Någonting att fly till

Jag jobbar en hel del.
Det kan vara bra på sitt sätt. Jag har lärt mig en hel del på kort tid, och det är några stycken som kan ringa mig när (mindre) problem uppstår. 
Men visst önskar jag att jag inte jobbade så mycket.
Inte bara för att jag arbetar mer än vad jag faktiskt orkar med, och att jag många dagar befinner mig på gränsen till slutkörd. Visst önskar jag att jag hade lite mer av ett liv. Jag är inte personen som gillar att festa. Jag gillar inte att ses för att supa. Jag föredrar att träffa ett par vänner, dricka någon öl, vin, drink eller vad som och att faktiskt umgås med personerna. Det är en missuppfattning många haft om mig; Jag har svårt att känna mig bekväm när jag är ute, men när jag befinner mig med rätt personer tar det emot att åka hem. 
Men inte alla jag känner har tid eller pengar att gå ut och många gånger känner jag att jag behöver fly. Jobbet har varit, i många avseenden, perfekt för det. Många gånger orkar jag inte vara hemma. Är jag själv, är jag själv och jag orkar inte vara själv med mina egna tankar, men samtidigt orkar jag inte vara i närheten av personer. Det låter mer-än-ganska motsägelsefullt då jag jobbar som butiksbiträde -- att ta emot kunder är inte det bästa sättet att undvika människor. Men för mig känns det inte alls som samma sak. Det är inte så att jag inte ser dem som människor, men på jobbet stöter man aldrig på samma personligheter. Vissa kunder kan återkomma gång efter annan, men jag träffar på så många olika personer, så många olika personer att jag känner mig allt annat än instängd. 
Det är alltid...uppfriskande, skulle man kunna säga. 
Otroligt nog kan det ge mig tröst emellanåt. 
 
Jag gillar att befinna mig på högre höjder, på berg och broar jag "lärt känna" (att stå på en bra när man är höjdrädd är inte alltid det roligaste, men jag brukar känna mig bekväm så fort jag vant mig vid miljön) just för att det ger mig tröst. Jag har mina laster och att prata om dem hjälper inte alltid då få personer jag känner förstår hur jag tänker och känner, vilket är förståeligt.
När jag befinner mig på högre höjder har jag svårt att tänka mig att det inte finns någon som går igenom någonting likanande, om inte samma sak. Det är svårt för mig att tänka mig att jag skulle vara ensam med mina problem i en sådan stor värld som rymmer så många människor.
Samma sak är det när jag jobbar.
Jag blir påmind om att även ett litet antal människor rymmer många personligheter, många hemligheter, många laster... 
 
Så jag har använt jobbet som en ursäkt många gånger. Lite alltför många gånger, för att vara helt ärlig, för att fly från mig själv. Är det nu jag nämner ironin med att jag inte gillar tanken att supa just för att jag inte fullt tror på att man kan fly från sig själv och sina problem?
Tro mig, det är någonting jag fortfarande står för.
Nu mer än tidigare.
Mina problem och laster finns fortfarande kvar efter att jag avslutat mina skift och... Vi lämnar det där.
Det enda jag kan säga är att jag slipper baksmällan. 
 
Så visst önskar jag att jag inte jobbade så mycket.
Men jag ser inte hur det skulle kunna bli så om jag inte tar tag i mig själv.
Var börjar jag någonstans?
 

Någonting fint att titta på

Jag har aldrig varit den söta/snygga/fina tjejen. 
När det kommer till utseendet har jag alltid varit alldaglig. När jag var yngre var det någonting jag var ledsen över, men samtidigt trodde jag också då att Shrek var en snyggare tjej än mig. 
De senaste åren har jag inte haft så stora problem med det. Visst, jag kan inte påstå att jag aldrig tittat mig i spegeln och önskat att jag var åtminstone något söt, men jag vet med mig nu att det finns fina drag hos mig och det räcker mer än gott och väl. 
Kort sagt har jag accepterat att jag ser alldaglig ut, och hur konstigt det än må låta måste jag ändå säga att jag mår bra över det hela. 
 
Men det betyder inte att jag inte tar illa vid mig när jag får höra vad jag borde göra (och inte göra) för att bli finare. 
Bara för att jag vet att jag inte är mycket att se på betyder det inte att jag inte tar illa vid mig när andra påpekar det. Tro det eller ej så tar jag illa vid mig när jag får höra att jag borde bära andra kläder, och att jag borde byta stil helt och hållet, för att kunna se bättre ut. Jag tar illa vid mig när jag får höra att jag borde sminka mig (oftare) för att jag ser bättre ut då. 
Otroligt nog tar jag inte illa vid mig av det i sig. 
Ja, en del av mig känner att man kan välja att titta bort från mig om man nu tycker att jag ser så jävla hemsk ut, men det som sårar mig mest är utseendefixeringen i sig. Varför är mitt utseende viktigare än min personlighet? 
Jag har inte den bästa personligheten, men helt hemsk kan jag inte påstå att jag är, även om jag har mina stunder. Jag bryr mig om andra.
Jag är snäll, generös (mer eller mindre), hjälpsam, lojal... 
Vad som sårar mig ännu mer är allt annat som överskuggas av utseendet. 
Jag är ambitiös av mig. Jag gillar att utmana mig själv och se vad jag kan gå för, och många gånger klarar jag av mina egna utmaningar mer än galant. Med tillräckligt mycket koffein i mig kan jag klara av att hålla flera bollar i luften. Jag är också, om jag får säga det själv, smart (även om jag har mina inte-så-fullt-smarta-stunder) och jag vet att jag har en otrolig potential att bli något. Jag vet att så fort jag listat ut exakt vad jag vill bli och så fort jag får någonting som motiverar mig kommer jag lyckas. 
Jag vet att jag kan bli det jag vill, men jag måste bara lista ut exakt vad det är först.
 
Trots allt detta är det mitt utseende som man kommer tillbaka till.
Det som sårar mig handlar inte om att jag på några sätt skulle känna mig ful.
Det handlar snarare om att det alltid ska gå tillbaka till mitt utseende. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll vad jag gör för mina vänner, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur smart jag är, för jag kan se finare ut.
Det spelar ingen roll hur jag är som person då man är angelägen om att jag ska bli ett "utställningsexemplar" mer än någonting annat.
 
På jobbet är jag, enligt min chef, den som arbetar mest.
Jag har jobbat där i bara drygt ett år och jag har redan fått vara med och lära upp ett par personer. 
Mer än en gång har kollegor ringt mig och frågat om hjälp just för att de vet att jag kan
Jag gick ut gymnasiet med ett snitt på 18,1 (av 20).
Jag började plugga på universitetet direkt efter gymnasiet, vilket inte var det smartaste. Jag kan inte säga att jag gjorde bra ifrån mig där, men jag blev godkänd i allt. Med tanke på att jag gick in i väggen under gymnasiet och med tanke på att jag "stängde ner" så fort tentaveckorna kom, måste jag ändå säga att jag var allt annat än dålig. Jag kämpade mig igenom kurserna och klarade mig. 
Vad mer ska krävas av mig innan man ska se mig som tillräcklig?
Vad mer måste jag göra för att bevisa att jag är mer än mitt ansikte, min kropp, min hud, min vikt, mitt hår...?
 
Jag är inte naiv nog att tro att folk kommer sluta döma mig helt baserat på mitt utseende, men jag trodde åtminstone att jag skulle kunna nå den punkt där jag är tillräcklig som person. 
Jag är vuxen nu och jag blir fortfarande dömd på samma sätt som när jag var tonåring.
Det är det som fått mig att börja undra om jag någonsin kommer vara tillräcklig som person; För att vara tillräcklig som person måste man först bli sedd som en. Just nu känns det snarare som att jag blir sedd som ett renorveringsprojekt. 
 
Det lustiga är att jag aldrig kommer se fin ut.
Oavsett om jag byter klädstil, går ner mer i vikt eller sminkar mig kommer jag alltid se ut som mig.
Jag kommer inte se bättre ut för det.
Jag har kommit till underfund med det, och accepterat det, så varför ska det vara så svårt för andra att göra detsamma?
Så återigen; Varför är det så mycket viktigare att jag blir fin att titta på när jag lika gärna kan lägga all den energi åt att bli fin som person?
 

Lite tankar såhär på kvällskvisten

-Det här med religion slutar aldrig fascinera mig.
Säg vad man vill om det, men det är någonting som påverkar människor -- alla människor, oavsett om man är religiös eller inte. När det kommer till kritan handlar religion trots allt om tro, och att inte tro är ett troende i sig. Att vara ateist är en form av troende, även om det man tror på inte har något med Gud att göra. Detsamma gäller för agnostiker; bara för att man inte har en tydlig tro betyder det inte att man är "trolös". 
Även vetenskap är en tro sig.
Vetenskap bygger mer på logik än någonting annat, men vetenskapsmän blir ständigt motbevisade då nya upptäckter görs. En gång i tiden trodde man att världen var platt. Man trodde att det var vetenskap, men sedan visade det sig att Jorden, trots allt, var rund. Man trodde också till en början att Jorden var universums medelpunkt, men det var innan man listade ut att solen är medelpunkten. Nu vet vi att solen är medelpunkten för detta solsystem -- inte universum.
Vetenskap bygger dessutom på teorier som man sedan testar. 
Kort sagt, är även vetenskap en form av tro.
 
Det finns så många olika formar av tro, och alla försäkrar sig om att de har rätt -- att deras tro är den rätta.
Det har ju gått så långt att det finns motspänningar mellan olika grenar inom en och samma religion. Vilka konflikter har inte uppstått mellan sunni- och shiamuslimer? Eller luteraner och katoliker? Eller ortodoxa och "icke-ortodoxa"? 
Vad ska man utgå efter? Att alla har rätt, eller att alla har fel? -Att alla ska hamna i helvetet för att alla har olika former av tro, eller att alla hamnar i himmelriket för att de har någon tro?
(Enligt kristendomen hamnar man i helvetet om man inte utövar den kristna tron, och detsamma gäller för islam vilket skulle innebära att den ena gruppen "skickar" den andra i helvetet, eller kan de alla hamna i himmelriket för att de har en tro? -Hamnar man i helvetet för att man har fel tro eller hamnar man i himmelriket för att man har rätt tro?)
 
-Även sådant som rör "kvinnligt" och "manligt" fascinerar mig.
Det finns en sådan tydlig bild av vad som är kvinnligt, och vad som är manligt, men när man ställer den direkta frågan får man allt annat än klara svar.
Det som är kvinnligt är sådant som inte är manligt, och det som är manligt är sådant som inte är kvinnligt. 
Är det bara jag som tycker att man byggt lite väl starka åsikter kring något man inte kan definiera? Om man använder sig av det ena för att definiera det andra, måste man ha en tydlig bild av vad "det andra" är för något. 
Jag vet inte varför, men på något vänster kom jag att tänka på färger, och jag tror jag kan använda mig av det som exempel. 
Svart och vitt är två helt olika färger. De är varandras motsatser, på samma sätt som kvinnor och män är varandras motsatser (rent biologiskt). Svart är svart för att det inte är vitt på samma sätt som kvinnor är kvinnor för att de inte är män. 
Så mycket kan till och med jag hålla med om, men nu handlar det inte om "kvinna" och "man", utan om "kvinnligt" och "manligt". Så åter till färgerna; Vi vet att svart är svart för att det inte är vitt, men vilken av dessa färger är "kvinnlig"/"manlig"?
Det är en sak om man håller sig till könsindelning när man pratar om kön och könidentitet i sig, men när man börjar blanda in ting i det hela, det är då det har gått för långt.
Och det har gått för långt. Varför måste man använda sig av benämningen "tjejspel", och "kilspel"? Inga spel har kön, så varför kan de inte bara få vara spel?
 
-Jag är konstig av mig.
Det är inte nödvändigtvis dåligt. Personligen gillar jag att jag är lite konstig, mer-än-ganska-annorlunda och smått galen, men jag kan inte låta bli att undra över vad det är som får andra att tycka att jag är konstig.
Om jag är konstig, betyder det att jag inte är normal. 
Så kort sagt, jag är konstig för att jag inte kan förhålla mig till normer. 
Jag är konstig för att jag är jag, vilket skiljer sig från den person som jag förväntas vara. 
Men då är frågan; Handlar det verkligen om att jag är konsig i sig, eller att jag helt enkelt inte vill vara någon annan än mig? -Är jag verkligen konstig, eller är det så man väljer att se mig för att det på något sätt skulle vara enklare? Det är trots allt enklare att förklara mig som konstig än att inse att jag hellre vill vara den jag är än den jag förväntas vara. Det är enklare att förklara mig som konstig än att antingen acceptera att jag är den jag är eller att bli provocerad över att jag vägrar vara "som du".
 
Var det någon som förstod mina tankegångar?
Det gör inget; jag är trött och förstår knappt mig själv
 

...och så var det 2014

För att vara helt ärlig vet jag inte vad jag ska tycka om år 2013.
Förra nyår kunde jag inte låta bli att vara stolt över mig själv; över vad jag lyckades uppnå under 2012. 
Jag var så stolt över att jag hade tagit tag i mitt liv och att jag äntligen gjorde något för mig själv. Jag var stolt över att jag valde att gå min egen väg -- att faktiskt göra det för en gångs skull istället för att prata om att göra det.
2012 var året jag åstadkom något. Det var inte mycket, men det var något, och det betydde en hel del för mig. Jag bestämde mig för att lägga skolan på hyllan tills jag bestämt mig vad jag faktiskt vill syssla med istället för att låta mig styras av vad andra vill av mig. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag vill syssla med, vilket är en annan femma, men det är bättre att inte veta vad man vill och ta sin tid till att ta reda på det än att hoppa på något bara för sakens skull -- bara för att andra har en tydlig bild av vem man är. 
2012 var också året jag fick ett jobb.
Jag kommer fortfarande ihåg hur överraskade några av mina kollegor blev över hur snabblärd jag var -- och är! -- även om jag var osäker i början. Bara några månader efter att jag börjat där fick jag lära upp en ny person, vilket bara hänt någon gång tidigare, så vitt jag vet (och nu pratar jag om den tjej som var med och lärde upp mig; man kan inte påstå att hon gjorde ett dåligt jobb där -- man kan inte påstå att hon någonsin gjort det, måste jag tillägga).
Visst, det är ett rätt enkelt jobb när man väl kommer in i det, men det var -- och är -- någonting jag kunde (kan!) vara stolt över. För första gången fick jag något som var mitt eget. Och att det sedan visade sig att det var någonting jag var bra på... Det är något som fortfarande förvånar mig. Inte bara för att jag själv inte trodde att jag skulle klara av det, men också för att jag låtit mig "övertalas" till att tro det. År 2012 förvånade jag andra likväl som mig själv. 
Och jag är omtyckt av stamkunderna. Eller... Det är i alla fall någonting de säger, och jag har ingen anledning att misstro dem om det då de inte gett mig anledning att misstro dem angående någonting annat. Många av dem uppmuntrade till och med mig när jag först började.
 
Jag må inte ha gjort något betydelsefullt år 2012, men när det året avslutades hade jag en hel del att vara stolt över. Det handlade inte bara om sådant jag åstadkommit, men även mig själv. För första gången var jag stolt över mig själv. Det tog 21 år, men jag kom dit.
 
Och nu då?
Vad kan jag säga om år 2013?
Jag kan inte säga "inget", men i många avseenden är det så jag känner.
Jag kan inte påstå att jag inte evuxit under det år som gått. Jag har insett vilka längder jag kan gå för de jag älskar och jag har insett hur mycket jag faktiskt kan älska. Däremot har jag inte kunnat visa det på det sätt jag känner att jag egentligen skulle ha behövt. Jag kan leva med det, det kan jag, men det är frustrerande.
Den självinsikten... Den borde betyda mer än vad den gör, men jag kom även till en annan självinsikt som grämmer mig. 
Jag har aldrig kunnat se mig själv som en osjälvisk person, men jag insåg först nu i år just hur självupptagen jag faktiskt är. Jag har alltid varit den som grävt ner mig själv i mina egna problem och många gånger (mer än många) har jag glömt bort att titta upp ur min egen grop för att se att även andra har problem. Just i år har jag glömt bort att titta upp ur gropen för att jag varit för upptagen med att fortsätta gräva den. 
Den självinsikten är det viktigaste som hänt mig under året. 
Det är inget jag är stolt över, men förhoppningsvis är det något som kan få mig att växa ännu mer under det kommande året.
 
Förhoppningsvis är 2014 också det år där jag kan åstadkomma något. 
Vad som helst, bara det är något.