Min korta lilla helg

Min första lediga dag efter fem dagars arbete...
Och imorgon blir det jobb igen. 
Visserligen kommer morgondagen bli så pass lugn att man knappast kan kalla det för jobb, men tillbaka ska jag. Nej, jag klagar (fortfarande) inte, men... Tja, å ena sidan var det kul att komma ut för en gångs skull och träffa mina två bästa vänner. Å andra sidan borde jag ha tagit vara på min lediga dag på ett annat sätt än vad jag gjort. Äh, jag får en till chans på fredag. Och söndag. Om inte annat är jag ledig flera dagar nästa vecka (än så länge -- man vet trots allt aldrig om man behöver hoppa in), så jag får min chans då. Minst sagt. Tro mig, det ska bli skönt. Jag har inget inplanerat för någon av de dagarna, men det kan säkert ändra sig. I värsta fall får jag tid över till ingen annan än mig själv och jag känner att det skulle behövas det också. Det är någonting man ofta glömmer bort när man får en ledig stund -- att faktiskt vara ledig. 
 
* * *
 
Någonting jag märkt av de senaste månaderna är att många har en bild av att jag inte gör någonting annat än att jobba och att läsa. Visst, jag jobbar en del -- man kan inte påstå någonting annat, och detsamma gäller läsning, men jag är mer än jobb och böcker. Jag jobbar mycket för att jag trivs med det. Jag nådde min gräns i somras, men det var precis innan semestern, så det kom lägligt. Jag vet att om det skulle hända igen har jag flera personer som kan tänka sig att hoppa in för mig just för att jag hoppat in för dem så många gånger och för att jag sällan ber om att bli av med pass. Jag hoppas att det inte ska gå så pass långt, men jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig om jag når min gräns. Jag må inte träffa alla, och det kan dröja väldigt lång tid innan jag träffar vissa av dem, men för att vara helt ärlig skulle jag inte kunna tänka mig att göra någonting annat just nu p.g.a. mina kollegor. Tro mig när jag säger att jag arbetar med några av de bästa personerna man kan hitta. Det är svårt att inte hoppa in för dem när de behöver bli av med något pass.
Men som sagt, jag trivs också med det jag gör. Dels för att jag får träffa en del personer, och jag känner igen många av dem. Vad som gör det hela bättre är att det känns som mitt eget. Det var jag själv som valde att söka jobbet -- jag blev inte pressad till det på samma sätt som med skolan. I många avseenden blev jag pressad till att söka in på universitetet. Jag må gilla att lära mig nya sätt att tänka, men det kändes aldrig som att jag sökte till skolan för min egen skull och därför blev det svårt för mig att utföra skolarbetet helhjärtat. 
Jag blev pressad att söka jobb. 
Men jag blev inte pressad till att söka just det här jobbet. 
Utöver det har jag lärt mig så mycket om mig själv genom bara det här jobbet och det har hänt att jag blivit "önskad", om ni förstår vad jag menar. Vissa kunder har sagt att de gillar att se mig/träffa mig på jobbet. Det var rent utav några stycken som sade att de saknat mig när jag hade min semester. Jag är, som sagt, inte van vid det och så självcentrisk som jag är kan jag inte hjälpa att bli glad över att höra sådant. 
Vad jag gillar bäst är dock att jag har en av de bästa ursäkterna till att undslippa fester utan att bli kallad tråkig. Jag har tidigare skrivit att trycket inte är lika hårt längre nu när jag är äldre -- de flesta har insett att jag inte är den som super sig full och i takt med att jag blivit äldre har även mina vänner blivit det (överraskande, eller hur?) så även de har börjat sluta bry sig om att bli fulla. Men det händer fortfarande och jag kan fortfarande höra att jag är tråkig som inte vågar släppa loss. Nu har jag jobbet att skylla på, så jag jobbar mer än gärna så många helger som möjligt.
 
Läsningen då?
Man kan inte påstå att jag inte läser mycket när jag läst så många böcker som jag gjort, men jag gör mer än att läsa på min fritid. Vad många inte greppar är att många av de böcker jag läst, har jag läst ut inom loppet av bara några timmar. Det kan faktiskt gå dagar innan jag, åter, sätter mig ned med en bok jag påbörjat. 
Vad många inte inser är att jag läser snabbt. 
För några veckor sedan läste jag ut en bok inom loppet av mindre än tre timmar, och det handlar om en bok på 300 sidor. Med tanke på hur stor text det var, och hur lättläst den var, var det rätt lång tid för att vara jag, men jag grät så mycket att jag hade problem att stora delar av texten. Men ja, jag läser snabbt. Jag kommer ihåg att vi i skolan skulle läsa igenom ett häfte inför ett grupparbete. Vi var fem personer i gruppen och hade bara två häften, så jag och en av tjejerna delade på ett häfte medan de andra tre delade på det andra. Den här tjejen blev mer intresserad av att titta på hur mina fingrar rörde sig över pappret än texten i sig, så hon överlät läsandet åt mig och jag plockade fram passage vi kunde använda oss av. 

Jag ska inte förneka att jag läst idag (jag kommer läsa ut den bok jag påbörjade förra veckan -- det enda jag behöver är 20 minuter, om ens det), men jag har även hunnit träffa vänner. Jag är som sagt mer än böcker och jobb, även om man tror det motsatta. 
Med tanke på den bok jag läser nu är det svårt för mig att inte tänka på sådant här; att man tar för givet att vissa personer är på ett visst sätt för att man sett vissa sidor hos dem. Det är svårt att inte tänka på fördomar, helt enkelt... 
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: