När religion möter verklighet

Mitt intresse för religion har fått andra att undra om jag är religiös; inte minst med tanke på att jag många gånger utgår från kristendomen och Bibeln. Men när det kommmer till religion är jag mer intresserad av den sociologiska aspekten av det hela; jag är mer intresserad av hur religion kan påverka människor och rent utav ett helt samhälle och vilka problem som kan uppstå -- som har uppstått. Att jag utgått mycket från kristendomen beror på att det är den religion jag vet mest om.
 
Men jag tycker att det är intressant att vissa människor begår de handlingar de begår för att sedan skylla på religion -- för att sedan skylla på hur de begick en viss handling för Guds skull. Det mest intressanta med det här är hur vissa klarar av det. Långt ifrån alla religiösa förkastar homosexualitet. Det finns många kristna som inte har någonting emot homosexualitet och inte heller samkönade äktenskap, men det finns vissa som klarar av att frysa ut sina barn för att de är homo, bi eller transpersoner. Allt för att de anser att detta är en synd. 
Varför tar jag upp det här? Tja, för att jag tycker att det är intressant hur detta enbart gäller vissa religiösa; om det verkligen rör sig om religion när man fryser ut någon som är homosexuell, borde inte alla religiösa göra just det? 
Förstår ni hur jag menar? 
Alla religiösa -- vilken religion man än tillhör -- tror på det gudomliga (om det rör sig om en gud eller flera är en annan sak). Att tro på det gudomliga är alltså en religiös fråga.
Inom kristendomen tror man på Jesus, så där är Jesus en religiös fråga.
Så hur kan utfrysning av HBTQ-personer vara en religiös fråga när det är någonting som sker bland vissa religiösa istället för "hela gruppen", så att säga? Hur kan man påstå att det rör sig om en helhet när det enbart rör sig om en grupp? 
 
Den här typen av "fenomen", eller vad man vill kalla det, förekommer inte bara inom kristendomen. Dels för att HBTQ-personer är, rent generellt, utsatta i samtliga trosbekännelser (det finns ateister som är homofober), men homosexualitet är inte den enda frågan.
Det som fascinerar mig mest är trots allt frågan om jihad inom islam. 
Jihad, det heliga kriget.
När jag först läste om det tänkte jag att det handlade om sin rätt att slåss för sina rättigheter; att slåss för sin rätt att hävda sig. Muslimer var trots allt förföljda ett bra tag av kristna. Jag är inte mycket för krig, men jag tycker att det finns någonting hedersvärt att våga stå för det man tror på. 
Tyvärr finns det fanatiker som tagit betydelsen av jihad till en helt ny nivå; det finns terrorgrupper som påstår sig utföra Allahs verk och de påstår sig föra ett heligt krig -- jihad -- genom de dåd de begår. Det hemska är att det finns många "icke-muslimer" som tror att detta stämmer, men hur kan det stämma när merparten av alla muslimer väljer att leva ett fredligt liv utan att döda någon? 
 
Jag kan inte säga att jag gillar hur vissa gömmer sig bakom sin religion, men det intresserar mig. Det intresserar mig också hur det sväljs. Jag vet inte hur det är för er, men jag finner det väldigt enkelt att genomskåda personer när de säger "min tro tillåter mig inte det här och det här". 
Kärnan i samtliga religioner är dels tron på det gudomliga, vad det än skulle innebära gällande antalet, och dels kärlek och respekt gentemot andra människor. Vilken fråga det handlar om, vilket "problem" det än rör sig om, tillåter alla religioner så länge det handlar om någon form av kärlek när det kommer till kritan.
Det är i alla fall så jag ser det hela.
Om inte annat kan man även se det såhär; Om det nu finns någon gud, låt Honom döma oss så slipper vi slösa en massa energi på att döma varandra.
 

Måndag

Jag kan inte påstå att jag känner mig utvilad, men ledig har jag varit idag och det kommer jag vara de kommande dagarna. Med tanke på att jag jobbat en hel del, framför allt, den senaste veckan känner jag att jag förtjänar lite ledighet, men vad jag verkligen behöver är sömn. 
Mina mardrömmar har varit värre än någonsin de senaste månaderna. Det handlar inte så mycket om drömmarna i sig, utan att de har blivit alltfler. Det roliga är att jag inte kan tyda drömmarna. Om man bara tittar på drömmarna i sig skulle man inte kunna klassa dem som mardrömmar, men det är känslan jag får när jag befinner mig i dem -- känslan av att ständigt vara utsatt, bevakad och allmänt otrygg. Tänk er också att vakna upp när ni befinner er på "toppen" av den känslan utan att ha någon som kan få er att känna er trygg igen. Under den senaste tiden har det påverkat mig även när jag är vaken. Jag har länge varit den som reagerat på ljud och rörelse, vilket har fått mig att vända mycket på huvudet när jag promenerat ensam, och det har blivit värre nu. Det är inte så att jag har någon förföljelsemani eller liknande, det handlar snarare om att... 
Det som påverkat mig mest är att vakna upp utan att ha någon som kan få mig att känna mig trygg igen, vilket fått mig att börja ifrågasätta vem jag egentligen kan vända mig till om någonting skulle hända mig. För att inte riskera att hamna i den situationen är jag mer försiktig nu än tidigare, och samtidigt försöker jag bevisa för mig själv att jag inte är ett offer -- framför allt inte innan någonting skett! -- genom att ta fler kvällspromenader. 
 
Utöver det har jag haft stora problem med att somna om nätterna då min hjärna går på högvarv.
Det var det problemet jag hade igår, så idag har jag försökt göra lite allt möjligt för att försäkra mig om att jag kan somna. Jag har bl.a. läst lite, och ska fortsätta med det, bara för att få stimulans (jag har svårt att låta bli att tänka när jag läser, och några av de nätterna när jag sovit som bäst har jag läst drygt 200 sidor -- jag har bara drygt 100 kvar), jag har lagat mat, bakat, promenerat... Jag tog mig till och med tid att bara reflektera över ett och annat. Att jag ångrade det behöver vi inte gå in på. 
 
Som jag skrev är läsning det bästa sättet för mig att garantera att jag kommer kunna sova då hjärnan känns utpumpad. Att jag gillar att läsa är ett plus i kanten, men det är svårt att hålla upp ett sådant tempo. Till och med när man är ledig kan 200 sidor dagligen vara mycket, och jag har jobbet utöver det. Dessutom blir man mätt på böcker/texter om man läser så pass mycket, så vad händer sedan? Jo, man struntar i att läsa på ett tag och faller tillbaka i samma mönster igen. Det var det som hände mig förra veckan; jag struntade i att läsa då jag veckan innan läst tre böcker. 
Att faktiskt somna förra veckan var allt annat än en liten utmaning, och utöver det har mardrömmarna varit så pass hemska att jag flera nätter vaknat mer än en gång. Häromnatten vaknade jag upp tre gånger inom loppet av drygt sju timmar. 
 
Har ni något bra tips på vad man kan göra när man får problem med att sova/somna?
 

Ljuva höst

Det må vara kyligt -- det är rent utav kallt om nätterna -- men jag tycker ändå att det är, tja, underbart. 
Jag älskar alla årstider och skulle inte kunna tänka mig att leva utan dem. Jag kan inte tänka mig att flytta till någon plats där det är sol och värme året om, utan någon riktig vinter med snö och kyla. Jag skulle definitivt inte kunna flytta till någon plats där hösten inte framträder med alla sina färger.
Jag antar att det är det som gör mig lite smått irriterad, och ledsen, när så många klagar över kylan och att de längtar till sommaren. Framför allt när dessa personer inte har någon jacka på sig. 
 
 
Vi början av varje ny årstid ser jag till att verkligen njuta. Jag ser till (jag försöker åtminstone, om inte annat) att ta till mig så mycket av allt som jag sett fram emot som möjligt, för sedan spenderar jag mycket tid till att se fram emot nästa årstid. Det är inte så att jag slutar njuta av hösten efter två veckor för att börja se fram emot vintern, men jag gillar att ha någonting att se fram emot. Vad som är ännu bättre är när årstiderna når mina förväntningar. 
 
Jag vet att jag är tråkig som skriver om detta varje år, men till mitt försvar får jag stå ut med en massa klagande år ut och år in. Av allt man kan klaga över, väljer man att klaga över vädret och klimatet. Ja, jag förstår irritationen när tåg ställs in p.g.a. än det ena och än det andra (är det inte löv på tågspåren som ställer till det, så är det frost, is och/eller snö), men det har inte så mycket med årstiderna i sig att göra. När det kommer till klimatet finns det inte mycket att göra åt. Framför allt inte i ett land som Sverige; Sverige har aldrig haft färre än fyra, tydliga, årstider, så det bör inte komma som en överraskning att det blir kyligare ju närmre december/januari man kommer. Det bör inte heller komma som en överraskning när det blir snö i december. 
 
Vi har haft en rätt varm höst ändå, måste jag säga. Värmen har kommit i perioder vilket har varit det värsta för mig; det är trots allt när värmen rört vidare som kylan kommit, och det har inte skett successivt. Men trots de där vändningarna har det varit svårt att ogilla den här hösten. 
Och samma sak brukar jag tycka om hösten. Det är svårt att ogilla den när man tittar ut och ser så många färger. Framför allt när solen är framme. Det är svårt att ogilla hur luften blir frisk och hur det blir möjligt att andas (säg vad ni vill om sommaren, men luftfuktigheten är inget att leka med). Jag kan hålla med om att det är jobbigt om mornarna då det fortfarande är mörkt ute när man ska upp tidigt för att ta sig till jobbet (det är svårt att vakna till när det är så pass mörkt som det är), men samtidigt gillar jag att man har chansen att vara vaken när solen börjar röra sig upp. Det är någonting jag också gillar med vintrarna, men det är något speciellt när det sker på hösten. Kanske beror det på att man inte behöver oroa sig över att förfrysa även med en massa kläder på, vad vet jag. 
 
Nej, jag älskar verkligen hösten.
 

Den jag är i första hand

Jag gillar inte att kalla mig svensk, men det beror inte på att jag på några som helst sätt skäms över var jag kommer från. Jag gillar bara inte att märka mig själv på det sättet -- som om jag tillhör en separat art. Jag kan gladeligen säga att jag är född i Sverige, att jag kommer från Sverige, att jag är uppvuxen i Sverige, att jag bor i Sverige o.s.v. och det beror just på att jag inte skäms över var jag kommer från. Samtidigt är det inget jag är stolt över -- det är någonting som helt enkelt bara är. Det var trots allt inte jag som såg till att jag föddes i Sverige, så jag kan inte påstå att det är någon bedrift från min sida på samma sätt som jag inte kan påstå att det var ett misstag att jag föddes här.
Jag föddes i Sverige. Så enkelt är det.
Jag har vuxit upp i Sverige. Mer än så är det inte.
Jag bor fortfarande i Sverige. Jag har inte råd med annat (men det är en annan femma).
Som jag sade, det är så det är, helt enkelt, och många ser mig därför som svensk. Jag har inget emot att man gör det, men det är inte så jag vill presentera mig. Jag tillhör trots allt inte någon "svensk ras". Dessutom känns hela "svensk"-begreppet väldigt diffust. Har man en förälder som är född i Turkiet och en förälder som är född i Sverige, kommer man inte ses som någonting annat än turk trots att man föddes i Sverige. Var går gränsen? När får man kalla sig svensk? Jag har påbrå från lite överallt ute i Europa; vad innebär det för mig?
 
Det där är bara några sidotankar som dykt upp under årens gång -- min främsta ståndpunkt ligger fortfarande i att jag inte vill se mig som en separat del från helheten. 
När det kommer till kritan är jag inte svensk i första hand. Jag är inte ens kvinna i första hand. 
I första hand är jag människa, och det är det man ska förhålla sig till, om ni frågar mig. Det spelar ingen roll vilket land jag kommer från. Att jag råkar vara född i Sverige har ingenting med min personlighet att göra. Jag hade inte varit mindre åsiktsstark om jag varit född i USA. Jag hade inte varit mindre åsiktsstark om jag varit i Afghanistan, även om jag är mer-än-säker på att jag inte på några som helst vägar hade yttrat mig. 
 
Men förstår ni hur jag tänker?
På något sätt har det här med nationalitet blivit väldigt viktigt. Tillhör man inte "det svenska folket" tillhör man "de andra", och tillhör man "de andra" är man inte lika välkommen här. För tydligen har man en annan typ av mentalitet om man tillhör "de andra". Vad som är ännu mer lustigt är att "de andra" generaliseras på ett sätt som är skrattretande. Det finns sju miljarder människor i världen. 9 miljoner av dessa bor i Sverige. Att människorna inom Västvärlden kan räknas in som "vi" innebär kanske att "vi" består av en miljard människor. Men sedan räknas den svarta befolkningen bort, eller personer som inte skulle kunna komma undan med att kalla sig "svensk" (en person som kommit till Sverige från Kanada skulle kunna kalla sig svensk efter några år då utseendet överensstämmer). 
Vi kan väl leka med tanken att "vi" består av en halv miljard människor.
Det skulle innebära att "de andra" består av sex och en halv miljard människor. 
Är det då inte skrattretande att sex oxh en halv miljard människor dras över en kam och får samma personlighetsbeskrivning, emedan en grupp om en halv miljard människor beskrivs som en separat ras med en annan mentalitet. 
 
Vi är alla människor med olika personligheter/mentaliteter. 
Visst, var man är född någonstans kan avgöra hur man blir formad som en person, men det är inget man kan ta för givet bara för att det verkar vara den enklare lösningen. 
 
Så nej, jag gillar inte att kalla mig svensk för jag gillar inte tanken att separera mig från mänskligheten.
Jag må vara född i Sverige.
Jag må ha vuxit upp i Sverige.
Jag må bo i Sverige.
Jag må ha ett svenskt medborgarskap.
Jag må tala svenska.
Men i första hand är jag människa. 
 
 
 

Min lilla helg

Imorgon är det tillbaka till verkligheten som gäller.
Jag skulle egentligen ha varit ledig, men... Om man säger såhär; det har varit svårt för mig att inte älska de personer jag arbetar med, och det finns inte mycket jag inte skulle göra för dem. Så när de behöver bli av med pass, och när jag ändå har möjligheten att ta dem, känns det ganska solklart att göra det. Dessutom har jag varit ledig två dagar på raken nu -- det hade varit skönt med en tredje, men det är inget som jag egentligen behöver. 
Jag har inte kunnat promenera med mion kamera, som jag hoppats på att kunna göra, men jag har ingen motivation att gå ut när det är grått ute. Nu menar jag verkligen grått; det har regnat på kvällarna (regnet öser ner nu), men på dagarna har det bara varit mulet, trist och livlöst i alla avseenden. När det regnar, regnar det i alla fall. 
Men jag har fått en del gjort, känner jag. 
Jag har läst ut böcker ("böcker", inte "bok"), bakat och idag fick jag även för mig att rita... Okej, det var inte mycket, men det var just det jag ville få ut av min ledighet -- att vara ledig och att göra det som fallit mig in. 
 
 
En ogräddad bärpaj (hallon och blåbär).
Det är, om man tänker rent generellt, sällan jag känner att det jag tillagar/bakar blir gott, men den här rackaren blev riktigt god :)
 
 
Det var länge sedan jag ritade, och jag har förlorat mycket av min teknik har jag märkt (vilket säger en del då jag inte hade mycket till teknik till att börja med), men det betyder inte att det inte kändes bra. Det är faktiskt just det här jag behöver -- att ha någonting att fokusera på. Annars tenderar mina tankar att fara iväg åt alla tänkbara håll. 
 

Jag vet att de flesta gillar att träffa kompisar när de får tid till det, men annars då? -Vad tycker ni om att göra när ni är lediga? 
 

Lill-fredag

Jag har mer-än-en gång skämtat med kunder som känt sig halvt skuldmedvetna om att de köper godis mitt i veckan;
Vi har ju lördagen, och lördagar är inte lördagar utan lördagsgodis. Med det sagt måste man se till att vara väl förberedd, och därför är det inget fel med att köpa godis redan på fredagen.
Dessutom har vi onsdagen, som kallas "lill-lördag" och borde inte samma "argument" gälla där? -Om lördagar inte är lördagar utan lördagsgodis, borde väl ändå samma regel gälla lill-lördagarna. Därmed borde "fredags-regeln" även gälla tisdagarna; om onsdag är lill-lördag, måste väl ändå tisdag vara lill-fredag, eller hur?
Torsdagarna går också bra med tanke på att de är klämdagar, men det är en annan femma.
 
Jag må skämta om det (mer än jag vill erkänna), men det känns verkligen som fredag för min del nu.
För första gången på länge kommer jag vara ledig, inte bara två dagar på raken, men tre. Jag tänker se till att det blir så, om det inte kniper vill säga, för jag känner att jag behöver luta mig tillbaka och koppla av lite; läsa lite, baka lite... Det var länge sedan jag ritade, så jag kanske sätter mig ner och gör det. Det var också ett tag sedan jag tog med mig kameran ut på en promenad, så vem vet -- det kanske dyker upp lite bilder här också.
Jag måste medge att jag saknat att fota, men jag har tyvärr personer i min närhet som tagit det nöjet från mig med sitt tjat om än det ena, än det andra. Det är svårt att beskriva det på rätt sätt utan att hänga ut någon, men det är synd att jag låtit det hända. Jag borde inte låta andra påverka mig på ett sätt som gör att jag lägger ifrån mig ett av mina största intressen. Jag var nära på att fortsätta den meningen med ett "men ibland är det svårt att inte låta sig påverkas". Det är inget annat än en dålig ursäkt som jag ofta använder mig av. Jag hoppas att jag kan ta upp det intresset igen och att jag får tillbaka den inspiration jag en gång hade. 
 
Samtidigt skulle det vara skönt att läsa. 
Jag har gjort det en hel del den senaste tiden -- även de dagar när jag jobbat -- men jag känner att jag fått hem rätt böcker. Jag beställde hem ett gäng böcker som kom för två veckor sedan. Det var sju böcker, och jag har snart läst ut fem av dem. De böckerna har, i visst avseende, varit tunga och jobbiga att läsa, men det är för att jag sträckläst dem. De är inte tjocka, men de är alldeles för tunga för att man ska klara av att sträckläsa dem helt utan vidare. Jag har älskat det. Jag älskar det fortfarande -- dessa böcker har verkligen fått mig att tänka. Utifrån det jag hört om de två återstående böckerna verkar det som att jag har lite läsning att se fram emot.
 
Vi får se vad som händer, men en sak är säker: Jag måste vara för mig själv. Om inte alla tre dagarna (jag undrar om jag ens skulle klara av det utan att bli rastlös), så åtminstone för en dag. En dag där jag inte tänker på att jag behöver jobba, städa, laga mat, tvätta och/eller träffa andra personer; en dag där jag bara kan andas ut och göra det jag känner för utan att behöva oroa mig över annat. 
Jag kan inte påstå att jag inte njutit av att träffa vänner de dagar jag varit ledig, men jag har fått så lite tid över till mig själv att jag inte kunnat vila ut. Oavsett hur kul man har måste man ändå försöka finna lite tid till sig själv, eller vad säger ni? 
 

Tills åsikter skiljer oss åt

Jag är väldigt åsiktsstark av mig som person. Det är någonting jag alltid varit, och någonting jag hoppas att jag alltid kommer vara. Det är en av de få egenskaper jag haft med mig sedan jag var liten och som jag fortfarande kan känna igen mig i. 
Den största skillnaden, dock, från när jag var "liten"/yngre och nu är att jag är mer medveten om andras åsikter och jag är nu mer medveten om att alla inte tycker som mig och att det är okej det med. Visst, det finns fortfarande vissa åsikter "där ute" som jag inte kan tåla för fem öre, men de finns där och det finns personer som är lika passionerade om sina åsikter som jag är om mina. Dessa personer tycker lika illa om mig som jag gör om dem, så därför känns det konstigt att säga att de tycker fel; vad är det som säger att det inte är jag som tycker fel? 
Vad jag däremot kan säga är att jag inte kan respektera dessa typer av personer -- personer som mer eller mindre lever för allt jag inte på långa vägar kan stå för. Att jag inte kan respektera dessa personer är en åskt som jag står för, och jag antar att dessa personer kan stå för sin åsikt när de inte kan respektera mig och för det jag står för.
 
Jag vet att jag bara babblar på nu, men jag har en poäng; Vi är alltför många personer för att vi ska kunna tänka lika, och ha samma åsikter. Även om vi på något sätt kunde se till att dela samma ståndpunkter skulle vi inte kunna utvecklas. Det är våra olika åsikter som ser till att vi ser saker och ting på olika sätt; att man ser ett och annat utifrån mer än ett perspektiv. Det är i alla fall så det bör vara, och det är så det blir när man tar del av andras åsikter, men vi har en tendens att söka oss till personer som tycker som oss och utesluta de som tänker olika, eller hur?
 
Det är framför allt det sistnämnda som gjort att jag hamnat i...låt oss bara säga "jobbigt läge". 
Det märks tyvärr inte mycket av längre här på bloggen att jag är så pass åsiktsstark som jag är, men jag kommer ihåg hur jag var i början. Visserligen var jag naiv av mig och tänkte att jag kunde förmedla någon form av budskap, men jag måste ändå medge att jag är mer stolt över den jag var då än den jag är nu när det kommer till bloggandet. Inte för att jag bloggade betydligt mer frekvent då, utan för att jag var så tydlig. Jag var noga med att påvisa hur jag tänkte och vad jag tyckte. Jag använde mig av flera argument för att faktiskt understryka ett och annat och... Jag kommer låta arrogant nu när jag säger detta, men jag måste ändå medge att mina argument höll. Om inte annat var jag smart nog att inte skriva "Det här är dumt för att det är korkat". Utifrån mig själv försökte jag förklara varför det var "dumt". Vad jag också var bra på att göra var att se saken på ett annat sätt, men jag höll mig fortfarande fast vid vad jag trodde på.
Det gör jag nu också, men jag har blivit allt tystare på senare tid.
Tyvärr är jag fåfäng nog att ha låtit mig påverkas av kommentarer. 
Många höll med mig, men det fanns flera som inte gjorde det.
För egen del spelar det i sig ingen roll, men när man går till personligt angrepp bara för att man inte delar samma uppfattning, tja, då har man gått för långt. 
 
Jag har en tendens att besöka olika forum för att... Jag har ingen egentlig anledning, faktiskt -- det handlar om att jag är intresserad av hur andra uttrycker sig, och vad de tycker om ett och annat, mer än någonting annat. 
I vilket fall som helst är det svårt att besöka forum utan att lägga märke till att vissa personer försöker få andra att tycka och tänka som dem. Det handlar inte bara om att man vill få andra att se sin ett och annat utifrån sitt eget perspektiv -- det handlar verkligen om att få andra att tycka och tänka som dem. 
Varför finns det behovet egentligen? Varför är det viktigare att få över någon till sin egen sida, så att säga, än att försöka förstå hur den andra personen tänker? 
 
Som jag skrev finns det vissa åsikter som andra har som jag inte ens tänker bry mig om att ta till (säg vad ni vill, men homosexualitet är ingen synd; jag är inte religiös, så det är kanske lättare för mig att säga det än vad det är för andra, men kan det verkligen vara en synd när man älskar någon oavsett vem man älskar?), men jag försöker ändå ta till mig andra tankesätt just för att inte fastna i min egen bubbla där bara vissa är välkomna.
Om det är någonting jag är trött på, så är det "vi och/mot dem"-mentaliteten. 
När det kommer till kritan finns det bara ett vi, och vi saknar inte betydelse -- precis som våra åsikter.
 
Är det verkligen så svårt att stanna upp och lyssna på andra utan att försöka föra över våra egna åsikter? -Utan att hota med konsekvenser?
 

Inside my head

Det är många som undrar vad jag ligger och grubblar över de nätter jag inte kan sova. För att vara helt ärlig finns det nätter där jag ligger och grubblar över ett och annat, men vanligtvis ligger jag bara och tänker på allt och inget. När det kommer till mina tankegångar finns det inga som helst lugna stunder; antingen ligger jag och tänker på sådant som är värt att tänka på eller så ligger jag och tänker...:
 
-Människor är rätt misslyckade som varelser, om man tänker efter -- vi är det enda djuret som äter med bestick. Om det inte säger allt vet jag inte vad. 
Det finns personer som försökt få mig att känna mig värdelös och misslyckad, men det är först nu jag tänker att det inte skulle vara helt fel att vara misslyckad -- att vara misslyckad som misslyckad, tja, det kan väl inte vara någonting annat än framgång. Eller? 
Okej, det stämmer inte helt; jag skulle fortfarande vara misslyckad. Att jag fortfarande väljer att se det som en framgång är en annan femma.
 
-Inte heller gör det något att jag är lite misslyckad, för mina skor har skosnören.
 
-Vilka tidningar kan man lita på, egentligen?
Kan man lita på att tidningar är opartiska när så många är politiskt vinklade på ett eller annat sätt. När det kommer till artiklar; Hur kan man fullt ut lita på att det är en faktiskt artikel och inte någon j***a propaganda?
 
-Är det illa att jag vill gå och lägga mig trots att klockan bara är nio?
Förmodligen inte; dels för att jag inte kommer göra det förrän vid (långt efter) midnatt i vilket fall som helst, och dels för att jag är trött. Märks det?
 
-Tänk om jag kunde klara av att inte gå in i en dörr/dörrkarm bara för en hel dag...
Det finns en chans att jag klarade av det för någon månad sedan, men jag vet också att jag slår i mig så ofta att jag inte längre lägger märke till det. Hur vet jag det? Jag lägger märke till blåmärkena. 
I värsta fall bulan, men det händer inte ofta.
Tyvärr händer det mer ofta än jag önskar.
 
-Jag har full koll på mitt eget schema (mina fasta pass, vill säga), men det är illa att jag även har hyfsat bra koll på hur några av de andra arbetar. En av tjejerna från jobbet var glad över det igår då hon själv inte hade koll, vilket innebär att hon är en av de få som tycker att det är bra att jag är patetisk. Hon är också den som tycker att jag är störd.
Det är svårt att inte älska henne :)
 
-Apropå älska... Jag tror banne mig jag ska baka en paj imorgon. Fast sova verkar som en betydligt bättre idé. 
Synd bara att jag behöver gå upp -- hur annars ska jag kunna äta?
 
-Om ni tycker att det här är illa...
Detta är vad jag tänker på nu när jag lyssnar på musik och sjunger med till låtarna. Tänk er hur det blir när det är tyst kring mig och när jag inte har låttexter att fokusera på. Det är nämligen när jag har någonting att fokusera tankarna på som jag tänker mindre osammanhängande. Det är även då jag lättare kan hålla mig till en sak, åtminstone färre. 
 
-Mina fötter är konstigt formade
 

Torsdag

 
 
Den kunde ha smakat bättre -- den kunde ha smakat mer -- men lite stolt är jag ändå. Det är inte många gånger jag lyckas baka/laga till någonting som är ätbart första gången jag testar på det. 
 
Jag har verkligen haft fullt upp idag -- från början till slut.
Visserligen gjorde jag ett medvetet val där, så jag kan inte klaga. Det är inte heller någonting jag skulle få för mig att göra; jag har sovit så bra de senaste nätterna att... För att vara helt ärlig är jag lite smått orolig över att jag inte ska kunna sova nu i natt, men jag hoppas inte det. I vilket fall som helst har jag varit energisk hela dagen.
Inom loppet av tre timmar hade jag vaknat, duschat och gjort mig i ordning, ätit lite frukost, handlat, förberett en äppelkaka och slängt in den i ugnen, diskat undan en del och börjat tillaga lunch. 
Det var bara de tre första timmarna. Efter att ha ätit lunch var det bara att ställa sig att laga middag inför kvällen; jag jobbade nu under kvällen och behövde matlåda. 
 
Jag hoppas som sagt att jag ska kunna sova i natt. Dels för att jag ska upp "tidigt" imorgon (tidigt för att vara min lediga dag), men också för att jag känner mig riktigt utmattad nu; jag kan inte påstå att jag behöver känna mig mer utmattad imorgon, än vad jag gör nu, p.g.a. sömnbrist. 
En del av mig tänker att det inte ska vara några problem med att somna nu när jag är allt annat än rastlös, men jag vet också att fysisk utmattning inte är detsamma som "mental utmattning". Jag vet att bara för att jag haft en hektisk dag betyder det inte att min hjärna fått den stimulans den behöver. 
Jag inser hur arrogant det låter, vilket inte alls var meningen, men jag har märkt att jag sover som bäst när jag skrivit som mest eller när jag läst som mest. Det är det som gjort att jag sovit så bra de senaste nätterna; jag har läst minst 100 sidor dagligen den senaste veckan. Det finns ett undantag, och det var också den natten jag sov tre, fyra timmar. 
Egentligen borde jag gå och läsa, men paradoxalt nog gör det mig sömnig. Jag blir sömnig av att läsa, men om jag inte läser tillräckligt mycket kan jag inte somna... 
 
Förlåt att inlägget blev tråkigt, men till mitt försvar är jag inte rolig.
God natt!

Min korta lilla helg

Min första lediga dag efter fem dagars arbete...
Och imorgon blir det jobb igen. 
Visserligen kommer morgondagen bli så pass lugn att man knappast kan kalla det för jobb, men tillbaka ska jag. Nej, jag klagar (fortfarande) inte, men... Tja, å ena sidan var det kul att komma ut för en gångs skull och träffa mina två bästa vänner. Å andra sidan borde jag ha tagit vara på min lediga dag på ett annat sätt än vad jag gjort. Äh, jag får en till chans på fredag. Och söndag. Om inte annat är jag ledig flera dagar nästa vecka (än så länge -- man vet trots allt aldrig om man behöver hoppa in), så jag får min chans då. Minst sagt. Tro mig, det ska bli skönt. Jag har inget inplanerat för någon av de dagarna, men det kan säkert ändra sig. I värsta fall får jag tid över till ingen annan än mig själv och jag känner att det skulle behövas det också. Det är någonting man ofta glömmer bort när man får en ledig stund -- att faktiskt vara ledig. 
 
* * *
 
Någonting jag märkt av de senaste månaderna är att många har en bild av att jag inte gör någonting annat än att jobba och att läsa. Visst, jag jobbar en del -- man kan inte påstå någonting annat, och detsamma gäller läsning, men jag är mer än jobb och böcker. Jag jobbar mycket för att jag trivs med det. Jag nådde min gräns i somras, men det var precis innan semestern, så det kom lägligt. Jag vet att om det skulle hända igen har jag flera personer som kan tänka sig att hoppa in för mig just för att jag hoppat in för dem så många gånger och för att jag sällan ber om att bli av med pass. Jag hoppas att det inte ska gå så pass långt, men jag vet att jag har kollegor som kan hjälpa mig om jag når min gräns. Jag må inte träffa alla, och det kan dröja väldigt lång tid innan jag träffar vissa av dem, men för att vara helt ärlig skulle jag inte kunna tänka mig att göra någonting annat just nu p.g.a. mina kollegor. Tro mig när jag säger att jag arbetar med några av de bästa personerna man kan hitta. Det är svårt att inte hoppa in för dem när de behöver bli av med något pass.
Men som sagt, jag trivs också med det jag gör. Dels för att jag får träffa en del personer, och jag känner igen många av dem. Vad som gör det hela bättre är att det känns som mitt eget. Det var jag själv som valde att söka jobbet -- jag blev inte pressad till det på samma sätt som med skolan. I många avseenden blev jag pressad till att söka in på universitetet. Jag må gilla att lära mig nya sätt att tänka, men det kändes aldrig som att jag sökte till skolan för min egen skull och därför blev det svårt för mig att utföra skolarbetet helhjärtat. 
Jag blev pressad att söka jobb. 
Men jag blev inte pressad till att söka just det här jobbet. 
Utöver det har jag lärt mig så mycket om mig själv genom bara det här jobbet och det har hänt att jag blivit "önskad", om ni förstår vad jag menar. Vissa kunder har sagt att de gillar att se mig/träffa mig på jobbet. Det var rent utav några stycken som sade att de saknat mig när jag hade min semester. Jag är, som sagt, inte van vid det och så självcentrisk som jag är kan jag inte hjälpa att bli glad över att höra sådant. 
Vad jag gillar bäst är dock att jag har en av de bästa ursäkterna till att undslippa fester utan att bli kallad tråkig. Jag har tidigare skrivit att trycket inte är lika hårt längre nu när jag är äldre -- de flesta har insett att jag inte är den som super sig full och i takt med att jag blivit äldre har även mina vänner blivit det (överraskande, eller hur?) så även de har börjat sluta bry sig om att bli fulla. Men det händer fortfarande och jag kan fortfarande höra att jag är tråkig som inte vågar släppa loss. Nu har jag jobbet att skylla på, så jag jobbar mer än gärna så många helger som möjligt.
 
Läsningen då?
Man kan inte påstå att jag inte läser mycket när jag läst så många böcker som jag gjort, men jag gör mer än att läsa på min fritid. Vad många inte greppar är att många av de böcker jag läst, har jag läst ut inom loppet av bara några timmar. Det kan faktiskt gå dagar innan jag, åter, sätter mig ned med en bok jag påbörjat. 
Vad många inte inser är att jag läser snabbt. 
För några veckor sedan läste jag ut en bok inom loppet av mindre än tre timmar, och det handlar om en bok på 300 sidor. Med tanke på hur stor text det var, och hur lättläst den var, var det rätt lång tid för att vara jag, men jag grät så mycket att jag hade problem att stora delar av texten. Men ja, jag läser snabbt. Jag kommer ihåg att vi i skolan skulle läsa igenom ett häfte inför ett grupparbete. Vi var fem personer i gruppen och hade bara två häften, så jag och en av tjejerna delade på ett häfte medan de andra tre delade på det andra. Den här tjejen blev mer intresserad av att titta på hur mina fingrar rörde sig över pappret än texten i sig, så hon överlät läsandet åt mig och jag plockade fram passage vi kunde använda oss av. 

Jag ska inte förneka att jag läst idag (jag kommer läsa ut den bok jag påbörjade förra veckan -- det enda jag behöver är 20 minuter, om ens det), men jag har även hunnit träffa vänner. Jag är som sagt mer än böcker och jobb, även om man tror det motsatta. 
Med tanke på den bok jag läser nu är det svårt för mig att inte tänka på sådant här; att man tar för givet att vissa personer är på ett visst sätt för att man sett vissa sidor hos dem. Det är svårt att inte tänka på fördomar, helt enkelt...