Vad musik betyder för mig

Det är knappast någon nyhet att jag älskar musik. 
Jag vet att jag är långt ifrån den enda som säger det, och jag är allt annat än den enda som också menar det, men det gör det inte mindre sant. Det finns vissa genrer jag hellre lyssnar på mer än andra precis som jag hellre lyssnar på vissa band/musiker mer än andra, men när det kommer till kritan är det låtarna i sig jag söker mig till. Många gånger handlar det om att jag vill bort från mig själv och skingra mina tankar (att fokusera på låten, tempot och/eller texten brukar hjälpa), men det kan likväl handla om att jag vill få utlopp för min ilska, att få tröst när jag behöver det som mest, att kunna hålla kvar ett grepp om glädjen... Det är även i musik jag hittar motivation som inspiration. 
Jag har haft personer i mitt liv som lämnat mig när jag behövt dem som mest, men musik har alltid funnits till hands. Det är inte anledningen till varför jag gillar musik så mycket, men man kan inte påstå att det är skäl till att ogilla det. 
 
De flesta reagerar på min musiksmak för att den är så udda som den är. 
När jag var yngre var det främst pop jag lyssnade på.
Därefter var det RnB som gällde. Att länga in lite hiphop på det kändes ganska självklart med tanke på alla samarbeten. 
Jag hade också en period där jag lyssnade på en del svensk musik.
Jag kan inte påstå att jag, nu, är vidare stolt över de låtar jag lyssnade på förut (tro mig när jag säger att min musiksmak var hemsk en gång i tiden, med några få guldkanter), men det fanns en anledning till varför jag lyssnade på de låtarna då på samma sätt som det finns en anledning till varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på idag. Den främsta skillnaden är dock att man inte kan kategorisera min musiksmak.
Jag kan lyssna på Bon Jovi, Muse, The All-American Rejects, Radiohead, The Smiths, The Temper Trap, Bon Iver, Florence+The Machine, Arctic Monkeys, The Killers, Bruce Springsteen, Lou Reed, Spin Doctors ("Two Princes" är min favoritlåt), Pearl Jam och mitt i allt dyker Adele upp. Tillsammans med Christina Perri, Mat Kearney och -- tro det eller ej -- Bruno Mars. Creedence Clearwater Revival får mig alltid på bättre humör, och finns det någon som inte stannar upp så när Simon and Garfunkels "Bridge Over Troubled Water" spelas?
Listan fortsätter med Led Zepplin, Death Cab For Cutie, Patti Smith, Goo Goo Dolls (man kan inte påstå att man är en "90-tals unge" om man inte kommer ihåg deras låt "Iris"), Queen, David Bowie... The Gaslight Anthem och The Blue Collars finns med på ett hörn. Jag måste även medge att "Someday" av The Strokes är en rätt härlig låt att vakna upp till. 
 
Listan fortsätter. 
Lita på mig när jag säger det.
Mina vänner tycker att min musiksmak är konstig för att den är så random som den är, men många tycker om den just av den anledningen -- för att de flesta kan hitta någonting de kan gilla bland de låtar jag lyssnar på. Det är också det som gör det roligare för dem när de ska rekommendera låtar till mig. Jag är öppen för de flesta låtar och låser inte in mig på en viss genre. Bara för att jag lyssnar på en del rock betyder det inte att jag viftar undan soul utan vidare. 
Men om det är någonting jag håller mig undan från så är det svensk hiphop.
Det är en av de få genrer jag inte står ut med, och det beror inte (nödvändigtvis) på att den svenska hiphopen är dålig (jag är dock allt annat än beredd på att hålla med om att det är den bästa musiken) -- det finns trots allt riktigt bra svenska hiphopare som verkligen fångat konceptet hiphopen växte fram ur. Det finns många svenska hiphopare som använder sig av sin musik och sina låttexter för att föra fram en samhällskritik på ett bra sätt. Att det sedan finns svenska hiphopare vars stil rör sig mer åt det kommersiella hållet är en annan femma, men detsamma gäller för samtliga genrer -- det finns musiker som är trogna sig själva och sin stil, och som kör sitt eget race samtidigt som det finns musiker som snarare influeras av musikindustrin istället för att influera den. 
 
Under en lång tid hade jag svårt för svensk musik överhuvudtaget, men det har börjat vända nu.
Det mest kraftfulla med musik, för min egen del, är känslan man får när man hör en låt för första gången. En del av mig återupplever den känslan gång efter annan när jag spelar upp en låt. Det är det som är det underbara när jag lyssnar på låtar jag inte hört sedan jag gick i högstadiet -- de må inte vara bra, när man ger det en eftertanke, men jag återupplever ändå den där första känslan med full kraft. 
I den stunden slås jag av intrycket jag hade första gången jag hörde just den låten. 
Någon dag för några veckor sedan kom jag att tänka på en låt jag inte hade lyssnat på sedan jag var 13/14.
Jag hörde den låten första gången senvåren innan jag fyllde 13. Just första gången jag hörde den låten hade körsbärsblommen precis kommit fram, jag åkte till skolan utan jacka och jag räknade ner dagarna till sommarlovet, så varje gång jag hörde den låten förknippade jag den med just den stunden och de känslorna jag hade då.
 
Kan ni tänka er vilken situation och vilka känslor jag förknippade svensk musik med då den musiken fick ett nytt upplyft på skolan perioden när min pappa dog? 
Det var därför jag hade samma musiksmak när jag var 14 som när jag var 17. Några nya låtar hamnade bland min musiksmak, men till stor del förändrades den inte. Det var för att jag förknippade den musiksmaken med perioden innan han dog. Jag kan inte påstå att jag hade bra självkänsla innan pappa dog, men det var under perioden "efteråt" som jag verkligen mådde dåligt över det. 
Det är betydligt bättre nu, och det har det varit ett tag (det är därför min musiksmak ser så annorlunda ut nu jämfört med då -- nu speglar den musik jag lyssnar på den jag är idag mer än den jag var "innan", och den tid jag en gång längtade tillbaka till), och jag har lättare för att lyssna på svensk musik. 
Men svensk hiphop lyssnar jag fortfarande inte på.
För att vara helt ärlig tror jag att det inte handlar så mycket om att jag associerar det med pappas död som att jag inte riktigt tror på samhällskritiken de för fram. Jag vet att det finns områden där saker och ting är allt annat än bra, och när det rör sig om de mest segregerade områdena tycker jag att samhället som helhet bör klandras. 
Men samtidigt vet jag att man inte kan klandra samhället för allt som händer. Samhället kanske inte ger en de möjligheter man behöver för att klara sig, men samtidigt har man ett eget ansvar över sina egna handlingar.
Å andra sidan, vad vet jag? -Jag må ha varit med om ett och annat, men jag har ändå levt rätt skyddat...
 
Men vad betyder musik för mig?
Det är glädje, sorg, ilska, rofylldhet, motivaton och inspiration. 
Det är stunder, intryck, minnen och liv.
Jag vill inte påstå att musik är mitt liv, men musik är en del av den jag är. 
(Det är just det sistnämnda som gör mig frustrerad över att jag inte har möjligheten/färdigheten att skapa egen musik)
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: