Det här med våldtäkter

Jag hade kompisar när jag var yngre som var (jag tror att några fortfarande är det) främlingsfientliga och som var väldigt öppna med islamofobiska åsikter. Ett återkommande "argument" var att "dom" våldtar sina kvinnor. Men vet ni vad? Samma sak händer i Sverige. Det finns svenska män som våldtar kvinnor, och det finns svenska personer som väljer att inte se händelsen som våldtäkt överhuvudtaget.
 
Jag har ett specifikt fall i åtanke -- ett fall som blivit väldigt uppmärksammat, och ett fall jag hoppas får ännu mer uppmärksamhet nu efter Hovrättens dom. Jag pratar om fallet där en 15-årig flicka anmält en gruppvåldtäkt i Tensta nu i vintras/våras. Tingsrätten dömde de sex männen som anklagades, men Hovrätten friade dem tidigare i veckan. 
 
Ja, det finns tyvärr tjejer som ljuger om att blivit våldtagna, och p.g.a. detta kan man inte alltid vara säker på att flickans berättelse stämmer. Det är kanske inte så konstigt att det lett till att man är extra försiktig med att döma någon för våldtäkt då det, trots allt, finns en risk att flickan/kvinnan ljuger och det är inte så konstigt att man vill vara säker på sin sak. Tyvärr har det blivit så att, enligt min mening, alltför många friats, men det är bättre att en domstol ger en friande dom än en fällande när det råder en viss osäkerhet kring det hela.
Det låter rimligt i teorin, men i praktiken fungerar det inte alls. I praktiken måste man bete sig på ett visst sätt för att verka trovärdig, och brister det någonstans blir domen sällan till flickans/kvinnans fördel. Bara det i sig är skamligt -- inte minst när man tänker på vad det faktiskt innebär. 
Som tjej måste man vara klädd på ett visst sätt; Bär man utmanande kläder skickar man ut signaler till killar som kan misstolka dem. Blir man våldtagen är det därför ens eget fel. 
Som tjej måste man vara rädd för att vistas i mörker, för alla vet att alla våldtäkter sker utomhus i mörker av en okänd man trots att undersökningar visat på att majoriteten av våldtäkterna som begås sker inomhus.
Som tjej får man inte bli full hur som helst då det är ett allmänt faktum att tjejer som är medvetslösa blir våldtagna; tjejen får skylla sig själv, eller hur? För att inte nämna att hon inte kan berätta om vad som hände om hon var medvetslös, eller om hon har minnesluckor. 
Just kläder och alkohol, och även antalet personer man haft sex med tidigare, kan tala mot en tjej som anmäler en våldtäkt. Någonting som däremot talar för hennes fördel är (andra) fysiska skador. Så kort sagt; Om ni blir våldtagna är det bra om ni hoppas på att bli halvt ihjälslagna också. Jag håller tummarna för att den önskningen går i uppfyllelse för er tjejer där ute, för det är trots allt bättre med en sönderslagen tjej som tvingas spendera lång tid på sjukhus än att hon klarar sig så gott som man kan klara sig efter en våldtäkt. Eller vad säger ni?
 
Det här är ett, minst sagt, återkommande problem.
Ja, jag förstår att man vill vara säker på sin sak innan man dömer en man för våldtäkt, men det måste finnas gränser för hur man sköter det. En tjejs livsstil kan, tydligen, påverka en våldtäktsdom och det känns inte rimligt att tjejer ska behöva tänka på hur man ska leva utfall att man blir våldtagen. "Jag får inte full, för jag kan bli våldtagen", "Jag kan inte gå ut när det är mörkt, för jag kan bli våldtagen trots att klockan bara är halv fem", "Jag kan inte ha kort kjol på mig för att jag kan bli våldtagen"... Jag vet inte hur det är för er, men jag känner ofta att tjejer får ta ett alltför stort ansvar kring sina egna våldtäkter även innan de ägt rum. Som tjej får man tidigt lära sig hur man ska bete sig för att inte bli våldtagen och jag önskar att man kunde lägga ner lika mycket energi åt att "utbilda" killar till att inte begå våldtäkter överhuvudtaget. 
Det är inte heller rättvist mot killar då man så många gånger beskriver dem som "varelser" som kontrolleras av sin sexualdrift. Killar kan faktiskt hålla händerna i styr (om jag ska uttrycka mig lite smått gammalmodigt) även när de ser en tjej med utmanande klädsel. De kan faktiskt ta hand om en tjej som druckit för mycket och se till att hon har det bra, om de inte kan se till att hon kommer hem till sig. 
Tjejer är inte offer, och killar är inte monster.
 
Men åter till det här fallet:
Hovrätten anser att den 15-åriga flickan inte haft någon anledning till att vara rädd för att bli misshandlad eller råka illa ut om hon sade nej. Det "roliga" är att flickan sagt att hon sade "nej" mer än en gång. Det "roliga" är att det rörde sig om ett mål med sex anklagade. Oavsett hur gammal man är som tjej -- oavsett om man är tjej eller kille -- blir det lite av en hotbild när man står ansikte mot ansikte med så många som sex personer. 
Det jag reagerade på var främst någonting som en av pojkarnas försvarsadvokat sade; att för att det ska räknas som våldtäkt måste det finnas uppsåt -- man måte ha haft som avsikt att våldta någon för att det ska kunna ge en fällande dom.
Vid närmre eftertanke är det nog inte så konstigt det heller, för vi vet alla hur det är att oavsiktligen tränga in i någon efter att oavsiktligen fått av sig sina egna och (vanligtvis -- inte alltid, dock) tjejens kläder och att sedan oavsiktligen stöta in i (många gånger) henne gång efter gång efter gång trots att hon sagt "nej" från start och fortsätter säga det. 
Jag menar, det är sådant som kan hända när man halkar på ett bananskal, eller hur? 
 
Jag vet att man inom rättsväsendet vill att så många våldtäkter som möjligt ska anmälas (inte ske -- anmälas; jag ville bara förtydliga distinktionen där), men hur kan man förvänta sig att tjejer ska finna modet att göra en anmälan när de inte ens kan förvänta sig att bli betrodda?
 

Ögonblick av svaghet

Det finns ingen bra svensk översättning till "moments of weakness", men vi alla stöter på dem, eller hur?
Det kan handla om vad som helst -- allt från att ta en liten tugga av någon chokladbit trots att man lovat sig själv att hålla sig borta från allt onyttigt till att låta sitt temperament ta över helt och hållet.
 
När jag råkar ut för min stund (det händer rätt ofta, tyvärr) handlar det om varken eller. När det kommer till "godsaksbiten" (jag är inte mycket för godis, men skulle någon slänga fram kakor framför näsan på mig, skulle det bli allt annat än lätt för mig att motstå) bryr jag mig inte så mycket huruvida jag äter av det eller inte. Jag försöker att inte överdriva, men även när jag misslyckas med det ser jag det inte som en "svag stund". 
Jag har ett sådant pass stort kontrollbehov att jag inte heller låter mig själv bli överlumpad av mitt temperatment. Det var betydligt svårare när jag var yngre, kan jag säga er, men det har blivit lättare med tiden. Jag har ett problem med mitt temperament, men jag lyckas rätt väl med att bita ihop och backa undan, så att säga. Det är inte så att jag förtränger min ilska när jag blir arg. Det är bara det att jag frågar mig själv om det verkligen är värt att förlora besinningen. Vanligtvis är det inte det. Ja, det kommer gånger då någon går över gränsen och när jag tappar kontrollen över mig själv, men jag försöker att lugna ned mig själv så gott det går innan det sker. 
För, som sagt, det är sällan det är värt det.
 
Jag ser inte mig själv som en fåfäng person, och jag är en person som hellre vill att en kille ska se mig och min person snarare än min kropp och mina ansiktsdrag. Det är den främsta anledning till varför jag inte bryr mig om hur min kropp är formad så länge jag har min hälsa och jag bryr mig inte om huruvida jag är söt eller inte så länge jag kan uttrycka mina känslor genom mina ansiktsuttryck. 
Men det händer att jag önskar att jag såg bättre ut.
Det händer att jag önskar att mina ögon inte var så små och att färgen var klarare (jag har fortfarande inte fått någon riktig kläm på vad jag har för ögonfärg förutom att det är grönt i dem). Det händer att jag önskar att jag inte hade ett sådant brett ansikte med, vad jag anser, konstigt formade kindben. Å andra sidan kommer det även stunder där jag gillar mina kindben bara för att de är konstigt formade. Min haka är inte, om man tänker efter, smal och spetsig, men i proportion till resten av mitt ansikte ser den nästan ut att vara det. 
Min mun/ mina läppar ska jag inte ens prata om...
 
Överlag gillar jag hur jag ser ut, men det beror inte på att jag vet om att jag ser bra ut. Det handlar snarare om att jag inte skulle kunna se mig som mig själv om jag hade andra ansiktsdrag. De flesta dagar tänker jag inte ens så mycket på hur mitt ansikte är format, men det händer att dessa stunder dyker upp. 
Vad som är ännu värre är hur mina tankegångar utvecklas.
Som person har jag många bra sidor. Jag säger det inte för att vara arrogant, jag säger det för att jag vet om det. Jag vet också om att jag inte har finare egenskaper än någon annan, och jag vet också med mig att de inte väger upp för mina dåliga sidor. Några har sagt att jag är fantastisk, men om sanningen ska fram är jag allt annat än det. Om sanningen ska fram har man snarare "fallit" för en illusion av den jag borde vara mer än mig som person om man ser mig som fantastisk. Jag skriver inte detta för att nedvärdera mig själv. Tvärtom! 
Det är någonting jag fått höra flera gånger; att jag måste sluta nedvärdera mig på det sätt jag gör, vilket är svårt för mig att göra då jag inte gör det. Tro det eller ej så älskar jag mig för den jag är och jag gillar mina bra sidor. Jag gillar att jag har den integritet jag har och att jag har en genuin entusiasm kring det mesta. Jag gillar hur ambitiös jag kan vara, så länge jag har någon/något som motiverar mig. Jag må inte vara fullt lika förtjust i mina sämre sidor, och jag försöker verkligen utvecklas och växa för att en dag kunna bli någon jag kan vara stolt över, men jag har accepterat dem.
Vad jag däremot verkar ha svårt att växa från, och vad jag avksyr hos mig själv, är att jag är så självisk som jag är. Det handlar inte bara om att jag kan få det mesta att handla om mig själv (på den fronten har jag blivit bättre, även om det är allt annat än bra), det handlar kort och gott om att jag är självisk. 
Vad som är hemskt är att få verkar se det, eller ens verkar vilja se det. Man skulle kunna tro att det är någonting bra, men jag behöver ha någon som, bildligt talat, kan slå till mig och dra ned mig på jorden emellanåt. 
 
Jag tänker inte ens gå in på sådant jag gjort under årens gång på den fronten. Det beror inte på att det skulle bli en lång lista utan för att jag helt enkelt skäms så pass mycket. Jag är medveten om vad jag gjort och hur mycket jag sårat andra, så det handlar inte om att jag inte vill se skadan. 
Det är väl det här som är det underbara med Internet, eller hur? Man kan själv bestämma över vilka sidor man vill visa upp. Jag har varit alltför bra på att göra det och på något vänster har jag lyckats rätt bra med att måla upp någon bild av mig själv där jag är mer osjälvisk än vad jag faktiskt är.
Ja, jag försöker vara hjälpsam och jag försöker underlätta så mycket jag kan för andra (åtminstone för de i min närhet), men när det kommer till kritan är jag så pass självisk att jag inte kan säga att jag är stolt över att jag är den jag är.
 
Så vad händer när jag hamnar i en sådan där "dålig stund"?
Inte bara önskar jag att jag såg bättre ut -- jag önskar att det kunde vara lättare att gilla mig för min personlighet mer än för en illusion. 
Jag har tidigare skrivit att jag föddes för att vara jag och inte för att vara omtyckt. Jag håller mig fortfarande fast vid det -- missförstå mig inte! -- men det handlade snarare om att jag inte föddes för att vara någon annan än mig själv och att jag inte är intresserad av att spela någon roll bara för att det ska vara lättare att gilla mig.
Men jag kan inte låta bli att önska att jag, som person, var lättare att gilla.
Jag önskar att jag kunde vara den fantastiska, inspirerande person andra sagt/skrivit att jag är.
 
Varför skriver jag detta?
Det beror dels på att jag behöver ventilera mig lite -- att jag kände att jag behövde få det här "sagt" -- dels beror det på att... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på rätt sätt, men när jag var i tonåren ville jag inget hellre än att bli kvitt min osäkerhet. Nu vet jag att man aldrig kommer bli kvitt den överhuvudtaget, även om det blir bättre. 
Vi bär alla på våra osäkerheter och kommer alltid göra det, och det tillhör nog våra största svagheter.
Nej, det här är inte mitt sätt att försöka få någon att känna sig mindre motiverad. 
Det här är mitt sätt att säga att vi alla bär på våra osäkerheter, att vi alla är svaga på ett eller annat sätt. 
Det här är mitt sätt att säga att man måste ha rätt att visa sig svag då och då -- att man inte alltid måste vara stark.
 

En vecka senare

Imorgon blir den första dagen på över en vecka som jag är ledig.
Jag tror ni kan tänka er hur skönt det känns.
Visserligen kan jag inte påstå att jag arbetat sju dagar på raken, men jag kan inte heller påstå att jag varit ledig. Den senaste veckan har jag haft en ledig dag från jobbet och då hade jag fullt upp här hemma. Nej, jag klagar inte över det, tro det eller ej, men... Jag är bara så lättad. 
Visst, jag har lite att göra imorgon, men jag tror banne mig att jag bara ska sitta inne och läsa. Antingen det, eller titta på film, men någonting säger mig att det blir läsning. Det ska trots allt bli kallt och regnigt imorgon, så varför inte ta tillfället i akt? (Och ja, jag inser hur illa det är att planera in att läsa, men jag måste nästan göra det för att tvinga mig själv till att ta det lugnt. Den förklaringen fick det att låta värre istället för bättre, eller hur?)
 
Jag önskar att jag hade någonting intressant att skriva om, men det har jag inte. 
Det beror inte (enbart) på att jag jobbat som jag gjort de senaste dagarna. Det beror på... Tja, allt egentligen. Jag vet inte riktigt varför jag valt att göra det, men jag har i många avseenden dragit mig undan. Jag är den som alltid sagt att det inte hjälper att fly undan sina problem. Jag tror inte att det gått så pass långt för mig, men jag kan inte heller påstå att jag tar tagi det heller. Jag har sagt/skrivit flera gånger tidigare att jag måste ta tag i det här -- ta tag i mig själv! -- men det är betydligt lättare sagt än gjort. Framför allt när man inte riktigt vet vilken ände man ska börja vid. 
Jag sade förut till en gammal kompis att saker och ting blir mer smärtsamma och mer verkliga i takt med att man blir äldre, och att det är det som gör att allt blir värt det i slutändan oavsett om det gäller kärlek eller vänskap. Det är någonting jag känt till länge, men någon borde ha berättat för mig hur komplicerat det också kan bli. 
 
Vad gör man när man fallit för en av sina bästa killkompisar, och när en annan kille gillar en och försöker få en att ändra uppfattning om honom trots att man varit tydlig med att man inte ser honom på det sättet? 
Vad gör man när man är så rädd att såra den ena killen att man till sist sårar en själv samtidigt som man blir sårad över att såra den andra killen?
 
Med detta sagt tror jag inte att det är så konstigt att jag blivit alltmer glassugen
 

Lite för sent

Har ni någonsin gråtit så pass mycket att det känts som att tårarna tagit slut? -- att det inte finns någonting kvar, trots att ni fortfarande är lika ledsna, om inte mer? Så blev det för mig nu under kvällen när jag läste sista delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Jag har aldrig gråtit så mycket av en bok. Inte bara berörde den mig redan vid första början, men att läsa om alla personer som dör... Det blev för verkligt för mig, om man säger så.
Det har gått ett tag sedan min pappa dog. Jag vill säga att jag kommit över det, men det är fel val av uttryck då det inte är någonting man kommer över helt. Inte för mig i alla fall. Samtidigt känns det fel att säga att jag har accepterat hans död -- inte för att jag inte har det, men för att det inte är tillräckligt. Jag antar att jag hamnar någonstans där emellan. Det kan gå ett tag innan jag tänker på honom, och saknar honom, men jag har lärt mig leva utan honom. Jag vet hur kallhjärtat det låter, men det är så det är; jag har lärt mig leva utan honom vilket har gjort att jag inte saknar honom på samma sätt som jag gjorde förut. Men på senare tid har jag saknat honom alltmer.Jag har beställt hem en mängd böcker bara det senaste året -- många av dem på originalspråk (när det gäller engelskspråkiga böcker föredrar jag att läsa på engelska) -- och jag har i efterhand insett att pappa haft dessa böcker och att vi har kvar dem i bokhyllorna. Jag har flera gånger fått höra att jag är väldigt lik honom till sättet. Jag har alltid tagit det som en komplimang utan att riktigt trott på det, men det är svårt att inte tro på det när det visat sig att vi fallit för samma typer av böcker. Det roliga är att jag inte har något minne av att han läste dessa typer av böcker, så jag har inte influerats av hans boksmak.Inte vad jag är medveten om, i alla fall.Och ändå har det visat sig att jag har samma boksmak som han hade.

De senaste månaderna har jag saknat honom mer än jag gjort de senaste åren.Det är inte många som läst de böcker jag har läst, och någonting jag vill är att ha någon att dela sådant med. Att besöka forum är inte alls i närheten av samma sak som att prata med en faktiskt person, ansikte mot ansikte (gärna över en kopp kaffe). Jag försöker därför tipsa många om olika böcker, men de allra flesta jag känner gillar inte att läsa, och de som gillar att läsa har svårt för de böcker jag tycker om. Av samma anledning har jag haft svårt att läsa böcker som de tipsat om.De senaste månaderna har det slagit mig att jag hade kunnat prata med pappa om dessa böcker. Det är någonting som väckt många skuldkänslor -- utöver hans död krävdes det sju år för att jag skulle inse vad jag faktiskt gått miste om och att jag, på många sätt, försummade honom när han levde.
Så ikväll när jag läste boken och när jag fick läsa om den sorg som följer när man förlorat någon man älskar...tja, låt oss bara säga att det blev för verkligt för mig; sorgen, saknaden, ensamheten, skuldkänslorna...Just när jag behövde en kram som mest, eller åtminstone behövde vara för mig själv som mest bara för att kunna hålla ihop mig själv, fick jag istället höra en kommentar om bläckfiskar.Alltid lika trevligt

Vad jag glömde bort att nämna

Igår skrev jag att jag inte skulle kunna klara av att behålla ett barn om det skulle visa sig att det var sjukt; jag skrev att jag inte skulle ha det i mig att låta honom/henne(/hen) leva om det innebar att han/hon(/hen) inte skulle kunna leva. Vissa sjukdomar -- vissa genetiska, andra inte -- utvecklas med tiden, men det finns sjukdomar som utvecklas redan innan barnet är fött. 
Jag skrev också att jag inte på några som helst vägar dömer föräldrar som valt att behålla barnet. Att göra abort -- eller inte -- är upp till var och en av oss. Vad jag inte skrev så mycket om var barnen; de som föds med sjukdomar som Downs syndrom eller OI. Det var någonting jag ångrade igårkväll att jag inte gjorde, men det var först efter att jag stängt ner datorn och när jag började tänka vidare som det verkligen slog mig. Den frågan jag glömde ställa mig själv var; "Förtjänar man inte att leva även om man är sjuk? Förtjänar inte barnet att leva trots att han/hon/hen är sjuk? Förtjänar inte barnet att leva med sin sjukdom, utan alla 'även' och 'trots att'?"
 
Alla människor som lever förtjänar att leva. 
Jag kan på fullaste allvar säga att det är så jag verkligen känner och det gäller oavsett om personen är sjuk, frisk eller har dödat någon annan. Visserligen har jag inte förlorat en älskad på det sättet, vilket gör det väldigt lätt för mig att säga så, men jag tror mer på straff än död i det läget. 
Med det jag skrev igår menar jag inte alls att barn som föds sjuka inte ska få leva för att det vore mindre barmhärtigt att låta dem göra det. Jag menade inte heller att barn som föds sjuka automatiskt kommer att få leva ett liv i plågor. Visst, det kommer bli svårt, men man kan fortfarande vara som alla andra barn när det gäller förmågan att fantisera och få utlopp för dessa fantasier på något som helst sätt. Det är det som är kärnan i att vara barn, om ni frågar mig. Som barn har man trots allt livlig fantasi. Många skapar lekar av dem, men bara för att man inte kan leka p.g.a. sin sjukdom betyder det inte att det tar slut vid fantasin i sig. Man kan fortfarande rita, måla, pyssla eller helt enkelt berätta historier/sagor för varandra. När man väl lärt sig skriva kan man rent utav skriva ned dessa historier. 
Bara för att man är född med en sjukdom betyder det inte att man har mindre rätt att leva än någon annan. 
Bara för att man är född med en sjukdom betyder det inte att man automatiskt kommer få ett sämre liv än andra. Det finns inget som garanterar det. Det finns trots allt sjuka personer som lever ett rikt liv och som når upp till hög ålder på samma sätt som det finns friska personer som mår så pass dåligt att de inte vill leva trots att de inte ens nått 20-årsåldern. 
Ja, jag vet allt detta, men det är inget som kan få mig att tänka om. 
Skulle jag bli gravid med ett sjukt barn skulle jag göra abort. Det är jag säker på, men det handlar inte om att barnet skulle vara "fel" eller imperfekt. Jag valde att ta med det sistnämnda då boken jag läser nu tar upp det flera gånger; "Alla vill att deras barn ska vara perfekta", men det är inget jag vill. Jag vill inte ha ett perfekt barn. Jag vill hellre ha ett friskt barn med allt som det innebär, inklusive brister. Det är bara det att jag inte skulle klara av att se mitt barn vara instängd i sig själv och att inte kunna utföra aktiviteter såsom många andra barn. Det är en sak om man själv valt att inte vara med, men det är en helt annan om man inte kan det. 
 
Jag vet också själv hur självisk jag faktiskt är och jag vet hur hemska mina tankegångar kan vara.
Någonting jag inte vill riskera är att titta på mitt barn och tänka -- känna! -- att han/hon/hen är en börda.
 

Underbara höst

Termometern sade att det var 14 grader innan jag gick hemifrån för en promenad, men jag borde ändå ha tagit med mig en halsduk. Dels för att temperaturen sjönk en del bara den korta stund jag var ute, men också för att det var så rått. Det är inte något man tänker på; visst, man kan inte påstå att det är varmt när det inte är mer än 15 grader i luften, men man tänker sällan att en halsduk ska behövas då. 
Det är en omställning man får göra när hösten rullar in. Under somrarna är luftfuktigheten så pass hög att det inte spelar någon roll hur varmt det är -- oavsett om temperaturen ligger på under eller över 20 grader känns det varmt. När hösten kommer blir luften så pass frisk att man fryser på ett annat sätt. Missförstå mig inte, jag älskar det -- jag älskar att kunna gå ut och känna att jag kan andas. Jag kan inte heller säga att jag saknar känslan av att komma hem efter en kort promenad med en vilja att slita loss min hud för att kunna svalka ned. Det är bara det att det är en liten omställning.
 
Det bästa med somrarna är kvällarna.
Det är någonting speciellt med att se solen gå ner på en mild sommarkväll. Inför varje sommar ser jag fram emot att ta en kort promenad till en av de sjöar som ligger i närheten bara för att kunna se reflektionerna i vattnet. Det är någonting jag saknar nu, men jag måste medge att det är bättre med höstkvällarna. I alla fall nu under den tidiga hösten, när det inte är så mulet.
Till skillnad från sommarnätterna blir himlen så pass mörk att man kan se stjärnorna. 
Jag har under flera kvällar gått till två platser bara för att kunna lägga mig ner på marken, lyssna på lite lugn musik (främst akustiskt) och titta upp mot himlen. Jag vet att de flesta jag känner tycker att jag är galen, dum och/eller korkad som går ut själv så pass sent om kvällarna som jag gör. Jag säger inte att de har fel, men jag känner att jag skulle gå miste om en hel del om jag inte gjorde det. Dels känner jag mig rofylld när jag ligger där på marken, och om ni visste vilken krånglig sits jag hamnat i skulle ni inte klandra mig för att vilja söka upp den känslan, men det handlar inte bara om hur jag känner mig i det läget. Det handlar om att ta del av någonting som jag tidigare tog för givet. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på stjärnfallet jag såg för några veckor sedan; Om jag inte hade varit ute då, om jag hade varit smart den kvällen och stannat hemma som man ska göra som tjej, hade jag inte sett det. 
 
Ikväll var en sådan klar kväll. Jag såg inget stjärfall den här gången, men jag tror jag såg en satellit. För att vara helt ärlig tror jag att jag såg två, men jag är inte helt säker. 
Just häromkring är det inte vanligt att himlen blir så pass klar, men det var den. 
Bara för att det är kväll betyder det inte att allt liv tar en paus och återkommer till morgonen. Det finns mycket att se även när det är mörkt. Det handlar bara om var man tittar/befinner sig någonstans och om man verkligen vill se. 
 
Någonting annat med höstkvällar som jag tycker är underbart är känslan när man kommer hem. Detta gäller även för vintern, även om känslan där förstärks. 
Det är någonting speciellt med att komma hem igen lite smått frusen -- det är någonting speciellt med att gosa ner sig i en tjock, stickad tröja och dricka antingen te eller varm choklad och gräva ned näsan i en bra bok. Visserligen läser jag en mindre bra bok just nu, men berättelsen kanske tar en vändning, vem vet? ;)
Vad jag däremot vet är att jag har varm choklad som väntar på mig.
 

Handle With Care

 
 
Charlotte and Sean O'Keefe would have asked for a healthy baby, if they'd been given the choice. Instead, they're consumed by sleepless nights, mounting bills, the pitying stares of "luckier" parents, and worst of all, the what-ifs. What if five-year-old Willow had been born healthy? But it's all worth it because she is smart as a whip, pretty as her mother, kind, brave, and an unexpectedly deep source of wisdom. 
Everything changes, though, after a series of events forces Charlotte and Sean to confron the the most serious what-ifs of all. What if Charlotte should have known earlier of Willow's illness? What if things could have been different? What if their beloved Willow had never been born? To do Willow justice, Charlotte must ask herself these questions and one more.
What consitutes a valuable life?
 



Jag skrev av beskrivningen från baksidan av boken.
Jag kunde säkert ha hittat en beskrivning på svenska om det inte vore för att boken inte utgivits på svenska. Jag hoppas att ingen har emot att jag inte orkar översätta beskrivningen.
 
När jag först läste baksidan av boken blev jag väldigt intresserad och jag tänkte att boken skulle ta upp frågan om abort på ett väldigt intressant sätt. Jag trodde att den skulle ta upp frågan om barnet var mindre värt att älska om det var sjukt än om det var friskt. Jag har inte läst ut boken än, men än så länge är det inget som tagits upp. Det är inte mig emot då man kan ta upp abort-frågan på ett väldigt intressant sätt genom att fokusera på annat, men jag känner nu att man snärjt in sig alldeles för mycket på att aborter enbart handlar om att man inte vill behålla barnet för att man inte älskar det. 
 
Den femåriga Willow föddes med typ III osteogenesis imperfecta (OI) vilket orsakar henne, minst sagt, många benbrott då hennes ben är så pass sköra. Det finns mycket hon inte kan göra i risk för att bli allvarligt skadad, och de ständiga turerna till akuten påfrestar familjen till det yttersta, och detta utöver högen med kostnader som växer då försäkringen inte täcker allt. 
Efter en incident där Willow bryter båda lårbenen tar paret kontakt med en advokat i önskan om att göra en stämningsansökan. Mötet tar en vändning då advokaten påpekar att de inte har ett fast mål, men han blir intresserad av Willows sjukdom och familjens generella situation i hur de måste anpassa sig efter Willows behov. Under "intervjun" kommer det fram att Charlotte fick reda på att Willow var sjuk när hon var inne i 28:e veckan av graviditeten genom ett ultraljud. Vid det laget var det för sent för henne att göra abort, om hon ens velat göra det, men med tanke på att det inte var det första ultraljudet börjar man fråga sig om vetskapen om sjukdomen kunnat komma fram tidigare -- när möjligheten om att göra abort fortfarande fanns.
Advokaten lägger fram ett annat förslag om stämningsansökan -- ett så kallat "wrongful birth", vilket antyder på att Willows födelse var fel. 
 
Jag är snart halvvägs genom boken, och än så länge har man bara fokuserat på en punkt; just att aborter inte finns till för något annat än att ta bort ett oönskat -- ett oälskat -- barn. 
Boken följer inte en persons syn på det hela; dels växlar den mellan Charlottes och Seans perspektiv, men också Amelias (Willows 12-åriga syster), Piper (Charlottes bästa vän och, under graviditeten med Willow, läkare) och Marin (advokaten som efter många om-och-men tar sig ann fallet med "the wrongful birth"). Varken Amelia eller Piper tänker på abortfrågan, men de andra tre gör det, och det handlar om exakt samma sak. Det handlar inte om att de delar samma åsikter -- det är samma sak som återkommer gång efter annan. 
 
Det är någonting jag har svårt för; det finns så många åsikter när det kommer till aborter och jag har svårt att klara av att bara en ståndpunkt tas upp i boken även när man följer flera olika karaktärer. 
Jag är för aborter (om de "används" som alternativ mer än preventivmedel -- jag tycker inte att man ska strunta i allt som har med preventivmedel att göra bara för att man kan göra abort) och om man hellre vill göra abort än att behålla barnet tycker jag att man ska ha den möjligheten. Dels för att det inte är rättvist mot kvinnan att gå igenom allt som har med graviditet och födsel att göra om hon inte kan känna att det var värt det, men också för att det är hemskt för barnet att inte vara "välkommet", om ni förstår hur jag tänker. Man kan såklart adoptera bort barnet, men då krävs det ju att man går igenom allt som har med graviditet och födsel att göra. Om det vore lika ansträngande som att baka bullar skulle fler säkert överväga adoption, men nu är det inte så pass enkelt.
 
Men en del av mig tänker också att aborter kan vara det bästa valet för barnet. 
Det är just det perspektivet jag önskar att man haft med mer i boken. Visst, Willow kan leva ett bra liv där hon kan lära känna andra barn och där hennes utbildning inte påverkas, men hur kul är det för en liten flicka att inte få kunna åka skridskor eller ens leka med andra barn på det sätt barn "normalt" sätt kan och vill göra i risk för att bryta ytterligare ett ben? Hur kul är det för en liten flicka att inte ens kunna bada då hon ständigt är ingipsad?
Jag vet att jag skriver utifrån boken lite väl mycket nu, och till och med jag är irriterad på det då det inte var meningen att jag skulle skriva en recenssion, men jag tycker att boken utgör ett bra exempel. När det kommer till abortfrågan vet de flesta huruvida man är för eller emot det, men åsikterna varierar ändå väldigt mycket; bara för att två personer är för abort betyder det inte att de delar samma ståndpunkt. Detsamma gäller för personer som är emot det, och det är just det som gör abortfrågan så intressant. I alla fall som samhällsfråga, men för att vara helt ärlig har jag svårt att förstå varför abort skulle vara en samhällsfråga. Att göra det valet är upp till var och en -- inte ett helt samhälle. De som gör abort har sin anledning och jag tycker inte att det rör någon annan. Det är alldrig enkelt att genomgå en abort. Det sista man behöver är en fördomsfull mobb som gör saken värre. 
 
Men för att återgå till mitt tidigare argument; Om det är det bästa för barnet -- om barnet inte skulle kunna leva, vad är då det rätta att göra? Visserligen måste man, när man ställer sig denna fråga, fråga sig själv vad "leva" betyder, men... Jag vet med mig själv att jag, i första taget, inte skulle ha det i mig att göra abort, men om valet stod mellan att göra abort eller att ha ett barn som inte skulle kunna leka, springa -- att ha ett barn som inte skulle kunna vara barn skulle jag välja abort. Det handlar inte om att jag inte skulle kunna älska barnet. Det handlar snarare om det motsatta; jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle välja att behålla ett barn jag från början visste inte skulle kunna leva det liv hon/han förtjänar att leva bara av den anledning att jag skulle vilja ha ett barn.
 
 
Jag säger inte att man skulle vara hemsk om man väljer att behålla ett barn även om man vet att han/hon är sjuk -- absolut inte! -- men skulle det vara så hemskt om jag väljer att inte behålla det om jag någonsin behöver fatta det beslutet?
 

Nu när helgen är över

Jag försöker lista ut vad jag gjort under veckan, men om sanningen ska fram har jag knappt gjort någonting vettigt för fem öre. Visst, jag har jobbat, men samtidigt är det mig vi pratar om -- hade man verkligen förväntat sig någonting annat? 
Men för att vara helt ärlig har jag knappt jobbat någonting. Å ena sidan har det varit skönt, men å andra... Nej, det har bara varit skönt. Ingenting annat. Det behövdes också, kan jag säga er; dels för att jag jobbat en del de senaste månaderna, men främst för att jag haft så stora problem med min sömn. Vad det berott på vet jag inte, men den senaste veckan har jag fått möjligheten att vila upp mig och sova ut oavsett om det handlat om mornarna eller bara en enkel sak som att ta en tupplur mitt på dagen när jag känt att jag behövt det. Utöver det har jag läst. Inte så mycket som jag hade hoppats på att kunna göra, men jag har i alla fall kunnat göra det. Det har varit några av de tjockare böckerna som jag velat läsa ett tag. Jag försöker läsa varje dag/kväll, men det är inte alltid jag lyckas med det p.g.a. jobbet. Just de perioderna när jag jobbar på rätt intensivt kan det gå flera dagar innan jag orkar sätta mig ner och läsa. Det är sådant som gör att det kan ta sådan tid för mig att läsa tjockare böcker. Med dessa tar det också längre tid att komma in i handlingen, vilket kan göra att man glömmer bort händelserna som leder till bokens handling när man väl kommer in i den. 
Det är lättare att avbryta sig i en tunn bok då det tar så kort tid att komma in i den. Det är svårt att glömma bort händelser och detaljer som kommer att spela roll, men det är så lätt hänt att det blir så med tjockare böcker. När man väl närmar sig slutet har man glömt bort den där handlingen i början som utgör hela vändpunkten.
 
Okej, det där blev en flummig förklaring, även för mig. 
Jag har inte mycket att säga till mitt försvar, förutom att jag är trött.
Jag må ha kunnat vila ut större delen av veckan, men det betyder inte att jag fått all den vila jag faktiskt behövt. Dels åkte jag på migrän häromdagen som lämnade mig alldeles vimmelkantig. I natt hade jag dessutom en släng av mardrömmar och utöver det har jag varit i full fart hela dagen. Inte på ett bra sätt, heller. Det enda jag kan glädjas över är att dagen snart är över och att jag fått en del gjort och att jag har en hel del mindre att bekymra mig över, men dagen skulle ha tagit slut i vilket fall som helst och jag hade kunnat vänta med en del till imorgon. 
Nu känner jag mig bara slut.
 
Förlåt att jag beklagar mig så mycket. 
För att vara helt ärlig har dagen inte varit så illa när det kommer till kritan, men jag var trött redan innan dagen började p.g.a. mardrömmarna och att ha haft så mycket att göra under dagen har inte gjort mig piggare. Kaffet hjälpte, men koffein räcker bara så långt. 
Jag hoppas verkligen att jag kan sova bättre nu i natt. Inte ens jag gillar mig själv när jag är såhär pass irritabel.
 

Lite musik i vardagen

En gång i tiden klarade jag mig på några timmars musik dagligen.
Hur jag lyckades har jag ingen som helst aning om. 
Jag läste ut min bok för tre timmar sedan och har lyssnat på musik sedan dess. Jag har inte ens märkt att det gått tre timmar, men jag lade märke till de få sekunders tystnad som följde när låten jag lyssnade på tog slut. Jisses, vilken lång tystnad...
 
Ibland undrar jag vad jag hade gjort om jag inte haft musik, eller vem jag hade varit. 
Jag har mina favoritband, jag har mina favoritlåtar, men först och främst lyssnar jag på låtar som matchar mitt humör. Just idag har varit väldigt lugn och avslappnad, så jag har främst lyssnat på indie. Det är också vid dessa stunder jag brukar lyssna på en del akustiskt. Dit har jag inte kommit än.
När jag är trött och behöver piggna till, är det främst pop eller pop-rock jag lyssnar på (säg vad ni vill om Lady Gaga, men man kan inte påstå att hennes låtar har en lugnande effekt som kan få en att somna vilken sekund som helst). Överraskande nog är det inte pop jag i första hand vänder mig till när jag är glad. Då lyssnar jag på mina favoritlåtar för att bevara den glada känslan -- det är sällan jag minns stunden jag hörde en låt för första gången, men jag kommer ihåg känslan, och det är dessa känslor jag gräver fram när jag lyssnar på mina favoritlåtar. Det är dessa känslor jag vill kunna gräva fram när jag är på bra humör; mitt humör har en tendens att vända väldigt snabbt, så jag försöker bevara mitt glada humör så gott det går.
När jag är arg lyssnar jag på hårdare låtar, men där är jag även väldigt noga med att välja låtar med rätt text. I det läget väljer jag låtar som beskriver min ilska och frustration i musik som ord. Det är det enda sättet för mig att faktiskt få ut min frustration. Detsamma gäller för när jag känner mig nedstämd. För några år sedan förbjöd jag mig själv att lyssna på sorgsna låtar när jag själv befann mig i den sinnesstämningen -- jag ville inte gräva ner mig själv ännu djupare. Jag ångrar inte hur jag tänkte då (detta var precis efter min "dåliga period", så att säga), men den principen funkar inte för mig längre. Jag måste få utlopp även för den känslan istället för att maskera den. 
 
Tyvärr känner jag till alltför få band och alltför få låtar för att känna att jag kan kalla mig musikintresserad, men samtidigt kan jag inte påstå att jag inte är det. Det är därför jag börjat bredda mina vyer den senaste tiden, och det har hjälpt mig hitta flera låtar som ger mig tröst, glädje och utlopp när jag behöver det. 
Musik har hjälpt mig få ur mig känslor istället för att hålla dem inne. 
Jag har ofta tänkt att mina olika erfarenheter gjort mig till den jag är, och visst hade de en stor del i det hela, men jag undrar om inte musik format mig ännu mer. Man kan inte hitta min identitet i de låtar jag lyssnar på (jag må lyssna på indie, men jag är ingen "typisk" indie-person, vad det nu skulle innebära), men tack vare de låtar jag lyssnar på har jag lyckats släppa loss mina känslor. 
Jag tror det är därför jag nu inte kan tänka mig att lyssna på musik bara för ett par timmar. Till skillnad från nu höll jag mina känslor i schack när jag var yngre. Det fanns stunder när det brast, men överlag höll jag dem i schack. Musik har hjälpt mig släppa loss dem, och nu kan jag inte tänka mig att leva med dem inlåsta inom mig. 
 
Jag vet att det här inlägget blev lite väl flummigt, och till mitt försvar har jag inte sovit ordentligt i natt, men jag kände ändå att det var någonting jag ville få ner på "papper". 
Jag tror inte det finns någon som kan säga att de inte gillar musik. Ja, alla kan säga att de inte gillar en viss sorts musik, men jag kan på fullaste allvar inte tänka mig att det finns någon som inte gillar någon form av musik. 
Men det är få som förklarat vad musik har för betydelse för dem.
Hur flummigt mitt inlägg än varit känner jag att jag kunnat förklara vilken betydelse musik har för mig. Eller åtminstone en del av den. 
 

En äkta bokmal

 
-Den Osynliga Bron (Julie Orringer)
-Othello (William Shakespeare)
-A Farewell To Arms (Ernest Hemingway)
-King Lear (William Shakespeare)
-Antigone (Sofokles)
-Peter Pan (J.M. Barrie)
-Torka Aldrig Tårar Utan Handskar: Kärleken (Jonas Gardell)
-Idioten (Fjodor Dostojevskij)
-Cirkeln (Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren)
-Torka Aldrig Tårar Utan Handskar: Sjukdomen (Jonas Gardell)
-The Importance of Being Ernest (Oscar Wilde)
-A Woman of No Importance (Oscar Wilde)
-Stereotyper, Kognition och Kultur (Perry Hinton) 
-An Ideal Husband (Oscar Wilde)
-The Tenant of Wildfell Hall (Anne Brontë)
-A Tale of Two Cities (Charles Dickens)
-The Perks of Being A Wallflower (Stephen Chbosky)
-The Adventures of Tom Sawyer (Mark Twain)
-The Silver Linings Playbook (Matthew Quick)
-The Adventures of Huckleberry Finn (Mark Twain)
-Heart of Darkness (Joseph Conrad)
-Simon och Ekarna (Marianne Fredriksson)
-Lady Windermere's Fan (Oscar Wilde)
-The Catcher In The Rye (J.D. Salinger)
-Orlando (Virginia Woolf)
-1984 (George Orwell)
-The Great Gatsby (F. Scott Fitzgerald)
-Life of Pi (Yann Martel)
-Den Svarte Nazisten: En dokumentär om Jackie Arklöf (Magnus Sandelin)
-Robinson Crusoe (Daniel Defoe)
-Gone Girl (Gillian Flynn)
-Rape: A Love Story (Joyce Carol Oates)
-On The Road (Jack Kerouac)
-The Last Tycoon (F. Scott Fitzgerald) 
-The Duchess of Padua (Oscar Wilde) 
-Minnen (Torgny Lindgren)
-Knivkastarens Kvinna (Kerstin Ekman)
-Dödsdansen (August Strindberg) 
-Little Women (Louisa May Alcott)
-Och Bergen Ekade (Khaled Hosseini)
-Dark Places (Gillian Flynn)
 
...och så håller jag just nu på med "Sweet Tooth" av Ian McEwan.
 
Samtliga böcker/pjäser har jag läst ut bara nu i år. 
Jag tycker inte att jag läst mycket. Visst, jag har alltid vetat att jag läst mycket och jag vet när jag korsade "40-gränsen", men det är först nu jag inser hur mycket jag faktiskt läst. Men jag kan inte rå för det; jag älskar att läsa och jag finner så lätt tid till att göra det. När jag arbetar i "borta-butiken" får jag tid till att läsa främst på vägen hem då jag behöver vänta i 20 minuter på att mitt tåg ska komma. 
Jag gillar inte att planera in saker under eftermiddagarna innan jag ska arbeta något av mina kvällspass. Vanligvis brukar jag ta denna tid till att laga mat, bara för att försäkra mig om att jag kan ta med mig matlåda, men många gånger har jag tillräckligt mycket rester från kvällen innan, så vad gör jag? Jag sitter och läser. För mig är det bättre det än att planera att träffa vänner för att sedan hålla koll på tiden utan att riktigt kunna njuta av sällskapet. 
 
 
Många av verken jag har läst har varit korta, så jag har blivit klar med dem väldigt snabbt. Många av böckerna har inte tagit mig mer än en dag -- mer än ett par timmar! -- att läsa. Dessutom är många av dem lättlästa, och jag läser rätt snabbt överhuvudtaget...
Allt detta är mer eller mindre bortförklaringar. 
Jag har fått det utpekat att jag inte bara läser mycket, men att jag läser alldeles för mycket. Jag, personligen, ser inget fel i det, men jag kan inte påstå att jag inte ser deras poäng. Å andra sidan kommer det också från personer som festar en hel del och som inte gillar att läsa. Jag gillar inte att festa, men jag gillar att läsa. När dessa personer festar sitter jag hemma och läser, och med tanke på att jag läser snabbt får jag en del böcker utlästa. Man kan se det på så sätt. Jag läser istället för att festa, och det är någonting jag trivs med. Jag skulle inte ha läst såhär pass mycket om jag inte gillat det. 
 
Men ändå är det...
Det här kommer att låta löjligt (precis som det mesta jag säger/skriver), men det känns som att jag flera gånger får stå till svars för mitt sätt att leva -- för mitt sätt att leva ett enkelt liv som jag trivs med. Trots att jag aldrig varit någon festperson hamnar jag fortfarande i situationer där jag "tvingas" till att försvara mig. Man skulle ha trott att de flesta vant sig vid mitt icke-festande-beteende efter x antal år, men tydligen inte. Och det är någonting jag är trött på. Jag sårar ingen genom att läsa. Jag skadar varken mig själv eller andra genom att läsa. Jag må vara tråkig som läser, men samtidigt är jag inte rolig att vara med när jag är obekväm.
Det finns en anledning varför jag skrev det sista och det är för att jag fått höra att jag är just tråkig och att jag skulle vara roligare om jag festade mer -- om jag släppte loss lite mer. Saken är den att jag inte behöver släppa loss mer. Jag har ett tjockt skal, men jag har inga problem med att bjuda på mig själv. Det är just det som överraskat ett par personer; många har trott att jag inte har något skal just för att jag kan bjuda på mig själv. 
Jag är inte heller bekväm med att festa, så hur skulle det kunna göra mig roligare? Jag är som sagt allt annat än rolig när jag är obekväm. Däremot tycker jag att det är kul att träffa ett par vänner över några öl, men där handlar det inte om att festa. Där handlar det om att umgås, men det är få ur min vänkrets som föredrar det. På något vänster slutar det alltid upp med att de andra vill röra sig vidare till någon klubb för att festa och där har jag valt att åka hem. Det är inget jag har emot, men tydligen är det något som andra fortfarande ser som ett fel då jag är tråkig nog att åka hem.
 
Jag må läsa mycket, men det är någonting jag känner mig bekväm i. 
Det är någonting jag tror att jag kan få nytta av längre fram, framför allt med tanke på att jag så gärna vill skriva någonting eget så småningom.
Läsning är en stor del av den jag är och jag tänker inte förändra mig själv bara för att andra tycker att det skulle vara roligare. Jag rekommenderar gärna böcker till andra, men jag skulle aldrig få för mig att säga till någon "Du skulle vara mer intressant om du läste mer" och jag skulle aldrig antyda att man är korkad om man inte läser. Inte på samma sätt som andra antytt att det är någonting fel på mig som föredrar läsning framför baksmälla.
 
Jag förstår faktiskt inte varför jag ska behöva försvara mig själv för att läsa som jag gör.
Någon får gärna förklara det för mig...
 

Matlagning på inte-alls-hög-nivå

 
 
Det kändes som att det var ett tag sedan jag lagade mat -- verkligen lagade mat. 
Att koka upp snabbmakaroner och steka korv räknar jag inte som matlagning. Tidigare i veckan kokade jag pasta och gjorde en vegetarisk tomatsås till, men tomatsåsen är så pass långt ifrån krävande att det knappt räknas som riktig matlagning det heller. 
Så idag passade jag på.
Klyftpotatis med stekt fläskfilé och hemmagjord jag-vet-inte-vad-man-ska-kalla-det sås. 
Visserligen var detta inte så krävande det heller, men i mina ögon räknas det i alla fall som matlagning ;)
 
Potatisen sköter trots allt sig själv; man behöver inte ens skala den. Det enda man behöver göra är att sätta ugnen på 200 grader, skölja av potatisarna, skära upp dem, krydda dem med salt och peppar och slänga in i ugnen i 40 minuter. 
Fläskfilén behöver man bara skära upp och steka tillsammans med kryddor (salt, peppar, lite grillkrydda och rosmarin).
Såsen(/"såsen") är inte heller den svår att göra. Det som är svårt är att hitta rätt balans, men om man smakar av emellanåt ska det inte vara några problem. 
Man rör ihop majonnäs och gräddfil, blandar i pressad citron (inte mer än en halv citron -- inte till att börja med i alla fall, men sedan beror det såklart på hur mycket sås man ska ha), gräslök och rivet citronskal innan man kryddar med salt, peppar och cayennepeppar.
 
Om jag hade velat lyxa till det lite hade jag kunnat göra min egen majonnäs istället för att köpa färdig, men jag orkade inte lyxa till det. Dessutom är jag rädd för vad som kan hända om jag skulle få för mig att testa mig på det, men det är en annan femma. 
Samtidigt behöver matlagning inte vara så komplicerat. Man kan få till riktigt goda rätter på hyfsat kort tid utan att behöva lägga ner mycket energi på det. Visst, just denna rätt tar sin lilla tid p.g.a. potatisen, men alla maträtter är inte lika tidskrävande. 
Jag säger inte att man alltid måste laga mat -- till och med jag har dagar där jag inte orkar med det -- men man måste inte alltid hålla sig till mackor, frysmat eller snabbmat. Om inte annat förlorar man så mycket på att inte laga mat då man inte inser hur kul det faktiskt kan vara. 
Å andra sidan kanske jag är fel person att säga det då jag har så kul med det och då jag alltid tyckt om det (även om resultaten varit allt annat än bra).