Någonting fint att titta på

Jag har aldrig varit den söta/snygga/fina tjejen. 
När det kommer till utseendet har jag alltid varit alldaglig. När jag var yngre var det någonting jag var ledsen över, men samtidigt trodde jag också då att Shrek var en snyggare tjej än mig. 
De senaste åren har jag inte haft så stora problem med det. Visst, jag kan inte påstå att jag aldrig tittat mig i spegeln och önskat att jag var åtminstone något söt, men jag vet med mig nu att det finns fina drag hos mig och det räcker mer än gott och väl. 
Kort sagt har jag accepterat att jag ser alldaglig ut, och hur konstigt det än må låta måste jag ändå säga att jag mår bra över det hela. 
 
Men det betyder inte att jag inte tar illa vid mig när jag får höra vad jag borde göra (och inte göra) för att bli finare. 
Bara för att jag vet att jag inte är mycket att se på betyder det inte att jag inte tar illa vid mig när andra påpekar det. Tro det eller ej så tar jag illa vid mig när jag får höra att jag borde bära andra kläder, och att jag borde byta stil helt och hållet, för att kunna se bättre ut. Jag tar illa vid mig när jag får höra att jag borde sminka mig (oftare) för att jag ser bättre ut då. 
Otroligt nog tar jag inte illa vid mig av det i sig. 
Ja, en del av mig känner att man kan välja att titta bort från mig om man nu tycker att jag ser så jävla hemsk ut, men det som sårar mig mest är utseendefixeringen i sig. Varför är mitt utseende viktigare än min personlighet? 
Jag har inte den bästa personligheten, men helt hemsk kan jag inte påstå att jag är, även om jag har mina stunder. Jag bryr mig om andra.
Jag är snäll, generös (mer eller mindre), hjälpsam, lojal... 
Vad som sårar mig ännu mer är allt annat som överskuggas av utseendet. 
Jag är ambitiös av mig. Jag gillar att utmana mig själv och se vad jag kan gå för, och många gånger klarar jag av mina egna utmaningar mer än galant. Med tillräckligt mycket koffein i mig kan jag klara av att hålla flera bollar i luften. Jag är också, om jag får säga det själv, smart (även om jag har mina inte-så-fullt-smarta-stunder) och jag vet att jag har en otrolig potential att bli något. Jag vet att så fort jag listat ut exakt vad jag vill bli och så fort jag får någonting som motiverar mig kommer jag lyckas. 
Jag vet att jag kan bli det jag vill, men jag måste bara lista ut exakt vad det är först.
 
Trots allt detta är det mitt utseende som man kommer tillbaka till.
Det som sårar mig handlar inte om att jag på några sätt skulle känna mig ful.
Det handlar snarare om att det alltid ska gå tillbaka till mitt utseende. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll vad jag gör för mina vänner, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur smart jag är, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur jag är som person då man är angelägen om att jag ska bli ett "utställningsexemplar" mer än någonting annat.
 
På jobbet är jag, enligt min chef, den som arbetar mest.
Jag har jobbat där i bara drygt ett år och jag har redan fått vara med och lära upp ett par personer. 
Mer än en gång har kollegor ringt mig och frågat om hjälp just för att de vet att jag kan
Jag gick ut gymnasiet med ett snitt på 18,1 (av 20).
Jag började plugga på universitetet direkt efter gymnasiet, vilket inte var det smartaste. Jag kan inte säga att jag gjorde bra ifrån mig där, men jag blev godkänd i allt. Med tanke på att jag gick in i väggen under gymnasiet och med tanke på att jag "stängde ner" så fort tentaveckorna kom, måste jag ändå säga att jag var allt annat än dålig. Jag kämpade mig igenom kurserna och klarade mig. 
Vad mer ska krävas av mig innan man ska se mig som tillräcklig?
Vad mer måste jag göra för att bevisa att jag är mer än mitt ansikte, min kropp, min hud, min vikt, mitt hår...?
 
Jag är inte naiv nog att tro att folk kommer sluta döma mig helt baserat på mitt utseende, men jag trodde åtminstone att jag skulle kunna nå den punkt där jag är tillräcklig som person. 
Jag är vuxen nu och jag blir fortfarande dömd på samma sätt som när jag var tonåring.
Det är det som fått mig att börja undra om jag någonsin kommer vara tillräcklig som person; För att vara tillräcklig som person måste man först bli sedd som en. Just nu känns det snarare som att jag blir sedd som ett renorveringsprojekt. 
 
Det lustiga är att jag aldrig kommer se fin ut.
Oavsett om jag byter klädstil, går ner mer i vikt eller sminkar mig kommer jag alltid se ut som mig.
Jag kommer inte se bättre ut för det.
Jag har kommit till underfund med det, och accepterat det, så varför ska det vara så svårt för andra att göra detsamma?
Så återigen; Varför är det så mycket viktigare att jag blir fin att titta på när jag lika gärna kan lägga all den energi åt att bli fin som person?
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: