(Något jag tänkt på...)

Vi tjejer är bra dåliga på att ta hand om varandra. 
Vi är väldigt bra på att ta hand om varandra också, det kan jag inte förneka, men det finns ett visst pris. Inte minst när det kommer till utseendet. 
Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, men jag har alltid tänkt att jag är den enda som känt så just för att det känts som att jag varit den enda som tänkt i de banorna. Det är först på senare tid när jag pratat med andra som jag börjat inse att det finns tjejer som tycker/tänker i samma banor. 
 
Jag har flera gånger berättat att jag blivit kritiserad för mitt utseende, framför allt när det kommer till min vikt. Det roliga är att när jag vägde som mest handlade det bara om några kilos övervikt, och vad många inte insåg då -- vad många fortfarande inte verkar inse -- är att jag är fysiskt stark och att jag har en del muskelmassa. Jag säger inte att det var bra att jag var något överviktig, men det var ingenting som äventyrade min hälsa på några som helst sätt. Framför allt inte med tanke på min muskelmassa. 
Jag har aldrig varit stor, men ändå är det så jag beskrivits som. Jag kan fortfarande höra att jag är större -- att jag tillhör de "större tjejerna" -- vilket jag tycker är absurt då jag har ett BMI på drygt 23 (gränsen för övervikt ligger på 25, och då pratar vi enbart om vikten i sig; jag har fortfarande en del muskelmassa som väger mer än fett). 
När jag säger att jag blivit kritiserad för min vikt verkar många få idén om att det är killar som varit på mig, men så är inte fallet. Det är tjejer som skrattat åt mitt midjemått, min vikt och sagt att jag måste gå ner i vikt för att kunna se bra ut och för att kunna få en kille (tack för den, tjejer)
Det är tjejer som fått mig att må så pass dåligt över mitt utseennde att jag fortfarande känner ett visst obehag när någon säger att jag ser bra ut då det inte är någonting jag är van vid. Jag är så van vid att få höra så mycket dåligt om hur jag ser ut att jag ifrågasätter personens avsikter så fort denne säger att jag är söt, eller liknande. Det är när jag får höra att jag är söt eller snygg som jag tänker "Vad är det du vill, egentligen?"
 
Tjejer är väldigt snabba med att kritisera andra tjejer -- eller andra överhuvudtaget -- och det är så vanligt att det handlar om just utseendet. På något sätt går det...nu ska jag inte säga "alltid", men det händer väldigt ofta -- tillbaka till just utseendet. Jag har haft tjejer i min omgivning som pratat om att en kille förtjänar en bättre tjej då han är alldeles för snygg för henne. Många tjejer har även sagt det motsatta; att hon är för snygg för honom. I vilket fall som helst är det utseendet som spelar större roll än någonting annat. 
Samma sak kan man säga om exemplet jag drog ovan med min vikt. Jag fick, på fullaste allvar, höra att jag inte skulle kunna få en pojkvän om jag inte gick ner i vikt. Men gissa vad; det senaste halvåret har jag gått ner en del, tyvärr, och jag är fortfarande singel. Beror det då verkligen på mitt utseende? Knappast, så varför ska jag behöva må dåligt över hur jag ser ut?
 
Tjejer är dock bra på att ta hand om varandra också. 
Men det har ett pris. 
Samtidigt som vissa tjejer kritiserat mig för hur jag sett ut (när jag mådde som värst kunde jag inte ens se mig själv i spegeln utan att bli, ja, äcklad) har andra tjejer försökt höja min självkänsla och pekat ut alla bra sidor hos mig -- utseendemässiga som personliga. På samma sätt som vissa tjejer använt en kritisk syn för att trycka ner någon, har andra tjejer använt sig av "samma" ögon för att lyfta någon. 
Men som sagt, det har ett pris, och det är att man måste tycka illa om sig själv. 
Tycker man om sitt utseende är risken alltför stor att man får höra "Du är inte så snygg som du tror att du är". 
 
Som tur är beter sig inte alla tjejer på det här sättet, och jag ska definitivt inte dra alla över en kam, men jag kan inte låta bli att tänka att det finns en generell åsikt bland tjejer om hur man ska se ut. Det är tjejer som är mest kritiska när det kommer till utseendet och ändå är det killar som får ta smällen. Tjejer har en tendens att berätta för varandra vad killar -- inte vissa killar, utan alla! -- gillar hos en tjej. Rent utseendemässigt. 
Det roliga är att killars syn på tjejers utseende varierar väldigt mycket. 
Eller, roliga och roliga; det är snarare logiskt. Alla killar är trots allt inte likadana, precis som alla tjejer inte är likadana. Vi har alla olika smak när det kommer till utseende -- vi attraheras alla av olika drag. Men det finns någonting vi alla har gemensamt oavsett kön och oavsett hur utseendefixerad man är. Vi alla har en gräns för när utseende bara räcker så långt. När det kommer till kritan är vi alla ute efter personlighet mer än ett ansikte. 
 
Jag vet att inlägget blev splittrat, och det beror till viss del på att jag knappt sovit de senaste nätterna, men jag har en poäng: 
Tjejer har en tendens att kritisera varandra för att sedan lägga skulden hos killar. 
Det finns ingen kille som är perfekt, och det finns en del svin bland dem, men man kan inte skylla på andra hur länge som helst när skulden ligger hos en själv. Det är feministen inom mig som talar nu när jag säger att vi måste bli bättre på att ta hand om varandra innan; hur kan man prata om att kvinnans roll måste stärkas bland männen när den inte ens kan stärkas inom sig självt? 
Det där blev en konstig/knepig mening, men ni förstår säkert vad jag menar.
Eller?
Man kan inte förvänta sig att killar ska sluta trycka ner tjejer när inte ens tjejer kan sluta upp med det. För att få ett slut på en ond spiral måste man ta reda på var den börjar någonstans, och den börjar bland oss själva
 

Vilodagen

Jag har jobbat på som en liten galning.
Jag...tror faktiskt att jag menar det. Vad jag vet är att jag aldrig fått ihop så många arbetstimmar som jag gjort den här månaden. Jag vet inte alls hur det gått till då jag varit ledig väldigt många dagar. Eller det kanske bara är någonting jag känner... 
Jag var ledig ett par dagar tidigare i veckan, men det blev inte mycket ledighet då. Dels för att jag träffade Rinki i onsdags innan jag hoppade in och jobbade en timme för en kollega (japp, jag ser det fortfarande som min "lediga" dag då det bara handlade om en timme). Det var en av de bästa dagarna på länge, så jag klagar inte, men det var ändå mycket som hände den dagen och det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ner och ta det lugnt. 
Torsdagen var även den fullspäckad. Även det på ett bra sätt, men även då hindrades jag från att ta det lugnt på det sätt jag kände -- och fortfarande känner! -- att jag behövt. Jag fick åtminstone tag på en ny telefon, vilket var skönt det. Inte bara handlade det om att jag slapp gå runt med min gamla mobil som lade av så fort jag skickat mer än 4 SMS trots att den legat på laddning flera gånger under dagen, men jag kunde även återgå till mitt gamla nummer. Bara det sistnämnda gjorde mig lättad. Jag var rädd att SIM-kortet skulle ha blivit skadat då jag tappade telefonen i vatten, och jag var rädd att jag skulle bli tvungen att beställa hem ett nytt kort, med det gamla numret, och gå runt med det nya ytterligare en vecka. Jag vet inte varför, men jag gillar mitt telefonnummer. Kanske för att det är det enda numret jag haft, och för att jag inte är en stor beundrare av förändringar -- Vem vet?
 
Men nej, jag har nu en sprillans ny telefon (som jag själv betalat; jag ville bara understryka att det faktiskt var jag som köpte den -- jag må bo kvar hemma fortfarande, men jag vägrar vara någon som tar hand om alla mina utgifter utan att jag lär mig någonting om pengars värde!) med mitt gamla SIM-kort/nummer. Det känns bra. Vad som i torsdags kändes mindre bra var att jag tappade den stora plastlådan med telefonen i mindre än fem minuter efter att jag fått den. Telefonen klarade uppenbarligen sig, men det skulle vara så typiskt om jag lyckades ha sönder den redan från första början -- innan "den första början", rättare sagt. 
 
Sedan dess har jag arbetat. 
Den dag jag tänkte att jag skulle ta det lugnt fick jag hoppa in för att arbeta lite extra. Jag gjorde det frivilligt, så jag kan inte klaga -- jag har inte heller någon anledning att göra det heller! -- men jag hade fullt upp den här veckan, minst sagt. 
Kan ni tänka er vad jag gjorde idag, när jag "äntligen" fick lite ledigt?
Ingenting. 
Jag hade en tanke om att försöka städa, men jag kände att jag inte orkade med det.
Istället har jag tagit en kortare promenad, lyssnat på en del musik, läst som en galning... Jag har gjort det som först ploppat upp i skallen. Kort sagt har jag försökt njuta av dagen så gott det gått. Jag kan inte påstå att jag lyckades helt, men utvilad känner jag mig nu, vilket är första gången på...några veckor, faktiskt. 
 
Nej, jag ska (överraskande nog) sätta mig ner och fortsätta läsa lite.
Jag har "bara" drygt 100 sidor kvar (okej, det är närmre 140 sidor) av boken, så jag vill gärna läsa ut den så att jag kan påbörja en ny imorgon. Eller i natt... ;)
 

Lite midnattsläsning

Jag har varit så seg med läsningen, men nu har jag kommit igång igen!
Jag vet att jag skrivit det flera gånger tidigare, och det kommer säkert dyka upp igen, men det bryr jag mig inte om. När det kommer till kritan föredrar jag mig själv när jag läser; jag föredrar mig själv när jag är så pass inne i en bok att jag blir helt uppslukad av den. På många sätt är det mitt rätta element. Det är nog därför det inte kommer som en överraskning att jag köpte en mängd nya böcker tidigare idag. Jag har inte mycket att säga till mitt försvar, tyvärr. Ja, jag menar allvar när jag säger försvar -- jag må älska böcker, jag må älska att läsa och det må vara bra att jag läser mer än tittar på TV, men om jag ska ha böcker måste jag också se till att utrymmet finns. Utrymmet finns inte. Jag har faktiskt skapat två staplar av böcker på min byrå. Det var en hög stapel tidigare idag, men med dagens inköp blev jag illa tvungen att dela upp den. Jag tror jag kan få loss en del utrymme imorgon när jag rensar ut ett gäng böcker (nej, inga kommer slängas bort), men jag tror inte det kommer hjälpa mycket då jag lånat ut ett stort gäng böcker som jag ska få tillbaka under sommaren. Kort sagt kan jag bli av med en av staplarna imorgon, men en ny kommer dyka upp någon gång de kommande veckorna.
Hoppsan...
 
Det enda jag kan säga till mitt försvar är att det är sådant som händer när man spenderar en eftermiddag med en person som gillar böcker lika mycket som en själv. Jag och Rinki pratade om en hel del bara över en fika, men sedan kom vi in på böcker och det slutade med att vi gick till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan -- deras största butik -- och... Om man släpper loss mig i en sådan stor bokbutik, kommer jag förr eller senare hitta någonting och när jag hittar en bok jag är intresserad av, köper jag den oavsett om jag har råd eller inte. Nu, precis efter löning, har jag råd med böcker och då är det också ganska klart att jag passar på att utnyttja deras erbjudande; 4 böcker till priset av 3. Jag köpte fem, men det är en annan femma. 
 
Det är just detta jag kommer göra de kommande dagarna -- att bara läsa.
Det har varit mycket med jobbet den senaste veckan; jag har rent utav..."blivit tvungen" är att överdriva något -- att ge bort ett pass till en av mina kollegor för att kunna få ett par dagar ledigt och varva ner. Jag har nämnt detta tidigare, men jag har problem att lägga märke till när jag nått gränsen för hur mycket jag klarar av. Det var först när jag fick reda på att min kollega kunde ta mitt pass som jag insåg hur mycket jag faktiskt behövde den ledigheten -- lättnaden var faktiskt obeskrivlig. 
Jag brukar säga till de andra att de måste bli bättre på att ta hand om sig själva. Jag antar att det låter lite motsägelsefullt när det kommer från mig -- framför allt när jag håller ett högre tempo än vad jag faktiskt orkar med. 
Så nej, de kommande dagarna ska jag inte göra någonting annat än att bara läsa.
Det ska bli skönt.
Det är rätt skönt redan nu, men å andra sidan sitter jag och lyssnar på Radiohead... ;)
 

Ibland lyckas jag

Jag är klantig/klumpig av mig som person.
Jag har sagt det så många gånger nu att jag börjar likna RixFm-kanalen, men det kan inte sägas tillräckligt många gånger. Dels för att det inte riktigt täcker att kalla mig själv klantig/klumpig bara några gånger om året, men också för att det -- otroligt nog -- fortfarande finns personer som tror jag överdriver. Visst, det händer att jag skämtar om det hela och då överdriver jag, men det är inte alls i närheten av så mycket som jag önskar det vore... Jag överdriver inte när jag säger att jag ramlat av soffan. 
Eller stolar.
Eller sängar.
Fast där har jag snarare "rullat ner" mer än "ramlat av", men det är inte poängen.
 
På jobbet har jag även lyckats tappa en hel del cigarettpacket, för att inte nämna snusdosor, när kunder velat köpa det. Många gånger har de hamnat på golvet, många gånger har jag lyckats fånga tag i dem igen, men någon gång råkade jag slå till ett cigarettpacket med handflatan när jag försökte fånga det och... Tja, låt oss bara säga att jag förmodligen är den första på jobbet som kastat cigaretter på en kund.
 
 
Är det illa att jag faktiskt behöver några av dessa råd? 
 
Jag har stukat mina fotleder mer-än-ett-par-gånger, och det har gått så pass långt att det inte krävs mer än en enkel vrickning för att jag ska halta runt i nästan en vecka. Det roliga är att jag inte stukat fotlederna på något "överdramatiskt" sätt. Det skulle i sådana fall vara första gången det hände, men annars har det handlat om de dummaste sakerna man kan tänka sig. Det mest klassiska är faktiskt inte att jag missat trottoarkanten (även om det hänt en och annan gång). Det har hänt fler gånger att jag ramlat vid ett dike. Jag har även lyckats missa det sista trappsteget på vägen ner, men det är inget att skratta åt då det gör så ont när man väl landar.
Å andra sidan kan det bli kul när jag missar det sista trappsteget. Senaste gången det hände var jag på väg ut från jobbet. Jag vet inte vad som hände, men på något vänster missade jag som sagt var trappsteget (det finns bara ett litet trappsteg precis utanför dörren) och ramlade. Jag stötte inte i med foten -- jag ramlade. Det är främst det som hände efteråt som förvirrar mig. På något vänster hamnade jag på rygg med uppskrapade knän och även fotled. 
För att göra situationen mer komisk kunde min kollega, som gått framför mig, inte sluta skratta när hon såg mig ligga på marken. Inte bara tyckte hon det var roligt att jag ramlade som jag gjorde -- att jag var bakom henne och sedan bara försvann -- men också för att en buss åkte förbi precis när jag föll. Jag fick sedan reda på att några av hennes vänner befann sig där och såg allt. 
 
För mindre än en vecka sedan fick jag överta syrrans gamla iPhone då min blivit så pass paj att jag blev tvungen att ladda den flera gånger dagligen för att den inte skulle stängas av.
Under den här veckan har jag lyckats kasta den mot min laptop (precis som med cigaretterna tappade jag greppet om telefonen och slog till den i ett misslyckat försök att fånga upp den) och tappat den i ett vattenfyllt handfat. 
Japp, jag har haft sönder den redan. Till mitt försvar var den begagnad, men ändå. Jag hade även precis fyllt på SIM-kortet med en del pengar, och det hade inte varit några problem om det inte varit som så att jag blev illa tvungen att köpa ett nytt startpacket, med nytt nummer, för att kunna återgå till min gamla telefon som kräver "stort" SIM-kort. 
Jag säger då det, jag orkar inte med mig själv.
Det enda som tröstar mig just nu är att jag inte gått in i någon dörr.
Än.
 

There Is A Light That Never Goes Out

 
 
"Take me out tonight 
Because I want to see people and I 
Want to see life"
 
Jag hörde den här låten för första gången för bara några år sedan, och det var den första låten av The Smiths som jag hörde. Det är synd att så få, om man tänker rent överskådligt, som lyssar på The Smiths och att det fortfarande finns många som inte hört talas om bandet...
 
There Is A Light That Never Goes Out -- The Smiths
 
 

Mycket att tänka på

Det har faktiskt inte varit så mycket jobb den senaste tiden.
Tvärtom har jag haft mycket tid över, men jag har försökt att bara vara för mig själv. Jag lyckades inte med det för fem öre, men det är en annan femma. Man kan också se det såhär; tråkigt har jag inte haft det. Men jag har velat ta det så lugnt som möjligt så fort chansen dykt upp. Jag har inte många arbetsdagar, om man tänker rent generellt, men på något vänster misslyckas jag med att ta ledigt, så att säga. Det dyker ofta upp någonting som hindrar mig från att ta det lugnt så jag försöker ge mig själv åtminstone någon timme där jag bara läser, promenerar eller bara lyssnar på musik. Man kan ta ifrån mig min telefon, dator och TV (jag tittar väldigt sällan på TV nuförtiden så där förlorar jag inte mycket) utan att jag bryr mig. Så länge jag har musik och böcker klarar jag mig. Visserligen skulle det vara kul med ett par skrivböcker så att jag kan skriva av mig, eller rita när jag är dum nog att ge det en chans. 
 
Jag har som sagt inte fått mycket tid bara för mig själv, men samtidigt har jag svårt att komma ihåg vad jag faktiskt haft för mig. Jag har lagat en del för-mig-nya maträtter (de blev överraskande goda). Bakat har jag också gjort; förra veckan var det en rabarber- och hallonpaj som gällde, och för några dagar sedan ställde jag mig och gjorde en chokladkaka med mörkchokladöverdrag. Pajen, måste jag medge, är det bästa jag någonsin gjort och det inkluderar en fiskgratäng som fick en av mina kollegor att fråga hur jag fortfarande kan vara singel (svar: Jag är en mer-än-något pedantisk, och egocentrisk, besserwisser).
Just de senaste två dagarna har jag jobbat och jag hade ett pass i helgen, men det är det i jobbväg. Däremellan har jag träffat ett gäng vänner. För att vara helt ärlig är jag glad över att jag träffade dem istället för att bara vara för mig själv. Visst, jag hade behövt stanna upp och bara för att kunna andas ut, men det är något visst med att träffa sina vänner. Framför allt sina närmsta vänner. Även om man behöver ta det lugnt har de en tendens att ge en ny energi. Vad som är mer underbart är att jag har känt vissa av mina vänner så pass länge att vi kan säga de mest taskiga sakerna till/om varandra utan att någon tar åt sig. Jag älskar verkligen när man når det stadiet i en vänskap. Det handlar inte om att man försöker vara så taskig som möjligt mot varandra; det handlar om att man är så pass bekväma med varandra att man struntar i allt som har med skådespel att göra och att man släpper taget om sig själv, på något sätt.
 
Vad mer har hänt då?
Tja, jag har skaffat en ny telefon, på både gott och ont.
Luckan, som håller mobilbatteriet "inne", hade gått sönder på min förra telefon. De små hakarna hade lossnat helt och hållet så luckan var fasttejpad. Efter att det hände blev batteriet alltmer värdelöst. Jag tror att det gick åt mer "energi" då det alltid kom in en massa kalluft in i mobilen, eller hur man ska uttrycka det. I alla fall gick det så långt att jag inte kunde prata i telefon utan att batteriet laddades ur, trots att det var fulladdat och det gick så långt att jag blev tvungen att ladda batteriet tre gånger bara under en dag. Att skicka SMS tog också en del på batteriet, så jag kände till sist att det inte gick längre. Det roliga var att några av mina vänner/kollegor kände att det inte gick längre innan jag själv gjorde det. De var gladare och mer lättade än vad jag var.
Man kan alltså inte påstå att jag inte behövde en ny telefon, och det bästa var att jag inte ens behövde springa runt i någon butik för att titta på en då jag kunde få syrrans gamla. Visst, den hade en spräckt skärm, men jag fick den utbytt dagen efter att jag fick den.
Vad det "onda" är att det är en iPhone. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna stå emot, men...Nej. 
Jag kan inte heller påstå att det går bra för mig, men jag vet i alla fall hur man ringer, SMSar och lägger in kontakter. Det är väl det som är det viktigaste, eller hur? Dessutom måste jag erkänna att den kan få mig att skratta. Okej, det är inte så mycket telefonen i sig som autokorrekten. Till mitt försvar är jag trött, men jag tycker ändå att det är lite roligt när jag klickar på olika bokstäver, på måfå, och ändå få ett stavningsförslag.
 
Gkfödoydlzgka --> Glödstekta
 
Jag håller på att lära mig telefonen, och det går framåt -- långsamt så det bara skriker om det, men framåt går det i alla fall. Men det händer "fortfarande" (jag fick telefonen för tre dagar sedan) att jag tänker, eller skriker ut, "Vad är det här för jävla skittelefon?!" 
Jag väntar fortfarande på svar
 

Inga konstigheter

Det regnade tidigare idag. 
Eller rättare sagt, regnet öste ned tidigare idag. Just därför tog jag en en-timmes promenad. Jisses, vad blöt jag blev! Det tog två timmar för håret att torka, och mina kläder hänger fortfarande på tork, åtta timmar senare. 
Rent vädermässigt har det varit väldigt mycket fram och tillbaka. Det har regnat av och till större delen av eftermiddagen/kvällen. Jag ska inte klaga; jag gillar verkligen när det regnar. Men samtidigt får jag lätt huvudvärk vid sådana här väderväxlingar, och till och med jag måste erkänna att det är skönare att ha en skur som varar i några timmar för att sedan få solsken än att det växlar gång efter annan. Om inte annat underlättar det om man vet när det ska/kommer att regna och inte; jag tog ytterligare en promenad nu under kvällen i hopp om att det skulle regna. Det gjorde det såklart inte. Är jag alltför konstig om jag säger att jag känner mig smått grundlurad av Moder Natur?
 
Som sagt, rent vädermässigt har det varit fram och tillbaka.
Rent generellt har jag haft en riktigt bra dag. 
Inte bara hann jag promenera i regnet, och inte bara stannade en taxiförare vid mig för att fråga om han kunde köra mig någonstans utan några som helst kostnader (jag måste medge att jag älskar förvåningen när jag berättade att jag begett mig ut i regnet frivilligt och att det var någonting jag väntat på hela dagen), men jag träffade också en gammal kompis från skoltiden. 
Jag kan inte ens börja med att beskriva hur härligt det var att träffa henne igen!
Jag hade inte träffat henne sedan höstas. Sedan dess har så mycket hänt -- det "största" är att jag har ett jobb nu. 
Det riktigt härliga var att det inte kändes som att vi varit från varandra så pass länge. Just när det gått så pass lång tid är det så lätt hänt att man inte vet var man ska börja någonstans, men med oss... Vi hälsade på varandra och sedan började vi prata på om det som först föll oss in. Det var det som var så kul när vi väl satt på mitt absoluta favoritcafé (Tully's på Götgatan här i Stockholm); vi pratade på om allt möjligt i några timmar innan hon blev tvungen att bege sig av.
Det enda jag hoppas nu är att hon kunde njuta av mitt sällskap minst hälften så mycket som jag njöt av hennes. Det tvivlar jag på, men det beror mycket på en sak som hon sade till mig -- en sak som fortfarande sitter kvar. 
Jag började skriva på en bok förra sommaren, men jag lade projektet på hyllan (där den också fått stanna kvar) bara tills jag vet hur jag ska formulera mig för att undvika ungdomsroman-genren. Allt annat är solklart för mig -- karaktärerna, handlingen, konceptet... Men inte formuleringen. 
I vilket fall som helst berättade jag om min idé för henne, och det första hon sade var "Du måste skriva den".
 
Så, vad mer?
Jag kan inte säga att jag tycker att teckningen börjar likna någonting, men jag löste problemet med håret häromdagen och har idag börjat med den andra sidan. Jag har fortfarande mycket kvar (!) och jag är inte helt nöjd med den, men missnöjd är jag banne mig inte heller! ;)
 
Som sagt; jag har fortfarande en hel del kvar, och jag är inte helt nöjd med det. Hur jag än försöker får jag det inte att se bra ut. Samtidigt tog jag förbi ett hinder -- mig själv -- och lyckades få den högra sidan att se bättre ut med lite hjälp från vänner, någonting jag inte trodde att jag skulle klara av. 
Samtidigt är detta bland det bästa jag ritat hittills i hårväg, vilket även det gör det svårt för mig att vara (helt) missnöjd.
 
Nej, jag ska upp rätt tidigt imorgon för att jobba, så... God natt på er!
 

Min lediga tid

Så, idag har jag ritat lite, bakat en rabarber- och hallonpaj, gjort en egen vaniljsås och nu blir det lite läsning innan jag sätter igång med kvällens middag. Just middagen kommer bli riktigt intressant då det blir första gången jag försöker mig på den här rätten. Men det ska nog gå bra. Det har gått överraskande bra med att laga mat det senaste året. Det är kul att veta att jag håller på att bli bättre, men samtidigt känns det väldigt konstigt att vara (ganska) bra på någonting, för en gångs skull. 
Jag vet att det finns de som tycker att jag är bra på att fotografera och att skriva, men när det kommer till kritan är jag inte det. Jag har ren tur med mina bilder, och mycket handlar också om tålamod, och när det kommer till mitt sätt att skriva... Tja, man kan knappast påstå att jag är bra på det, om man tar en närmre titt, men jag är allt annat än dålig på att använda mig av kommatecken. Jag skriver inte alltid sammanhängande, det vet jag alltför väl, men det är inte svårt att förstå det jag skriver. Hoppas jag. 
Jag har full förståelse för om man har t.ex. dyslexi, men när man skriver "ja" istället för "jag" i ett längre blogginlägg kan det bli svårt att hänga med. Samma sak är det med "de" istället för "det".
eller e de bara ja som tycker så????
 
 
Det är det här jag har skissat fram; jag började för två dagar sedan och efter sammanlagt fem timmar är jag fortfarande så långt från nöjd som man kan bli. Sedan jag tog bilden har jag suddat lite och lagt till mörkare "linjer" för att få fram mer kontraster, men det ser fortfarande lika illa ut. 
Jag behöver verkligen hjälp/råd med hur jag kan få det att se bättre ut. Det behöver inte vara realistiskt (precis som med alla andra teckningar har denna "tjej" lång hals, överdrivna kinndben och hon ska få stora ögon); det behöver bara se bra ut. 
Så vad kan jag göra?
Jag har försökt fråga runt lite grann, men jag har inte fått något svar (än)...
 

High and Dry

 
 
"It's the best thing that you ever had,
The best thing that you ever, ever had
It's the best thing that you ever had,
The best thing you ever had has gone away"
 
Jag har verkligen fastnat för den här låten. 
Jag hörde den för första gången för ett bra (!) tag sedan, och redan då föll jag för den, men det är först nu jag kunnat ha den på repeat i... Jag vet inte hur länge. Mindre än en timme i alla fall, så mycket kan jag säga.
 
"High and Dry" -- Radiohead
 

5 saker om mig själv

1. Jag avskyr när man kallar mina skjortor för blusar.
Det är löjligt, det inser jag, men jag kan inte låta bli att ogilla det. Jag har skjortor -- inte blusar! För mig har blusar detaljer av olika slag på ett sätt som skjortor inte har. Det kan handla om något mönster, spets lite här och var... Kort sagt har blusar detaljer som gör plagget mer "feminint", och "kvinnligt". Jag tror att det är just därför jag inte gillar att höra att jag har blusar; jag har hört alltför många gånger att jag måste ta mig till fler kvinnliga attribut -- värst var det för några år sedan när jag klippte håret kort. Jag fick höra att jag var tvungen att använda mer smycken för att man skulle kunna se att jag var tjej. 
Nej, jag föredrar skjortor. Jag föredrar deras enkelhet framför spetsdetaljer och "femininitet". Och jag vill att mina skjortor förblir skjortor även i andras ögon. Återigen, jag vet att det är löjligt, men jag kan verkligen inte hjälpa det.
 
2. Det finns inte mycket jag inte skulle göra för de jag älskar.
Jag har svårt att uttrycka mina känslor rent muntligt, så jag försöker uttrycka mig på andra sätt. Skrift och foto är två saker, men handling är den främsta -- framför allt när det gäller personer jag älskar. 
Många tror att det är någonting andra utnyttjar mig för. Det finns de som försöker utnyttja mig. Lägg märke till att jag skriver "försöker". Jag vägrar låta mig utnyttjas, men främst märker jag här vilka som är mina vänner och inte. Mina vänner vet vad jag är redo att göra för dem, men de förväntar sig inte att jag ska släppa allt och vara där för dem vid minsta vink. Att jag skulle göra det är en annan femma, och det är någonting de vet om, men mina vänner frågar mig istället för att ta denna egenskap för givet.
 
3. Min klumpighet är inte överdriven.
Jag måste skriva det, ytterligare en gång, för jag vet själv hur jag låter när jag berättar om vad jag lyckas med. 
Jag måste också påpeka att det inte finns någon som helst anledning varför jag skulle överdriva det hela för att få mig själv att låta viktigare, eller liknande. Herregud, jag fick en fraktur (jag är rätt säker på det i alla fall med tanke på hur ont jag hade, med tanke på hur svullet det blev och med tanke på att det finns en knöl) i näsbenet när jag slog i mig i en stol. Är det verkligen någonting man vill skryta om? Nja, knappast...
 
4. Jag har rätt många hobbys.
Jag skriver, jag ritar (om än väldigt dåligt), jag läser, jag promenerar, jag fotograferar och jag lagar mat.
Det är först när jag radar upp allt som jag inser att det är en del (dessa sex punkter är inte allt), men det är för att jag lätt blir rastlös och uttråkad. Jag söker hela tiden utmaningar och någonting som kan hålla mig sysselsatt ett tag. Det är inte så att jag har problem med koncentration, och att jag av den anledningen hoppar mellan olika sysselsättningar. Det handlar snarare om att jag behöver stimulans för att inte bli uttråkad och rastlös. 
 
5. Jag är så pass ointressant att jag inte kommer på en femte sak att skriva om mig själv.
 

Missuppfattad

Ett stort misstag man kan göra är att uppfatta min lekfullhet som omogenhet.
Jag har en lekfull sida, vilket kan uppfattas som charmigt när jag befinner mig bland barn eller djur (att jag är den enda som har den uppfattningen är en annan femma). Men jag visar upp min lekfulla sida även när jag är bland personer närmre min ålder -- framför allt när jag är med mina vänner. Jag vet att det är just denna sida som gör att jag kan uppfattas som omogen då man får en bild av att jag vägrar växa upp -- då man får en bild av att jag vägrar bete mig utefter min ålder.
Jag är inte omogen för min ålder.
Jag kan inte heller säga att jag är mogen för min ålder samtidigt som jag inte kan påstå att jag beter mig såsom man ska som 21-åring. Just det sistnämnda handlar om att jag inte vet hur man ska "vara" som 21-/22-åring mer än någonting annat...
 
Men som sagt, jag kan uppfattas som omogen p.g.a. min lekfullhet.
Jag kan också uppfattas som tämligen korkad. Om inte annat är det någonting jag har uppfattats som.
Vad det beror på vet jag inte, men jag har själv märkt av att folk förklarat ett och annat för mig på ett överdrivet pedagogiskt och noggrant sätt som känns mer nedlåtande än någonting annat. Vissa saker behöver man förklara på ett grundligt sätt, det förstår jag, men det finns gränser för hur långt det ska gå. Man behöver inte upprepa samma saker om och om igen, och man behöver inte gå igenom de mest grundläggande sakerna med mig på de mest grundläggande sätten. Jag vet trots allt hur man steker kyckling, och att man inte serverar kyckling rått...
Utöver det är det många som reagerar på min huvudräkning. 
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte; å ena sidan är det, faktiskt, lite kul att överraska andra med de rätta svaren på svårare huvudräkning, men samtidigt är det mindre roligt att överraska andra med de rätta svaren till väldigt lätta tal. Just detta märker jag av på jobbet när jag lämnar växel tillbaka till kunder. Jag har rent utav fått ett "Oj, det var till och med rätt".
Jag vet inte om jag hade reagerat likadant om jag inte blivit sedd/behandlad som, och kallad, korkad så många gånger som jag blivit under årens gång, men i det läget kunde jag inte sluta tänka "Varför skulle det inte vara rätt?" och samma tanke slår mig nu. 
En del av mig har trott att det berott på mina tatueringar då tatueringar ofta förknippas med just låg intelligens. Å andra sidan kan jag inte låsa mig fast vid den tanken då alltför många är tatuerade; det finns för många personer som är tatuerade för att man ska kunna förknippa tatueringar med låg intelligens. Eller hur?
Men samtidigt vet jag att den uppfattningen fortfarande finns. Jag vet också att tatueringar på tjejer antingen kan ses som "white trash" eller som ett tecken på att man har en vildare sida -- en mer rebellisk sida. 
Jag är varken korkad, "white trash" eller rebellisk.
 
Utöver min huvudräkning har många reagerat på hur stark jag är, rent fysiskt.
Jag kan inte påstå att jag är den starkaste personen jag känner till, men svag är jag inte. När man tar en titt på mig kan man se att jag har muskler, och man behöver inte ta en ordentlig titt. En av mina vänner sade att jag såg stark ut bara när jag satte upp mitt hår. 
Är jag så pass spinkig att man kan tro att jag inte har några muskler? Inte för fem öre!
Kan det handla om min längd och att jag inte borde ha så lätt att lyfta vissa lådor för att jag inte har rätt längd att kunna balansera dem? Kanske. Det har trots allt hänt att jag haft problem med att lyfta vissa lådor just för att jag inte kunnat finna rätt balans. 
Kan det handla om att jag är tjej? Jag gillar inte att tänka i de banorna. Dels för att jag inte vill tänka i stereotypa banor, och att tänka "han ser mig som svag för att jag är kvinna" känns som en rätt stereotyp tanke. Inte bara för att jag är en kvinna som uppenbarligen försöker hävda någon form av rätt med det här inlägget, men också för att jag läst genusvetenskap. 
Samtidigt kan jag inte slopa den tanken helt då någonting säger mig att mina killkompisar inte skulle ha bemötts av samma kommentarer oavsett längd.
 
Vi har alla gjort det här. Vi har alla missuppfattat personer utifrån det vi ser. Det i sig är inget fel så länge man ändrar sin uppfattning i takt med att man lär känna personen.
Jag har blivit bemött på liknande sätt flera gånger om -- som om jag vore omogen, korkad och (fysiskt) svag -- och det är någonting jag börjar bli trött på. Visst, jag skulle kunna dölja min lekfulla sida. Jag skulle kunna bli bättre på att dölja mina tatueringar och jag skulle kunna ta ut min läppiercing. Jag skulle också kunna spänna mina armar mer för att det ska synas att jag är stark, men det känns lite väl paradoxalt att börja dölja stora delar av mig själv för att kunna visa den jag är...
 

När jag lämnar kameran hemma...

Förra året tog jag, mer eller mindre, alltid med mig kameran så fort jag tog en promenad. Jag tänkte att det skulle vara bättre att ha med kameran utan att ta bilder än att inte ha kameran med mig när jag känner för att ta bilder. 
Nuförtiden lämnar jag kameran hemma. Det kommer stunder då jag har med mig den, men det är inte ofta. En del av mig tycker fortfarande att det vore bättre om jag hade kameran med mig. Inte minst med tanke på att jag hamnar i lägen där jag vill ta bilder när kameran ligger kvar hemma. Samtidigt känns det ganska skönt att inte ha med den. Jag behöver inte kånka runt på kameran/kameraväskan överallt och jag har märkt själv att jag letar efter saker att ta bilder på istället för att invänta stunderna. 
Men självklart önskar jag att jag haft med mig kameran nu när jag var ute.
Det roliga var att jag inte ens hade planerat att ta en promenad och jag tänkte då att det bara skulle vara dumt att ha med sig kameran.
 
Jag kan inte påstå att jag tog en promenad, men jag gick runt lite innan jag satte mig ner på en gräsplan och läste. Det var faktiskt därför jag inte hade kameran med mig; för att jag skulle läsa. Jag ångrade mig ganska snabbt. Gräset var inte bara riktigt högt, men också riktigt grönt. Solen var framme (det är den fortfarande), himlen var -- och är -- alldeles klarblå med några moln. Det låter kanske löjligt, men jag kände verkligen att jag hade kunnat få till en riktigt härlig sommarbild där; om jag vinklat kameran rätt hade jag kunnat få med gräset, och ett gäng maskrosor, samt himlen. Med tanke på hur molnen var formade hade bilderna kunnat få ett rätt häftigt djup.
Men den möjligheten låg kvar på vardagsrumsbordet.
Klagar jag?
Tja, det är först nu i efterhand jag är irriterad på mig själv, men det var riktigt underbart att bara kunna ligga där i gräset med boken. Jag vet inte vad det är, men det är någonting speciellt med att läsa utomhus... 
 
Jag har sagt det många gånger förut, men jag säger det igen; För mig är det här att leva livet.
Jag brukar skoja om att jag inte har något liv, men det är också många som anser att jag inte har det -- dels för att jag inte är personen som festar. Saken är den att jag inte känner för att göra någonting jag inte vill. Jag ser ingen anledning till varför jag ska supa mig redlös varje helg, så därför gör jag inte det. Det handlar inte bara om att jag har ett visst kontrollbehov som hindrar mig från att vilja förlora kontrollen över mig själv helt och hållet, men det handlar också om sådant jag inte vill gå miste om.
Jag inser att det där lät lite väl dramatiskt, men... Visst, det kan vara kul att festa om man är med rätt personer, men dagen efter då? Jag vill inte vara den som spenderar halva min lediga tid med att återhämta mig från utekvällar. Jag vet att det finns mer-än-vissa som känner att man lever livet genom att festa gång efter annan. Det är en sak om man gör det någon gång ibland, men när man gör det så många gånger att man går miste om allt annat... 
Det är just det där "allt annat" jag vill försöka ta del av. Det är det där "allt annat" jag vill försöka uppleva. Jag vet att jag inte är bra på det, men jag försöker. Det är därför jag tar så många promenader som jag gör, och varför jag sätter mig och läser utomhus. Jag gillar tanken på att ta del av någonting som många verkar ha glömt bort. 
 

Någonting att vara glad över?

Sedan jag började på jobbet har jag blivit smalare. 
Jag ser det varken som någonting bra eller dåligt, när det kommer till kritan. Det är bara ett faktum. 
Det jag ser som dåligt är dock hur vissa har reagerat på det. Vissa antyder, och vissa har sagt, att jag ser bättre ut nu när jag är smalare. Jag har till och med fått höra ett "du är inte överviktig nu" och att jag inte ska klaga över att jag har blivit smalare då det är någonting jag ska vara glad över.
Vad exakt är det jag ska vara gad över?
Ska jag vara glad över att jag inte är överviktig längre?
Ja, det är någonting jag är glad över, men jag har inte varit överviktig på flera år, så varför ska jag vara glad nu helt plötsligt? Dessutom var jag inte kraftigt överviktig när jag vägde som mest; ja, det var några kilon, men det var inget som äventyrade min hälsa. Det jag blev glad över då, när jag kom ner till gränsen för "normalvikt" var att jag inte behövde oroa mig längre. Det är trots allt väldigt lätt hänt att man fortsätter gå upp i vikt trots att man bär på övervikt, så ja, jag blev glad över att jag lyckades bli av med de kilona. Vad jag blev mer glad över var att jag kunde hålla mig vid den vikten. 
Så varför ska jag vara glad nu helt plötsligt över att inte vara överviktig då jag varit glad över det i flera år?
 
Ska jag vara glad över att jag ser bättre ut?
Nej, varför ska jag vara det?
Jag ska inte ljuga och säga att en del av mig önskar att jag såg bättre ut, men vid de tillfällena tittar jag på mina ansiktsdrag och önskar att mina ögon inte var så små, att min mun var mindre bred, att ansiktet i sig inte var så brett, att kindbenen var mer markerade, att jag önskar att jag inte hade så starka käklinjer som jag har... Kort sagt kan det hända att jag önskar att mina ansiktsdrag var mer proportionerliga. Jag kan även titta på mina armar, axlar och även rygg och önska att jag inte hade så många ärr (nej, inget är självförvållat -- det är bara det att jag får ärr väldigt lätt och jag har en hemsk ovana att klia sönder myggbett). 
Har mina ansiktsdrag förbättrats sedan jag blivit smalare? Har ärren försvunnit?
Nej. Jag ser fortfarande ut som jag -- jag ser likadan ut nu som för ett år sedan, bortsett från att mitt hår är längre att kläderna passar sämre. 
Det är faktiskt någonting jag inte alls gillar; att jag behöver köpa nya kläder. Jag menar verkligen behöver. Som tur var har jag underbara vänner som lovat mig att de kommer dra med mig ut någon dag så att jag får det gjort, men det tar ändå emot, måste jag säga. Jag köpte en del kläder för några veckor sedan, och det har hjälpt mig en del, men jag behöver en ny garderob, så att säga. 
Det som stör mig mest med dessa kommentarer, om att jag ser bättre ut nu, är just att man fokuserar så mycket på hur jag ser ut. Det har varit det vanligaste sättet jag blivit bemött på; när jag inte har haft en snygg kropp har jag haft feta lår.
När jag inte varit fin har jag varit ett "fuckface".
När jag inte haft fina kurvor har jag haft stora, feta höfter.
Utöver det har vi kommentarerna kring mina bröst. Jag vet att jag återkommer till det väldigt ofta, men kommentarerna har varit väldigt återkommande. Antingen har de fått mig att se ut som en slampa eller så har jag inte "visat upp dem" tillräckligt mycket. Jag har till och med fått höra att jag måste gå på ett annorlunda sätt då brösten hoppar för mycket när jag går normalt för att det ska vara smakfullt. Samtidigt har jag fått höra att en av "huvudanledningarna" till varför jag fortfarande är singel är för att jag alltid ska försöka dölja brösten -- för att jag alltid ska dölja det jag har. 
Så frågan är om jag verkligen vill vara/bli smalare och se bättre ut, och få mig själv att återigen vara ett utseende när jag har en personlighet. Den må inte vara den bästa (!!!), men den påvisar ändå att jag är mer än min kropp och mitt ansikte. Det är min personlighet jag vill visa upp, och för att vara helt ärlig känner jag att det är någonting jag är bra på. Jag må vara blyg, och jag må ha ett tjockt skal, men jag är väldigt öppen och ärlig om vem jag är. Jag är inte den som ställer sig upp och säger "Hej, jag är en ängel sänd från ovan". Jag sitter hellre kvar på pallen, med två glassar i munnen (den ena "stulen" från en kollega) och säger "Jag är en pedantisk besserwisser". 
Varför vissa är så angelägna om att jag sak visa upp min kropp på ett mer uppenbart sätt har jag ingen aning om. Jag försöker hellre visa upp min intelligens (det där fick inte alls mig att låta självgod). Jag försöker hellre göra min röst hörd, helst inför en väldigt liten publik, då jag ändå har så pass stakta åsikter som jag har. Jag försöker hellre visa upp min generella glädje, entusiasm och även lekfullhet -- inte bara för att jag, en gång i tiden, var rena motsatsen men också för att det är sidor hos mig som verkligen talar för mig. Jag visar hellre upp min kapacitet att älska och det faktum att det inte finns mycket jag inte skulle göra för dem.
När det kommer till kritan är det min personlighet som är viktigare än mitt utseende.
Så varför säga att jag ser bättre ut nu när jag är smalare när jag dels inte gör det och när det dels inte påverkar den jag är? Jag är mer än ett utseende -- jag har en personlighet. Om min personlighet gör mig vacker eller ful är en annan femma, men jag är mer än mitt ansikte och min vikt.
Jag är jag.
 
Har jag någonting att klaga över?
Egentligen inte, men jag har inte heller någonting att fira över. Det finns trots allt mer i livet än att sträva efter att bli "smal och snygg". 
 

Den här sommaren...

Jag gör fortfarande en stor grej av födelsedagar -- framför allt när det kommer till mina egna.
Det känns som att många i min ålder slutat bry sig om sina födelsedagar, och att jag, på ett smått-oroväckande-barnsligt sätt, är en av de få som fortfarande håller hårt tag om dem -- som fortfarande vill göra en stor grej av det.
Det roliga är att jag inte bryr mig om födelsedagen i sig.
Det är inte så att jag vill ha ett stort firande där all fokus ligger på mig och/eller där jag spenderar flera minuter med att öppna presenter. Det handlar snarare om att samla så många jag älskar på en och samma plats. Med skola, jobb och en massa annat blir -årndet sällan att vi ses, och så har det varit ett tag, men jag har kunnat samla ett par vänner just när jag fyller år. Det är det jag sett fram emot varje år -- att kunna vara med alla. Visserligen blir det aldrig så att jag kan vara med "alla", men den speciella känslan av att man har personer man älskar samlade dyker ändå upp och saknaden blir inte lika stor.
 
Precis som tidigare år är detta någonting jag ser fram emot vid min nästa födelsedag om några månader. 
Det roliga är att jag dessutom ser fram emot att fylla 22. Jag har haft problem med att greppa att jag fyllt 20, än mindre att jag är 21. I många avseenden känner jag mig fortfarande som 19, men på senare tid har jag känt mig alltmer som en 22-åring. Av en ren slump läste jag min beskrivning i sidmenyn (en beskrivning jag måste uppdatera, men för att vara helt ärlig är det inget jag orkar göra, vilket jag tror är ett säkert tecken på att jag befinner mig på toppen av lathet) och såg "Ålder: 21". Detta hände för några veckor sedan, och det första jag tänkte var just "Är jag inte äldre?".
För första gången känner jag att befinner mig där jag vill vara. Ja, det finns fortfarande en del jag vill ha och som jag önskar vore annorlunda, men för första gången trivs jag där jag befinner mig. Jag älskade gymnasietiden, men jag gick ofta runt och gnagde på frågan "Vad ska jag göra sen?" Samma sak var det när jag pluggade på universitetet, men där blev det ännu mer påtagligt då jag enbart pluggade några enstaka kurser och då pressen på att ta reda på vad jag ville göra med mitt liv blev allt större och större vid varje terminstart. 
Nu har jag inte den pressen på mig. Jag tror inte att jag kommer vilja vara kvar på det här jobbet livet ut, men jag trivs och jag har fått tid till att försöka lista ut ett och annat utan att ha ett svärd hängandes ovanför mitt huvud. 
 
För första gången kan jag påstå att jag trivs där jag befinner mig så jag har ingen anledning till att inte se fram emot att åldras. Jag har ingen anledning till att förneka att jag blir äldre; jag har ingen anledning att försöka få mig att verka så ung som möjligt för att på ett desperat sätt försöka köpa mig själv mer tid. 
Jag ser inte längre mig själv som en 19-åring. Jag känner mig redan som 22, så jag kan inte vänta tills jag faktiskt blir det.