Två veckor senare

Jag har inte varit mig själv den senaste tiden.
Jag har inte riktigt bestämt mig än om det är bra eller dåligt. Å ena sidan har jag fortfarande ingen bra koll på vem jag är, men det känns som att jag får en allt bättre koll på vem/vad jag inte är. Det är lika viktigt det. Det är lite grann som ett prov; Vad är svaret?-a, b, c eller d? Jag vet inte om svaret är a eller b, men jag har listat ut att det är varken c eller d. 
Och nej, jag vet inte var jag fick skolliknelsen från. 
Å andra sidan gör allt detta mig mer förvirrad. Tidigare under dagen kom jag att jämföra "mitt nutida jag" med den jag var för ett år sedan. Jag har lärt mig ett och annat under det senaste året, vilket har fått mig att växa. Det är bara det att jag även känner mig...åldrad, på sätt och vis. Många av stamkunderna på jobbet tror att jag är närmre 25-26 år gammal snarare än 22. Några av dem har sagt att jag verkar väldigt mogen. Jag kan inte se mig själv som det. Jag tycker inte att jag är mogen för min ålder (vad innebär det ens att vara mogen för sin ålder?-betyder det att det finns mallar för hur man ska bete sig vid en viss ålder?), men visst har jag börjat känna mig äldre. Det handlar inte så mycket om att jag inte känner mig som 22. Det handlar snarare om att jag känner mig som en 22-åring som ska fylla 27/28 snarare än en 22-åring som ska fylla 23. 
Det är sådana här saker som får mig att känna att jag bara trampar vatten -- det är en känsla som jag inte känt av sedan skoltiden då jag bara pluggade för andras skull mer än min egen. Skillnaden är att jag då inte kunde röra mig framåt för det fanns inget som motiverade mig då; Jag kunde inte röra mig framåt när jag pluggade för jag kände då att jag inte skulle bli något av det. Jag skulle inte gå min egen väg -- jag skulle följa andras förväntningar av mig. 
 
Det som får mig att känna att jag trampar vatten nu är omständigheterna.
Jag vill flytta hemifrån, men jag har inte hittat någon lägenhet som jag skulle ha råd med. Jag har även letat efter lägenheter att hyra i andra hand. Där har jag hittat ett par stycken jag har råd med, men perioden har handlat om max en månad (för någon lägenhet handlade det bara om drygt en vecka). 
Jag har vänner som antingen fått barn eller som ska få barn snart. Jag är såklart glad för deras skull -- någonting annat kan man inte påstå! -- men det påminner mig också om att jag inte är i närheten av att få egna barn. Jag vill ha egna barn någon dag och jag blir ständigt påmind om att jag ligger på minus på den fronten. Lättare blir det inte av att andra vänner frågar mig när det är dags för mig att skaffa barn. 
Det är framför allt den tanken som legat och grott i min hjärna de senaste två veckorna. En kompis till mig fick barn då och ytterligare en vän ska ha barn som är beräknat om tre veckor. 
Om det inte är barn, så är det flytt som gäller.
I vilket fall som helst rör sig många i min omgivning framåt. Många i min ålder befinner sig på samma ställe som jag, det vet jag, och det är därför jag inte var lika frustrerad över det här för ett år sedan. Men jag börjar känna mig som en 27-åring mer än 22-åring. Jag gillar inte tanken att vara 27 år gammal och fortfarande bo kvar hemma. 
Det enda jag kan trösta mig med är att jag kan ta hand om mig själv. 
Jag må bo kvar hemma, men jag vet att jag skulle klara mig själv och för att jag redan tar hand om ett och annat här hemma. Bara för att jag bor kvar hemma betyder det inte att jag lever som en parasit, vad man än försöker intala mig.
 

Bra start på veckan

 
Finns det något som är så underbart enkelt och gott som scones?
 
Dagen må ha börjat sent för min del, men den började bra.
Om inte annat började jag och mamma prata om bakning, och på något vänster slutade det hela upp med att jag ställde mig och bakade just scones. 
 
ca 7 dl mjöl
4 tsk bakpuver
1 tsk salt
3 dl mjölk
1 dl flytande margarin
 
Ugnstemp. 250 grader
 
Börja med att sätta på ugnen, och rör därefter ihop de torra ingredienserna i en bunke (använd 6½ dl av mjölet -- vänta med resten till senare).
Tillsätt mjölken och margarinet och arbeta ihop till en deg. Rör under tiden ner resten av mjölet, lite i taget, för att få till en slät deg snarare än en stor, kletig boll. På det här sättet, har jag märkt, blir det lättare att undvika att brödet blir torrt då man inte riskerar att ha i för mycket mjöl. Man vet att man inte behöver ha i mer mjöl när degen inte fastnar på fingrarna när man arbetar med den. Kort sagt: Ha inte i allt om det inte är nödvändigt.
 
Dela upp i degen i fyra lika stora delar på en plåt (gör inte samma misstag som jag var nära på att göra när jag var yngre; Glöm inte bort bakplåtspappret), gaffla och skåra som på bilden ovan och grädda mitt i ugnen i 10 min.
 
Finns det någonting enklare? Ni vet, annat än att köpa bröd och bre skivorna på direkten istället för att vänta på att det har svalnat tillräckligt mycket.
 

Veckan som gått

En del av mig saknar detta allt mer och mer. Att blogga, menar jag.
Men det är för att jag saknar hur jag var när jag var yngre. Jag hade inte alltid rätt i det jag skrev, men när jag skrev gjorde jag det med passion, om jag får säga det själv. Jag kan inte påstå att jag drömde om att bli en av de stora bloggarna, men jag hade som ambition, skulle man kunna kalla det, att åtminstone nå ut till andra oavsett om det handlade om en person eller ett hundra.
Jag saknar den elden och den motivation jag en gång hade. 
Å andra sidan blev jag mer inspirerad då än vad jag blir nu. Det var betydligt lättare "back in those days" att hitta olika "typer" av bloggare. Nuförtiden är de flesta bloggar inriktade på mode och skönhet. Det är inte fel i sig, men det är inget jag kan hämta inspiration från. Dels för att jag har varken mode eller skönhet som intressen överhuvudtaget, men jag kan inte finna inspiration om det inte finns variation. 
Det är just det som många gånger fått mig att tänka/känna att det är dags för mig att röra mig vidare och sluta med det här helt och hållet. Jag skriver mycket "utanför" bloggen, och jag skulle kunna hålla mig till det. Framför allt nu när jag knappt ens sätter på datorn längre, men samtidigt...
 
Det här kommer låta bortom-löjligt, men jag gillar tanken att jag har någon att skriva till oavsett om det är till någon specifik person eller ett tomrum. När jag skriver "utanför" bloggen skriver jag för min egen skull och jag skriver ut alla tankar jag känner att jag inte kan dela med mig. Antingen för att de är för hårda, eller (mest troligt) alltför personligt för att jag vill att någon ska läsa. Att bara ha mig själv att skriva till känns otillfredsställande efter ett tag, även om det många gånger är nödvändigt.
 
Dessutom jobbar jag en hel del nuförtiden. 
Den senaste veckan har varit väldigt lugn, och detsamma blir det (förhoppningsvis) den kommande veckan, men förra månaden tog hem priset. Just de dagarna har jag inte mycket att skriva om, och när jag väl är ledig har jag ingen större ork att göra något speciellt, så även där har jag ingenting att berätta. När jag väl gör något som är värt att berätta om, tja, då befinner jag mig i den stunden. Då bryr jag mig inte om någonting annat än den stunden. Med tanke på att de dyker upp så pass sällan ser jag till att njuta av dem istället för att försöka ta bilder så att jag har någonting att lägga upp. 
Och sedan är det antingen jobb eller vila igen.
 
Det är inte mycket som hänt den här veckan som gått.
Veckan har känts nästan oroväckande lång p.g.a. det, men det har varit så jäkla skönt. Jag fick en bok utläst, och jag har (förhoppningsvis) snart ytterligare en bok utläst. 
Jag har hoppat in och jobbat emellanåt under veckan, men jag har inte haft många "hela" pass. Den kommande veckan kommer bli ännu lugnare. Jag kommer inte få ut mycket lön nästa månad, det är jag säker på, men det bryr jag mig inte om. Jag har en del (!) undansparat, så på pengafronten är det lugnt. Kort sagt har jag inget att oroa mig över, så jag tänker banne mig passa på att verkligen koppla av de här dagarna. 
 

Enkelt och gott

 
 Kvällens middag bestående av främst kyckling.
Jag tror faktiskt inte att jag lagat någonting godare än detta tidigare
 
Jag älskar att laga mat, men inte ens jag har tålamodet att stå i köket i flera timmar. 
Det finns riktigt goda maträtter som skulle vara roliga att testa att laga till, men när man ska låta maten stå i ugnen i några timmar tar till och med jag (som sagt var) avstånd. 
Det handlar dels om jobbet. Jag har många kvällspass, vilket ger mig utrymme att laga mat under dagen, men jag hinner då inte laga mat i flera timmar. 
För att vara helt ärlig handlar det också om att jag inte gillar tanken att behöva ställa mig och laga till middag redan på eftermiddagen för att det ska bli klart i tid. Jag vet inte varför, men det är inte en tanke som tilltalar mig ens när jag är ledig.
 
Att slänga ihop några enkla ingredienser är lite av min specialitet. 
Jag kan inte påstå att jag är bra på att laga mat, men det jag tillagar är fullt ätbart (till främsta del). Om det är någonting jag lärt mig är det att man inte behöver "märkvärdiga" varor för att få till en bra (läs ätbar) rätt. Bara att tillaga ett gäng grönsaker kan göra en hel del.
 
Just den här rätten tog, liksom mycket annat jag lagar, inte mer än en halvtimme.
Jag stekte upp kycklingfiléer, som jag skurit upp i mindre bitar, tillsammans med gullök, vitlök, gul och röd paprika, tomater och en finhackad chilifrukt. Man får krydda med salt, svartpeppar, vitpeppar, paprikapulver, koriander, spiskummin och lite cayennepeppar för att få mer smak, men allt som allt är det väldigt enkelt. 
Därefter är det bara att servera med tortillabröd och sallad (jag valde även att slänga på lite mozzarella -- lite annorlunda, men det funkade). 
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Matlagning behöver inte bestå av mycket jobb, om det inte är något man är ute efter. 
Jag hoppas att jag inte låter alltför nedlåtande nu, men... För att vara helt ärlig tycker jag att det är synd att så många, om man tänker rent generellt, kring min ålder som inte lagar mat. Många tycker att det är tråkigt, men där har jag ett tips -- musik. Om musik kan få mig att städa kan det få andra att laga mat.
Att jag inte har städat mitt rum kan vi förbise.
Att det skulle vara svårt, tja, vissa rätter är svårare än andra. Börja med någonting enkelt. 
Ett annat tips är att söka runt på Google. Jag tycker faktiskt att det är bättre det än att följa recept från receptböcker. Den främsta anledningen är att man kan ta del av andras recensioner av receptet, och många gånger kan man få andra tips.