Det här med HBTQ

Man kan inte förneka att det är mer accepterat att vara HBTQ-person i Sverige, och andra delar av världen, nu än för låt-oss-säga 40 år sedan. För 40 år sedan var homosexualitet fortfarande klassat som psykisk sjukdom, vilket för mig är ofattbart. 
Man kan dock inte heller förneka att det är helt accepterat att vara just HBTQ-person idag. Inte ens i Sverige. Det finns fortfarande en hel del fördomar, och jag... Jag kan inte förstå hur man kan vara så trångsynt när man vet betydligt mer om de olika sexualiteterna idag än vad man tidigare gjort. Till att börja med vet man att sexualitet inte är något val. Att det krävts forskning för att övertyga människor om detta, och att det fortfarande inte anses som tillräckligt starka bevis, är bortom min förståelse. Jag vet med mig själv att jag inte valde att vara hetero, så varför skulle man välja att vara homo eller bi? Varför skulle man dessutom välja att vara homo/bi när man vet vilka fördomar som finns, och vilka begränsade rättigheter man faktiskt har? Jag tror knappast att någon skulle få för sig att krydda till sin tillvaro genom att välja ett mer begränsat liv. Tyvärr är det det man tilldelas av den enkla anledning att man råkar vara den man råkar vara. 
 
När det kommer till HBTQ-frågor finns det ingen hejd på mig. Det är något jag verkligen kan prata om, även om det är något jag hellre skriver om då jag stött på så "fantastiskt" dumstridiga personer (jag har inget emot att ta till mig andras åsikter, men det finns gränser för hur mycket dumheter jag kan klara av). 
Man skulle kunna tro att det värsta, enligt mig, när det kommer till dessa frågor är just de begränsade rättigheterna. Bara en sådan enkel -- och självklar! -- rättighet som att kunna gifta sig är någonting som fortfarande berör mig. Jag är glad över att samkönade äktenskap äntligen är erkänt i Sverige, men det var inte lätt att komma till den punkten. Vad som också berör mig är att samkönade äktenskap fortfarande inte är erkänt i många andra länder.
När det kommer till HBTQ-frågorna, anser jag att det värsta är att man åtskiljer mänskliga rättigheter från HBTQ-rättigheter. I mina ögon finns det inga HBTQ-rättigheter då HBTQ-personerna inte söker rättigheter utöver konventionen om de mänskliga rättigheterna.
De mänskliga rättigheterna säger att man ska få gifta sig med den man vill. Visst, artikeln nämner inte sexualitet, men den säger att äktenskap ska kunna ske utan inskränkning p.g.a. ras, religion eller nationalitet och den fortsätter med att säga att äktenskap "må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke"
HBTQ-personer vill inte ha en rättighet utöver det som redan står skrivet; de vill också kunna gifta sig utan inskränkning p.g.a. ras, religion eller nationalitet och de vill också kunna gifta sig med rätt person. Artikeln må inte specifikt nämna sexualitet, men den nämner ändå fullständigt samtycke. Om två personer älskar varandra och ger sina fulla samtycken att gifta sig med varandra, vad spelar det då för roll om det är två kvinnor eller två män? Om en homosexuell man tvingas till att gifta sig med en kvinna p.g.a. sociala normer, då har han knappast gett sitt fulla samtycke, eller är det bara jag som tänker i de banorna?
 
HBTQ-personer vill dela samma rättigheter att bilda familjer som heterosexuella par. Även om det är något som ofta behöver ske via omvägar betyder det inte att det är fel. Det finns trots allt heterosexuella par som tar till alla tänkbara medel för att få barn, så varför ska inte samkönade par kunna göra detsamma? 
 
Den viktigaste rättigheten är den första artikeln ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:
"Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter"
Alla människor -- ALLA!
Så varför är det så svårt att räkna in HBTQ-personerna? De är trots allt också människor.
 
Jag kan utan problem tala om HBTQ-frågor och använda mig av den benämningen. Samkönade äktenskap är en HBTQ-fråga då det inte berör heterosexuella par, men jag kan inte tala om samkönade äktenskap som en HBTQ-rättighet då jag anser att det är en mänsklig rättighet att kunna gifta sig oavsett vem det rör sig om.
Jag ogillar tanken att tala om HBTQ-rättigheter som någonting separat utöver de mänskliga rättigheterna. Jag känner att man delar upp människorna genom att dela upp rättigheterna. För mig känns det då som att man riktar in vissa rättigheter till vissa personer, och andra rättigheter till andra personer. 
När man gör den där åtskillnaden blir det en sådan tydlig uppdelning mellan HBTQ-personer och heterosexuella, om ni frågar mig, och det är både förbryllande och nästintill vidrigt då vi alla är människor som söker samma rättigheter.
För mig är det en självklarhet att alla ska ta del av samma rättigheter då vi alla är människor. Det finns vissa människor som är bättre än andra -- självklart finns det det! -- men det finns ingen grupp människor som är bättre än någon annan, så varför ska det finnas en hierarkisk ordning där man bestämmer vilka som har rätt till vissa rättigheter och vilka som inte har rätt till andra?
 
 
Som jag skrev finns det ingen hejd på mig när det kommer till HBTQ-frågorna. 
Jag kan inte komma på när det inte varit så, för detta är någonting jag alltid känt starkt för. Även när jag var liten förstod jag inte varför det skulle vara fel att vara bög eller lesbisk. För mig var det bara ett rent faktum. 
Det är just detta som fått en och annan att undra om jag själv är homo eller bi, men nej, jag är hetero.
Jag föddes som flicka och växte upp till en kvinna, så trans är jag inte heller.
Nej, detta är inte mitt sätt att säga "Bara så att ni vet så är jag normal". Detta är mitt sätt att säga att man inte behöver vara HBTQ-person själv för att kunna ta den typ av ställning jag tagit.
När det kommer till kritan behöver man bara vara medmänsklig.
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: