...annars blir man inte bättre

 
Jag tog tag i saken och såg till att bli klar med denna. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag kände ändå att jag ritade någonting som är jag. Teckningen kunde ha blivit bättre, självklart, men man kan inte vara duktig från start (även om jag hållt på att rita mer än två gånger tidigare)
 
Work In Progress #1&2
 
Jag säger inte detta för att jag försöker fiska efter komplimanger; jag tycker verkligen inte att jag är bra på att rita. Jag är  lite stolt över den senaste teckningen, det måste jag erkänna, men inte för att den är bra i sig utan för att den speglar så mycket av min utveckling. Jag vill gärna vara bra på att rita, men det krävs tid, viss engagemang och tålamod för det. Jag förlorade tålamodet för ett par år sedan och fick tillbaka det först väldigt nyligen.
När jag säger att jag inte tycker att jag är bra menar jag verkligen det, men jag håller på att bli bättre. Jag tror inte att någon som sett mina tidigare teckningar kan förneka det. Framför allt när det kommer till håret. Men jag vet också att jag en gång i tiden varit bättre än så här, och det är det som är så frustrerande. Jag lyckades rita av ett foto av mig (en bild som togs när jag bara var några månader gammal) och jag måste säga att den teckningen var klockren. Det finns ingen chans att jag skulle klara av att rita den typen av porträtt igen. I alla fall inte på ett tag. Tills dess ritar jag på för fri hand, hoppas på det bästa, och ser var jag "befinner mig" om något/några år. 
Utan träning/övning blir man inte bättre, eller hur? ;)
 

Sju år senare

Idag är det sju år sedan min pappa dog.
Sju år...
Det känns konstigt att det redan gått så lång tid. Jag har alltid insett att jag förlorade honom i en ung ålder, men det är först nu det slår mig hur ung jag faktiskt var -- det är nu när jag inser att jag faktiskt är ung (tro det eller ej) och när jag börjar tänka på hur länge jag levt utan honom som det slår mig hur ung jag var då. 
 
Det hemska är att det är den tanken som slår mig. Många brukar vara ledsna vid sådana här dagar, men jag känner mig inte ledsen. Det var länge sedan jag kände mig ledsen på årsagen. Förra årets årsdag gick nästan obemärkt förbi. Det jag kunde skylla på då var att jag hade skolarbete att ta itu med. I år hade jag jobbet att skylla på, men jag hade inte dessa "ursäkter" för två, tre eller ens fyra år sedan.
Jag vet inte varför jag inte reagerar på "rätt sätt" dessa dagar. Det enda jag kan säga är att jag tycker att det är värre på hans födelsedagar då jag inte kan skaka av mig känslan av att han borde finnas vid liv då för att kunna fira sin dag där han står i centrum. Han var inte den personen som satte sina behov i första hand och det var av just den anledningen som han förtjänade ett stort firande. Det händer fortfarande att jag känner att han förtjänar det. 
 
Så nej, jag kan inte påstå att jag är ledsen idag, eller att jag varit det överhuvudtaget. Tidigare idag, när jag fortfarande var på jobbet, kände jag till och med att jag hade en bra dag. Istället för nedstämdhet känner jag mig skuldmedveten just för att jag inte kan dela samma sinnesstämning som resten av min familj. 
Jag kan säga att det beror på än det ena än det andra, men jag kan inte komma på något skäl hur mycket jag än försöker.
Kanske beror det på att det gått så lång tid nu att jag varken orkar eller vill grubbla alltför mycket kring det hela och helt enkelt bara fortsätta med mitt liv. Kanske beror det på att jag lätt tappar koll på dagarna. Kanske handlar det om att jag inte vill bli påmind om hur jag reagerade när jag först fick reda på nyheten och den känslan. Kanske handlar det om att jag vill tänka på, och minnas, pappa såsom den han var de glada dagarna och att jag därför inte vill associera honom med döden -- inte ens hans egen. Kanske handlar det om att jag helt enkelt inte bryr mig för att jag inte orkar längre. Kanske handlar det om att vi skulle ha låtit den här dagen ha gått obemärkt om han var vid liv och att det därför inte finns någon anledning att jag stannar upp i min tillvaro.
Kanske handlar det om en blandning av alla dessa.
 
För min del är den största frågan inte "Varför känner jag inte som jag bör göra?" utan snarare:
Betyder detta att jag, kort och gått, lärt mig leva med det och gå vidare, eller att jag är kallhjärtat och avtrubbad?
 
Sju år...
 

Ibland kan det bli lite olustigt

Jag gillar verkligen mitt jobb.
Jag gillar att stå i butiken och hälsa på människor utan att det verkar konstigt. Många kunder är riktigt trevliga också, och vem gillar inte trevliga människor? Som jag sagt många gånger kan det bli riktigt hektiskt ibland -- det finns dagar man ska vara glad om man finner tid till att äta lite, och det finns dagar där man inte ens hinner sätta sig ner annat än när man går på toaletten. 
Men helhetsmässigt trivs jag verkligen, även om det blir lite ensamt ibland (man jobbar nämligen själv). Som tur var har man kunderna som kan hålla en sällskap, men ibland räcker det bara så långt. Vad som är värst är dock att det kommer stunder då det bara blir olustigt. Det är i alla fall något jag varit med om flera gånger, men som tur var har ingen situation känts hotfull på några som helst sätt. 
Det är främst på helgerna det händer, på kvällarna då. I alla fall i butiken här hemma -- det finns ett värdshus precis i närheten, och när lönehelgen kommer snålar väldigt få personen på alkoholen. Många kunder som kommer in den sista timmen innan stängning är berusade, men de flesta är shyssta. Däremot finns det de som stöter på mig. Igår kväll när jag jobbade var det till och med någon som sade "hon där kan bli min nästa fru" och pekade på mig. Å ena sidan kan sådant vara kul, men det brukar vara roligare när personen antingen är nykter eller inte är 25 år äldre än mig (den här personen var dock något yngre). 
 
I början var det lite obehagligt för jag visste inte vad som kunde vänta mig, men nu känner jag igen de flesta (nästan alla faktiskt). Det låter hemskt när jag säger detta, men en del av mig känner att det är någonting man får acceptera. Det handlar inte om att jag är "liten, rädd och passiv" utan snarare att jag inte vill låta någonting som det där påverka mig. Jag tycker inte om att behöva acceptera det här, men om valet står mellan att acceptera det eller att "offerstämpla" mig själv väljer jag det första. 
Självklart vet jag att det finns mellanlägen, och tro mig när jag säger att det är i ett mellanläge jag landar i. Jag må skriva att jag accepterar det, men det betyder inte att jag viftar bort det hela med handen. När jag säger "acceptera"  menar jag att det inte är någonting jag grubblar över och det är inget som får mig att inte vilja gå till jobbet. Det betyder också att jag inte skriker åt kunderna och att jag fortfarande uppträder hövligt mot dem, även om jag blir mer brysk. 
 
Varför berättar jag detta?
Tja, dels för att det skapats vissa missförstånd när jag tidigare sagt "det är sådant man får ta", och det är lätt att förstå varför missförstånd skapas (jag måste verkligen lära mig att tänka mig för innan jag pratar). Men dels också för att det finns så många åsikter kring hur man ska bete sig vid dessa lägen och jag vet att många har invändningar mot hur jag gör. Det finns de som tycker att jag ska vara mindre passiv i sådana här lägen, men vet ni vad? -Det må kännas olustigt när 40-någonting (fulla) män försöker stöta på mig, men jag har aldrig varit med om att samma person försökt stöta på mig två gånger. Okej, jag erkänner att det finns ett undantag, men han har alltid flirtat på ett skämtsamt sätt som saknar mål (jag hoppas på det i alla fall), han har alltid varit nykter och han slutade med det för ett tag sedan.
 
Som jag skrev låter det hemskt när jag säger att man får acceptera olustiga situationer, men för mig innebär inte "acceptera" att man rycker på axlarna och låter det fortgå. För mig handlar det om att man inte grubblar på det. Att man lämnar det bakom sig. 
Dessa kunder verkar i alla fall ha insett att jag inte tycker om det, och på ett plan inte tolererar det, och det räcker gott och väl för mig. Hade jag däremot blivit utsatt för något hot hade jag inte accepterat det. 
 
 

Allt kommer tillbaka till skattebetalarna

För några år sedan skrevs det en artikel i Aftonbladet om en lovande uppfinning som ska märka av självmordsbenägna personer genom att mäta personens puls, blodvolym och svettutsöndring när de utsätts för ett visst ljud.
Vidare i artikeln förklaras vad vissa resultat innebär och detta skulle kunna rädda livet på hundratals människor. 
I nästa stycke förklaras det att varje självmordsförsök kostar skattebetalarna 800 000 kronor medan denna uppfinning bara kostar ett par hundra.
 
När jag hörde talas om detta för snart två år sedan blev jag mer eller mindre ursinnig. Visst kan det vara bra att påpeka att denna uppfinning är billig, men samtidigt känner jag att man går över gränsen när man gör en jämförelse på detta sätt. För mig lät det som att man kritiserar de som försökt/försöker ta sina liv, och även de som "lyckats" p.g.a. pengarna. För mig lät det som att man riktade ett finger mot dessa personer istället för att rikta fingret mot anledningen bakom självmordet/självmordsförsöket. För mig lät det också som att man kommit på en bra lösning för att den är billig -- en av mina reaktioner var att det inte spelar någon roll om man kan testa personer för att se huruvida de är självmordsbenägna eller inte om man inte försöker ta itu med skälet bakom benägenheten. Man talar bara om i artikeln om att uppfinningen "plockar fram" de personer som är i riskzonen, men sedan då? 
Som jag sade; När jag hörde talas om detta tänkte jag att man talade om detta som en bra idé enbart för att den är billig. Sedan är det också frågan om huruvida tillförlitlig denna faktiskt är -- om den enbart använts inom psykiatrin, bland patienter som lider av grav depression, tja då måste man nästan fråga sig hur den skulle fungera bland tonåringar. Det finns många orsaker till varför någon tar sitt liv, och jag tvivlar på att det kan mätas i blodet och svett. Däremot kan man säkert märka av en pulshöjning när personen väl valt plats och datum och när stunden är inne...
 
För flera månader sedan tittade jag på "Uppdrag Granskning" och där talade man om jag-tror-det-var-fuskbygge. Man talade då om att byggföredtag som anställts av Solna kommun för att rusta upp bl.a. en förskola inte hade fullföljt sitt jobb och som dessutom lämnat efter sig skyhöga räkningar.
Jag kommer tyvärr inte ihåg allt i detalj (jag kommer inte ens ihåg när jag såg detta, och om det var ett reprisavsnitt från säsongen som gått eller inte), men jag minns vad man sade; "Och detta kostar skattebetalarna [en viss summa pengar]". Återigen talade man om pengarna, och visst, i det här läget kan en del av mig förstå det då det var en stor summa pengar. Men det är inte det som är det största problemet här. Jag tycker inte ens att det största problemet var att kommunen anställt ett företag som blivit dömt tidigare, utan att man inte pratade tillräckligt mycket om säkerheten på förskolan. Man pratade inte om vilka skador det kunde medföra med ett ofullständig renorvering.
I första hand talade man om skattebetalarna.
 
Nyligen skrevs det i flera tidningar (jag har i alla fall sett det på fler än ett håll) att kostnaderna, som skattebetalarna får stå för, kommer upp i miljonbelopp. Ja, man belyser att summorna som lagts ner av staten för att försöka förebygga gatuvåldet är blygsamt, men man konstaterar ändå att ett personrån kostar samhället mer än 200 000 kronor (mer går att läsa här). 
Är det bara jag som tycker att det låter skevt?
Glöm bort alla de skador som kan våldsbrottsoffer kan få. Glöm bort att vissa skador kan bli bestående men. Glöm bort att våldsbrottsoffer kan drabbas av ett trauma. Glöm bort att det finns personer som misshandlas till döds och att familjer blir illa tvungna att sörja en älskad till följd av detta. Glöm bort alla dessa personer, för det är skattebetalarna som drabbas.
 
Tidigare har jag kunnat bli kritiserad för att jag tänkt i dessa banor.
Jag har inte haft jobb länge, och jag har inte betalat skattat under en lång tid. Så ja, det är en kritik som man kunnat ge mig tidigare -- "Du är ingen skattebetalare så du vet inte". Tja, nu är jag en skattebetalare och jag känner likadant nu som jag gjorde de stunder jag hörde talas om allt detta.
Jag bryr mig inte om vad varje våldsbrott kostar. Det är inte anledningen till varför jag vill att dessa ska förebyggas -- jag vill att personer ska kunna röra sig utomhus utan att behöva oroa sig över att bli rånade, misshandlade, våldtagna eller vad f*n som helst! Jag bryr mig inte om hur mycket våldsbrott kostar -- framför allt inte om pengarna går till sjukhusen och dess personal som arbetar för att vårda våldsbrottsoffret. I det läget känner jag bara att det får kosta vad det kostar vill. 
Detsamma gäller de personer som försökt ta sina liv; kosta vad det kostar vill, bara de ges en möjlighet att kunna leva igen och mer än så, finna en anledning till att fortsätta leva (terapi kan hjälpa vid dessa lägen). Vi pratar om andra människors liv här, och enligt min mening varken kan eller ska man sätta en summa på andra människor. Tyvärr är det just det som händer här när man finner ett större problem i att skattebetalare får betala mängder med pengar än i att människor skadas (antingen av sig själva eller andra).
 
När det gäller fallet man tog upp i "Uppdrag Granskning" har jag lite större förståelse för hur man blandar in skattebetalarna i det hela; man vill knappast betala för bl.a. barn säkerhet som slutar upp i osäkerhet, men återigen känns det skevt att det största problemet är kostnaderna mer än att barn kan komma till skada.
 
Vad som är värst när man läser artiklar som de ovannämnda är de kommentarer man läser. 
För mig är det ofattbart hur många människor som faktiskt håller med om att man måste göra någonting åt situationen i fråga för att kunna spara in pengar mer än att, tja, hålla människor vid liv. Jag har verkligen svårt för tanken att människor får en prislapp, än mindre att människan inte är värd den summan...
 
Så min fråga till er är nu:
Vad är viktigast för er vid dessa typer av frågor?
 

Nytt pass, nytt ID, nytt Internet

Ja, det blev väldigt mycket nytt idag! 
Jag fixade ett nytt pass och ID förra veckan (båda hos polisen -- de frågade om jag ville skaffa ett ID-kort när jag ändå var där för att fixa ett pass och jag tänkte "Varför inte?"). Jag fick ett SMS häromdagen om att de var klara, men jag hämtade ut dem först idag. Jag måste säga att det gick förvånansvärt fort, om jag ska vara ärlig; jag behövde inte ens vänta två minuter innan jag kunde hämta ut dem. Jag kom rent utav hem inom loppet av mindre än en timme efter att ha åkt hemifrån.
 
När det gäller Internet-anslutningen då...?
Mamma fick hem en ny router precis innan jul, men vi tänkte inte ens på att försöka få det installerat då. Det är inte direkt någonting man prioriterar när man har en mänga andra saker att ta itu med (julpynt, granen, plannering inför julaftonen med all mat). Det roliga är att vi kunde ha tagit itu med det då; routern kommer från Tele2, och jag trodde först att man överdrev på reklamen när man sade att det var barnsligt enkelt att installera det, men det var inte överdrivet för fem öre. Det som tog lång tid var att skapa utrymme för den. Routern är inte stor, men hyllan där jag ville placera den (det fanns ingen annan bra plats) var belamrad av pryttel. 
Efter att ha tagit itu med det installerade jag routern, och... Det var det. Man kopplar in den i ett eluttag, sätter på den och så är det klart. Med den router vi hade innan skulle man... Jag kommer inte ens ihåg alla steg, men för att kunna installera den krävdes en dator med Internet-uppkoppling. Men med den här är den stora utmaningen att hitta ett eluttag.
Att jag utöver detta har hoppat på ett nytt skift för nästa vecka kan man också se som "dagens nya", även om det inte riktigt har med den här saken att göra.
 

Serenade

 
 
Det var ett tag sedan jag lyssnade på den här låten (det här bandet, faktiskt) och jag hade glömt bort hur glad jag blir av den här låten. 
Jag vet inte om jag delat med mig av den tidigare eller inte, men...äh, vem bryr sig? 
Tyvärr är det inget känt band -- inte ens i USA är de kända -- men det betyder inte att de inte är bra, som ge bandet/låten gärna en chans.
 
"Serenade" -- The Naked And Famous
 

Gårdagen i fokus

 
 
Jag vet inte hur det var för er igår, men för min del var den riktigt bra, för att inte nämna riktigt fin!
Visst, det var lite för kallt för att jag skulle ta en ordentlig promenad (jag gick faktiskt bara i sisådär 20 minuter innan jag rörde mig mot närmsta busshållplats och åkte hem igen), men ibland går det riktigt bra att vara glad över det lilla. Om inte annat sken solen och på marken ligger fortfarande ett tjockt lager snö på marken. Det härliga är att det inte är så pass mycket snö att man behöver pulsa genom det.
 
Det var helt klart här hemma igår.
Det fanns knappt några moln på himlen, och om det är någonting jag älskar med vintern så är det när solljus träffar snön. Igår, precis som idag, var träden täckta av snö. Det har bildats frost runt grenarna, inte bara på ovansidan av dem, vilket jag personligen tycker är underbart fint. Utöver det var det vindstilla och tågen gick som de skulle, så på många sätt var det den perfekta vinterdagen.
Som jag sade, jag tog en kort promenad; jag fokuserade så mycket på solen att jag inte tänkte på temperaturen, men det gick bra ändå. Visst, jag borde ha tagit på mig tjockare kläder, men jag hade mitt busskort med mig så jag kunde lösa det på det sättet. Om jag hade haft det hemma hade jag bivit tvungen att gå hela vägen hem och... Tja, om man säger såhär; jag frös fortfarande någon timme efter att ha kommit hem. Någonting säger mig att det hade varit betydligt värre om jag inte åkt buss. 
Betyder det här att jag inte gillar kylan?
Visst, det händer att det blir för mycket (nu i lördags var det -20 grader ute, vilket man sällan hurrar över), men jag kan ändå inte påstå att jag ogillar den. Om man vet med sig att det är kallt får man helt enkelt klä på sig lite mer. Det var någonting jag glömde bort igår, och då ligger felet hos mig mer än hos vädret. En liten påminnelse till er alla som fortfarande väljer att gå runt i tygskor såhär års.
 
Jag gjorde inte så mycket mer igår annat än att läsa. 
Jag har läst på de senaste dagarna och jag lyckades läsa ut tre böcker bara igår. Visserligen var en av dessa en pjäs på ungefär 70 sidor och jag påbörjade en bok i måndags som jag avslutade igår, men jag är fortfarande lite stolt över mig själv. Jag har som mål att läsa ut 50 böcker under det här året, och än så länge har jag hunnit läsa 6 stycken. Det är så kul när jag loggar in på Goodreads och ser att jag är "3 books ahead of schedule". Jag hoppas på att bli klar med en sjunde innan januaris slut, men vi får se hur det går med det -- "Idioten" är en vääääldigt tjock bok på dryga 700 sidor och jag har inte ens kommit halvvägs än. Å andra sidan har jag inte många arbetspass den här veckan, så jag kanske kommer ikapp trots allt ;)
 

Äntligen helg!

Säg vad ni vill, men för mig är det helg!
För första gången på två veckor är jag ledig två dagar på raken.
Många verkar tro att det är lite av en lyx att jag inte jobbar måndag-fredag som de flesta andra; att jag får ledigt även på vardagarna. Visst är det lite av en lyx i sig, men när det blir varannan dag är det allt annat än lyxigt. Som jag nämnt tidigare tappar man koll på dagarna. Det är i alla fall det som händer för mig, och jag har ingen som helst aning om varför, vilket gör det (nästan) ännu mer irriterande. Med det är det så lätt hänt att man börjar oroa sig över vilka dagar man skulle jobba eller inte. Jobbar man några dagar i sträck vet man (förhoppningsvis) med säkerhet att man ska jobba imorgon. 
Det värsta är dock att man inte får en chans att verkligen vila upp samtidigt som man inte får en ordenlig chans att komma igång med arbetet och tempot. När man börjat komma in i ett "viloläge" börjar man tänka på att man måste upp i tid den kommande morgonen, och man tvingas in i ett viloläge när man börjar känna att man kommit igång med tempot. Det blir hackigt och utmattande att inte ha någonting som varar i mer än en dag. 
 
Jag är mer än rätt säker på att många tycker att jag ska sluta klaga då så många jobbar flera dagar i streck, men jag har själv jobbat flera dagar i streck tidigare och det var bättre det. Utöver det är det inte så att jag klagar. Ja, jag tycker att det är jobbigt när mitt schema ser ut som det gjort de senaste två veckorna då jag tänker på jobbrelaterade saker även när jag är ledig. Det är inte mycket som behöver fixas till jobbet i sig, men det händer att jag inte kan sluta tänka på hur jag ska göra med matlåda, hur pass jag måste gå upp (jag hoppar mellan de båda butikerna som ägs av mina chefer; den ena har jag väldigt nära till, men där öppnar man också betydligt tidigare på vardagarna jämfört med den andra butiken som ligger en tågresa+en bussresa hemifrån -- jag kan inte upp samma tid på morgonen de dagar jag jobbar p.g.a. att tiderna varierar så). När jag får ett samtal från någon av butikerna under någon av dessa lediga dagar blir jag orolig över att jag missat att det i själva verket var den dag jag skulle jobba, och det är ett jäkla stresspåslag.
Men med tanke på att jag kan vara ledig ett par dagar mitt i veckan har jag ingen rätt att ha dessa problem.
 
Nej, nu ska jag inte älta kring det!
Jag har min helg att se fram emot nu, och ni kan lita på att jag gör det. Jag har redan börjat genom att äta mitt favoritsnack -- nachos med salsasås (ingen smält ost här inte). Jag ställde dock undan det för ett tag sedan; att äta snacks precis efter att ha ätit middag är ingen bra idé, framför allt inte när man ätit för mycket och först i efterhand inse att man är övermätt. 
Hehe
 

Drygt 9 timmar senare

Nio timmar...
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv för det. Det var inte så farligt som jag först var rädd att det skulle bli, men visst var det full rulle ett par timmar där på kvällen. Vad jag är mer stolt över är att jag inte förlorade behärskningen när jag fick en riktigt otrevlig kund. Jag har ett hett temprament, men jag är bra på att hålla det i styr, och just i det här läget blir det så tydligt vilken självbehärskning jag kan ha om jag bara så vill (när det kommer till sötsaker är min självbehärskning inte lika imponerande). 
Mina fötter bultar, och jag känner själv hur utmattad jag är rent fysiskt. Att min hjärna bestämt sig för att vara lika hyperaktiv som sexåringar som hittar ett övergivet hopprep på marken är ett annat problem. Jag ska upp "tidigt" imorgon för att öppna butiken, så egentligen borde jag gå och lägga mig nu, men jag vet med mig själv att jag inte kommer kunna somna om jag inte försöker varva ner. Jag hoppas att det inte ska ta så lång tid som jag vet att det kan göra, men man vet aldrig. För att vara helt ärlig dock stannar jag hellre uppe till halv tre än att ligga sömnlös hela natten, så det får ta den tid det tar helt enkelt. Men som sagt, jag hoppas att det inte ska ta alltför lång tid. Jag vill trots allt få någon sömn i mig.
 
För att vara helt ärlig är det inte ens det jag oroar mig mest över.
Det har blivit riktigt kallt här hemma; -19 grader och kristaller i luften. Det är faktiskt svårt att andas ute nu, och med den typen av kyla kan jag inte låta bli att undra hur låsen kommer att reagera på det under natten. Det skulle inte vara så kul om jag inte kommer in i butiken imorgon när jag ska öppna. Just den här butiken jag ska öppna imorgon är populär och vi får in många kunder -- även på morgonen. Med det sagt kan jag inte ta dagen ledig om jag inte skulle komma in i butiken; det skulle snarare bli ett stresspåslag då man ställs inför ett ganska stort problem innan man kan påbörja arbetspasset. 
 
Usch, nej, jag längtar verkligen till måndag då jag dels kan sova ut utan att behöva oroa mig över någonting och dels inte behöver "oroa" mig över sådana här saker. Efter helgen jobbar jag först på onsdagen, och då jobbar jag på kvällen. Jag vet att det är själviskt av mig att tänka såhär, men jag kan inte hålla tanken borta; Om det blir problem att ta sig in i butiken på onsdag för att låsen är så pass frusna, så är det inget problem jag behöver ta itu med. 
Som jag sade är den tanken så självisk att jag knappt kan tro mig själv, men jag måste medge att det är en betryggande tanke.
 

Varannan dag

Ni anar inte hur mycket jag längtar till måndag!
Jag har jobbat varannan dag i nästan två veckor nu, och det håller på att göra mig galen. När jag fick ett samtal från jobbet tidigare idag var jag först rädd att jag tagit miste på dagarna och att jag i själva verket skulle jobba idag. Att klockslaget inte stämde slog det mig inte (jag fick samtalet en timme efter att passkiftet ägt rum). Som tur var hade jag tänkt rätt gällande dagarna. Det man undrade över var om jag kunde komma in en timme tidigare imorgon. Jag sade "ja" för jag vet hur mycket det kommer underlätta G som har passet innan mig, men en del av mig kan inte sluta tänka "Vad i helvete har jag gett mig in på?"
Fredagar är vanligtvis de mest hektiska dagarna. Jag hoppas att det inte blir alltför farligt imorgon, med en vecka kvar till löning och allt, men man vet inte. Och med den här extra timmen kommer jag jobba nio timmar. Och på lördag ska jag öppna butiken. Som tur är är båda dessa pass i "hemmabutiken", så jag har inte lång väg, men det betyder inte att jag inte kommer känna mig mörbultad. Utöver det jobbar jag på söndag också. 
 
Men för att vara helt ärlig tror jag att det kan bli skönt att arbeta några dagar på raken. Det är bättre det än att jobba varannan dag. Nu behöver jag inte oroa mig över vilken dag jag ska jobba. Att jag sedan får två dagar ledigt... Den vetskapen är ljuv. Jag har redan bestämt mig nu för att inte ta något extrapass under någon av de dagarna. Senare under den veckan kanske, men måndag och tisdag ska jag banne mig bara ta det lugnt. Åtminstone måndagen. Jag har redan nu bestämt mig för att bara vara hemma då och läsa "lite". Jag har kommit en liten bit ur Dostojevskijs "Idioten", och det tar emot när jag behöver lägga ner den. Visst, jag tycker att den är svår att läsa p.g.a. alla namn man behöver komma ihåg, men den är riktigt bra och jag blev nyfiken på bokens "hjälte" redan vid det första kapitlet. 
Jag kommer nog skriva mer om vad jag tycker efter att jag läst ut den, om jag kommer ihåg vill säga. 
 
Har ni läst någonting bra på senaste tiden?
 

Shakespeare och Muse... Tja, varför inte?

Jag hade faktiskt en tanke om att skriva igår, jag lovar!
Det blev ett litet problem dock; när jag kom hem, efter att ha spenderat hela dagen med Linn, hade jag så jäkla ont i nacken. Jag vet inte alls var det kom från; det kom någon gång under dagen och blev gradvis värre. Till sist var jag nära på att gråta av smärta så fort jag vinklade huvudet på fel sätt. Det värsta var att det inte kändes spänt. Annars kan det vara som så att man får ont för att det spänner till i muskeln, och det får en att vrida tillbaka på huvudet. För mig kändes det som en smärtsam ilning som gick upp till huvudet, ner över en del av ryggraden och ut i axeln. Det hände inte bara när jag vred på huvudet utan också när jag försökte luta mig tillbaka i soffan, när jag försökte resa på mig...
 
Som tur var gick det över senare på kvällen, efter några smärtlindrade tabletter (Ibumetin och Voltaren) och en varm vetekudde (i två vändor) var det inte så illa. Men då... Tja, då kände jag för att läsa. Så vad gjorde jag? Satte mig ner mer "Othello" och spelade Muse (tack gode Gud för hörlurar). Som jag skrev; varför inte? Det är kanske inte det första man tänker på, men det funkade för mig ;)
 
Idag då?
Jag har inte gjort så mycket idag förutom att ha tittat på en film (jag har hyrt ett par stycken från jobbet som ska tillbaka på fredag) och läst lite i Fjodor Dostojevskijs "Idioten" innan jag gick till jobbet.
Nacken är bättre än vad den var igårkväll. Jag var rädd att den skulle vara värre när jag vaknade upp imorse, men så var inte fallet. Nacken är mer spänd nu och de smärtsamma ilningarna är borta. Det är visserligen lite irriterande att inte kunna vrida huvudet helt åt vänster, men jag kan titta upp och ner nu i alla fall utan att vilja krypa ihop på golvet. 
Jag kom hem för ungefär en timme sedan. Det första jag blev tvungen att göra var att äta upp min middag. Det var inte mycket att göra, men det ramlade in kunder väldigt tätt. Efter mer än en timme hade jag inte ens fått i mig halva min middag då jag inte hann ta mer än två tuggor mellan varven. Det är alltid lika trevligt när det händer. Man får lov att räkna med att det händer när man jobbar med i det jag jobbar, men det gör det inte mindre irriterande. 
 
Nej, jag ska försöka sätta på nästa film och vila upp mig så att jag är tillräckligt pigg när jag träffar Natta imorgon :)
 

Number seven/Numéro sept/Número siete/Numero sette/Nummer sju

 
 
Jag vet att det är en dålig bild, men här är den -- i helhet.
Den är nästan färdigläkt nu, vilket är lite av en lättnad (det värsta med en tatuering är inte när den görs utan veckan efter när den kliar utav bara helvete!). 
Den kommer bli lite blekare med tiden, men den kommer inte bli mycket ljusare än vad den är på bilden (tro det eller ej, men bilden såg värre ut innan jag redigerade och ljusnade upp den).
 

Från morgon till kväll

Jag har varit vaken sedan sex imorse. Inte nog med det; jag har varit igång hela dagen.
Man skulle kunna tro att jag klagar, men det gör jag inte. Jag tror inte att det är någonting man förväntar sig av mig, men jag vet att det kan verka som ett klagomål när man formulerar sig som jag precis gjorde. 
Men jag menar allvar. Visst, jag är trött så det bara skriker om det, men jag klagar inte. Jag har inte låtit hela dagen gå till spillo och mer än det har jag haft en bra dag. På jobbet idag var flera kunder väldigt trevliga -- mer trevliga än annars på måndagsmornarna. Framför allt i den här kylan.
Utöver det träffade jag Linn och Tessan tidigare idag över en fika, som tyvärr varade alldeles för kort tid p.g.a. mig. Jag hade ingen tanke om att åka iväg någonstans efter att slutat jobba -- inte förrän på kvällen -- så jag satte mig ner och läste (jag har bara 30 sidor kvar i boken, och sedan börjar jag med nästa). Att jag fikade tillsammans med tjejerna var väldigt spontant, och med tanke på att jag hade en tid att passa kunde det inte vara så länge. Men det är bättre det än att inte ha setts överhuvudtaget om ni frågar mig :)
 
På kvällen mötte jag nämligen upp mamma efter att hon jobbat.
Förra veckan försökte jag förnya mitt pass, men det hade gått ut dagen innan. Självklart var det någonting jag upptäckte just den morgonen, men jag hoppades på att det skulle gå ändå. Det gjorde det tyvärr inte, och hos polisen sade man att jag behövde en (nära) släkting som kunde intyga om att jag var jag. Idag var den enda dag jag och mamma kunde ses för att fixa det (de stänger så tidigt annars). Som tur var gick det hyffsat smidigt (jag blev tvungen att skriva om min signatur ett par gånger för att jag kom för nära kanten) och snabbt (behövde inte ens vänta i 20 minuter). Jag vet att jag kommer låta självgod nu, men passfotot blev inte så illa som det kunde ha varit. Det blev inte bra (finns det någon människa med ett bra passfoto?), men det blev inte så pass dåligt att jag kommer vilja gräva ner mig under marken så fort jag ska visa upp det. 
Samma bild kommer att användas till mitt leg som jag fixade där på en och samma gång. 
Det hela avslutades med en riktigt god sallad. 
För att inte nämna de filmer jag hyrt för de kommande dagarna. Dock kommer jag inte sätta på dem nu. 
För jag ska läsa. 
Mitt mål är att få boken utläst ikväll. Med bara 30 sidor kvar vill jag säga att möjligheten finns. Annars vet jag faktiskt inte vad jag gör.
 
En riktigt bra bok, om ni frågar mig
 

Ut med julen

Jag har börjat lite smått, men jag kommer definitivt inte hinna bli klar med allt idag; dels för att jag är ensam hemma just nu, men också (främst!) för att jag ska iväg till jobbet om 1½ timme. Visserligen har jag kommit en bit på vägen. Jag har fått upp alla lådor från källaren och jag har fått ner all julbeysning (stjärnor och ljusstakar). Vi hade inte mycket julpynt uppe heller för den delen, så jag tror att jag kommer hinna få ner det också. Jag älskar julen, och det är synd att allt ska undan igen, men samtidigt går ju tiden framåt och... Jag var nära på att säga "det är dags att gå vidare", men så dramatisk behöver jag inte vara.
Trots att jag gillar julen är jag lite glad över att den och nyår är över. Jag älskar att ha någonting att se fram emot, och när man är mitt uppe i julen känns det inte som att man behöver/bör ha någonting att se fram emot. Ja, jag vet hur löjligt det låter, men det är så jag känner det.
 
Så vad ser jag fram emot nu då?
Tja, först och främst "småsaker"; jag har skrivit upp mig för ett par extrapass under nästa vecka, så jag kommer inte vara rastlös. Jag ska dessutom träffa Natta, och jag och Linn har pratat om att ta någon fika i början av nästa vecka. 
Om man ska ta en större överblick ser jag fram emot Alla Hjärtans Dag. I många avseenden tycker jag att man gör en alltför stor sak av det hela -- jag tycker inte att man ska överrösa sin partner med extremt dyra saker, än mindre att man ska kräva det, och jag tycker inte heller om alla singlar som börjar klaga på att de inte har någon. Det jag älskar är däremot att man stannar upp och tar sig tid till att vara med de man älskar. Man behöver inte vara i ett förhållande för att kunna älska någon, eller hur?
Utöver det ser jag fram emot våren. Jag längtar verkligen dit -- alla växter som kommer till liv igen, fåglarna som kommer tillbaka, insekterna som tittar fram igen och, främst av allt, körsbärsblom! 
 
Just nu, dock, ser jag fram emot middagen mer än allt annat.
Linn och Madde kom hit igår och vi åt middag (+dessert) och det finns lite rester kvar som räcker till mig när jag är på jobbet. Japp, maten jag lagade blev riktigt god. Vi får se om jag slänger upp ett recept när jag kommer hem ikväll eller om jag glömmer bort att göra det imorgon.
 
Trevlig helg, på er!
 

Torsdag

Idag var en sådan dag där jag inte visste vilken dag det var. 
Det var samma sak senast jag jobbade såhär; jag jobbade i tisdags, idag, och jag kommer jobba på lördag och måndag. Ser ni mönstret? När man jobbar varannan dag på det här sättet börjar man tappa koll på vilken dag det är. Man kommer aldrig riktigt igång för att man bara jobbar en dag innan man är ledig, och man hinner inte vila upp sig ordentligt för att man bara är ledig en dag. För några månader sedan jobbade jag fem dagar på raken och sedan var jag ledig två dagar. Jag var halvt död den sista dagen då jag bara fått sammanlagt fem timmars sömn de två sista nätterna, men det är ändå att föredra framför "jobb-ledig-jobb-ledig-jobb-ledig-jobb-ledig".
 
Men jag har faktiskt haft en bra dag idag, trots att det tagit mig lång tid att inse att det är torsdag.
Visserligen blev det lite problem när jag skulle räkna min kassa (efter att ha trippelkollat allt, och efter att ha fastnat med det i över 20 minuter, var det fortfarande fel), men det är det enda bakslaget för min del.
Jag hann läsa innan jag gick till jobbet. Det brukar jag visserligen hinna med, men idag fick jag lust att göra det. Vanligtvis tycker jag bättre om att läsa när jag inte har någon tid att passa -- när jag läser vill jag inte behöva titta på klockan efter annan -- men det var rätt skönt att hinna göra det. Visserligen tittade jag på klockan 6 gånger på mindre än 40 minuter, och det var då jag lade undan boken trots att jag skulle gå hemifrån först en timme senare, men det är en annan femma.
 
Utöver det har jag plockat på mig ett extrapass för nästa vecka. Jag har inte kunnat ta så många extrapass de senaste veckorna, och det har gjort mig rastlös. Förra månaden jobbade jag fyra, fem pass i veckan. Undantaget var där efter jul då jag blev sjuk, men det blev många pass för min del. Jag tyckte verkligen om det tempot. Det höll mig sysselsatt. Nu har jag bara arbetat tre pass i veckan. Det var skönt förra veckan då jag fick ett par dagars ledighet (det var första gången på en månad som jag varit ledig två dagar i streck -- om man bortser från veckan jag låg hemma i feber -- och det var riktigt skönt, framför allt med tanke på att det var tre dagar), men nu känner jag mig bara rastlös. 
Som sagt, nu har jag plockat på mig ett extrapass, och förhoppningsvis kan jag få lite fler.
 
Sist, men inte minst (varför säger man så, egentligen?) hörde jag av mig till Natta, och vi ska ses nästa vecka. Jag tror jag lämnar det där ;)
 

När jag blir uttråkad

 
Jag har kommit längre nu; om inte annat är näsan omritad och ser -- tro det eller ej -- bättre ut.
Ibland är det kul att vara uttråkad
 

Indisk inspirerat

Jag tog tyvärr ingen bild, men lita på mig när jag säger att middagen, jag lagade tidigare ikväll, var löjligt god!
 
Jag hittade receptet på Arlas hemsida (klicka här för att se receptet), men jag gjorde några ändringar, och... Tja, jag tyckte i alla fall att resultatet blev bra.
 
2 morötter (skalade+skivade!)
½ stor/1 liten finhackad gullök
ca 400-500 g körsbärstomater, halverade
1 packet krossade tomater med vitlök
1 burk stora vita bönor
1 tsk sambal oelek
1 msk chilisås
1½ msk crème fraiche
Salt
Svartpeppar
Koriander
Ingefära (jag valde att använda finmalen ingefära, som man hittar i kryddhyllorna i affärerna, men det "ultimata" är om man kan använda sig av en färsk ingefära och riva den själv)
Färsk bladspenat efter behag
 
Hetta upp smör/flytande margarin i en panna (tro mig när jag säger att en wok panna är att föredra) och släng i morötterna. De tar längst tid att tillaga, och har man i löken först kommer den brännas vid.
Se bara till att morötterna inte bränns vid; rör runt i pannan lite då och då. 
Tillsätt löken när morötterna börjat mjukna till. Tillsätt tomaterna (börja med de krossade, och sedan körsbärstomaterna). Låt koka i några minuter innan du tillsätter de vita bönorna, sambal oeleken, chilisåsen (jag valde att använda mig av båda, men det räcker såklart att enbart använda sig av en av dem) och crème fraichen. Krydda med salt, peppar, koriander och ingefära. 
Låt koka i några minuter innan du tillsätter spenaten (tips: strimla spenaten för hand innan du tillsätter det). Låt koka tills den överflödiga vätskan är borta (ca 5-10 minuter).
 
Riktigt gott att äta med ris, och detta kan man tillaga medan vattnet kokas upp och medan riset tillagas. Visserligen beror det på hur lång koktiden är på riset, men man kan få båda klart samtidigt ;)
 

En gammal vän och Idioten

Först shopping och nu tvätt med huvudvärk. 
Dagen har inte varit den bästa, men den hade kunnat vara värre. Jag stötte på en gammal vän på bussen när jag var på väg till Farsta Centrum och jag fick tag på Dostojevskijs "Idioten". Pappa hade ett exemplar av den boken, men den var i så pass dåligt skick att jag blev illa tvungen att slänga den. Det säger en hel del när jag känner mig tvungen till att slänga böcker, men flera sidor saknades och bokomslaget hade lossnat. 
Men som sagt, jag fick tag i ett nytt exemplar. Den andra boken som jag hade hoppats att få tag på hittade jag inte. Å andra sidan letade jag inte särskilt noga; jag frågade mamma igår om det är en bok som står bland pappas samling och hon sade att det skulle förvåna henne om den inte fanns där. Pappa samlade på klassiker, och Anna Karenina är definitivt en klassiker. Jag ska försöka att leta efter den boken här hemma (och kanske Krig och Fred när jag ändå håller på) innan jag bestämmer mig för att köpa den/dem. Det är onödigt att lägga ut en massa pengar på sådant som man redan har. 
 
Det är också skönt nu när jag har lite mer kläder, men jag kommer bli tvungen att shoppa lite mer efter nästa löning. Jag fick tag på två par byxor, vilket är riktigt bra, men jag behöver lite fler par som jag kan variera mellan. Det sista jag vill är att slita ut de jag har alltför snabbt. Om inte annat kan man tänka såhär; om jag sliter ut mina byxor snabbt är det bra att ha några par i reserv så att man inte står byxlös någon dag. Dessutom skulle jag behöva köpa nya byxor då, så varför inte ta det så snabbt som möjligt? 
Utöver byxorna, och boken, hittade jag även en skjorta, en almanacka och en ny kalender att ha i köket. Jag använde upp det presentkort jag fick av mamma i julklapp på allt (ett par av byxorna var rätt dyra), men jag tror att det var värt det. Framför allt boken och almanackan.
 
Nej, nu måste jag rusa ner till tvättstugan igen. Som tur är är detta den sista vändan, och det känns skönt att ha det klart. Även disken är avklarad, så det som är kvar är lite städning (men jag har några dagar på mig att fixa med det) och matlagning. Men då är frågan vad jag ska hitta på.
Hmm...
 

Shopping på tur

Japp, jag måste köpa nya kläder.
Om inte annat har jag bara ett par byxor kvar som är hela, och det är ett par jag köpte när jag var 4 kg tyngre. Som tur var har de en resår, men de glider ändå ner ett par gånger under en och samma promenad. Värre är det när jag arbetar, då det är mycket "spring" genom/runt om i butiken.
Jag vet exakt vad jag behöver/vad jag ska ha, jag vet exakt var jag kommer hitta plaggen, och om inget går "fel" är jag säkert klar inom en halvtimme, om ens det. Men jag vill ändå inte... Jag och shopping, vi går inte bra ihop. Visst, det kan vara kul när man väl kommit igång, men det är främst kring somrarna jag känner så; dels p.g.a. sommarrean, men främst p.g.a. färgerna. Dessutom brukar jag då ha sällskap, och det är det som är det bästa -- sällskapet.
Det jag har att se fram emot är efteråt; det är en skön känsla när man har (hela) kläder i garderoben/byrån igen. Jag ska dessutom försöka locka mig själv med att titta på en ny ring -- inte bara gillar (!) jag ringar, men den jag haft på min tumme i över ett år gick sönder förra veckan. Den hade brutits av på ett ställe tidigare, men den gick fortfarande att använda, tills den gick itu helt och hållet. I det läget är det inte ens värt att försöka klistra ihop det heller. 
Men främst av allt ska jag se om jag kan få tag på någon/några böcker. Utbudet i Farsta är inte det bästa när det kommer till just böcker, men det är oerhört sällan man inte hittar något. Om inte annat vet jag vilka böcker jag vill ha, så det bör gå snabbt, och med tanke på att båda är klassiker ska det nog inte bli svårt att få tag på dem.
 
Ja, det är imorgon det...
Det är egentligen det enda nya jag har att berätta. Jag har inte gjort så mycket de senaste dagarna förutom att ha läst, vilat och jobbat. Åh, så jag har läst! Jag fick min bok utläst (äntligen, efter tre veckor!) och jag har påbörjat på nästa som jag ska fortsätta på. Det går lite segt, men det ändrar sig säkert snart; det är lite av en omställning att först ha läst en bok skriven på 2010-talet, översatt till svenska, för att sedan läsa en 1920-tals roman på engelska. Det är ingen jobbig omställning, men det blir tillräckligt mycket för att det ska gå lite segt i början. Otroligt nog har det ändå (hittills) gått snabbare att läsa denna än den förra... 
 

*

 
Japp
Bildkälla
 

5 saker om mig

Tidigare gånger har denna lista utgjorts av "gott-och-blandat-punkter". Den här gången kan man snarare beskriva det som "sad but true"
 
1. När jag ser en kille jag gillar med en (ny) flickvän blir jag inte arg -- varken på honom eller henne.
När jag gillar någon kille vill jag se honom lycklig, och om hans (nya) flickvän gör honom glad kan jag inte låta bli att bli glad för bådas skull. Det är först när det hunnit sjunka in som jag blir ledsen över att jag inte kan vara glad för min egen skull. 
Bara som en fotnot; Jag har aldrig varit med om att jag gillat en homosexuell kille. Hur jag skulle reagera om jag såg en kille jag gillar med sin pojkvän har jag ingen som helst aning om. 
 
2. När jag får för mig att folk undviker mig börjar jag ifrågasätta allt som har med mig att göra.
Jag menar verkligen allt; jag går in på vad jag gjort/sagt de senaste dagarna, jag går in på min personlighet och börjar plocka ut alla mina negativa sidor och blåser upp dem tills jag inte förstår hur någon kan gilla mig överhuvudtaget och det får mig att börja tänka att det kanske är som så att ingen gör det. Detta kan hända även när jag bara har en dålig dag.
Det finns inte många av dem, men när jag väl får en sådan dag slår det mig hårt. Jag har definitivt bättre självkänsla och självförtroende nu än vad jag hade för fem år sedan, men att ha ratat större delar av sig själv under nästan hela tonårstiden sätter sina spår och många gånger har jag själv svårt att inse hur osäker jag faktiskt är. Jag behöver ingen bekräftelse på att jag är omtyckt, men det kommer dagar då jag behöver bekräftelse på att det finns bra sidor hos mig. Framför allt de dagar jag blir kallad för "slampa", "fitta" eller "bitch" då dessa öknamn tar mig tillbaka till den värsta perioden av mitt liv.
 
3. Jag har en förmåga att kunna tänka på flera saker samtidigt. 
Jag vet inte om det är en bra förmåga eller en dålig en; å ena sidan tillåter det mig att se saker och ting på olika sätt, och väldigt nya sätt. Å andra sidan får jag problem med att fokusera på en sak. Värst är det när jag blir trött, och det märks i mina inlägg då jag hoppar från ett stycke till ett annat utan att avsluta någon tråd.
 
4. Jag söker mig till stabilitet.
Man skulle kunna tro att jag har fått tillräckligt mycket av stabilitet då jag bara bott på två ställen i hela mitt liv och att jag fortfarande bor kvar hos mamma, men med allt jag varit med om kan jag inte påstå att jag haft något stabilt liv.
Det är av den anledningen jag håller till i främst vardagsrummet. Jag sitter inte vara vid datorn här, eller framför TVn, men det är även i vardagsrummet jag hamnar när jag lyssnar på musik, när jag läser, när jag pratar i telefon eller när jag blir allmänt upprörd.
Det är av samma anledning jag söker mig till vissa personer och håller fast vid dem trots att jag inser hur jobbig jag måste vara. 
 
5. Jag har en tendens (!) att gå tillbaka och berätta om mina olika erfarenheter oavsett vad.
Jag vet att detta kan verka som att jag försöker fiska efter medlidande, men det gör jag inte. Jag har ingen användning för medlidande -- framför allt inte när den kommer i efterhand. Vad jag däremot söker är förståelse. Jag har varit med om en del, och det har format mig, hur klyschigt det än låter. Jag var aldrig en "riktig" tonåring, och det handlade inte bara om att jag själv valde det (som "riktig" tonåring söp man halvt sönder sig varje -- varannan på sin höjd -- helg). Jag hade mer ansvar som 15-åring än vad vissa kring min nuvarande ålder har.
 
 

Det här med tatueringar

Många har förutfattade meningar om tatueringar.
Det finns de som ser tatueringar som ett tecken på rebelliskt beteende.
Det finns de som ser tatueringar som något gängrelaterat, eller annan kriminell anknytning.
Det finns de som tror att tatuerade personer är farliga och/eller dumma. 
Det finns de som tror att man skaffar tatueringar enbart för att se tuffare ut.
Otroligt nog finns det fortfarande människor som förknippar tatueringar med underklass trots att alla typer av människor skaffar tatueringar och trots att de kan kosta en del. 
En annan förutfattad mening är att så många tatuerar sig och att tatuerade människor inte utmärker sig -- att de inte är unika (just detta snappade jag upp från ett forum).
 
Med det sagt skulle mina tatueringar alltså beskriva mig som en dum kriminell som försöker att se tuffare ut för att kunna dölja att jag är ledsen över att vara en "ounik" underklassare. 
Det där blev en konstig mening, så "dum" kanske inte är helt fel bemärkning i det här sammanhanget, men om sanningen ska fram är jag inte dum. Jag tillhör inte heller ett gäng, jag har inget kriminellt förflutet och jag tillhör inte underklassen. När det kommer till frågan huruvida jag är unik eller inte... Tja, det som gör mig unik är min personlighet, inte mina tatueringar. Jag tvivlar på att någon som tatuerar sig gör det för att bli mer unik. Jag vet i alla fall att jag tatuerat mig för att det varit -- och är! -- ett sätt att uttrycka delar av mig. Man kan inte döma mig utifrån mina tatueringar, men man kan se delar av mig hos dem.

Vad som är ännu värre än förutfattningarna i sig är att det finns personer som anser att tjejer inte ska tatuera sig för att det är okvinnligt och "white trash". Jag gillar inte heller hur många ser på svanktatueringar -- att man ser det som någonting osmakligt; att man ser det som "tramp stamp".
Just när det gäller tatueringar tycker jag att människor har lite väl mycket att säga till om. Visst, tatueringar syns, men när det kommer till kritan är tatueringar personliga. Jag är väl medveten om att mina tatueringar syns, och att de syns ännu mer när jag publicerar bilder, men de är ändå min ensak. Man kan säga detsamma om förhållanden; man ser att två personer är tillsammans när de kysser varandra och oavsett om man tycker att de passar ihop eller inte är det inte rätt att spekulera kring det hela. De två personerna är tillsammans helt enkelt, och det är deras ensak varför de är tillsammans. 
Det är annorlunda med tatueringar, men enligt mig är det samma princip som gäller. Tänk "ja" eller "nej", men inte "usch"  och "fy". 
 
Som tur är tänker inte alla i dessa banor, men det är ändå lite läskigt att veta att så många har så starka åsikter kring tatueringarna i sig mer än personens beteende. Många tar en titt på tatueringar och tror sig veta allt om personen i fråga. Den enda frågan jag kan ställa är vad mina tatueringar säger om mig...?
 

Läsdag

Jag har spenderat hela dagen med att läsa.
Visst, jag har tagit några pauser -- att läsa timmar i streck när det är så pass mörkt som det är nu, och som det varit idag överhuvudtaget, gör mig trött. På våren och sommaren sitter jag ofta utomhus och läser, och det brukar hålla mig pigg. Framför allt när solen är framme.
Under hösten och vintern är det dessutom för kallt för att hålla sig borta från soffan och filten. Filten... Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan den. Jag har tyvärr inte kunnat få användning för värmefilten jag fick av min syster i julklapp; kontakten är inte tillräckligt lång för att filten ska kunna värmas upp. Jag får tyvärr vänta tills granen är utslängd innan jag kan använda den; vardagsrummet är det enda rummet där jag kan få nytta för filten och där jag kan få tag i ett eluttag. När granen inte står i vägen, vill säga.
 
Jag har tagit sådana här dagar flera gånger tidigare.
För mig är det ett bra sätt att koppla av, att återhämta krafterna och att...försvinna för ett tag. Jag har faktiskt varit lite av en hycklare i det avseendet; jag har inte varit tyst om mitt ogillande när det kommer till personer som blir fulla enbart för att kunna försvinna från verkligheten. Mina exakta ord har varit "man inser inte att verkligheten kommer att slå en hårdare". Jag gillar fortfarande inte att man super ner sig själv av den anledningen, men ändå händer det att jag längtar tillbaka till en bok för att kunna försvinna för ett litet tag. Det enda jag kan säga "till mitt försvar" är att det ändå handlar om läsning och inte om att få min lever så förstörd som möjligt innan jag hunnit fylla 25, men det gör inte mig till en mindre hycklare. 
Med det sagt måste jag ändå erkänna att det finns fördelar med att pausa allt som har med verklighet att göra. Det säger ändå jag, som inte ens haft det jobbigt på några som helst sätt de senaste dagarna. Hektiskt på jobbet, ja, men det har inte varit jobbigt. 
 
Jag ska faktiskt fortsätta läsa nu. Jag har ungefär 200 sidor kvar av boken och jag vill gärna hinna läsa ut dem sidorna innan jag jobbar mitt nästa pass nu på lördag. Tror ni jag kommer att lyckas? ;)
Men jag har en fråga att ställa er:
Vad tycker ni om läsning, egentligen, och vad är det som gör att ni tycker så? 
 

3½ timme. 210 minuter. 12 600 sekunder...

...mer eller mindre.
 
 
Det här är den bästa bilden jag har (än så länge); plasten är borttagen, men jag har inte fått till någon bättre bild för det.
 
Jag måste redan nu säga att jag älskar den här tatueringen. Att jag velat ha den under en sådan lång period bidrar såklart, men det är mer än så. Precis som med min ryggtatuering har denna en mer personlig anknytning än mina tidigare tatueringar. Jag tänker dock inte säga vilka de är. Dels för att -- och jag hoppas att ingen tar det personligt! -- jag inte känner att jag har någon skyldighet att göra det. Vissa saker vill jag gärna ha för mig själv, och det gäller för anledningen bakom varför jag skaffade den här tatueringen.
Den främsta anledningen är dock: "Vad spelar det för roll?"
Mina första tatueringar har ingen djup, personlig anknytning, men det betyder inte att de inte har någon betydelse. Bara för att de inte har en djup, någonting-att-gråta-över-betydelse betyder det inte att de är onödiga. Alla mina tatueringar betyder någonting för mig på ett eller annat sätt. Jag skulle aldrig få för mig att skaffa en tatuering bara för att ha en tatuering, bara för att ha någonting att visa upp för att uppnå en viss status. 
Lejonet råkar ha en djupare innebörd, men när det kommer till kritan spelar det ingen roll huruvida djup innebörden är -- i vilket fall som helst skulle den uttrycka en del av mig. Det är allt ni behöver veta; att lejonet är en del av mig, på samma sätt som blomtatueringarna är. 
 
I vilket fall som helst tog det ungefär 3½ timme att få dit den rackaren.
Det är dock svårt att avgöra då vi tog en del pauser. Även om det inte gör ont blir det en påfrestning att tatuera sig. Jag var trött redan innan jag lade mig ner på britsen, och värre blev det med tiden. Med tanke på att jag låg ner blev det svårare att avgöra var mitt blodsocker låg. När man står eller sitter upp kan man märka av det när man blir yr och, i värsta fall, illamående. När man ligger ner har man inte samma möjlighet att känna av det. Det är först när man sätter sig upp som man inser hur mycket blodsocker som gått åt under processen. Tro mig när jag säger att det går åt en del. 
Så jag bad om flera pauser för att kunna klunka i mig lite läsk och även äta lite, med jämna mellanrum. Jag tror att det var bra att jag gjorde det, för när jag lämnade studion kände jag av en viss yrsel. Det blev bättre efter att ha rört lite på mig (det är klart att man blir yr om man legat ner flera timmar för att därefter knalla vidare), men det hade varit värre om mitt blodsocker hade legat vid botten, så att säga.
 
Gjorde det ont?
Allt var inte smärtfritt, det kan jag inte påstå, men det var definitivt inte så illa som jag först trodde det skulle vara. Det gjorde inte ont vid nyckelbenet, ens. Däremot kändes det väldigt obehagligt.
Ni vet den känslan man får i magen när den börjar kurra riktigt ordentligt -- när man känner, inte bara hur tom den är, men också hur den på något sätt vibrerar? Tänk er den känslan koncentrerad kring nyckelbenet.
Värst var dock när konturnålen åkte fram igen efter att ha skuggat upp huvudet. Konturnålen är den som är mest intensiv, och därmed värst i många avseenden, men jag tycker att det är värre att skugga upp då man ofta skuggar upp samma område mer än en gång för att få till rätt nyans/ton. Det kan svida så in i helvete när det sker då man river upp huden gång på gång på gång. När konturerna dras, dras dem mot en "orörd" hud, vilket gör att det inte är så farligt.
Den här gången gjorde det ont då konturnålens intensitet kombinerades med en redan irriterad hud. Det gick över snabbt som tur var, så det kunde ha varit värre. 
 
Jag kan dock inte påstå att det inte var värt det.
Jag är så nöjd med tatuerarens arbete. Inte främst för att jag tyckte att slutresultatet blev bättre än väntat! Dessutom är det inte värsta över än. Det värsta kommer efter ungefär en vecka då läkningsprocessen sätter igång på allvar. Det är då, och ungefär en vecka framåt, som tatueringen kliar som mest. Det värsta är vetskapen om att man inte får klia, och det i sig gör att det kliar ännu mer.
Det är priset man får ta för någonting som ska vara livet ut ;)
 

1 januari, 2013

Jag kommer ihåg att jag tittade på något TV-program där man sade att inledningen av ett nytt år beskriver hur ens år kommer att bli. Om det är sant kommer mitt år bli smärtsamt och fullt av musik. Jag inledde året med att lyssna på ett gäng låtar och när jag vaknade imorse blev jag tvungen att linda in handen.
Natten till igår hade jag rullat runt i sängen i sömnen (det hade varit en hektisk och ångestfylld dag som påverkade mina drömmar) och på något vänster hade jag rullat över min hand. Den var spänd igår, men det var inget jag inte kunde leva med. Däremot blev det värre nu inatt -- jag vaknade flera gånger av att handen värkte, och värre var det imorse. Efter att ha avslutat mitt arbetsskift var handen långt ifrån bättre då jag varit illa tvungen att använda den flera gånger (det är jobbigt att skada händer och handleder överhuvudtaget då man förlitar sig så mycket på dem, och att som högerhänt skada högerhanden blir verkligen pricken över i:et). 
Jag mådde illa ett bra tag under kvällen p.g.a. smärtan, trots smärtstillande. Jag tog en Ibumetin för ett par timmar sedan, och den hjälpte knappt. En del av mig blev sugen på att ta en smärtstillande jag fick utskriven för drygt ett år sedan (då i samband med att jag stukat foten). De fungerar i alla fall, men biverkningarna är inget jag vill utstå igen. Tror jag... I vilket fall som helst skulle jag föredra migrän+mensverk över detta. Hur smärtsamt dessa än är vet jag att smärtorna är över efter en dag. Jag kan inte säga detsamma om handen.
 
Men jag tänker lägga allt det åt sidan och blicka framåt.
Imorgon -- om 13 timmar -- ska jag tatuera mig. Jag säger bara en sak; ÄNTLIGEN! Just denna tatuering har jag velat ha i fyra månader, och den här typen av motiv har jag velat ha i över ett år. Det är först nu jag har råd med den, och... Ja, vad kan jag säga? Jag ser fram emot detta mer än vad jag såg fram emot Muse-konserten. 
Jag vet att jag tjatat mycket om detta, men jag kan inte hjälpa det! Jag vet inte hur stor tatueringen kommer bli riktigt än, även om jag och tatueraren pratat om det, men jag kan tänka mig att det kan komma att göra ont. Framför allt om den hamnar över nyckelbenet. Å andra sidan har jag tatueringar på några av de mest smärtsamma ställena och jag har inte tyckt att det gjort vidare ont att göra dem -- visst, det har svidit en hel del, men det har inte varit mer än vad jag kunnat hantera. Den som var värst var definitivt foten (där är det inget snack om saken!) men där handlade det mer om att det inte bara var foten som sved när nålen trängde in under huden -- jag kunde känna av det i hela benet, vilket var något obehagligt. 
 
Nej, nu ska jag försöka sova så att jag kan vakna upp utvilad i god tid. Om inte annat kommer jag sannolikt slockna om tio minuter i vilket fall som helst, och det skulle vara skönt om jag somnade i min säng iförd pyjamas mer än i soffan iförd svettiga kläder. 
 
Jag hoppas att ni fått en bra inledning på året!