Lite sista-dagen-läsning

Jag kan inte tro att det är mars imorgon!
Det är när jag tittar ut genom fönstret som jag tänker att det kan stämma, men annars... Nej! --hur kan det vara mars redan? Det är inte klokt vad tiden flyger förbi.
 
Jag sitter och läser, som jag gjort mycket den senaste tiden.
Det beror dels på att jag har tid och ork att läsa, till skillnad från när jag pluggade, men främst på att jag älskar statistiken som presenteras för mig varje gång jag loggar in på Goodreads. Jag har satt upp som mål att läsa 50 böcker under det här året. Just för den här månaden är jag nu fem böcker före schemat. Jag är snart klar med en bok som jag påbörjade för några timmar sedan (en väldigt teoretisk bok som jag trodde skulle vara intressant, men för att ha ordet "stereotyper" i titeln talar den väldigt lite om just stereotyper -- tro mig när jag säger att jag känner mig lurad; det var just det ordet som fick mig att vilja läsa boken från första början). Jag ska sedan sätta mig ner och läsa en pjäs av Oscar Wilde innan det blir mars. Jag hoppas nämligen att kunna få upp statistiken från "5 books ahead of schedule" till "7 book [...]". Tror ni att jag kan lyckas med det?
Tja, jag trodde det under eftermiddagen, men nu är jag inte fullt lika säker. Om boken jag läser nu faktiskt handlat om, och tagit upp problemet med, stereotyper skulle jag redan haft den utläst. Nu håller jag på att somna, och jag är irriterad på författaren aldrig verkar komma till skott med någonting. Han nämner stereotyper lite här och där, men det kapitell som skulle tala om varför man använder sig av stereotyper fokuserar istället på vikten av att kategorisera. Jag vet att kategorisering leder till stereotypa bilder, men det om man ska skriva en bok om stereotyper ska man banne mig göra det istället för att nämna det i förbi farten lite här och var. 
 
Nej, jag ska inte gå in alltför mycket på det just nu...
Vad har hänt annars idag då?
Jag träffade Natta över en snabb lunch. Jag kan inte säga så mycket mer om det då vi bara spenderade 1½ timme tillsammans, men så är det när man har bråttom iväg någonstans, och 1½ timme är bättre än ingenting. Trots att det inte finns mycket att berätta om det var det trevligt. Inte bara att träffa Natta utan också att kunna komma ut lite i solskenet, eller komma ut överhuvudtaget.
 
Det var det, det, så nu blir det bara att fortsätta läsa ;)
 

Vanilla cupcakes with raspberry frosting

 
 
Gissa vad jag har gjort idag?
Jag måste säga att det blev riktigt gott, framför allt med tanke på att det var första gången jag testade på detta och med tanke på att jag inte följde ett faktiskt recept; jag testade mig fram och det gick bra, om man bortser från att frostingen blev lite rinnig (men den höll formen, i alla fall).
 
Jag ska försöka göra det här igen någon gång (jag vill inte säga "snart", för vem vet när jag får lust att baka igen), och om resultatet blir bättre då kommer jag säkert slänga upp något recept.
 

A walk down the Memory Lane

Jag har verkligen haft ett par underbara dagar!
Linn och Tessan drog med mig ut på bio igår efter jobbet (jag slutade väldigt tidigt), och...ja, vad kan jag säga? Det behövdes verkligen. Jag föredrar nästan att vara hemma och titta på film, men det är bra härligt med bio det också, och med tanke på att jag inte hade varit på bio sedan november innan var det verkligen på tiden att det blev av. 
Och skönt var det också.
Jag gillar att vara hemma och läsa, men man kommer till en punkt där man inte inser hur illa man behöver komma hemifrån förrän man verkligen kommer hemifrån. Visserligen ska jag vara hemma imorgon (jag har lite att läsa ikapp), men på torsdag ska jag träffa Natta över en lunch så då blir det också att komma hemifrån. 
 
Jag kan inte påstå att jag inte varit energifull de senaste dagarna heller, vilket bara kan förklaras av en sak -- solen. Den var inte framme länge idag, även om den kikade fram genom molnen imorse. Däremot var den framme hela dagen igår. Det var som många skrev på Facebook; Den har varit varmt välkommen!
Det är svårt att vara trött och seg när solen är framme och när den skiner så starkt att man funderar på att rota fram solglasögonen. Även om det är lite tidigt att ropa "hej" är det ändå skönt att veta att våren snart är på ingång. Visst, jag ser inte fram emot pollensäsongen, men hur kan man motstå allt det andra? De ljusare dagarna, kvällarna och även mornarna? De kvittrande fåglarna? Gräset och skogarna som blir allt grönare? Tygskorna som kommer fram, så att man slipper krångla med vinterkängorna? Uteserveringarna? Och körsbärsblommen? 
 
Däremot är jag rätt trött av två anledningar; både igår och idag har jag varit vaken sedan innan klockan sex på morgonen, och båda nätterna har jag inte alls fått tillräckligt med sömn. Ironiskt nog p.g.a. att jag varit energisk. Det är lite skönt att vara ledig de kommande dagarna av den anledningen; när man bara fått drygt åtta timmars sömn sammanlagt de senaste två nätterna behöver man sova ut lite grann. 
Inte nog med det -- jag har även hyrt ett par barnfilmer jag tittade på som liten. Jag har precis tittat klart på Pinocchio, och det är nästintill förundransvärt hur mycket jag kom ihåg av den. Jag kom ihåg hur han kom till liv och att han hamnade först på ön och sedan i valen, men jag kom inte ihåg hur han hamnade där. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag inte sett filmen på säkert 16 år. 
De kommande dagarna ska jag även fortsätta med Dumbo. Den kommer jag defintivt inte ihåg, men samtidig har jag inte sett den på jag-vet-inte-hur-länge. 
 
Det är så kul att titta på filmer man såg på som barn. Om inte annat är det en underbar nostalgitripp.
 

Subtle signs

 
 
 
Än är det lite för tidigt att säga att våren är på väg, men det vore fel att säga att vintern håller i sig då den börjar släppa taget.
Små knopar har börjat dyka upp på träden, man kan höra mer fågelkvitter nu än för en månad sedan (eller är det bara jag?) och främst av allt är det fortfarande ljust ute klockan fem på kvällen. 
 
Jag älskar vintern, men åh, vad jag längtar till våren!
 

Söndag

Det är inte klokt vad tiden går snabbt!
Jag upplever det som så, i alla fall; jag har precis vant mig vid att det är 2013 (jag skriver inte längre "2012" när jag skriver datum), men att det snart är mars... Jag vet inte var tiden rinner iväg någonstans, men för första gången på länge har jag inget emot det. Under sista året på gymnasiet var jag lite halft rädd för jag visste inte vad jag skulle söka till för program på universitetet. Jag valde därför en kurs på ett år, så jag slapp våndas ett litet tag för vad jag skulle söka "härnäst". 
Året därpå fick jag samma problem, men jag valde en ny kurs. Det gick ett halvår innan jag stod inför samma dilemma igen och förra året... Det var nog det värsta jag varit med om då jag inte alls ville plugga men då jag samtidigt fick höra att jag inte var bättre på någonting annat än det teoretiska fältet. Jag fick höra att jag inte alls var praktiskt lagd och att jag inte skulle klara av att jobba, men det var just det jag ville. 
 
Nu har jag ett jobb.
Jag tror inte att jag kommer att vara kvar där för alltid, men jag har ett jobb och det bästa av allt är att jag faktiskt trivs där. Inte nog med det är jag bra på det. Jag kan inte säga att jag är bättre än någon annan, men jag är inte dålig på det jag gör. Om allt går som det ska har jag (förhoppningsvis!) en fast anställning att se fram emot nästa månad.
Det är faktiskt i dessa lägen jag inte kan sluta tänka på den astrologiska beskrivningen för mitt stjärntecken (Lejonet). Jag kan inte säga att jag tror på horoskop/astrologi, men det är läskigt hur väl vissa beskrivningar kan stämma in -- framför allt på mig. Samtidigt vet jag att man måste ta det med en nypa salt. 
Just Lejonet beskrivs som ambitiöst och som tar sig ann utmaningar med all sin energi och kraft då denne strävar efter att vara den bäste.
Jag kan inte säga att jag strävar att vara bäst, men jag strävar efter att bli så bra jag kan oavsett vad det gäller. Annars känner jag att beskrivningen stämmer rätt bra, och tyvärr är min ambitiösa sida någonting som många ofta glömmer bort (främst för att jag saknar större ambitioner, men det är en annan femma). Det är någonting som kan vara rätt synd; att jag kan överraska andra, inte genom att vara riktigt duktig, men att vara duktig överhuvudtaget. 
 
Någonting annat som sägs om Lejonets tecken är att denne har svårt att spara pengar -- att det enda som är större än ett Lejons hjärta är dess hög med räkningar (om denne handlat på krediter/via Internet). 
Jag kan inte påstå att det är någonting jag känner igen mig i. Inte för tillfället, men vem vet, det kanske hinner ändras de kommande åren. 
Jag får in min lön imorgon, men jag har fortfarande kvar en del från förra månadens lön. Förra månaden hade jag 36 kronor kvar på mitt konto innan lönen ramlade in. Nu har jag nästan 2 000 kvar, så frågan är om jag ska försöka lyxa till det lite när det kommer till middagen eller om jag ska fortsätta hålla taget om dessa pengar. 
 

När jag inte orkar med min egen hjärna

Jag hade det väldigt roligt i natt; jag kunde inte somna. Det var först efter fyra imorse som jag somnade, och jag vaknade snabbt igen. Som tur var kunde jag somna om, men jag undrar verkligen om det hjälpte. När man somnar efter fyra på morgonen, ska upp halv åtta och och vaknar däremellan känns det nästan som att jag lika gärna kunde ha gått upp från första början.
 
Ibland gillar jag verkligen inte min hjärna.
Det är svårt att förklara det, men jag har en viss förmåga att tänka på flera saker på en och samma gång. Det har varit behändigt vid problemlösningar av olika slag (jag lyckades lista ut att ordet var "tandställning" när jag och några klasskamrater körde "Hänga Gubbe" trots att bara tre bokstäver var utplacerade -- L:en och G:et). Tyvärr är det också det som stressat mig som attan under ett prov; samtidigt som jag kunnat besvara frågorna på provet har en rad andra tankar farit runt omkring i huvudet. Värre blev det när folk gick ut i omgångar när jag bara tagit mig igenom halva provet.
Ibland när jag ska sova händer det också; att jag börjar tänka på allt och inget, och det finns inget som stoppar det. Jag har kunnat ha tre olika tanketrådar (när en fjärde försökt ta sig in i bilden har den smält ihop med en annan), hoppat mellan dem, och ändå vetat vilken tråd jag befinner mig på. I vissa fall har jag befunnit mig på alla tre samtidigt. I de lägena har det känts som att mina tankar har egna tankar som i sin tur har egna tankar. Ju längre "ner" man kommer, desto tystare blir de tankarna, men jag märker av att alla tre trådar finns. 
 
Som jag sade är det svårt att förklara hur jag menar, och det skulle inte förvåna mig om ingen förstod. Jag förstår det inte ens själv riktigt, och det är just det som är det värsta. Det har hindrat mig från att kunna koncentrera mig på en sak, även om jag blivit duktig på att sköta flera saker samtidigt (inte multitasking, för det kräver viss koncentration, men det har lärt mig att ta in flera olika intryck på en och samma gång), men samtidigt kan jag lösa problemlösningar av olika slag utan större problem. Bara det är motsägelsefullt, så nej, det är inte konstigt om ni inte förstår det. 
 
Ingen kan någonsin sluta tänka helt, men ska det alltid gå i högvarv på detta sätt?
Det här är inte första gången jag legat sömnlös p.g.a. min hyperaktiva hjärna. Många tror att jag ligger och grubblar över något jag är orolig över. Visst har det hänt några gånger, men inte så många gånger man skulle kunna tro. Inför en tentaskrivning förra året som jag inte heller, men jag var inte orolig över tentan förrän jag skulle sätta mig ner och skriva den (man blir lite orolig över sin egen förmåga när man bara sovit 1½ timme, om ens det!). Jag låg bara i min säng och tänkte.
Samma sak hände fler gånger förra våren.
Samma sak hände ett par gånger i somras.
Det har hänt ett flertal gånger under hösten.
Och även vintern.
Och såklart i natt.
 
Som jag skrev har jag svårt att koncentrera mig på en sak, vilket gör att jag inte kan fokusera på att försöka somna. Jag har nämligen fått det som tips, och det har inte gått. Men jag undrar om det är någonting som funkar rent generellt överhuvudtaget -- om man ständigt fokuserar på att somna blir man medveten om att man inte sover och det är tillräckligt mycket för att hålla en vaken. Eller...?
 
Jag vet banne mig inte vad jag ska göra, snart.
Det blir inte bättre av att läsa; ibland ger det motsatt effekt. Det hjälper inte att skriva, det hjälper inte att ta en paus, det hjälper inte att jag tagit en promenad tidigare (att inte kunna somna p.g.a. rastlöshet är illa, men då vet man i alla fall vad man ska/kan göra), att jag tänker på en lugn plats (det är just tänkande jag vill undvika) och uppenbarligen hjälper det inte att ligga kvar i sängen och hoppas på det bästa. 
 
Vad är ert bästa tips för någon som har problem med att sova?
 

Än är året inte över...

 
Källa: Bortglömd
 
När jag såg att Muse gått ut med nya datum för Finland- och Norgespelningarna tidigare i år (eller var det i slutet av december?) trodde jag att ett/några Sverigedatum skulle dyka upp, så jag var lite besviken ett tag, men som jag skrev som rubrik: "Än är året inte över".
Jag kan inte förneka att jag fortfarande är lite ledsen över att Muse inte kom till Sverige i vintras; främst för att de inte kommer komma överhuvudtaget (såsom det ser ut nu). Jag hoppas inte längre, även om jag ibland kikar in på deras hemsida bara för att vara helt säker. Men det kanske löser sig ändå; vem vet, det kanske blir en resa till Oslo i slutet av juli, vem vet? Det var Linns idé, och det är ingen dålig idé!
Om inte annat har jag och Natta pratat lite ytligt om att försöka boka biljetter till Bon Jovi i maj. Det är fortfarande någonting jag inte kan tro -- inte bara kommer dem till Stockholm, men de kommer perfekt till (för)sommaren. Just maj är min favoritmånad och med tanke på att de ska spela på Stadion... Åh, det skulle verkligen vara underbart att vara där (om det är soligt vill säga; jag må gilla regn, men då brukar jag promenera i det mer än att bara stå/sitta).
 
Jag hoppas verkligen på att kunna se båda banden.
Om inte annat hoppas jag att jag kommer kunna se ett av dem.
Men återigen, året är inte över och vad som helst kan hända. Men jag tänker ändå hoppas på det här.
 

När fördomar kallas vetskap

Igår var jag så glad över att jag hittat ett sätt att kunna registrera mig för att kunna donera benmärg -- den främsta anledningen var att det var betydigt enklare än jag trodde att det skulle vara. Det enda som egentligen krävs är att man fyller i en hälsodeklaration och skickar in den via brev. Det är inget svårt med det, men när jag läste igenom hälsodeklarationen stötte på dessa frågor:
 
"För män: Har du haft sex med någon annan man de senaste fem åren?
 
För kvinnor: Har du under de senaste 12 månaderna haft sex med någon man som har haft sex med en annan man under de senaste fem åren?"
 

Jag vet att det var bland homosexuella män man upptäckte HIV/AIDS (i USA kallades sjukdomen GRID -- Gay-Related Immune Deficiency), men jag vet också att man fann det bland drogmissbrukare -- framför allt heroinister då de injicerade droger med redan använda nålar. Det blir därför konstigt att man ställa frågan om man, som man, haft sex med en annan man eller om man som kvinna haft sex med en man som haft sex med en annan man (jisses vad många "man" det blev i den meningen). Man kan lika gärna ställa frågan "Har du haft sex med någon som injicerat droger de senaste fem åren?". Det gör man inte, även om man ställer sig frågan gällande 12 månader; Varför är det fem år för den ena "saken" och 12 månader för den andra?
 
Det som också förvånar mig är att dessa fördomar fortfarande finns kvar --  30 år senare.
Rent teoretiskt vet vi att vem som helst kan drabbas av HIV. Vi vet att det inte enbart är homosexuella män och att "homo-sexet" inte är orsaken bakom viruset. Om så var fallet skulle det ändå finnas mer-än-några heterosexuella som insjuknar.
Rent teoretiskt vet vi att HIV är en sjukdom som sprids via sexuella kontakter och även via blod, och detta är inte centrerat kring enbart homosexuella/bisexuella män. Vad spelar det för roll om man som man haft sex med en annan man om båda testats negativt för HIV? 
 
Dessutom testas blodet hur man än vrider och vänder på det.
Låt oss säga att jag skulle ha HIV. Det skulle först synas i blodet tre månader efter kontakten med sjukdomen, vilket betyder att jag skulle testas negativt för det under den första månaden. Ingen skulle då bry sig om att ifrågasätta att mitt blod doneras, men om jag skulle donera blod skulle det ändå testas några månader senare för att man ska vara helt säker på att det är rent.
Man går ändå igenom alla denna process för var och en av oss, så varför exkludera homo-/bisexuella män rakt upp och ner? Är det för att slippa gå igenom en svår process för att man "vet" att detta blod kommer vara oanvändbart, och att man bygger denna "vetskap" på ingenting annat än fördomar? 
Det som irriterar mig mest med allt det här är inte bara att man mer eller mindre kallar fördomar för "vetskap"; man har flera gånger gått ut med att det är blodbrist och att man söker fler blodgivare. Det finns säkert tiotusentals, om inte hundratusentals, som kan tänka sig att ge blod, men som inte får det för att det fortfarande finns starka fördomar. Lägger man dem åt sidan skulle bristen på blodgivare inte vara lika stor. Vem vet, det kanske inte skulle finnas någon brist överhuvudtaget!
 
Jag har försökt ha den här diskussionen tidigare med några personer som har någon form av anknytning till sjukvården och jag har blivit bemött på liknande sätt; Att man upptäckte HIV bland bögar och därför får dem inte donera blod.
Jag tror att vi alla kan enas om den punkten, men det som sedan hänt är att dessa försvarat det system vi har nu och argumenterat för att homosexuella män inte ska få donera blod. En sade till och med att det bara är för dem att gå i celibat så kan de donera. 
 
När det kommer till kritan finns det inget bra argument för att inte låta homo-/bisexuella män (eller män som bara varit sexuellt experimentella) donera blod, eller benmärg. Det enda som egentligen kommer i vägen är fördomar. 
Och vi vet ju alla att fördomar har haft en bra påverkan under historiens gång...
 
Jag önskar verkligen att jag kunde skriva mer om detta, men jag kan inte. För mig är det bara en självklarhet att inte neka män som legat med män denna möjlighet. För mig är det så självklart att jag inte ens kan föra argument på ett bra sätt -- för mig är det lika självklart som att inte lägga handen på en varm platta. 
Jag har rent utav försökt googla fram några argument för "nekandet", eller vettiga anledningar bakom det. Men jag hittar inga, så jag kan väl bara anta att dessa inte finns. Det närmsta argument jag hittat är att män som har (haft) sex med andra män utgör en riskgrupp när det kommer till könssjukdomar, men enligt min mening gäller det alla som haft oskyddat sex -- jag vet inte om statistiken har börjat gå ner nu/än eller inte, men jag vet att det ägde en stor ökning när det kom till antalet personer som smittats med klamydia för några år sedan. 
Kort sagt finns det inga (bra) anledningar till varför man ska nekahomo-/bisexuella män denna möjlighet. 
Så varför gör man det?
 

Snart är det fredag

Jag ser verkligen fram emot de kommande dagarna; jag är ledig imorgon och fredag. Visserligen jobbar jag på lördag, men det är ett pass som brukar vara lugnt utan att vara tråkigt vilket faller mig i smaken och så är jag ledig igen på söndag.
Det har varit en bra vecka, överhuvudtaget, även om jag önskar att det varit lite bättre väder. Jag har tagit några promenader (en igår kväll, när det snöade, och när jag varit påväg hem från jobbet -- det är en mysig promenadväg från "bortabutiken" och pendeltåget), så på den fronten är det inga större problem. Men jag saknar att kunna ta bilder. Det är inte bara det att det är grått -- det är livlöst. Jag saknar att ha min kamera med mig på mina promenader, och jag saknar att kunna ta bra-för-att-vara-jag bilder. Det jag kan trösta mig med är att det snart är vår; att molnen kommer att släppa fram solen lite fler dagar och att knopparna på träden kommer att komma fram. Någonting annat jag har att se fram emot är besöket hos Vårdcentralen när jag ber dem om recept för min allergimedicin. Den dagen, den sorgen...
 
Apropå saker att se fram emot; Jag har fått det bekräftat att min pollenallergi inte är ett hinder för att jag ska kunna donera blod. 
Kan ni tänka er hur glad jag är? Jag har alltid trott att det har varit ett hinder för mig, för att jag flera gånger fått höra det från olika håll, men det stämmer inte. De hade fel -- jag hade fel -- och jag kunde inte varit gladare över det. Jag kan donera blod! :D
Dock kan jag inte göra det på ett tag då jag nyligen varit förkyld (man får inte ha haft infektioner i kroppen på en månad, tror jag att det var), men snart så. 
 
Kommer jag strunta i att donera hår? Nej.
Mitt främsta skäl för att börja spara ut mitt hår, efter att ha haft det rött ett par månader, var just för att jag då inte trodde att jag kunde donera blod. Jag kände att jag ville donera någonting annat än pengar, och det som fanns kvar var hår och benmärg. Jag började med håret, för att det verkar lättare, men även nu när jag vet att jag kan donera blod tänker jag inte ge upp tanken om att donera hår. Jag har trots allt sparat ut mitt hår i 1½ år. Håret har vuxit ner till axlarna, vilket kan jämföras med den centimeters längd jag hade efter att ha klippt det. Jag har kommit en bit på vägen, så varför ge upp nu? ;)
Dessutom hittade jag information om hur man anmäler sig för att bli benmärgsdonator. Jag hittade det för två minuter sedan, och det är så pass busenkelt att det är det första jag ska göra imorgon. Om jag kommer ihåg det vill säga. 
 
Nämnde jag att jag haft en bra vecka?
Nu är det säkert att säga att den blivit betydligt bättre!
 

Det finns en anledning...

Jag gillar verkligen att läsa.
Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag nämnt det på bloggen tidigare, och jag kommer nämna det fler gånger. Att läsa är ett av de, för mig, bästa sätten att koppla av. Att skriva och lyssna på musik är två andra sätt. Att titta på TV brukar inte bidra med så mycket; jag har främst på det för att ha ett bakgrundsljud när jag sitter vid datorn och skriver. Det ljudet behöver jag inte lägga märke till, men det är tillräckligt mycket för att jag inte ska fastna i mina tankespiraler. Detsamma kan jag inte säga om musik; när jag lyssnar på en låt vill jag försöka lägga märke till texten och stämningen. 
 
Just att läsa är så enkelt, på något sätt. 
Jag behöver inte tänka så mycket. När jag skriver behöver jag antingen tänka ut vad jag behöver skriva (det händer ibland) men främst på hur jag ska formulera mig. Det är det som är svårast för min del; att hitta de rätta orden som bäst beskriver det jag vill få fram. Jag tycker att det är så svårt att göra det på svenska då man har så få ord att "leka" med, till skillnad från engelska. Det har hänt flera gånger att jag försökt skriva inlägg på engelska (jag har publicerat ett fåtal), men jag blir så pass självmedveten om mitt språk att jag blir orolig över mina formuleringar och det slutar med att jag raderar alltihop.
Att lyssna på musik kräver inte heller så mycket tankekraft, men det ger mig energi. Det har sina fördelar -- inte minst då jag är trött och behöver piggas upp med några bra låtar -- och det får mig att koppla av på ett sätt som gör att stressen försvinner eller dämpas. Däremot lugnar det inte ner mig. Jag kan inte lyssna på musik precis innan jag ska sova då jag blir alltför uppspelt. Att lyssna på musik är inte heller något jag kan göra när jag känner att jag behöver slappna av. 
Så istället läser jag och förlorar mig själv i scenerna jag ser spelas framför mig. När jag läser föreställer jag mig alltid att jag befinner mig där -- jag försöker se personerna så tydligt som möjligt, försöker föreställa mig deras röster (av någon anledning har jag lättare att föreställa männens röster än kvinnornas -- av någon anledning får alla kvinnliga karaktärer min röst) och den miljö de befinner sig i. Det blir min personliga bioföreställning, så att säga. Det krävs inte så pass mycket att jag hakar mig fast vid detaljer och hamnar i en spiral av tankegångar (som när jag skriver), men det är tillräckligt mycket för att jag/min hjärna ska stimuleras så att jag kan sova utan att hålla mig vaken p.g.a. alla tankar som far runt.
 
Med tanke på att jag inte längre går i skolan får jag en större lust att läsa också. Studentlitteraturen är allt annat än lätt, och när man väl får lite tid över till sig själv vill man knappt se röken av en bok för att man är trött på att se text överhuvudtaget. Men nu när jag jobbar... Inte bara finner jag mer tid för mig själv (visst, jag jobbar fler gånger i veckan än vad jag någonsin var i skolan, men jobbet tar jag inte med mig hem som med skolan, då i form av läxor) men jag finner även större lust. 
Men det finns mer än det som gjort att jag läst så mycket den senaste tiden.
Jag är medlem på Goodreads, och där har jag satt upp ett mål att läsa 50 böcker under det här året. För mig är det en utmaning -- det är ingen svår uppgift men det är tillräckligt stort för att jag ska ha någonting att sträva mot. 50 böcker på 12 månader. Tror ni att jag kan klara det?
Jag trodde inte det först, men bara att se statistiken över det sporrar mig att läsa mer. Bara på 1½ månad har jag läst ut 10 böcker (visserligen är några av dem oerhört tunna) och jag håller just nu på med bok nr. 11 OCH 12 (en av dessa är en pjäs som jag kommer ha läst ut under kvällen).
 
Jag har under den senaste tiden nämnt mycket att jag vill/ska läsa, och det beror helt enkelt på att jag utmanat mig själv. Jag har också en statistik som stirrar mig rakt upp i ansiktet så fort jag loggar in på Goodreads och den sporrar mig att inte försöka skjuta upp på det hela. Det är det som sporrar mig till att läsa mer och mer, och att veta att jag är "4 books ahead of schedule" gör det hela beytdligt bättre. Det betyder att jag är på rätt väg och att veta att jag är några böcker före schemat gör inte att jag saktar ner. Tvärtom vill jag att den siffran ska bli allt högre -- det sista jag vill är att den går ner till "2 books" eller något. 
 
Jag har stött på bloggare som försökt lägga upp läsutmaningar för andra. Först måste jag säga att jag älskar den idén och initiativet, men jag tror att man behöver mer än så. Jag tror att man behöver utmana sig själv lite också genom att själv hitta på ett mål och själv nå det. 
Mitt mål för i år är att läsa minst 50 böcker.
Det är ett litet mål, men det är fortfarande mitt mål, och jag kan bara tänka mig hur glad och lättad jag blir när jag väl når det.
 
Vilka är era mål för i år/rent generellt?
 
 

Jobbigaa lördag/Underbara lördag

Å ena sidan har dagen varit...smärtsam.
Jag försöker formulera mig på ett sätt som inte överdriver det hela, men det var smärtsamt. Gårdagens pass var hårdare än jag trodde. Jag har aldrig varit med om någonting liknande tidigare, och jag har ändå fått arbeta på en löningsfredag. 
Igår, efter att ha kommit hem, bultade mina fötter. Det är inte ovanligt med tanke på hur långa de passen är och med tanke på att man inte kan sätta sig ner och ta det lugnt. Men när jag vaknade imorse värkte mina ben. Det gjorde så ont i mina vader att det, ett tag, gjorde ont att stå upp. Så ni kan tänka er vilken härlig känsla det var för mig på jobbet tidigare idag då jag hamnade i ett läge där jag behövde sätta mig ner på huk. Ovanpå det fick jag knappt någon sömn så jag har varit trött hela dagen.
Å andra sidan kan jag inte påstå att jag har någon egentlig rätt att klaga.
Jag skulle egentligen inte ha jobbat idag, men jag hoppade in några timmar på morgonen för en av tjejerna som firade en släktings födelsedag igårkväll. Hon tog över passet efter drygt tre timmar och trots att jag hade riktigt ont i benen då känner jag inte att jag har mycket att vara otacksam över. Det är väldigt få som enbart behöver arbeta några timmar för att sedan gå hem, eller hur? Dessutom öppnade jag, vilket gjorde att hela min dag var öppen för annat när jag var klar. Efter att ha suttit ner, samt stretchat+masserat mina vader, känns det betydigt bättre. 
Det bästa var nog på kvällen då jag ställde mig och lagade till en god middag (som hade varit ännu godare om jag kommit ihåg att köpa svartpeppar) trots att jag, en kvart innan jag skar upp grönsakerna, kände att jag inte orkade laga mat -- jag tog tag i det ändå, och det blev riktigt lyckat!
 
På så sätt är det knepigt att "kategorisera" dagen; Har den varit bra eller dålig? När man lägger upp det svart mot vitt skulle man kunna säga att det har varit både och, men på något konstigt sätt känns även det som fel benämning. Samtidigt kan jag inte säga varken eller. Jag antar att jag hamnar i "mitten"; om ni ser fyra pilar framför er som förts samman till en symbol kan ni tänka er att "bra" hamnar på pilen som pekar åt vänster, och "dålig" är den pil som pekar åt höger. Tänk er också att pilen som pekar upp är "både och" och den som pekar ner är "varken eller". Jag skulle säga att min dag befinner sig vid dessa pilarsmittpunkt -- den punkt som inte får någon pil riktad mot sig. Den punkt som saknar riktning.
 
Nej, det är natt nu, jag har haft en lång dag och jag ser fram emot att kunna sova ut imorgon. 
Enligt schema ska jag inte jobba igen förrän på onsdag. Vanligtvis brukar jag inte se fram emot att ha så många dagar ledigt, men nu känner jag att jag verkligen behöver det. Jag har jobbat mer de senaste veckorna än vad jag är van vid. De senaste veckorna har jag rent utav jobbat mer än några av de som arbetat i butikerna längst, vilket känns lite kul samtidigt som det tar på krafterna. 
Förhoppningsvis kan jag få tillräckligt mycket sömn och vila. 
Förhoppningsvis kommer jag ner i en djupare sömn också och att mardrömmarna håller sig borta.
 

Mindre gudomliga fredag

Förra fredagen var så underbar.
Jag var ledig. Jag kunde läsa. Jag kunde titta på film och TV-serier. 
Visserligen läste jag lite idag, och jag tittade lite på TV under eftermiddagen, men sedan var det jobbet som kallade. 
Jag trivs fortfarande på mitt jobb, men fredagkvällar är alltid jobbiga. Det är så många kunder som kommer in då, och ovanpå det faller det längsta kvällspasset in då. Inom loppet av åtta timmar kunde jag bara sätta mig ner två gånger, och det var när jag var på toaletten. Vid ett tillfälle var det så hektiskt att jag önskade (inte nästan; jag gjorde det innerligt) att jag kunde få en allergisk reaktion. Visserligen tror jag inte att det hade gjort någon större skillnad då jag alltid har medicinen med mig och då alla i min närhet vet om det. Jag skulle inte komma undan att använda den och det skulle göra mig bättre.
Men ett tag var det en lockande tanke.
 
Imorgon blir det lite jobb igen. Morgonpasset.
Jag ska bara jobba några timmar innan en kollega byter av mig, men vi får se hur mycket sömn jag får. Det är faktiskt det jag oroar mig mest över, så självcentrerad som jag ibland kan vara. Det är alltid jobbigt att försöka varva ner efter ett pass, framför allt ett sådant hektiskt som detta, och det är svårt att komma i säng i tid. Ännu svårare är det att försöka somna med vetskapen om att man måste upp imorgon. Det jag ska försöka göra nu är att tänka att fem timmars sömn är bättre än inget. Då går det bra att jag går och lägger mig klockan fyra imorgon bitti. Tro mig, det finns ingen chans att jag kommer orka hålla mig vaken så länge, men om så blir fallet... ;) 
 
Trevlig helg på er! 
 

Happy Valentine's Day

 
It's not the best playlist -- trust me, I know.
(In my defence, though I made it in less than two hours)
Enjoy
 
Sweet Disposition -- The Temper Trap
 
Distance -- Christina Perri feat. Jason Mraz
 
Collide -- Howie Day
 
Hanging By A Moment -- Life House 
 
Because The Night -- Patti Smith Group
 
Back To You -- John Mayer
 
Baby I'm Yours -- Arctic Monkeys 
 
The One I Love -- David Gray
 
Iris -- Goo Goo Dolls
 
You Give Me Something -- James Morrison
 
All My Heart -- Sleeping With Sirens
 
This Guy's In Love With You -- Herb Alpert
 
Curly Sue -- Takida
 
With Or Without You -- U2
 
Bridge Over Troubled Water -- Simon & Garfunkel
 
I Can't Make You Love Me -- Bon Iver
 
I For You -- The All-American Rejects
 
Passenger Seat -- Death Cab For Cutie
 
Please, Please, Please, Let Me Get What I Want -- The Smiths
 
Somebody To Love -- Queen 
 
Happy Valentine's Day! 
 

"Roses are red, violets are blue..."

Vad är bättre än "Roses are red, violets are blue"-dikter på Alla Hjärtans Dag? 
Tja -- om ni frågar mig -- det mesta, så därför har jag letat upp några parodier som baseras på de kända raderna (de flesta har jag hittat från olika forum, men en kommer från en TV-serie och ytterligare en från en film)
 
-Roses are red, violets are blue
Milk, eggs, coffe
 
 
-Roses are red, violets are blue
I suck at poems. Nice ass.
 
-Roses are red, violets are blue
Vodka costs less than dinner for two
 
-Roses are red, violets are blue
In Soviet Russia poems write you
 
-Roses are red, violets are blue
Oh snap!
 
-Roses are red, violets are blue
This is not a haiku
 
-Roses are red, violets are blue
I know Kung-Fu
 
-Roses are red, violets are blue
I love farm animals
Moo, moo!
 
-Roses are red, violets are blue
Violets aren't blue
They're f**king purple
 
-Roses are red, violets are blue
Fuck you, whore
 
 
-Roses are red, violets are blue
This poem makes no sense
Refrigerator
 
-Roses are red, violets are blue
Dog poo on my shoe
 
-Roses are red, violets are blue
Shut up
 
-Roses are red, violets are blue
I can't rhyme.
Potato
 
-Roses are red, violets are blue
Big deal
 

*

 
 
Nothing says "I love you" like a lollipop
 

Onsdag

Det var länge sedan mina fötter bultade såhär; inte ens när jag tog mig ann ett pass på drygt nio timmar bultade mina fötter såhär. Å andra sidan har jag fått springa runt på ett helt annat sätt; det har inte varit många kunder nere i butiken idag, men de kom tätt inpå varandra. Så fort jag hunnit springa till kylen för att fylla på där kom det en kund. När denne gått sprang jag till kylen för att fortsätta, och självklart kom det en kund när jag precis kommit börjat packa upp lite av den dricka som skulle upp. Värst var nog golvet jag fick svabba gång efter annan utan att riktigt bli klar med det. 
 
Utöver det har min dag varit riktigt bra, även om starten var knakig. Jag vaknade upp med tugnt huvud och ett tag var jag rädd att jag skulle få en "migränattack" (jag har inte fått den diagnosen än, för att jag inte pratat med någon läkare om det, men huvudvärkarna jag kan få är av migrän-slaget). Som tur var vände det sig. Ett tag var jag väldigt seg däremot och det påverkade min arbetsinsats de första timmarna, men sedan rullade det på. Hoppas jag. 
 
Jag har inte gjort så mycket annat idag, så därför tänkte jag "prata" lite om morgondagen; Alla hjärtans dag.
Jag älskar den dagen, måste jag säga, men samtidigt kan jag inte förneka att det har blivit en för stor grej utav det hela. På radion sade man idag att enligt studier kommer ungefär hälften av kvinnorna göra slut med sin partner om de inte får någon present. Det är härligt att veta att kärleken fortfarande är vid liv och att det inte hänger på en prislapp... 
Jag älskar kärleken som ligger i luften och jag tycker att det är bra att ägna lite extra tid åt de man älskar (oavsett om man är i ett förhållande eller inte), men nuförtiden hänger det alltför mycket på presenterna. Jag har bara en sak att säga; Låt kärleken få tala för sig själv, för en gångs skull!

Men vad har ni för planer inför morgondagen?
Själv kommer jag jobba. En av killarna frågade mig om jag kunde ta hans pass, och jag såg inget skäl till varför jag inte skulle göra det. Till skillnad från honom är jag singel, och även om Alla hjärtans dag inte enbart behöver handla om den man är tillsammans med är det just det den kommit att göra. I vilket fall som helst har han någon att vilja vara med då så varför ska jag förstöra det för honom? Dessutom får jag någonting att göra bortsett från att sitta vid datorn samtidigt som jag kan andas ut -- tack vare skiftbytet jobbar jag några dagar i streck för att sedan vara ledig under helgen. Om det inte hade varit för det hade jag jobbat varannan dag, så det löste sig fint för oss båda :)
 

Fritt tänkande

Jag läste förut att ett av Lejonets (jag är född i Lejonets tecken) brister är att hen har starka åsikter som man håller sig fast vid, och som man inte är rädd att uttrycka. 
Det är någonting jag blivit kritiserad för; att jag har så j***a många åsikter, att jag ska tycka och tänka om precis allting, att jag är jobbig att lyssna på för att jag hela tiden ska ta upp vad jag tycker och till sist -- min personliga "favorit" -- att mina åsikter inte betyder någonting och att jag därför inte är värd att lyssna på. Flera gånger har jag blivit bemött av suckar och himlande ögon så fort jag börjat prata om religion, vilket fått mig att sluta, och istället bara hållt med om när denne börjat prata om vädret istället. 
För tydligen är det bättre om jag bara nickar och håller med istället för att tänka själv. 
Jag var tyst i en månad för 1½ år sedan. Det var hemskt på många sätt, framför allt med de ångestfyllda mardrömmarna jag hade mot slutet, och för mig blev det verkligen som en lättnad att börja prata igen. Bortsett från en sak; att jag blev ombedd att fortsätta vara tyst då det var så skönt att inte höra mig prata. Detta kom fram när jag framförde en åsikt om en sak. 
För tydligen är det bättre att jag är tyst och plågas än uttrycker mig själv.
 
Är det verkligen så konstigt att jag själv känner att jag blir allt dummare och dummare, och får det allt svårare att uttrycka mig? Jag har problem med det skriftligt på ett helt annat sätt än vad jag haft tidigare, och då ska vi inte gå in på vad som händer när jag börjar prata! Jag har förlorat sätt att formulera mig på just för att jag så sällan får bra chanser att formulera mig. Hur kan man förvänta sig att jag ska behålla mitt ordföråd när jag inte får en chans att använda mig av det? Det är så många begrepp som jag börjat glömma bort för att man inte använder sig av dem när man pratar om vädret.
 
Jag har skrivit om det här ett par gånger tidigare, och jag har då varit tydlig med att man inte behöver läsa min blogg om man inte tycker om att jag har åsikter. Jag menar det fortfarande, missförstå mig inte, men vad säger man till personerna i sin omgivning? Vad svarar man när man får höra att man inte är värd att lyssna på? Jag har tänkt flera gånger att det skulle vara skönt att vara spydig tillbaka och påpeka att skvaller inte är värt att lyssna på och att jag inte bryr mig om "sexskandaler" inom kompisgrupper, men jag kan aldrig förmå mig själv att göra det då jag vet att det är någonting denne bara vill få ur sig. Just när man inte kan prata om det med någon om sådant/någonting överhuvudtaget växer känslan av att behöva ventilera sig och jag tänker inte vara den som vänder bort huvudet och struntar i att lyssna. Inte i första taget, i alla fall. 
Så vad gör man?
 
Tja, det finns inte så mycket att göra än att sluta prata om sådant man vill prata om och istället börjar prata om sådant som anses passande. I mitt fall skulle det innebära mode, shopping, smycken, smink och till viss del skvaller. Böcker skulle gå bra till viss del; allt beror på vilken bok man har läst. Vid min generation är det svårt då man inte tas på allvar om man pratar ungdomsböcker samtidigt som man är tråkig om man pratar om vuxenromaner så då är filmer ett säkrare kort -- helst romantiska komedier, men dramafilmer med ett lyckligt slut går också bra. Men det får inte bli för mycket film, för då har man inget liv så då får man försöka väga upp det med klubbesök.
Eller så gör man som jag gör -- ifrågasätter det hela. 
Jag har en åsikt.
Mer än så, jag har all rätt att uttrycka den. Det står till och med det i lagen och det stärks av att jag inte går till angrepp mot grupper av människor (det är inget "hets mot folkgrupper" här inte). Jag ser ingen anledning till varför jag ska utvecklas till en nickedocka när jag kan tänka för mig själv. 
Och jag uppmuntrar er till att göra detsamma (fast undvik hets mot folkgrupp!)
 
 
 

Jag tänker, därför finns jag

Har ni någonsin stannat upp, börjat tänka och hamnat i en spiral som går så djupt ner att ni tills sist börjar ifrågasätta er existens? Om inte; var glad för det. Jag började göra det redan när jag var 10 år. Det slutade med att jag knappt kunde stå framför spegeln och betrakta mig då det fick mig att tvivla på min existens. Det kändes som att jag bara var ett skal som tittade sig i spegeln och reflekterade ett annat skal. Det kändes inte som att jag var en person utan mer som en mekanisk varelse, av någon anledning. 
Det var faktiskt inte förrän jag hörde talas om Descartes som jag blev bättre på att se mig själv i spegeln. Det var då jag insåg att Descartes hade rätt -- jag har ingen anledning att tvivla på min existens om jag ifrågasätter den. Om jag inte fanns hade det inte funnits någonting att ifrågasätta. Man behöver inte ifrågasätta allt som finns för att det ska finnas, men det finns ingen chans att man ifrågasätta sådant som inte finns. Man kan ifrågasätta en brist på kunskap, men då är det bristen man ifrågasätter mer än kunskapsnivån, eller hur? Om inte kunskapen finns, finns bristen på den, och därför kan man ifrågasätta den.
Jag skulle inte kunna ifrågasätta min existens och argumentera för att jag finns om jag inte fanns.
Däremot har jag under senare tid börjat vinkla tankarna mer utåt. Tänk om jag i själva verket är ensam och att mina vänner inte finns annat än inne i mitt huvud. Jag vet trots allt att jag tänker, men jag vet inte om mina vänner tänker och om jag kunde läsa deras tankar skulle det fortfarande inte bevisa att jag vet att de finns för att deras tankar likväl skulle kunna vara fiktivt. 
 
Det märks att jag är trött (jag har sovit riktigt dåligt de senaste dagarna) när jag kommer in i dessa tankebanor. Det roliga är att jag inte skrämms. Jag fascineras snarare. Jag, liksom andra, förlitar oss helt och hållet på våra sinnen även när någonting inte står rätt till. Tänk själva om ni skulle lida av grav schizofreni och ni fick höra att en av era närmsta vänner egentligen inte fanns, hrur skulle ni reagera då? Skulle ni sucka och säga "Oj, det var synd" eller skulle ni argumentera emot för att ni ser personen bredvid er? 
Just med tanke på att vi förlitar oss på våra sinnen så pass mycket även när de inte fungerar som de ska, blir de opålitliga. Så bara för att jag kan se, höra och peta på mina vänner betyder det inte att de finns. Så hur kan jag vara säker på det?
 
Freaky...
 

Tisdag

Veckan kanske blir bättre än vad jag trodde igår.
Men jag ska inte ta ut segern i förskott, men den här dagen har varit lite bättre än igår. Min MP3-spelare gick sönder för ett bra tag sedan -- ljudet har inte fungerat som det ska och jag har testat olika hörlurar/högtalare och problemet med ljudet kvarstår, så jag vet att det är MP3-spelaren. Just den senaste månaden har det varit nästintill omöjligt att lyssna på musik; när jag lyssnar på en kvinnlig artist hörs ett gällt ljud. När det är en manlig hörs bara ett lågt mummel.
Jag satte mig på bussen tidigare idag och köpte mig en ny (japp, jag köpte en MP3-spelare och inte en iPod). Jag har därför överfört låtarna från den gamla spelaren till datorn och nu går jag igenom listan för att se om det är några låtar jag kan ta bort. Jag ska sedan överföra alla låtarna till den nya MP3-spelaren, lägga till nya och... Det är min tisdagkväll ;)
* * *
En timme senare, och jag går fortfarande igenom musiklistan.
Värst av allt är att jag bara kommit till "C". Visserligen är filerna organiserade efter band, och jag ska gå igenom Coldplay nu, så det är lite fler låtar än vad jag får det att låta som. Men det känns lite motigt att veta att man har några hundra låtar kvar att gå igenom (se om det är några jag ska ta bort, och vissa låtnamn behöver redigeras -- jag gillar inte när låttitlarna är skrivna i CAPS). 
 
 

"...och förmodligen kinky"

Jag hade en sådan bra vecka förra veckan, men någonting säger mig att det kommer att vända kraftigt för den här veckan för att skapa en viss balans. Jag vet inte vad som fick mig att tänka det, men det är så det känns. Och om veckan kommer att fortsätta i samma "stil" som den börjat vet jag inte vad jag ska göra. 
Jag ska inte gå in på detaljer hur det ledde fram till detta, men en man i 50-årsåldern sade till mig att jag förmodligen är kinky. Två gånger. Första gången antar jag att han ville vara lite finurlig då han sade att jag är kinkig (i den stunden var jag det, så jag lät det gå) och det flöt väl på "fint" att lägga till ett "och förmodligen kinky". Jag brydde mig inte om det förrän han sade samma sak en gång till. Han var lite berusad, så en gång kände jag inte var så farligt även om det var irriterande, men när han sade det en andra gång trots att jag inte skrattade eller på några sätt visade att jag var road av det kände jag bara att det var bra onödigt och det har fått mig att undra varför han sade det överhuvudtaget.
 
Det kanske verkar överdrivet, men för att vara helt ärlig tycker jag inte att jag överreagerar. Det är en sak om han hade varit närmre min ålder, en kompis och om vi drev med varandra -- jag har den typen av vänskap med flera stycken, och det är kul då vi båda vet att ingen menar allvar. Men när en person man inte känner säger någonting sådant där kan jag inte hjälpa att bli arg. Jag har fått höra mycket, och det är inget varken jag eller någon annan kommer att komma undan (tyvärr), men bara för det betyder det inte att jag accepterar vad som helst och framför allt inte det.
"...och förmodligen kinky"
Vem säger sådant överhuvudtaget? 
Vad är det som får en att säga det?
Jag är uppriktigt sagt nyfiken för jag kan inte sluta tänka på vad hans anledning kan ha varit trots att det gått mer än några timmar.
Finns det någon chans att han sade det för att såra mig/göra mig arg för att jag sagt emot honom på en punkt?
Finns det någon chans att det handlade om mitt kroppsspråk och att jag stod lutad mot en vägg? Att jag spände käkarna?
Finns det någon chans att det handlar om mitt utseende? Jag är långt ifrån den snyggaste personen man kan hitta, men jag har rätt stora bröst som tidigare gjort att jag blivit kallad slampa.
Finns det någon chans att det handlade om min tatuering som tittade fram genom tröjan? 
Finns det någon chans att det är en blandning av flera av dessa "punkter"? Finns det någon chans att det handlar om någonting annat?
 
Som jag sade kan min reaktion verka överdrivet, men jag kan fortfarande inte känna att jag överreagerar.
Jag tycker att det är en sådan respektlös sak att säga till någon, tjej som kille. Jag har svårt att klara av respeklöshet överhuvudtaget, men just det här... Jag kan inte sluta känna att jag är mer än så. Jag är mer än att bli sedd på det sättet. Inte minst med tanke på att jag är så långt ifrån den typen av person man kan bli.
 
Innan jag avslutar vill jag bara säga en sak; 
Vad skönt det var att ventilera sig!
 

*

 
 
"success consists of going from failure to failure without loss of enthusiasm"
Winston Churchill
 

Kort arbetspass att se fram emot

Tanken var inte att jag skulle arbeta idag, men jag lyckades byta pass med en av tjejerna vilket gör att jag är ledig imorgon istället och ett par dagar framåt. Det ska bli härligt. Jag har inte haft det jobbigt de senaste veckorna, det kan jag inte påstå, men jag känner att jag behöver vila upp mig lite grann. Förra veckan arbetade jag fem pass. Samma sak blir det med den här veckan, om man räknar in kvällens pass som börjar om fyra timmar. Med tanke på att jag arbetar i butik blir det inga fasta "måndag till fredag"-pass där man får helgen ledig har jag inte fått två dagars ledighet på raken på ett litet tag. 
Som sagt, jag är glad över att jag lyckades få det här passet så att jag kan koppla av lite den kommande veckan.
Utöver det brukar söndagarna vara väldigt lugna, och det här kvällspasset är väldigt kort. Utöver det har jag en bra ursäkt att laga till en stor (men enkel/snabb) middag som kan hålla mig mätt och energisk hela kvällen. Kort sagt finns det inte mycket just nu jag kan klaga över. Det skulle i sådana fall vara priset på kycklingen jag behöver köpa. Jag tänkte laga till currykyckling med ris. Åh, vad skulle man göra utan Google? Just med mat är det så enkelt att söka på vad man är ute efter och få mängder med reccept och inspiration. När det gäller skolarbete skulle man knappt klara sig utan Google.
 
Jag hade faktiskt tänkt försöka läsa lite innan jag går ner till butiken (en fördel med att arbeta "hemma" är att man inte behöver oroa sig över tåg och huruvida man kommer att komma i tid eller inte för att de är försenade); jag påbörjade "Cirkeln" häromdagen, och jag har inte så mycket kvar nu (200 sidor, visserligen, men boken är snabbläst -- jag läste över 80 sidor igår innan jag gick och lade mig). Jag köpte boken utan att veta någonting om det -- mina vänner tipsade om den, så jag köpte den -- men när jag läste om den kändes det inte som min typ av bok. Det är det inte, men det betyder inte att jag inte gillar den. Den är riktigt bra, och värst av allt var att jag blev illa tvungen att avsluta vid en cliff-hanger. 
 
Kort sagt; Trots att "Cirkeln" inte är min typ av bok har jag svårt att lägga den ifrån mig.
 

Att arbeta på helgerna

Jag kan inte påstå att jag arbetat hela helgen -- jag var trots allt ledig i fredags -- men jag tycker ändå om att göra det (till viss del). Jag är trots allt inte fest-typen, även om jag kan uppskatta en drink/öl/ett glas vin emellanåt, så jag brukar ändå inte ha någonting för mig då. Jag brukar stanna hemma och läsa, lyssna på musik, sitta framför en film eller...tja, vad som helst förutom att festa. Jag ser ingen mening i det så därför ser jag ingen anledning till varför jag ska göra det. Om ni fortfarande har svårt att förstå hur jag tänker/varför jag tänker så kan man se det så här också; Jag tjänar pengar istället för att göra slut på dem när jag bestämmer mig för att jobba. 
Med tanke på mitt förra inlägg blir det en motsägelsefull "förklaring", och det är därför det inte är min förklaring, men det känns fortfarande som att jag måste ursäkta mig själv för att jag inte festar så som man förväntas göra i min ålder. Folk är mer stolta över mig när jag dricker mer än en öl än att jag faktiskt slutar innan jag blir full. Framför allt när de verkar tro att jag börjar komma ut ur mitt skal trots att jag varit väldigt klar med att jag trivs bäst med mig själv när jag är nykter.
 
Varför tar jag upp det här?
Jo, det är många som verkar tycka synd om mig när jag jobbar på helgerna. De senaste lördagarna har jag jobbat kvällspass och slutat först klockan 23. Det kan bli så pass hektiskt att det gränsar till galet vissa stunder, men allt som allt trivs jag bäst med det. Jag behöver inte förklara för de få som fortfarande tror att jag stänger in mig själv i brist på valmöjligheter varför jag inte går ut den kvällen; det räcker med att säga att man ska jobba, och det är klart. Det blir inga fler frågor kring det hela och jag kan andas ut. Just när det gäller min brist på supande är det få som förstår. Det är okej då jag inte söker försåelse. Däremot önskar jag att fler kunde acceptera det istället för att ifrågasätta mig. När det kommer till kritan skadar jag varken mig själv eller andra genom att inte supa mig full, så varför detta ifrågasättane? Jag tänkte likadant när jag var 18. 
Och när jag var 19.
Och när jag var 20.
Det är inte så konstigt att jag närmar mig 22 och fortfarande känner såsom jag gör.
 
Så innan ni tycker synd om mig för att jag jobbar under helgerna, var inte det. Det är värre när man försöker dra mig ut på någon klubb. Födelsedagsfirande är en sak, att sitta och ta det lugnt på någon bar är en sak (det kan vara rätt trevligt i rätt sällskap), men att gå ut på någon klubb bara för sakens skull faller mig definitivt inte i smaken (som tur är var det länge sedan någon försökte dra med mig ut, men jag kan fortfarande bli ifrågasatt). Att jobba på lördagkvällarna under Melodifestival-säsongen är definitivt inget att klaga över; inte bara slipper jag se på det, men jag slipper även läsa kommentarer om det på Facebook eller i blogginlägg. 
 

När jag kan hjälpa till

Jag är faktiskt mer bekväm i att arbeta utan att få betalt för det.
Inte rent ekonomiskt såklart, men rent personligt. Jag föredrar känslan att kunna finnas till hands för att hjälpa till mer än att tjäna pengar på det. Självklart är den en underbar känsla att äntligen kunna tjäna in egna pengar utan att leva på andra som en parasit, och givetvis stärker det min självkänsla att gång på gång kunna bevisa att jag faktiskt kan mitt jobb, men jag blir ännu gladare när jag kan hjälpa andra. Det är inte så mycket att jag blir glad i handlingen i sig, men att se att andra blir glada... Tja, det är svårt att inte bli glad då heller. En av mina vänner beskrev det som bäst; "Det är sån [du] är. [Du] ska alltid försöka få andra att le".
Jag känner också att jag får ut mer av det; hur bra det än är med egna pengar känns det inte som att jag gör någonting när jag faktiskt arbetar. Det känns som att jag enbart gör det för min egen skull. Det här kommer låta konstigt, och någonting som hör hemma i ett manus för en smörig "goodie-goodie" tv-serie/film, men jag föredrar att göra någonting för andra än mig själv. Ja, det kommer stunder när jag bara vill ta tid för mig själv och lyssna på musik/läsa, men i det stora hela föredrar jag att göra saker som sträcker sig utanför mig själv, om ni förstår hur jag menar. 
 
Det är därför jag föredrar att laga mat till andra än till enbart mig själv. När jag vet att jag bara kommer att laga mat till mig själv lägger jag knappt någon energi i det, men så fort jag vet att jag inte är den enda som ska äta blir det lite mer fix och det är då jag faktiskt njuter av det. 
Jag föredrar att städa/diska/plocka undan hos andra än här hemma.
Jag föredrar att vara nere i butiken, där jag jobbar, när jag inte jobbar.
 
Vissa har sagt att jag är för snäll. Andra har sagt att jag är en "push-over", en "goodie-goodie-tjej" som "inte gör någonting fel" (det är fortfarande den piken jag tagit åt mig som mest) och att jag inte ska överdrivva för att jag inte kommer få samma behandling tillbaka.
Oavsett om man tycker om mig för den delen av mig eller om man stör sig så mycket på det att man måste ge mig pikar spelar det ingen roll. Som jag sade, det är en del av mig. Det är inte en del av mitt beteende eller någonting jag gör för att bli omtyckt. Inte heller är det en falsk sida av mig. Tyvärr är det en sida av mig som jag blivit utnyttjad för. Jag tänker inte säga att det är någonting jag är okej med, men om man verkligen behöver min hjälp, behöver man min hjälp. För mig är det en självklarhet att man hjälper till på ett eller annat sätt när det behövs. Det är också det som gör mig så förvirrad när någon tackar mig från djupet och säger att jag är snäll (hur kan en självklar handling vara en snäll handling?).
 

Min dag

-Fortsatte läsa på Dostojevskijs "Idioten". Läste ut den, rent utav (men jag hade bara 50 sidor kvar av den).
 
-Började därefter läsa Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken".
 
-Lagade och åt en väldigt tidig middag
 
-Läste ut "Torka aldrig tårar utan handskar"
 
-Gick till jobbet. Det var full rulle i början, men de sista timmarna var det nästan oroväckande lugnt, till min stora förtjusning. Jag kunde påbörja och slutföra en del småpyssel som man annars inte hinner med, och tack vara espresson jag fått i mig fick jag även energin att städa och småplocka på de ställen man annars inte prioriterar (d.v.s. bakom kassadisken). 
 
-Stägningen tog nästan hälften av den tid det brukar göra (ska jag se det som ett oroväckande tecken att jag har en sådan pass bra koll på hur lång tid det tar för mig att stänga ner butiken?) -- jag låste dörrarna "för allmänheten" för mindre än en halvtimme sedan och sitter redan framför datorn (ytterliggare någonting man bör oroa sig över...?) 
 
Det har varit en bra dag/kväll för min del, det måste jag säga.
Visst, jag hade en stund när jag jobbade där jag blev irriterad, men när det väl löst sig var den som bortspolad och jag behövde inte grubbla över det något mer. Jag har ett ganska häftigt temperament, vilket kommer som en överraskning för många, och det krävs inte mycket för att jag ska bli irriterad. Men det krävs inte heller mycket för att jag ska bli lättad och glad igen, och när de stunderna väl kommer håller jag tag i dem. 
Det är det jag gjort hittills och nu när jag inte behöver stressa upp mig för att jag har en tid att passa har jag ytterligare en glad tanke att hålla mig fast vid; även om "Kärleken" är väldigt lättläst (stor text, inte alltför tjock bok och ett lätt språk som ändå lyckas fånga läsaren istället för att irritera) är jag stolt över mig själv att jag hann läsa ut den innan jag gick till jobbet, trots att jag där emellan lagade lite middag till mig själv. 
 
Nej, nu ska jag sätta mig ner och börja titta på en av filmerna jag hyrt.
Frågan är bara vilken man ska börja med...
 

Creature Fear

 
 
Jag tänker inte säga mycket om den här låten; lyssna själva så förstår ni (förhoppningsvis) varför den gör mig mållös
Creature Fear -- Bon Iver
 

Oh, happy Monday!

1. Det snöar. Det är svårt att beskriva det; de är väldigt små och lätta, så de håller sig kvar i luften mer än faller ner (självklart kommer de ner till marken förr eller senare -- inte ens snöflingor kommer undan gravitationen). Flingorna är inte heller många vilket ger en mer...subtil känsla över det hela. Jag kan inte säga att det är vackert, men riktigt mysigt är det. 
 
2. Fall Out Boy har bekräftat sin återförening efter jag-vet-inte-hur-många-månaders spekulationer
 
3. Jag har lyssnat på deras nya singel "My Songs Know What You Did In The Dark (Light Em Up)". Den är riktigt bra och precis det man kan förvänta sig av bandet.
 
4. Deras nya album släpps den första veckan i maj (som för övrigt är min favoritmånad, vilket gör det hela ännu bättre).
 
5. Min förkylning har börjat ge med sig. Jag är fortfarande snuvig, men jag vaknade inte i natt av att jag kvävdes (tydligen är det någonting med min kropp som förbjuder mig att andas med munnen i sömnen även när näsan är så pass täppt att det verkar mer möjlligt att andas med rumpan). 
 
6. Jag har städat under dagen. Som jag sagt flera gånger tidigare är det inte så kul i sig (!) men det är banne mig riktigt skönt när det väl är gjort. 
 
Vad finns det inte att gilla med denna måndag? :)
 

In The Depth Of Winter

 
 
In the depth of winter I finally learned that there was in me an invincible summer.
~Albert Camus 
 

Back in the 90's

Tyvärr minns jag inte mycket från 90-talet, men jag har ett bra skäl -- jag var åtta år när millennieskiftet ägde rum för 13 år sedan. 
Det är rätt galet hur mycket som förändrats under de 13 åren. 
Nuförtiden är det inte ovanligt att man ser sju-åttaåringar sitta med sin iPhone istället för att leka. På flera skolor lär sig barn skriva med hjälp av datorer istället för att bygga upp en egen handstil. Vissa har gått ut med anledningen att det är till för att inga barn ska mobbas för sin handstil. Utöver det finns det förskolor där man använder sig av iPads för att lära barn och för att få dem att uttrycka sig på kreativa sätt. Det sistnämnda kan vara bra på sitt sätt; barn som leker tenderar att sprida ut saker över hela rum -- inte minst när det gäller målarfärg. Men det är synd att man barnen inte lär sig motoriken bakom det hela. Framför allt när det kommer till problemlösning.
Kommer ni ihåg, vad jag kallar för, geometri-pusslet? Det är bara en enkel skiva med utsågade geometriska figurer (cirkel, fyrkanter och trianglar av olika slag, men konstigt nog inte en oval) som fungerar som pusselbitar och som man sedan ska sätta på plats. 
Jag vet att jag gillade dem när jag var liten, även om de var lite svåra för mig i början (till mitt försvar var jag tre, fyra år). De enklaste pusslena hade bara tre bitar och de svåraste hade åtminstone fem, sex bitar om jag minns rätt. Just i början minns jag att jag testade mig fram för att se vilken bit som passade i vilket hål, och den rätta vinkeln (det gällde framför allt trekanten). När jag blev äldre, och efter att jag lekt med dessa ett tag, blev det lättare för mig att känna igen figurerna (även om jag inte kunde de rätta namnen på dem -- jag kallade faktiskt "kvadrat" för "kamrat" fram tills jag var sju år).  Det blev lättare för mig att känna igen "kamraterna" och "de normala trekantarna" (min grammatik var inte den bästa när jag var liten), och när jag började med de svårare pusslen kunde jag lägga cirkeln, "den normala trekanten" och "kamraten" på rätt plats utan större problem. Därefter var det inte problem med att lista ut var de andra bitarna skulle in någonstans -- jag såg den utsågade formen, jämförde med hålet och lade ihop ett och ett. 
Varför tar jag upp detta? För tydligen har man ersatt dessa fysiska pussel med en elektronisk variant på iPads. Visst, man kan bygga upp ett sinne för visualisering, men man lär sig så mycket genom att testa sig fram och lära upp en viss motorik och på egen hand känna när en bit inte passar in i ett hål mer än att en apparat säger att det är fel. Detsamma gäller datorerna som används för att lära barn skriva; om man ständigt förlitar sig på att ett datorprogram ska markera ut stavfelen och om man använder sig av ordlistan som presenteras som stavningsförslag lär man sig inte identifiera sina stavningsfel. Var ska man hitta viljan till det när det inte behövs?
 
Vad som är ännu värre är att se barn med iPhones.
Jag ska inte lägga mig i vad föräldrar köper till sina barn, det är inte min ensak (även om jag ber er att inte köpa en iPhone till er femåring), men det är tillräckligt hemskt att se ett gäng tonåringar sitta runt ett bord med näsorna riktade mot sina telefoner istället för att prata med varandra. Att se det hända med barn när de borde leka med varandra... Tja, det är sorgligt. 
Det är sådant som fått/får mig att tänka på vad jag gjorde när jag var i den åldern. Jag hoppade hopprep med flera vänner, och om vi bara var två band vi fast hopprepet runt ett inte-alltför-tjockt-träd. Bara med hopprepen fanns det flera olika lekar; "strömmen" och "klockan" var de mest populära. Om vi hade en kort rast där vi inte hann plocka fram hopprepen (eller om det var vinter) stod flera stycken av oss i en klunga och körde ett handklappspel ("Det var Bill och Busan och jag" för att vara mer specifik). Gav man oss en tennisboll kastade vi upp den mot en vägg -- vägg, inte fönster! -- och lekte "Kråkan".
 
Vilka lekar kommer ni ihåg från er barndom?
 
Jag kan skriva en lång lista på lekar jag brukade leka med kompisar. Många gånger var det inte ens kompisar som var med i dessa lekar -- många gånger var det elever man inte/knappt kände som var med i leken och som man lärde känna (om än på det ytliga planet). 
Det är just detta barn ska göra! De ska kunna leka. De ska kunna skapa sociala band -- vänner -- som inte bara baseras på Internet-kontakter.
 
"I fear the day when the technology overlaps with our humanity. The world will only have a generation of idiots"
~ Okänd
(dock har det spekulerats kring att det var Albert Einstein som sade det, men det har inte kunnat bevisats)
 

Sleepy Saturday

Klockan är snart ett, och jag är fortfarande trött!
Jag har varit vaken i två timmar, uppe i över 1½ och jag gick och lade mig...inte alltför sent. Jag tror jag vet varför jag är så pass trött som jag är, men det gör det hela inte mindre frustrerande -- framför allt när jag vet att jag fått tillräckligt mycket sömn. Å andra sidan fick jag inte mycket sömn natten till igår, och det tar ut sin rätt nu. Ovanpå det vaknade jag tidigt imorse av att jag inte kunde andas. Det är alltid kul att vakna upp med känslan av att man kvävs för att man är så pass snuvig. Som tur är har jag nässpray nära till hands så att jag kan somna om igen rätt fort, men det tog ett tag innan nässprayen började verka. Vid det laget hade jag hunnit piggna till tillräckligt mycket för att det skulle bli svårt för mig att somna om, trots att jag var så pass trött att jag blev yr så fort jag satte mig upp. 
 
Men nog om det; Vad ska jag göra idag då?
Jag ska först se till att få i mig mat, och även laga till lite mat som jag kan äta på jobbet senare ikväll. Jag pratade med en av mina kollegor igår och vi bestämde oss för att byta butik, så att säga. Tanken var att jag skulle jobba i, den för mig, "bortabutiken" och hon i den butiken här hemma. Med tanke på att vi hade samma arbetstider, och med tanke på att hon bor precis vid "bortabutiken" tänkte vi att det var enklast så här. Nu slipper vi båda vänta på tåget och vi båda kan komma hem väldigt snabbt och enkelt efter att ha avslutat vara pass.
Det gör att jag får lite mer tid på mig här hemma, och det tänkte jag "fira" genom att titta på "The Wizard Of Oz". Jag har inte sett den på länge, så det ska bli kul. 
 
Vad har ni inplanerat för dagen?
Melodifestivalen sätter ju igång ikväll -- är det något ni kommer att titta på?
 

5 saker om mig

1. Jag noppar inte mina ögonbryn.
En vän till mig noppade dem för några år sedan, och jag har bara en sak att säga -- aldrig mer igen! Herrej***ar vad det sved! De svullnade upp rätt ordentligt också (svullnaden gick inte ner helt och hållet förrän två dagar senare) och det började rent utav blöda lite. 
Tänk på att detta kommer från tjejen som tatuerat sig mer än ett par gånger; jag kan tänka mig att tatuera mig igen, men så fort någon kommer i närheten av mina ögonbryn med en pincett... Tja, låt oss bara säga att jag inte är ensam skyldig till de eventuella skador som tillfogas.
 
100% äkta. 
Det är rätt otroligt hur många som på fullaste allvar irriterar sig på mina ögonbryn. Jag inser hur taskigt detta kommer låta, men borde man inte ha bättre saker för sig än att titta till mina ögonbryn? 
 
2. Jag har fortfarande inte riktigt listat ut vilken färg jag har på mina ögon. Jag vet att de är gröna, men det skulle på något vis vara skönt om jag kunde ta reda på vilken nyans. Det är så många som säger att jag har stänk av gult i dem...
 
3. Jag blir lätt irriterad på människor som påstår att de älskar mat som enbart äter dålig mat och säger nej till sådant som är bra för dem, eller sådant som innehåller den minsta lilla grönsak.
Jag hörde ofta deltagare från "The Biggest Loser" och "Man är vad man äter" (den brittiska versionen) säga det när jag tittade på dessa program som yngre, men jag lade också märke till att det inte var mat de älskade utan skräpmat. Jag har lagt märke till samma tendens hos flera andra (inte nötvändigtvis överviktiga). Okej om man äter skräpmat lite då och då, men att man tycker minst lika mycket om hemlagad mat med mycket variattion, och gärna med influenser av olika delar av världen -- då har man all rätt att säga att man älskar mat.
Men om man håller sig till enbart skräpmat och reagerar med en äcklad min så fort man plockar fram någonting annat, tja då har jag svårt att det verkligen är mat man älskar. Det känns snarare som att det är bekvämligheten i att inte behöva laga någonting som lockar mer (framför allt om man arbetat hela dagen, eller haft en hektisk dag på skolan), liksom den där lyckokänslan man får när man äter någonting så pass fett.
Jag vet inte varför jag känner en viss irritation för dessa människor om jag ska vara helt ärlig, och det gör det hela ännu mer orimlig på något sätt.
 
4. Jag känner ofta att jag är född i fel epok; jag föredrar att läsa gamla böcker framför nya (jag har verkligen fastnat för 1800-tals litteraturen, och nu även fått upp ögonen för tidig 1900-tals litteratur), jag föredrar äldre musik -- även om två av mina favoritband kommit in i musikbranchen under 2000-talet föredrar jag en del 70- och 80-tals musik. Jag föredrar även äldre filmer (man kan inte jämföra dagens skådespelare med bl.a. Clark Gable och Katherine Hepburn) och kan inte riktigt uppskatta många av de filmer som görs idag då det känns som att man förvandlat filmindustrin till ett enda stort skämt där det gäller att enbart få in pengar utan att göra någon större ansträngning till att förmedla något. Som tur är gäller detta inte alla filmer, men det är fortfarande alltför många.
 
5. Jag är riktigt bra på att säga saker utan att riktigt tänka mig för, vilket kan få mig att framstå som korkad och/eller motsägelsefull. Om man däremot bara låter mig få förklara, utan att jag känner någon som helst press, är det lättare att förstå min tankegång. 
 

Fredagsmys

...eller inte.
Jag har jobbat på riktigt ordentligt den här veckan; jag var ledig igår, men det tar jag igen imorgon då jag jobbar igen. Sedan kan min helg verkligen börja; jag är ledig söndag och måndag innan jag börjar jobba igen. 
Det har varit en rätt lugn vecka, om man ska prata arbetstimmar, men jag har åkt på ytterligare en förkylning. Jag är inte febrig, så det hade kunnat vara värre, men en del av mig skäms lite när jag blir illa tvungen att ta fram nässprayen framför kunder. Jag försöker verkligen att undvika det, men det finns inte mycket annat att göra när näsan börjar rinna.
 
Jag började rätt tidigt idag -- klockan sju, redan -- så jag har varit vaken ett tag. Sedan fem imorse, faktiskt. Tro mig när jag säger att det känns. Vanligtvis brukar jag skratta åt allting när jag är trött, men på något plan känns det som att jag är bortom det. Visst, jag har haft mina skrattattacker, men de kommer i vågor. Det är nästan värre än när de är ihållande, för att vara helt ärlig. 
Det med en täppt näsa, hosta, halsont och magont är inte den bästa fredagskvällen man kan ha, men det tvingar mig att hålla mig inne, vilket jag tror kan vara bra. Jag behöver vila upp mig riktigt ordentligt, och jag har faktiskt påbörjat lite med en stor kopp te (om någon frågat mig för två år sedan om jag skulle kunna tänka mig att dricka te skulle jag aldrig gå med på det). När magvärken lugnat ned sig lite tänkte jag sätta mig ner med en skål glass med chokladsås bara för att det finns här hemma och för att för att det är gott ;)
 
Jag har inte så mycket mer att säga just nu; jag ska faktiskt sätta mig ner framför ett par TV-serier och titta ikapp de avsnitt som jag missat p.g.a. jobbet. Tro mig när jag säger att det är någonting jag sett fram emot hela dagen, och jag hoppas inte att någon tar det som en förolämpning när jag säger att jag hellre vill göra det än att sitta och blogga.
 
Trevig helg på er!