Någonting att fly till

Jag jobbar en hel del.
Det kan vara bra på sitt sätt. Jag har lärt mig en hel del på kort tid, och det är några stycken som kan ringa mig när (mindre) problem uppstår. 
Men visst önskar jag att jag inte jobbade så mycket.
Inte bara för att jag arbetar mer än vad jag faktiskt orkar med, och att jag många dagar befinner mig på gränsen till slutkörd. Visst önskar jag att jag hade lite mer av ett liv. Jag är inte personen som gillar att festa. Jag gillar inte att ses för att supa. Jag föredrar att träffa ett par vänner, dricka någon öl, vin, drink eller vad som och att faktiskt umgås med personerna. Det är en missuppfattning många haft om mig; Jag har svårt att känna mig bekväm när jag är ute, men när jag befinner mig med rätt personer tar det emot att åka hem. 
Men inte alla jag känner har tid eller pengar att gå ut och många gånger känner jag att jag behöver fly. Jobbet har varit, i många avseenden, perfekt för det. Många gånger orkar jag inte vara hemma. Är jag själv, är jag själv och jag orkar inte vara själv med mina egna tankar, men samtidigt orkar jag inte vara i närheten av personer. Det låter mer-än-ganska motsägelsefullt då jag jobbar som butiksbiträde -- att ta emot kunder är inte det bästa sättet att undvika människor. Men för mig känns det inte alls som samma sak. Det är inte så att jag inte ser dem som människor, men på jobbet stöter man aldrig på samma personligheter. Vissa kunder kan återkomma gång efter annan, men jag träffar på så många olika personer, så många olika personer att jag känner mig allt annat än instängd. 
Det är alltid...uppfriskande, skulle man kunna säga. 
Otroligt nog kan det ge mig tröst emellanåt. 
 
Jag gillar att befinna mig på högre höjder, på berg och broar jag "lärt känna" (att stå på en bra när man är höjdrädd är inte alltid det roligaste, men jag brukar känna mig bekväm så fort jag vant mig vid miljön) just för att det ger mig tröst. Jag har mina laster och att prata om dem hjälper inte alltid då få personer jag känner förstår hur jag tänker och känner, vilket är förståeligt.
När jag befinner mig på högre höjder har jag svårt att tänka mig att det inte finns någon som går igenom någonting likanande, om inte samma sak. Det är svårt för mig att tänka mig att jag skulle vara ensam med mina problem i en sådan stor värld som rymmer så många människor.
Samma sak är det när jag jobbar.
Jag blir påmind om att även ett litet antal människor rymmer många personligheter, många hemligheter, många laster... 
 
Så jag har använt jobbet som en ursäkt många gånger. Lite alltför många gånger, för att vara helt ärlig, för att fly från mig själv. Är det nu jag nämner ironin med att jag inte gillar tanken att supa just för att jag inte fullt tror på att man kan fly från sig själv och sina problem?
Tro mig, det är någonting jag fortfarande står för.
Nu mer än tidigare.
Mina problem och laster finns fortfarande kvar efter att jag avslutat mina skift och... Vi lämnar det där.
Det enda jag kan säga är att jag slipper baksmällan. 
 
Så visst önskar jag att jag inte jobbade så mycket.
Men jag ser inte hur det skulle kunna bli så om jag inte tar tag i mig själv.
Var börjar jag någonstans?
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: