Lite dum är jag nog...

Åh, vilken härlig dag det varit!
Kanske inte vädermässigt, men det har regnat de senaste timmarna, så bättre är det i alla fall; tidigare var det bara kvavt, mulet och allmänt grått. Visst, det är fortfarande kvavt som bara den, och grått är det definitivt också, men det regnar. Säg vad ni vill, men regn är alltid att föredra framför mulet väder -- när det regnar sker i alla fall någonting. När det är mulet... Tja, vad är det då? Det är, som min mamma gillar att säga, ett icke-väder.
Jag tror inte att det kommer som en överraskning för någon när jag säger att jag ogillar "icke-tillstånd". 
 
Men vad är det som gjort dagen så härlig?
Jag åkte till studion idag för att boka in en tid för nästa tatuering. Om två veckor ska jag dit -- TVÅ VECKOR!!! Jag är inte alls i närheten av lika glad som när jag åkte in senaste gången, men då hade det gått över ett år sedan sist. Jag var där för sju månader sist, vilket inte alls är lika lång tid, men det betyder inte att jag inte studsat runt av iver och glädje. Jag sade det faktiskt till tatueraren precis innan jag gick; "Åh, jag är så exalterad att jag kan hoppa runt". Man vet att man träffats lite för många gånger när responsen blir "Ja, du brukar ju vara så". 
Å andra sidan är det lätt att det blir så när man lärt knyta an till en annan person; det är lätt hänt att man ses fler gånger. Jag har varit i den studion så många gånger att jag tappat räkningen; inte bara har det handlat om alla gånger jag själv tatuerat mig och bokat tid för det, men det har även varit gånger då jag suttit med när någon annan tatuerat sig eller att jag följt med när någon annan bokat tid. Jag skrev häromdagen om att jag inte har någon plats där jag känner mig helt hemma, men studion är det närmsta man kan komma. 
 
Just denne tatuerare har gjort fem av de sju jag har, vilket gör det ännu roligare att han återigen får tatuera mig. Ingen av oss klagar -- inte vad det verkar som på honom. Jag vet att han tycker att det är roligt att tatuera mig just för att jag reagerar på så roliga sätt. Det är bara en tatuering som varit smärtsam att göra, men de andra gångerna har det antingen kittlats eller så har det knappt känts någonting. Flera gånger har jag varit nära på att somna för att det är en sådan skön känsla. En gång satt jag till och med och pluggade; jag hade hamnat lite efter i läsningen och behövde plugga in ett och annat inför en hemtenta, så jag plockade fram boken i fråga och läste. Jag måste faktiskt säga att det var en av de roligaste dagarna; tatueraren verkade inte alls överraskad över det (det var fjärde gången jag gick till honom), men däremot blev flera kunder det när de kom in för att boka tid. Jag kan fortfarande se några av deras miner...
 
Men, som sagt, om två veckor sitter jag här med en ny tatuering. 
Ny tatuering... Bara de orden får mig att bli uppspelt igen :)
 
Vad som däremot var mindre bra med den här dagen var att jag var klantig nog att tappa bort mitt bankkort. 
Jag vet vad ni tänker; Jag vet att jag är klantig, men det är sällan jag tappar bort saker. Ja, jag har en tendens att tappa dem, men de brukar landa framför mina fötter så det brukar sällan ske någon skada. 
Nu är en liten skada skedd, men jag såg till att spärra det så fort jag fick chansen. Det kunde ha gått värre, vilket jag är glad över, men lite dum känner jag mig ändå. Okej, jag känner mig betydligt mer än lite dum, men det är en annan femma...
 

Omogen?

Jag har aldrig sett mig själv som omogen, men jag har börjat inse att andra börjat få den uppfattningen om mig. Det är faktiskt inte så konstigt om man tänker efter -- som jag skrev igår är jag, i många avseenden, oerfaren och jag har en tendens att känna mig yngre än vad jag faktiskt är. Samtidigt har jag en lekfull sida som kan misstas för barnslighet, jag har en tendens att överdriva vissa sidor hos mig (vilket är allt annat än vad jag bör göra "i min ålder") jag skrattar mycket (lite väl mycket, för att vara helt ärlig), jag har svårt att lista ut var gränsen går någonstans, jag har en tendens att bli nästintill beroende av andra, jag är något oerhört plump av mig och kan spotta ur mig saker utan att tänka mig för... Tro mig när jag säger att listan fortsätter.
 
Det finns flera drag hos mig som gör att jag uppfattas som omogen -- det är jag medveten om, och jag har varit det ett tag. Vad jag börjat inse nu är dock att det är en uppfattning som stannar kvar. Visst, det finns de som tror att jag är några år äldre än vad jag faktiskt är, men det är också personer som jag kunnat prata med på ett annat plan. De personer som tror att jag är äldre har gett mig chansen att visa vad jag faktiskt går för; de har gett mig chansen att prata om andra saker än enbart det ytliga. 
 
Jag kan inte påstå att jag känner mig själv, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte är omogen för min ålder. Jag är inte helt beredd på att säga att jag är mogen för min ålder heller, men omogen är jag inte. Förhoppningsvis är det någonting man ser när man börjar prata med mig. Om inte annat hoppas jag att det är någonting man lägger märke till när man ger mig en chans att förklara ett och annat.
 
Jag tänker inte förklara min lekfulla sida då jag känner att det inte är någonting som kräver en förklaring. Min lekfulla sida är ett drag av min personlighet -- det är ingenting jag själv valt att vara. Det är också en sida hos mig som småbarn gillar, och det är en sida hos mig som håller energin uppe. Jag vill ha barn någon gång, och jag tror att denna sida hos mig kommer komma väl till hands.
Vad jag kan förklara däremot är varför jag överdriver vissa sidor hos mig.
Otroligt nog handlar dessa sidor inte om min envishet, min beslutsamhet, min ambition eller något liknande. Jag har ingen anledning till att låtsas vara bättre än vad jag faktiskt är. Tyvärr finns det personer som ser mig som en bättre person än vad jag egentligen är, så jag försöker vara snabb med att peka ut mina brister och jag överdriver vissa av dem. Som exempel kan jag säga att jag vet att jag är irriterande som person, men jag är inte så irriterande som jag många gånger uppvisar. Jag gör detta för att jag inte vill att fler ska se mig som bättre än vad jag är. 
Varför vill jag inte det?
Jo, för att... Åh, det här kommer låta löjligt, men jag är rädd för att bli lämnad. Jag är rädd att mitt verkliga jag inte kan leva upp till den bild vissa har av mig. Det är så många som tycker att jag är snäll. Jag ska inte säga att jag är elak, men jag är inte i närheten av att vara så snäll som jag får höra att jag är. Inte heller är jag osjälvisk -- inte när det kommer till kritan -- och generös kan jag inte heller påstå att jag egentligen är. Om något är jag snål, dock inte så snål som jag kan påstå att jag är. 
Som jag skrev kommer detta låta löjligt, men jag är rädd för vad som kan hända när man inser att jag inte är så bra som man trodde.
 
Att jag skrattar mycket kan jag också förklara då det är någonting jag väljer att göra mer än att det tillhör min personlighet. 
Jag kan inte... Jag hade en svår period under tonåren. Alla går igenom en hel del under de åren som påverkar en på ett eller annat sätt. Jag ska inte säga att jag var med om mer än någon annan, men jag var med om en del. Jag ska inte gå in alltför mycket på det, men jag hamnade i en ond spiral som tog mig allt längre och längre ned i mitt egna, kännslomässiga helvete. När jag mådde som värst kände jag mig värdelös på flera olika plan. Jag kände inte att jag räckte till, att jag lika gärna kunde ha varit död för att jag gjorde en sådan liten nytta... Jag var aldrig självmordsbenägen, men jag blev (minst sagt) självdestruktiv i mitt sätt att tänka. Hur jag uppfattade mina egna förmågor var allt annat än bra, och det var mina förmågor jag var stolt över -- om jag hade dåliga tankar om mig själv som person, var det inget emot hur jag uppfattade min kropp och mitt utseende. Det var ett tag där jag inte ens kunde se mig själv i spegeln för att jag skämdes så pass mycket över mina drag. 
Jag var inte lycklig då.
Det är inget jag kan säga om mig själv i nuläget. 
Visst, jag har inte allt jag vill ha, men överlag är jag lycklig. Det är lättare för mig att glädjas över de små sakerna nu jämfört med då, och det är lättare för mig att skratta nu då jag inte är lika allvarsam och tungsint. Det är otroligt vilken lättnad det är när man börjar gilla -- att rent utav älska -- sig själv, och den där lättnaden förändrar så mycket.
Så när jag känner den minsta glädjen, blir jag fortfarande så lättad över det att jag förstorar upp det och jag börjar skratta.
Utöver det tenderar jag att skratta när jag klantar till mig av den enkla anledningen att jag skulle gräva ner huvudet i sanden om jag inte gjorde det. Med tanke på att jag är så klumpig som jag är känner jag att det är lättare att skratta av sig stunden än att gå runt och se skamsen ut i veckor.
 
Just att jag kan vara beroende av andra kan ses som att jag inte är självständig för fem öre.
Vad vissa glömmer bort är att jag är mer självständig än vad man skulle kunna tro, och det är någonting jag har varit väldigt länge. Jag lärde mig tidigt att ta hand om mig själv, och det är det jag gjort efter bästa förmåga. 
Så nej, jag är inte beroende av att ha människor kring mig för att jag inte vet hur jag skulle klara mig annars.
Det handlar om att jag inte vill känna mig övergiven igen. 
Under min dåliga period kändes det som att jag inte hade någon jag kunde prata med, och i många avseenden var det just så det var. Jag fick många gånger höra att jag borde prata med kuratorn på skolan eller en terapeut, men jag ville inte prata med någon som påstod sig förstå vad jag gick igenom. Än idag har jag svårt att prata om allt jag gick igenom, rent känslomässigt, just för att jag känner att ingen skulle kunna förstå. 
Men det är av den anledningen jag klamrar mig fast vid vissa personer; Jag har inget emot att vara ensam, att vara för mig själv, men jag måste också veta att jag har vissa personer i mitt liv för att kunna känna mig någorlunda trygg.
 
Att jag är plump av mig, och att jag säger en massa saker utan att tänka mig för, är mitt största problem. Jag har alltid varit sådan och saker och ting kan bli riktigt fel om man inte låter mig förklara hur jag tänker. 
Under senare tid har det blivit ännu värre, och det är för att jag försöker skynda på ett och annat.
Tidigare var jag mer medveten om hur plump jag var, så jag kunde vara övertydlig med mina resonemang när jag uttryckte en åsikt just för att det inte skulle bli några fel. Så långt är det inget "fel" i det -- det finns inga större konstigheter med det -- men sedan fick jag gång efter annan höra att mina åsikter inte betyder något och att de inte var värda att lyssna på. Jag möttes även av himlande ögon och jag blev ombedd att "skynda på" för att personen jag försökte prata med hade bättre saker för sig (som att titta på TV eller sitta vid datorn).
Det är bättre nu, men en tid var det så pass illa att jag bad om att få bli avbruten när jag väl hittade någon jag kunde prata med just för att jag ständigt kom av mig när jag pratat lite för länge. Det roliga var att jag aldrig kom av mig av just den enkla anledningen. Jag stannade aldrig upp och sade "Oj, nu har jag pratat på för länge, jag måste ta en paus". Nej, anledningen till varför jag kom av mig var för att jag inte var van vid att höra min egen röst under så pass många sekunder. 
Som jag skrev är det bättre nu, men helt bra är det inte.
 
Jag vet att det blev lite mycket att läsa nu, och ni förtjänar en klapp på axeln (det där lät mer nedvärderande än vad som var menat) om ni lyckades ta er igenom hela inlägget, men jag kände att jag behövde förklara mig själv. Inte för att på några som helst sätt försvara mig själv och påpeka att jag faktiskt inte är omogen. Visst, jag är inte omogen i mina ögon, men jag kände ett starkare driv att förklara ett och annat för att allt inte är som det verkar.
 
Det finns anledningar till varför jag beter mig som jag gör i vissa lägen och jag ogillar tanken om att bli dömd alltför hårt på förhand. Om ni vill döma mig lite nu är det inga problem -- inte om ni har allt jag skrivit i bakhuvudet...
 

Konsten att höra hemma

Jag har aldrig känt att jag tillhör min egen åldersgrupp.
Jag har antingen känt mig äldre eller yngre -- främst äldre, om jag ska vara helt ärlig -- men jag har aldrig känt att jag hör hemma inom min åldersgrupp. Det handlar inte bara om "91:orna"; jag har vänner som är något/några år äldre och yngre, och det händer ofta att jag tar en titt på dem som grupp och undrar "Är det såhär jag ska vara?". Jag menar inget illa när jag skriver detta -- om så var fallet skulle jag inte se dessa personer som mina vänner! -- men jag blir förundrad. Om jag inte ens kan höra hemma bland personer kring min ålder, var kan jag då höra hemma någonstans? 
 
Om man fortsätter på spåret om ålder finns det egentligen ingen åldersgrupp jag känner jag hör hemma i. Jag har en del vänner som är mer-än-ett-par år äldre än...jag? mig? -vad är rätt, egentligen -- som jag har lättare att prata med och, i viss mån, relatera till. I många avseenden känner jag mig hemma bland dem för att de aldrig fått mig att stanna upp och börjat ifrågasätta ett och annat, och även för att de aldrig fått mig att stänga in mig i mig själv för att det är det enda jag känner att jag kan göra. Med dem kan jag vara mig själv och visa alla mina tänkbara lager. 
Det som däremot gör att jag inte känner mig hemma ens bland dem är att jag något oerhört oerfaren på alltför många plan. Det är först på senare tid jag börjat inse ett och annat, men när det kommer till kritan är jag oerfaren. Även i jämförelse inom "min" åldersgrupp är jag väldigt oerfaren, och det är av den anledningen jag känt mig yngre. 
 
Att inte höra hemma i någon åldersgrupp kan jag leva med; jag vet trots allt vilka personer jag kan vända mig till när jag behöver råd, eller när jag helt enkelt behöver prata av mig lite. Det är det som är det huvudsakliga -- att jag vet vem/vilka jag kan vända mig till. Vad jag har svårare att hantera är att jag aldrig riktigt känt att jag hör hemma någonstans. Jag undrar om det inte är därför jag känner mig så rotlös och även rastlös; Var jag än befinner mig känner jag att jag inte riktigt hör hemma där, och detsamma gäller med vilka jag befinner mig med. 
Jag vet inte om det är av den anledningen jag har svårt att finna mig själv, eller om jag känner mig rotlös just för att jag inte funnit mig själv.
 
Det skulle inte förvåna mig om det handlar om det sistnämnda mer än någonting annat.
Rent generellt har folk motsägelsefulla uppfattningar om mig:
-Jag är antingen teoretiker så att det bara skriker om det, eller så är jag mer av en estet
-Jag är antingen mogen eller omogen för min ålder
-Jag är antingen smart eller korkad
-Jag är antingen osjälvisk eller självupptagen
-Jag är antingen lättsam och lekfull eller så tar jag ett och annat på för stort allvar
-Jag är antingen stark eller vek
-Jag är antingen okänslig eller för känslig
 
Det är inte bara så att de olika uppfattningarna finns där. Jag blir behandlad utefter dem också -- jag blir behandlad som korkad när jag inte blir behandlad som smart, och så vidare.
Att inte veta vem jag är... Tja, det hindrar mig från att bli trygg i mig själv, och det är den där otryggheten mina mardrömmar bygger på; Jag kan inte finna en säker plats "bara" inom mig själv, så jag försöker finna trygghet utanför mig själv. Problemet är bara att jag inte vet vilka personer jag kan vända mig till då jag inte ens vet vem jag i själva verket är.
Men återigen kan det likväl handla om att jag har svårt att relatera till andra för att jag inte funnit mig själv som att jag inte funnit mig själv för att jag har svårt att relatera till andra. Vem vet, det kanske rent utav handlar om en ond spiral...
 

Ibland räcker orden inte till

 
 
Tror ni mig när jag säger att det var makalöst vackert?
 
Vet ni vad det värsta med det här är?
Att jag ville dela den där stunden med någon.
Nej, det värsta är att jag vet vem jag hade velat dela det med. 
När det kommer till kritan vill jag hellre dela minnen med någon än att dela med mig av bilder
 

Den fjärde dagen

Jag trodde att jag skulle vara stinsig vid det här laget, men än så länge är jag allt annat än det. 
Visst, det kan ändra sig de kommande dagarna -- för att inte nämna de sista dagarna av semestern -- men just nu känner jag bara att det här är precis vad jag behövde -- vad jag behöver! 
Tidigare har jag blivit stinsig och inte vetat vad jag ska ha för mig när jag varit ledig några dagar, men jag känner själv att jag inte är färdig med att vila upp mig. Å andra sidan har jag jobbat på som bara den de senaste två månaderna, vilket såklart kan bidra till ett och annat. Om jag inte arbetat på som jag gjort den senaste tiden hade jag inte varit i sådant här stort behov av semester. 
 
Hittills har jag inte gjort mycket alls.
Det må låta tråkigt, men för att vara helt ärlig har det varit väldigt skönt. Framför allt den här dagen har varit underbar. Visst, det har varit kul att umgås med vänner som man inte kunnat umgås med på ett tag på grund av just jobb, men idag fick jag tid till mig själv. Lördagen spenderades för mig själv, vilket skulle ha varit skönt om jag inte hade fått migrän-liknande huvudvärk. Det var lagom mysigt, kan jag säga er, men det gick över så fort de tunga molnen drog förbi. Vilket tyvärr dröjde några timmar, men det kunde ha varit värre ;)
 
För första gången på länge (alltför länge!) gick jag till ett kafé för att läsa.
Visserligen älskar jag att läsa, och det är väldigt lätt för mig att bara sätta mig någonstans med en bok, men det är bland det skönaste som finns när man bara vill ha lite tid för sig själv.
Jag tog mig till Söder och gick till mitt favoritkafé, beställde kaffe och morotskaka, plockade fram boken och bara läste. Vad folk tänkte när de såg mig bryr jag mig inte om, men för att vara helt ärlig tror jag inte att det är någonting man brukar bry sig om. När ni själva kliver in på ett kafé, brukar ni då leta efter någon som sitter och läser för att sedan tänka att denne är en outsider utan vänner, eller brukar ni leta efter platser? Själv brukar jag fundera över vad jag ska beställa.
 
Jag föredrar faktiskt att sitta på ett kafé och läsa än att läsa under ett träd, överraskande nog, och tyvärr gör jag det senare betydligt oftare än det förstnämnda. Jag vet inte varför eller hur det blivit så, men på något vänster är det så det kommit att bli.
Det är synd, för jag gillar verkligen känslan av att bli uppslukad av en bok och hamna i min egna lilla värld -- framför allt bland andra människor. Jag gillar känslan av att befinna mig i min egna värld utan att vara isolerad från verkligheten; jag gillar känslan av att befinna mig i min egna värld samtidigt som jag befinner mig i ett hörn av verkligheten där jag ändå tillhör. Förstår ni hur jag menar? -När jag läser utomhus är jag verkligen själv. Det är skönt det också emellanåt, men det blir väldigt ensamt. Det finns de som föredrar den typen av ensamhet, men jag är inte en av dem då jag lätt känner mig isolerad. Som sagt är det skönt emellanåt, och vissa dagar är det just det jag behöver, men jag föredrar ändå -- när det kommer till kritan -- att själv välja om jag vill sluta mig i min egna lilla bubbla eller om jag ska ta del av verkligheten och dess personer. Jag gillar tanken att ha mer än en välmöjlighet. 
Det roliga är att detta strider lite mot det jag skrev för några veckor sedan om att det är skönt att vara i naturen, och läsa, då man tillhör en annan del av verkligheten mer än att man håller sig isolerad från den. Jag antar att jag behövde "vara med om" det här för att inse vad jag verkligen tycker...
 

Lite nya kläder

Mer än lite, för att vara helt ärlig, men det behövdes.
 
 
 
 
Jag hittade inga bilder på en del av plaggen, men jag hittade några stycken. Visst, byxorna ser inte ut som på bilden, men det var det närmsta jag kunde hitta. Men ja, jag har ett par olivgröna byxor från VILA. De är något ljusare än på bilden, och istället för framfickor har byxorna "dekorativa dragkedjor" -- två stycken på varsin sida. Från VILA köpte jag även en vit, stickad tröja.
 
Skjortorna från H&M ser precis ut som på bilderna, men utöver dem köpte jag även en vit, armlös skjorta och ett par svarta jeans. 
Är jag klar där?
Nope.
Jag hittade även en enkel, svart skjorta på Gina Tricot, och två skjortor från BikBok -- en rutig med grått som "basfärg" och en blekt, purpurfärgad. Just den sistnämnda gillar jag verkligen. 
 
Allt som allt köpte jag nio plagg för lite drygt...Tja, det var en del pengar som gick åt idag, det ska jag inte förneka, men som sagt behövdes det verkligen. Om inte annat känns det skönt att ha ett par byxor som passar. Vad som är ännu bättre är att jag har två par byxor som passar. 
 
Jag har verkligen haft en bra dag, måste jag säga!
Jag och Tess träffades under eftermiddagen. Tanken var att vi skulle shoppa -- och det gjorde vi verkligen! -- men det var först efter att vi ätit lunch. Och fikat. 
Det är det som är det roliga; medan vi åt och fikade pratade vi om allt möjligt. Det blev mycket prat om vardagliga saker, vänner, vänskap, till och med kärlek... Det blev en hel del skratt (mer från min sida, tror jag) och det var först efter ungefär tre timmar som vi bestämde oss för att leta efter kläder. 35 minuter senare konkade jag runt på flera påsar med alla nyinköpta plagg. Det är faktiskt det som gör att många tycker att det är roligt att shoppa med mig -- jag stannar aldrig upp. Jag går in i en butik, och ser jag någonting jag gillar köper jag det -- ofta utan att prova. Det är en sak med tajtare plagg, byxor eller eventuellt klänningar, men oftast köper jag plagg utan att prova dem. Hur plaggen sitter bryr jag mig inte om så länge de passar. Jag brukar köpa skjortor, och jag gillar när de är luftiga så där köper jag gärna några i en större storlek. Oavsett vad är det svårt att hitta skjortor som är för små ;)
 

Ibland vill man bara inte

Det har, överraskande nog, hänt att killar/män försökt stöta på mig när jag jobbat. 
Några har frågat efter mitt nummer, och många har frågat om jag är singel. I början varierade svaren beroende på hur jag kände (ju tröttare jag var, desto större var chansen att jag sade att jag hade pojkvän). Därefter sade jag att jag hade pojkvän just för att det var enklast så. Nu säger jag att jag är singel, och det är också nu jag blir ifrågasatt varför jag inte vill ge ut mitt telefonnummer. 
Det är just det jag tycker är intressant; Varför måste man ha en anledning att inte vara intresserad för att man är singel? Och är det så för alla, eller är det bara så för tjejer? Jag vet med mig själv att det hänt ett par gånger att man antagit att jag vill bli tillsammans med första bästa kille bara för att jag är singel, men så är det verkligen inte. Jag må vara singel, men jag tänker banne mig inte tvinga fram något bara för sakens skull -- bara för att kunna säga att jag har en pojkvän. Jag vill inte använda någon annan person som accessoar lika lite som jag själv vill vara en. 
 
För några veckor sedan kom en kund in i butiken precis när jag påbörjat mitt pass.
Han frågade mig först om jag ville ge honom mitt nummer, och jag sade nej. Hans första fråga efter det var om jag hade pojkvän. Bara en sådan sak både irriterar och fascinerar mig av samma anledning; Varför kunde han inte bara acceptera mitt "Nej"? Varför var jag tvungen att ha en pojkvän för att han skulle kunna acceptera att jag inte var(är!) intresserad? 
När jag sade att jag var singel kom nästa fråga; "Är du för vacker för mig?".
Jag är inte förvånad över att han ställde den frågan -- det är inte så konstigt att man ser mig som vacker när man är så pass full som han var -- men förnärmad blev jag ändå. Återigen blev jag ifrågasatt. Han känner inte mig, så han vet inte heller hur jag tänker, men jag kunde ändå inte låta bli att ta illa vid över att han tror att jag är så pass ytlig att jag väljer någon som på något sätt skulle matcha mitt utseende. Det spelar ingen roll hur jag tycker att jag själv ser ut. Det spelar inte heller någon roll hur han ser ut. Ja, utseendet fångar in uppmärksamhet, men det är personligheten som fångar mitt intresse. 
Vad som jag tycker är fascinerande med den här kunden är att han aldrig tänkte att det faktum att han var full kunde vara en anledning. Att jag dessutom är mer än 30 år yngre verkade inte heller falla in...
 
Som jag skrev har liknande hänt mer än en gång, och jag vet inte vad jag ska tänka om det riktigt. 
Jag vet inte vad jag ska tänka kring att jag förväntas vara intresserad av varenda kille som uppvisar någon form av intresse för mig bara för att jag är singel. Den främsta anledningen till varför jag inte vet vad jag ska tycka och tänka kring det är för att det inte är någonting jag borde behöva tänka på, om ni förstår vad jag menar.
Bara för att jag är singel betyder det inte att jag är desperat. 
Bara för att jag är singel betyder det inte att jag attraheras av allt på två ben.
Bara för att jag är singel ska jag inte behöva ge upp min rätt att kunna säga "Nej".
Just därför ska jag inte behöva tänka om allt detta, men jag antar att jag blir illa tvungen då det tydligen inte räcker att helt enkelt inte vara intresserad. 
 
Vad jag nu är nyfiken på är om det här är lite av ett fenomen som drabbar tjejer, eller om det händer killar också.
Jag känner andra tjejer som varit med om samma/liknande händelser, men jag har inte hört om killar som blivit ifrågasatta när de inte velat ge ut sina telefonnummer. Å andra sidan är det mer ovanligt att tjejer frågar om det, överhuvudtaget, vilket såklart kan bidra, men det är ändå någonting jag är nyfiken om...
 

Äntligen semester!

Tro mig, jag förtjänar verkligen den här semestern. 
Förra månaden tog jag mig ann så många pass att jag kände att jag var på vippen att bli slutkörd. Den här månaden har jag...Å ena sidan kan jag inte påstå att jag arbetade mer då jag kom upp i fler timmar förra månaden, men samtidigt är jag ledig nu juli ut -- om jag skulle ha arbetat de här sista dagarna skulle jag tveklöst kommit upp till fler timmar än förra månaden. 
Tro mig också när jag säger att jag ska njuta av det här.
Visst, som det ser ut nu kommer jag inte resa iväg någonstans, men jag tror att det nästan är bäst så. Visst, jag vill verkligen ut och resa lite (jag har inte varit utomlands sedan gymnasiet, och jag saknar det verkligen), men för att vara helt ärlig tror jag att det är bättre om jag fokuserar på att vila ut istället. Verkligen vila ut. Dessutom vill ingen resa med mig, vilket försvårar saken en del. Visst, jag skulle kunna resa själv om det inte vore som så att jag är så pass banal att jag inte ser någon anledning att se/uppleva världen om jag inte har någon att dela den med.
 
Nej, som sagt, nu vill jag egentligen bara ta det lugnt, läsa lite (mer än lite, för att vara helt ärlig), träffa vänner som jag inte sett på ett tag och dessutom är det på tiden att jag plockar fram kameran igen. Till att börja med ska jag dock köpa nya kläder; jag har, under hela sommaren, gått runt i för stora shorts för att...tja, jag har inga som passar mig, och jag gillar fortfarande inte att shoppa. Det roliga är att när jag väl bestämt mig för att göra det kan jag köpa en del kläder, men då ska jag också finna viljan och motivationen. Att det mesta av det jag äger antingen är för stora för mig eller trasiga motiverar mig inte tillräckligt mycket -- har det visat sig -- så då är det bra att jag har vänner som kan hjälpa mig med det. 
Vad som händer sedan...Tja, det får vi helt enkelt se.
 
Jag tror att det är någonting många glömmer bort att göra under sin semester. Det känns som att många försöker klämma in så mycket det bara går under sina semesterdagar då man känner att det är den enda tiden man hinner göra saker -- åka utomlands, åka ut på landet, åka dit-och-dit-och-dit... Till sist går man miste om den tid man behövt för att återhämta krafterna. 
Det är så vanligt att man försöker få så mycket saker gjort under sin semester då man inte hinner med dem annars, att man till sist glömmer bort att semestern är den enda tid man kan vila ut ordentligt. Man lägger så mycket energi på upplevelser och nöjen att man, mitt i allt, lyckas glömma bort sig själv.
 

Agree To Disagree

 
 
Jag har haft den här låten på repeat i tre dagar nu. Man skulle kunna tro att jag tröttnat på den, men för att vara helt ärlig börjar jag tro att det är lite av en omöjlighet. 
 
Agree To Disagree -- The Blue Collars 
 

Sol, musik och böcker

Japp, ni läste rätt -- böcker.
Inte bok -- böcker.
Japp, den här veckan har varit underbar. Jag påbörjade en bok för två veckor sedan som jag avslutade häromdagen. Jag påbörjade en ny bok igår som jag avslutade idag. Jag har påbörjat på en ny, men innan jag fortsätter läsa den ska jag leta upp en pjäs som jag började läsa på för flera veckor sedan. Jag hoppas att jag hittar den, men det ska nog inte vara så svårt.
Utöver det har jag lyssnat på en massa musik; jag har lyssnat på en massa låtar av ett par band som jag inte ens hört talas om tidigare (hur jag inte hört talas om The Blue Collars och The Courteeners tidigare är...jag finner inte ens ord för det). 
 
Solen har legat på hela dagen, och vad det verkar som när jag tittar på vädret gäller det inte enbart Stockholm, utan hela landet. Personligen tycker jag att det är riktigt härligt, men jag vet också att det är väldigt torrt på sina håll. Det är kanske inte någonting att föredra, framför allt inte när man går ut med varningar om vattenbrist, men jag tänker inte tänka vidare kring det; jag tänker bara luta mig tillbaka och njuta av solen när den är här och medan det fortfarande finns tillräckligt mycket vatten för att man inte ska gå ut med någon varning. Man kan inte påstå att jag inte njutit av solen idag. Igår var det annorlunda, men då var jag alldeles för trött efter ytterligare en natts dålig sömn, och dessutom hade jag jobbet att åka till på kvällen. Idag hade jag inte den pressen, så jag spenderade den ute i solen med två böcker (vad ska man annars göra än att påbörja en ny bok efter att ha läst ut en?). Bränd har jag blivit rätt ordentligt över bröstkorgen, men jag tror inte att det dröjer länge innan rodnaden lägger sig. Den har redan börjat lägga sig, och med tanke på att jag inte kommer befinna mig i solen de kommande dagarna kommer huden få en ärlig chans att återhämta sig. 
 
Jag kommer inte babbla på mer.
Istället ska jag sätta mig ner och läsa den där pjäsen jag nämnde.
Jag ska bara hitta den först...
 

Your New Twin Sized Bed

 
 
"You used to think that someone would come along
And lay beside you in a space that they belong
But the other side of the mattress and box springs stayed like new
What's the point of holding onto what never gets used
Other than the sick desire for self abuse"
 
Jag vet inte vad det är, men det är någonting med den här låten (och låtraderna här ovan) som..."berörde" är lite väl banalt, men "påverkade" är inte heller rätt ord -- mig. 
Å andra sidan brukar Death Cabs låtar ha den effekten på mig.
 
Your New Twin Sized Bed -- Death Cab For Cutie
 

Sommarförkylning

Jag ska faktiskt inte klaga.
Eller, kanske lite, men förkylningen är precis som jag skrev igår -- inte alls så illa som den skulle ha kunnat vara. Visst, jag är snuvig, halsen krånglar (för att inte nämna min röst!) och jag känner mig allmänt seg, men febrig är jag knappt. Jag undrar faktiskt om jag ens har någon feber kvar...
Som sagt, det kunde ha varit värre, men det betyder inte att jag är glad. Dels har jag inte kunnat vila ut ordentligt trots att min kropp skrikit efter det, men också för att min pollenallergi fortfarande sitter kvar. Det är just kombinationen av allergin och förkylningen som är värst -- det är tillräckligt irriterande med det ena, men jag måste även ha det andra. Jag har fått problem med att andas om nätterna just för att jag blir så täppt trots näsdroppar och allergimedicin. Utöver det har allergimedicinen en viss sövande effekt på mig. Det är inte så att jag riskerar att somna efter att ha tagit den, eller något, men den gör mig tröttare och framför allt segare. Det är det som är väldigt roligt när man står på jobbet och behöver ta en andra tablett för dagen för att ögon och hals börjar svullna upp.
 
De senaste två dagarna -- två dagar som jag varit ledig, vilket gör det första gången på ett tag jag varit ledig två dagar på raken -- har jag, som sagt, behövt vila upp mig efter några hektiska dagar på jobbet (okej, dessa dagar har inte varit så hektiska som löjligt varma), men jag har inte haft tiden. Igår skulle min mormor firas då hon fyllde år förra veckan. Jag ska definitivt inte säga någonting om det; jag må ha varit trött, men när det kommer till födelsedagar lägger man allt sådant åt sidan och försöker njuta av stunden. Och ja, det gäller även när andra fyller år. Otroligt nog är det faktiskt lättare för mig att njuta när andra fyller år än när jag gör det.
 
Efter mitt pass i lördags passade jag på att baka; mormor ville inte ha någon födelsedagspresent av mig, men baka fick jag gärna göra åt henne. Hon fick inte allihop, men det betyder inte att det finns några kvar.
Japp, de är så pass goda att alla går åt på två dagar ;)
 

Och idag då?
Jag har varit alldeles vimmelkantig idag, för att vara helt ärlig.
Jag sov otroligt dåligt i natt, och utöver det vaknade jag tidigt idag. Det tog mig några timmar innan jag blev tillräckligt hungrig för att kunna äta frukost, men när jag väl fixat i ordning det tog det inte lång tid innan allt var uppätet.
Jag åt faktiskt framför TV:n och somnade i soffan efter en relativt kort stund. Jag vaknade någon timme senare, och för att vara helt ärlig är jag inte riktigt säker på vad jag hade för mig efteråt. Jag vet att jag på något vänster lyckades glömma bort att äta lunch, vilket slog mig när jag var mitt uppe i tvätten... Jag vet inte; jag har bara gått runt och känt mig allmänt förvirrad hela dagen. 
Jag försöker nu läsa med lite te, men det går inte snabbt. Dels för att jag känner mig så pass förvirrad som jag gör, men också för att jag är trött och att jag inte ens kan tänka klart än mindre fokusera på en bok. Tyvärr blir det så, oavsett hur bra boken är. Det händer mig i alla fall; framför allt böcker som faller under "vuxenkategorin" mer än ungdomsromaner. Ungdomsromaner är oerhört lättlästa -- där behövs inte mycket tankekraft överhuvudtaget, men jag föredrar böcker som är lite mer komplexa och som får mig att tänka till även efter att jag lagt undan boken.
 

Long time no see

Det har gått längre tid än jag insett sedan jag skrev sist.
Jag har inte haft mycket för mig heller, vilket är lite lustigt. Å andra sidan kanske det är just det som är förklaringen; Om jag inte har någonting för mig har jag inte mycket att berätta, och jag ser ingen anledning att skriva om när jag borstade tänderna.
 
Jag önskar att jag hade någonting intressant att skriva om, men det har jag inte. 
Jag önskar att jag hade någonting överhuvudtaget att skriva om, men inte ens det har jag när det kommer till kritan. För att vara helt ärlig är det här inte ens ett inlägg värt att läsa. Det är bara det att jag verkligen behöver skriva av mig. Jag har en skrivbok som fungerat som en dagbok den senaste tiden, men... Jag vet inte, men det känns som att jag fått ur mig det mesta nu -- allt som berört mig på ett alltför personligt plan för att jag ska kunna skriva av mig här på bloggen -- och jag... Jag vet inte riktigt vad jag vill, längre. Jag kan inte säga att jag vill att saker och ting ska återgå till hur det var förut. Dels för att jag inte är riktigt säker på vad det skulle innebära, men också för att jag vet att det är någonting som inte kan hända. Vad man än går igenom, vad som än händer som förändrar kanske inte allt, men en del -- under en kort tid, lämnar spår och det påverkar en. Oavsett om det är bra eller dåliga erfarenheter är det sådant som får en att utvecklas, och jag vet med mig själv att jag utvecklats till det bättre det senaste året. Vill jag verkligen gå tillbaka till hur det var förut när jag vet att den personen jag var innan är en sämre version av den jag är nu? Inte riktigt. 
 
Som sagt vet jag inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag behöver skriva av mig lite. Det känns bra att jag väljer att göra det mitt i natten när jag är trött och allmänt osammanhängande. Att jag dessutom blivit förkyld gör inte saken bättre. Det är inte alls så farligt som det kan bli när jag blir förkyld (det har hänt flera gånger att en förkylning gett mig 39 graders feber), men det är tillräckligt för att jag ska få problem med att sova om nätterna då jag inte kan andas och det är tillräckligt för att jag ska känna mig seg. Jag är rent utav seg; det tar mig längre tid än vanligt att se mönster, lösningar och liknande (jag må vara seg, men jag gillar fortfarande hjärngymnastik-spel). 
 
Det kanske är bäst om jag lägger mig då, eller vad tror ni?
 

En dålig dag

Vi alla får våra svackor, eller hur?
Jag fick en idag, och när det händer brukar jag hamna rätt djupt ner. Det brukar inte ta lång tid innan jag tar mig upp igen, så att säga, men jag är fortfarande nere. Visst, det är inte så att jag ligger i sängen och kurar ihop mig, och jag har inte gjort det idag heller, men det är ändå olikt mig att känna mig såhär under en hel dag. Vanligtvis är jag "uppe igen" efter bara några timmar. Visserligen har jag mycket att tänka på, så helt konstigt är det inte. Men kul är det inte heller.
 
Man märker när jag hamnar i en svacka.
Dels blir jag inåtvänd på ett sätt som jag annars inte brukar vara -- på ett sätt som jag var på högstadiet. Jag har hållt mig inne hela dagen utan att ha haft något speciellt för mig (bortsett från att jag bakade en paj). Jag har inte läst, jag har inte ritat, jag har inte skrivit... Jag har inte ens tittat på film. Det närmsta film jag kommit är TV-serier som jag bara legat och slötittat på. Musik har jag lyssnat på -- om jag inte gjort det, då...Tja, tro mig att det är då man ska vara orolig. 
Det motsägelsefulla i det här, i att jag blir inåtvänd, är att jag också då blir mer desperat efter sällskap. Å ena sidan har jag ingen ork med någonting, inte ens med att träffa bra vänner, men å andra sidan vill jag gärna träffa någon som kan dra upp mig. 
 
Idag skulle min pappa ha fyllt år.
Jag kan inte säga att jag fortfarande sörjer honom, men visst finns en viss saknad kvar och det kommer den alltid göra. Han var trots allt inte bara min pappa -- han var även min bäste vän. Just den senaste tiden har jag känt att jag behövt honom mer än tidigare. Inte så mycket för att hjälpa mig på traven, eller något liknande, men bara för att kunna ha någon att prata med.
Han dog när jag var 14. Jag var fortfarande kvar vid ungdomsromanerna då. Just då kunde vi inte prata om böcker -- just då kunde inte jag prata om böcker. Definitivt inte på samma sätt som jag kan göra nu, och jag känner att jag behöver någon jag kan prata om sådant med. Visst, det finns ett fåtal personer jag kan göra det med, men jag träffar dem så sällan. 
Jag har blivit rekommenderad olika forum, men det är inte alls samma sak som att faktiskt prata och diskutera, vilket är just det jag behöver. Jag har tappat väldigt mycket av det muntliga; just för att jag har så få personer att prata med händer det att jag hakar upp mig på min egen röst när jag väl börjar prata -- framför allt när jag ger en längre förklaring. 
 
Det är just det senaste året jag börjar sakna honom mer, och det beror dels på att jag önskar att jag hade någon som läst mycket att prata med om alla böcker jag har läst. Det handlar om annat också för den delen; nu, mer än någonsin tidigare, hade jag behövt hans råd. Det är också det som gett mig skuldkänslor; jag vill inte att han ska bli mer saknad p.g.a. mina personliga problem. 
Och just idag...
Det där fick det att låta som att jag legat hemma och deppat större delen av dagen, vilket jag inte har, men jag har inte kunnat sluta tänka på mycket av det han hade kunnat gjort för mig om han fortfarande var vid livet. Idag hade varit en bra dag att återgälda honom.
 
Nej, nu ska jag dricka upp mitt te och sedan är det läggdags som gäller.
 

En varm sommardag som denna

 
 
I många avseenden har det varit den perfekta sommardagen -- i alla fall rent vädermässigt.
Solen har varit framme hela dagen, temperaturen har legat på över 27 grader, luftfuktigheten har inte alls varit hög (tro mig, vi har haft mer-än-ett-par helvetes dagar de senaste veckorna enbart p.g.a. luftfuktigheten -- någon dag förra veckan låg den på 87%) och det har, till större delar, varit vindstilla. Undantagen har varit ett par vindpustar som lekt med håret.
Som sagt, det har varit en härlig dag.
 
Det var ett perfekt badväder, men jag har fortfarande inte tagit mitt första dopp. Är det varmt imorgon kommer jag säkert hoppa i sjön (på ett icke-självmordsbenäget-sätt) efter jobbet. 
Jag hade faktiskt en tanke om det, men jag fann aldrig orken. Istället slängde jag ned en bok ("On the Road" av Jack Kerouac), en skrivbok, en penna och en flaska vatten i väskan och gick och satte mig på ett mindre gräsfält. 
Jag gillar det verkligen. Att ta del av naturen.
Jag känner aldrig att jag är en del av naturen, hur gärna jag än gillar den tanken, och det är inte så konstigt med tanke på hur vi lever -- man kan inte påstå att man kan vara en del av naturen när man är så pass beroende av allt som inte har med naturen att göra som vi faktiskt är. Som jag faktiskt är. 
Men att ta del av den...det är något man tveklöst kan göra. Mer än så är det någonting man borde göra mer. Det är så många som vill undfly verkligheten och jag har en benägenhet att vända mig till böcker när jag vill ta en paus från den, men när jag kommer ut till skogen... Jag vet inte hur jag ska formulera mig så att det blir rätt, men det känns varken som att jag undfly verkligheten eller ta en paus från den. Det känns snarare som att jag tar del av en annan sida av verkligheten -- en enklare sida. Allt är inte frid och fröjd i skogen, men saker och ting är. Med människor finns det så mycket att ifrågasätta. Jag vet med mig själv att jag inte alltid (!) litar på andras avsikter, vilket kan göra mig skeptisk, på gränsen till misstänksam för att vara helt ärlig. Alla är inte ärliga, så man kan inte alltid lita på det som sägs. Med vissa personer vet man varken ut eller in för att de är så pass manipulativa.
Men fåglar, växter, insekter och andra djur... De bara är. Hos dem finns det inget att ifrågasätta. Visst, det finns mycket att misstänka, men det handlar snarare om överlevnadsinstink än rädsla över att bli svekt. Som jag sade är inte allt frid och fröjd, men det är enkelt -- enklare, om inte annat.
 

Det är alltid lättare att döma än att förstå

...men förståelse ger mer än fördomar. 
Eller är det bara jag som känner så?
 
Jag läste precis en debattartikel på DN:s hemsida där man diskuterar vad som kan göras för åt den höga arbetslösheten bland ungdomar. Man erkänner att det finns brist på jobb, men man pratar också om att ungdomar saknar den sociala kompetensen som krävs och man anser att skolan ska ställa högre krav -- elever kan lämna in uppgifter för sent och sedan förhandla med lärarna för att få ett "mildrare straff". Kort sagt pratar man om att elever kan smita undan direkta konsekvenser och att detta skulle leda till bl.a. lägre självdiciplin och arbetsmoral. 
 
Det var mycket i den artikeln som fick mig att bli irriterad; framför allt att man refererade till forskning -- "forkning visar [...]". 
Kan ni tänka er varför?
Man nämner forskning gång efter annan utan att ta upp ungdomarna. Ja, tyvärr finns det ungdomar som förväntar sig att få allt serverat på silverfat, och jag tror att det har mycket med just med sociala medier att göra då så många tjänar en del pengar på bl.a. sina bloggar och YouTube-kanaler. Men det är mer än så. Man kan inte lägga all skuld på ungdomar när det kommer till arbetslösheten. 
Hur vet jag det?
För att jag, tekniskt sett, fortfarande är ungdom.
Det var inte min bristande sociala kompetens som gjorde att jag fick jobb så sent som jag fick det; jag blev många beskyld för att jag inte sökte sommarjobb under de år jag gick på gymnasiet. Man glömde bort att jag lagt ner all min energi åt skolarbetet att jag till sist inte orkade med någonting annat. Under sista året gick jag in i väggen -- att must, all energi, gick ur mig och med det förlorade jag även motivationen. 
I debattartikeln pratar man om att skolan ska höja sina krav, men vad menar man då?
Under gymnasietiden hände det att vi hade flera prov och inlämningsuppgifter som skulle vara klara inom samma vecka. Som värst handlade det om två större prov, ett läxförhör samt tre inlämningsuppgifter som skulle vara inne på fredagen den veckan. Och en som skulle vara inne på torsdagen innan. Vi kunde då förhandla med vissa lärare för att minska pressen. 
Tro mig, där handlade det inte om bristande självdiciplin -- det handlade om att kunna sova utan att vakna upp med ångest. 
Ska man verkligen i det läget skärpa reglerna? Ska skolarbete, eller någon annan form av arbete, verkligen komma före allt annat -- inklusive en själv? 
 
Man kan dessutom inte påstå att det är låga krav på skolor. Jag tyckte jag hade det svårt/jobbigt och jag gick ändå i skolan innan den nya reformen kom i kraft. Har den nya reformen gjort saker och ting lättare? Det tvivlar jag på. 
Vad försöker jag säga med detta?
Jo, att det till sist går ut över självförtroendet. 
För att vara helt ärlig tror jag att det är där den verkliga skon klämmer -- att så många ungdomar har så lågt självförtroende, och bättre blir det inte när kraven höjs och när målen blir betydligt svårare att uppnå. Nej, jag säger inte att man ska sänka målen och därmed riskera att sänka kunskapsnivån, men om man ska höja kraven måste man även höja medlen. Att komma över en ribba 5 meter över marken utan en stav är lite av en omöjlighet. Jag vet att det där var en dålig liknelse, men det var det bästa jag kunde komma med, och dessutom har jag sömnbrist att skylla på.
Det är främst detta jag menar med att man inte kan lägga all skuld på ungdomar; även om man själv tenderar att gräva sig djupare ner, bestämmer man sig aldrig för att skaffa lägre självförtroende. Det är inte så att man vaknar upp och tänker att det vore en bra eftermiddagsaktivitet att intala sig själv att man inte duger till.
 
Jag tror att det ligger någonting i det de skriver när de tar upp den bristande självdiciplinen, men jag vet också att den aldrig kan hamna på topp om man inte har motivationen, och motivationen försvinner i takt med att självförtroendet gör det. Om man från början inte tror att man kommer klara av en uppgift/utmaning lär man aldrig sig själv att bli motiverad -- vad är det för mening med att försöka finna motivationen för att klara av en uppgift när man från början "vet" att man kommer misslyckas? Och om man ändå kommer misslyckas, varför ödsla energi? 
 
Som jag skrev är det väldigt lätt att döma. Det är väldigt lätt att peka ut varenda lilla fel och att säga "fixa till dem!". Men det löser inget. Man tar inte itu med saken då. man skyfflar undan problemen, lägger dem antingen på någon annan eller åt sidan, och låtsas som att saken är klar.
Att skylla på ungdomar för deras egna arbetslöshet är väldigt enkelt att göra, men det är inte så enkelt.
 
Jag var inte en toppelev i skolan, men jag gick ut gymnasiet med mer än 20 MVG:n vilket jag nu inser är allt annat än dåligt.
Jag är smart.
Jag är snabblärd.
Det kan ta tid för mig att genomföra vissa uppgifter, men jag ser alltid till att bli klar oavsett vad (det finns dock några undantag) och det är tack vare min envishet.
Jag är blyg av mig, men jag är inte otrevlig och jag är inte heller reserverad; det är lätt att prata med mig (jag gillar i alla fall att tänka så) och jag är bra på att lyssna.
 
Att jag har låg självdiciplin kan man inte påstå.
Att jag har låg social kompetens är inte heller det någonting man kan säga om mig, hur blyg jag än må vara.
Jag är inte lat av mig. Jag försummar inga uppgifter. Det är sådan jag alltid varit, för att vara helt ärlig. 
Det som däremot varit mitt största problem har varit mitt självförtroende. Det är först nu när jag kunnat motbevisa alla som sagt att jag inte skulle klara av att ha ett arbete som mitt självförtroende börjat komma tillbaka. 
Om jag, som ändå var bra i skolan och fick höra att jag var -- att jag är -- tillräckligt smart för att kunna bl vad som helst "som vuxen", hade så pass dåligt självförtroende att jag inte vågade söka jobb, hur är det inte då för alla de som får utpekat att det de gör inte räcker till? --att de inte räcker till?
 

Just när jag tror att det inte kan bli värre...

Till och med jag måste erkänna att rubriken får det att låta värre än vad det egentligen är; det handlar inte om att saker och ting är värre än tidigare -- det är rätt oförändrat, faktiskt -- utan snarare om att...om att jag är äckligt trött.
Japp, äckligt trött.
Jag har varit med om nätter där jag inte sovit alls, men det här tar ändå hem priset. Visst, jag fick sömn i natt. Men jag vet inte hur lite. Jag vet att jag fortfarande var vaken vid sex-tiden imorse, vilket är allt annat än bra när man ska upp halv nio för att sedan jobba. Jag vet också att när jag väl somnade fick jag mardrömmar och vaknade upp två gånger innan klockan ringde. 
 
Jag har druckit tre koppar kaffe bara för att inte falla ihop på jobbet. 
Jag försökte alltid att ha någonting att göra för att inte somna. Visserligen brukar jag alltid försöka ha någonting att göra för att inte bli rastlös, men ändå. 
Vanligtvis brukar jag kunna hitta någon stund där jag bara är för mig själv -- exempelvis när jag ska fylla på dricka och går in i kylen ("walk-in"-kylen) -- och då jag kan... Jag ska inte överdriva genom att säga "flumma ur", men jag gör någonting bara för att kunna känna som mig själv igen. Inte ens det har jag orkat med.
Det enda som varit bra är att jag varit överraskande graciös idag.
Det gick inte helt smärtfritt -- det är trots allt mig vi pratar om -- men det gick överraskande bra.
Visst, ett par saker åkte ner i golvet, jag lyckades slå i huvudet i en hylla (att jag slog i samma ställe två gånger är en annan femma) och så har vi det klassiska "axeln-rakt-in-i-dörrkarmen", men allt som allt gick det bra. Någonting som överraskade mig var att jag lyckades återfå balansen när jag halkade av en pall. Om jag inte hade fått det hade jag åkt ner i golvet och pallen hade ramlat över mig. Just det har faktiskt varit en av dagens höjdpunkter. Det må låta sorgligt, men för mig är det allt annat än en liten seger att jag återfick balansen. Tro mig, det kan mina vänner (och även några kollegor, och hemskt/pinsamt nog även några av deras vänner) "vittna" om.
 
Jag försökte faktiskt sova lite efter att ha kommit hem.
Jag ville inget annat än att njuta av solen som varit framme hela dagen, men jag hade ingen som helst ork kvar efter passet. 
Lägg märke till att jag skrev "försökte". Jag ställde klockan på väckning två timmar framåt så att jag skulle ha lite rum att kunna vrida och vända på mig utan att känna alltför stor press. Efter mer än en timme hade jag fortfarande inte somnat. För att vara helt ärlig är jag lite rädd att jag inte kommer kunna sova någonting i natt p.g.a. att jag är så pass övertrött som jag är. Som tur var är jag ledig imorgon, så jag kan sova ut om det skulle behövas, men jag kommer inte klara av ytterligare natt av sömnlöshet. (Jag har sovit dåligt helt veckan, faktiskt, och det i kombination med mycket jobb... Jag ska inte påstå att jag passerat min gräns, men det känns verkligen att det är en dålig kombination.)
 

5 saker om mig själv

1. Jag får ofta höra att jag måste sluta vara så självkritisk.
Det roliga är att jag inte ser mig själv som självkritisk. Om inte annat ser jag inte alls mig själv som självkritisk i samma grad som andra verkar se mig. 
Det är bara det att... Jag är så van vid att vara så väldigt alldaglig -- utseendemässigt som...tja, allt annat. Jag är varken snygg eller ful; jag har vissa fina drag, men mitt ansikte är inget man (vanligtvis) lägger på minnet.
Visst, jag är smart, men jag är inte exceptionellt smart. Jag är smart, men jag är inte smartare än någon annan.
Jag är inte talangfull. Såvitt jag vet har jag ingen talang, men vem vet; det kanske bara beror på att jag inte hittat min talang än.
Jag är snäll, men precis som jag skrev ovan är jag inte snällare än någon annan. Det handlar snarare om att jag är snäll nog att inte vara elak.
Jag antar att jag är hyfsat bra på ett och annat, och jag antar också att det är här många tycker att jag är självkritisk. Jag är van vid att vara alldaglig -- jag är van vid att inte vara extraordinär på några som helst sätt, och jag känner mig helt okej med att vara det. Men jag skulle ändå vilja vara exceptionell på något plan. Det låter löjligt, men jag skulle vilja ha något drag som utmärker mig. Precis som de flesta vill jag lämna något form av intryck. Så när jag kritiserar mig själv och mycket av det jag gör handlar det inte om att trycka ned mig själv, även om det kan verka som det. Det handlar snarare om att se kritiskt och försöka se vad jag kan göra bättre. Överlag vill jag inget hellre än att utvecklas, men utöver det vill jag även utveckla någon sida hos mig som kan utmärka mig som person oavsett om det handlar om personliga drag eller talanger.
 
2. Jag älskar doften av böcker.
När jag går in i en bokbutik är det främst dofterna jag försöker ta till mig. Det första jag gör efter att ha kommit hem med ett gäng nya böcker är faktiskt att slå upp en av dem och lukta på dem. Vissa tjejer gillar doften av blommor -- jag gillar doften av böcker. (Och blommor, men det är en annan femma).
Vad jag älskar mer än doften av nya böcker är doften av gamla böcker. Visst, de kan ha en unken doft, vilket är allt annat än den bästa, men det är någonting med den doften som har...karaktär. Jag inser själv hur banalt det låter, men jag kan inte beskriva det på bättre sätt. 
Av just den anledningen gillar jag verkligen att besöka gamla bibliotek.
 
3. Jag har fortfarande inte berättat.
Jag skrev för ett tag sedan att jag fallit för en av mina bästa killkompisar, och jag har fortfarande inte sagt något. Jag många gånger tänkt "Nej, nu ska jag göra det", men när jag väl träffar honom... Det handlar inte om att modet försvinner -- inte alls. Det handlar snarare om att jag inte vill sätta honom i en situation. Jag menar; Hur skulle ni reagera om en vän till er sade att han/hon fallit för er? Jag själv finner det lika smärtsamt som att ha obesvarade känslor för någon som att inte kunna besvara känslor. Jag säger inte att han tänker likadant som mig, men man vet aldrig -- jag har andra kompisar som tycker likadant som mig, så risken finns att även han gör det. I vilket fall som helst vill jag inte försätta honom i den typen av situation, där han riskeras att såras. Jag kommer bli sårad hur man än vrider och vänder på det -- som jag skrev ovan är jag så alldaglig som man kan bli; det finns inget hos mig man kan falla för -- och jag vill inte dra ned honom i samma skit som jag själv försatt mig i. 
Det är dessa tankar som far runt i huvudet på mig när jag träffar honom; Hur kan jag ens tänka på att riskera att såra honom när han är den han är -- när han förtjänar att vara lycklig? Återigen -- jag inser hur banalt det låter, men det är verkligen så jag känner.
 
Att han kommit att betyda så mycket för mig är någonting som komplicerar allt. Jag lärde älska honom som vän innan jag insåg att jag även hade känslor för honom. Oavsett vad vill jag fortfarande ha kvar honom, och med tanke på att han betyder så mycket för mig tar jag illa vid när andra försöker muntra upp mig genom att säga att han är dum om han inte kan gilla mig.
Tro mig, han är allt annat än dum. 
Jag tänker inte beskriva honom, för jag har inte den tiden (jag måste upp "tidigt" imorgon), men lita på mig när jag säger det. Om inte annat kan man tänka såhär; Han är den första jag fallit -- verkligen fallit -- för. Det tog mig över 21 år att falla för någon; det måste säga er någonting. Eller?
 
4. Om man ska hålla sig kvar på "kärleksspåret" ett litet tag till; Jag har aldrig letat efter perfektion.
Jag blir alltid irriterad när man skriver om det i böcker, när man sjunger om det i låtar, när karaktärerna ur en TV-serie/film eller när personer rent allmänt pratar om hur perfekta deras partners är, eller hur de ser fram emot att träffa den perfekta mannen/kvinnan. Det finns ingen som är perfekt. Alla har brister, och om man väljer att bortse en persons brister väljer man att bortse halva den personen. 
Jag önskar att fler kunde sluta leta efter den perfekta personen och fokusera på att hitta någon man kan älska.
 
5. Jag litar mer på handlingar än på ord.
Framför allt när det kommer till orden "Jag älskar dig". Det spelar ingen roll om de orden kommer från en vän, familjemedlem eller om det är någon som fallit för en; Jag litar mer på handlingarna än på orden. Visst, det är alltid härligt att höra -- att få veta -- att man är älskad, men det är så lätt att säga de orden utan att mena dem. Att visa att man älskar någon känns för mig betydligt tydligare. Det krävs inte mycket energi för att man ska säga en lögn, men det kan krävas en del energi att visa att man älskar någon oavsett om det handlar om stora eller små gester. Det är just den energin -- den omtanken; den ansträngningen -- som gör att handlingar känns mer ärliga.
 

Uppslukad

Många blir så förundrade när jag säger att jag gillar att läsa. 
Jag vet inte alls vad det kan bero på, men jag tror mycket handlar om att jag verkligen menar det -- det är mer än att jag gillar det, jag älskar att läsa. Jag läser en hel del böcker, också, och inte enbart på svenska. Det är någonting inte många känner till; att jag faktiskt föredrar att läsa på engelska än på svenska, men det beror på att jag föredrar engelskspråkiga böcker/författare (mina favoritböcker tillhör de brittiska klassikerna och nu har jag börjat röra mig mot de amerikanska) och jag har inte tålamodet för de svenska översättningarna. 
Jag läser inte de mest populära böckerna. Visst, jag kan läsa bestsellers, men det sker förhållandevis rätt sällan. 
Så jag tror att det är det man förundras över; att jag genuint älskar att läsa, och att jag dessutom läser de böcker jag läser. 
 
Det bästa med läsning är när man blir uppslukad. 
Om boken är riktigt bra, och om man tillåter sig själv, kan man känna att man tillhör historien på något sätt. Man blir en del av handlingen, man tar del av känslorna, man tar del av karaktärerna och låter dessa bli en del av en själv. Stöter man på en riktigt bra bok, som är riktigt bra skriven, är det inte svårt att bli påverkad. 
Man skrattar, man gråter (okej, jag gråter, vilket är långt ifrån överraskande)... Jag har märkt många gånger hur jag kan hålla andan när någonting blir så pass spännande att det inte räcker med att tugga på insidan av läppen (ni skulle bara veta hur många ärr jag har där). 
Det är sällan jag inte blir påverkad av en bok, men tyvärr har jag läst en del böcker den senaste tiden som lämnat mig oberörd. 
Tills nu.
 
Jag håller just nu på att läsa "Rape: A Love Story" av Joyce Carol Oates, och...
Den är inte tjock, och texten är rätt stor och raderna ligger inte alltför tätt inpå varandra. Kort sagt går det snabbt för mig att läsa då jag inte behöver anstränga ögonen så mycket (jag kanske borde gå till optikern igen bara för att se att jag inte behöver en ny styrka på mina glasögon). Jag trodde att jag skulle ha boken utläst vid det här laget. Jag har läst många böcker där karaktären blivit våldtagen. Vissa av dessa böcker har varit självbiografier och deras detaljrikedom gör att boken blir tung att läsa. Andra gånger har det varit rätt lätt att läsa just för att författaren haft svårt att sätta sig i situationen som en våldtagen kvinna.
Joyce Carol Oates skriver inte boken utifrån ett "jag"-perspektiv, så hon sätter sig aldrig in i kvinnans situation.
Hon gör någonting mer intressant när hon skriver "du" istället för "hon" eller "jag". Boken talar direkt till offrets dotter och med tanke på att hon hela tiden skriver "du" blir det att man som läsare tilltalas -- man blir dottern som bevittnat allt. Utöver det är scenen så beskrivlig. Den är inte så pass detaljrik att man börjar tänka på allt annat runt omkring (man tänker inte på hur boden där kvinnan blev våldtagen ser ut), men däremot beskriver man hur hon ligger på¨golvet, hur skadorna ser ut, hur mycket blod hon förlorat... Boken beskriver inte minsta detalj, men bilderna är så pass kraftfulla att jag mådde illa.
Jag grät så mycket redan vid de första sidorna, och sedan mådde jag illa. Jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken tidigare idag. Jag trodde att jag återhämtat mig när det gått några timmar, så jag fortsatte läsa. Men jag blev snabbt tvungen att lägga från mig boken igen.
 
 
Jag vill så gärna rekommendera att ni läser den just för att den är så kraftfull som den är, men det är också av samma anledning som jag avråder er från att läsa den. Boken är tunn, men det är allt annat än tunn läsning. 
Den lämnar definitivt ingen oberörd, så mycket kan jag säga, och på många sätt är denna bok anledningen till varför jag älskar att läsa.