En kväll i april

Jag blev faktiskt inte lurad den första april, men en del av mig ville lura en hel del människor. 
Det är inte mycket, men jag funderade faktiskt på att ändra min relationsstatus på Facebook. Som jag sade är det inte mycket, och det är rätt banalt om man tänker på det, men jag vet att mina vänner hade blivit galna på mig. Det enda som egentligen hindrade mig var att jag knappt hade något Internet kvar då. Det kom först igår. 
 
Men jag undrar om inte Moder Natur bestämde sig för att lura oss alla. Jag vet inte hur det varit för er del, men just här gick det från en klar morgon, till en mulen förmiddag, till snöfall som upphörde efter tio minuter för att sedan återgå till regn. På eftermiddagen blev det fint igen. Det är också någonting som hållt i sig. Det finns många som lärt sig linjen med att varken klä sig för tunt eller för kallt, men det finns många (däribland jag) som ser ut att känna sig som fån som valde helt fel jacka för dagen. Det är verkligen ett fånigt i-landsproblem, men också ett som är återkommande varje april. Och detta är inte som ett "oj-jag-trodde-inte-att-det-skulle-snöa-redan-nu-den-andra-veckan-i-december"-problem, som innebär att man måste byta däck på sin bil s¨fort som möjligt, utan bara om någonting så enkelt som en jacka och/eller skor.
 
En bild från i tisdags. Jag hade faktiskt tur där -- det var efter mitt pass på jobbet som solen kom fram igen. Det var när jag jobbade som det var som värst. 
Det känns som att jag missade det värsta och kunde uppleva det bättre. Vanligtvis är det tvärtom
 
Okej, det här blev lite väl flummigt, men till mitt försvar är jag rätt flummig nu. Det har jag varit framför allt de senaste dagarna, men det är sådant som händer när jag inte får tillräckligt mycket sömn. Det är faktiskt därför jag blir galnare under somrarna. Det är sant -- under hösten och vintern lugnar jag ned mig och under somrarna är jag som värst. Det beror just på att jag i regel har så svårt att sova under somrarna. På mornarna lyser solen rätt in i mitt rum och på eftermiddagarna reflekteras solljuset mot byggnaden mitt emot rakt in i mitt rum. Att sova ut på eftermiddagarna är lika omöjligt som att sova ut på mornarna. 
Att jag varit mer flummig än vanligt de senaste dagarna säger en hel del när det kommer till mig, och tro mig, det har märkts. Till att börja med skulle jag trampa ner sopor på jobbet. Precis innan tömning av den stora tunnan är den vanligtvis välfylld och för att stänga locket behöver man trycka ner dem. Det behövs faktiskt en hel kroppsvikt för att klara av det, så därför ställer man sig på toppen av "högen" och trampar på. För att klara av det behövs en trappstege. Och jag som är så höjdrädd som man kan bli tycker att det är underbart. Inte minst när trappstegen inte är helt stadig och när den vinglar till så fort man lyfter ena foten. 
Kort sagt fick jag nog och satte mig på soporna. Och för att trycka ned dem ordentligt var jag tvungen att hoppa till. 
 
Tycker ni att det är roligt? -vänta tills jag bryter ner allt.
Jag satte mig alltså på sopor för att jag var för rädd för att ställa mig på dem.
Varför inte?
 
Men det är det som varit det främsta problemet den senaste tiden. Att jag sovit dåligt.
Och utöver det har det varit tidiga mornar, så jag har inte kunnat sova ut heller. Jag har inte sovit en hel natt igenom på flera dagar nu, och just nu i natt vaknade två gånger bara under knappt sju timmar. Jag har sådana problem med att somna om också efter att jag vaknat. Framför allt när det är mardrömmar som väckt mig. 
 
Mardrömmar...
Jag har skrivit det tidagara, att jag har tendenser till mardrömmar. Om de inte väcker mig, håller de mig på vakt, skulle man kunna säga, och jag sover väldigt rastlöst då. Om jag vaknar tar det lång tid för mig att somna om just för att jag har svårt att känna mig tillräckligt trygg. Å ena sidan undrar jag vad jag ska göra för att bli kvitt mina mardrömmar, men det vet jag redan. Mardrömmarna handlar inte så mycket om drömmarna i sig utan om känslan de för med sig. Jag kan drömma om de mest vardagliga sakerna, men så fort ångestkänslor och otryggheten kommer in i bilden förvandlas det hela till en mardröm -- inte p.g.a. drömmen, men p.g.a. stämningen, och det kommer alltid tillbaka till otryggheten.
Jag har fått tipset att köpa ett speciellt täcke som tynger ner en, och som ska få en att känna sig omfamnad. Visst, det är en sak jag "längtar till", men för mig går det längre än så. Jag vill inte ha någon som skyddar mig, men någon som kan ge mig stöd. Det är där den främsta otryggheten ligger. När jag vaknar upp från mina mardrömmar vill jag nödvändigtvis inte ha någon som håller om mig, men snarare någon att se så att jag vet att jag inte är (helt) ensam.
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: