 
 
Visserligen är dessa exempel de mer "extrema", och det är de dåliga. Jag har fått ta emot en del "bra" kommentarer, men det rör sig ändå om samma princip, att det återkommer till utseendet. Där det tillkommer kritik ska jag ta till mig den, och där det tillkommer beröm ska jag vara tacksam.
Det jag blir mest kritiserad för är mitt utseende. 
Det jag ska vara mer tacksam över är berömmen över mitt utseende.
Det finns mycket hos mig som person att kritisera. Jag kan förstå om man vill akta sig för det i risk att såra mig, men kritik över utseende kan såra det också. 
Det finns även mycket hos mig som person att berömma, men ändå ska jag vara mer tacksam över är berömmen över mitt utseende.
 
Jag vet att jag babblat på rätt bra nu, men jag är snart framme vid min poäng -- jag lovar.
 
Jag har pratat med vissa av mina tjejkompisar, och de har upplevt liknanade; Att vad som än händer går det tillbaka till utseendet, och det sträcker sig mer än till "den spontana reaktionen". En kollega till mig känner igen sig i mycket av det jag sagt, och hon känner likadant som mig -- att det finns mer hos oss än bara utseendet, och ändå är det just det man blir förminskad till.
Vi pratade om att man inte är tillräcklig om man inte ser bra ut.
Samtidigt blir man inte sedd för sin person om man råkar ha ett bra utseende.
Man förväntas vara mer tacksam om man får höra att man är söt än om man får höra att man är smart. 
Just det sistnämnda ser jag som ett problem, för att vara helt ärlig.
 
Jag ser mig själv som smart, ambitiös, många gånger livlig, åsiktsstark, kanske rent utav intressant. Om inte annat är min personlighet mer intressant än mitt utseende, men ändå är det mitt utseende som man fastnat för oavsett vad man tycker om det.
Av allt att berömma mig för, väljer många mitt utseende snarare än min personlighet.
Av allt att kritisera mig för väljer många mitt utseende istället för karaktärsdrag.
När detta sträcker sig längre än en spontan reaktion blir det allt man ser -- ett utseende.
 
Jag förväntar inte att man ska veta på förhand att jag känner ett obehag när man ger mig en komplimang för mitt utseende, men det var ändå någonting jag kände att jag ville förklara. Jag förväntar mig inte heller att man ska försöka se min person innan eller samtidigt som man sett mitt utseende för första gången. Men det jag förväntar mig är att man håller ögonen öppna och kan finna fler bra/dåliga saker hos mig än bara mitt ansikte efter en viss tid. 
Jag förväntar mig, att man efter en viss tid, börjar se mig för den jag är istället för enbart det ansikte jag har.
Om det är någonting jag inte tänker tillåta, är det att jag förminskas till just det -- ett ansikte.
 

Det som satte igång allt detta för mig är allt jag varit med om den senaste tiden på jobbet.
När man har det jobb jag har stöter man på en hel del stamkunder. Med tiden börjar man känna igen varandra, och med tiden börjar man prata med varandra. 
Med tiden börjar vissa stöta på en, och det är främst dessa som tenderar att se en bara för utseendet och även för en illusion snarare än ens personlighet oavsett hur många gånger man stannat upp och snackat.
En av dessa killar sade till mig att en tjej förtjänar alla komplimanger hon kan få, men allt han kunde beskriva mig som var söt. 
En annan kan säga att han saknat mig om jag varit ledig ett par dagar, men allt han kan säga om mig är att jag är söt och/eller snygg. 
Jag har via omvägar fått reda på att en tredje, en som tidigare försökt stöta på en f.d. kollega utan framgång, kille tycker att jag är snygg och vill ligga med mig. Även han är en av stamkunderna. 
Alla har försökt närma mig på ett eller annat sätt, men det är bara de första två som inte gått lika hårt fram. Men någonting alla tre har gemensamt är att de inte vill ha mig som person utan mig som illusion. Mitt utseende och mitt "ansikte utåt" som jag visar på jobbet. Jag påstår inte att det inte är en del av mig, den glada och trevliga tjejen, men det finns mer än bara det som man inte ser. Mina sidor är inget jag döljer. Ser man inte mig är det för att man gör det valet.
 
Och detta är någonting jag fått höra att jag ska vara tacksam över.
Jag ska vara tacksam över att få höra att jag är söt.
Jag ska vara tacksam över att få höra att jag är snygg.
Jag ska vara tacksam över att någon vill ligga med mig. 
Tydligen.
 
Jag inser att detta kommer låta snorkigt, men jag känner att om man inte kan se mig för mig -- eller snarare, om man väljer att inte se mig för mig -- har man inte heller gjort sig förtjänt av mig. 
Marilyn Monroe sade en gång att om man inte kan hantera hennes värsta förtjänar man inte hennes bästa.
Jag håller med henne och utökar det; Om man vägrar se mig, förtjänar man inte mig. Om man bara vill se mig för en illusion, är det illusionen man får hålla sig till, för uppenbarligen är verkligheten inget för dem.
 
Jag förväntas vara tacksam när någon kallar mig söt, men jag känner att jag vill spara min tacksamhet åt någon som faktiskt lagt ner någon form av energi för att lära känna (till) någon av mina sidor. Det är trots allt dessa som förtjänar det, eller hur?
 



Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: