Den spridande elden

Om det undgått någon vad som hänt i Husby de senaste dagarna/kvällarna/nätterna; Snälla, sätt på nyheterna. Det tar bara en halvtimme -- max fem minuter om ni enbart tittar på de inslagen.
 
Jag har velat skriva om det hela veckan, men jag har haft problem med att finna orden.
Jag försökte sätta mig ner och skriva om det igår. Det slutade med att jag raderade allt då jag själv kände att jag var alldeles för splittrad för att klara av att skriva ett vettigt inlägg. Jag vet att det är någonting jag har problem med överhuvudtaget, men jag känner ändå att inlägg om sådant här behöver vara klara. Tro mig, jag var allt annat än klartänkt igårkväll. Visserligen är jag inte vidare klartänkt nu heller, men jag klarar inte av att vara tyst längre.
Jag vet mer än väl att jag inte har många läsare; jag vet mer än väl att jag inte kommer nå ut till någon. Det är inget jag bryr mig om. Vissa saker bör man inte vara tyst om oavsett om man har någon som hör (i det här fallet, läser) eller inte. Det finns en anledning till varför jag skriver just det; oavsett om man driver en blogg med många eller få läsare är det viktigt att man tycker till, enligt min mening. Jag finner det frustrerande att så många fokuserar på mode och/eller skönhet i dessa lägen. Jag säger inte att man inte får ha dessa intressen, men med tanke på allt som händer runt om i Stockholm känner jag att man -- åtminstone som Stockholmsbo -- bör ställa sig upp och göra sin röst hörd istället för att skyffla undan det för att det är tråkigt och/eller för att det är ointressant (för att det finns oskrivna regler för vad man ska skriva och inte skriva på en blogg).
 
Det som fått mig att känna att jag inte kan vara tyst längre är för att det inte bara handlar om Husby längre.
Det var tillräckligt skrämmande bara när upploppen enbart gällde Husby, men det har spridit sig till andra förorter runt Stockholm och spridningen fortsätter. Jag kan inte göra någonting annat än att känna att det måste få ett slut, på ett eller annat sätt. 
 
På något konstigt sätt kan jag nästan förstå de som är med i upploppen.
Jag förstår alltför väl frustrationen över att inte ha något jobb och att skicka ut ansökningar efter ansökningar utan att ens få något svar. Jag kan delvis förstå känslan av utanförskap och jag vet vad den känslan kan driva en till att göra. Att utöver det bli försummad av politiker, och samhället i stort, och för att inte nämna vad polisen gjort -- dödsskjutningen och den motsägelsefulla informationen var det som till sist blev, alltför bokstavligen, startskottet, men det sträcker sig längre än så, om man ska lita på intervjuerna som visats på nyheterna. För att vara helt ärlig har jag ingen anledning att misstro det de säger.
Så, ja, jag kan nästan förstå de som är med i kravallerna.
Bara nästan.
Jag förstår frustrationen. Jag förstår känslan av att vara utanför, att vara maktlös, och jag förstår allför väl att man kommer till en punkt där man gör vad som krävs för att bli hörd. Budskapet har nått fram nu, men till vilket pris? Det är inte polis eller politiker som drabbas av upploppen. Det är "vanliga" privatpersoner. Det är dessa som kommer i kläm. Det är de som drabbas hårdast just nu. Man pratar om att polisen inte sköter sitt jobb och de utnyttjar sin post för att kunna göra vad de vill, men just nu är det inte polisen som tänder eld på bilar och byggnader. Det är inte polisen som hindrar folk från att arbeta när de måste hämta sina barn tidigt från skolan för att de inte ska riskera att komma till skada.
Polisen må ha utgjort startskottet, men att besvara fel med fel gör inte saken rätt -- det har det aldrig gjort, och kommer aldrig att göra. 
Och vad händer sedan när allt är över?
Ungdomar kommer inte få ett bättre rykte om sig. Redan nu har kommentarer som "jävla förortsungar" dykt upp. 
 
Jag vet verkligen inte vad som kan hända härnäst.
Jag kan annars bygga upp en bild av vad som kan hända, vilka konsekvenser som kan dyka upp, men det kan jag inte nu. Allt beror också på hur snabbt allt vänder -- om det vänder. 
Okej, det där lät lite väl dramatiskt, även för mig, men man kan inte hjälpa att undra när upploppen sprider sig så snabbt som de gör. Nu efter att Husby blivit så pass omtalat visar andra ungdomar från andra orter att även de är frustrerade och att även de befinner sig i ett utsatt läge. Bättre blir det inte av att Reinfeldt sade att dessa ungdomar försöker sätta sig över svensk demokrati och lag; när det kommer till kritan är det inte det som är problemet, och att inte se situationen för vad den är... Tja, det är att inte ta det på allvar.
 
Återigen, jag kan nästan förstå varför man deltar i upploppen. Men bara nästan.
Vad jag inte kan förstå är varför man inte startar fredliga demonstrationer. Man har sagt att det inte hjälpt tidigare. Jag kan likväl tänka mig att det stämmer -- en hel ort var tvungen att bli vandaliserat innan man lade märke till saken -- men jag kan inte heller sluta tänka "Använd Facebook". 
Man har kunnat samla ihop tusentals människor genom att starta en grupp/sida på Facebook och genom att dela information via sociala medier överhuvudtaget. Just nu är frustrationen så pass välkänt att det är överflödigt med en spridning, och vem hjälper man genom att starta nya upplopp i andra orter för att kunna poängtera att det finns ett missnöje på andra platser än Husby? 
Att fortsätta med upploppen -- att starta nya upplopp -- kommer inte göra någon som helst förbättring. Om något kommer det bara skapa mer frustration, mer ilska och mer missnöje -- framför allt bland de "vanliga personerna" som drabbas hårdast. 
 
"An eye for an eye only ends up making the whole world blind"
~Mohandas 'Mahatma' Gandhi
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: