Två veckor senare

Jag har inte varit mig själv den senaste tiden.
Jag har inte riktigt bestämt mig än om det är bra eller dåligt. Å ena sidan har jag fortfarande ingen bra koll på vem jag är, men det känns som att jag får en allt bättre koll på vem/vad jag inte är. Det är lika viktigt det. Det är lite grann som ett prov; Vad är svaret?-a, b, c eller d? Jag vet inte om svaret är a eller b, men jag har listat ut att det är varken c eller d. 
Och nej, jag vet inte var jag fick skolliknelsen från. 
Å andra sidan gör allt detta mig mer förvirrad. Tidigare under dagen kom jag att jämföra "mitt nutida jag" med den jag var för ett år sedan. Jag har lärt mig ett och annat under det senaste året, vilket har fått mig att växa. Det är bara det att jag även känner mig...åldrad, på sätt och vis. Många av stamkunderna på jobbet tror att jag är närmre 25-26 år gammal snarare än 22. Några av dem har sagt att jag verkar väldigt mogen. Jag kan inte se mig själv som det. Jag tycker inte att jag är mogen för min ålder (vad innebär det ens att vara mogen för sin ålder?-betyder det att det finns mallar för hur man ska bete sig vid en viss ålder?), men visst har jag börjat känna mig äldre. Det handlar inte så mycket om att jag inte känner mig som 22. Det handlar snarare om att jag känner mig som en 22-åring som ska fylla 27/28 snarare än en 22-åring som ska fylla 23. 
Det är sådana här saker som får mig att känna att jag bara trampar vatten -- det är en känsla som jag inte känt av sedan skoltiden då jag bara pluggade för andras skull mer än min egen. Skillnaden är att jag då inte kunde röra mig framåt för det fanns inget som motiverade mig då; Jag kunde inte röra mig framåt när jag pluggade för jag kände då att jag inte skulle bli något av det. Jag skulle inte gå min egen väg -- jag skulle följa andras förväntningar av mig. 
 
Det som får mig att känna att jag trampar vatten nu är omständigheterna.
Jag vill flytta hemifrån, men jag har inte hittat någon lägenhet som jag skulle ha råd med. Jag har även letat efter lägenheter att hyra i andra hand. Där har jag hittat ett par stycken jag har råd med, men perioden har handlat om max en månad (för någon lägenhet handlade det bara om drygt en vecka). 
Jag har vänner som antingen fått barn eller som ska få barn snart. Jag är såklart glad för deras skull -- någonting annat kan man inte påstå! -- men det påminner mig också om att jag inte är i närheten av att få egna barn. Jag vill ha egna barn någon dag och jag blir ständigt påmind om att jag ligger på minus på den fronten. Lättare blir det inte av att andra vänner frågar mig när det är dags för mig att skaffa barn. 
Det är framför allt den tanken som legat och grott i min hjärna de senaste två veckorna. En kompis till mig fick barn då och ytterligare en vän ska ha barn som är beräknat om tre veckor. 
Om det inte är barn, så är det flytt som gäller.
I vilket fall som helst rör sig många i min omgivning framåt. Många i min ålder befinner sig på samma ställe som jag, det vet jag, och det är därför jag inte var lika frustrerad över det här för ett år sedan. Men jag börjar känna mig som en 27-åring mer än 22-åring. Jag gillar inte tanken att vara 27 år gammal och fortfarande bo kvar hemma. 
Det enda jag kan trösta mig med är att jag kan ta hand om mig själv. 
Jag må bo kvar hemma, men jag vet att jag skulle klara mig själv och för att jag redan tar hand om ett och annat här hemma. Bara för att jag bor kvar hemma betyder det inte att jag lever som en parasit, vad man än försöker intala mig.
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: