En ond spiral

Jag hamnar lätt i en dålig spiral så fort jag blir på dåligt humör.
Det handlar främst om när min ilska börjat lägga sig -- inte bara är det då jag får perspektiv på situationen, men det är också då jag det slår mig hur hetsigt mitt temperament faktiskt är. Jag försöker tygla min ilska när den kommer och jag försöker dölja den så gott det går, men när det kommer till kritan är jag temperamentsfull -- och inte lite heller! 
Så hur kommer jag in i den dåliga spiralen?
Tja, mitt temperament är en av mina största brister.
När den tanken slår mig kan jag inte sluta tänka på mina andra brister -- det faktum att jag kan få vad som helst att handla om mig inom loppet av 4 sekunder, att det finns en viss arrogans hos mig, att jag inte vet var gränsen går och att jag därmed blir "för mycket" i vissa avseenden, att jag är mer självisk än vad andra verkar tro (mer självisk än vad jag vill erkänna), att jag kan vara envis till den grad jag blir tjurskallig, att jag (faktiskt) är blyg på ett obekvämt sätt mer än ett charmigt, att jag är "socially awkward", att jag är tråkig som få, att det finns en omogen (omogen -- inte barnslig/barnlik) sida hos mig, att jag blir nästintill vidrig gentemot andra när jag gått hungrig för länge...
 
Listan är lång, men på något vänster känner jag att jag kan leva med dessa brister. Visst, det finns vissa (!) saker jag bör tänka på, men överlag känner jag att jag kan leva med dem. Vad som stör mig mest är dels en specifik brist -- att jag saknar allt som har med talang att göra.
Jag kan laga mat, men det är inget jag är bra på.
Jag kan ta bilder, men det är inget jag är bra på.
Jag kan skriva, men det är inget jag är bra på.
Jag kan rita, men... Nej, det kan jag inte alls.
Det är inte så att jag ser mig själv som en dålig kock, fotograf eller skribent, men det är inget som är direkt utmärkande. Man kan äta det jag tillagar, man kan titta på mina bilder utan att tänka att de är hemska, och man kan läsa det jag skriver utan att vilja utbrista "För i helvete kvinna, använd kommatecken!". (Man kan säga vad ni vill om mitt sätt att skriva, men man kan inte påstå att jag inte använder mig av kommatecken -- jag gillar kommatecken.) 
Jag klarar av alla dessa saker, men det finns ingen "Wow"-faktor över det. 
Det är i alla fall så jag ser det, men det verkar finnas personer som inte håller med mig. Jag borde veta bättre än att inte tro dem; Jag borde veta bättre än att inte ta till mig det de säger, men jag har svårt att se hur jag skulle kunna vara bra på att laga mat, ta bilder och/eller skriva. 
 
När den tanken slagit rot börjar jag tänka på hur "blah" jag faktiskt är.
Det enda hos mig som inte är "blah" är underligheten hos min personlighet. Om det är någonting som är bra eller inte är en annan femma. 
Jag känner själv att jag har en tråkig personlighet -- att det inte finns någonting hos mig som utmärker mig. Där andra är karismatiska, ödmjuka, rara/snälla, begåvade, charmiga, jordnära är jag... en läslus. 
Jag kommer aldrig sluta läsa (förhoppningsvis) och man får gärna tänka på mig med näsan i boken, men en del av mig önskar ändå att det fanns någonting annat hos mig som utmärker mig. 
 
Som jag sade hamnar jag lätt i en självkritisk spiral när jag är på dåligt humör och nu när jag börjat gilla en kille, mer än vad jag borde, har jag dessutom blivit alltmer självmedveten och spiralen går allt djupare ner.
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: