...och om det är mitt eget val?

Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på en av kurserna jag läste förra året i samband med sociologin -- genuskursen. 
Jag sitter i köket just nu och funderar -- tro det eller ej -- på vad jag ska hitta på till middag imorgon kväll. Jag försöker lista ut någonting som inte är alltför tidskrävande samtidigt som det gärna får vara någonting som håller mig igång utan att det blir för mycket. 
 
Jag antar att det var just den tanken som fick mig att tänka på genuskursen. Vi pratade då nämligen om hur de s.k. könsrollerna byggs upp, efterlevs och sedan förs vidare till nästa generation. Vi kom in på att den lilla flickan ser upp till sin mamma, och hur den lilla flickan ser sin mamma laga mat till familjen. Vi pratade om hur den lilla flickan vill efterlikna sin mamma och hur hon därefter tar vid samma beteende.
Vi pratade, kort sagt, om hur mamman visar sin dotter hur en kvinna ska vara.
Och jag kan nu inte sluta tänka på att jag efterlever denna stereotypa roll.
Men samtidigt kan jag inte heller se det som någonting dåligt. Jag ser inte heller någon anledning till varför jag borde se det som någonting dåligt. 
 
Jag har, under det senaste året, fått problem med uttrycket "könsroller". Jag säger inte att de inte finns, för det gör dem, men jag kan inte sluta förundras över hur ofta det uttrycket faktiskt används. Att jag gillar att laga mat så mycket som jag faktiskt gör kan beskrivas som att jag efterlever den kvinnliga könsrollen och att jag, av den anledningen, bör sluta upp med det. Som tur var har det inte gått så långt att jag fått den kommentaren, men det kan likväl hända -- inte minst med tanke på att många anser att kvinnor inte kan välja att vara hemmafruar.
 
Att laga mat är någonting jag gillar att göra, så därför gör jag det.
Så enkelt är det.
Jag lärde mig inte att gilla matlagning genom att titta på min mamma. Tvärtom var det pappa som lagade mat när han levde, men det är inte han som fått mig att laga mat. Det var någonting jag först kände att jag behövde lära mig bara för att kunna visa för mig själv att jag skulle kunna klara mig på egen hand om jag flyttade ut.
Det tog ett tag innan min mat blev ätlig, men när den dagen kom ville jag inte sluta laga mat -- jag höll trots allt på att bli bättre, så varför sluta? -- och med tiden kom jag att bli någorlunda kreativ i mitt sätt att laga mat. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna laga till en brakmiddag av diverse ingredienser som någon kastat fram, men jag är tillräckligt kreativ för att få inspiration av andra maträtter till en egen. 
Jag har fortfarande svårt att se hur jag skulle vara bra på matlagning, men några av mina rätter blir rätt goda. Om några år kommer jag säkert vara ännu bättre; inte bara lär jag mig fortfarande, jag lär mig snabbt. För två år sedan kunde jag knappt tillaga lax. Det kan jämföras med förra året då en av mina vänner sade "Oh my God, marry me" efter att ha smakat min väldigt enkla, stekta lax. 
Utöver matlagningen i sig gillar jag att laga mat åt andra av den enkla anledningen att jag inte känner för att lägga ner energi på mat som bara ska gå till mig; Varför ödsla energi på mig? -Det är bara tråkigt.
Så då är frågan om jag efterlever en av de kvinnliga könsnormerna för att jag gillar att laga mat, och att jag hellre lagar mat till andra än enbart mig själv?
 
Jag gillar inte att se det på det sättet.
Jag ser det snarare som att jag gör någonting jag gillar och trivs med. Att jag inte satsar på det som yrke beror helt enkelt på att jag inte vill associera någonting som kan lugna mer mig med en "stressig dag på jobbet". Att jag råkar vara kvinna bör inte ha någonting med saken att göra. 
Men på något vänster är det just det som sker; om inte med mig så med andra.
Det finns personer som är så pass ivriga att bryta könsrollerna att de till sist ogillar när flickor gillar rosa och när pojkar gillar blått av den anledning att det är så pass stereotypt att de knappast kan ha fattat besluten själva -- på samma sätt som vuxna kvinnor inte skulle ha fattat ett eget beslut om att bli hemmafru.
 
Det kanske bara är jag, men det känns som att vi (i generell mening) är bra på att peka ut stereotypa roller utan att ta ett steg tillbaka och ställa frågan "Är detta det du vill?"
Det finns flickor som gillar rosa.
Det finns flickor som gillar blått.
Det finns pojkar som gillar rosa.
Det finns pojkar som gillar blått.
Oavsett om man har ett intresse som faller in i en stereotyp roll eller inte måste man ändå få ha rätten att kunna vara sig själv utan att bli ifrågasatt. 
 
Så, återigen, efterlever jag de kvinnliga könsrollerna genom att laga mat eller sysslar jag med någonting jag gillar av den enkla anledningen att jag gillar det? 
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: