Lite vårlängtan

Det känns så konstigt att det redan är påsk när det inte ens är april.
Jag vet att det är en löjlig sak att fokusera på, men jag kan inte hjälpa det. Jag är van vid att påsken firas i april, så jag har svårt att tänka mig att det fortfarande är mars. Jag har fått påminna mig själv flera gånger under dagen att det är vanligt med snö i slutet av mars/början av april -- det är inte första gången i historien som det ligger snö kvar på marken när april närmar sig -- då jag är van med sol och värme på påsk. 
Jag har svårt att tänka att våren inte är här. Det är svårt att se den, men håller man ögonen öppna märker man av den. Men just en dag som denna har jag velat ha mer av den. Jag hade verkligen velat ha mer av solen, mer av värmen och mer växtlighet (lite fler knoppar på träden, och lite fler knoppar på marken där blommorna till sist ploppar upp). Just när jag pratade med en av kunderna på jobbet tidigare idag om körsbärsblom... Åh, vad jag längtar tills körsbärsträden börjar blomma! Kungsträdgården är en fin plats att vara på då, men det finns andra platser jag föredrar. För att vara helt ärlig spelar det dock ingen roll var jag befinner mig någonstans så länge det är under blomstrande körsbärsträd. Och det kommer från mig -- tjejen som inte gillar rosa.
 
Bild från förra året 
 
Just idag har det varit så lätt att drömma mig bort. 
Jag stod inomhus hela dagen -- jag behövde inte ställa mig utomhus där det blåste (dörren till butiken blåstes upp flera gånger så fort en kund öppnade den på glänt, och det säger en del då dörren är allt annat än lätt) och inte heller i kylan. Jag stod inne hela dagen och tittade ut mot den klarblå himlen och solen och kunde låtsas att det var den perfekta vårdagen med den perfekta vårvärmen (den typ av värme som tillåter en att bära "skinn"jacka utan att man fryser, men också den värme som inte får en att svettas floder). 
 
Jag ska inte säga att den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge då det är en ren lögn, men det är banne mig ljuvt när det "goda" väl kommer. Kort sagt vill jag bara säga att våren är på väg så sluta klaga över att den inte är här.
 

The Perks Of Being A Wallflower

 
"The Perks Of Being A Wallflower"
Stephen Chbosky
 3,5/5
 
'I walk around the school hallways and look at the people. I look at the teachers and wonder they're here. Not in a mean way. In a curious way. It's like looking at all the students and wondering who's had their heart broken that day...or wondering who did the heart breaking and why.'
 
Charlie is a freshman. And while he's not the biggest geek in the school, he is by no means popular. Shy, introspective, intelligent beyond his years yet socially awkward, he is a wallflower, caught between trying to live his life and trying to run from it. Charlie is attempting to navigate his way through uncharted territory: the world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends; the world of sex, drugs, and The Rocky Horror Picture Show, when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite. But Charlie can't stay on the sideline forever. Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
 

Jag påbörjade den här boken igår, och jag avslutade den några timmar senare. Att jag påbörjade på en ny bok är någonting jag gärna skryter om, även om det inte är det jag ska skriva om.
Jag tror inte att den här boken översatts till svenska, vilket är synd för jag tycker ändå att det är en bok de flesta bör läsa och jag vet att det är en bok de flesta kommer undvika då den är skriven på engelska. Jag tror däremot att de flesta kan läsa den ändå; språket är väldigt enkelt -- inte bara har den få "svåra" ord, även om några exempel dyker upp, men den är väldigt enkelt skriven med många korta meningar. För att vara helt ärlig tyckte jag att det blev lite för mycket, men det fungerade med historien. Framför allt med tanke på hur boken är utformad.
 
Charlie förlorade en nära vän några månader innan bokens handling tar vid, vilket fått honom att kontakta en person via brev. Man får aldrig reda på vem denna person är, och inte heller vad denna person skriver tillbaka, men boken utgörs av Charlies brev där han beskriver sina nya erfarenheter som en nybliven high school-elev; hans rädsla att inte passa in, hans fundersamhet kring de andra eleverna -- framför allt de han en gång var vän med, men som nu inte ens kan erkänna honom -- men främst hur han hanterar allt nytt som sker runt omkring honom. 
Det är en genomsyrad ungdomsroman, men det är inget som bör avskräcka vuxna att läsa den. Oavsett hur gammal man är tror jag man känner igen känslan av att inte passa in och jag tror att de allra flesta känner igen sig hos Charlie då han inte försöker göra vad han kan för att passa in -- han gör vad han kan för att vara delaktig. Det är det sistnämnda som gör att han träffar Patrick och Sam; två personer som kommer att bli hans bästa vänner. Med dessa två kommer Charlie även att få nya vänner som alla tillhör en grupp -- en grupp där ingen passar in, men där alla är välkomna och delaktiga. 
En grupp där alla är "wallflowers".
 
Det jag gillar med den här boken är att den är ärlig. 
Den tar upp rökning, alkohol, sex (och även onani) och droger, vilket många ungdomsromanförfattare gärna undviker. Till skillnad från många andra ungdomsromaner där bokens hjälte inte deltar i festandet, drickandet och/eller drogandet, är det detta Charlie gör. Det som också gör boken annorlunda är att Charlie själv gör dessa medvetna val istället för att ständigt luras till att göra det, och han drabbas inte av skuldkänslor över det. Inte heller gör han det för att han känner sig påtvingad eller för att han alltid känner att han mår dåligt och behöver fly. Han gör det helt enkelt för att han vill göra det. 
Jan kan bara anta att det är många som inte gillar boken just av den anledningen, men jag finner det intressant. Inte alla fattar beslut baserat på kunskap och efter långa diskussioner med sig själv. Många fattar spontana beslut utan att tänka igenom dem, på både gott och ont, och det är just det som sker i boken. 
Vad jag också gillar med boken är hur Chbosky beskriver vänskapen som skapas, kärleken som kommer till följd av den och hur detta börjar förändra Charlies syn på livet och sin omgivning. I det avseendet är boken riktigt varm, och trots att man inte bör gilla Charlies vänner som introducerar honom för droger kan man inte göra någonting annat än att älska dessa karaktärer. 
 
Det som var mindra bra är att språket är väldigt lätt.
Det kan vara en fördel om man som icke-engelsk vill läsa boken då jag tvivlar på att den finns utgiven på annat språk, men det hade nästan en sövande effekt för min del då det många gånger blev enformigt. Korta meningar kan vara bra; de kan bidra till en viss dramatik, men jag kunde inte låta bli att känna att det blev för mycket. Samtidigt var det många gånger jag kände att boken föll väldigt platt -- det finns kapitel ("brev") där Charlie känns som en tredimensionell person med många personliga drag, men det finns också brev där Charlie framstås som så pass passiv att han blir endimensionell. Inte bara faller dessa avsnitt platt, men det gjorde också att Charlie, som karaktär, kändes ojämn.
 
Å andra sidan gjorde Chbosky ett bra jobb när han skrev boken som brev skrivna av en 15-åring. Det är få vuxna som kan skriva som tonåringar utan att göra narr av dem. Jag tror det var anledningen till varför Chbosky skrev så många korta meningar; för att förenkla så mycket som möjligt utan att förlöjliga.
 
Över lag tycker jag verkligen att det är en bok de flesta bör läsa. Om inte annat så för alla de boktips som dyker upp under berättelsens gång -- om ni någon gång känner att ni behöver boktips, så ska ni definitivt läsa denna bok. Inte bara är det ett boktips i sig, men att läsa en bok som talar mycket om klassiker kan ge ännu mer inspiration.
 

Lite av en lyckokänsla

När jag läser kan jag verkligen förlora mig själv i handlingen.
Det är det jag älskar med läsning, men det som gör det ännu mer intressant är inte att jag önskar att jag var karaktärerna. Jag känner mig som en betraktare. Även när böckerna är skrivna i första person känner jag mig som en betraktare. Skillnaden där är dock att det känns som att jag är en "gäst" hos karaktären; jag ser allt denne ser och betraktar omgivningen på samma sätt som denne gör, men jag känner mig fortfarande som jag. 
Som jag sade; jag tenderar att förlora mig själv i de böcker jag läser.
Men läsning har, för mig, aldrig handlat om att undanfly verkligheten på några som helst sätt. Det har aldrig handlat om att skapa en alternativ verklighet som jag kan fly till när jag inte trivs med min egen vardag. Det har inte alltid handlat om att ta en paus från verkligheten, även om det har hänt (och det är det som händer när jag lyssnar på musik), utan snarare om att finna andra sätt att se saker och ting -- att få perspektiv på ett och annat. Trots att jag läser böcker som inte alls tar upp saker som sker i mitt liv lyckas jag finna perspektiv.
 
Detta är några saker jag älskar med att läsa, men för att vara helt ärlig vet jag inte vad som fått mig att fastna för det från första början. Det tog ett litet tag för mig innan jag kunde läsa (med "ett litet tag" menar jag inte att jag var segare än mina klasskamrater -- jag var bara inte snabbare än de andra, vilket frustrerade mig), men sedan jag fick ett grepp om bokstäverna och orden har jag alltid gillat att läsa. Jag blev rent utav rastlös av språket i många av de böcker som ansågs lämpliga för min ålder att jag försökte mig på en dansk klassiker. Det blev lite för svårt för mig så jag bestämde mig helt enkelt för att försöka tycka om historien i de barnböcker jag läste. 
När det inte fungerade fokuserade jag istället på att de var lättlästa och att jag kunde läsa många av dem inom loppet av några timmar. Ni kan säkert tänka er hur glad jag blev när jag upptäckte Harry Potter-böckerna; ett väldigt lätt språk, men en sådan fantasifull handling att det blev omöjligt att bli uttråkad.
 
Jag har staplat upp alla böcker jag köpt de senaste två veckorna på vardagsrumsbordet -- jag har till och med lagt till en bok i stapeln (en av de böcker jag beställde hem var "The Adventures Of Tom Sawyer" då jag hade dess uppföljare sedan tidigare; jag kände att det var dumt att inte ha med även den i högen) -- och jag blir lika glad varje gång jag ser den där stapeln. Det slår mig att jag har en del böcker att läsa och jag blir alldeles uppspelt av tanken att ha de utlästa då jag ser fram emot att läsa dem.
Jag ser fram emot de kommande dagarna där jag kan kura ihop mig i soffan, som jag gjort nu under kvällen, och bara läsa. Återigen, som jag gjort under kvällen -- jag påbörjade "The Perks Of Being A Wallflower" precis innan middagen och jag är snart klar med den. Jag har tagit många pauser emellanåt, men jag tror att denna paus blir den längsta då jag fick för mig att det skulle vara en bra idé att titta på "Criminal Minds". 
Vet ni vad? Jag trodde rätt ;)
 
Att läsa är det närmsta lycka jag kan komma (just nu) -- inte bara för att det ger mig så mycket, utan också för att... Okej, det handlar enbart om att det ger mig en hel del. Inte bara handlar det om att jag får perspektiv på ett och annat, men det gör mig lugn. Detsamma gäller matlagning, men även när jag lagar mat måste jag stressa lite grann och skynda på för att se till att inget blir bränt. Läsning är egentligen det enda som lugnar ner mig, så därför känns det skönt att jag nu känner att jag har tid att läsa.
Det är inget jag kan säga om när jag studerade på universitetet.
Det är också det som gör att jag blir glad varje gång jag ser stapeln -- jag vet vad som väntar mig.
 

Sju böcker senare

Jag beställde hem mer-än-ett-par böcker förra veckan.
Jag fick ett mail igår om att böckerna skickats ut för leverans och att det normalt sätt tar 1-2 dagar innan de kommer fram. När man får ett sådant mail på en onsdag tänker man att det är bra; då har man böckerna innan helgen då de antingen kommer på torsdagen eller fredagen. Men vad tänker man när fredagen är röd dag, och när måndagen därpå även den är röd dag? Japp, jag trodde att jag inte skulle få böckerna förrän efter påsk.
Så ni kan tänka er glädjen när jag fick ett SMS om att böckerna var redo att hämtas ut; Jag kunde inte sluta hoppa av glädje, och det var innan jag insåg att det var varmt, jämfört med hur det varit de senaste veckorna. 
 
Jag hade beställt sex böcker.
Alla kom, vilket gjorde mig ännu gladare (är ni överraskade?), men tydligen var det inte nog då jag passade på att köpa en ny bok under eftermiddagen; jag hade ett litet ärende i Farsta Centrum och kunde inte hålla mig borta från bokaffären. Man kan inte påstå att jag inte har någonting att läsa framöver och jag kan inte heller förneka att jag ser fram emot det. Jag har "redan" påbörjat en av de böcker jag hämtade ut idag och jag har kommit en liten bit på vägen. Jag kommer nog inte bli klar med den ikväll, även om det är någonting jag hoppas på (jag har mindre än 200 sidor kvar att läsa ur den, så det finns en liten chans att jag klarar det trots allt -- framför allt med tanke på att den är så pass lättläst som den är). 
 
Utöver de böcker jag köpt hittade jag ett gäng i pappas gamla bokhyllor (någon dag ska jag sätta mig ner och kolla igenom alla som finns där) som jag lagt fram. Det finns några ryska klassiker bland samlingen, men också några engelska (dock på svenska, så på den fronten håller jag nog mig till min egen lilla samling) och även svenska. Av en ren slump hittade jag "Simon och ekarna"som jag velat läsa sedan jag såg filmen. Jag hade ingen aning om att vi hade boken och det var inte heller någonting som fick mig att tänka "Självklart" så det var en glad överraskning.
Med tanke på alla böcker jag köpt, och alla böcker jag hittat här hemma, kan jag inte sluta känna att min vår är räddad. Hur det blir till sommaren får vi se, men vi har hela "På spaning efter den tid som flytt"-serien (Marcel Proust) här hemma så det ska nog hålla sig ett tag. När jag pluggade litteraturvetenskap skulle vi läsa den första delen ur den första boken i den serien och jag kan fortfarande inte förstå varför jag inte fortsatte läsa boken, för att inte nämna de andra böckerna. Jag ska ta tag i det nu till sommaren -- jag kan inte tänka mig någonting bättre än att sätta mig under ett träd i sommarvärmen och läsa just Proust. 
 
Aah, böcker... Vad skulle jag göra utan dem? ;)
 

En bra förebild?

Jag fick höra det ett par gånger för några år sedan; att jag var en bra förebild. 
Det var ett tag sedan sist, och det är någonting jag är glad över. Jag kan inte påstå att jag blir förnärmad om jag får höra att jag är en bra förebild, men det är inte något jag vill vara. Jag vill inte vara någon som andra försöker efterleva på några som helst sätt. Jag vill bara vara jag.
 
Det jag tycker är lustigt är att jag inte vet vad som gjorde mig till en bra förebild. Var det för att jag stod för mina åsikter -- för det jag trodde, och fortfarande tror, på? Var det för att jag var trogen mig själv; att jag höll mig fast vid den jag var istället för att försöka forma mig själv min blogg efter sociala normer eller givna "mallar"? Utefter storbloggarna? Var det för att jag försökte hålla mig unik? 
Eller fanns det anledningar som sträckte sig djupare än så? Var det för att jag gång efter annan kritiserade skönhetsidealen och att jag flera gånger skrev att det inte spelar någon roll hur andra betraktar en så länge man har en bra bild av sig själv? Var det för att jag var obekväm med tanken på det typiska "tonårslivet" som pågick kring mig att jag till sist valde att gå min egen väg och strunta i vad andra tyckte? 
Jag kan ärligt talat inte säga att jag vet vad anledningarna var, och det är det som gör detta svårare än vad det behöver vara, men om det skulle vara någon av dessa punkter som jag tog upp; Detta är inte att vara en bra förebild. Detta är "bara" att försöka vara sig själv, och även hitta sig själv. Det finns knappast en anledning till varför man ska göra sitt bästa att vara någon annan än sig själv; dels är man bättre på att vara sig själv, och dels finns denna "annan" redan. 
 
Jag skäms lite över att erkänna att jag, när jag var yngre, hoppades på att kunna ses som en förebild. Jag romantiserade bilden av mig själv och tänkte att det, inte bara skulle vara möjligt, men också någonting önskvärt. Det roliga var att jag faktiskt försökte sträva efter att vara en bra förebild. Någonting som förvånar mig mer är att jag lyckades behålla mig själv även om jag inte lyckades bli en förebild. Det är trots allt så lätt hänt att man förlorar sig själv när man försöker sträva efter att vara någon man inte är oavsett om man försöker bli en ouppnåeligt god person eller om man "bara" försöker bli populär. I båda fallen är det så lätt hänt att man försöker forma sig för att kunna nå upp till den "önskebild" man fått av sig själv. Det är också lätt hänt att man försöker forma sig utefter andras förväntningar -- ses man som en förebild förväntas man fatta vissa beslut; de rättabesluten. 
Som jag sade förlorade jag aldrig mig själv, men det kan rent utav ha berott på att jag aldrig blev någon förebild. Samtidigt kan det också ha varit just det som hindrade mig från att bli en förebild. I vilket fall som helst är jag glad över att jag fortfarande kan säga att jag är den jag är helt enkelt för att jag är jag. Att jag inte är densamma jag var för tre, fyra år sedan är en annan femma, men man kan inte undvika att växa och utvecklas som person under en sådan lång tid. Huruvida utvecklingen skett åt rätt håll är ett annat problem, och för att vara helt ärlig är det en dörr jag inte vågar öppna. 
 
Jag är lättad över att jag inte är någon att se upp till. 
Jag vill inte behöva tänka på hur jag bör vara för att jag ska kunna ses som en bra ledare. Jag föredrar att gå min egen väg och att hitta mig själv. När jag beslutade mig för att lägga allt som har med skolan att göra på hyllan och börja arbeta istället var en reaktion just "vad tror du [hon/han] kommer tycka om det här?". Problemet med att jag lade skolan på hyllan tror jag handlar om att jag är smart (tro det eller ej) och att jag inte utnyttjar det på ett sätt som anses rimligt. Med min hjärna förväntades (och delvis förväntas) jag välja ett teoretiskt yrke, vilket inte alls är något som tilltalar mig. 
I det läget hade jag två val -- att hålla fast vid min egen ståndpunkt och gå min egen väg eller att lyssna på de som tyckte att jag var en dålig förebild som inte valde utbildning. Kort sagt stod valet mellan mig själv och andra. Jag valde mig själv, och just det valet är det bästa jag gjort. Det är den främsta anledningen till varför jag bloggar så lite nu, jämfört med för några år sedan -- jag finner mer inspiration när jag mår dåligt, på ett eller annat sätt, men nu är jag så pass lycklig att jag klarar mig utan att skriva. 
 
Någonting annat som gör mig lättad är att jag kan vara jag.
Jag vet att jag redan nämnt det, men låt mig förklara.
Det handlar inte bara om att jag föredrar att vara jag för att jag inte vet hur jag ska vara någon annan och jag har inget begär att ta reda på det heller. Att vara jag innebär också att ha en mängd olika brister. Vissa brister är jag glad över att jag har, andra skäms jag över och så finns det de brister som jag inte ens låtsas om. Men de finns där, och de gör mig till den jag är. Utan mina brister skulle jag kunna vara vem som helst. Jag har en del bra sidor, precis som alla andra, men det är mina brister som identifierar mig. 
Såvitt jag vet har en bra förebild inga större brister. Om inte annat döljer denne dem. 
Det är inget jag ens tänker på att göra; inte med de brister jag kan leva med. Jag vill hellre att andra ska känna mig än min fasad och främst av allt vill jag vara tydlig med min individualitet. Jag antar att det är en "liten" bieffekt av att ha försökt forma sig efter andras behov under så många år som jag gjorde. Nu -- äntligen! -- är jag här och jag har ingen tanke på att slösa bort mig själv ytterligare en gång. 
 
Jag är den jag är för att jag vägrar vara den jag borde vara, och jag vägrar vara den jag borde vara för att det inte är den jag är. 
Jag vet att det där blev en lång, och för att inte nämna något osammanhängande, mening, men ni förstår säkert vad jag menar. Jag sätter stort värde på min individualitet, så därför värderar jag mina brister. Det är just därför jag inte vill bli en förebild då jag inte vill riskera att forma mig efter en punktlista för bra förebilder. Jag vill inte heller att andra ska följa mitt exempel. Att lägga fram "möjligheter" (bl.a. det faktum att man klarar av att leva utan att bli full och att det inte är helt fel att använda punkter och kommatecken lite här och var i en text) är en sak, men när det kommer till kritan är det alltid bäst att finna sina egna exempel och följa dem.
Med tanke på att jag sätter stort värde på min individualitet, sätter jag även stort värde på andras.
 
Det känns alltid lustigt när jag tänker tillbaka. I många avseenden känner jag mig fortfarande som mitt 19-åriga jag -- visserligen kan det handla om att jag fortfarande inte greppat att jag fyllt 20 (vilken tur att jag närmar mig 22) -- men när jag tänker igenom ett och annat nu i efterhand, och när jag jämför vad jag vill ha nu med vad jag ville ha då, slår det mig att jag utvecklats en del. Om det är till det bättre eller sämre får någon-annan-än-jag avgöra, men utvecklats har jag gjort. 
Om man frågat mig för två, tre -- eller ett -- år sedan om jag ville förvandlas till en förebild över en natt hade jag tveklöst tackat "ja". Det är en stor skillnad som vuxit fram det senaste halvåret; att jag nu inte alls skulle kunna tänka mig vara en. Vad det senaste halvåret dessutom lärt mig är att det krävs mer än en förebild för att man ska kunna vara sig själv. Det krävs vilja.
 
Kort sagt skulle det vara onödigt om jag blev någon förebild

Lite att ta igen

Jag...vet inte ens vad jag haft för mig de senaste dagarna.
Jo, jag har jobbat lite, men... Det är det enda jag är riktigt säker på. Utöver det har jag varit löjligt trött och de senaste dagarna har jag somnat till i soffan. Det var nog värst igår då jag sov i nästan en timme innan jag gick och lade mig i min egen säng. 
Just igår, och även i måndags, kunde jag skylla på att jag var tvungen att gå upp klockan 6 på morgonen (jag måste medge att jag är bortskämd som ser det som tidigt, då det är rätt sent med tanke på när butiken ska öppnas, men jag är inte alls van vid att vara uppe då). Idag hade jag inte samma anledning, men det gjorde inte att samma sak inte hände igen. Jag har varit ledig idag, och trots att jag kunde sova ut var jag uppe tidigt då jag inte kunde somna om efter att ha vaknat. Jag hoppas på att kunna sova ut nu i natt. Jag vet att jag nämnt det mycket de senaste veckorna, men jag har verkligen haft problem med att sova och jag känner att jag behöver sova genom åtminstone en hel natt, och åtminstone mer än 7 timmar. Gärna någon gång denna månad.
 
Med det sagt kan man definitivt säga att jag har lite att ta igen.
Om inte annat har jag bara läst ut en bok denna månad. Jag har haft 90 sidor kvar att läsa ut i en vecka nu och jag börjar känna att det är löjligt nu. Det jag kan säga är att jag varit otroligt trött just den senaste veckan. Att läsa när man är trött är allt annat än en bra idé, om man inte vill läsa om samma stycke/sida om och om igen tills man inser att man inte kommer förstå texten hur mycket man än försöker då allt man tänker på är kuddar, och bättre blir det inte av mitt synfel, men jag har fortfarande svårt att förstå hur jag inte kunnat läsa under en sådan lång tid. 
 
Äh, snart kommer våren och med det kommer jag börja känna igen mig själv. Hoppas jag. 
Det roliga är att våren redan är här, oavsett vad folk säger. Det handlar bara om att leta på rätt platser. Inte bara har tussilago dykt upp på sina håll, men även pollen har börjat komma fram. Det sistnämnda är inte någonting jag är vidare glad över, men jag har min allergimedicin så det hade kunnat vara värre. 
Det gör mig lite ledsen att så många fortfarande klagar över att vintern aldrig kommer att försvinna. Jag håller med om att den haft ett hårt grepp nu i år, men det har hänt mer än en gång tidigare att det snöat i mars. Det är inget man behöver gräva ner sig i, om ni frågar mig. Just när det gäller vädret finns det inte mycket man kan göra åt. Det finns, rättare sagt, inget man kan göra åt. Man har alltså två val -- att antingen försöka förhålla sig till det eller att klaga så mycket som möjligt om det. Att klaga av sig lite är en sak, men det får inte gå till överdrift -- det får inte gå till den punkt där väderlaget styr hela ens tillvaro. Om man klagar över att det fortfarande är vinter, p.g.a. den snö som ligger kvar på marken, har man låtit det gå till överdrift.
Visserligen vet jag inte hur det är utanför Stockholm, men just kring Stockholm har det varit riktigt härliga dagar med solsken, delvis värme (det har inte varit varmt i luften, men solen har värmt på riktigt ordentligt att man rent utav blivit varm i "skinn"jacka), mycket fågelsång... Vi vet alla att våren inte kommer över en natt och att den behöver lite tid på sig att komma igång. 
Man behöver trots allt inte klaga kring varenda lilla minsta grej, såsom jag gör nu. 
Man kommer ingen vart genom att leta efter saker som gör en bitter.
 

Lördag

Det känns så konstigt att det är lördag; i min egna lilla värld är det redan söndag. 
För att vara helt ärlig är det inte alls konstigt. I torsdags blev vi på jobbet bjudna, av cheferna, till en liten gala som under kvällens gång utvecklades till en riktigt rolig personalfest. Jag har faktiskt aldrig haft så kul tidigare -- det var en kväll tillsammans med underbara personer (tro mig när jag säger att det är svårt att inte gilla dem), det fanns ingen som helst press (tidigare när jag gått ut har man försökt få mig att dricka mer även när jag sagt att jag fått nog men just i torsdags var det inget konstigt med att jag slutade dricka tidigt), många dåliga låtar spelades upp och jag var inte den enda som tyckte det. 
Som jag sade, jag har aldrig haft så kul. Jag har aldrig varit så avspänd heller även om det tog ett tag. Jag hade inte lång tid på mig att fixa till mig då jag var tvungen att hoppa in och jobba ett par timmar. Jag hade inget emot det -- missförstå mig inte! -- men jag hade ungefär en halvtimme på mig att fixa till mig. Som tur var var håret redan fixat (allt som krävdes var en finjustering), men jag hann inte bättra på sminket innan jag åkte. Japp, jag sminkade mig. Med foundation och allt. För första gången på över ett år. Det var allt annat än familjärt, och jag kan inte förneka att jag blev lite väl excentrisk. För att fatta mig kort såg jag ut som en clown de första timmarna. Det var först när sminket börjat försvinna under kvällens gång som jag såg...så normal jag kan se ut, antar jag.
 
Inte bara är jag ovan att fixa till mig på det sätt jag gjorde i torsdags -- jag är även ovan att göra det på en torsdag. Så igår gick jag runt och tänkte att det var lördag. Idag har jag tänkt att det var söndag (jag fick en smärre chock när jag inte såg mitt namn på schemat, men det var innan jag insåg vilken dag det faktiskt var) och under kvällen har jag gått runt utan att se fram emot morgondagen för att jag trott att det är måndag. Nej, jag har inget emot måndagar (av någon anledning har jag större problem med onsdagar än måndagar), men jag har sovit riktigt dåligt de senaste nätterna och tanken på att gå upp klockan 6 imorgon har känts allt annat än lockande. Jag ska visserligen jobba imorgon, men det är först på kvällen så jag tänker att jag har lite tid på mig att sova. Jag hoppas bara att mitt huvud tillåter det. 
Natten till fredagen kunde jag inte somna överhuvudtaget då jag var övertrött efter kvällen. När det väl släppte låg jag och tänkte på allt och inget. Det roliga var att det släppte överraskande fort, men när jag väl lugnat ner mig började fåglarna utanför mitt fönster kvittra. Kort därpå blev det ljust. Jag säger då det, jag är bra korkad som inte ens börjat leta efter nya gardiner; jag har väldigt tunna gardiner som inte alls fungerar när morgonsolen tränger sig in genom mitt fönster. 
Jag somnade först igår morse -- strax efter sju. Vaknade två timmar senare, somnade om och vaknade -- återigen -- två timmar senare. Jag tror inte ens jag behöver beskriva hur pass förstörd jag kände mig. Jag tror inte heller att jag behöver beskriva hur pass förstörd jag känt mig idag. Jag hade inga större problem med att somna i natt. Däremot hade jag problem att somna om igen efter att ha vaknat fem på morgonen. 
 
Jag hoppas att jag kan sova ut imorgon. Om inte annat har jag åtminstone möjligheten att vila ut under dagen innan jag ska till jobbet på kvällen.
 

Livet har sina goda stunder

 
 
Vintern må hålla ett fast grepp även nu i mars; jag kan inte påstå att det är någonting jag tycker om, över lag, men snön/vintern har sina underbara stunder. Det gäller bara att se dem.
Och att ha på sig de rätta skorna.
 

Lite böcker på ingång

Jag har fortfarande en del pengar kvar på mitt konto, och med lönen som kommer in på måndag... Tja, jag kände att jag hade lite utrymme att passa på att beställa hem lite böcker. Och det har jag gjort. Jag slänger upp en bild på dem så fort de kommer hit (jag hoppas att det är ett löfte jag kan hålla).
 
Jag hade verkligen hoppats på att kunna läsa mer idag än vad jag gjort, appropå böcker. 
De senaste dagarna har jag haft någonting för mig; i lördags träffade jag en kollega (en person som kommit att bli en bra vän till mig och som står ut med mig även när jag flummar ur) innan jag träffade en nära vän som fyllde år. I söndags träffade ytterligare en vän (och jag kan inte ens beskriva hur härligt det var), i måndags arbetade jag, igår träffade jag Linn... Jag klagar inte -- definitivt inte! -- för jag har haft riktigt kul, men när jag vaknade idag kände jag att jag bara ville ta tid för mig själv och läsa. 
Bara läsa. Ingenting annat. 
Det hemska var att några timmar efter att jag vaknat åker jag på ett migränanfall. Vanligtvis försöker jag hålla mig vaken så länge som möjligt så att min sömnrytm inte rubbas mer än vad den redan är, men jag gjorde inte ens något försök till att hålla mig vaken. Jag somnade först i soffan, där jag hade satt mig ner och läst (mitt mål för idag var att läsa ut boken -- jag har bara 150 sidor kvar -- och jag kom 6 sidor fram), men jag vaknade någon timme senare av att min nacke var stel. 
Det räckte inte med det, så jag gick in på mitt rum och lade mig ner i sängen. Tyvärr sov jag bara av och till, p.g.a diverse ljud utanför mitt fönster, men allt som allt sov jag ändå över två timmar -- jag tror rent utav att det var närmre tre. Som tur var hjälpte det, men att börja med middagen direkt efter att ha vaknat var inte på tal. Jag var så vimmelkantig när jag vaknade att inte ens en dubbel espresso hjälpte. Det var först efter att ha tagit en tur förbi mataffären, stått och diskat, tagit en värktablett (det gjorde jag så fort jag började känna av en spänning), skalat potatis och hackat upp lite grönsaker till middagen som jag började känna mig bättre. Det var först efter middagen och en andra kopp kaffe som jag började känna som mig själv igen, och det varade bara i någon timme. 
 
Nej, jag tycker att det är lite typiskt att den dag jag verkligen ville ta tid till mig själv är den dag då jag inte alls kunde göra det, men det finns en sak jag är glad över, tro det eller ej. 
Imorgon ska jag dels in och jobba ett par timmar, och sedan är det bara att direkt åka in till stan för att träffa några av de andra från jobbet för ett evanemang. Tro mig när jag säger att jag är glad/lättad över att jag låg hemma med migrän idag när det likväl hade kunnat hända imorgon. Jag hoppas också att migränen var "katastrofen" jag väntat på. Jag mådde så bra, och kände mig allmänt glad utan någon direkt anledning (jag behövde inte "leta" efter sådant som gjorde mig glad -- jag var bara glad), under helgen och även tidigare under veckan. Jag sade till Linn igår att jag aldrig brukar vara med om det och att jag var rädd över att någonting skulle ske som balanserar ut det hela -- jag har aldrig varit med om någonting så pass bra utan att någonting dåligt skett. 
Jag hoppas verkligen att migränen var det dåliga. 
 

Sunny Sunday

 
 
Jag har verkligen haft en bra dag idag!
Inte nog med att jag träffade en härlig vän för första gången på... Oj, jag vet inte ens hur lång tid det gått. Det enda jag vet är att jag fortfarande letade efter jobb då. 
Vi tog en promenad till en av mina favoritplatser; det är ett högt berg med utsikt över en sjö och lite skog. Visserligen är det inte så mycket skog som man hade kunnat hoppas på, och utsikten över sjön var väldigt icke-existerande p.g.a. den tjocka isen (och även det tjocka snölagret som låg på). Betyder det att jag inte gillade det? Långt ifrån; det är trots allt min favoritplats och det är inte p.g.a. utsikten över sjön -- det är p.g.a. utsikten överhuvudtaget. Jag älskar att stå där och känna mig...obetydlig. Det är inte det rätta ordet, men det är det närmsta jag kan komma. Av någon anledning älskar jag att stå där när jag känner mig ledsen för att jag får en sådan bred vy. Det är svårt att stå där och tro att världen är liten, och det är mitt i allt det som jag inser hur många människor det faktiskt måste bo på Jorden för att man ska tala om att jordens resurser knappt räcker till.
Det är när jag står där som jag känner mig mindre ensam.
Att kunna få med sig en vän dit var rätt härligt, kan jag säga er, och all möda som krävdes för att komma upp dit gjorde det ännu härligare när vi var framme. Det var i alla fall så jag tänkte, tills snön i mina skor började smälta. Det är svårt att komma upp till bergstoppen även på våren och sommaren just för att det är brant och just för att man måste gå slingriga vägar för att undvika de brantaste delarna. Lägg nu in några decimeter snö i ekvationen. 
Nej, det var verkligen härligt, och jag tog några bilder. Jag har inte överfört dem till datorn än, men det kommer så småningom. Kan jag tänka mig.
 
Bara det skulle göra en bra dag, men för mig har det även handlat om en känsla. 
Jag har inte haft känslan av att jag kommer få en bra vecka den kommande veckan, eller någonting liknande. Däremot har jag bara känt mig väl till mods och jag har bara känt mig glad. Jag är glad som person, men det är för att jag försöker hitta någonting -- stort som litet -- att vara glad över. Jag har haft mycket att vara glad för idag, men mer än så har jag gått runt med en glad känsla där jag inte behövt reflektera över vad som får mig att spricka upp i ett leende. Det är någonting jag helt enkelt bara gjort. 
Tro mig, jag inser hur det låter, men jag kan inte hjälpa det.
När man har en bra dag har man det :)
 

När dagarna rullar på

Jag har en tendens att tappa koll på vilken dag det är. 
Lustigt nog har jag inte haft det problemet under veckan (om man bortser från i måndags) -- fram till nu. Det är först sista dagen på veckan jag börjar tvivla på vilken dag det är, och det slår mig inte att göra en uteslutningsmetod; jag vet att jag i förrigår visste att det var fredag, jag vet att jag igår visste att det var lördag så varför skulle det vara så svårt för mig att idag veta att det är söndag? 
 
Jag vet att jag hakar upp mig på det här med dagarna gång efter annan, men jag gillar verkligen inte att inte veta vilken dag det är. Dels är det för att jag inte gillar att vara förvirrad. Jag har ett visst kontrollbehov, oavsett hur mycket jag försöker förneka det -- det är inget som gör att jag måste vara den som planerar allt in i minsta detalj, men det är tillräckligt stort för att jag inte ska känna mig trygg i att inte ha någon koll på vad som försigår kring mig. Det är därför jag kan bli lite stinsig när exempelvis två av mina vänner pratar om någonting jag inte känner till någonting om i närheten av mig. Värre blir det när jag kommer på två personer prata om mig utan att jag vet vad de sagt (det är sällan jag misstänker att de pratat bakom ryggen på mig; det handlar snarare om att jag vill veta vad de sagt). 
Så ja, man kan säga att jag gillar att ha koll på läget och att inte ha någon koll på dagarna... Tja, för mig blir det lite som att förlora en trygg mark. Jag känner mig trygg i vissa rutiner, men jag blir uttråkad av ett "9-17, mån-fre"-schema då det blir alltför rutinmässigt och enformigt. Det betyder dock inte att jag inte vill ha någon form av trygghet att luta mig tillbaka mot och för mig har det blivit just veckodagarna. Oavsett hur mycket mina arbetstimmar ändras från vecka till vecka (ena veckan kan jag jobba två mornar och nästa är det enbart kvällar) ändras inte dagarna och deras ordning. Oavsett vad som händer king mig kan jag alltid luta mig tillbaka och försöka se fram emot någon dag där jag bara kan få vara för mig själv; där jag kan hämta krafter, där jag kan läsa, lyssna på musik, rita, skriva och/eller promenera (oavsett om jag tar bilder eller inte). Att "tappa bort" dagarna blir tyvärr lite som att förlora min fasta mark. Jag vet att det låter överdrivet löjligt, men ha också i åtanke att jag varit med om ett och annat och att jag, under större delen av tonåren, växte upp med att vara osäker på mig själv kring andra människor, för att inte nämna andra människor över lag och deras avsikter gällande mig (ni skulle bara veta vad som försigick i mitt 13-åriga jags huvud). Att ha sådant lågt självförtroende, och att ha en ännu lägre självkänsla, som jag hade då sätter sina spår. I mitt fall blev det en sådan kraftig osäkerhet att jag till sist sökte mig till någonting jag visste skulle vara stabilt oavsett vad som hände.
 
Om det inte fungerar som en förklaring;
Jag har ett (visst) kontrollbehov -- det säger allt.
 

Lite mindre ilska, lite mer glädje, lite mer "jag"

När jag läser mina äldre inlägg inser jag två saker:
        1. Min grammatik var inte den bästa.
        2. Jag hade väldigt mycket att säga till om, och det är någonting som gått förlorat under den senaste tiden. 
 
Det är inte så att jag tänker mindre eller att jag har mindre att säga till om -- om ni inte tror mig kan ni alltid fråga mina vänner -- och det handlar inte heller om att jag tagit till mig alla kommentarer som trillade in. Alla de som påstod att jag hade någonting att bevisa, att jag borde sluta blogga helt och hållet, att min blogg var tråkig att läsa o.s.v. Tro mig, om jag hade brytt mig om att försöka få till en roligare blogg hade jag försökt vara mindre tråkig för ett bra tag sedan. Tyvärr saknar jag den förmågan -- den förmågan som vanligtvis ser till att andra människor kan säga ett skämt åtminstone en gång var tionde år. 
 
Saken är den att jag var så frustrerad på allt och alla när jag var yngre. Jag var positiv och glad -- jag kan inte påstå någonting annat -- men jag bar på så mycket frustration. Det är först nu jag inser hur pass frustrerad jag var; det var inte bara pressen att prestera i skolan, att sedan bli pressad till att söka program på universitetet med orden "du är tillräckligt smart för att bli vad du vill bli", att sedan få antytt att jag inte alls kan bli det jag vill bli, att mitt i allt gå in i väggen och få höra att anledningen till varför jag ständigt mådde fysiskt dåligt var stress och hypokondri... 
Så ja, jag var något frustrerad. Att skriva av mig blev en form av terapi. Innan jag började med bloggen skrev jag ner allt i en bok. Det hjälpte en hel del, men det som till sist fick mig att skriva av mig på bloggen var förhoppningar om att jag skulle få något inlägg läst av åtminstone en person som kunde ge mig råd. Det fick jag, och det är någonting jag fortfarande är tacksam över. 
Vet ni vad som förändrats, framför allt de senaste månaderna? 
Jag är lycklig. 
Visst, allt i mitt liv är långt ifrån perfekt och det finns fortfarande mycket jag skulle vilja ha i mitt liv, men över lag är jag lycklig. För första gången har jag ingen press att prestera i skolan, eller överhuvudtaget. Jag vet inte om jag kan säga att jag är bra på mitt jobb, men jag är definitivt inte dålig på det jag gör. Det var ett tag sedan jag kände så -- att jag inte är dålig. 
 
Jag är inte riktigt där mitt åttaåriga jag ville att jag skulle vara vid 21-årsåldern (å andra sidan hade jag lite väl höga tankar om mig själv när jag var yngre), men jag kan inte påstå att jag befinner mig där jag inte vill befinna mig. Jag har ett jobb -- någonting jag velat ha i mer-än-ett-par-år -- och inte nog med det, jag trivs med det! För första gången tjänar jag in mina egna pengar istället för att leva av andra.
 
Bara det är skäl nog att vara lycklig, men det som verkligen gjort skillnad är att mitt självförtroende aldrig varit bättre. Min självkänsla har varit på topp sedan jag var 19, men mitt självförtroende har...vi kan säga att jag haft mina nedgångar på den fronten.
Jag har blivit utsatt för mer press än uppmuntran under årens gång, och jag har haft det svårt att leva upp till pressen och förväntningarna. Jag har alltid haft känslan att jag gjort andra besvikna genom att inte prestera bättre och det fick såklart mig att bli besviken på mig själv och min egen förmåga. Att också få höra att jag inte alls är praktiskt lagd och att jag inte skulle klara av ett jobb utanför ett kontor har inte riktigt fått mig att känna mig bättre; jag har inte varit bra på det "byråkratiska" -- hur tror ni det känns att få höra att det inte finns någonting annat än just det man kan vara bättre på? För mig kändes det som att man menade att jag inte är bra på någonting -- om jag är bäst utrustad för att göra någonting jag är dålig på, hur skulle jag då kunna vara bra på någonting annat?
De senaste fem månaderna har jag motbevisat mig själv och alla de som inte trodde att jag skulle hantera ett jobb. Det är en rätt härlig känsla, det...
 
Kort sagt bär jag inte på lika mycket frustration som tidigare.
Jag har inte lika stor anledning att ventilera mig, även om det finns saker jag känner att jag behöver skriva mer om.
 

Underbara sömnbrist

Jag har varit halvt förstörd de senaste dagarna.
Natten till tisdagen sov jag inte en blund. Jag somnade strax efter sju på morgonen och min väckarklocka ringde drygt tre timmar senare. Var jag rastlös den natten? Det kan man knappast påstå då jag träffade Linn och Tessan över en sen lunch på måndagseftermiddagen för att sedan jobba. Ja, jag hade gått ner i varv innan jag gick och lade mig -- annars kan det vara ett problem -- men det som höll mig vaken var min hjärna. Jag kunde inte sluta tänka, och det gick på högvarv, kan jag säga er!
Någonting liknande hände natten därpå. 
Jag somnade sent, men det var fortfarande natt när jag somnade. Däremot vaknade jag några timmar senare och kunde inte somna om på flera timmar. Självklart hade jag precis kommit in i sömnen när jag blir väckt igen.
Jag har ingen aning vad som hände där, men återigen var det hjärnan som gick på högvarv. Som tur var var jag ledig dagen som följde och jag somnade till i soffan när jag tittade på TV. Men det var bara för en halvtimme, om ens det.
Natten som följde var jag så pass övertrött att jag inte kunde somna.
Det var natten till igår. Samma dag som jag skulle upp och jobba på morgonen.
Som tur var var det i "bortabutiken". Till skillnad från den här hemma ska den öppnas några timmar senare så jag fick två timmars extra sömn. Jag gjorde mig i ordning så pass snabbt att jag till och med kunde gå tillbaka till min säng -- fullt påklädd! -- för att sova en timme till. Tror ni jag lyckades med det, med solen som trängde sig igenom mina löjligt tunna gardiner och bländade mig även med slutna ögonlock? Tja, nästan halvt -- jag tror jag fick 20 minuters sömn. 
 
Att få lite drygt 13 timmars sömn sammanlagt under tre nätter... Det sätter sina spår, kan jag säga er.
Alla färger blev klarare, och inte på ett bra sätt. Det kändes som att leva i en tecknad film, och det lustiga var att jag kände mig som en tecknad figur. Just när jag skulle prata kände jag mig som Homer efter ett par öl -- jag kunde inte få fram orden. Jag har ofta problem med det överhuvudtaget då jag vill säga så mycket på väldigt kort tid, men igår kunde jag knappt tänka alls, än mindre prata. Än mindre prata OCH tänka. 
Det enda som hindrade mig från att lägga mig för att sova klockan nio igår kväll var dagens pass. 
Jag var rädd att vakna, och känna mig pigg, klockan sex på morgonen vilket kan vara lite halvt farligt om man ska arbeta mellan 15-23.
 
Som tur var sov jag igenom hela natten, för första gången på en vecka!
Jag vaknade inte mitt i natten/på morgonen, jag hade inga (större) problem med att somna och det bästa var att jag vaknade innan väckarklockan ringde. Att vakna av sig själv är alltid att föredra då man får en mjuk start på dagen, istället för att man kastar sig upp i ren panik. 
Det roliga var att fredagen fortsatte som den börjat -- riktigt-jävla-bra. 
Jag har känt mig utvilad, pigg och energisk hela dagen och jag hade en, förhållandevis, lugn kväll på jobbet. För första gången kunde jag sätta mig ner och vila på ett fredagspass. Jag kunde sitta ner i 20 minuter -- i streck! Det går att jämföras med senaste gången jag hade det här passet; Jag kunde sitta ner sammanlagt 2 minuter. Under ett 8-timmars pass. Värken jag hade i mina vader dagen därpå höll på att göra mig galen, och jag tror att jag med all säkerhet kan säga att det inte kommer bli så imorgon.
 
God natt och trevlig helg!
 

Plötsligt händer det

Det var meningen att jag skulle vara ledig till på fredag.
Men de senaste två dagarna (d.v.s. igår och idag) har jag fått hoppa in inte-så-fullt-spontant då några av mina kollegor åkt på samma förkylning som jag haft (jag hoppas i alla fall att det inte är en ny). Ovanpå det ska jag få arbeta på torsdag. Man skulle kunna tro att jag tycker att det är jobbigt, men jag är bara glad. Det märks att man trivs på jobbet när man tar sig ann extrapass på det sätt jag gör. Rent ekonomisk skulle jag kunna klara mig på "grundlönen"; den lön jag skulle få om jag enbart arbetade mina schemalagda pass, så det är inte för pengarnas skull jag arbetar så pass mycket som jag gör. 
Gör jag det för att bevisa något? Till viss del, men mer för mig själv än någon annan. Jag har fått höra alltför många gånger att jag inte klarar av någonting, att jag inte skulle klara av ett praktiskt jobb och även att jag är värdelös (ah, ljuva nostalgi...); efter att ha fått höra det x-antal gånger började jag till sist tro på det. Det är kul att jag har motbevisat mig själv och att jag fortfarande gör det. 
De två främsta anledningarna är dock rastlöshet och det faktum att jag trivs i butikerna. Det är få kunder som är otrevliga, och... Tja, säger inte det allt? Tänk er själva att befinna er på en arbetsplats där merparten av de man träffar är trevliga. 
 
Jag har haft två korta pass nu, men det betyder inte att jag inte är utmattad och att jag ser fram emot att vara ledig imorgon. Jag fick ingen som helst sömn i natt -- igen! -- och somnade först strax efter sju imorse. Tre timmar senare väckte väckarklockan mig. En halvtimme efter det kunde jag ta mig upp ur sängen. Trots det fick jag i mig min första kopp kaffe först efter sex på kvällen. Jag drack mer än vanligt, visserligen, men jag måste ändå medge att jag är lite stolt över mig själv som lyckades hålla ut så länge.
 
Utöver det har jag tagit itu med ytterligare två saker jag skjutit upp på. Tyvärr var en av de sakerna inte "ringa vårdcentralen för att få en tid så att jag kan få ut ett recept på min allergimedicin då jag bara har ett par kartor kvar", men det är en annan femma som vi kan hålla hemligt för alla jag känner, eller hur?
För det första tog jag tag i min krage och skickade in en hälsodeklaration till Tobias Registret. Jag vet inte hur det ser ut för min del, men jag hoppas verkligen att jag kan bli en donator. Det handlar om blodbildande stamceller, som man "hittar" i bl.a. benmärg, vilket används vid behandlingar av olika blodsjukdomar -- leukemi är en av dessa. 

Nr.2: Jag har äntligen beställt hem en kjol jag funderat över ett litet tag. 
Nu hoppas jag bara på att den passar. Mina mått hamnar mellan två storlekar hur jag än vrider och vänder på det, och saker och ting kan hända när man köper en för stor kjol...
 

My heart is a flower that blooms every hour

 
 
Det första jag gjorde när jag kom upp imorse var att ta en bild på en av blommorna som mamma köpte häromdagen -- en blomma som slagit ut helt och hållet. Man kan verkligen fråga sig varför, och tyvärr kan jag inte komma med något svar.
 

Vad hände med rösten?

Jag har mer röst än vad jag hade i torsdags, men man kan knappast påstå att den kommit tillbaka. Jag låter nästan som mig själv när jag pratar i lägre register, men det gör mer ont i halsen att göra det än att prata "normalt". Dock kan man inte kalla det normalt då jag låter som en repig skiva. Inte nog med att jag har problem med rösten i sig, jag har även svårt att få till vissa betoningar. Egentligen kan jag inte få till vissa betoningar överhuvudtaget, vilket får orden att låta hackiga och med tanke på att jag är riktigt (!) hes låter jag även gnällig. Som jag sade, jag låter som en repig skiva. 
Jag har ingen aning om vad jag kan göra. Att suga på halstabletter har inte hjälpt, varma drycker har inte hjälp, att vara tyst och vila rösten har inte hjälp och att prata för att försöka bygga upp rösten har inte hjälpt. Å andra sidan vet jag att det kan ta lite tid innan den repar sig helt och hållet med tanke på i torsdags -- att pressa en redan halvt försvunnen röst in i det sista inom loppet av nästan en timme sätter sina spår. Tro mig, jag förstår det, men det gör mig inte mindre rastlös. Jag är blyg av mig som person, och kan ha riktigt svårt för att prata, men jag gillar verkligen inte att vara tyst när jag är för mig själv. Det är trots allt då jag sjunger för full hals, och... Okej, det kanske är en bra sak att jag inte har någon röst. Om inte för mig, så för grannarna. 
 
Det är en sak jag kan glädjas åt mitt i allt det här.
Okej, två saker.
Jag har, enligt schema, ledigt fram till fredag. Vanligtvis skulle jag bli, mer eller mindre, galen av rastlöshet (någonting säger mig att jag kommer bli det ändå), men det är verkligen skönt att veta att jag inte behöver ringa min chef för att sjukanmäla mig. Det i sig är inga problem, men jag gillar inte att själv jaga runt för att få tag på någon som kan ta ett pass av mig och förstöra en ledig dag för någon av dem, än mindre att jag är anledningen till varför min chef ska göra det. Nu har jag tid på mig att bli bättre, och jag behöver inte ens störa någon! Jag kan vara sjuk utan att ha dåligt samvete över det. Hur underbart är inte det?
Den andra saken är att jag inte drabbats av influensan. Jag gillar inte att vara förkyld, och just denna har kommit att bli lite väl irriterande (det kan gå timmar mellan hostattackerna, men när de väl kommer, slår de verkligen till hårt och jag får problem att andas), men så länge det bara är förkylning är jag glad. 
Jag vet att jag nämnt detta tidigare, men för att vara helt ärlig bryr jag mig inte om det -- det är två saker som gör mig glad just nu, vilket gör det till två saker jag gärna håller ett grepp om. Det där lät värre än vad som var tanken...
 

5 saker om mig

En vecka sent, jag vet, men till mitt försvar har jag inget

1. Jag gillar verkligen vintern, men det är sak jag avskyr med den -- hundbajs.
Många klagar över hundbajset som kommer fram i takt med att snön smälter, och jag håller med om att det är äckligt och det stinker inte lite heller. Men när snön smälter får man åtminstone en chans att se hundbajset och man kan undvika det. Värre är det när det snöat, och när ett tjockt lager snö lagt sig över bajset. Det har hänt mig fler gånger att jag trampat i det då det inte varit synligt än när det faktiskt varit det. 
 
2. Jag känner knappt igen mig själv när jag tittar mig i spegeln.
Det var länge sedan jag lade upp en bild på mig -- för att inte tala om en bild där jag inte gör mig till! -- så det kan bli lite svårt att beskriva det på rätt sätt. 
Bilden i sidmenyn togs för 1½ år sedan, och sedan dess har mina ansiktsdrag hårdnat rätt ordentligt. Jag vet att det är någonting som sker när man kommer upp i sena tonåren/20-årsåldern då man förlorar det lilla hullet kring bl.a. hakan och även käkarna, men utöver det har jag gått ner i vikt (hur har jag ingen aning om). Det betyder att jag förlorat lite av mina runda kinder, och mina kindben är mer framträdande (vad som faktiskt är lite roligt, mitt i allt detta, är att mina ögon ser lite större ut). Även näsan har förändrats -- näsvingarna är inte lika breda som de en gång var. 
Och detta är någonting som hänt bara det senaste året. En kollega såg den nämnda bilden av mig för bara några veckor sedan och hon trodde inte att den var så pass "ny". 
 
3. Jag är ingen toffel, oavsett vad man säger om mig.
Jag händer nästan alltför ofta att jag gör det man ber mig göra, oavsett om man ber eller "befaller", och oavsett om det är någonting jag vill göra eller inte (dock har jag mina gränser). Många ser mig som en toffel p.g.a. det och vissa har gått så långt som att antyda att jag är undergiven andra. Jag har en helt annan syn på det hela.
Visst kan det vara en skön känsla att känna sig behövd -- om inte annat är det någonting som bevisar att jag inte är värdelös, vilket jag fått höra one too many times -- men min främsta syn på det hela är att det snarare understryker min självständighet. När jag blir ombedd att göra än det ena, än det andra bevisar jag, inte bara för mig själv, att jag klarar av en del. Om inte annat lär jag mig en hel del på vägen. Men vad händer med den personen som ständigt säger åt mig vad jag ska göra istället för att ta tag i saker själv när jag inte finns till hands? 
Om ni vill se mig som undergiven andra får ni väl göra det, men ni har fel, och jag kan dessutom säga att jag inte är undergiven mig själv. Jag kan be andra om hjälp, men många gånger klarar jag mig själv för att det är det jag lärt mig.
 
4. Jag gillar inte singellivet.
Det är lite lustigt med tanke på att det är det enda jag känner till, men jag har sagt det förr och jag säger det igen -- jag vet med mig själv att jag har betydligt mer att ge. Dessutom ogillar jag det mesta många singlar verkar gilla; jag är inte typen som gillar att ragga, inte ens "bara på skoj" (inte ens där man har som mål att inte låta det ledas till någonting). Jag gillar inte att dra ut på klubbar -- chillställen kan vara härliga, med rätt sällskap, men det är det. Det jag ser fram emot med att ha en pojkvän är inte heller någon att gå på bio med (det kan jag likväl göra med kompisar) eller äta lyxiga middagar med på restauranger ingen av oss egentligen har råd med. Jag ser snarare fram emot de tråkiga hemmakvällarna där man egentligen bara njuter av varandras sällskap.
Det roliga (eller sorgliga, beroende på hur man ser det) är att jag är så kär i tanken på att vara kär att jag tror mig gilla merparten av killarna jag träffar. 
 
5. Jag hickar väldigt högt.
Det är det jag kan säga om det.
 

Internationella kvinnodagen

 
Det är så många på bl.a. Facebook som skrivit/skriver någonting i stil med "Grattis till alla kvinnor på Internationella kvinnodagen". Är jag den enda som inte riktigt förstår grejen med att gratulera varandra på det här viset?
För mig är "grattis" ett ord man använder när någon presterat, eller gjort någonting bra ifrån sig. Och födelsedagar, men för att vara helt ärlig föredrar jag att använda mig av engelskans "Happy birthday" mer än svenskans "grattis". Att fylla år är inte direkt någonting av en prestation, men det är någonting man gott och väl kan vara glad över.
Så varför säger man grattis på Internationella kvinnodagen? Ska man bli gratulerad för att man är kvinna? "Woho, du har äggstockar, bra jobbat"...? 
 
De kvinnor man istället bör gratulera är alla de kvinnor som fortfarande kämpar för sina grundläggande rättigheter i länder runt om i världen -- rättigheter som många av oss inom Västvärlden tar för givet. Det är dessa kvinnor som förtjänar alla gratulationer de kan få just för att de har modet och styrkan att gå emot förtryck, trots att de vet vilka konsekvenser detta kan få. Det är också kvinnorna som lever i ständig skräck som borde bli uppmärksammade idag, oavsett om de kämpar för sin rätt eller lever i ständig skräck och tystnad. Just det sistnämnda gäller kvinnor i utlandet som här i Sverige.
 
Internationella kvinnodagen finns till för att uppmärksamma ojämställdheten kvinnor och män emellan, och det är någonting som förekommer runt om i världen och inte enbart bland "arabländerna", som många verkat fått för sig. Visserligen har kvinnor inom västvärlden ett rättsligt skydd i lagarna -- våldtäkt är erkänt som ett brott och detsamma gäller kvinnomisshandel -- vilket, tyvärr, är mer än vad många kvinnor i andra delar av världen har. Men faktum kvarstår att kvinnor fortfarande blir våldtagna och det finns fortfarande män som slår och hotar sina fruar/sambos/flickvänner. Man kan inte heller påstå att det rättsliga skyddet alltid fungerar som ett skydd gentemot kvinnor. För det första leder inte alla våldtäktsanmälningar till åtal. Utöver det kan åtal läggas ner, vilket innebär att få fall tas upp i domstol, och ännu färre fall leder till en fällande dom. Detta gäller främst fall där ord står mot ord (i Sverige räknas det som våldtäkt om personen i fråga inte kunnat ta ställning till om denna velat ha sex eller inte; om man utsätts för en sexuell handling där man är ur stånd, p.g.a. exempelvis alkohol eller droger, att ta ställning till huruvida man vill ha sex eller inte och vid dessa fall är det svårt att bevisa någonting), men samtidigt hör man talas om fall där kvinnans tidigare sexuella historik tagits upp i domstol och hur detta sedan lett till en dom där man mer eller mindre påstått att mannen inte bör ges ansvar för sina handlingar då han misstolkat kvinnans signaler.
Är detta verkligen någonting att bli gratulerad över?
 
Ojämlikheten kan komma i uttryck på andra sätt, och de är minst lika värda att uppmärksammas. Bara en sådan "enkel" sak som att "slampa", "hora", "bitch" och "fitta" används för att kränka tjejer är tillräckligt illa. Att många tjejer använder sig av dessa ord för att kränka andra tjejer är ännu värre. Bara det faktum att tjejer själva måste stå till svars när de blir utsatta för kränkningar är, enligt min mening, bortom alla gränser! Man ska inte behöva beskriva vad man hade på sig för kläder om/när man blir kallad "hora" och man ska inte behöva gå igenom sin sexuella historik om/när man blir kallad "slampa" bara för att kunna få det bekräftat att "det var fel av de andra att använda sig av de orden". Det är fel oavsett vad man har för kläder på sig och oavsett hur många man haft sex med. 
Varför tar jag upp det här mitt i allt?
Jo, för att det fortfarande finns en viss attityd gentemot kränkningar som inte är okej när det kommer till kritan. Visst, det finns platser där ojämställdhet är betydligt värre än i Sverige, men det betyder inte att man är dum som ägnar energi åt att göra någonting åt glåporden istället för att kämpa för andras rättigheter. Att kämpa för sina egna rättigheter är minst lika viktigt och när klädsel avgör om man är en hora eller inte har man rätt att kämpa för sina rättigheter.
Samtidigt finns det en attityd som säger att man ska låta idioter vara idioter och att man inte ska ta åt sig så mycket. Frågan är bara hur man ska kunna markera att det inte är okej med denna typ av beteende om man låter "idioter vara idioter". Jag kan inte tala för alla tjejer, men jag vet att jag tar illa upp när jag blir kallad hora, bitch och fitta. Är det verkligen någonting jag helt enkelt ska låta vara, om det är någonting som sårar mig? Är det inte bättre om jag sätter ner foten istället för att låta mig själv bli sårad gång efter annan? 
Man kan dessutom tänka såhär; Hur ska man kunna hantera de större problemen när man inte ens kan hantera de mindre? 
 
Än idag är trans någonting som anses som allt annat än acceptabelt bland vissa (inte alla, vilket är något, dock inte tillräckligt). Det finns kvinnor som föds med manliga genitalier, och som fortfarande blir kallade för "han" istället för "hon" eller "hen", bereonde på vad som föredras. Bara en sådan "liten" sak som pronomen tycker jag säger en del. Jag kan inte påstå att detta är någonting jag kan relatera till för fem öre, och tyvärr är det inget man pratar om på samma sätt som kvinnoförtrycket bland totaliserade länder, så man får inte heller lika stor möjlighet till ökad förståelse -- däribland jag. 
Ökad förståelse kring trans är definitivt någonting som behövs i dagens samhälle -- framför allt när man pratar om kvinnoförtryck utan att prata om alla de som inte ens blir erkända som kvinnor.
 
 
Jag kan fortsätta babbla på om detta, men när det kommer till kritan finns det så många olika former av ojämställdhet som tar sig i uttryck, som får olika betydelse och väcker olika reaktioner. Dock betyder det inte att någon form är mindre värd att ta upp och uppmärksamma.
Det roliga är att jag inte varit arg när jag skrivit det här, eller ens irriterad. Jag har helt ärligt känt att det är detta Internationella kvinnodagen handlar om -- att uppmärksamma ojämställdhet. För mig är det viktigare att göra just det än att gratulera varje kvinna/tjej jag känner. Vill man gratulera varandra kan man göra det, men som jag skrev ovan har jag svårt att se poängen med det. 
Inte heller ser jag mig som någon som ifrågasätter mäns handlingar mot kvinnor -- just en dag som denna ifrågasätter jag vissa behandlingstyper gentemot kvinnor oavsett vem det kommer ifrån.
 
Jag är ledsen om det blev alltför splittrat; jag har inte orkat korrekturläsa igenom texten, och tyvärr har jag inte haft orken att hålla mig fokuserad -- inte bara på inlägget utan också...tja, gällande allting annat. 
 

I wish I was a punk rocker with flowers in my hair

 
 
Jag har aldrig sett mig som en "typisk tjej", vad det nu skulle innebära.
Jag har aldrig brytt mig om mode, och definitivt inte smink. Jag har inte heller brytt mig om mitt hår -- visst, jag har försökt få det att se så bra ut som möjligt, men när det kommer till hårlängd kan jag inte bry mig mindre. När jag precis klippt håret kort fick jag tipset om att bära fler smycken (i mitt fall innebar det smycken överhuvudtaget) för att kunna markera min femininitet. Tror ni jag gjorde det? Nej, för jag såg ingen anledning att göra det. Jag bar inte smycken innan jag klippte håret, så varför skulle jag göra det efteråt? Jag är tillräckligt säker i min femininitet att jag inte behöver bre på feminina attribut. Om ni vill bära smycken får ni mer än gärna göra det, men det är inget jag tänker göra hur som helst då det inte är jag.
 
Men när det kommer till blommor måste jag medge att jag är väldigt tjejig av mig (och återigen; Vad det nu skulle innebära) -- framför allt nu när våren börjar komma och när solen lyser in i alla rum. 
Jag har faktiskt suttit framför datorn ett tag utan att egentligen göra någonting annat än att googla runt på olika blommor (liljor, dalior, afrikanska tusenskönor -- ett tips är att söka upp dessa med engelska sökord för otroligt fina bilder) och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte fått en stor lust att spendera alla mina pengar på blommor som jag kan placera ut i hela lägenheten. En del av mig skulle rent utav vilja åka till Holland bara för att kunna se deras tulpanodlingar. Jag menar det verkligen; jag är inte alls intresserad av att besöka caféerna i Amsterdam, för att uttrycka mig subtilt.
 

2 timmar innan stängning

Jag hade en verkligen en bra dag på jobbet; till att börja med fanns det mycket att göra, men det blev aldrig stressigt. Det var först den sista timmen som det blev lite segt, men det var skönt att det inte var alltför mycket då. Även när jag jobbar i "hemmabutiken", som jag gjorde ikväll, blir jag stressad när det finns kunder i butiken efter stängning. Trots att jag inte ens har en promenadväg hem vill jag bara kunna stänga när jag ska stänga, och det är förvånansvärt sällan jag kan stänga utan att vara stressad över det. Men så var det inte idag; de sista minutrarna var ingen kund inne i butiken, vilket fick mig att mer eller mindre hoppa av lycka. Vad som var ännu bättre var att de sista personerna som skulle handla visste vad de ville ha.
Ovanpå det kom Linn och hälsade på mitt under passet. Med tanke på att man jobbar själv blir man så lätt sällskapssjuk. Å ena sidan är det bra då det tvingar en till att vara social mot kunderna (om inte alla, så ett par stycken -- allt beror ju också på hur pass blyg man är), men å andra sidan kan det kännas lite ensamt. Kort sagt var det skönt att ha lite sällskap. Särskilt när jag åt, och suktade henne med min -- om jag får säga det själv -- löjligt goda middag ;)
 
Det enda jag kan klaga över, egentligen, var att jag började förlora rösten två timmar innan stängning. Jag har knappt någon kvar nu för att jag gått och blivit så pass förkyld, och fått så pass ont i halsen. Jag har fått i mig lite glass, och det har hjälpt lite, men inte åt rösten. Jag hoppas att det blir bättre till imorgon, eller åtminstone under morgondagen...
 

Trött, tråkig och sjuk

Det är synd att det inte finns en synonym till "sjuk" som börjar på T; det hade varit lite vitsigare (en dålig vits, men ändå). När jag däremot använde mig av synonymordlistan på Word för "sjuk" dök "misstänkt" upp. Jag undrar hur det gick till.
 
Jag har inte känt mig bra de senaste dagarna; jag har inte varit sjuk, men jag har känt att jag har något på gång, så att säga. Just idag har jag haft riktigt ont i halsen. Jag har proppat i mig halstabletter som om de vore godisbitar. Som tur är har jag ett par dagar ledigt efter morgondagens pass -- vanligtvis gillar jag inte att ha så pass många dagar ledigt som jag kommer ha nu (en vecka), men om jag måste vara sjuk har jag åtminstone tid att vara det. Fast en vecka känns lite väl lång tid...
 
Jag har haft ett par underbara dagar, dock.
Visserligen kom jag inte långt med skrivandet i måndags (jag gav tyvärr upp alldeles för tidigt), och igår skrev jag inget alls. Efter att ha jobbat åkte jag hem till en kompis från "min tid på universitetet". Jag har inte träffat henne sedan vi hade vår sista tenta, det vill säga i juni -- för nio månader sedan! -- och... Jag kan verkligen inte sätta ord på hur kul det var att träffa henne igen! Hon är en sådan person som man kan prata om allt mellan himmel och jord om, och hon har så många olika erfarenheter att man inte kan låta bli att förundras över henne. 
Det var härligt att även träffa hennes familj, och minst lika härligt att träffa hennes "tro-det-eller-ej-men-han-är-fortfarande"-valp. Jag tror faktiskt inte att jag träffat en härligare hund, och jag gillar att tänka att han gillar(/gillade) mig också. Om inte annat slöt han ögonen när jag började klia honom på huvudet och bakom öronen.
 
Idag då?
Tja, till att börja med spenderade jag början av eftermiddagen med att handla, laga mat och diska -- allt inom loppet av en timme. Jag skulle egentligen ha varit ledig idag, men jag bytte pass med en av mina kollegor (jisses vad vuxen jag känner mig när jag använder mig av det ordet). Det var väldigt lugnt i butiken ikväll -- nästan oroväckande lugnt -- men det var bara skönt. Om inte annat hade jag färre kunder som kunde känna av min dåliga andedräkt. Dock är jag rätt trött; jag kom hem för drygt två timmar sedan och har först nu kunnat varva ner mig. Jag ska nog läsa lite innan jag går och lägger mig ;)
 

Meet Rex

 
 
Varför spendera så mycket tid med att leta efter den perfekta killen när man kan köpa, adoptera eller sno sin kompis' hund?
 

Måndag

En ny vecka att se fram emot, och man kan inte påstå att den inte fått en bra början -- i alla fall inte om man är jag. Solen skiner på här hemma.
Jag tänker inte säga så mycket mer än det, för den skiner verkligen! Så många klagar fortfarande över att det är mycket snö på marken istället för att vara glada över att solen skiner och att snön håller på att smälta bort. Det är så många som klagar över att våren inte är här trots att den så tydligt är på väg. Solen skiner -- var glada över det!
 
Jag kom precis hem från min promenad och det är så tydligt att våren är på väg, även om man bortser från solen och snön som håller på att smälta bort. Knoppar har börjat komma fram på träd och buskar. De flesta är små och fortfarande bruna, men ett par stycken hade faktiskt börjat bli grönaktiga. Jag tänker inte ropa hej förrän jag är över bäcken, för jag vet mycket väl att snön kan komma tillbaka, men det kanske är just det som understryker min poäng. Försök vara glad medan ni kan. Om man klagar nu över att det fortfarande är vinter kommer man inte ha haft någonting att glädjas över när snön kommer igen. När/om snön kommer igen kan jag med säkerhet säga att jag var glad för en liten stund. Jag vet hur löjligt det här kommer låta, men jag är verkligen en sådan person som tycker att man ska försöka leta efter glädje mer än saker att ständigt klaga över -- framför allt i de lägena där det egentligen inte finns någonting att inte glädjas åt. 
 
Vad mer är det som gör denna dag så bra?
Tja, jag har ju försökt skriva på en egen bok, men jag har inte kommit så långt p.g.a. skrivkramp och det faktum att jag måste redigera om allt jag skrivit. Jag ska sätta mig ner och fortsätta med det så fort jag är klar med inlägget, och för mig är det en stor sak då jag inte skrivit på nästan två månader. Jag hoppas att jag blir klar med mitt redigeringsarbete och kan fortsätta på historien i sig redan idag. Om inte kan jag säkert fortsätta med det senare under veckan. I vilket fall som helst hoppas jag att jag kan fortsätta med detta; det skulle vara kul om jag fick en chans att avsluta åtminstone det här projektet.
 
Det som verkligen gjort min dag, dock, är en artikel jag läst. 
Jag hoppas innerligt att det är sant, det som står i den; En bebis, som föddes med HIV, har rapporterats som frisk, enligt NY Times. Redan 30 timmar efter födseln påbörjade man behandlingen, och det har gett resultat. Om fler barn som föds med HIV kan bli friska, är detta en metod som kan komma att användas i fler länder än bara USA. Tyvärr tror jag att många barn i bl.a. afrikanska länder som föds med HIV, och vars familj inte skulle kunna ha råd, kommer att gå miste om denna behandling, men detta är definitivt ett steg framåt! Dessutom finns det alltid en chans att donationer från omvärlden kan komma in när/om denna behandling etableras. 
 
Artikeln kan ni läsa här
 

Still Learning

 
 
Jag försöker verkligen lära mig lite nya sätt att rita, och just nu är det hår jag fastnat för (tidigare har det varit ögon och även näsor, till viss del). Det är långt ifrån perfekt, men jag lär mig och jag hoppas att jag kan bli bra på att rita en vacker dag. 
 
Jag försöker inte fiska efter komplimanger när jag slänger upp halvfärdiga teckningar (jag väntar med det tills de ser riktigt bra ut). Det är snarare konstruktiv kritik jag är ute efter.
Teckningen är inte färdig, jag har en del saker att putsa på, men vad tycker ni än så länge? -Kontrasterna är starkare i verkligheten än på bilden, och jag ska förstärka dem något...
 

Fredagkväll

Jag skulle egentligen ha påbörjat middagen tidigt ikväll, med tanke på hur tidskrävande den är, men så blev det inte då städning kom i vägen. Man skulle också kunna tro att jag skulle laga till något annat, men det gjorde jag inte då jag just denna maträtt fastnat på hjärnan.
Men inte nog med att jag åt middag först runt nio nu på kvällen (det var värt mödan och väntan), jag lyckades även bränna min knoge på ugnen på något vänster. Det var ingen större fara -- det gick bra att lägga hushållspapper, som jag sköljt i kallt vatten, på knogen och sedan linda om handen (för att hålla pappret på plats medan jag fortsatte laga mat). Vad som var värre var att jag brände tummen precis efter att ha tagit bort hushållspappret från min knoge. Med tummen blev det värre. Gudskelov var det inte illa, men det gör det inte mindre irriterande. Om det varit någon annan dag, och några andra omständigheter kring det hela, hade jag inte brytt mig så mycket som jag gjorde, men jag hade kunnat få i mig maten tidigare om det inte varit för att jag brände mig. 
 
Nej, nu ska jag sluta klaga. När allt kommer till kritan har jag inte mycket att klaga över. Om inte annat har jag precis tittat på några "Vänner"-avsnitt med en flaska öl (det var länge sedan). Nu hade jag tänkt -- till allas överraskning -- sätta mig ner och läsa. Jag är "5 books ahead of schedule", enligt Goodreads, och jag har några dagar på mig att få upp den siffran till sju. Jag ska klara det här -- det har jag bestämt, men det kan bli svårt då jag tackat ja till ett par extrapass över helgen. Där har vi verkligen någonting jag inte klagar över ;)
 
Trevlig helg på er!
 

Self-harm Awareness Day

Första mars...
Jag visste faktiskt inte att första mars är Self-Harm Awareness Day; det fick jag reda på först för drygt en vecka sedan. Den främsta anledningen, tror jag, är att det inte är någonting man "firar" här i Sverige, men jag tror att det finns en annan anledning också. 
Självskadebeteende är inte direkt någonting man pratar om. Det snarare någonting man hånar för. 
Jag har läst så många saker via Internet (sociala medier, forum o.s.v.) där personer skriver att personer skär sig enbart för uppmärksamhet. Samtidigt är det många som tror att självskadebeteende går hand i hand med musiksmak -- framför allt emo. (Ja, det finns personer som lyssnar på emo som skär sig, men det finns personer som lyssnar på pop som skär sig -- att skära sig har ingenting med musiksmaken att göra; förklaringen är betydligt mer komplex än så)
 
Vad säger ni? Skär man sig i armarna/handlederna för att man vill ha uppmärksamhet?
Jag ska inte förneka att det förekommer sådana här personer, men det ger ingen mer rätt att håna dem. Jag ser det nästan som värre/sorgligare när någon gör sådant mot sig själv för att kunna markera att man har en plats på jorden. Att skada sig själv är inget man gör i första taget; det är inte som så att man sätter sig ner och gör det i väntan på bussen för att man inte har något bättre för sig. Det är inte så att man säger "Jag är uttråkad. Jag kanske kan skära mig lite". 
Många påstår att personer som gör det för uppmärksamhet är värre än de som gör det för sin psykiska smärtas skull. En gång i tiden var jag en av dem som höll med om detta, men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att man inte kan ställa upp människor längs en linje där man rangordnar alla. Framför allt inte när det gäller en sådan här sak. Oavsett anledning skadar man sig själv, och det måste ändå säga en hel del om man gör någonting sådant för uppmärksamhetens skull. Tänk er själva att ni lever i en tillvaro där ni inte blir uppmärksammade förrän ni gör någonting sådant där. Skulle ni vilja att jag stod och hånade er för att ni inte menar allvar när ni skär er trots att ni gör det för att någon ska lägga märke till er? För att någon ska börja bry sig om er?
Och de som inte gör det för uppmärksamhetens skull, då?
De lider (kanske fel/överdramatiskt ordval) i det tysta. Det gör dem varken till sämre eller bättre personer. Det gör dem till personer som behöver lika mycket hjälp som de som är mer öppna med det. Det svåra är bara att upptäcka det. 
Sedan har vi de som tror att anledningarna till varför man gör det spelar roll. 
Jag ska inte ljuga och säga att de inte spelar roll, för det tror jag definitivt det gör, men bara för de som skär sig. En person som skär sig kanske gör det för någon anledning som inte verkar självklar för mig, men det är dennes smärta och jag har ingen som helst rätt att säga "Nej, tyvärr, det där är fel anledning -- du är bara en wannabe". 
 
 
Nu när jag läst lite på olika forum för att faktiskt på en bättre överblick på hur folk tänker kring självskadebeteenden börjar jag faktiskt få magkramp. Speciellt när en person skriver att "Folk som skär sig har svagt psyke. Vill man dö så är det inte så svårt att fixa."
Tro mig, i en värld där man blir hånad för sitt självskadebeteende, är man inte psykiskt svag om man skulle vända sig till det. Vissa personer hanterar olika situationer väldigt olika och vissa drabbas så hårt av psykisk smärta att de till sist skadar sig själva fysiskt för att det är den bästa smärtlindringen. Inte så mycket att man blir fri från den, men att man kan känna den mer än uppleva den. Japp, här talar jag utifrån egna erfarenheter -- jag har aldrig skurit mig, men det har hänt mer än en gång att jag känt ett...inte ett begär, men en dragningskraft till att göra det.
 
Oavsett vad man tycker/känner kring detta måste man försöka motverka fördomarna. 
Tycker man inte synd om de som skär sig gör man inte det, men det ger ingen som helst rätt till att klanka/se ner på dem! Att tycka att de lika gärna kan ta sina liv är vedervärdigt, om ni frågar mig. 
Vad som är viktigast att komma ihåg är att det finns flera typer av självskadebeteenden. När man pratar om det tänker man kanske direkt på personer som skär sig i handlederna, men att svälta sig själv, att klanka ner sig själv och att på andra sätt vara självdestruktiv (oavsett om det handlar om fysiska eller psykiska skador) är också former av självskadebeteenden, eller hur?
Om ni inte skulle håna någon med anorexia, finns det väl ändå ingen anledning till varför man ska håna någon som får leva med fysiska ärr...?