Vänta...VAD?!

Det är mycket som händer just nu.
Inte så mycket på personligt plan, men rent allmänt. Vi ska börja med ATG på jobbet den kommande veckan, så jag är mitt uppe i en Internet-baserad utbildning just nu. För att vara helt ärlig vet jag inte riktigt "hur det går", men det är nästan att jag är redo att säga upp mig bara för att slippa det.
Ja, jag var ironisk, men tanken är lockande när man läser:
"För att räkna ut vad ett spel kostar tar man antalet hästar [...] man valt och multiplicerar med antalet hästar -1 [...] dividera resultatet med 2 [...] multiplicera med vald insats"
Jag gillar verkligen att man försökt hålla det så enkelt som möjligt...
 
Tyvärr är det jobb som tagit upp en del av min tid den här månaden. 
Det finns bra sidor med det också, och jag pratar inte om lönen. Jag trivs fortfarande riktigt bra med mitt jobb, och nu har jag kommit till den punkt där jag har lättare att prata med kunderna (många av dem, om inte annat). Jag har rent utav blivit så pass bekväm att jag kan skoja med en del av dem. Vissa av dem har rent utav blivit så vana att se mig att de kan skratta åt min klumpighet (tro mig, jag önskar att jag överdrev där). Jag kan inte påstå att jag är vän med alla kunder, men efter ett tag börjar man känna igen ett par ansikten. När den punkten är nådd tar det inte lång tid innan man börjar lära känna dem, och det är just det jag gillar. 
Men jag känner själv att jag behöver lite "egentid"; om inte annat känner jag att jag behöver komma ikapp med verkligheten -- till att börja med är det snart juni! Och med snart menar jag mindre än 8 timmar. Hur gick det till? Vi är banne mig inne på försommaren, och just idag märks det av här hemma med 25 graders värme. (Apropå det kanske det är en bra idé att ta av mig mina svarta jeans och plocka fram ett par shorts -- inte minst med tanke på att jag även har en svart tröja på mig...)
 
Jag har, på något vänster, lyckats läsa en del, men jag känner att jag vill läsa mer. 
Jag vet inte alls varifrån denna törst på böcker kommer från, men jag tror att det handlar om uniiversitetstiden. När man studerar hinner man sällan läsa "egna" böcker. Det är studentlitteraturen det handlar om, och där blir det verkligen att man läser mycket. Att läsa skönlitterära böcker skiljer sig markant från tunga facklitteraturer där nästan varenda mening är minst 12 rader långa. Jag vet också med mig själv att när jag väl fick tid att läsa en egen bok, orkade jag inte med det just för att jag spenderat all annan tid med att läsa. 
Så, kort sagt, håller jag på att ta igen 2 års läsning som försvann. 
Jag håller också på att ta igen flera års dålig smak av böcker och söker mig till klassikerna. Jag föll för de brittiska klassikerna för flera år sedan, men på senare tid har jag börjat söka mig till de amerikanska. Det skulle vara kul att "lära känna" även de ryska, franska och svenska, men det är nog en bra idé om jag tar en sak i taget till att börja med. 
Är det bara jag som ser ironin med att jag vill komma ikapp verkligheten genom att läsa böcker skrivna under 1800-talet/början av 1900-talet?
 

Read All About It

 
 
"You've got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Baby we're a little different
There's no need to be ashamed
You've got the light to fight the shadows
So stop hiding it away"

Det är vanligtvis inte min typ av låt, men den är så hjärtskärande ärlig och just dessa textrader beskriver alltför väl hur jag känner just nu.
 
Read All About It part 3 -- Emeli Sandé
 

Något jag har svårt med...

Jag har, tro det eller ej, väldigt svårt att prata om mina känslor.
Att skriva om dem är allt annat än problematiskt, men samtidigt kommer skrivandet mer naturligt för mig än någonting annat (bortsett från att gå in i en dörr, vill säga). Jag vet inte varför det är så. Jag skulle kunna säga att det beror på att jag aldrig haft någon att anförtro mig mina känslor, men det stämmer inte på långa vägar då jag har några av de bästa vännerna man kan tänka sig, och då jag haft några av dem i flera år. 
Jag kan säga att det beror på att jag inte stått min familj riktigt nära och att det därmed inte varit naturligt för mig att prata om känslor i en hemmamiljö, än mindre någon annan miljö, men det stämmer inte det heller då jag stod min pappa väldigt nära innan han dog. 
Jag antar att det helt enkelt är en sådan sak som "finns" bara för att det finns. Men det är lite lustigt att jag inte har några problem med att skriva om det. Visst, man distanserar sig betydligt lättare när man skriver än när man pratar med någon annan, ansikte mot ansikte (jag antar att det är därför nätmobbning blivit så pass populärt som det blivit), men det är mer än så. Jag har lättare att finna orden när jag skriver än när jag pratar; jag har lättare att uttrycka mig själv när jag skriver än när jag pratar. Jag undrar om det inte är den största anledningen till varför jag har lättare att skriva om mina känslor än att prata om dem -- för att jag finner de rätta uttrycken när jag skriver, vilket gör att jag kan berätta mer tydligt hur jag känner.
 
Det är någonting som blivit lite av ett problem de senaste månaderna (herregud, det har faktiskt gått månader...!).
Jag har velat skriva av mig ett bra tag, men jag har velat prata med, åtminstone mina närmsta, vänner först. 
Jag har aldrig haft några problem med att finna attraktiva drag hos killar -- inte hos tjejer heller, men jag attraheras inte av tjejer på samma sätt som av killar (d.v.s. inte alls). Jag har inte heller haft några större problem med att bli attraherad av dem, men -- förhållandevis -- har det funnits väldigt få killar som jag börjat gilla
Ni kan tänka er hur få gånger jag verkligen gillat någon.
 
Det har hänt mer än en gång att jag misstagits för någon med Aspergers, och det beror inte enbart på att jag har bra sifferminne eller för att jag är blyg/"socially awkward", men också för att jag är, som man säger på engelska "set in my ways". Det är någonting som märks av, inte minst när det gäller mitt kärleksliv. 
Inte bara har man misstagit mig för någon med Aspergers, men många har även trott att jag är kräsen av mig när det gäller killar. Så är det inte; det är bara det att det krävs en del för att få mig på fall, så att säga, då jag är den jag är -- "set in my ways". Men det är också någonting som går åt båda hållen; när jag väl börjat gilla någon krävs det rätt mycket för att jag ska komma över denne oavsett hur mycket jag än försöker.
Senaste gången jag verkligen gillade någon tog det mig nästan sju månader innan jag kom över honom, och det trots att jag visste att han redan hade flickvän. 
 
Jag nämnde tidigare, bara i förbigående, att jag börjat gilla en kille mer än jag borde.
Det är lite (!) av en underdrift.
Inte nog med att jag blivit hjälplöst kär i honom (ja, jag vet hur banalt det låter, men det är verkligen så jag känner), jag har inte känt honom länge och bara under den tiden har han lyckats bli en av mina bästa killkompisar. Det roliga var att jag inte ens lade märke till när jag började få känslor för honom. Det var någonting som ständigt byggdes upp inom mig. När jag väl insåg att jag hade känslor för honom... Det slog omkull mig -- mer bokstavligt än vad jag trodde var möjligt.
Så vad gör jag?
Å ena sidan har det gått så pass långt att han förtjänar att veta det; han förtjänar mer än att bli förd bakom ljuset. Jag vet också att det skulle vara skönt för mig att bara få ur mig det -- att helt enkelt få det gjort. Å andra sidan vet jag hur smärtsamt det är att inte kunna besvara någons känslor. För mig är det nästan lika smärtsamt som att ha obesvarade känslor för någon. Jag kan inte säga att han tycker likadant som mig i det avseendet, men den chansen finns alltid. Jag kan inte riskera att såra honom på det sättet; jag ser inte hur han skulle kunna gilla mig på något sätt mer än vänskapligt, så jag kommer bli sårad hur man än vrider och vänder på det. Det sista jag behöver göra är att dra ned honom i samma skit. 
 
Samtidigt känner jag också att...
Jag har varit med om en del.
Det är inte så pass mycket att jag borde skriva en hel bok om det, men det har varit tillräckligt mycket för att jag ska känna att jag förtjänar det här. Jag förtjänar att vara kär och lycklig, och en (alltför stor) del av mig har börjat tänka att jag förtjänar honom. Japp, jag är så pass egenkär att jag tänker att jag varit med om så pass mycket att jag förtjänar den finaste killen jag träffat/lärt känna. 
Men jag kan inte heller sluta fundera kring vad han skulle ha gjort för att förtjäna mig. Så vitt jag vet förtjänar han någon betydligt bättre. Om inte annat förtjänar han någon som skulle vara bra för honom.
Jag har fått höra från en gemensam vän att vi skulle vara bra för varandra, men jag är inte så säker på det. Att han skulle vara bra för mig vet jag redan, då han redan nu är bra för mig, men jag ser som sagt inte hur jag skulle vara bra för honom. 
 
Jag önskar att jag kunde berätta om honom, men jag är rädd att jag bara skulle babbla på utan att kunna hejda mig. Det jag kan säga, däremot, är att ni kan lita på att han är någonting extra. Som jag skrev krävs det mycket för att jag ska "ändra riktning", eller hur man ska uttrycka sig. Det är få gånger jag verkligen gillat någon, och det här är första gången jag är kär. Om det inte säger någonting om honom, om hur stark hans påverkan varit (och fortfarande är), vet jag ärligt talat inte vad.
Är han perfekt?
Nej.
Han är långt ifrån perfekt. Men det är också det som gör det här mer verkligt. Inte bara han, utan också mina känslor. Jag har inte byggt upp någon perfekt illusion av honom. Det är inget jag behövt göra heller -- jag har fallit för honom ändå.
 
Vill ni veta vad det värsta med allt detta är?
Otroligt nog är det inte just grejen med att jag fallit för en av mina bästa killkompisar, inte vetskapen om att han aldrig kommer att "bli min" (det är ett ganska hemskt uttryck egentligen; det är inte som att han är en bok jag beställt hem från Adlibris), inte vetskapen om att jag aldrig kommer vara tillräcklig för honom hur mycket jag än försöker (det spelar ingen roll hur bra man tycker jag är som person, eller hur bra jag är som person -- så länge jag inte kommer vara en bra person för honom, mer än enligt, kommer jag aldrig vara tillräcklig), inte det faktum att det nästan smärtar att tänka på allt detta och inte heller att jag, innan jag somnar, ofta tänker "Om jag inte kan få ha honom i verkligheten, låt mig bara få ha honom i mina drömmar".
Nej, otroligt nog är det värsta mina mardrömmar.
 
Mina mardrömmar har inget med just detta i sig att göra -- det är inte så att jag har mardrömmar där jag bokstavligt talat faller för honom, eller liknande. Däremot väcktes jag av en mardröm häromveckan. Mina mardrömmar väcker mig sällan, men denna gjorde det och ett tag var jag halvt rädd för att somna om trots att jag var alldeles för trött för att ens kunna hålla ögonen slutna. 
Tidigare har jag avskytt att vara singel av just den här anledningen; att vakna mitt i natten utan att ha någon intill en som kan få en att känna sig trygg igen. Just nu avskyr jag den stunden ännu mer just för att jag nu vet vem jag vill söka trygghet hos.
 
Jag har fått råd -- vissa har varit bättre än andra -- om vad jag bör göra. För att vara helt ärlig är det inte råd jag är ute efter. Jag vill bara kunna berätta hur jag känner. 
 

*

 
 
Behöver jag förklara varför jag gillar regn, vad jag gillar med det, eller kan jag låta bilden tala för sig själv?
 

Dagarna som gått

Jag kan inte påstå att jag varit fullt upptagen. Visst, jag jobbade både igår och idag, men jag var ledig hela kvällen igår för att inte nämna hela dagen idag.
Så vad har jag haft för mig?
Tja, till att börja med fick jag hem mina böcker, som jag beställde förra veckan, i...kan det ha varit torsdags?-Jag har tappat kollen på dagarna igen -- så jag har läst på som en galning. Visserligen har jag inte påbörjat några av de nya böckerna då jag inte ens läst alla från förra beställningen, men jag blir sporrad när jag vet att jag har ytterligare en drös böcker att se fram emot. 
Det har varit en anledning till varför jag läst en del nu.
En annan är att jag inte orkar med -- jag säger det rakt ut -- korkade människor, så jag isolerar mig själv. 
 
I samband med upploppen kring Stockholmsförorterna -- varav en av dem ligger drygt 2 km från där jag bor -- har kommentarer på bl.a. Facebook dykt upp. Det har varit oroväckande många som skrivit någonting i stil med att det är på tiden att "svenskarna" börjar se klart, och så det klassiska "ut med dom jävlarna!". Ja, för det är någonting missnöjda ungdomar med invandrarbakgrund behöver -- främlingsfientlighet att bli missnöjd över. 
Det är inget vi behöver överhuvudtaget; Har inte historien lärt oss någonting? -Har inte historien lärt oss vad trångsynhet och fördomar kan leda till? Man kan inte heller dra alla över en kam. Ja, det råkar finnas många ungdomar med bakgrund i andra länder bland de som deltar i kravallerna, men det finns också många personer -- vuxna som unga -- med liknande bakgrund som ställer sig emot våldet helt och hållet. När man skriver "ut med dom jävlarna", och syftar på invandrare, ska man även kasta ut de som inte gjort någonting av den enkla anledning för att de råkar vara födda någon annanstans?
Jag kan inte låta bli att undra hur man tänker när man skriver sådant där.
Tänker man att det vore lättare att slänga ut alla "invandrare" för att det då inte skulle finnas några brott? 
Tänker man att det skulle vara en bra idé att hålla Sverige svenskt -- att hålla Sverige "rent"?
Tänker man att man kan klara sig utan alla "invandrare" och att man då lika gärna kan kasta ut dem?
I sådana fall har jag en sak att säga; Grattis -- ni är lika pantade som merparten av 30-talets tyskar.
 
Nej, jag står verkligen inte ut med korkade människor.
Det är en sak om man har svårt att förstå ett och annat, men när det kommer till människor känner jag att man har ett val att antingen se individer för individer -- att man ser andra för vad de är istället för en etnicitet. Man måste se en kriminell som kriminell och inte som en etnicitet. Dessutom kan man även se det såhär; Om jag flyttade till ett annat land och begick ett brott, skulle ni då vilja att jag ensam sågs som skyldig eller skulle ni hellre vilja se att alla svenskar sågs ned på det sättet?
Just när det gäller människor har man ett val och väljer man att dra alla personer inom en viss "grupp", oavsett om det handlar om etniciteter, sexualitet, religion, kön eller rent utav hårfärg, har man medvetet valt att vara dum.  Att välja sin egen dumhet för att sedan skylla på andra är någonting jag inte kan respektera för fem öre...
 
Så, ja, jag har varit i stort behov av att isolera mig själv. Det har varit det enda som hållt mig igång; att läsa sådana kommentarer ger inte mig någon framtidstro, om man säger så. Man talar ofta om utveckling, men var befinner sig utvecklingen när man börjar gå tillbaka till ett tankesätt man hade för 80 år sedan? Efter allt människan varit med om, bara de senaste 100 åren, borde man verkligen veta bättre.
 
Nej, jag ska fortsätta läsa nu innan jag blir bedrövad igen. Till skillnad från de senaste dagarna kan jag inte ta en promenad av ren frustration. Jag gillar att ta promenader sent på kvällarna, men till och med jag måste säga att det är lite väl överdrivet att gå ut klockan halv ett mitt i natten.
 

"Vi mot dem"

Nu har upploppen nått en del av Stockholm som ligger två km därifrån jag bor. 
Det här kommer låta själviskt, men det är verkligen nu jag inser hur verkligt detta är. Nu sker upploppen på en plats där några av mina kompisar bor och jag har börjat tänka på vilka av dessa som kommer att drabbas. En del av mig börjar även tänka vilka av gamla kompisar som var med i det hela...
 
Det hemska är att det blivit en "Vi mot dem"-anda.
Å ena sidan finns det personer som ställer sig på ungdomarnas sida och förkastar polisen. Å andra sidan finns det personer som ställer sig på polisens sida och förkastar ungdomarna. Den ena sidan förkastar och skyller på den andra, och vad gott gör det?
När det kommer till kritan handlar det här inte om "vi mot dem". Det handlar om vad som måste göras för att få ett slut på det hela, och genom att hela tiden förkasta "de andra" bygger man bara upp frustrationen. Man har pratat flera gånger om att en dialog behövs mellan polis/politiker och ungdomarna, men hur kan en dialog föras när båda står på varsin ände och kämpar mot varandra?
Nej, det här handlar inte om "vi mot dem". Det handlar om vad som behöver göras för att få ett slut på våldet.
 
Som jag skrev igår kan jag nästan förstå ungdomarna som är med i kravallerna. Som jag skrev igår kan jag förstå att man kommer till en punkt där man gör vad som helst för att synas och för att kunna säga att saker och ting inte är så bra som man påstår. 
Men jag håller också fortfarande fast vid att man kan göra annat än att ta till våld. Ja, det är någonting som verkligen fått ögon att äntligen öppna sig, men jag vet också att man kan gå fredligt fram och ändå lyckas få fram sin poäng även om det tar längre tid. Jag vet också att det är något som gör att man tas på allvar på ett annat sätt; det är, trots allt, motsägelsefullt att demonstrera mot våld genom att använda våld. Det är motsägelsefullt att använda sig av våld för att belysa polisens övervåld.
Det är också i det läget man måste fråga sig själv om man är verkligen är den bättre personen eller inte. 
Många har sagt att man inte kan nå fram på fredligt sätt. Det är när jag hör sådant som jag börjar tänka på Gandhi. Han är en av historiens främste, störste och viktigaste ledare. Hur mycket våld använde han sig av? 
 
"Vi mot dem"...
Inte bara handlar det om personer som ställt sig på varsin sida -- antingen ungdomarnas eller polisens -- men på något vänster har det även blivit en fråga om "svenskar" mot "icke-svenskar". På något vänster har det även börjat handla om etnicitet. Det roliga är att man tror att missnöjet bland ungdomarna, där många råkar ha invandrarbakgrund, kommer att avta om man säger åt dem att sticka härifrån för att de inte är välkomna. 
Om det är någonting vi borde ha lärt från historien så är det väl ändå att trångsynhet, fördomar och segregation inte har lett till någonting bra. 
 
Jag kan knappt få till någon text av det här. Jag har så många tankar att jag inte vet var jag ska börja, och jag vet inte vilken tanke jag ska skriva om först. Än mindre vet jag hur jag kan få ner en tanke i klartext då en ny tanke ploppar upp innan jag hunnit avsluta den första. 
Vad jag ständigt återkommer till, dock, är just "Vi mot dem".
Som jag skrivit flera gånger redan handlar detta inte om "vi mot dem". 
Det handlar inte om att visa vem som har rätt, och därmed även vem som har fel. 
Det handlar om att tvinga människor att se verkligheten som de blundat för.
Det var åtminstone så det började.
Nu handlar det om att få ett slut på detta. Det har redan nu gått för långt, och bättre blir det inte av att människor bestämmer sig för att ställa sig på någons sida. Det är en sak att ta ställning, men det är en annan sak att ställa sig på en sida för att förkasta den andra.
 
Själv väljer jag att stå på min egen sida.
Den varken förkastar eller stödjer någon part.
Jag ställer mig varken mot poisen eller ungdomarna som vandaliserar. 
Jag ställer mig mot våldet, hur banalt det än låter...
 

Den spridande elden

Om det undgått någon vad som hänt i Husby de senaste dagarna/kvällarna/nätterna; Snälla, sätt på nyheterna. Det tar bara en halvtimme -- max fem minuter om ni enbart tittar på de inslagen.
 
Jag har velat skriva om det hela veckan, men jag har haft problem med att finna orden.
Jag försökte sätta mig ner och skriva om det igår. Det slutade med att jag raderade allt då jag själv kände att jag var alldeles för splittrad för att klara av att skriva ett vettigt inlägg. Jag vet att det är någonting jag har problem med överhuvudtaget, men jag känner ändå att inlägg om sådant här behöver vara klara. Tro mig, jag var allt annat än klartänkt igårkväll. Visserligen är jag inte vidare klartänkt nu heller, men jag klarar inte av att vara tyst längre.
Jag vet mer än väl att jag inte har många läsare; jag vet mer än väl att jag inte kommer nå ut till någon. Det är inget jag bryr mig om. Vissa saker bör man inte vara tyst om oavsett om man har någon som hör (i det här fallet, läser) eller inte. Det finns en anledning till varför jag skriver just det; oavsett om man driver en blogg med många eller få läsare är det viktigt att man tycker till, enligt min mening. Jag finner det frustrerande att så många fokuserar på mode och/eller skönhet i dessa lägen. Jag säger inte att man inte får ha dessa intressen, men med tanke på allt som händer runt om i Stockholm känner jag att man -- åtminstone som Stockholmsbo -- bör ställa sig upp och göra sin röst hörd istället för att skyffla undan det för att det är tråkigt och/eller för att det är ointressant (för att det finns oskrivna regler för vad man ska skriva och inte skriva på en blogg).
 
Det som fått mig att känna att jag inte kan vara tyst längre är för att det inte bara handlar om Husby längre.
Det var tillräckligt skrämmande bara när upploppen enbart gällde Husby, men det har spridit sig till andra förorter runt Stockholm och spridningen fortsätter. Jag kan inte göra någonting annat än att känna att det måste få ett slut, på ett eller annat sätt. 
 
På något konstigt sätt kan jag nästan förstå de som är med i upploppen.
Jag förstår alltför väl frustrationen över att inte ha något jobb och att skicka ut ansökningar efter ansökningar utan att ens få något svar. Jag kan delvis förstå känslan av utanförskap och jag vet vad den känslan kan driva en till att göra. Att utöver det bli försummad av politiker, och samhället i stort, och för att inte nämna vad polisen gjort -- dödsskjutningen och den motsägelsefulla informationen var det som till sist blev, alltför bokstavligen, startskottet, men det sträcker sig längre än så, om man ska lita på intervjuerna som visats på nyheterna. För att vara helt ärlig har jag ingen anledning att misstro det de säger.
Så, ja, jag kan nästan förstå de som är med i kravallerna.
Bara nästan.
Jag förstår frustrationen. Jag förstår känslan av att vara utanför, att vara maktlös, och jag förstår allför väl att man kommer till en punkt där man gör vad som krävs för att bli hörd. Budskapet har nått fram nu, men till vilket pris? Det är inte polis eller politiker som drabbas av upploppen. Det är "vanliga" privatpersoner. Det är dessa som kommer i kläm. Det är de som drabbas hårdast just nu. Man pratar om att polisen inte sköter sitt jobb och de utnyttjar sin post för att kunna göra vad de vill, men just nu är det inte polisen som tänder eld på bilar och byggnader. Det är inte polisen som hindrar folk från att arbeta när de måste hämta sina barn tidigt från skolan för att de inte ska riskera att komma till skada.
Polisen må ha utgjort startskottet, men att besvara fel med fel gör inte saken rätt -- det har det aldrig gjort, och kommer aldrig att göra. 
Och vad händer sedan när allt är över?
Ungdomar kommer inte få ett bättre rykte om sig. Redan nu har kommentarer som "jävla förortsungar" dykt upp. 
 
Jag vet verkligen inte vad som kan hända härnäst.
Jag kan annars bygga upp en bild av vad som kan hända, vilka konsekvenser som kan dyka upp, men det kan jag inte nu. Allt beror också på hur snabbt allt vänder -- om det vänder. 
Okej, det där lät lite väl dramatiskt, även för mig, men man kan inte hjälpa att undra när upploppen sprider sig så snabbt som de gör. Nu efter att Husby blivit så pass omtalat visar andra ungdomar från andra orter att även de är frustrerade och att även de befinner sig i ett utsatt läge. Bättre blir det inte av att Reinfeldt sade att dessa ungdomar försöker sätta sig över svensk demokrati och lag; när det kommer till kritan är det inte det som är problemet, och att inte se situationen för vad den är... Tja, det är att inte ta det på allvar.
 
Återigen, jag kan nästan förstå varför man deltar i upploppen. Men bara nästan.
Vad jag inte kan förstå är varför man inte startar fredliga demonstrationer. Man har sagt att det inte hjälpt tidigare. Jag kan likväl tänka mig att det stämmer -- en hel ort var tvungen att bli vandaliserat innan man lade märke till saken -- men jag kan inte heller sluta tänka "Använd Facebook". 
Man har kunnat samla ihop tusentals människor genom att starta en grupp/sida på Facebook och genom att dela information via sociala medier överhuvudtaget. Just nu är frustrationen så pass välkänt att det är överflödigt med en spridning, och vem hjälper man genom att starta nya upplopp i andra orter för att kunna poängtera att det finns ett missnöje på andra platser än Husby? 
Att fortsätta med upploppen -- att starta nya upplopp -- kommer inte göra någon som helst förbättring. Om något kommer det bara skapa mer frustration, mer ilska och mer missnöje -- framför allt bland de "vanliga personerna" som drabbas hårdast. 
 
"An eye for an eye only ends up making the whole world blind"
~Mohandas 'Mahatma' Gandhi
 

Not one...

 
 
...but two
 
Jag vet inte vad det är med mig och ormar, om jag ska vara helt ärlig.
Förra året stötte jag på flera stycken; jag var rent utav nära på att trampa på en och om jag inte, vid ett annat tillfälle, hade följt min magkänsla och gått den väg jag alltid gick skulle jag ha hamnat framför en huggorm. Hur vet jag det? För att jag hamnade bredvid den ändå; den låg dock gömd bakom en sten så jag hade inte sett den om jag tagit den väg jag brukar. Istället kom jag från andra hållet och hann se den i tid...
 
Till skillnad från de tillfällena blev jag inte skrämd den här gången. Kanske berodde det på att snoken, på den övre bilden, inte hade rest huvud och att den slingrade iväg istället för att väsa och för att ingen av dessa ormar är huggormar. Jag vet att huggormarna i Sverige inte dödar, men det betyder inte att de inte är giftiga och att betala för vård så här strax inpå löning kan bli lite av en utmaning. 
 
Det är rätt synd att ormar, rent generellt, är illa omtyckta.
Visst, det är klart att man kan bli skrämd om man stöter på dem när man är ute på en promenad, men kan man verkligen förneka att ormar är fina?
Vad som är värst är att de finaste ormarna även råkar vara de giftigaste. 
Å andra sidan kanske det bara är jag som är konstigt förtjust i både svart- och grön mamba (att se dem på bild är dock att föredra framför en verklig träff).
 

Lite överallt

Jag kan inte påstå att jag inte haft tid till att skriva.
Det är bara det att jag haft varken ork eller motivation. Just orken beror dels på att jag var febrig och att jag precis blivit av med den, och dels att jag arbetat under helgen. Jag var ledig i fredags, men då ville jag bara sitta och läsa. Det var trots allt första gången på ett par dagar som jag verkligen kände att jag orkade med det; just därför blev det en prioritering. Att jag dessutom hade möjligheten att sitta och läsa i solen gjorde den saken betydligt lättare för mig. På kvällen var det mina vänner som blev en prioritering.
Och motivationen? 
Jag har fortfarande en del jag går runt och tänker på och det är sådant som jag känner att jag inte vill gå in på alltför mycket på bloggen. Jag känner inte att jag har någon anledning att beskriva mitt privatliv så pass detaljerat. Jag har berättat tidigare, om än något (!) flyktigt, vad det handlar om och det räcker med det. 
Saken är just den att det är svårt att få ned någon tanke när man känner sig så splittrad som jag gjort -- rent känslomässigt har det känts som att jag inte befunnit mig på en och samma plats de senaste månaderna -- och jag vill gärna skriva mer än sådant jag gjort under dagen. Tyvärr är det bara dessa typer av inlägg jag klarar av just nu då det är bland de få saker som jag inte är splittrad över. Man kan vara splittrad och osäker kring vad man känner, hur man känner och varför man känner, men man vet med största sannolikhet vad man haft för sig under dagen.
En del av mig önskar att jag kunde skriva ner vad jag går igenom just nu, men inte nog med att det är alldeles för privat för att jag ska kunna känna mig bekväm i att göra det är det också en del av mig själv jag vill hålla för mig själv -- åtminstone för ett tag till. Jag är väldigt öppen gällande andra saker -- bl.a. min pappas död, och den mobbning jag fick utstå när jag var yngre och hur det påverkade mig när jag växte upp -- men det är sådant jag känner att jag vill dela med mig för att kunna påvisa att det faktiskt kan bli bättre. 
Jag är öppen om de ämnena som är allt annat än opersonliga, så jag vill gärna hålla kvar i detta och fortsätta känna att detta är mitt eget. 
 
Det jag kan berätta, däremot, är att jag lyckades lyfta på baken och köpa lite nya kläder.
Mamma blev illa tvungen att följa med (jag kan inte shoppa själv; jag gillar inte att shoppa i sig, men har jag sällskap går det då jag blir motiverad), men nya kläder har jag fått tag på. Jag köpte en hel del, men jag är inte klar. På något vänster har jag blivit smalare (det tog emot att skriva det mer än ni kan ana). Jag har försökt gå upp i vikt för att få kläderna att passa, men det har gått åt fel håll. Kort sagt behöver jag en hel uppsättning av kläder, men med de plagg jag fick tag på häromdagen har jag kommit en liten bit på vägen. 
Frågan är bara när jag kommer köpa nya kläder igen.
Äh, det är ett annat problem som vi tar då.
 
Ett problem jag behöver ta itu med nu är sömn. 
Som tur är har jag hunnit bli riktigt ordenligt sömnig nu. Det är svårare än man tror att varva ned efter ett pass på jobbet. Det kan ta rätt lång tid innan man varvat ner tillräckligt mycket för att kunna sova. Vilken tur då att jag ska upp klockan 6 imorgon bitti. Äh, det var någonting jag själv valde, och jag vet att det gått (bra) tidigare. Nu hoppas jag bara att det kommer gå bra imorgon...
 

Lite tankar som irrar omkring

-Är det bara jag som tycker att "Expect the unexpected" är ett konstigt uttryck? Om man förväntar sig det oförvänntade, blir det oförväntade någonting man kan förvänta sig. Kort sagt förväntar man sig det förväntade. Det finns trots allt en anledning till varför det oförväntade är just oförväntat.
 
-Mindre än fem sekunder efter att jag satt mig ned i soffan, efter en kväll på jobbet, sätter Sverige sitt tredje mål mot Schweiz. Sammanträffande?
(Ja, vad skulle det annars vara?)
 
-Lite kul att Sverige fortsatte med ytterligare två mål. 
 
-Hur kan jag veta att jag inte är den enda levande människan på jorden? 
Jag vet att jag finns just för att jag tänker ("Jag tänker, därför finns jag"~Descartes), men hur vet jag att min omgivning inte är "a work of my imagination", för att uttrycka mig på engelska. Jag vet att jag tänker, och med det vet jag att jag finns, men jag kan inte säga att jag vet att andra tänker och därför kan jag inte med säkerhet säga att de(/ni) finns.
 
-Är detta någonting jag verkligen tänker på? Nja, det är snarare en liten lustig tanke. Jag känner att jag vet att ni finns. Även om ni bara fanns i mitt huvud skulle ni ändå finnas just för att ni finns i mitt huvud.
Verkar det logiskt/rimligt?
Knappast, men jag är trött.
 
-Jag borde verkligen sluta läsa böcker på engelska (jag föredrar att uttrycka mig på engelska än svenska nuförtiden), men det finns få verkligt bra svenska författare och att läsa svenska översättningar känns bra onödigt när man ändå kan läsa på orginalspråket.
 
-Jag vet att jag borde lägga mig, men... Låter det konstigt om jag säger att jag inte vill göra det?
 

Onsdag

Halva maj har redan gått.
Hur gick det till, om jag får fråga? Visserligen hade vi en ganska "vintrig" april, så det kanske inte är så konstigt att det är svårt att tänka sig att det redan är senvår, men...Hur gick det till?
 
Det är så fint ute nu att det inte är sant!
Bladen på träden har slagit ut, och det på bara några veckor. Solen är framme också, vilket den varit hela dagen -- det är just en sådan här kväll jag inte vill göra någonting annat än att ta på mig min jacka, slänga på mig kameraväskan och bege mig ut på en promenad. Men febern har inte lagt sig, så det blir svårt att göra det. Febern har rent utav stigit rätt ordentligt de senaste dagarna; jag har inte ens ätit någonting idag för att jag mått så dåligt. Jag vet att det inte är bra, tro mig när jag säger det, och att inte äta är definitivt inget jag vill, men jag har helt enkelt haft varken ork eller aptit. Syrran var här hemma lite snabbt, dock, och köpte några färdiga soppor till mig som jag kan äta. 
 
För att vara helt ärlig orkar jag knappt skriva här ens, men det är, just nu, det enda som hindrar mig från att gå och lägga mig igen. 
Jag vaknade i en hyffsad tid idag, men jag somnade om igen då jag inte orkade gå upp. Jag var utslagen till halv två, men låg kvar i sängen ytterligare en timme. Vad gjorde jag sedan då? Jag bestämde mig för att gå upp, klä på mig och jag försökte sätta mig ner och läsa. Det gick till viss del. Jag kom en liten bit in i boken innan jag fick svårt att se texten (med glasögon, och allt). Kan ni gissa vad jag gjorde efter att ha lagt ner boken? Japp, jag gick och lade mig igen. Jag kunde inte somna, dock, men ja...
Min dag har varit väldigt produktiv, känner jag.
 

Jag är inte perfekt

Rubriken säger allt; jag är inte perfekt.
Det finns en arrogans hos mig som jag skäms över. Det är också den sidan hos mig som gör att jag kan uppfattas som en besserwisser, vilket -- tyvärr -- inte är helt obefogat. Jag har väldigt lätt för att bli självbelåten och när jag gör någonting bra är jag inte rädd för att skryta. 
Jag har också lite av en "antingen-eller"-personlighet; å ena sidan kan jag vara väldigt tyst, å andra sidan finns det ingen hejd på mig. Å ena sidan är jag löjligt blyg, å andra sidan är jag (nästan) alltför öppen. Å ena sidan kan jag, om jag får säga det själv, säga bra och smarta saker, å andra sidan kan jag vara väldigt plump. Å ena sidan tänker jag igenom saker lite väl mycket, å andra sidan tänker jag inte alls. Å ena sidan kan jag distansera mig själv och jag framstås då som känslokall, men å andra sidan kan jag bry mig så pass mycket att jag bryter ihop. 
Det är, med andra ord, svårt att veta var man har mig någonstans. Just "blyg/öppen"-sidan hos mig är någonting som skapat lite problem. Det kan vara svårt att förklara för någon att man (faktiskt) är riktigt blyg, och inte kall och reserverad, när denne sett en vara öppen och sprallig gentemot andra. 
Jag tror inte vi behöver gå in på att jag är klumpig som få... 
 
Jag har bra sidor också (hoppas jag), men jag tänker inte babbla upp dem. Dels för att jag har lättare att känna igen mina sämre sidor än bättre, men också för att det är sidor hos mig som andra har lättare att känna igen. Det är någonting som skrämmer mig lite, för att vara helt ärlig -- många har sagt alldeles för bra saker om mig, saker som jag knappt ens själv känner igen hos mig själv, och jag är rädd för vad som kan hända när den verkliga bilden kommer fram. Jag vill inte att andra ska tro att jag är en bättre person än vad jag egentligen är då jag är rädd att de kommer att lämna mig när de inser att jag inte är så pass bra. Om de gillar mig för allt jag är hade det varit annorlunda, men -- som sagt -- nu är jag rädd att de kan komma att lämna mig när de ser verkligheten, hur löjligt det än må låta...
Okej, jag kom av mig något.
Min poäng är i alla fall att vi alla har sidor vi inte är stolta över, och oavsett vad vi försöker göra för att mildra dessa finns de fortfarande kvar, och de kommer alltid finnas kvar. Det är just det som gör att man aldrig kommer att bli perfekt -- ingen av oss. Det spelar ingen roll hur väl man försöker bygga upp en perfekt fasad, för det är just där det kommer sluta; det kommer inte bli någonting mer än en fasad.
 
Man kan alltid försöka bli en bättre person; man kan alltid försöka vara lite mer ödmjuk och man kan alltid ställa sig frågan "Vad hade jag velat att andra gjort för mig om jag befunnit mig i samma situation som honom/henne?". Det finns alltid någonting att ta till sig, någonting att lära sig, som kan hjälpa en att växa, men man kommer aldrig kunna bli perfekt, och man ska inte heller behöva försvara sig på den punkten.
Våra brister gör oss till de vi är.
Så enkelt är det. 
Jag tror faktiskt att merparten av vår personlighet ligger i våra brister och att vi har bra sidor som väger upp. Kort sagt tycker jag inte att man kan säga att man har en personlighet om man är perfekt, och att inte ha någon personlighet överhuvudtaget är en imperfektion i sig. Låter det snurrigt? Tja, till mitt försvar är jag inte riktigt kry -- det får banne mig låta snurrigt.
 
Ingen är perfekt.
Ingen kommer någonsin kunna bli perfekt.
Så varför är det någonting man hela tiden vill sträva efter? Oavsett om det gäller personlighet eller utseende strävar, åtminstone de flesta, ständigt efter perfektion. Är det verkligen så svårt att helt enkelt "nöja" sig med att må bra och att vara lycklig?
 

Different Names For The Same Thing

 
 
"The coast disappeared when the sea drowned the sun
And I have no words to share it with anyone
The boundaries of language I quietly cursed 
And all the different names for the same thing"
 
Different Names For The Same Thing -- Death Cab For Cutie
 
 

Lite feber i tillvaron

En förkylning har gått runt här omkring under ett par veckor, och det verkar som att jag drabbats av den nu, jag också. 
För att vara helt ärlig är jag överraskad över att jag inte var bland de första som blev sjuk -- tidigare har jag varit den som blivit sjuk först. Visserligen var jag också den som blev sjuk väldigt ofta. Visst, det här är inte första gången i år jag åker på en förkylning och feber, men det sker inte alls lika ofta nu som det gjorde för några år sedan. Då kunde jag bli riktigt risig också; en enkel förkylning kunde ge mig över 38 graders feber. En gång gick det så illa att jag låg hemma med nästan 40 grader. Mamma blev då tvungen att ringa min mormor för lite extra hjälp med mig. Det var ett helvete det. Det tog mig en timme att ta mig upp ur sängen, och då behövde jag verkligen gå på toaletten. Att ta sig ut från badrummet tog kortare tid, men det tog emot -- det var så skönt att sitta med huvudet lutat mot det svala handfatet. Om inte annat var det skönare det än att ligga i en säng med varma lakan, hur mjuk den än var.
 
Oj, jag kom av mig något där.
Som tur är mår jag inte så pass dåligt. Febrig är jag, men det är inte så pass illa att jag inte kan gå runt i vardagsrummet och lyssna på musik. Men det har varit tillräckligt illa för att jag inte ska ha kunnat njuta av det fina vädret idag. Jag har varit inomhus hela dagen; jag försökte läsa på eftermiddagen, men jag gav upp väldigt snabbt. Istället gick jag och lade mig, och jag somnade ovanligt snabbt för en gångs skull. Jag är säker på att jag skulle ha sovit några timmar om det inte varit för vägarbetet utanför mitt fönster som väckte mig. Jag försökte somna om -- mer än en gång! -- men... Tja, det hade varit oroväckande om jag lyckats somna till ljudet av asfalt som borras upp, så i det avseendet är jag glad över att jag inte lyckades. 
Trots tuppluren där på eftermiddagen har jag velat gå och lägga mig sedan sjutiden. Jag tror faktiskt jag ska gå och lägga mig snart. Det är bara det att jag inte vill riskera att vakna alltför tidigt imorgonbitti, vilket jag nu inser är en dum sak att oroa sig över då jag kommer göra det i vilket fall som helst. Vad är det med väg- och byggarbetare och börja arbeta så pass tidigt på mornarna? Det är inga lätta arbetsuppgifter de får, och utöver det får varken de eller vi sova ut lite på mornarna...
Saken är den att jag ska iväg på ett personalmöta imorgonkväll. Som jag känner nu kan jag orka gå på det (om febern stiger drastiskt under natten är det annan sak, men jag tvivlar på att det ska hända), men jag vill inte riskera att vara så pass trött under mötet att jag somnar. Det räcker med att bara febern i sig gör mig trött -- jag behöver inte "jag-vaknade-tidigt-imorse"-tröttheten ovanpå det. Men som sagt, det är en sak jag inte behöver oroa mig över då jag kommer att vakna tidigt i vilket fall som helst. Det jag kan göra är att se till att få i mig tillräckligt med sömn.
 
 
Vad har jag gjort annars idag då?
Jag har lyssnat på en hel del musik. Främst Death Cab For Cutie; jag har lyssnat igenom "Plans"-albumet, från början till start, två gånger och nu är jag inne på "Codes and Keys". Jag gillar verkligen det bandet, men det är ett band jag inte kan lyssna på om jag inte känner för det. 
För att vara helt ärlig är jag glad över att jag kände för det nu idag. Jag tror inte att jag skulle ha varit det om jag inte hade varit sjuk, så för första gången klagar jag faktiskt inte över att må dåligt. Överraskande, eller hur? ;)
Jag har också tagit itu med någonting jag varit alltför lat för att ta itu med tidigare.
En av mina kollegor bad mig för flera veckor sedan att skriva ner ett par av "mina" recept (jag har inspirerats av andra recept för att sedan skapa någonting eget av dem, men jag har inte skapat något recept från grunden) och först nu har jag tagit tag i det. Jag har fortfarande ett par recept att skriva ner, men jag har kommit en bit på vägen. Det som är svårt är att komma ihåg vad jag har för ingredienser i vissa maträtter. Dessa recept har jag nämligen inte skrivit upp på bloggen än, så det enda jag har att förlita mig på är mitt minne som gömmer sig i något vrå...
 

En sann bokmal

När en gammal "person-som-jag-inte-lärde-känna-tillräckligt-för-att-kunna-kalla-kompis-men-som-jag-vill-kalla-kompis-då-hon-är-så-rar-som-hon-är"-kompis från skolan bad om några boktips och svarade "Allt" när jag frågade vilken typ av böcker hon är ute efter...
 
Hoppsan
Det roliga är att jag glömde bort att ta med en massa böcker, och ännu fler böcker valde jag att inte skriva upp då, tja, jag redan var uppe i nästan 40 enskilda verk. 
 
Nej, nu ska jag sätta mig ner och läsa

Mitt bland blommen

 

 
Det är underbart hur snabbt allt gått nu när värmen kommit!
För bara en månad sedan var det fortfarande snö på marken. För bara några veckor sedan var gräsen gult. Förra veckan var träden nästintill kala, och nu då? Gräsmattorna är gröna, träden börjar bli gröna och främst av allt står körsbärsträden runt om i/kring Stockholm i blom! 
 
Jag kan inte börja med att förklara hur härlig dagen har varit. 
Jag åkte (inte själv) till Luma Torg, vid Hammarby Sjöstad, för att njuta av körsbärsblommen. Jag gillar inte rosa, men till och med jag har svårt att tycka illa om det. Jag vet inte varför jag gillar det så mycket; visst, det är fint, men det är någonting mer än det. Körsbärsblommen är också ett säkert tecken på att våren är här och att försommaren börjar närma sig, men återigen finns det någonting utöver det hos blommen som jag inte kan sätta fingret på.
I vilket fall som helst valde jag att sätta mig under ett av träden medan "mitt sällskap" tog en promenad kring området. Jag kände att jag behövde lite egen tid -- att bara få vara för mig själv -- då jag inte kunnat vara det på över två veckor. 
 
Inte bara var det härligt i sig att vara själv, och att kunna ta ett visst avstånd från människor.
Jag har inget emot människor, men med tanke på att jag kommer i kontakt med så många människor på jobbet är det skönt att kunna vara för sig själv emellanåt enbart för att, på något sätt, återhämta sig. 
Som sagt var det första gången idag på över två veckor som jag kunde göra det. 
Att dessutom kunna göra det under ett tak av körsbärsblom gjorde saken betydligt bättre.
Att jag dessutom hade en bok med mig, som jag läste, gjorde saken definitivt inte sämre. 
Tänk er själva att läsa en bok ni tycker om (börja med att tänka på att det är kul att läsa). Tänk er också hur ni, efter ett tag, tittar upp från boken och möts av solen som skiner in mellan trädkronorna.
 

...och om det är mitt eget val?

Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på en av kurserna jag läste förra året i samband med sociologin -- genuskursen. 
Jag sitter i köket just nu och funderar -- tro det eller ej -- på vad jag ska hitta på till middag imorgon kväll. Jag försöker lista ut någonting som inte är alltför tidskrävande samtidigt som det gärna får vara någonting som håller mig igång utan att det blir för mycket. 
 
Jag antar att det var just den tanken som fick mig att tänka på genuskursen. Vi pratade då nämligen om hur de s.k. könsrollerna byggs upp, efterlevs och sedan förs vidare till nästa generation. Vi kom in på att den lilla flickan ser upp till sin mamma, och hur den lilla flickan ser sin mamma laga mat till familjen. Vi pratade om hur den lilla flickan vill efterlikna sin mamma och hur hon därefter tar vid samma beteende.
Vi pratade, kort sagt, om hur mamman visar sin dotter hur en kvinna ska vara.
Och jag kan nu inte sluta tänka på att jag efterlever denna stereotypa roll.
Men samtidigt kan jag inte heller se det som någonting dåligt. Jag ser inte heller någon anledning till varför jag borde se det som någonting dåligt. 
 
Jag har, under det senaste året, fått problem med uttrycket "könsroller". Jag säger inte att de inte finns, för det gör dem, men jag kan inte sluta förundras över hur ofta det uttrycket faktiskt används. Att jag gillar att laga mat så mycket som jag faktiskt gör kan beskrivas som att jag efterlever den kvinnliga könsrollen och att jag, av den anledningen, bör sluta upp med det. Som tur var har det inte gått så långt att jag fått den kommentaren, men det kan likväl hända -- inte minst med tanke på att många anser att kvinnor inte kan välja att vara hemmafruar.
 
Att laga mat är någonting jag gillar att göra, så därför gör jag det.
Så enkelt är det.
Jag lärde mig inte att gilla matlagning genom att titta på min mamma. Tvärtom var det pappa som lagade mat när han levde, men det är inte han som fått mig att laga mat. Det var någonting jag först kände att jag behövde lära mig bara för att kunna visa för mig själv att jag skulle kunna klara mig på egen hand om jag flyttade ut.
Det tog ett tag innan min mat blev ätlig, men när den dagen kom ville jag inte sluta laga mat -- jag höll trots allt på att bli bättre, så varför sluta? -- och med tiden kom jag att bli någorlunda kreativ i mitt sätt att laga mat. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna laga till en brakmiddag av diverse ingredienser som någon kastat fram, men jag är tillräckligt kreativ för att få inspiration av andra maträtter till en egen. 
Jag har fortfarande svårt att se hur jag skulle vara bra på matlagning, men några av mina rätter blir rätt goda. Om några år kommer jag säkert vara ännu bättre; inte bara lär jag mig fortfarande, jag lär mig snabbt. För två år sedan kunde jag knappt tillaga lax. Det kan jämföras med förra året då en av mina vänner sade "Oh my God, marry me" efter att ha smakat min väldigt enkla, stekta lax. 
Utöver matlagningen i sig gillar jag att laga mat åt andra av den enkla anledningen att jag inte känner för att lägga ner energi på mat som bara ska gå till mig; Varför ödsla energi på mig? -Det är bara tråkigt.
Så då är frågan om jag efterlever en av de kvinnliga könsnormerna för att jag gillar att laga mat, och att jag hellre lagar mat till andra än enbart mig själv?
 
Jag gillar inte att se det på det sättet.
Jag ser det snarare som att jag gör någonting jag gillar och trivs med. Att jag inte satsar på det som yrke beror helt enkelt på att jag inte vill associera någonting som kan lugna mer mig med en "stressig dag på jobbet". Att jag råkar vara kvinna bör inte ha någonting med saken att göra. 
Men på något vänster är det just det som sker; om inte med mig så med andra.
Det finns personer som är så pass ivriga att bryta könsrollerna att de till sist ogillar när flickor gillar rosa och när pojkar gillar blått av den anledning att det är så pass stereotypt att de knappast kan ha fattat besluten själva -- på samma sätt som vuxna kvinnor inte skulle ha fattat ett eget beslut om att bli hemmafru.
 
Det kanske bara är jag, men det känns som att vi (i generell mening) är bra på att peka ut stereotypa roller utan att ta ett steg tillbaka och ställa frågan "Är detta det du vill?"
Det finns flickor som gillar rosa.
Det finns flickor som gillar blått.
Det finns pojkar som gillar rosa.
Det finns pojkar som gillar blått.
Oavsett om man har ett intresse som faller in i en stereotyp roll eller inte måste man ändå få ha rätten att kunna vara sig själv utan att bli ifrågasatt. 
 
Så, återigen, efterlever jag de kvinnliga könsrollerna genom att laga mat eller sysslar jag med någonting jag gillar av den enkla anledningen att jag gillar det? 
 

Kvällens middag

 
 
Jag kan inte påstå att jag är bra på att laga mat, men jag börjar ändå bli allt bättre på det :)
 
Det är så gott att woka ihop lite grönsaker med nudlar och kyckling -- för att inte nämna enkelt.
Tyvärr var kycklingen slut i matbutiken, så det blev räkor istället. Det går bra det också, men det hade varit betydligt godare med kyckling.
Det "enda" som behövs är
-Nudlar
-Två morötter (gärna strimlade)
-En röd paprika, (fin)hackad 
-½ purjolök, finhackad
-Minimajs
-Harricots verts
-½ zucchini (återigen, gärna strimlad)
-2-3 krossade vitlöksklyftor
-En färdiggrillad kyckling (helst, men det funkar med räkor -- mer eller mindre)
 
Tja, det finns inte mycket att säga om hur man lagar till det.
Det är bara att börja med att rensa kycklingen och plocka bort köttet från benen, för att därefter steka upp grönsakerna (inte allt på samma gång; morötterna behöver längre tid än bl.a. minimajsen).
Om ni använder er av en färdiggrillad kyckling tillsätter ni det sist då det redan är tillagat (det behöver bara värmas på lite grann, men håll ändå koll på att köttet inte är rosa). Jag använde mig dock av frysta räkor som ska ner i pannan innan grönsakerna.
När grönsakerna börjar bli klara är det bara att tillsätta kryddor efter behag, och en stänk soja om man känner för det, och till sist de-nu-färdigkokta nudlarna. 
 
Det går snabbt, det är bland det enklaste man kan tillaga, och lite kan gå fel.
Det man ska hålla koll på är i sådana fall kryddningen. Precis som med de flesta rätter hänger det på kryddningen -- är kryddningen bra, blir maträtten bra och vice versa. Med just detta är det svårt att provsmaka för att se om kryddningen håller, vilket man kan göra utan svårigheter med såser av olika slag. Ett tips är att lita på näsan. 
 

*

 
En bild jag tog igår.
Det känns verkligen skönt att vara ute med kameran igen; nu när våren är här är det dessutom roligare
 

Andra dagen

 
Foto: Natta
 
Gissa vilka två idioter som såg Bruce Springsteen live igår?
Jag kan fortfarande inte tro det!
Jag inser att jag låter som en smått galen "fangirl" nu, men jag kan verkligen inte förstå det. Inte för att "jag-befann-mig-i-samma-byggnad-som-honom-AAAH!". Det handlar snarare om att det -- fortfarande -- känns surrealistiskt. Springsteen är bättre live än vad han är "på album" och att någonting så pass bra som den konserten skulle ha ägt rum i verkligheten... En sådan bra känsla jag hade igår under spelningen är bara någonting jag upplevt i mina drömmar (det där lät inte alls banalt) -- hur kan det då vara verkligt?
Det har fortfarande inte sjunkit in, men det kanske blir av när jag piggnar till om några dagar.
Inte bara blev jag trött av att stå i fyra timmar (missförstå mig inte, jag älskar att vi fick ståplatser, men det tar på krafterna att stå upp så pass länge utan att kunna sätta sig ner), men resan hem tog musten ur mig. Två timmar efter att konserten slutat ramlade jag in i hallen. Mer bokstavligt än jag vill erkänna, men så var i alla fall fallet, men det hade likväl kunnat dröja ytterligare en halvtimme. 
För att ta mig hem var jag tvungen att först åka tunnelbana och därefter pendeltåg. När jag klev av tunnelbanan var det bara att försöka springa så snabbt som möjligt till pendeln, vilket är svårt när personer får för sig att vägra flytta på sig trots att man säger "Ursäkta". 
Jag hann med tåget, så jag ska inte klaga för mycket, men det var på håret att jag hann med tåget. Det var också på håret att jag fick en astmaattack av allt springande uppför rulltrappor och på mark.
 
Jag har varit trött hela dagen, men värst blev det på kvällen innan jag fick i mig min andra kopp kaffe. 
Jag blev tvungen att avbryta min tre-dagars-helg då en av mina kollegor blivit sjuk. Det var ett kort pass, så för mig gjorde det absolut inget. Framför allt inte heller med tanke på att jag pratade med henne i telefon... 
Det roliga var att jag berättade om konserten för några kunder, och när frågan om vilket album Springsteen valt att spela dök upp kunde jag inte svara. Jag var så pass trött att jag inte ens kom ihåg albumet. Det var först när jag tog en titt i tidningen som det slog mig.
Jag får ofta hjärnsläpp, men det där tar banne mig hem priset.
 
Imorgon blir det jobb igen, och det blir ett tidigt pass. 
Å ena sidan ser jag fram emot det -- jag kommer ha mycket att göra, men inte så pass mycket att jag kommer bli galen. Hoppas jag...
 

Första dagen

Jag må ha varit ledig från jobbet idag, men det betyder inte att jag inte haft saker för mig. 
Att jag dessutom vaknade tidigt imorse gjorde inte saken bättre; Jag visste att jag inte skulle kunna sova ut idag, men jag hade ändå hoppats på att kunna vakna senare än sju. Jag lyckades somna om, men jag vaknade upp igen efter en kort stund. Japp, det är nu jag vill ha en förklaring till varför vägarbetare måste börja så tidigt som sju på morgonen. 
Jag förstår att det inte går att börja hur sent som helst då man skulle tvingas arbeta under kvällen när vägarna är som mest trafikerade, men klockan sju? 
Inte var det asfaltering de höll på med heller. Nej, de skulle riva upp halva vägen. Jag kände nästan av vibrationerna från borren när vägarbetarna skulle bryta upp all cement. Imorgon blir det dock andra puckar; Om jag vaknar innan 10...kommer jag försöka somna om -- jag kan trots allt inte göra någonting annat.
 
Trots att jag haft en del för mig under dagen (exakt vad jag gjort tänker jag inte ta här) har jag lyckats njuta av den.
Idag var min första lediga dag på en vecka. Bara den tanken har gjort mig glad, och även lättad, men att det dessutom var varmt och soligt gjorde saken bättre. Jag hälsade på en av mina kollegor när hon jobbade mitt på dagen. Istället för att vara inne i butiken satt jag utanför, med ansiktet riktad mot solen. Det är just i det läget det hade varit perfekt att äta en glass och dricka någonting kallt och läskande, men på något vänster hamnade jag där med en varm kopp kaffe och en varm kanelbulle. Det är visserligen gott, det också, men det förvånade även mig. Betyder det här att jag håller på att bli vuxen? Jisses, vad otillfredsställande det känns
 
Vad som händer de kommande två dagarna får vi se. 
Som det ser ut nu ska jag följa med en kollega/vän när hon tatuerar sig, vilket ska bli kul, spännande och -- för min del -- fylld av avund. Det var inte alls länge sedan jag tatuerade mig sist, men det betyder inte att jag inte vill göra det igen. Jag vet redan var jag vill placera mina nästa tatueringar, men jag vet inte vad jag vill tatuera. Jag ångrar inte att jag gick in i studion och bokade en tid för en "spontantatuering" för några år sedan -- jag gillar den fortfarande något oerhört! -- men det är någonting jag redan gjort; det är någonting jag känner att jag inte behöver göra igen. 
Å andra sidan saknar jag verkligen känslan av att tatuera mig. Nej, jag är inte masochistisk av mig. Jag upplever det inte som någonting smärtsamt. Ja, det kommer stunder där det blir (blir; inte kan bli) något smärtsamt som jag inte alls njuter av (senast blev tatueraren tvungen att lägga till detaljer med konturnålen efter att ha gjort klart alla skuggningar -- kort sagt skrapade han upp huden en jag-vet-inte-vilken-gång med den mest intensiva nålen), men överlag tycker jag att det är en...tja, skön känsla. Senaste gångerna har jag varit så pass avslappnad att jag varit nära på att somna. 
 
Oavsett hur det blir -- oavsett om jag följer med henne när hon tatuerar sig eller inte -- måste jag köpa nya kläder. Till att börja med har jag inte ett enda par byxor som passar mig längre. Även många av mina skjortor känner jag har blivit alldeles för stora, och det kommer från tjejen som gillar att ha på sig luftiga skjortor. 
Jag vill verkligen inte göra det. 
Jag tycker verkligen inte att det är kul att shoppa. Ja, det är roligare nu jämfört med när jag var 16 och inte kunde hitta någonting jag kände att jag passade i överhuvudtaget, men jag har fortfarande svårt för det. När jag shoppar brukar jag ha med mig ett par vänner. På så sätt är det inte shoppandet jag gillar så mycket som sällskapet. 
Jag ska försöka locka mig själv med nya hörlurar och böcker. Det förstnämnda behöver jag faktiskt, det sistnämnda... Tja, jag förtjänar väl ändå att ha lite kul? ;)
 
Vi får helt enkelt se vad som händer och hur det går 
 

Lite väl mycket jobb

Sex dagar.
Sex dagar i streck. Tro mig, det har satt sina spår. Vi pratar inte bara om Valborg, men även förra helgen. Och dagarna där emellan. Jag klagar inte -- det gör jag, överlag, sällan när det gäller arbetet -- men... Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen; Jag måste bli bättre på att kunna dra en gräns. Till att börja med behöver jag ta reda på var min gräns går någonstans, och istället för att jobba ett par dagar för att därefter se om jag klarar av mer, jobbar jag även efter att jag känner att jag inte orkar mer.
Just den här gången var det nödvändigt, och dessutom värt det, men... Jag nådde min gräns för två dagar sedan men plockade ändå på mig två extrapass. Som jag sade klagar jag inte och det var det mer-än-ganska nödvändigt att jag hoppade in. Det är bara det att det tagit emot att ta inte ta ett pass av en av mina kollegor -- en av dem som hoppat in för mig flera gånger -- för imorgon. Trots att jag själv vet med mig att det inte skulle gå att jobba ytterligare en dag (framför allt inte det hårdaste passet i veckan) har jag dåligt samvete över att inte kunna hjälpa henne den här gången. 
 
Nu har jag i alla fall ett par dagars ledighet att se fram emot.
Är det illa att jag finner det något unsettling? 
Jag ska inte påstå att det är någonting jag inte ser fram emot. Det är bara det att jag redan nu känner mig rastlös. Samtidigt hoppas jag på att helgen blir händelsefattig. Hur rastlös jag än må bli är det ändå det jag behöver -- att inte ha någonting att behöva göra. Det kanske (!) är på tiden att jag sätter mig ner och läser igen. Eller sover. Det var ett litet tag sedan jag dels sov genom en hel natt och dels fick 8 timmars sömn. Jag har knappt sovit någonting de senaste nätterna, faktiskt, och ja, jag känner att det är på tiden att jag sover lite. Mer än så känner jag att det är på tiden att jag får tillräckligt med sömn under nätterna; min nacke blir så lätt stel när jag somnar i soffan. 
 
Utöver jobbet har jag, på något vänster, hunnit med att promenera en del.
Jag har faktiskt inte tagit med mig kameran någon av de gångerna, vilket jag saknar även om det varit skönt; det har varit...bra, för egen del, att bara vara för mig själv utan att ha i åtanke att jag kan ta bilder. Jag brukar ha med mig kameran utfall att jag vill ta bilder mer än att jag har det som mål, men det brukar ändå sluta upp med att jag letar efter bra motiv och kameravinklar. 
Just ikväll var en sådan kväll jag önskar att jag hade haft kameran med mig; jag lyckades ta mig igenom, vad som förut var, en översvämmad skogsdunge ner till en sjö. Kvällssolen, det glittrande vattnet, träden... Det är sådant man läser om i dåliga böcker när författarna försöker bygga upp en romantisk stämning, men det underbara är att det finns att uppleva. Vad som gör det hela ännu bättre är att det inte är romantiskt -- det är rent sagt vackert.
Lägg märke till att jag säger "är" och inte "var".
 

En ond spiral

Jag hamnar lätt i en dålig spiral så fort jag blir på dåligt humör.
Det handlar främst om när min ilska börjat lägga sig -- inte bara är det då jag får perspektiv på situationen, men det är också då jag det slår mig hur hetsigt mitt temperament faktiskt är. Jag försöker tygla min ilska när den kommer och jag försöker dölja den så gott det går, men när det kommer till kritan är jag temperamentsfull -- och inte lite heller! 
Så hur kommer jag in i den dåliga spiralen?
Tja, mitt temperament är en av mina största brister.
När den tanken slår mig kan jag inte sluta tänka på mina andra brister -- det faktum att jag kan få vad som helst att handla om mig inom loppet av 4 sekunder, att det finns en viss arrogans hos mig, att jag inte vet var gränsen går och att jag därmed blir "för mycket" i vissa avseenden, att jag är mer självisk än vad andra verkar tro (mer självisk än vad jag vill erkänna), att jag kan vara envis till den grad jag blir tjurskallig, att jag (faktiskt) är blyg på ett obekvämt sätt mer än ett charmigt, att jag är "socially awkward", att jag är tråkig som få, att det finns en omogen (omogen -- inte barnslig/barnlik) sida hos mig, att jag blir nästintill vidrig gentemot andra när jag gått hungrig för länge...
 
Listan är lång, men på något vänster känner jag att jag kan leva med dessa brister. Visst, det finns vissa (!) saker jag bör tänka på, men överlag känner jag att jag kan leva med dem. Vad som stör mig mest är dels en specifik brist -- att jag saknar allt som har med talang att göra.
Jag kan laga mat, men det är inget jag är bra på.
Jag kan ta bilder, men det är inget jag är bra på.
Jag kan skriva, men det är inget jag är bra på.
Jag kan rita, men... Nej, det kan jag inte alls.
Det är inte så att jag ser mig själv som en dålig kock, fotograf eller skribent, men det är inget som är direkt utmärkande. Man kan äta det jag tillagar, man kan titta på mina bilder utan att tänka att de är hemska, och man kan läsa det jag skriver utan att vilja utbrista "För i helvete kvinna, använd kommatecken!". (Man kan säga vad ni vill om mitt sätt att skriva, men man kan inte påstå att jag inte använder mig av kommatecken -- jag gillar kommatecken.) 
Jag klarar av alla dessa saker, men det finns ingen "Wow"-faktor över det. 
Det är i alla fall så jag ser det, men det verkar finnas personer som inte håller med mig. Jag borde veta bättre än att inte tro dem; Jag borde veta bättre än att inte ta till mig det de säger, men jag har svårt att se hur jag skulle kunna vara bra på att laga mat, ta bilder och/eller skriva. 
 
När den tanken slagit rot börjar jag tänka på hur "blah" jag faktiskt är.
Det enda hos mig som inte är "blah" är underligheten hos min personlighet. Om det är någonting som är bra eller inte är en annan femma. 
Jag känner själv att jag har en tråkig personlighet -- att det inte finns någonting hos mig som utmärker mig. Där andra är karismatiska, ödmjuka, rara/snälla, begåvade, charmiga, jordnära är jag... en läslus. 
Jag kommer aldrig sluta läsa (förhoppningsvis) och man får gärna tänka på mig med näsan i boken, men en del av mig önskar ändå att det fanns någonting annat hos mig som utmärker mig. 
 
Som jag sade hamnar jag lätt i en självkritisk spiral när jag är på dåligt humör och nu när jag börjat gilla en kille, mer än vad jag borde, har jag dessutom blivit alltmer självmedveten och spiralen går allt djupare ner.