Den utseendefixerade verkligheten

Det är rätt otroligt hur stor roll utseende har fått.
Utseende har alltid spelat roll på ett eller annat sätt genom tiderna, såvitt jag kan bedöma, men bara för att det varit på det sättet i århundraden -- med största sannolikhet årtusenden --betyder det inte att man kan vifta undan problemet som om det vore ingenting. För vad man än säger har det blivit ett problem. Man kan definitivt fråga sig när problemet faktiskt uppstod, men vi har blivit alltmer medvetna om att det faktiskt ligger problem i den utseendefixering som finns. Det har varit både bra och dåligt. Bra i det avseenden att man försöker få vissa att må bättre, dåligt i att man försöker få andra att må sämre; bra i det avseende att man förstår sig på problemet och försöker fixa det, dåligt i att man inte erkänner hela problemet.
Vad menar jag med detta?
 
När man tänker på utseende och utseendefixering tänker man många gånger på tjejer i första hand.
Visst, det är i större grad tjejer som drabbas av ätstörningar. 
Det är inte så konstigt om man tänker efter. Tjejer förväntas inte bara vårda sitt yttre på alla tänkbara plan. Det handlar inte bara om vikten, det handlar om rätt sminkning, rätt kläder, rätt hår och för att inte nämna hyn. Samtidigt förväntas tjejer prestera bra i skolan. Det motsägelsefulla i detta är att de helst ska vara så bra som möjligt utan att plugga för mycket. Utöver det ska tjejer helst vara sociala och gärna populära, men de ska inte falla för grupptryck. 
Det var i alla fall så jag upplevde det när jag själv växte upp, och det höll inte bara i sig under högstadiet. Även under gymnasiet fanns dessa krav, och än idag kan jag få kritik för att jag inte är tillräckligt social som inte festar. 
Men enligt mina erfarenheter är det inte detta som är det värsta. 
Vad jag än presterade i skolan -- hur mycket jag än pluggade för att få bra betyg och hur smart jag än faktiskt påvisade att jag var -- var det inte tillräckligt. Inte bara handlar det om den sociala biten, men det var helt enkelt inte tillräckligt bra det jag gjorde alla gånger. När jag pressade på mig själv ännu mer blev jag allt mindre kritiserad för mitt engagemang, skulle man nog kunna kalla det. Jag blev kritiserad i en allt mindre grad när jag började få fler vänner och när jag började komma ut ur mitt skal, men vad jag än gjorde och hur väl jag än gjorde det fanns det alltid något jag blev kritiserad över. Mitt utseende. 
Det spelade ingen roll hur mycket mina vänner gillade mig -- hur mycket de fortfarande gillar mig -- för jag var inte den snygga/söta.
Det spelade ingen roll hur smart jag var för jag hade inte rätt kläder för min kroppstyp. 
Nu under den senaste tiden har jag fått fler komplimanger för mitt utseende, men hur kan jag se det som komplimanger när jag får fler tips om hur jag på bästa sätt kan framhäva mina kurvor (främst brösten) när jag hellre vill framhäva mina bättre personlighetsdrag för den jag tycker om?
Så nej, det är inte så konstigt att tjejer drabbas av ätstörningar i större grad än killar.
Många tjejer pressar sig själva något otroligt hårt utan att bli helt accepterade, och när man når den punkt där man inte känner att man har kontroll, tar man över den på annat håll. Det är i alla fall den bild som många gånger målas upp -- att tjejer tappar kontrollen över sin vardag p.g.a. all press att de tar kontrollen över sina matvanor utan att inse att det går till överdrift. För mig var det annat. 
Jag drabbades aldrig av anorexia, men det hände flera gånger att jag struntade i att äta på hela dagar. För mig kändes det som någonting ångestdämpande; Jag hade en sådan hård press på mig själv och jag hade press från personer i min omgivning att jag många gånger kände att jag misslyckats. Tänk er att känna er misslyckade, värdelösa och som stora besvikelser. Det är ingen trevlig känsla det, så det hände ett par gånger att jag kände att jag inte förtjänade mat för att jag misslyckats. Och de få gångerna jag kände att jag gjort någonting att vara åtminstone smått stolt över, blev jag påmind om att jag inte såg bra ut. Det ledde till att jag åt mer än nödvändigt. En del av mig tänkte att om jag ändå skulle vara ful, kunde jag lika gärna göra det värt det.
 
Vad tjejer än gör -- vad de än presterar -- lyckas många i omgivningen ändå vända på det hela för att få det att handla om utseende. Detta är någonting alla känner till, men det är inget man verkar se som ett problem. Varför skulle man annars tillåta denna mentalitet i media på samma sätt som i vardagen? När en kvinna dyker upp på en finare föreställning av något slag talar man inte om hennes prestationer eller arbete. Man talar om hennes klänning. 
 
Många är däremot väl medvetna om att kvinnor drabbas hårdare av utseendefixeringen att man försöker motverka idealen. Det finns kända kvinnor som tagit bilder på sig själva när de precis vaknat upp efter en lång natts sömn för att visa att den perfekta ytan som visas rent utåt inte är någonting annat än en uppbyggd fasad tillverkad av andra än de själva. 
Samtidigt försöker de allra flesta motverka bilden av "det sanna skönhetsidealet" där kvinnor måste vara pinnsmala med stora bröst och en perfekt rumpa. Många försöker istället säga att det inte är fel om kvinnor har lite hull kring mage och höfter. Man kan inte påstå någonting annat än att det är bra att man försöker stärka självkänslan bland de kvinnor som på många håll inom medievärlden bllir kritiserade för sitt utseende/sin vikt, men det har också gått till den punkt där smala kvinnor blir nedklankade. I mina ögon har man då inte löst problemet när det kommer till utseendet -- man har snarare förskjutit det från "den ena sidan till den andra", så att säga.
Samtidigt kan man inte påstå att det är en lösning på hela utseendefixeringen då man fortfarande fokuserar på utseendet. Det är inget fel i att lägga märke till hur någon ser ut och ge honom/henne någon komplimang, men det får inte ta över allt annat, vilket det känns som att det gjort. Oavsett vad man tycker om kvinnors kroppar, och hur kvinnor bör se ut, måste man fråga sig vilka medel som används för att locka till sig kvinnor/tjejer/småflickor; Hur hade man tänkt sig att kvinnor/tjejer skulle lockas till de vetenskapliga fälten när man gör ett stort moderepotage inför, och under, Nobelfesten? 
 
Den ökade medvetenheten om utseendefixeringen har gjort att man uppmuntrat kvinnor med rundare former att inte försöka bli av med dem, och man har försökt ge dessa kvinnor bättre självkänsla. Man kan inte påstå att det är dåligt, men dåligt är det att många istället klankat ner på smala kvinnor till den grad att de kämpar med att gå upp i vikt. 
Det är bra att man sett att det finns problem i att utseendet tagit över så pass mycket som det har, men man erkänner inte hela problemet då man gör förskjutningar istället för att lösa allt. Man kommer inte lösa problemet med utseendefixering helt och hållet, men när man bortser från prestationer och personlighet p.g.a. utseende -- när det inte spelar någon roll vad man åstadkommit under en livstid då utseendet får större andrum -- då blir det ett problem i sig.
 
Och nu har jag bara talat utifrån mina egna erfarenheter och några egna slutsatser utifrån det jag hört från många av mina tjejkompisar. 
Även killar blir hårt drabbade av detta, även om det är någonting man inte talar lika öppet om.
 

Name:
Kom ihåg mig?

Email:

Website:

Comment: