Den ofelbara fasaden

 
 
Vi människor är mycket för perfektion och försköningar, eller hur?
Inte minst när det gäller den yttre fasaden. 
Det är någonting man lägger märke till på sociala medier. Oavsett om det handlar om bilder, statusuppdateringar eller rent utav blogginlägg ser man i regel till att det är en ofelbar fasad som visas. Man målar upp det liv man själv vill ha -- där allt är perfekt -- eller ett liv som andra ska avundas. 
Jag tror att många är mer än nöjda med sin tillvaro, och jag vet att de allra flesta inte vill skriva om sina privatliv på sociala medier (vilket faktiskt är rätt sätt att tänka) och man vill ogärna ta upp alla bråk. 
 
Jag säger inte att det är någonting man ska göra, men det kanske är dags att man börjar se saker för vad de är. Även om man är nöjd med sin tillvaro är den inte perfekt. Det finns alltid något som inte tillhör den perfekta ytan. Man behöver inte peka ut alla "felaktigheter", eller någon, om man vill det, men jag tycker inte heller att man ska måla över dem, så att säga.
För att vara helt ärlig tycker jag inte att man ska berätta någonting alls i det läget. Vad är det för mening att berätta för "världen" om sitt perfekta liv när man inte har ett? 
 
Å andra sidan är det väl så det alltid varit, eller hur?
Det är bara det att man blir mer varse om det i takt med att man använder sig av sociala medier i allt större grad. Visserligen tillhör jag den sista generationen som kommer ihåg tiden där man pratade med varandra och umgicks med varandra istället för att vara fastklistrad vid telefonen, så jag har lite mer att jämföra med, men att alltid visa upp en perfekt fasad har alltid varit det främsta "uppdraget" då man varit mer orolig över vad andra ska tycka om en mer än någonting annat. Det är trots allt andra som ska acceptera en, eller hur? Att man ska acceptera sig själv är inte på tal om -- man ska accepteras av andra, till att börja med.
På något sätt är det viktigare att man målar upp en perfekt bild som andra kan/ska beskåda och avundas än att man själv ska göra det.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med allt detta; jag sitter främst och spånar, men att måla upp en perfekt fasad är någonting man tidigt lär sig att göra -- att man ska göra.
Det roliga är att man gör det för att inte riskera att bli kritiserad, men det är just det man till sist blir då man på något sätt blundar för sin egen verklighet. Det är en sak att se det positiva med ens egen tillvaro, det är en annan att förneka det negativa. 
 
Det är det jag vill ha sagt med bilden.
Jag tog den ett litet tag efter att jag vaknat bara för att visa att inte ens tjejer ser bra ut på mornarna. Oavsett vad reklamer och tv-serier/filmer visar, vaknar tjejer upp antingen osminkade eller med gårdagens smink utsmetad över halva ansiktet. Tjejer vaknar inte upp med stylat hår som faller i perfekta vågor. Det är många gånger trassligt, spretigt och större än ens eget hus. 
När man är morgontrött ser man allt annat än storögd ut och man är allt annat än glad om man tvingas till att gå upp tidigt på morgonen. 
 
Så där har ni en bild på mig när jag är hyfsat nyvaken, med svullna, osminkade ögon, trassligt hår och iförd ett slitet linne.
Och tänk också på att jag varit vaken ett tag innan bilden togs. Det var trots allt jag själv som tog den. Jag var uppe en liten stund, hämtade telefonen, lade mig ner i sängen igen och kollade igenom mina mail. Så även jag drog till med några försköningar, vilket jag inte är rädd för att medge.
 
Jag bryr mig inte om den perfekta ytan.
Jag har helt enkelt varken ork eller lust till att låtsas att mitt liv är något det inte är, och att jag är någon jag inte är. 
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: