Välkommen tillbaka

 
 
Det var på tiden att jag kom in i julstämningen, eller vad säger ni?
Jag har haft -- minst sagt! -- fullt upp idag. Jag tänker inte förneka att jag klagade över ett och annat när jag var klar (bl.a. över att jag hade ont och att jag var trött), men nu i efterhand känns det väldigt bra. Jag måste även medge att jag var dumstridig som drack min första kopp kaffe först efter att ha pyntat klart. 
Och pyntet kom på plats först efter att jag städat och fixat till granen.
Jag vet ju själv hur jag blir när jag inte får i mig kaffe i tid, men ändå ska jag vara envis nog att försöka klara mig så länge som möjligt utan det. Det finns inga egentliga ursäkter för det, inte minst med tanke på hur grinig jag vet att jag blir. 
 
I vilket fall som helst:
Det är synd att snön inte kommit än till Stockholm. 
Det är fortfarande väldigt varmt här, för att vara december, och nu går vi dessutom mot "ljusare tider". Jag måste vara den enda som är ledsen över det, men jag gillar verkligen mörkret. Visst, det är skönt att vakna upp på mornarna under våren/sommaren och att faktiskt kunna vakna istället för att hållas smått nedsövd av mörkret utanför fönstret, men jag tycker ändå om när det är mörkt. Dels för att det är lättare att sova då, men också för att... Tja, för att vara helt ärlig vet jag faktiskt inte varför. Det låter väldigt vagt och just med tanke på att jag är en av generellt sätt få som gillar när det är mörkt borde jag kunna förklara det bättre, men det kan jag inte. Det är samma sak som när man får frågan varför man gillar en speciell maträtt och det enda man kan svara är "För att det är gott". 
Utöver det är mörkret någonting jag förknippar med vintern på samma sätt som jag förknippar snön med vintern. 
Snön kom aldrig hit "på riktigt", så en del av mig känner att jag aldrig fick uppleva en riktig vinter för i den här säsongen. Ingen snö, och nu ljusare tider.
 
Men julstämningen kom i alla fall, och den var varmt välkommen kan jag säga er!
Som jag nämnde har jag städat lite under dagen, men mest krut lade jag på julgranen och på kvällen kom julpyntet upp. Det var även nu sent på kvällen som jag ställde mig och gjorde egna chokladtryfflar. De har inte stelnat till helt än, men det har inte hindrat mig från att provsmaka. 
Även mina julklappar har slagits in, om än något dåligt. (Å andra sidan, om det är någonting jag kan leva med att vara dålig på, så är det paketinslagning). 
Åh, vad jag längtar tills jag kan börja ge bort dem! 
 

5 dagar kvar

 
Bild från förra året.
En del av mig saknar faktiskt förra året
 
Jag brukar vara tidig med mina julkänslor, men i år har de varit väldigt sega.
Det är bara fem dagar kvar till julafton, men jag har fortfarande inte kommit in i julstämningen.
Jag köpte en julgran idag (som ska kläs på söndag) och ett par julklappar (resten ska köpas in på lördag), men jag har fortfarande inte kommit in i stämningen. Det har egentligen bara hänt en gång tidigare att jag haft svårt att komma in i stämningen och även det året hade vi en ovanligt varm vinter.
Japp, det är varmt ute här kring Stockholm.
Jag bryr mig inte om vad människor säger när de påstår att det är kallt -- när det är sex, sju plusgrader ute i mitten av december är det banne mig inte kallt. 
Jag försöker att inte klaga över vädret då det inte är någonting man kan påverka, men jag har så svårt över det här mörkret. Det är mysigt att det är så mörkt om kvällarna som det är, men nuförtiden är det mörkt även mitt på dagarna för att molnen är så tjocka. Om det hade funnits snö på marken hade man i alla fall haft den som ljuskälla. Dessutom har jag sett fram mot snön så länge att jag inte kan bli annat än besviken över att den inte kommit "på riktigt" än. 
 
Är jag ensam om att inte ha kommit in i julstämningen än?
 

Den utseendefixerade verkligheten

Det är rätt otroligt hur stor roll utseende har fått.
Utseende har alltid spelat roll på ett eller annat sätt genom tiderna, såvitt jag kan bedöma, men bara för att det varit på det sättet i århundraden -- med största sannolikhet årtusenden --betyder det inte att man kan vifta undan problemet som om det vore ingenting. För vad man än säger har det blivit ett problem. Man kan definitivt fråga sig när problemet faktiskt uppstod, men vi har blivit alltmer medvetna om att det faktiskt ligger problem i den utseendefixering som finns. Det har varit både bra och dåligt. Bra i det avseenden att man försöker få vissa att må bättre, dåligt i att man försöker få andra att må sämre; bra i det avseende att man förstår sig på problemet och försöker fixa det, dåligt i att man inte erkänner hela problemet.
Vad menar jag med detta?
 
När man tänker på utseende och utseendefixering tänker man många gånger på tjejer i första hand.
Visst, det är i större grad tjejer som drabbas av ätstörningar. 
Det är inte så konstigt om man tänker efter. Tjejer förväntas inte bara vårda sitt yttre på alla tänkbara plan. Det handlar inte bara om vikten, det handlar om rätt sminkning, rätt kläder, rätt hår och för att inte nämna hyn. Samtidigt förväntas tjejer prestera bra i skolan. Det motsägelsefulla i detta är att de helst ska vara så bra som möjligt utan att plugga för mycket. Utöver det ska tjejer helst vara sociala och gärna populära, men de ska inte falla för grupptryck. 
Det var i alla fall så jag upplevde det när jag själv växte upp, och det höll inte bara i sig under högstadiet. Även under gymnasiet fanns dessa krav, och än idag kan jag få kritik för att jag inte är tillräckligt social som inte festar. 
Men enligt mina erfarenheter är det inte detta som är det värsta. 
Vad jag än presterade i skolan -- hur mycket jag än pluggade för att få bra betyg och hur smart jag än faktiskt påvisade att jag var -- var det inte tillräckligt. Inte bara handlar det om den sociala biten, men det var helt enkelt inte tillräckligt bra det jag gjorde alla gånger. När jag pressade på mig själv ännu mer blev jag allt mindre kritiserad för mitt engagemang, skulle man nog kunna kalla det. Jag blev kritiserad i en allt mindre grad när jag började få fler vänner och när jag började komma ut ur mitt skal, men vad jag än gjorde och hur väl jag än gjorde det fanns det alltid något jag blev kritiserad över. Mitt utseende. 
Det spelade ingen roll hur mycket mina vänner gillade mig -- hur mycket de fortfarande gillar mig -- för jag var inte den snygga/söta.
Det spelade ingen roll hur smart jag var för jag hade inte rätt kläder för min kroppstyp. 
Nu under den senaste tiden har jag fått fler komplimanger för mitt utseende, men hur kan jag se det som komplimanger när jag får fler tips om hur jag på bästa sätt kan framhäva mina kurvor (främst brösten) när jag hellre vill framhäva mina bättre personlighetsdrag för den jag tycker om?
Så nej, det är inte så konstigt att tjejer drabbas av ätstörningar i större grad än killar.
Många tjejer pressar sig själva något otroligt hårt utan att bli helt accepterade, och när man når den punkt där man inte känner att man har kontroll, tar man över den på annat håll. Det är i alla fall den bild som många gånger målas upp -- att tjejer tappar kontrollen över sin vardag p.g.a. all press att de tar kontrollen över sina matvanor utan att inse att det går till överdrift. För mig var det annat. 
Jag drabbades aldrig av anorexia, men det hände flera gånger att jag struntade i att äta på hela dagar. För mig kändes det som någonting ångestdämpande; Jag hade en sådan hård press på mig själv och jag hade press från personer i min omgivning att jag många gånger kände att jag misslyckats. Tänk er att känna er misslyckade, värdelösa och som stora besvikelser. Det är ingen trevlig känsla det, så det hände ett par gånger att jag kände att jag inte förtjänade mat för att jag misslyckats. Och de få gångerna jag kände att jag gjort någonting att vara åtminstone smått stolt över, blev jag påmind om att jag inte såg bra ut. Det ledde till att jag åt mer än nödvändigt. En del av mig tänkte att om jag ändå skulle vara ful, kunde jag lika gärna göra det värt det.
 
Vad tjejer än gör -- vad de än presterar -- lyckas många i omgivningen ändå vända på det hela för att få det att handla om utseende. Detta är någonting alla känner till, men det är inget man verkar se som ett problem. Varför skulle man annars tillåta denna mentalitet i media på samma sätt som i vardagen? När en kvinna dyker upp på en finare föreställning av något slag talar man inte om hennes prestationer eller arbete. Man talar om hennes klänning. 
 
Många är däremot väl medvetna om att kvinnor drabbas hårdare av utseendefixeringen att man försöker motverka idealen. Det finns kända kvinnor som tagit bilder på sig själva när de precis vaknat upp efter en lång natts sömn för att visa att den perfekta ytan som visas rent utåt inte är någonting annat än en uppbyggd fasad tillverkad av andra än de själva. 
Samtidigt försöker de allra flesta motverka bilden av "det sanna skönhetsidealet" där kvinnor måste vara pinnsmala med stora bröst och en perfekt rumpa. Många försöker istället säga att det inte är fel om kvinnor har lite hull kring mage och höfter. Man kan inte påstå någonting annat än att det är bra att man försöker stärka självkänslan bland de kvinnor som på många håll inom medievärlden bllir kritiserade för sitt utseende/sin vikt, men det har också gått till den punkt där smala kvinnor blir nedklankade. I mina ögon har man då inte löst problemet när det kommer till utseendet -- man har snarare förskjutit det från "den ena sidan till den andra", så att säga.
Samtidigt kan man inte påstå att det är en lösning på hela utseendefixeringen då man fortfarande fokuserar på utseendet. Det är inget fel i att lägga märke till hur någon ser ut och ge honom/henne någon komplimang, men det får inte ta över allt annat, vilket det känns som att det gjort. Oavsett vad man tycker om kvinnors kroppar, och hur kvinnor bör se ut, måste man fråga sig vilka medel som används för att locka till sig kvinnor/tjejer/småflickor; Hur hade man tänkt sig att kvinnor/tjejer skulle lockas till de vetenskapliga fälten när man gör ett stort moderepotage inför, och under, Nobelfesten? 
 
Den ökade medvetenheten om utseendefixeringen har gjort att man uppmuntrat kvinnor med rundare former att inte försöka bli av med dem, och man har försökt ge dessa kvinnor bättre självkänsla. Man kan inte påstå att det är dåligt, men dåligt är det att många istället klankat ner på smala kvinnor till den grad att de kämpar med att gå upp i vikt. 
Det är bra att man sett att det finns problem i att utseendet tagit över så pass mycket som det har, men man erkänner inte hela problemet då man gör förskjutningar istället för att lösa allt. Man kommer inte lösa problemet med utseendefixering helt och hållet, men när man bortser från prestationer och personlighet p.g.a. utseende -- när det inte spelar någon roll vad man åstadkommit under en livstid då utseendet får större andrum -- då blir det ett problem i sig.
 
Och nu har jag bara talat utifrån mina egna erfarenheter och några egna slutsatser utifrån det jag hört från många av mina tjejkompisar. 
Även killar blir hårt drabbade av detta, även om det är någonting man inte talar lika öppet om.
 

Vad jag sysslar med om dagarna

 
Chokladmuffins, med apelsin, toppad med grovhackad mörkchoklad
 
Inte bara var jag ledig igår, men jag har varit ledig från jobbet idag också och även imorgon kommer jag vara ledig. På fredag jobbar jag igen -- det passet kommer bli allt annat än roligt/avslappnande, men det gör inget för jag har hela helgen för mig själv. Om inte annat är det det jag hoppas på. Jag trivs på mitt jobb, men det spelar ingen roll hur mycket man trivs med det man gör om man känner att man nått sin gräns. Jag tror jag nådde den redan förra veckan, och jag vet med mig själv att jag behöver vila upp mig rätt ordentligt för att komma upp på fötter igen. Det sista jag vill är att gå in i väggen igen. 
Men det kommer inte bli mycket till vila de kommande veckorna. Förhoppningsvis blir det på ett bra sätt. 
Jag håller nämligen på med... Jag antar att man kan kalla det för ett litet projekt. 
En av mina kollegor är rätt förtjust i mina maträtter och bakverk, så jag hade tänkt sätta ihop en egen liten receptbok till hennes födelsedag. Hon fyller år om ett litet tag, men jag vill att hon ska få sin present så nära sin födelsedag som möjligt. Att den kommer bli försenad är jag väl medveten om, men jag tror att det kan bli bra i slutändan. Inte bara tror jag att hon kan tycka om den (jag hoppas i alla fall på det), men det kan vara bra för mig också. Jag älskar att laga mat och att baka, så jag kommer definitivt ha någonting att se fram emot ett tag framöver, och jag får en utmärkt chans att använda mig av min kamera igen (man kan trots allt inte ha en receptbok utan bilder, eller vad säger ni?). Samtidigt kan det bli ett utmärkt tillfälle för mig att leta upp lite olika recept och göra en egen tolkning av dem.
 
Det finns dock en sak jag måste erkänna:
Att sätta ihop en receptbok kan vara riktigt tråkigt. 
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle säga det, men jag har tröttnat på att gå igenom ingredienserna jag använder mig av i min mat. Visserligen borde jag inte vara så här pass förvånad -- att skriva upp listor efter listor på ingredienser känns monotont, och att skriva vad som ska göras steg för steg får mig bara att känna mig nedlåtande. 
 

Från arkivet

 
 
Jag har inte använt kameran sedan i somras. Jag ska inte förneka att jag saknar det -- att gå ut och ta lite bilder -- men jag har förlorat både inspiration och motivation.
Tja, inspirationen verkar ha kommit tillbaka. 
Jag gick igenom lite gamla bilder på kameran som jag inte hade redigerat, och jag ramlade över denna. 
Jag hade glömt bort hur kul det kunde vara att redigera en bild. Att ta en bild i sig kan fånga ett ögonblick, men att redigera den... Jag vet inte hur jag kan förklara det på rätt sätt, men när jag redigerar en bild får jag chansen att visa vad jag såg/uppelevde. 
Inspirationen att ta bilder finner jag alltid i redigeringen. Det är där jag verkligen kan få göra mitt jobb, så att säga. Det "enda" som behövs nu är motivationen. 
 

Det här med HBTQ

Man kan inte förneka att det är mer accepterat att vara HBTQ-person i Sverige, och andra delar av världen, nu än för låt-oss-säga 40 år sedan. För 40 år sedan var homosexualitet fortfarande klassat som psykisk sjukdom, vilket för mig är ofattbart. 
Man kan dock inte heller förneka att det är helt accepterat att vara just HBTQ-person idag. Inte ens i Sverige. Det finns fortfarande en hel del fördomar, och jag... Jag kan inte förstå hur man kan vara så trångsynt när man vet betydligt mer om de olika sexualiteterna idag än vad man tidigare gjort. Till att börja med vet man att sexualitet inte är något val. Att det krävts forskning för att övertyga människor om detta, och att det fortfarande inte anses som tillräckligt starka bevis, är bortom min förståelse. Jag vet med mig själv att jag inte valde att vara hetero, så varför skulle man välja att vara homo eller bi? Varför skulle man dessutom välja att vara homo/bi när man vet vilka fördomar som finns, och vilka begränsade rättigheter man faktiskt har? Jag tror knappast att någon skulle få för sig att krydda till sin tillvaro genom att välja ett mer begränsat liv. Tyvärr är det det man tilldelas av den enkla anledning att man råkar vara den man råkar vara. 
 
När det kommer till HBTQ-frågor finns det ingen hejd på mig. Det är något jag verkligen kan prata om, även om det är något jag hellre skriver om då jag stött på så "fantastiskt" dumstridiga personer (jag har inget emot att ta till mig andras åsikter, men det finns gränser för hur mycket dumheter jag kan klara av). 
Man skulle kunna tro att det värsta, enligt mig, när det kommer till dessa frågor är just de begränsade rättigheterna. Bara en sådan enkel -- och självklar! -- rättighet som att kunna gifta sig är någonting som fortfarande berör mig. Jag är glad över att samkönade äktenskap äntligen är erkänt i Sverige, men det var inte lätt att komma till den punkten. Vad som också berör mig är att samkönade äktenskap fortfarande inte är erkänt i många andra länder.
När det kommer till HBTQ-frågorna, anser jag att det värsta är att man åtskiljer mänskliga rättigheter från HBTQ-rättigheter. I mina ögon finns det inga HBTQ-rättigheter då HBTQ-personerna inte söker rättigheter utöver konventionen om de mänskliga rättigheterna.
De mänskliga rättigheterna säger att man ska få gifta sig med den man vill. Visst, artikeln nämner inte sexualitet, men den säger att äktenskap ska kunna ske utan inskränkning p.g.a. ras, religion eller nationalitet och den fortsätter med att säga att äktenskap "må ingås endast med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke"
HBTQ-personer vill inte ha en rättighet utöver det som redan står skrivet; de vill också kunna gifta sig utan inskränkning p.g.a. ras, religion eller nationalitet och de vill också kunna gifta sig med rätt person. Artikeln må inte specifikt nämna sexualitet, men den nämner ändå fullständigt samtycke. Om två personer älskar varandra och ger sina fulla samtycken att gifta sig med varandra, vad spelar det då för roll om det är två kvinnor eller två män? Om en homosexuell man tvingas till att gifta sig med en kvinna p.g.a. sociala normer, då har han knappast gett sitt fulla samtycke, eller är det bara jag som tänker i de banorna?
 
HBTQ-personer vill dela samma rättigheter att bilda familjer som heterosexuella par. Även om det är något som ofta behöver ske via omvägar betyder det inte att det är fel. Det finns trots allt heterosexuella par som tar till alla tänkbara medel för att få barn, så varför ska inte samkönade par kunna göra detsamma? 
 
Den viktigaste rättigheten är den första artikeln ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:
"Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter"
Alla människor -- ALLA!
Så varför är det så svårt att räkna in HBTQ-personerna? De är trots allt också människor.
 
Jag kan utan problem tala om HBTQ-frågor och använda mig av den benämningen. Samkönade äktenskap är en HBTQ-fråga då det inte berör heterosexuella par, men jag kan inte tala om samkönade äktenskap som en HBTQ-rättighet då jag anser att det är en mänsklig rättighet att kunna gifta sig oavsett vem det rör sig om.
Jag ogillar tanken att tala om HBTQ-rättigheter som någonting separat utöver de mänskliga rättigheterna. Jag känner att man delar upp människorna genom att dela upp rättigheterna. För mig känns det då som att man riktar in vissa rättigheter till vissa personer, och andra rättigheter till andra personer. 
När man gör den där åtskillnaden blir det en sådan tydlig uppdelning mellan HBTQ-personer och heterosexuella, om ni frågar mig, och det är både förbryllande och nästintill vidrigt då vi alla är människor som söker samma rättigheter.
För mig är det en självklarhet att alla ska ta del av samma rättigheter då vi alla är människor. Det finns vissa människor som är bättre än andra -- självklart finns det det! -- men det finns ingen grupp människor som är bättre än någon annan, så varför ska det finnas en hierarkisk ordning där man bestämmer vilka som har rätt till vissa rättigheter och vilka som inte har rätt till andra?
 
 
Som jag skrev finns det ingen hejd på mig när det kommer till HBTQ-frågorna. 
Jag kan inte komma på när det inte varit så, för detta är någonting jag alltid känt starkt för. Även när jag var liten förstod jag inte varför det skulle vara fel att vara bög eller lesbisk. För mig var det bara ett rent faktum. 
Det är just detta som fått en och annan att undra om jag själv är homo eller bi, men nej, jag är hetero.
Jag föddes som flicka och växte upp till en kvinna, så trans är jag inte heller.
Nej, detta är inte mitt sätt att säga "Bara så att ni vet så är jag normal". Detta är mitt sätt att säga att man inte behöver vara HBTQ-person själv för att kunna ta den typ av ställning jag tagit.
När det kommer till kritan behöver man bara vara medmänsklig.
 

5 saker om mig

1. Jag är inte mycket för mode.
Jag håller inte koll på trender och jag kör på min egen stil utan att bry mig om att andra finner den tråkig. Men jag har ändå en förmåga att "förutspå" kommande trender. Förra året letade jag efter vinröda plagg. Det fanns ett par stycken här och var, men de plaggen föll mig inte i smaken. Under den här hösten kunde man inte gå in i en affär utan att se något vinrött plagg.
Samma sak var det för på-gränsen-till-flera år sedan när jag började använda hatt. Ett år senare bar de flesta hatt.
Jag påpekade detta för min bästa vän för några år sedan. Hon började skratta åt ironin i det hela och frågade mig vilja färger som skulle gälla för den kommande våren. Jag chansade på ljusa palettfärger, och vad hände? Jag har aldrig sett så många blekt, ljuslila och mintgröna byxor som jag gjorde den våren.
 
2. Jag blir lätt obekväm av att höra kommentarer som de flesta tar som komplimanger.
Jag blir obekväm av att höra att jag är söt, vacker och/eller fin på samma sätt som jag blir obekväm av att höra att jag är en fantastisk och bra person. Jag ser inte det som komplimanger då jag vet att det inte stämmer. Jag har flera gånger sagt att jag tycker att jag ser bra ut, men det handlar snarare om att jag inte kan se bättre ut än vad jag redan gör. Det spelar ingen roll om jag går ner eller upp i vikt; jag kommer inte se bättre ut för det. Jag har svårt att se hur jag skulle vara attraktiv, så när jag säger att jag tycker att jag ser bra ut handlar det mer om att jag accepterat mitt utseende mer än att jag tror att jag kan få vilken kille som helst. 
Jag har aldrig varit den söta, vackra eller fina personen, så varför skulle jag vara det nu helt plötsligt? 
Att jag skulle vara en fantastisk person... Nej, jag ser inte hur jag skulle vara det. Jag är inte så bra som många verkar tro att jag är. Det handlar inte bara om att jag inte tycker det; det handlar om att jag inte är det.
Tro mig när jag säger det.
 
3. Jag har en tendens att känna mig missanpassad var jag än befinner mig någonstans, och vem jag än befinner mig med.
Jag känner mig sällan ovälkommen och jag har rätt lätt för mig att komma överens med andra personer, men det är sällan jag känner att jag hör hemma bland andra. Jag älskar verkligen mina vänner, och jag skulle inte byta dem mot någon annan eller någonting (om valet stod mellan mina vänner och ett säkert "lyckligt slut" skulle jag välja mina vänner för jag skulle inte kunna vara lycklig utan dem), men även bland dem känner jag att jag inte riktigt hör hemma.
Det har egentligen bara hänt en gång att jag känt mig hemma bland ett gäng människor. Det roliga var att jag bara kände tre av de personerna sedan tidigare. Vem hade kunnat ana att jag skulle känna mig mer hemma bland, vadå?-tio främlingar än mina vänner sedan flera år tillbaka...?
 
4. Jag har 26 böcker uppstaplade i tre olika högar (snarare "sektioner") på min byrå.
Jag har, utöver dessa, två liggandes bredvid. 
Varför då?
För att de inte får plats någon annanstans. Inte ens på skrivbordet.
 
5. Jag har inga som helst planer på att gå tillbaka till skolan.
Inte som det ser ut nu i alla fall, men det kanske ändrar sig om låt-oss-säga fem år.
Visst, en del av mig saknar skolmiljön och jag saknar definitivt att lära mig nya sätt att tänka och kritisera, men nej, jag vill inte tillbaka till skolan. Det värsta är att det är just det som förväntas av mig. 
Jag gjorde rätt bra ifrån mig på seminarierna, och jag gjorde definitivt bra ifrån mig på de icke-betygsgrundade ilämningsuppgifterna vi hade under en av kurserna jag pluggade, men så fort en tenta dök upp eller så fort vi skulle skriva hemtenta, lade jag av. Det var plötsligt när tentorna dök upp som jag stängdes av, i brist på bättre uttryck. Det handlade inte om att jag inte hade någon lust, för det var mer än så. Jag förlorade plötsligt all ork och all motivation, och det handlade inte bara om tentorna i sig. Det enda jag ville göra när tentaveckorna kom var att ligga i min säng för det var det enda jag kände att jag mäktade med. Antingen det eller att bara sitta på balkongen om det var en varm, solig vårdag.
Jag vill inte riskera att hamna i det igen. 
 

Lite trött på det mesta

Jag behöver en förändring.
Det behöver inte vara stort, det behöver bara vara något. 
Att tatuera mig igen... Tja, jag måste medge att det är en tilltalande tanke (framför allt när man spenderat tre timmar av dagen med att titta på tatueringsprogram och hört ljudet av nålarna mer än en gång), men jag känner att det får räcka med det på ett tag. Dessutom vill jag inte tatuera mig bara för sakens skull.
Att köpa lite nya kläder behöver jag göra i vilket fall som helst, men det skulle inte bidra med mycket. Det blir inte mycket nytt när man håller sig till samma stil, men jag har inte heller någon lust att byta stil när jag är så bekväm i den jag redan har. Jag känner inte att det finns någon anledning att byta stil när min stil redan talar mycket för den jag är; Jag känner inget större behöv av att försöka vara någon annan än mig själv.
För att vara helt ärlig vill jag klippa håret. Dels vill jag tunna ut det då det har blivit så tjockt, men jag vill också skaffa en helt ny frisyr. Gärna någon som är åt det mer rockiga hållet. Att färga det har jag velat göra sedan ett år tillbaka -- kanske inte rött igen, med tanke på den mörka utväxten som kommer fram, men åtminstone någon fylligare färg. Nej, jag vill banne mig ha rött igen. 
Å andra sidan har jag sparat ut mitt hår under två år för att kunna donera det vid något tillfälle. Donerat hår får inte vara färgat. Mitt hår är inte heller tillräckligt långt för att jag ska kunna donera det nu, och det känns dumt att klippa det kort i det läget. Jag vill inte behöva vänta på att håret ska växa ut igen, och ännu mindre vill jag ge upp nu när det gått så pass lång tid. 
 
Men någon form av förändring behöver jag.
Och bloggen är det första jag kommer ta tag i. Jag är sällan inne på min egen blogg, och tittar på designen, men jag var det alldeles nyss, och... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jag har haft den här designen väldigt länge, vilket märks! Jag kan inte påstå att jag inte kan stå för den då jag lade ner mycket tid och energi på den för 1½ år sedan, men jag känner inte att den speglar mig. Jag har en idé i åtanke -- den kommer bli tråkigare, men den kommer bli betydligt enklare. Jag tror faktiskt att det kommer bli bättre. 
För att kunna göra det behöver jag ta lite nya bilder, vilket också är någonting jag behöver. Jag har låtit personer kring mig ta från mig glädjen med att fotografera, vilket jag är allt annat än stolt över. Jag hoppas verkligen att det kan bli ändring på det nu. Det är bara det att jag behöver hitta min kamera först.
 
Jag är trött på mitt, i många avseenden, rutinmässiga liv.
Jag är trött på att längta mig bort och att önska att kunna resa iväg utan att faktiskt ta tag i det och sätta mig på ett plan. (Någon som vill följa med?)
Mer än så är jag trött på mig själv; Jag är trött på att vara alldaglig.
Jag är trött på att vara trött.
Så ja, jag behöver en förändring. Oavsett hur stor/liten den är. 
Jag kommer börja med bloggdesignen, men jag vet inte vad nästa steg ska vara.
Några tips?