Något jag har svårt med...

Jag har, tro det eller ej, väldigt svårt att prata om mina känslor.
Att skriva om dem är allt annat än problematiskt, men samtidigt kommer skrivandet mer naturligt för mig än någonting annat (bortsett från att gå in i en dörr, vill säga). Jag vet inte varför det är så. Jag skulle kunna säga att det beror på att jag aldrig haft någon att anförtro mig mina känslor, men det stämmer inte på långa vägar då jag har några av de bästa vännerna man kan tänka sig, och då jag haft några av dem i flera år. 
Jag kan säga att det beror på att jag inte stått min familj riktigt nära och att det därmed inte varit naturligt för mig att prata om känslor i en hemmamiljö, än mindre någon annan miljö, men det stämmer inte det heller då jag stod min pappa väldigt nära innan han dog. 
Jag antar att det helt enkelt är en sådan sak som "finns" bara för att det finns. Men det är lite lustigt att jag inte har några problem med att skriva om det. Visst, man distanserar sig betydligt lättare när man skriver än när man pratar med någon annan, ansikte mot ansikte (jag antar att det är därför nätmobbning blivit så pass populärt som det blivit), men det är mer än så. Jag har lättare att finna orden när jag skriver än när jag pratar; jag har lättare att uttrycka mig själv när jag skriver än när jag pratar. Jag undrar om det inte är den största anledningen till varför jag har lättare att skriva om mina känslor än att prata om dem -- för att jag finner de rätta uttrycken när jag skriver, vilket gör att jag kan berätta mer tydligt hur jag känner.
 
Det är någonting som blivit lite av ett problem de senaste månaderna (herregud, det har faktiskt gått månader...!).
Jag har velat skriva av mig ett bra tag, men jag har velat prata med, åtminstone mina närmsta, vänner först. 
Jag har aldrig haft några problem med att finna attraktiva drag hos killar -- inte hos tjejer heller, men jag attraheras inte av tjejer på samma sätt som av killar (d.v.s. inte alls). Jag har inte heller haft några större problem med att bli attraherad av dem, men -- förhållandevis -- har det funnits väldigt få killar som jag börjat gilla
Ni kan tänka er hur få gånger jag verkligen gillat någon.
 
Det har hänt mer än en gång att jag misstagits för någon med Aspergers, och det beror inte enbart på att jag har bra sifferminne eller för att jag är blyg/"socially awkward", men också för att jag är, som man säger på engelska "set in my ways". Det är någonting som märks av, inte minst när det gäller mitt kärleksliv. 
Inte bara har man misstagit mig för någon med Aspergers, men många har även trott att jag är kräsen av mig när det gäller killar. Så är det inte; det är bara det att det krävs en del för att få mig på fall, så att säga, då jag är den jag är -- "set in my ways". Men det är också någonting som går åt båda hållen; när jag väl börjat gilla någon krävs det rätt mycket för att jag ska komma över denne oavsett hur mycket jag än försöker.
Senaste gången jag verkligen gillade någon tog det mig nästan sju månader innan jag kom över honom, och det trots att jag visste att han redan hade flickvän. 
 
Jag nämnde tidigare, bara i förbigående, att jag börjat gilla en kille mer än jag borde.
Det är lite (!) av en underdrift.
Inte nog med att jag blivit hjälplöst kär i honom (ja, jag vet hur banalt det låter, men det är verkligen så jag känner), jag har inte känt honom länge och bara under den tiden har han lyckats bli en av mina bästa killkompisar. Det roliga var att jag inte ens lade märke till när jag började få känslor för honom. Det var någonting som ständigt byggdes upp inom mig. När jag väl insåg att jag hade känslor för honom... Det slog omkull mig -- mer bokstavligt än vad jag trodde var möjligt.
Så vad gör jag?
Å ena sidan har det gått så pass långt att han förtjänar att veta det; han förtjänar mer än att bli förd bakom ljuset. Jag vet också att det skulle vara skönt för mig att bara få ur mig det -- att helt enkelt få det gjort. Å andra sidan vet jag hur smärtsamt det är att inte kunna besvara någons känslor. För mig är det nästan lika smärtsamt som att ha obesvarade känslor för någon. Jag kan inte säga att han tycker likadant som mig i det avseendet, men den chansen finns alltid. Jag kan inte riskera att såra honom på det sättet; jag ser inte hur han skulle kunna gilla mig på något sätt mer än vänskapligt, så jag kommer bli sårad hur man än vrider och vänder på det. Det sista jag behöver göra är att dra ned honom i samma skit. 
 
Samtidigt känner jag också att...
Jag har varit med om en del.
Det är inte så pass mycket att jag borde skriva en hel bok om det, men det har varit tillräckligt mycket för att jag ska känna att jag förtjänar det här. Jag förtjänar att vara kär och lycklig, och en (alltför stor) del av mig har börjat tänka att jag förtjänar honom. Japp, jag är så pass egenkär att jag tänker att jag varit med om så pass mycket att jag förtjänar den finaste killen jag träffat/lärt känna. 
Men jag kan inte heller sluta fundera kring vad han skulle ha gjort för att förtjäna mig. Så vitt jag vet förtjänar han någon betydligt bättre. Om inte annat förtjänar han någon som skulle vara bra för honom.
Jag har fått höra från en gemensam vän att vi skulle vara bra för varandra, men jag är inte så säker på det. Att han skulle vara bra för mig vet jag redan, då han redan nu är bra för mig, men jag ser som sagt inte hur jag skulle vara bra för honom. 
 
Jag önskar att jag kunde berätta om honom, men jag är rädd att jag bara skulle babbla på utan att kunna hejda mig. Det jag kan säga, däremot, är att ni kan lita på att han är någonting extra. Som jag skrev krävs det mycket för att jag ska "ändra riktning", eller hur man ska uttrycka sig. Det är få gånger jag verkligen gillat någon, och det här är första gången jag är kär. Om det inte säger någonting om honom, om hur stark hans påverkan varit (och fortfarande är), vet jag ärligt talat inte vad.
Är han perfekt?
Nej.
Han är långt ifrån perfekt. Men det är också det som gör det här mer verkligt. Inte bara han, utan också mina känslor. Jag har inte byggt upp någon perfekt illusion av honom. Det är inget jag behövt göra heller -- jag har fallit för honom ändå.
 
Vill ni veta vad det värsta med allt detta är?
Otroligt nog är det inte just grejen med att jag fallit för en av mina bästa killkompisar, inte vetskapen om att han aldrig kommer att "bli min" (det är ett ganska hemskt uttryck egentligen; det är inte som att han är en bok jag beställt hem från Adlibris), inte vetskapen om att jag aldrig kommer vara tillräcklig för honom hur mycket jag än försöker (det spelar ingen roll hur bra man tycker jag är som person, eller hur bra jag är som person -- så länge jag inte kommer vara en bra person för honom, mer än enligt, kommer jag aldrig vara tillräcklig), inte det faktum att det nästan smärtar att tänka på allt detta och inte heller att jag, innan jag somnar, ofta tänker "Om jag inte kan få ha honom i verkligheten, låt mig bara få ha honom i mina drömmar".
Nej, otroligt nog är det värsta mina mardrömmar.
 
Mina mardrömmar har inget med just detta i sig att göra -- det är inte så att jag har mardrömmar där jag bokstavligt talat faller för honom, eller liknande. Däremot väcktes jag av en mardröm häromveckan. Mina mardrömmar väcker mig sällan, men denna gjorde det och ett tag var jag halvt rädd för att somna om trots att jag var alldeles för trött för att ens kunna hålla ögonen slutna. 
Tidigare har jag avskytt att vara singel av just den här anledningen; att vakna mitt i natten utan att ha någon intill en som kan få en att känna sig trygg igen. Just nu avskyr jag den stunden ännu mer just för att jag nu vet vem jag vill söka trygghet hos.
 
Jag har fått råd -- vissa har varit bättre än andra -- om vad jag bör göra. För att vara helt ärlig är det inte råd jag är ute efter. Jag vill bara kunna berätta hur jag känner. 
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: