"Vi mot dem"

Nu har upploppen nått en del av Stockholm som ligger två km därifrån jag bor. 
Det här kommer låta själviskt, men det är verkligen nu jag inser hur verkligt detta är. Nu sker upploppen på en plats där några av mina kompisar bor och jag har börjat tänka på vilka av dessa som kommer att drabbas. En del av mig börjar även tänka vilka av gamla kompisar som var med i det hela...
 
Det hemska är att det blivit en "Vi mot dem"-anda.
Å ena sidan finns det personer som ställer sig på ungdomarnas sida och förkastar polisen. Å andra sidan finns det personer som ställer sig på polisens sida och förkastar ungdomarna. Den ena sidan förkastar och skyller på den andra, och vad gott gör det?
När det kommer till kritan handlar det här inte om "vi mot dem". Det handlar om vad som måste göras för att få ett slut på det hela, och genom att hela tiden förkasta "de andra" bygger man bara upp frustrationen. Man har pratat flera gånger om att en dialog behövs mellan polis/politiker och ungdomarna, men hur kan en dialog föras när båda står på varsin ände och kämpar mot varandra?
Nej, det här handlar inte om "vi mot dem". Det handlar om vad som behöver göras för att få ett slut på våldet.
 
Som jag skrev igår kan jag nästan förstå ungdomarna som är med i kravallerna. Som jag skrev igår kan jag förstå att man kommer till en punkt där man gör vad som helst för att synas och för att kunna säga att saker och ting inte är så bra som man påstår. 
Men jag håller också fortfarande fast vid att man kan göra annat än att ta till våld. Ja, det är någonting som verkligen fått ögon att äntligen öppna sig, men jag vet också att man kan gå fredligt fram och ändå lyckas få fram sin poäng även om det tar längre tid. Jag vet också att det är något som gör att man tas på allvar på ett annat sätt; det är, trots allt, motsägelsefullt att demonstrera mot våld genom att använda våld. Det är motsägelsefullt att använda sig av våld för att belysa polisens övervåld.
Det är också i det läget man måste fråga sig själv om man är verkligen är den bättre personen eller inte. 
Många har sagt att man inte kan nå fram på fredligt sätt. Det är när jag hör sådant som jag börjar tänka på Gandhi. Han är en av historiens främste, störste och viktigaste ledare. Hur mycket våld använde han sig av? 
 
"Vi mot dem"...
Inte bara handlar det om personer som ställt sig på varsin sida -- antingen ungdomarnas eller polisens -- men på något vänster har det även blivit en fråga om "svenskar" mot "icke-svenskar". På något vänster har det även börjat handla om etnicitet. Det roliga är att man tror att missnöjet bland ungdomarna, där många råkar ha invandrarbakgrund, kommer att avta om man säger åt dem att sticka härifrån för att de inte är välkomna. 
Om det är någonting vi borde ha lärt från historien så är det väl ändå att trångsynhet, fördomar och segregation inte har lett till någonting bra. 
 
Jag kan knappt få till någon text av det här. Jag har så många tankar att jag inte vet var jag ska börja, och jag vet inte vilken tanke jag ska skriva om först. Än mindre vet jag hur jag kan få ner en tanke i klartext då en ny tanke ploppar upp innan jag hunnit avsluta den första. 
Vad jag ständigt återkommer till, dock, är just "Vi mot dem".
Som jag skrivit flera gånger redan handlar detta inte om "vi mot dem". 
Det handlar inte om att visa vem som har rätt, och därmed även vem som har fel. 
Det handlar om att tvinga människor att se verkligheten som de blundat för.
Det var åtminstone så det började.
Nu handlar det om att få ett slut på detta. Det har redan nu gått för långt, och bättre blir det inte av att människor bestämmer sig för att ställa sig på någons sida. Det är en sak att ta ställning, men det är en annan sak att ställa sig på en sida för att förkasta den andra.
 
Själv väljer jag att stå på min egen sida.
Den varken förkastar eller stödjer någon part.
Jag ställer mig varken mot poisen eller ungdomarna som vandaliserar. 
Jag ställer mig mot våldet, hur banalt det än låter...
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: