Ett par funderingar...

-Jag vet att jag kommer låta självgod nu, och inte lite heller, men jag är smart.
Jag kan inte påstå att jag är smartare än någon annan (det finns trots allt flera olika typer av intelligenser), men jag är smart. Det har jag alltid varit, så för mig är det ganska självklart att jag blir smått fundersam när andra blir genuint överraskade över att jag är smart. 
Många har reagerat på min ålder -- de flesta har trott att jag är flera år äldre än vad jag faktiskt är efter att ha pratat med mig mer-än-ett-par-gånger -- men många har även blivit överraskade över det jag sagt. Många har även blivit överraskade över att jag läser så mycket som jag gör, och att jag läser de böcker jag läser. Saken är den att jag läser så mycket som jag gör för att jag läser snabbt. Ja, jag läser mycket -- det kan inte ens jag förneka -- men att läsa ut en bok på en dag är inga problem för mig (visserligen beror det på vad det är för bok). Mitt rekord är tre böcker på en dag. 
Många har även blivit överraskade över min huvudräkning. Det har faktiskt varit på gränsen till förolämpande.
 
-Jag kommer ihåg när vi pratade om maskuliniteter i skolan. 
Vi fick läsa utvalda stycken ur en bok ("Masculinities") av sociologen R.W. Connell, och där beskrivs maskuliniteter som sådant som inte är feminint (det som inte är feminint är maskulint). Det "roliga" är att Connell inte talar om vad som räknas som feminint. Om det som är maskulint beskrivs som sådant som inte är feminint, då måste sådant som är feminint inte vara maskulint. 
Jag vet att det blev lite flummigt nu, men det jag vill försöka komma fram till är att det inte finns någonting konkret som bestämmer vad som är maskulint eller feminint annat än en "tillhör det inte det ena, tillhör det det andra"-princip; Vad jag försöker komma fram till är att det inte finns någonting som faktiskt bestämmer vad som är manligt eller kvinnligt, men ändå finns det en tydlig bild av vad som är vad. 
Men det kanske bara är jag som tänker så...?
 
-Jag vet att jag tagit upp det lite väl många gånger, men jag har blivit smalare det senaste året. Betyder det att jag mår bättre? -att jag är mer lycklig? Nej, inte alls. Rent fysiskt mår jag lika bra som jag gjorde för ett år sedan. I alla fall om man tänker på vikten; jag har fått större problem med min sömn det senaste året, vilket har påverkat hur jag mår. 
Jag är inte mer lycklig.
Å ena sidan är jag lycklig över att jag har tagit kontrollen över mitt eget liv. Det är allt annat än perfekt, och det är inte riktigt som jag vill ha det, men jag har inte låtit mig styras det senaste året som jag gjort tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit en större röra tidigare. 
Det finns mer som händer i mitt liv än min vikt -- sådant som faktiskt betyder något. Det är sådant som gör mig olycklig på samma sätt som det gör mig lycklig. 
Det finns mer i mitt liv än min vikt -- sådant som gör mig levande.
Så varför gör man ett antagande om att jag mår så mycket bättre för att jag råkat bli lite smalare?
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: