Vad är vad?

Jag lyssnade på Radio 1 igår när jag arbetade, och två saker slog mig:
-Vissa människor är bra korkade. Man behöver inte alltid ha en "bra" (vad det nu skulle innebära) åsikt, men om man lägger fram en åsikt bör man motivera den med någonting annat än "det är så det är". 
-Robert Aschberg måste verkligen lära sig att lyssna på vad andra människor har att säga istället för att köra över dem. Jag tänker ofta i samma banor som honom, och vi blir båda två lika arga över vissa kommentarer som ramlar in, men att säga till någon att han/hon har fel bara för att åsikten inte stämmer överrens med ens egen... Nej, det är någonting till och med jag har svårt för.
 
I vilket fall som helst tog man upp det här med svenskhet.
Jag vet att jag skrivit om det flera gånger bara den senaste tiden, men det känns lika aktuellt varje gång. Det märks när man tittar på nyheterna och politiker pratar om bl.a. "svenska jobb". Jag kommer ihåg att man talade om detta för ett bra tag sedan där man ifrågasatte den retoriken; Hur kan jobb inom Sverige vara någonting annat än svenskt? 
Men vad räknas som svenskt, egentligen?
Befolkningen? 
För mig är det en självklarhet att man är svensk om man ser sig själv som svensk medborgare, men så är det inte för alla. Det finns de som är så pass radikala att de inte ens kan se mig som svensk då jag har franskt påbrå (även om det handlar om flera generationer bak i tiden). Men då är också frågan hur långt man ska gå där; hur många generationer måste ha varit födda i Sverige för att man ska räknas som svensk? Människan kommer trots allt ursprungligen från Afrika, så är man tillräckligt radikal kan man säga att inga personer i Sverige kan ses som svenskar då våra förfäder var afrikaner.
 
Språket, då?
Tja, svenska talas i Sverige. Det är inte som med engelskan som talas i stora delar av världen med olika brytningar. I det avseendet är Sverige unikt med sitt språk. Att norskan är snarlik är en annan femma. 
Men man får inte heller glömma bort att svenskan influerades av tyskan under medeltiden. Av franskan under upplysningstiden. Och nu av engelskan. 
Ord som "frisör" och "chaufför" kommer från franskan.
Många av de "finare" orden (ord som en gammal lärare beskrev som "vuxna") som används idag kommer från engelskan; istället för "känslomässig" kan man säga "emotionell" (jämför med engelskans emotional). Ett synonym för "ordförråd" är "vokabulär" (vocabulary). 
Så när man talar om det svenska språket, vad talar man om då? Svenskan som talades under vikingarnas tid? -svenskan som inte influerats av några andra språk och som inte längre finns kvar?
 
Kulturen?
För att vara helt ärlig ser jag språk som en del av kultur, så bara där finns det en del frågetecken. 
Andra kan räkna in religion här. När man talar om religion i Sverige, talar man (enligt mina erfarenheter) främst om kristendomen. Att kristendomen är en svensk religion är lika absurt som att islam skulle vara det; varken Jesus eller Mohammed föddes kring de svenska trakterna, så att säga. 
Arkitekturen, konstverken, litteraturen, teatern, film- och musikindustrin då? Det är ytterligare några saker jag känner tillhör kulturen. Men samtliga saker skapades av svenska personer, och då kommer man åter till frågan om vilka personer som i själva verket har rätt att kalla sig svenskar. Dessutom kan man ställa sig denna fråga; Är ett konstverk som skapades i Sverige svenskt, eller är det utländskt för att det skapades av en "icke-svensk" person? 
Om ett konstverk som skapades i Sverige kan kallas svenskt, varför kan inte personer som är skapade i Sverige bli kallade svenskar?
Om ett konstverk är skapad av en "icke-svensk" och därmed inte kan ses som ett svenskt konstverk, och därmed inte heller en del av den svenska kulturen, skulle det innebära att det inte finns några svenska konstverk. I alla fall om man är radikal nog att tycka att man inte kan vara svensk om man har påbrå från annat håll än i Sverige, även när det rör sig om flera generationer bakåt i tiden.
 
* * *
Det är intressant hur man talar om Sverige och dess svenskhet samtidigt som man talar om invandrare och invandring. Det finns de som försöker påstå att invandringen förstör den svenska kulturen och hotar "svenskheten". Men hur kan någonting från utlandet hota någonting som inspirerats av just utlandet? 
Samtliga svenskar har utländskt påbrå på ett eller annat sätt. De som störst rätt att kalla sig svenskar är samerna, och vad har de att säga om saken? Ingenting, för att "resten av oss" inte tillåter dem.
Språket är influerat av tyskan, franskan och engelskan.
Den "huvudsakliga" religionen härstammar från Jerusalem.
Och maten? Tja, jag skulle bli galen om jag inte kunde äta thaimat även i Sverige. 
Samma sak med kinesiskt, indiskt, mongoliskt och japanskt. Det finns en hel del mexikanska rätter som är goda, för att inte nämna medelhavsmaten (nu blev jag sugen på paella, mitt i allt), 
Och hur många äter inte pizza, hamburgare och/eller kebab? 
Är det bara jag som tänker att den mest populära maten i Sverige kommer från andra länder än Sverige?
 
Men åter till den huvudsakliga frågan; Vad är svenskt?
Såvitt jag kan bedöma finns det inget som är renodlat svenskt. Däremot finns det en rad saker man identifierar med Sverige, och enligt mig är det det som är svenskt. Man förknippar språket med Sverige, identifierar det som svenskt och därför är det svenskt.
Detsamma gäller allting annat -- även personer. Kan man identifiera sig som svensk, anser jag att man har rätten att kalla sig svensk. Identifierar man sig även som, låt oss säga, arab, tja vad är det som hindrar denne från att kalla sig arab-svensk? 
 
I värsta fall kan man alltid göra som mig; Jag identifierar mig själv som människa, så jag är människa.
Om man vill märka mig, går "kvinna" också bra, men jag föredrar att vara märkt som människa. 
Det är trots allt den enda märkningen som räknas när det kommer till kritan, eller vad säger ni?
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: