Lite tankar såhär på kvällskvisten

-Det här med religion slutar aldrig fascinera mig.
Säg vad man vill om det, men det är någonting som påverkar människor -- alla människor, oavsett om man är religiös eller inte. När det kommer till kritan handlar religion trots allt om tro, och att inte tro är ett troende i sig. Att vara ateist är en form av troende, även om det man tror på inte har något med Gud att göra. Detsamma gäller för agnostiker; bara för att man inte har en tydlig tro betyder det inte att man är "trolös". 
Även vetenskap är en tro sig.
Vetenskap bygger mer på logik än någonting annat, men vetenskapsmän blir ständigt motbevisade då nya upptäckter görs. En gång i tiden trodde man att världen var platt. Man trodde att det var vetenskap, men sedan visade det sig att Jorden, trots allt, var rund. Man trodde också till en början att Jorden var universums medelpunkt, men det var innan man listade ut att solen är medelpunkten. Nu vet vi att solen är medelpunkten för detta solsystem -- inte universum.
Vetenskap bygger dessutom på teorier som man sedan testar. 
Kort sagt, är även vetenskap en form av tro.
 
Det finns så många olika formar av tro, och alla försäkrar sig om att de har rätt -- att deras tro är den rätta.
Det har ju gått så långt att det finns motspänningar mellan olika grenar inom en och samma religion. Vilka konflikter har inte uppstått mellan sunni- och shiamuslimer? Eller luteraner och katoliker? Eller ortodoxa och "icke-ortodoxa"? 
Vad ska man utgå efter? Att alla har rätt, eller att alla har fel? -Att alla ska hamna i helvetet för att alla har olika former av tro, eller att alla hamnar i himmelriket för att de har någon tro?
(Enligt kristendomen hamnar man i helvetet om man inte utövar den kristna tron, och detsamma gäller för islam vilket skulle innebära att den ena gruppen "skickar" den andra i helvetet, eller kan de alla hamna i himmelriket för att de har en tro? -Hamnar man i helvetet för att man har fel tro eller hamnar man i himmelriket för att man har rätt tro?)
 
-Även sådant som rör "kvinnligt" och "manligt" fascinerar mig.
Det finns en sådan tydlig bild av vad som är kvinnligt, och vad som är manligt, men när man ställer den direkta frågan får man allt annat än klara svar.
Det som är kvinnligt är sådant som inte är manligt, och det som är manligt är sådant som inte är kvinnligt. 
Är det bara jag som tycker att man byggt lite väl starka åsikter kring något man inte kan definiera? Om man använder sig av det ena för att definiera det andra, måste man ha en tydlig bild av vad "det andra" är för något. 
Jag vet inte varför, men på något vänster kom jag att tänka på färger, och jag tror jag kan använda mig av det som exempel. 
Svart och vitt är två helt olika färger. De är varandras motsatser, på samma sätt som kvinnor och män är varandras motsatser (rent biologiskt). Svart är svart för att det inte är vitt på samma sätt som kvinnor är kvinnor för att de inte är män. 
Så mycket kan till och med jag hålla med om, men nu handlar det inte om "kvinna" och "man", utan om "kvinnligt" och "manligt". Så åter till färgerna; Vi vet att svart är svart för att det inte är vitt, men vilken av dessa färger är "kvinnlig"/"manlig"?
Det är en sak om man håller sig till könsindelning när man pratar om kön och könidentitet i sig, men när man börjar blanda in ting i det hela, det är då det har gått för långt.
Och det har gått för långt. Varför måste man använda sig av benämningen "tjejspel", och "kilspel"? Inga spel har kön, så varför kan de inte bara få vara spel?
 
-Jag är konstig av mig.
Det är inte nödvändigtvis dåligt. Personligen gillar jag att jag är lite konstig, mer-än-ganska-annorlunda och smått galen, men jag kan inte låta bli att undra över vad det är som får andra att tycka att jag är konstig.
Om jag är konstig, betyder det att jag inte är normal. 
Så kort sagt, jag är konstig för att jag inte kan förhålla mig till normer. 
Jag är konstig för att jag är jag, vilket skiljer sig från den person som jag förväntas vara. 
Men då är frågan; Handlar det verkligen om att jag är konsig i sig, eller att jag helt enkelt inte vill vara någon annan än mig? -Är jag verkligen konstig, eller är det så man väljer att se mig för att det på något sätt skulle vara enklare? Det är trots allt enklare att förklara mig som konstig än att inse att jag hellre vill vara den jag är än den jag förväntas vara. Det är enklare att förklara mig som konstig än att antingen acceptera att jag är den jag är eller att bli provocerad över att jag vägrar vara "som du".
 
Var det någon som förstod mina tankegångar?
Det gör inget; jag är trött och förstår knappt mig själv
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: