Ljuva vår?

 
 
Jag vet inte om jag ska vara glad över att jag kom ut i det här fina vädret, och att jag tog en snabb tur i skogen med kameran för första gången på snart ett år, eller om jag ska vara förbannad på mig själv som gjorde det. 
Jag vill verkligen gilla våren, och jag gör mitt bästa, men när pollensäsongen får fart är det svårt att inte vilja hålla sig inne och gräva ner sig i sängen tills allt är över.
 

Den ofelbara fasaden

 
 
Vi människor är mycket för perfektion och försköningar, eller hur?
Inte minst när det gäller den yttre fasaden. 
Det är någonting man lägger märke till på sociala medier. Oavsett om det handlar om bilder, statusuppdateringar eller rent utav blogginlägg ser man i regel till att det är en ofelbar fasad som visas. Man målar upp det liv man själv vill ha -- där allt är perfekt -- eller ett liv som andra ska avundas. 
Jag tror att många är mer än nöjda med sin tillvaro, och jag vet att de allra flesta inte vill skriva om sina privatliv på sociala medier (vilket faktiskt är rätt sätt att tänka) och man vill ogärna ta upp alla bråk. 
 
Jag säger inte att det är någonting man ska göra, men det kanske är dags att man börjar se saker för vad de är. Även om man är nöjd med sin tillvaro är den inte perfekt. Det finns alltid något som inte tillhör den perfekta ytan. Man behöver inte peka ut alla "felaktigheter", eller någon, om man vill det, men jag tycker inte heller att man ska måla över dem, så att säga.
För att vara helt ärlig tycker jag inte att man ska berätta någonting alls i det läget. Vad är det för mening att berätta för "världen" om sitt perfekta liv när man inte har ett? 
 
Å andra sidan är det väl så det alltid varit, eller hur?
Det är bara det att man blir mer varse om det i takt med att man använder sig av sociala medier i allt större grad. Visserligen tillhör jag den sista generationen som kommer ihåg tiden där man pratade med varandra och umgicks med varandra istället för att vara fastklistrad vid telefonen, så jag har lite mer att jämföra med, men att alltid visa upp en perfekt fasad har alltid varit det främsta "uppdraget" då man varit mer orolig över vad andra ska tycka om en mer än någonting annat. Det är trots allt andra som ska acceptera en, eller hur? Att man ska acceptera sig själv är inte på tal om -- man ska accepteras av andra, till att börja med.
På något sätt är det viktigare att man målar upp en perfekt bild som andra kan/ska beskåda och avundas än att man själv ska göra det.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med allt detta; jag sitter främst och spånar, men att måla upp en perfekt fasad är någonting man tidigt lär sig att göra -- att man ska göra.
Det roliga är att man gör det för att inte riskera att bli kritiserad, men det är just det man till sist blir då man på något sätt blundar för sin egen verklighet. Det är en sak att se det positiva med ens egen tillvaro, det är en annan att förneka det negativa. 
 
Det är det jag vill ha sagt med bilden.
Jag tog den ett litet tag efter att jag vaknat bara för att visa att inte ens tjejer ser bra ut på mornarna. Oavsett vad reklamer och tv-serier/filmer visar, vaknar tjejer upp antingen osminkade eller med gårdagens smink utsmetad över halva ansiktet. Tjejer vaknar inte upp med stylat hår som faller i perfekta vågor. Det är många gånger trassligt, spretigt och större än ens eget hus. 
När man är morgontrött ser man allt annat än storögd ut och man är allt annat än glad om man tvingas till att gå upp tidigt på morgonen. 
 
Så där har ni en bild på mig när jag är hyfsat nyvaken, med svullna, osminkade ögon, trassligt hår och iförd ett slitet linne.
Och tänk också på att jag varit vaken ett tag innan bilden togs. Det var trots allt jag själv som tog den. Jag var uppe en liten stund, hämtade telefonen, lade mig ner i sängen igen och kollade igenom mina mail. Så även jag drog till med några försköningar, vilket jag inte är rädd för att medge.
 
Jag bryr mig inte om den perfekta ytan.
Jag har helt enkelt varken ork eller lust till att låtsas att mitt liv är något det inte är, och att jag är någon jag inte är. 
 

Den stora flickan

Redan strax efter nyår såg jag en hel drös med statusuppdateringar på Facebook där främst tjejer "taggar inför Beach 2014" och sådant börjar komma igen. 
Alltför många tjejer gör mer eller mindre allt de kan för att bli smala och snygga till sommaren, och någonting hemskt i det är att de är smala redan från början. Jag pratar inte om tjejer som är trådsmala, utan om tjejer som är smala -- som är normalbyggda. Jag pratar inte om tjejer som kan riskera att hamna på sjukhus om de blir smalare, utan jag pratar om de tjejer som "har råd att bli smalare". 
Varför använder jag mig av den frasen?
För att det är så vissa ser på mig -- att jag kan bli smalare. Visst, det ligger någonting i det. Jag kan bli smalare utan att riskera min hälsa, men det är inget jag behöver. Detsamma gäller dessa tjejer. De behöver inte gå ner i vikt, men ändå verkar många av dem känna just ett sådant behov -- att bara för att man kan bli smalare måste man bli smalare. Det handlar inte om att bli "för smal", men det handlar om att befinna sig på gränsen. 
 
Jag skäms lite över att erkänna att det först är nu när jag befinner mig där som jag tänker på det.
När man pratar om tjejer och skönhetsidealen talar man ofta om de tjejer som befinner sig på varsin sida, om man ska uttrycka sig så. Man talar ofta om tjejer som är större och som inte ska gå ner i vikt om det inte är nödvändigt för hälsan, eller om tjejer som är så pass smala att de måste gå upp i vikt för att inte riskera att falla ihop. Det finns vissa som tar en titt på de större tjejerna och anser att de försöker införa ett ohälsosamt skönhetsideal där det är okej att vara överviktig på samma sätt som vissa tar en blick på de smala tjejerna och anser att de är benrangel som skulle se bättre ut om de hade lite mer kött på benen. 
Först vill jag bara understryka att en kvinnas storlek inte har någonting med hennes skönhet att göra. Bara för att man är lite större/rundare betyder det inte att man är "ett fetto" och bara för att man är smal betyder det inte att man är "ett benrangel". Även detta talar man mycket om, men hur är det med tjejerna som faller däremellan? När "vi" tränar tänker de flesta att det är hälsosamt då "vi" gör det för att stärka fysiken. Ja, många gör det, det tänker jag inte förneka, men när man ser dessa typer av tjejer lägga upp "före"- och "efter"-bilder för att därigenom visa att de snart är redo för Beach 2014... Hur kan det handla om hälsan om man tränar för att bli smal och snygg? Hur kan det handla om hälsan när man pressar sig själv till att förlora vikt man inte behöver förlora bara för att man har råd med det?
 
Jag har ett BMI på 22, vilket är normalvikt. Utöver det är jag rätt stark av mig (ni ska se mig när jag tar emot varor på jobbet -- en av mina kollegor kallar mig Hulken), och muskler väger mer än fett. Helt "fettlös" är jag inte, men det är inget jag lägger större energi åt att tänka på. Men ändå har jag fått det påpekat att jag kan gå ner mer i vikt och jag har beskrivits som "en stor tjej". Jag vet inte hur man har tänkt där, när man slängt ur sig den kommentaren, men ibland känns det som att man kan säga att jag kan gå ner mer i vikt för att jag har råd med det, och det är okej att påpeka det då jag är för smal för att ta åt mig -- för att jag inte är tillräckligt stor för att kunna känna mig kränkt eller illa till mods. 
 
Allt detta...
Att tjejer som redan är smala tränar för att bli smala inför Beach 2014, och som i viss skala uppmuntras till det, att tjejer som har råd med att gå ner i vikt kan göra det av den enkla anledningen att de inte förlorar något på att gå ner i vikt annat än vikten i sig och min egna erfarenhet av att bli kallad "stor"...
Är det bara jag som uppfattar det hela som att man inte kan vara smal förrän man inte längre har råd att förlora kilon? Att om man har råd med detta kan man inte ses som smal och att man ständigt måste uppnå det? 
Man är trots allt inte tillräckligt smal för att ses som "smal och snygg", och man är inte tillräckligt stor för att ses som "kurvig och sexig". Att gå ner i vikt är det enda alternativet som finns då man inte kan gå upp i vikt utan att måla upp ett skönhetsideal där man hyllar övervikt. 
Nu kom jag av mig något, men man pratar om ofta om kvinnors storlek, men var går gränsen för vad som är stort egentligen?
 
Det kanske bara är jag som tänker på det här viset, men...
Att befinna sig i något av dessa spektrum -- att vara antingen "för stor" eller "för smal" -- har många nackdelar då man blir en lätt måltavla för glåpord. Å andra sidan befinner man sig också där man kan förvänta sig ett stort stöd. Just det sistnämnda behövs det dock lite (!) mer av, men när man befinner sig i mellanläget kan man nästan inte vänta sig någonting. I alla fall utifrån det jag fått uppleva. Jag är inte tillräckligt stor för att bli kränkt när någon kallar mig stor då jag är tillräckligt smal för att veta bättre, och jag är inte tillräckligt smal för att kunna bli kallad "äckligt benrangel" då jag har kurvor som bevisar motsatsen. 
Men ändå får jag ta emot kommentarer. De är inte direkta glåpord som "fetto", men antydningar kan även de ha sin verkan.
 

En kväll i april

Jag blev faktiskt inte lurad den första april, men en del av mig ville lura en hel del människor. 
Det är inte mycket, men jag funderade faktiskt på att ändra min relationsstatus på Facebook. Som jag sade är det inte mycket, och det är rätt banalt om man tänker på det, men jag vet att mina vänner hade blivit galna på mig. Det enda som egentligen hindrade mig var att jag knappt hade något Internet kvar då. Det kom först igår. 
 
Men jag undrar om inte Moder Natur bestämde sig för att lura oss alla. Jag vet inte hur det varit för er del, men just här gick det från en klar morgon, till en mulen förmiddag, till snöfall som upphörde efter tio minuter för att sedan återgå till regn. På eftermiddagen blev det fint igen. Det är också någonting som hållt i sig. Det finns många som lärt sig linjen med att varken klä sig för tunt eller för kallt, men det finns många (däribland jag) som ser ut att känna sig som fån som valde helt fel jacka för dagen. Det är verkligen ett fånigt i-landsproblem, men också ett som är återkommande varje april. Och detta är inte som ett "oj-jag-trodde-inte-att-det-skulle-snöa-redan-nu-den-andra-veckan-i-december"-problem, som innebär att man måste byta däck på sin bil s¨fort som möjligt, utan bara om någonting så enkelt som en jacka och/eller skor.
 
En bild från i tisdags. Jag hade faktiskt tur där -- det var efter mitt pass på jobbet som solen kom fram igen. Det var när jag jobbade som det var som värst. 
Det känns som att jag missade det värsta och kunde uppleva det bättre. Vanligtvis är det tvärtom
 
Okej, det här blev lite väl flummigt, men till mitt försvar är jag rätt flummig nu. Det har jag varit framför allt de senaste dagarna, men det är sådant som händer när jag inte får tillräckligt mycket sömn. Det är faktiskt därför jag blir galnare under somrarna. Det är sant -- under hösten och vintern lugnar jag ned mig och under somrarna är jag som värst. Det beror just på att jag i regel har så svårt att sova under somrarna. På mornarna lyser solen rätt in i mitt rum och på eftermiddagarna reflekteras solljuset mot byggnaden mitt emot rakt in i mitt rum. Att sova ut på eftermiddagarna är lika omöjligt som att sova ut på mornarna. 
Att jag varit mer flummig än vanligt de senaste dagarna säger en hel del när det kommer till mig, och tro mig, det har märkts. Till att börja med skulle jag trampa ner sopor på jobbet. Precis innan tömning av den stora tunnan är den vanligtvis välfylld och för att stänga locket behöver man trycka ner dem. Det behövs faktiskt en hel kroppsvikt för att klara av det, så därför ställer man sig på toppen av "högen" och trampar på. För att klara av det behövs en trappstege. Och jag som är så höjdrädd som man kan bli tycker att det är underbart. Inte minst när trappstegen inte är helt stadig och när den vinglar till så fort man lyfter ena foten. 
Kort sagt fick jag nog och satte mig på soporna. Och för att trycka ned dem ordentligt var jag tvungen att hoppa till. 
 
Tycker ni att det är roligt? -vänta tills jag bryter ner allt.
Jag satte mig alltså på sopor för att jag var för rädd för att ställa mig på dem.
Varför inte?
 
Men det är det som varit det främsta problemet den senaste tiden. Att jag sovit dåligt.
Och utöver det har det varit tidiga mornar, så jag har inte kunnat sova ut heller. Jag har inte sovit en hel natt igenom på flera dagar nu, och just nu i natt vaknade två gånger bara under knappt sju timmar. Jag har sådana problem med att somna om också efter att jag vaknat. Framför allt när det är mardrömmar som väckt mig. 
 
Mardrömmar...
Jag har skrivit det tidagara, att jag har tendenser till mardrömmar. Om de inte väcker mig, håller de mig på vakt, skulle man kunna säga, och jag sover väldigt rastlöst då. Om jag vaknar tar det lång tid för mig att somna om just för att jag har svårt att känna mig tillräckligt trygg. Å ena sidan undrar jag vad jag ska göra för att bli kvitt mina mardrömmar, men det vet jag redan. Mardrömmarna handlar inte så mycket om drömmarna i sig utan om känslan de för med sig. Jag kan drömma om de mest vardagliga sakerna, men så fort ångestkänslor och otryggheten kommer in i bilden förvandlas det hela till en mardröm -- inte p.g.a. drömmen, men p.g.a. stämningen, och det kommer alltid tillbaka till otryggheten.
Jag har fått tipset att köpa ett speciellt täcke som tynger ner en, och som ska få en att känna sig omfamnad. Visst, det är en sak jag "längtar till", men för mig går det längre än så. Jag vill inte ha någon som skyddar mig, men någon som kan ge mig stöd. Det är där den främsta otryggheten ligger. När jag vaknar upp från mina mardrömmar vill jag nödvändigtvis inte ha någon som håller om mig, men snarare någon att se så att jag vet att jag inte är (helt) ensam.