Alla dessa dieter

Jag orkar inte ens hålla koll på hur många olika dieter som finns.
LCHF, Atkins, 5:2, GI... Bara dessa tycker jag är bisarra nog, men sedan finns det dieter där man enbart ska äta soppa, äpplen, barnmat och... För att vara helt ärlig förstår jag inte grejen med alla dessa dieter. Bidrar de med snabb viktminskning? Ja, det skulle jag nog säga, men till vilken kostnad? Dessutom håller dessa dieter inte i längden -- man kan inte klara sig utan kolhydrater hur länge som helst och man kan inte leva på fettrik mat hur länge som helst utan att det börjar märkas av i blodkärlen.
 
Jag ska inte påstå att jag är något "hälsofreak", inte så mycket som jag bakar, men jag försöker ändå tänka på min hälsa. Visst, jag kan äta en del sötsaker, men jag försöker väga upp det med bra (hemlagad -- säg vad ni vill, men hemlagat är alltid det bättre alternativet -- även när det kommer till mina rätter) mat. Jag försöker också väga upp det genom att vara aktiv. Man är väldigt aktiv på jobbet, rent fysiskt, och utöver det försöker jag ta så många promenader som möjligt, och gärna långa. Visserligen ser jag inte det som någon form av "uppvägning"; för mig är det ett bra sätt att koppla av. 
När det kommer till kritan är den bästa dieten balans. Man ska inte äta för mycket, men man ska inte heller äta för lite. Jag gillar inte att tänka att man måste hålla sig inom en viss ram för hur många kalorier man ska få i sig -- har man ett fysiskt krävande jobb måste man äta mer för att klara av det. 
Sedan kan man inte heller ta bort näringsämnen. De flesta har fått för sig att man blir fet av kolhydrater och att det skulle vara bättre om man struntade i det överhuvudtaget, men så är det inte. Däremot finns det olika former av kolhydrater där den ena är bättre än den andra. Detsamma gäller fetter. Det är faktiskt bra att få i sig fett, så länge det rör sig om rätt fett. 
Och precis som med allting annat handlar det om att finna balansen när det kommer till näringsämnena.
 
Det har blivit en sådan stor sak om det hela. En alltför stor sak, om ni frågar mig.
Förra månaden gick flera tidningar ut med att EU förbjudit LCHF- och GI-dieterna. För det första handlar det inte om att EU förbjudit dessa -- det handlar om att Livsmedelsverket valt att införa ett förbud för dessa märkningar av livsmedelsvaror (man får inte märka ut vissa varor som lämpliga för dessa dieter) då dessa hälsopåståenden inte finns med i EU:s förteckning.
För det andra har reaktionerna varit lite väl starka, och det på...jag vill inte säga "fel sätt" för det känns bra fel (för att inte nämna bra olustigt) att påstå att någon annan åsikt än min egen är "fel", men jag måste ändå medge att det känns skevt att man fokuserat mer på att dieterna förbjuds än att EU går in lite väl djupt. 
Men nej, det man fokuserat på, och framhävt genom vinklingarna, är att dieterna förbjuds; att man inte längre kan gå ner i vikt genom dessa dieter. Vissa har till och med använt sig av hälsan för att kunna argumentera mot denna förändring. Man har då påstått att denna förändring skulle försvåra för människor att göra hälsosamma val.
 
Jag kommer faktiskt använda mig av samma ståndpunkt för att motargumentera det; Hälsan.
Dieterna må bidra med en snabbare viktminskning, men hur väl fungerar de på sikt? Är det inte bättre om man kombinerar rätt mat -- rätt mängd och med rätt balans när det kommer till de olika näringsämnena -- med rätt träning? Man behöver inte hårdträna; det räcker med att träna helt enkelt för att hålla kroppen igång. På samma sätt behöver man inte äta nyttigare för att kunna gå ner i vikt; man kan göra det enbart för att kunna få energi. 
 
Jag passar även på att ställa denna fråga: Vad är egentligen bäst? Att tänka på sin hälsa eller att tänka på viktminskningen? Visst, dessa två kan gå hand i hand (är man kraftigt överviktig är viktminskning någonting man behöver sträva efter), men när det kommer till kritan handlar det om två saker. Att tänka på sin hälsa är att tänka på sin kropp. Att tänka på sin viktminskning är att tänka på sitt utseende.
Att tänka på sin kropp, och att se till att den fungerar som den ska, är förhoppningsvis ett bra sätt att tänka på sig själv. Att tänka på sitt utseende, att känna att man måste gå ner i vikt för att kunna se bra ut, är att göra det motsatta.
Jag tror också att det är där den verkliga skon klämmer när det kommer till alla dessa dieter. Jag tror att, med tanke på den hysteri som finns kring dem, det snarare handlar om att försöka se så bra ut som möjligt mer än att vara så hälsosam som möjligt. Varför skulle man annars framhäva fördelar som viktminskning och ett bra utseende? 
 
 
 

En annan sida

Jag har haft ett par dåliga dagar nu. 
Som jag skrivit tidigare kommer dem lite då och då, och just den senaste tiden har det hänt oftare. Jag vet varför det är så, men det är alltför personligt för att jag känner att jag vill dela med mig av det.
 
Jag inser att jag får det att låta som att jag lider av depression eller något, men så är verkligen inte fallet. Det handlar snarare om att jag kunnat fokusera på mig själv på ett helt annat sätt den senaste tiden. Visst, jag jobbar en del, men tidigare har jag haft skolan. När jag inte befunnit mig i skolan har jag suttit med skolarbete hemma. Jobbet tar jag inte med mig hem; när jag slutar jobba, slutar jag jobba. 
Så enkelt är det, och det har gett mig tid till att tänka ut ett och annat på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Detta är på både gott och ont då jag börjat se mig själv med andra ögon. Å ena sidan har jag börjat inse hur stark jag faktiskt kan vara -- både fysiskt och mentalt -- och jag har börjat inse att det är en av mina bättre egenskaper. Jag har också börjat inse att det kan vara ganska förbryllande med tanke på att jag dels inte är särskillt stor och att jag dessutom är ung. Jag har också börjat inse hur stark min integritet faktiskt är. För att vara helt ärlig börjar jag dessutom inse hur arrogant jag låter, vilket absolut inte är meningen. Det är bara det att jag börjar känna igen mina starka sidor. Jag må ha fler dåliga dagar nuförtiden jämfört med tidigare, men jag har också alltfler bra dagar där jag känner att det inte finns mycket som kan stoppa mig. Det är det som fått mig att börjat trivas med mig själv i en allt större grad. Det är också det som gjort det lättare för mig att öppna upp. Jag är fortfarande väldigt blyg av mig, men jag har betydligt lättare för mig att öppna upp till andra personer.
 
Men sedan har jag mina dåliga dagar.
När de kommer brukar jag gräva ned mig så djupt det bara går. Det är hemskt, något annat ska jag inte säga, men med tanke på att jag gör det kan jag komma upp igen. När man kommit längst ned, kan man inte ta sig någon annanstans än uppåt, eller hur? Just därför brukar inte mina dåliga stunder vara längre än bara några timmar. Det som däremot gjort att det hållt i sig någon dag, eller några i värsta fall, är att jag inte kunnat ta mig ner till botten. Om det inte är jobb är det någonting annat. När det rör sig om "någonting annat" handlar det ofta om att jag inte får tid för mig själv -- att det alltid är någonting som dyker upp.
 
Det är flera stycken som sagt att jag är en sådan snäll person -- att jag är underbar, rent utav -- men jag är långt ifrån det, och det märks framför allt när jag går igenom dessa perioder. Det är då jag låter det gå ut över andra. Det är inte så att jag (medvetet) försöker få andra att må lika dåligt som jag gör, men jag försöker definitivt inte göra saker och ting bättre. Jag tenderar då att gå så långt över gränserna man bara kan. Det är först i efterhand jag inser vad i helvete jag gjort. Just i stunden tänker jag inte så mycket på det -- jag tänker mer på att jag behöver känna mig bättre.
Återigen -- nej, det är inte så att jag aktivt försöker få någon annan att känna sig sämre. Det är inte så att jag försöker trycka ner någon så mycket som möjligt för att själv kunna känna att jag kan resa mig. Jag har själv varit i det läget där man trycks ner och jag har tillräckligt stort samvete för att inte kunna göra detsamma mot någon annan. 
Det handlar snarare om att jag, i min själviskhet, blir så plump att jag inte tänker på vad jag säger och jag tänker inte alltid på... Tja, vi kan helt enkelt säga att jag inte tänker. 
Som tur är händer just detta inte ofta -- som tur är finns det någon som kan dra ned mig på jorden igen innan jag går för långt, men det finns också gånger där det inte händer och där händer det att jag rör mig så långt bort från gränsen man bara kan utan att riktigt tänka på det. 
 
Anledningen till varför jag skriver detta handlar inte om att jag vill förklara mig på några som helst sätt. Jag klarar själv inte av att höra en massa bortförklaringar, så därför tänker jag själv inte använda mig av dem.
Jag vill inte heller påpeka att jag inte är perfekt, även om den faktiska anledningen inte befinner sig så långt bort.
 
Jag vill bara påpeka att jag inte är så snäll som många verkar tro att jag är, och jag är definitivt inte underbar. Jag har, förhoppningsvis, egenskaper som gör att man kan älska mig på ett eller annat sätt, men underbar är jag inte.
Jag vet att jag skapat en bild av mig själv som är bättre än mitt verkliga jag. Det här är visserligen min värsta sida, men jag har flera dåliga egenskaper. Jag hoppas att jag, genom att berätta detta, kunnat slopa en falsk bild av mig själv. Det är så lätt hänt att man skapar en mer-eller-mindre idyllisk bild av sig själv över Internet då man själv kan välja vilka sidor man ska framhäva. 
Jag är inte den som gärna vill dela med mig av mina sämre sidor, men jag känner att det är nödvändigt. 
Jag vill inte att bilden av mig som underbar ska finnas kvar då det inte är jag.
Och trots att jag är...inte hemsk, kanske, det är ett lite väl starkt ord -- vill jag inte vara någon annan än mig själv och jag vill inte att andra ska se mig som någonting annat än just det.
 
En av mina kollegor brukade säga att jag är för ärlig för mitt eget bästa. Om jag nu är ärlig kanske det är på tiden att jag börjar bli mer ärlig när det kommer till mig själv
 
 

Efter midnatt

Man kan fråga sig varför jag fortfarande är vaken, framför allt med tanke på att jag haft så svårt att sova den senaste tiden, men det det finns en enkel förklaring -- musik.
 
Jag kom hem sent idag från jobbet. Jag jobbade i, vad jag gillar (snarare "vad jag bestämt mig för") att kalla, bortabutiken. Just när det gäller kvällspassen innebär det att jag missar mitt första tåg hemåt då det avgår tio minuter efter att jag har stängt butiken. Med tanke på att det dels tar lite tid att avsluta allt och också med tanke på att man behöver ta en buss till stationen (alternativt ta en kort promenad -- det sistnämnda är någonting jag föredrar) kan man inte göra så mycket mer än att hoppa på nästa tåg istället.
Det innebär att jag är hemma nästan en timme efter att jag slutat, vilket innebär att jag är hemma först vid midnatt. Det är inget jag beklagar mig över, tro det eller ej, men visst strular det med mitt sömnmönster. Även om det inte alls är lika hektiskt i den butiken som "hemmabutiken" tar det tid för mig att varva ner. Det bästa sättet för mig att göra det på är att lyssna på lugn musik (gärna akustiskt). "Tyvärr" är det också någonting som kan hålla mig vaken halva natten -- en låt blir två låtar, två låtar blir sju låtar, sju låtar blir 4553423457 låtar, som i sin tur leder till insomnia. Men det gör inget; jag har ändå svårt att sova, så varför inte se till att det blir värt sömnbristen? 
Ser ni logiken i det?
Det gör inte jag heller, men det gör inget. För jag lyssnar på musik.
Just inatt har jag gått från Death Cab For Cutie, till Radiohead, till Bon Iver och nu lyssnar jag på ett band som jag inte hört talas om tidigare -- Daughter. Jag lyssnade på en låt. Som blev två. Som blev tre och nu... Jag blir faktiskt arg på mig själv som inte lyssnat på dem tidigare
 
*  *  *

 
You can try to forget but I won't let you easy
I'm flooding out and more I'm too washed out to see
Drifting away this time you'll regret you've conceived it
Clean up the dead you leave behind
Just like insects
 

 

Vår ytliga lilla värld

Det var ett tag sedan jag skrev ett sådant här inlägg; ett inlägg där jag bara skriver av mig all min frustration och där jag låter min åsiktsstarka sida komma fram. Men det beror på att jag inte finner inspirationen längre. 
Jag är fortfarande lika åsiktsstark, och det finns fortfarande mycket jag tycer och tänker kring, men jag hittar inte längre den inspiration som en gång fick mig att skriva av mig på det sättet. 
 
För...jisses, det närmar sig "flera" -- år sedan kunde jag få inspiration från andra bloggar. Det fanns en del bloggare som var lika åsiktsstarka som mig, och jag är mer än säker på att de finns kvar någonstans i bloggosfären. Jag är också säker på att de hamnat i skuggan av alla mode- och inredningsbloggar.
Det är just sådant som fått mig att tänka "Är det detta vi kommit till? Bara en massa ytligheter?".
Missförstå mig inte; är man intresserad av mode och inredning är det självklart att man ska kunna visa det på sin blogg och det är självklart att ens blogg ska handla om just detta. Jag tycker, precis som när jag först började med detta, att ens blogg ska vara personlig och med det menar jag att man ska låta sin personlighet -- sina intressen -- komma fram utan att man ska behöva vara orolig över reaktioner. Sedan finns det såklart gränser, men det är en annan femma.
Men jag kan fortfarande inte sluta tänka att man börjar röra sig bakåt. Det som förut kunde ses som ett verktyg för att kunna uttrycka sig själv har istället kommit att, till största del, handla om mode och inredning -- har man en blogg som handlar om någonting annat är chanserna löjligt små att man ska bli uppmärksammad. Det är en sak om man som läsare inte dras till dessa bloggar och att man hellre läser mode-och/eller inredningsbloggar, men de bloggare som gillar att debattera och som gillar att uttrycka sina åsikter utan att uppvisa några som helst tvivel om vad de verkligen tycker och känner, tja, de blir knappt uppmärksammade överhuvudtaget. 
 
Jag tänker i samma spår när jag läser om vad som skulle utgöra en bra blogg; för att en blogg ska vara bra ska den uppdateras flera gånger dagligen. 
Jag försökte mig på det en gång. Det slutade med att jag skrev rent skit nio gånger inom loppet av en dag (tekniskt sett en halv då jag spenderade den ena halvan i skolan) bara för att ha någonting att skriva om. De sista inläggen för den dagen blev så pass korta att jag kände ett behov av att fylla ut det med en stor bild. 
Är det så en bra blogg ska vara?
Ja, det är en sak om samtliga inlägg är bra skrivna, men hur bra/intressant kan man vara när man redan skrivit sju gånger under dagen? Jag vet att de flesta tycker att det är alldeles för många gånger och att man bör minska ner det när det blir så pass mycket, men då återkommer man ändå till antalet gånger man bloggar per dag. Kan det bara inte räcka med ett bra innehåll? Är det inte det som är det viktigaste? 
 
I det avseendet saknar jag "de gamla dagarna"; Jag saknar att bloggvärlden handlade mer om att uttrycka sig själv, vilka delar av en själv man än ville uttrycka, istället för allt som bara skrapar på ytan.
Som jag skrev ska man såklart ha rätten att blogga om mode och inget annat om det är det man vill.
Men jag tycker också att man ska ha samma möjlighet att synas även om man inte skulle göra det.
 

Läslus

 
Jag vet att jag borde sova, men...
Nej, jag vill hellre läsa
 

Jag och mina tatueringar

Jag är inte den som säger att man måste gilla mina tatueringar, eller att man ens måste gilla det faktum att jag har dem. Gillar man inte tatueringar, så gillar man inte tatueringar och gillar man inte tatueringar är det mer-än-ganska självklart att man inte gillar att jag har dem, och definitivt inte att jag har så pass många -- svårare än så är det inte, och det är jag medveten om.
Det enda jag egentligen hoppas, när det kommer till tatueringarna, är att det inte ska ändra mitt omdöme. Jag vill fortfarande bli sedd som jag. Eller rättelse; Jag vill bli sedd som jag. Ta bort "fortfarande", för jag vill inte bli dömd på förhand p.g.a. mina tatueringar. Jag har skrivit om detta tidigare, så jag vet att detta låter tjatigt, men jag vill verkligen inte bli dömd på förhand oavsett om fördomarna är bra eller dåliga. 
Jag är inte kriminell bara för att jag är tatuerad, och jag är inte någon "kick ass"-tjej som har så pass stora tatueringar som jag har. Jag är fortfarande en blyg liten bokmal, vilket är någonting jag alltid kommer vara. Att jag är tatuerad är inte mitt sätt att försöka göra mig själv så unik som möjligt. Jag vet redan att jag är unik, och det gäller alla. 
Att jag är så pass tatuerad som jag är, är inte heller mitt sätt att försöka märka ut mig själv -- att få mig själv att bli sedd. Däremot är det mitt sätt att uttrycka mig själv -- delar av mig själv, rättare sagt. Just de senaste tatueringarna har handlat om det, men även de resterande fem betyder mycket för mig och utgör en varsin del av den jag är. Än idag är det vissa som inte accepterar att jag inte är den jag "borde vara" och än idag finns det vissa som vägrar se mig för den jag är. Mina tatueringar är det tydligaste sättet för mig att påvisa vem jag är. Detta betyder dock inte att mina tatueringar ska definiera mig. När det kommer till kritan är det jag själv som ska definiera vem jag är. Att tatueringarna är den del av den jag är, är en sak, men de är inte jag. Bläcket är inte jag, och jag är inte bläcket. 
Så enkelt är det.
 
Utöver allt detta ser jag på mina tatueringar som bra investeringar.
En del ser det som en form av konstinvestering, och jag kan definitivt se det, men för mig handlar det mer om en investering i mig själv. 
Jag har flera gånger sagt att jag varit med om en del. Visst, det finns personer som varit med om betydligt mer än mig, men jag vill ändå påstå att jag redan varit med om tillräckligt. Efter alla år som andra försökt ta så mycket från mig -- min självkänsla, mitt självförtroende, min självbild, min tillit, och till viss del även mitt namn -- kan jag med säkerhet säga att det finns delar av mig man inte kan ta ifrån mig. 
 
Som sagt, man måste inte gilla mina tatueringar eller att jag har så många som jag har.
Men jag vill ändå bli accepterad och sedd för den jag är även om man råkar gilla dem. 
Jag är en rätt snäll tjej om man lär känna mig (om än något ondsint) och jag är smartare än de flesta tror.
Jag är, i mer-än-ett avseende, stark. Jag är blyg. Jag är omtänksam. Jag är empatisk (jag försöker, åtminstone). Jag är klumpig som få. Jag är smått galen. Jag är entusiastisk av mig. Jag är positiv. Jag är, överlag, glad. Jag är en bokmal. Jag är blyg. Jag är öppen. Jag är generös (typ). 
Jag vet vad jag är och jag vet vad jag inte är, och jag är inte mina tatueringar.
Så låt dem inte tala för mig. De utgör en del av mig, visst, men de utgör inte en del av min personlighet.
 

Sömnbrist

Jag känner själv att jag knaptt haft ork till någonting de senaste dagarna.
Jag har inte sovit igenom en hel natt på nästan två veckor. När det inte handlat om mardrömmar har jag vaknat mitt i natten av att jag varit frusen, eller för att jag varit så pass täppt att jag inte kunnat andas. Det har dessutom tagit tid för mig att somna om. När jag vaknar av mardrömmar tar det tid för mig att känna mig trygg igen, och dessa gånger har inte varit några undantag. När jag vaknat av att jag varit frusen har jag först inte kunnat somna om för att jag fortfarande varit frusen, och därefter har jag inte kunnat somna då jag blivit för varm.
När min täppta näsa väckt mig har det tagit tid innan jag kunnat andas normalt igen, och vid det laget har jag dessutom hunnit bli för varm och pigg för att kunnat somna om. 
 
Igår natt kunde jag somna väldigt snabbt, vilket var skönt det, men jag vet inte vad som väckte mig och jag blev nästintill förtvivlad. En av de få sakerna jag vill just nu är att bara få kunna sova igenom en hel natt utan några som helst avbrott. Vanligtvis brukar jag vara trött för att jag sällan stannar tillräckligt länge i djupsömnen (det har gått närmre två månader sedan jag kände mig utvilad, och bortåt fyra sedan jag kände mig rofylld), och jag kan inte påstå att två veckors "bruten" sömn har gjort saken bättre. 
 
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Jag har läst om vad man kan göra för att få en sådan bra sömn som möjligt, men det funkar inge vidare. Visst, det händer att jag får problem med att somna om nätterna, men det brukar jag vanligtvis kunna lösa genom att skriva av mig lite. Om det inte hjälper har jag med största sannolikhet fått i mig lite för mycket kaffe lite för sent, men då är jag också väl medveten om det. Men jag har inte hittat någonting som skulle kunna förklara varför jag sällan stannar tillräckligt länge i djupsömnen.
Det har gått så pass långt att jag funderat på att uppsöka läkare för att få något receptbelagt. Det har jag funderat över ett bra tag nu, för att vara helt ärlig, men jag är rädd att jag ska bli beroende av medlet i sådana fall. Det är av just den anledningen som jag tackat nej när personer jag känner -- personer som har lika stora problem med sömnen som jag har -- erbjudit sig att dela med sig av deras sömnmedel. Det finns inga som helst drogproblem inom familjen, så det är inte något genetiskt anlag som skrämmer mig. Det är bara det att det är så lätt hänt att man säger "Det där kommer aldrig hända mig" innan det faktiskt drabbar en, och jag är inte den som vill få den typen av beroende. Tro mig, det räcker med att jag är beroende av koffein.
 
Det jag hoppas på nu är att bara få en natts sömn.
Å andra sidan har jag hoppats på det i över en vecka...
 

Åttonde gången...

 
 
"Music gives soul to the universe, wings to the mind,
flight to the imagination, and charm and gaiety to life"
 
Jag vet att texten jag valt är mer-än-lite cheesy, men samtidigt kan jag inte sluta tänka att det stämmer så väl. Just med tanke på hur mycket musik betyder för mig kändes det dessutom som rätt sak att tatuera in. Grammofonen var tatuerarens idé på motiv, och jag kan inte säga någonting annat än att det var klockrent. 
 
När jag bokade tiden för två veckor sedan sade jag att jag ville ha texten och något musikrelaterat motiv. Jag visste inte vad, men jag lät tatueraren luska lite på det. Det är inget jag rekommenderar att man gör om man ska tatuera sig, men jag har inte gått till någon annan studio än denna och tatueraren känner mig. Han vet vad jag gillar och han vet vad som passar mig. Det är lätt hänt att det blir så efter nästan fyra år, och efter fem (den här blev hans sjätte på mig) tatueringar. 
Han sade själv att hans första tanke var noter, men det är alldeles för vanligt och han tänkte att det skulle falla lite för platt för mig -- framför allt med tanke på att jag har några ordentliga motivtatueringar redan. Så han kom att tänka på en grammofon. Jag kan uppriktigt säga att det inte alls var någonting jag själv tänkte på; jag tänkte mig först en gammal mikrofon, men grammofon... Nej, jag måste medge att det var perfekt :)
 
Jag antar att jag ska besvara den stora frågan; "Gjorde det ont?"
Visst, det fanns punkter där det kändes (armvecket, bland annat), men det var inte så farligt. Visst, efter min fottatuering är jag rätt härdad, men jag tyckte verkligen inte att det var så farligt. Det värsta var i sådana fall efteråt -- man tänker inte på det, men det tar på krafterna att skaffa en tatuering då så mycket socker förbränns. Det är därför viktigt att se till att man får någonting sött i sig medan man tatuerar sig -- framför allt när sittningarna varar några timmar. 
Just denna sittning varade i tre timmar. Vi tog några pauser, men de varade inte länge, vilket gjorde denna sittning till den -- hittills -- mest intensiva. 
 
Och med det sagt:
Jag måste verkligen gå och lägga mig snart. Det har jag behövt göra i en timme, faktiskt (om inte mer). Jag tror det säger en del om hur intensiv dagen varit. Tro mig, det var värt det, men det går inte att förneka att det känns.
 

Tillbaka på banan. Eller?

Det känns konstigt att vara tillbaka på jobbet nu efter semestern.
Inte bara känns det annorlunda att ha tider att passa igen, men det konstiga ligger även i att jag inte borde uppfatta det som konstigt. Min semester var väldigt kort och utöver det fick jag hoppa in två gånger. Till råge på allt har jag arbetat de senaste dagarna, men inte ens idag hade jag kommit in i rutinerna. Nu har jag ledigt en vecka (enligt schema; vem vet, jag kanske får hoppa in någon dag). Det kommer bli lagom roligt när jag börjar arbeta "för fullt" igen.
 
Vad som redan är lagom roligt är att jag börjat tvivla på mig själv på ett sätt som jag inte gjort på ett tag. 
Jag är verkligen glad att jag har ett jobb. Inte bara för att jag har ett jobb, punkt, (det var verkligen av ren tur att jag fick det) men också för att jag gillar känslan av att ha något eget, om ni förstår vad jag menar. Visst, jag fick själv välja vilka kurser jag skulle läsa på universitetet när jag pluggade, men jag blev också pressad till att plugga trots att jag kände att jag inte hade det i mig. Jag blev inte pressad till att skaffa jobb på samma sätt och dessutom är det något jag trivs med -- det är något som inte gett mig ångest över att jag inte har något planerat inför nästa termin/år.
Men samtidigt är jag rädd att jag har fastnat. Jag kommer inte säga upp mig i första taget då jag trivs som jag gör, men jag vill inte heller befinna mig där jag befinner mig nu om, låt oss säga, tio år. Eller ens fem år. Bara för att jag trivs där jag är vill jag inte fastna i det här läget. Jag vill kunna röra mig framåt på ett eller annat sätt, men det känns inte som att jag lyckats med det. Ja, jag har fått nya insikter om mig själv det senaste året, men när det kommer till kritan har jag inte utvecklats på ett personligt plan, eller något annat plan heller för den delen. Om något har jag börjat röra mig bakåt. Jag påbörjade en egen bok för ett år sedan, men den raderade jag då jag fick skrivkramp och då jag kände att språket inte talade för mig. Jag hade en tanke om att skriva om den, för idén finns fortfarande kvar och den vill jag fortfarande fullfölja, men... Nej, någonstans på vägen förlorade jag den delen av mig själv. Jag förlorade min motivation att skriva.
 
Det har man även märkt av här på bloggen. 
Jag skriver allt mindre, och det handlar inte bara om att jag jobbar mycket eller att jag inte har mycket att skriva om då jag inte har mycket för mig. Delvis handlar det om att jag haft svårt att finna inspiration (det är svårt för någon som inte är intresserad av mode att söka inspiration bland andra bloggar när merparten av dessa är renodlade modebloggar), men även motivationen har börjat svacka. 
Jag har så svårt att hålla koll på mig själv nuförtiden och jag vet att det inte blir bättre av att jag inte håller motivationen uppe, men hur ska jag kunna göra det när jag känner mig så vilsen överhuvudtaget? Jag hade hoppats på att kunna lista ut vem jag är, eller åtminstone få ett hum om det, men på den fronten står det stilla. 
Jag lade allt som hade med skolan att göra på hyllan för att kunna lista ut vem jag är och vad jag vill göra. 
Vad har jag kommit fram till?
Att jag inte är en teoretiker när det kommer till grund och botten, men det visste jag redan innan.
Så jag står stilla.
Och nu känns det bara som en tidsfråga innan jag fastnar. 
Egentligen skulle det vara bra om jag fortsatte att skriva och tog tag i det igen -- jag har inte skrivit på min "bok" sedan mars (det var innan jag raderade den), det var länge sedan jag skrev någon dikt (jag gjorde det väldigt ofta, faktiskt) och för att inte nämna de allt färre inläggen på bloggen -- men hur ska jag kunna skriva om och utifrån mig själv när jag har svårt att lista ut vem "mig själv" är?
 

22

Jag kan inte påstå att min födelsedag har varit den bästa, men jag kan med säkerhet säga att det kunde ha varit värre. Att vara sjuk när man fyller år är inte det roligaste, men som tur är firade jag den i lördags med familjen och jag kommer med största sannolikhet fira med några vänner nästa vecka. Eller, fira och fira -- jag ska träffa några vänner, om inte annat. Den tanken får mig faktiskt att känna mig bättre till mods. Jag gillar verkligen födelsedagar, men för att vara helt ärlig föredrar jag när andra fyller år än när jag gör det. Visst, det är alltid kul att träffa vänner oavsett vad man hittar på, men sedan är det ju det där problemet med presenter -- folk ska fortfarande envisas om att ge mig något. Det är inte så att jag inte är tacksam, missförstå mig inte, men jag ser bara inte varför man ska slösa pengar på mig. 
 
Men som sagt, jag har gått och blivit förkyld och febrig, så jag har bara legat hemma hela dagen. Jag har läst lite, men det är svårt att komma någon vart när ens huvud tynger en. Jag försökte även sova lite mitt på dagen då jag blev så pass trött, men det gick inte för fem öre. Dels för att det var alldeles för ljust inne i mitt rum (solen skiner inte in i mitt rum vid den tidpunkten, men däremot reflekteras ljuset mot fönstrena på byggnaden mitt emot mitt rum) men också för att jag inte kunde finna ro till det. Tankarna vällde fram, och när det händer finns det ingen hejd på det. Jag har blivit tillsagd att försöka stänga av tankarna, men hur gör man det? Dessutom har jag en förmåga att tänka på en del saker samtidigt -- det är perfekt när jag ska komma på lösningar till olika problem, och det är en förmåga som jag älskar när jag ska lösa sudoku, men det kan bli ett rent helvete när jag ska försöka sova. Allt inom mig skrek efter sömn. 
Men mina egna tankar hindrade mig. 
Det roliga är att jag inte ens vet vad jag låg och tänkte på -- när en tanke flög ut, flög en annan in. 
 
Min "födelsedag" firades med lunch på Skanskvarn vid Gullmarsplan i Stockholm -- de har riktigt god mat, så det är ett ställe jag rekommenderar till alla icke-vegetarianer (tyvärr kan man inte finna vegetariska rätter på menyn)
 
Dagen har inte varit den bästa, men det hade kunnat vara värre. Som jag skrev firade jag min födelsedag med familjen redan i lördags och med tanke på att merparten av mina vänner jobbar/jobbat idag (och med tanke på att de som varit lediga är bortresta) hade jag ändå inget speciellt inplanerat. Det hade varit värre om jag haft stora planer och om jag blivit tvungen att ringa runt för att avboka allt, men så var det inte idag. Tro mig när jag säger att bara en sådan sak gör mig lättad.
Jag ska dock inte påstå att dagen inte haft sina höjdpunkter.
Inte bara har jag fått flera meddelanden och SMS där folk gratulerat mig -- personer som jag inte heller trodde skulle komma ihåg min födelsedag -- men jag har även "pratat" med en gammal kompis från gymnasiet om att ses någon gång under nästa vecka. Jag kan inte ens börja med att beskriva hur mycket saknat den här tjejen, och det ska verkligen bli kul att träffa henne igen. Senaste gången vi sågs det var på studenten, så det var ett tag sedan sist, om man ska uttrycka det milt.
 
Nu får vi se hur mitt år som 22-åring kommer att se ut.
Jag må inte ha haft den bästa födelsedagen, men det känns ändå som att jag kan komma att få en bra start.
 

Är det såhär man ska vara?

Jag skrev för ett tag sedan att jag har svårt att relatera till andra -- framför allt tjejer -- i min egen ålder, men för att vara helr ärlig sträcker det sig längre än så. Det handlar inte bara om att jag har svårt att relatera till dem; Jag stannar ofta upp och frågar mig själv "Är det såhär jag ska vara? Är det såhär jag förväntas vara?".
Även det skrev jag om i samma inlägg, men jag berättade inte vad det är som gör att jag tänker i de banorna.
 
Jag har svårt att känna igen mig i de tjejernas problem. 
Jag ska definitivt inte dra alla över en kam, och jag vet att långt ifrån alla har dessa problem, men det hindrar inte mig från att många gånger känna att jag inte hör till. Jag är trots allt inte tjejen som går upp extra tidigt på mornarna för att lägga ner energi på sminkningen, och inte heller håret. Jag är tjejen som hoppar in i duschen på morgonen, äter frukost, borstar tänderna, låter håret torka till sig innan jag sätter upp det i en knut och sedan drar jag på mig en skjorta och ett par byxor. Jag bryr mig inte alls om att försöka göra mig fin. Jag bryr mig inte om hur håret ser ut, om det inte ser alltför hemskt ut, och jag är definitivt inte tjejen som oroar sig över hur sminkningen blev då jag inte sminkar mig. 
Jag är inte heller tjejen som bryr mig om hur jag ser ut i vissa kläder. Visst, allt har sin gräns, men överlag bryr jag mig mer om hur plaggen känns på mig och hur de ser ut i kombination med varandra rent färgmässigt. Med tanke på att jag främst har svarta jeans på mig brukar jag inte ens tänka så mycket på färgkombinationen då det mesta går bra ihop med svart. 
Jag är inte heller tjejen som bryr mig om hur snygg en snygg killes flickvän är -- jag är inte den som säger "Han är alldeles för snygg för henne". Jag är inte heller den som blir arg och frågar mig själv varför "han valde henne när jag är mycket snyggare" när en kille jag gillar skaffar flickvän. 
Jag är inte heller den som tar en titt på andra och pekar ut varenda liten "brist" rent utseendemässigt. Jag är inte den som kommenterar hur "feta" andras lår är. 
 
Flera gånger har jag stannat upp och frågat mig själv om det är såhär jag förväntas vara när tjejer runt omkring mig börjar prata om hur fula andra är. Flera gånger har jag stannat upp och känt att jag inte hör till då jag inte ser det viktiga i att döma andra personer efter deras utseenden. Som jag skrev vet jag att långt ifrån alla tjejer gör detta, men man kan inte komma undan det faktum att det finns oroväckande tjejer som faktiskt gör det. 
Kort sagt kan jag inte känna igen mig i dessa tjejers problem då deras största problem rör andras utseenden. 
 
Inte heller när det rör killar kan jag känna igen mig. 
Jag har aldrig varit den som försökt väcka en killes intresse genom att se så fin ut som möjligt. Ja, det har hänt att jag sminkat mig för att se mindre äcklig ut, men det är någonting jag kan göra även när det inte finns någon kille i bilden. Jag må inte vara mycket för att bära smink, men även jag har gränser för vad jag kan stå ut med när det gäller mitt ansikte. 
Men som sagt, jag är inte den som försöker locka till sig en kille genom att göra mig så fin som möjligt på samma sätt som jag inte är den som försöker låtsas vara någon annan för att bli mer omtyckt; På samma sätt som jag inte lägger ner energi på att göra mig så fin som möjligt, lägger jag inte heller energi på att få andra att tycka om mig. Jag har aldrig känt att det är det jag finns till för, men det verkar andra tycka när de säger att jag ska göra si och så för att få uppmärksamhet. 
 
Jag har varit med om en del redan. Det finns personer som varit med om mer, men det betyder inte att jag inte varit med om tillräckligt. Med det vill jag säga att jag fortfarande har en del personliga saker att försöka hantera att jag inte har utrymmet att bry mig om hur andra ser ut, och jag har för mycket att tänka på för att kunna lägga till mitt eget utseende på listan, hur mycket än andra vill att jag ska anstränga mig mer för att se bra -- åtminstone bättre -- ut. 
Saken är den att jag inte är född till att vara fin och/eller omtyckt -- jag föddes för att kunna vara mig själv.
Det har varit mitt största problem hittills, och någonting säger mig att det kommer fortsätta vara mitt största problem.