Vad musik betyder för mig

Det är knappast någon nyhet att jag älskar musik. 
Jag vet att jag är långt ifrån den enda som säger det, och jag är allt annat än den enda som också menar det, men det gör det inte mindre sant. Det finns vissa genrer jag hellre lyssnar på mer än andra precis som jag hellre lyssnar på vissa band/musiker mer än andra, men när det kommer till kritan är det låtarna i sig jag söker mig till. Många gånger handlar det om att jag vill bort från mig själv och skingra mina tankar (att fokusera på låten, tempot och/eller texten brukar hjälpa), men det kan likväl handla om att jag vill få utlopp för min ilska, att få tröst när jag behöver det som mest, att kunna hålla kvar ett grepp om glädjen... Det är även i musik jag hittar motivation som inspiration. 
Jag har haft personer i mitt liv som lämnat mig när jag behövt dem som mest, men musik har alltid funnits till hands. Det är inte anledningen till varför jag gillar musik så mycket, men man kan inte påstå att det är skäl till att ogilla det. 
 
De flesta reagerar på min musiksmak för att den är så udda som den är. 
När jag var yngre var det främst pop jag lyssnade på.
Därefter var det RnB som gällde. Att länga in lite hiphop på det kändes ganska självklart med tanke på alla samarbeten. 
Jag hade också en period där jag lyssnade på en del svensk musik.
Jag kan inte påstå att jag, nu, är vidare stolt över de låtar jag lyssnade på förut (tro mig när jag säger att min musiksmak var hemsk en gång i tiden, med några få guldkanter), men det fanns en anledning till varför jag lyssnade på de låtarna då på samma sätt som det finns en anledning till varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på idag. Den främsta skillnaden är dock att man inte kan kategorisera min musiksmak.
Jag kan lyssna på Bon Jovi, Muse, The All-American Rejects, Radiohead, The Smiths, The Temper Trap, Bon Iver, Florence+The Machine, Arctic Monkeys, The Killers, Bruce Springsteen, Lou Reed, Spin Doctors ("Two Princes" är min favoritlåt), Pearl Jam och mitt i allt dyker Adele upp. Tillsammans med Christina Perri, Mat Kearney och -- tro det eller ej -- Bruno Mars. Creedence Clearwater Revival får mig alltid på bättre humör, och finns det någon som inte stannar upp så när Simon and Garfunkels "Bridge Over Troubled Water" spelas?
Listan fortsätter med Led Zepplin, Death Cab For Cutie, Patti Smith, Goo Goo Dolls (man kan inte påstå att man är en "90-tals unge" om man inte kommer ihåg deras låt "Iris"), Queen, David Bowie... The Gaslight Anthem och The Blue Collars finns med på ett hörn. Jag måste även medge att "Someday" av The Strokes är en rätt härlig låt att vakna upp till. 
 
Listan fortsätter. 
Lita på mig när jag säger det.
Mina vänner tycker att min musiksmak är konstig för att den är så random som den är, men många tycker om den just av den anledningen -- för att de flesta kan hitta någonting de kan gilla bland de låtar jag lyssnar på. Det är också det som gör det roligare för dem när de ska rekommendera låtar till mig. Jag är öppen för de flesta låtar och låser inte in mig på en viss genre. Bara för att jag lyssnar på en del rock betyder det inte att jag viftar undan soul utan vidare. 
Men om det är någonting jag håller mig undan från så är det svensk hiphop.
Det är en av de få genrer jag inte står ut med, och det beror inte (nödvändigtvis) på att den svenska hiphopen är dålig (jag är dock allt annat än beredd på att hålla med om att det är den bästa musiken) -- det finns trots allt riktigt bra svenska hiphopare som verkligen fångat konceptet hiphopen växte fram ur. Det finns många svenska hiphopare som använder sig av sin musik och sina låttexter för att föra fram en samhällskritik på ett bra sätt. Att det sedan finns svenska hiphopare vars stil rör sig mer åt det kommersiella hållet är en annan femma, men detsamma gäller för samtliga genrer -- det finns musiker som är trogna sig själva och sin stil, och som kör sitt eget race samtidigt som det finns musiker som snarare influeras av musikindustrin istället för att influera den. 
 
Under en lång tid hade jag svårt för svensk musik överhuvudtaget, men det har börjat vända nu.
Det mest kraftfulla med musik, för min egen del, är känslan man får när man hör en låt för första gången. En del av mig återupplever den känslan gång efter annan när jag spelar upp en låt. Det är det som är det underbara när jag lyssnar på låtar jag inte hört sedan jag gick i högstadiet -- de må inte vara bra, när man ger det en eftertanke, men jag återupplever ändå den där första känslan med full kraft. 
I den stunden slås jag av intrycket jag hade första gången jag hörde just den låten. 
Någon dag för några veckor sedan kom jag att tänka på en låt jag inte hade lyssnat på sedan jag var 13/14.
Jag hörde den låten första gången senvåren innan jag fyllde 13. Just första gången jag hörde den låten hade körsbärsblommen precis kommit fram, jag åkte till skolan utan jacka och jag räknade ner dagarna till sommarlovet, så varje gång jag hörde den låten förknippade jag den med just den stunden och de känslorna jag hade då.
 
Kan ni tänka er vilken situation och vilka känslor jag förknippade svensk musik med då den musiken fick ett nytt upplyft på skolan perioden när min pappa dog? 
Det var därför jag hade samma musiksmak när jag var 14 som när jag var 17. Några nya låtar hamnade bland min musiksmak, men till stor del förändrades den inte. Det var för att jag förknippade den musiksmaken med perioden innan han dog. Jag kan inte påstå att jag hade bra självkänsla innan pappa dog, men det var under perioden "efteråt" som jag verkligen mådde dåligt över det. 
Det är betydligt bättre nu, och det har det varit ett tag (det är därför min musiksmak ser så annorlunda ut nu jämfört med då -- nu speglar den musik jag lyssnar på den jag är idag mer än den jag var "innan", och den tid jag en gång längtade tillbaka till), och jag har lättare för att lyssna på svensk musik. 
Men svensk hiphop lyssnar jag fortfarande inte på.
För att vara helt ärlig tror jag att det inte handlar så mycket om att jag associerar det med pappas död som att jag inte riktigt tror på samhällskritiken de för fram. Jag vet att det finns områden där saker och ting är allt annat än bra, och när det rör sig om de mest segregerade områdena tycker jag att samhället som helhet bör klandras. 
Men samtidigt vet jag att man inte kan klandra samhället för allt som händer. Samhället kanske inte ger en de möjligheter man behöver för att klara sig, men samtidigt har man ett eget ansvar över sina egna handlingar.
Å andra sidan, vad vet jag? -Jag må ha varit med om ett och annat, men jag har ändå levt rätt skyddat...
 
Men vad betyder musik för mig?
Det är glädje, sorg, ilska, rofylldhet, motivaton och inspiration. 
Det är stunder, intryck, minnen och liv.
Jag vill inte påstå att musik är mitt liv, men musik är en del av den jag är. 
(Det är just det sistnämnda som gör mig frustrerad över att jag inte har möjligheten/färdigheten att skapa egen musik)
 

Någon att prata med

Det är ingen nyhet att jag är en åsiktsstark person. Jag tycker och tänker mycket kring mycket, och jag försöker hålla mig så påläst som möjligt när det gäller ett och annat just för att kunna ha någonting att tycka och tänka till om. Jag inser nu hur konstigt det där lät, men om det är någonting jag är rädd för så är det att bli...tom.
Det är ett dåligt ordval, men jag har inget bättre sätt att beskriva det på. Jag är rädd för att svälja argument med hull och hå så fort en fråga dyker upp utan att skapa en egen uppfattning. Jag är rädd för att låta mig formas av andra utan att ta egen ställning. Jag är rädd för att bli en nickedocka. 
Jag vet att jag kan vara besvärlig just för att jag har så många åsikter som jag har, tro det eller ej. 
Vad jag inte riktigt kan få grepp om, dock, är varför jag måste vara så medveten om att jag är besvärlig när andra inte verkar vara det. Fortfarande blir jag många gånger bemött med himlande ögon och högljudda suckar, och så fort jag påpekar att det är frustrerande är det plötsligt jag som blir besvärlig. Som sagt, jag vet med mig att jag kan vara besvärlig. Men varför är det bara jag som är besvärlig när det är minst lika frustrerande för mig att bli bemött av suckar som för dem att tvingas höra på mina åsikter? Varför är man plötsligt mer besvärlig om man har åsikter att dela med sig av? 
 
Jag har några vänner som är lika åsiktsstarka som jag som blivit bemötta på liknande sätt. Suckar, himlande ögon... Det handlar inte nödvändigtvis om åsikterna i sig utan snarare om att de finns. De håller med mig om att det alltid är lika härligt att bli bemött på det sättet. 
 
Många gånger är det någonting jag känner jag saknar; att ha någon jag kan prata med på det planet. Det är inte så att de saknas i mitt liv, om man ska uttrycka sig på det sättet, men tyvärr träffar jag dem så sällan. Det är dessa som får mig att växa och som hjälper mig att se saker på andra sätt. Inte bara är det någonting jag behöver; det är någonting jag tycker är kul. Vet ni hur tråkigt det är att fastna i sina egna tankegångar och gå runt i cirklar, rent metaforiskt? 
 

Tillbaka på banan

Efter att ha varit sjuk några dagar, och efter att i några dagar mått illa av tanken att stå och laga mat/baka, känner jag nu att jag är tillbaka.
Visserligen har jag varken lagat mat eller bakat idag, men det blir det av imorgon. 
Just tidigare idag gillade jag inte alls tanken på att stå och hålla på vid spisen, men nu på kvällen har pirret i fingrarna kommit tillbaka och jag ser fram emot imorgon när jag kan skiva upp grönsaker igen. Jag har rent utav tittat genom en rad olika recept för att få inspiration och jag känner att jag lyckats. Jag har känt ett tag att jag hamnat i samma bana när det gäller mat, vilket gjort att det känts tråkigt och rutinmässigt. Rutiner kan vara bra till viss del, framför allt om man känner att allt runt omkring en håller på att rasa samman. I det läget kan vissa rutiner kännas tröstande då det finns något i ens liv som inte förändrats. 
Det var länge sedan jag kände på det viset. Nu har rutiner en tendens att tråka ut mig.
När rutinerna nått ens matvanor... Tja, då har det, i mitt fall, gått för långt.
Det är när jag håller på med mat som jag blir som mest inspirerad. Jag har aldrig sett mig som en kreativ person, vilket alltid fått mig att skratta när jag läst beskrivningar om Lejonets karaktärsdrag. Min lillasyster avbröt mig när jag började skratta åt det och sade att det stämde. Hon påpekade att min kreativitet ligger i min matlagning. 
Det må inte alltid gå bra för mig när jag lagar mat, men jag måste ändå medge att hon har rätt där, hur självgod jag än må låta. Jag läser många recept, men jag följer dem sällan. Ett bra exempel på detta är min indisk inspirerande linsgryta bestående av krossade tomater, morötter, spenat, körsbärstomater, sambal och huvudingrediensen -- linser.
Grundreceptet var en indisk böngryta med fänkål, krossade tomater och stora, vita bönor.
 
Så ja, min främsta inspiration ligger i min matlagning. 
Många gånger orkar jag inte ens med tanken på att laga mat, men så fort jag kommit in i det känner jag (många gånger) att jag hittat tillbaka till mig själv. Att laga mat är ett bra sätt för mig att varva ner. 
 
Så imorgon är det nya tag som gäller. 
Laga mat ska jag definitivt göra. Baka är något jag ska försöka hinna med. 
Att jobba är ytterligare en sak jag definitivt ska göra.
Just det sistnämnda är någonting jag ser fram emot. Inte bara för att jag (fortfarande) trivs och inte bara för att jag kommer träffa en av mina kollegor som mer eller mindre älskar när jag får för mig att baka, men också för att jag inte orkar vara instängd längre. Jag tog en promenad igårkväll för att bli kvitt min rastlöshet och jag tog en idag för att kunna njuta av solen, men jag behöver vara hemifrån mer än en halvtimme. 
 
Det är svårt att inte vara glad och optimistisk när man har så mycket att se fram emot :)
 

Det här med genus

Det är otroligt att man fortfarande pratar om genus och könsstereotypa roller på samma sätt som man gjorde för ett par år sedan -- för flera år sedan, faktiskt. Visst, genus är ett stort område som man inte kan förändra över en natt, men jag måste ändå säga att det är rätt otroligt att vi inte kommit längre. 
För mig är det rätt otroligt att det än idag, på något sätt, anses provocerande om man inte visar tydligt vilket kön man tillhör. Jag tänker inte bara på några av de reaktioner som väcktes tidigare i år under Melodifestivalen (visserligen måste jag erkänna att det var överraskande många som gillade det Yohio gjorde, och fortfarande gör, när det kommer till genus vilket gjorde mig mer än glad), men också att folk kan sitta i flera minuter på ett café och undra om personen som gick förbi tidigare var kille eller tjej; det är rätt otroligt att en sådan sak kan ses som dagens stora fråga. 
Innan jag fortsätter skriva: Ett tips är att sluta grubbla över det, konstatera att det antingen var en människa som gick förbi eller en riktigt talangfull golden retriever och att återgå till kaffet. När det kommer till kritan är en annan persons könstillhörighet inget problem -- och framför allt är det inget som angår någon. 
 
Det är rätt otroligt att vissa reagerar starkt bara när det kommer till leksaker, eller någonting så banalt som färger; det är rätt otroligt att man fortfarande har en könsbestämmelse på färger. Antingen ska flickor hålla sig till rosa för att det är en "flickfärg", eller så ska de hålla sig borta från den färgen just för att det är en "flickfärg" -- flickor ska antingen hålla sig till den färgen för att det anses mest passande, eller så ska de hålla sig borta från den färgen för att det skulle stärka könsroller. 
På samma sätt ska pojkar antingen hålla sig undan från den färgen, eller så ska de omfamna den -- om det inte är stötande, är det normbrytande. 
Oavsett vad det handlar om har färger fått en könsbestämmelse. Det roliga är att detta kommer från vuxna; barn säger inte att det är fel att gilla rosa om ingen har lärt dem det. Däremot finns det barn som inte gillar rosa, men där rör det sig mer om att barnen inte gillar färgen mer än att det är fel att de gillar den.
Det kanske bara är jag, men skulle det inte vara lättare om barnen själva fick bestämma vilka färger de gillar/ogillar? Är det inte bättre att barnen själva får bestämma vad de tycker istället för att vuxna ska lägga ord i mun på dem? 
Om inte annat kan man väl se det såhär:
Genom att motverka stereotyper till varje pris kommer nya stereotyper skapas.
Det må verka konstigt när jag skriver det på det sättet, men fundera gärna kring det.
Om man återigen tar färger som ett exempel; Om man försöker motverka kvinnliga stereotyper genom att säga till flickor att de inte får gilla färgen rosa, och att de istället ska gilla blått, på samma sätt som man försöker få pojkar att gilla rosa istället för blått, vilka resultat får man då? Man må tro att man motverkar normer genom att "förbjuda" flickor att gilla sådant som är typiskt tjejigt, och genom att "förbjuda" pojkar att gilla sådant som är typiskt killaktigt, men i själva verket skapar man bara nya stereotyper. 
Man må ha ändrat vissa förutsättningar, men problemet kvarstår.
Ja, man kan alltid uppmuntra flickor och pojkar att gå sin egen väg när den leder bort från det stereotypa, men då måste man också se till att det är deras väg och inte vuxnas.
Eller är det bara jag som tänker så?
 
Det som även förbryllar mig är att man faktiskt använder sig av benämningen "tjej-/killeksaker".
Ja, det finns leksaker som är mer inriktade till flickor, respektive pojkar, men att kalla dem "tjej-/killeksaker" måste jag ändå säga är att gå lite över gränsen. 
Ni kan sucka och himla med ögonen hur mycket ni än vill, men jag känner ändå att det inte finns någon mening i att ge leksakerna en könsbestämmelse när de inte ens har något kön (å andra sidan, vad vet jag -- leksaksbilar kanske har en penis trots allt).
 
Det finns så mycket att skriva när det kommer till det här ämnet, på både gott och ont. 
Å ena sidan är det bra att det finns ett ämne som väcker starka reaktioner och som får en att verkligen tänka till. Även de som tycker att genus är tråkigt har mycket att säga. Det är rätt uppfriskande för att vara helt ärlig -- när det kommer till genus finns det inget som är rätt eller fel när det kommer till fakta. Det bygger på erfarenheter, uppfattningar och egna åsikter. Man behöver inte ha läst genusvetenskap på universitetet för att ha någonting att säga till om, med andra ord.
Men å andra sidan känns det som att många av de problem man bygger upp har väldigt enkla lösningar. Den främsta lösningen är att man inte skapar ett problem från första början och att helt enkelt låta människor få leva sina egna liv och vara sig själva. När det kommer till kritan blir ändå ingen skada skedd om man har ett androgynt utseende, och att låta saken vara istället för att grubbla över om det var en tjej eller kille som precis gick förbi... Tja, det känns som det enklare valet. 
 

Vad är vad?

Jag lyssnade på Radio 1 igår när jag arbetade, och två saker slog mig:
-Vissa människor är bra korkade. Man behöver inte alltid ha en "bra" (vad det nu skulle innebära) åsikt, men om man lägger fram en åsikt bör man motivera den med någonting annat än "det är så det är". 
-Robert Aschberg måste verkligen lära sig att lyssna på vad andra människor har att säga istället för att köra över dem. Jag tänker ofta i samma banor som honom, och vi blir båda två lika arga över vissa kommentarer som ramlar in, men att säga till någon att han/hon har fel bara för att åsikten inte stämmer överrens med ens egen... Nej, det är någonting till och med jag har svårt för.
 
I vilket fall som helst tog man upp det här med svenskhet.
Jag vet att jag skrivit om det flera gånger bara den senaste tiden, men det känns lika aktuellt varje gång. Det märks när man tittar på nyheterna och politiker pratar om bl.a. "svenska jobb". Jag kommer ihåg att man talade om detta för ett bra tag sedan där man ifrågasatte den retoriken; Hur kan jobb inom Sverige vara någonting annat än svenskt? 
Men vad räknas som svenskt, egentligen?
Befolkningen? 
För mig är det en självklarhet att man är svensk om man ser sig själv som svensk medborgare, men så är det inte för alla. Det finns de som är så pass radikala att de inte ens kan se mig som svensk då jag har franskt påbrå (även om det handlar om flera generationer bak i tiden). Men då är också frågan hur långt man ska gå där; hur många generationer måste ha varit födda i Sverige för att man ska räknas som svensk? Människan kommer trots allt ursprungligen från Afrika, så är man tillräckligt radikal kan man säga att inga personer i Sverige kan ses som svenskar då våra förfäder var afrikaner.
 
Språket, då?
Tja, svenska talas i Sverige. Det är inte som med engelskan som talas i stora delar av världen med olika brytningar. I det avseendet är Sverige unikt med sitt språk. Att norskan är snarlik är en annan femma. 
Men man får inte heller glömma bort att svenskan influerades av tyskan under medeltiden. Av franskan under upplysningstiden. Och nu av engelskan. 
Ord som "frisör" och "chaufför" kommer från franskan.
Många av de "finare" orden (ord som en gammal lärare beskrev som "vuxna") som används idag kommer från engelskan; istället för "känslomässig" kan man säga "emotionell" (jämför med engelskans emotional). Ett synonym för "ordförråd" är "vokabulär" (vocabulary). 
Så när man talar om det svenska språket, vad talar man om då? Svenskan som talades under vikingarnas tid? -svenskan som inte influerats av några andra språk och som inte längre finns kvar?
 
Kulturen?
För att vara helt ärlig ser jag språk som en del av kultur, så bara där finns det en del frågetecken. 
Andra kan räkna in religion här. När man talar om religion i Sverige, talar man (enligt mina erfarenheter) främst om kristendomen. Att kristendomen är en svensk religion är lika absurt som att islam skulle vara det; varken Jesus eller Mohammed föddes kring de svenska trakterna, så att säga. 
Arkitekturen, konstverken, litteraturen, teatern, film- och musikindustrin då? Det är ytterligare några saker jag känner tillhör kulturen. Men samtliga saker skapades av svenska personer, och då kommer man åter till frågan om vilka personer som i själva verket har rätt att kalla sig svenskar. Dessutom kan man ställa sig denna fråga; Är ett konstverk som skapades i Sverige svenskt, eller är det utländskt för att det skapades av en "icke-svensk" person? 
Om ett konstverk som skapades i Sverige kan kallas svenskt, varför kan inte personer som är skapade i Sverige bli kallade svenskar?
Om ett konstverk är skapad av en "icke-svensk" och därmed inte kan ses som ett svenskt konstverk, och därmed inte heller en del av den svenska kulturen, skulle det innebära att det inte finns några svenska konstverk. I alla fall om man är radikal nog att tycka att man inte kan vara svensk om man har påbrå från annat håll än i Sverige, även när det rör sig om flera generationer bakåt i tiden.
 
* * *
Det är intressant hur man talar om Sverige och dess svenskhet samtidigt som man talar om invandrare och invandring. Det finns de som försöker påstå att invandringen förstör den svenska kulturen och hotar "svenskheten". Men hur kan någonting från utlandet hota någonting som inspirerats av just utlandet? 
Samtliga svenskar har utländskt påbrå på ett eller annat sätt. De som störst rätt att kalla sig svenskar är samerna, och vad har de att säga om saken? Ingenting, för att "resten av oss" inte tillåter dem.
Språket är influerat av tyskan, franskan och engelskan.
Den "huvudsakliga" religionen härstammar från Jerusalem.
Och maten? Tja, jag skulle bli galen om jag inte kunde äta thaimat även i Sverige. 
Samma sak med kinesiskt, indiskt, mongoliskt och japanskt. Det finns en hel del mexikanska rätter som är goda, för att inte nämna medelhavsmaten (nu blev jag sugen på paella, mitt i allt), 
Och hur många äter inte pizza, hamburgare och/eller kebab? 
Är det bara jag som tänker att den mest populära maten i Sverige kommer från andra länder än Sverige?
 
Men åter till den huvudsakliga frågan; Vad är svenskt?
Såvitt jag kan bedöma finns det inget som är renodlat svenskt. Däremot finns det en rad saker man identifierar med Sverige, och enligt mig är det det som är svenskt. Man förknippar språket med Sverige, identifierar det som svenskt och därför är det svenskt.
Detsamma gäller allting annat -- även personer. Kan man identifiera sig som svensk, anser jag att man har rätten att kalla sig svensk. Identifierar man sig även som, låt oss säga, arab, tja vad är det som hindrar denne från att kalla sig arab-svensk? 
 
I värsta fall kan man alltid göra som mig; Jag identifierar mig själv som människa, så jag är människa.
Om man vill märka mig, går "kvinna" också bra, men jag föredrar att vara märkt som människa. 
Det är trots allt den enda märkningen som räknas när det kommer till kritan, eller vad säger ni?
 

Två veckor senare

Det är lustigt hur saker och ting kan utvecklas; för bara några år sedan kände jag att jag behövde skriva av mig varje dag, och nu har det gått två veckor sedan sist. Visserligen har jag inte slutat skriva -- det är trots allt mig vi pratar om -- men jag har börjat finna mer...man kan kalla det nöje -- i att skriva vid sidan av bloggen. Det känns dessutom bättre att göra så. Mitt liv är en enda stor röra just nu, i många avseenden, och jag känner att jag behöver skriva av mig utan att behöva oroa mig över att bli dömd. Ibland är det skönt att bara skriva av sig av den enkla anledning att skriva av sig. 
Utöver det har jag dragit ner på mitt kaffedrickande. Tro mig, det har lämnat några spår.
För att inte nämna att det inte har gått så bra som jag hade önskat, men det har gått. Om man bortser från i lördags då jag fick i mig...jag tror det var fyra koppar. Jag vet att jag fick i mig tre koppar. Det var en rolig lördag, det.
 
Jag önskar att jag hade någonting intressant att skriva om, men återigen, det är mig vi pratar om.
Jag har aldrig sett mig som en intressant person, även om jag kan reagera på väldigt intressanta sätt vid olika situationer (jag är nog en av de få tjejer som frivilligt väljer att googla fram bilder på tarantlar, men hur kan jag låta bli när de är så fina som de är?). Jag är inte ensam om att tycka att jag är ointressant och tråkig, men jag mäktar inte med någonting annat. Det här kommer låta som en inledning till en "snyft-historia", men... Om man säger såhär; min tillvaro fick ett väldigt högt tempo efter att pappa dog och jag känner att jag behöver stanna upp och inte låta mig själv åldras. Bara för ett litet tag. Jag känner mig inte redo för att bli 30 innan jag ens hunnit fylla 25, och med tanke på att jag hann bli 25 redan som 17-åring känner jag att jag inte orkar med ett högt tempo. För att vara helt ärlig orkar jag inte med något tempo överhuvudtaget. Speciellt inte nu när jag behöver stanna upp och försöka lösa min egen röra. Om inte annat -- hantera den.
 
Så vad är det mest intressanta som hänt mig de senaste två veckorna?
Tja, det roligaste är definitivt de två dagar när jag träffade två vänner som jag inte sett på ett tag. 
Men det mest intressanta måste ändå vara att jag äntligen fått "Gone with the Wind" utläst. Det är en fantastisk bok, i många avseenden, men man blir så mätt av den. Det är inte så konstigt med tanke på att den är 1448 sidor tjock. Jag var tvungen att ta två pauser för att kunna läsa två andra böcker för att kunna orka med den. Det tog mig nästan en månad att läsa ut den, och jag läste ur den...nästan varje dag.
Vad är det som är så intressant med att jag läste ut en bok? Inget, egentligen; det intressanta ligger snarare i lättnaden över att ha den utläst. 
 
Japp, jag lever ett tråkigt liv.
Precis som jag gillar det.
 

Ett par funderingar...

-Jag vet att jag kommer låta självgod nu, och inte lite heller, men jag är smart.
Jag kan inte påstå att jag är smartare än någon annan (det finns trots allt flera olika typer av intelligenser), men jag är smart. Det har jag alltid varit, så för mig är det ganska självklart att jag blir smått fundersam när andra blir genuint överraskade över att jag är smart. 
Många har reagerat på min ålder -- de flesta har trott att jag är flera år äldre än vad jag faktiskt är efter att ha pratat med mig mer-än-ett-par-gånger -- men många har även blivit överraskade över det jag sagt. Många har även blivit överraskade över att jag läser så mycket som jag gör, och att jag läser de böcker jag läser. Saken är den att jag läser så mycket som jag gör för att jag läser snabbt. Ja, jag läser mycket -- det kan inte ens jag förneka -- men att läsa ut en bok på en dag är inga problem för mig (visserligen beror det på vad det är för bok). Mitt rekord är tre böcker på en dag. 
Många har även blivit överraskade över min huvudräkning. Det har faktiskt varit på gränsen till förolämpande.
 
-Jag kommer ihåg när vi pratade om maskuliniteter i skolan. 
Vi fick läsa utvalda stycken ur en bok ("Masculinities") av sociologen R.W. Connell, och där beskrivs maskuliniteter som sådant som inte är feminint (det som inte är feminint är maskulint). Det "roliga" är att Connell inte talar om vad som räknas som feminint. Om det som är maskulint beskrivs som sådant som inte är feminint, då måste sådant som är feminint inte vara maskulint. 
Jag vet att det blev lite flummigt nu, men det jag vill försöka komma fram till är att det inte finns någonting konkret som bestämmer vad som är maskulint eller feminint annat än en "tillhör det inte det ena, tillhör det det andra"-princip; Vad jag försöker komma fram till är att det inte finns någonting som faktiskt bestämmer vad som är manligt eller kvinnligt, men ändå finns det en tydlig bild av vad som är vad. 
Men det kanske bara är jag som tänker så...?
 
-Jag vet att jag tagit upp det lite väl många gånger, men jag har blivit smalare det senaste året. Betyder det att jag mår bättre? -att jag är mer lycklig? Nej, inte alls. Rent fysiskt mår jag lika bra som jag gjorde för ett år sedan. I alla fall om man tänker på vikten; jag har fått större problem med min sömn det senaste året, vilket har påverkat hur jag mår. 
Jag är inte mer lycklig.
Å ena sidan är jag lycklig över att jag har tagit kontrollen över mitt eget liv. Det är allt annat än perfekt, och det är inte riktigt som jag vill ha det, men jag har inte låtit mig styras det senaste året som jag gjort tidigare. Å andra sidan har jag aldrig varit en större röra tidigare. 
Det finns mer som händer i mitt liv än min vikt -- sådant som faktiskt betyder något. Det är sådant som gör mig olycklig på samma sätt som det gör mig lycklig. 
Det finns mer i mitt liv än min vikt -- sådant som gör mig levande.
Så varför gör man ett antagande om att jag mår så mycket bättre för att jag råkat bli lite smalare?
 

Man lär sig något nytt varje dag

Jag har skrivit det förr -- jag skrev rent utav ett helt inlägg om det för ett (bra) tag sedan -- men jag tror verkligen att man lär sig någonting nytt varje dag om man så vill. Vill man inte är det en annan femma, men jag tvivlar på att någon inte skulle vilja det. Om man inte lär sig någonting från en bok, lär man sig från verkligheten eller så lär man sig mer om sig själv. Om inte annat lär man sig vilket sätt som är bäst att inte lära sig någonting överhuvudtaget.
 
Men, som sagt, jag tror att man lär sig någonting nytt varje dag.
Litet som stort.
Jag lärde mig en hel del igår; bl.a. att det, i Ohio, är olagligt att ge alkoholhaltiga drycker till fiskar.
Jag måste medge att jag inte kan sluta skratta åt vissa amerikanska lagar, och just denna var inget undantag. Att jag dessutom stod på jobbet när jag hörde om detta på radion och att jag var allmänt trött och fått i mig lite för mycket kaffe... Tja, det kunde ha gått bättre. Att börja gråta av skratt på jobbet är inte det roligaste när man, för ovanlighetens skull, har smink på sig. 
Jag kunde inte låta bli att kolla upp några andra amerikanska lagar när jag kom hem på kvällen, och där lärde jag mig att det är olagligt att reta skunkar i Minnesota och att det, i en liten stad i Georgia, är förbjudet för kycklingar att korsa vägen. Jag fick även lära mig att det är förbjudet att gå runt med en strutglass i bakfickan i Alabama vilket började få mig att fundera hur man följer upp den lagen utan att situationen blir obekväm; Hur förklarar man, på ett bra sätt, för en liten pojkes/flickas föräldrar att deras barn hade en glass i bakfickan utan att frågan om varför man tittade på deras rumpor dyker upp?
Japp, jag är fortfarande trött.
 
Vad har jag lärt mig idag?
Att det är olagligt att knuffa ut en älg från ett flygplan i rörelse i Alaska. 
 
Som sagt, man kan alltid lära sig någonting nytt om man bara så vill