Allt faller på plats...?

Kanske inte allt, men det känns ändå som att ett och annat börjar falla på plats. Visst, det finns fortfarande ett och annat som känns något kaotiskt just nu, men... Nej, jag kan inte tro att det kommer att lösa sig på det planet, och det är någonting som är mer kaotiskt nu än vad det var för några månader sedan. Skillnaden är i sådana fall att det mesta runt omkring har fallit på plats. Jag kan inte påstå att det skett utan irritation och frustration, men jag antar att det är just det som gör att jag känner mig mer lättad och, tro det eller ej, nästintill harmonisk.
Nu återstår det bara att se hur länge den känslan håller i sig. I vilket fall som helst är jag glad över att jag inte känt mig rastlös hela dagen. 
 
Jag önskar att jag kunde skriva mer; Det känns så konstigt, alltihop, och jag har svårt att hantera det själv. Det är just det som gör att jag inte kan skriva av mig -- hur kan man förvänta sig att jag ska kunna skriva om något jag inte riktigt fått grepp om? 
Hur man än vrider och vänder på det går allt tillbaka till det faktum att jag (fortfarande) inte riktigt hittat mig själv än. Det är någonting som fortfarande frustrerar mig då jag känner att det är någonting jag borde ha gjort vid det här laget -- jag har fortfarande inte funnit mig själv, så jag har svårt att hitta personer jag känner att jag kan relatera till fullt ut, vilket gör att jag tenderar att känna mig malplacerad oavsett var jag befinner mig någonstans och oavsett vem/vilka jag är med. Olika personer tar fram olika sidor hos mig, men det är få som får mig att känna mig som, tja, mig
Det roliga är att jag inte heller kan relatera till någon av "personligheterna" andra ser i mig. 
Det finns de som ser en teoretiker, samtidigt som det finns personer som ser en estet. 
Jag ser mig som varken eller då ett kontorsjobb skrämmer mig lika mycket som höjder, och jag saknar kreativiteten esteter har. 
 
Jag vet att inlägget saknar mening -- ironiskt nog var det just det som var meningen -- men jag kände att jag behövde ventilera mig lite innan jag går och lägger mig. 
Det finns en del saker jag inte vill skriva om på bloggen, och just nu är jag mitt uppe i en sådan sak. Det är någonting som tar mycket av min kraft (det är inte så illa som det låter; jag lovar!) och det är någonting jag inte kan sluta tänka på/grubbla över. Det är någonting jag har problem med att "ventilera ut" och tyvärr är det inte det enda jag behöver ta itu med. 
 
Som jag skrev börjar en del saker falla på sin plats och jag börjar känna mig som mig igen, vem det nu är, men det betyder inte att jag inte behöver ventilera emellanåt. Att en del saker börjat falla på plats betyder inte att jag inte har någonting att skriva om. Tvärtom innebär det att jag känner mig så pass lättad att jag börjar kunna "organisera" mina tankar, vilket får mig att känna att jag har mer tid att ta itu med mig själv.
För mig har det alltid inneburit att skriva av mig lite; bara som ett första steg.
 
Nej, nu ska jag (med min splittrade hjärna) gå och sova.
 

Härliga vårdagar

Våren har verkligen börjat ta fart nu, och det märks -- på både gott och ont! 
Men främst gott.
 
För det första känns det som att jag ser blommor överallt; framför allt vitsippor. Jag är, överraskande nog, inte vidare förtjust i dem, men man kan inte påstå att det inte är vår när de tittar fram. Dessutom har till och med jag svårt att förneka att det är fint att se fält täckta av vitsippor när man åker förbi dem med tåget. 
Ett annat vårtecken är fåglarna; inte bara sjunger de för full hals, men många arter verkar ha kommit tillbaka. Just det är någonting jag verkligen gillar. Visst, jag älskar fågelsång -- på dagarna. Det är ett helvete att ha dem sjungandes utanför fönstret när man försöker somna om efter att ha vaknat innan halv fem på morgonen. Att de har blivit fler är inget att glädjas åt vid den stunden, men det ger så mycket liv under dagarna. 
Där har vi också det bästa med våren; allt som kommer till liv igen.
Nu pratar jag inte bara om växter och djur, men även människor. Oavsett om man lider av pollenallergier eller inte är det (nästintill) omöjligt att vara på dåligt humör när våren väl fått fart. Det är få som lunkar fram, till skillnad från vintern, och alla får ny energi när solen kommer fram. Samtidigt plockar man fram solglasögonen och även skinnjackorna ("falska" som äkta). Vinterkängorna åker av och ersätts av converse ("falska" och trasiga, i mitt fall). 
För att inte nämna alla tatueringar som börjar komma fram...
Det är verkligen svårt att inte gilla våren :)
 
Just de senaste dagarna har varit, rent sagt, underbara.
Framför allt gårdagen; det var så pass varmt att jag blev tvungen att slänga av mig min jacka när jag befann mig utomhus. Det var inte fullt lika härligt idag, tyvärr, men det blev riktigt härligt fram mot kvällen då solen -- äntligen! -- kikade fram. 
 
Kvällen bestod även av (tillagad) middag, en flaska öl och lite läsning
 
Visserligen har våren några baksidor också; Pollenallergier är inget att leka med!
Jag kommer lindrigt undan varje år, det är jag väl medveten om, men till och med jag tycker att det är jobbigt. Som tur var har halterna av al börjat lägga sig nu, men jag behöver fortfarande ta min allergimedicin för att min näsa inte ska klia och ögondroppar tar jag också med jämna mellanrum. Det som upphört är den tjocknande känslan i halsen. Det är jag väldigt lättad över; det är ingen obehaglig känsla och den stör inte, men den har gjort mig hes. Tro mig när jag säger att det inte är kul för mig att vara hes -- jag tenderar att låta som en pubertal kille (självklart är det någonting många andra tycker är roligt). 
Det jag absolut inte ser fram emot är shoppingen.
Jag har tyvärr inte mycket kvar i min byrå som passar mig längre. Till och med ett par shorts, som jag köpte förra året, har blivit för stora. Nej, jag skryter inte om att jag gått ner i vikt -- det är någonting som irriterar mig! För det första vet jag inte ens hur det gått till (!) och för det andra måste jag köpa nya kläder. Har jag nämnt att jag inte är vidare förtjust i att shoppa?
 

Somliga går med trasiga skor

 
 
Det är härligt nu när våren är här; "skinn"jackan hänger framme, och jag har till och med dragit fram mina mer-än-något-trasiga-"converse". Varför jag har kvar dem förundrar många, men de är fortfarande mina favoritskor och...Tja, för att vara helt ärlig orkar jag inte shoppa. Det är inte heller någonting jag prioriterar, eller kommer att prioritera.
Jag var nu nära på att säga att jag vill försöka hålla så hårt i mina pengar som möjligt, men det känns något dubbelmoraliskt då jag samtidigt tänker att jag vill köpa lite nya böcker och tatuera mig (det senare kommer dröja lite längre).
 
Men som sagt; Det är verkligen härligt nu när våren är här!
Just i Stockholm har den kommit med full kraft. På bara några dagar steg temperaturen med över 10 grader, och här hemma har det varit kring 12-15 grader varmt de senaste dagarna. Det har även regnat en hel del, vilket komplicerat ett och annat när det kommit till pendeltågen, men jag har tyckt att det varit skönt. Inte bara för att jag gillar regn och inte heller för att det är trevligt att det regnar istället för snöar. Nästan all snö är borta häromkring. Det finns några små högar snö lite här och var, men överlag är all snö borta. Jag tog en snabb promenad förbi kyrkogården där pappa ligger begravd och för första gången på länge kunde jag ta mig fram hela vägen till graven. Tyvärr gick jag inte dit; istället gick jag till en plats en liten bit bort jag brukar gå när jag behöver skingra tankarna. Det är inte min favoritplats, men den duger vid stunder som denna.
 
Jag har haft en del att tänka på den senaste tiden vilket gjort att jag haft det svårare att sova än "normalt". Därför försöker jag ta min tid till att just tänka under dagarna. Det har gått rätt bra hittillls, men jag hade svårt att somna i natt då jag inte kunde göra någonting annat än att ligga och tänka på, tja, allt och inget. 
Att det här inlägget saknar någon form av mening beror just på att jag försöker skingra mina tankar; på att jag försöker skriva ner ett par saker så att jag ska slippa tänka på dem nu när jag ska sova. Det är faktiskt det som fungerat bäst för mig -- att skriva...
 

Oh, happy Sunday

 
 
Andra gången för i år jag tog mig till min favoritplats; den här gången behövde jag dock inte plöja genom snö. Tro mig, det var någonting jag var glad över
Å, underbara vår!
Å, underbara söndag! 
 

Mardrömmar

Det känns som att jag skriver som en galning, och på sätt och vis stämmer det.
Det var ett tag sedan jag skrev så här pass många inlägg. Jag tror aldrig att jag skrivit så här många inlägg så kort inpå varandra. Jag vet att jag definitivt inte skrivit så här många inlägg så här pass sent på natten, men om sanningen ska fram är jag lite halvt rädd för att somna. 
Det var ett tag sedan jag hade ordentliga mardrömmar. 
Som tur är har jag inte alls lika många mardrömmar som förut -- nu finner jag faktiskt någon ro i min sömn -- men visst händer det att de kommer. Den vanligaste typen av mardröm är den som ständigt håller mig på min vakt mer än att någonting hoppar fram och skrämmer mig. Det är den typen av dröm som gör att jag önskar att någonting kunde hoppa fram och skrämma mig då det skulle väcka mig, men istället hålls jag fast i dem.
I natt var det den "skrämmande" typen av mardröm som dök upp. 
Att vakna till en gång är en sak, men jag vaknade till fyra gånger. 
Alla drömmar var olika, vilket skrämmer mig ännu mer nu. Det har hänt att jag återvänt till samma mardröm när jag somnat om. När jag vaknat ytterligare en gång har det hjälpt att bara gå upp och dricka ett glas mjölk för att sedan gå och lägga sig igen. Men när man drömmer flera olika mardrömmar som väcker en gång efter annan...
 
Det är svårt att försöka skjuta på det hela när man "börjar" bli trött. Ännu svårare blir det när sängen känns väldigt inbjudande och när man renbäddat sängen med nytvättade sängkläder som fortfarande är lite varma efter torktumlingen. Jag har varit på vippen att somna i sängen ett par gånger nu, men... Som sagt, jag vågar inte, så feg som jag är. Just de där madrömmarna var hemska och jag vill inte riskera att ha fler. 
Det som gör det hela ännu värre är att jag hade en väldigt bra dröm innan mardrömmarna kom. Om det inte hade varit för ett ljud utanför mitt fönster som väckte mig hade jag säkerligen inte haft de där j***a mardrömmarna till att börja med. 
 
Det finns inte så mycket att göra nu annat än att hoppas på det bästa. Just sömn är någonting man inte kan undvika hur länge som helst; tycker man att ett område är läskigt kan man undvika det genom att ta en omväg om/när man är på väg hem, men hur tar man sig runt sömn? Kaffe fungerar trots allt bara länge
 

När jag tittar in i spegeln

Många har uppfattningen om att jag har låga tankar om mig själv.
Det har jag inte.
Jag är inte den som tycker att jag är ful och/eller värdelös på några som helst sätt. Jag tycker i själva verket att jag ser riktigt bra ut och att jag har en riktigt bra och även härlig personlighet. 
Ja, det är så jag ser mig själv. Vad jag däremot är ovan vid, och vad som ständigt förvånar mig, är att det finns personer som håller med mig. 
 
Jag menar det verkligen när jag säger att jag tycker att jag ser bra ut.
Det är bara det att jag aldrig försökt se mig utifrån andras ögon; när jag säger att jag ser bra ut menar jag helt enkelt att jag inte kommer att se bättre ut även om jag går ner i vikt eller om jag plastikoperar mig för att få finare läppar, en finare näsa eller vad det nu kan vara. Jag menar helt enkelt att jag inte har någon anledning till att försöka förbättra mitt utseende för jag har insett att det inte kommer göra någon skillnad när det gäller "snygghetsgraden", eller vad man nu vill kalla det.
Däremot har jag svårt att se hur andra skulle kunna finna mig attraktiv.
Det handlar inte bara om att självkritik är mer tillåtet än "självberöm" även om det är en faktor som spelar in. Hur många gånger har man inte tänkt "Du är inte så snygg som du tror att du är"? Hur många av er tänkte inte så när ni läste vad jag skrev ("Jag tycker i själva verket att jag ser riktigt bra ut")? 
 
Redan när jag var elva fick jag höra att jag var tjock.
Jag var rätt smal då, men min överkropp var ganska bred i jämförelse med min längd. Dessutom kom jag in i puberteten ganska tidigt, och det var just kring elva, tolvårsåldern som mina kurvor började komma -- framför allt höfterna. 
Att höra någonting sådant gång efter annan redan vid den åldern sätter sina spår. Att få höra det fler gånger under tonåren sätter sina spår det också. Att även i vuxen ålder få höra att man ser äcklig ut sätter sina spår även om man försöker vifta bort den kommentaren. På något vänster är det också dessa typer av kommentarer man tar till sig betydligt lättare än de bra kommentarerna. Just när de är återkommande under ett decennium blir det till sist svårt att tro någonting annat. Jag vet nu att jag inte är tjock och jag vet att min kropp inte är äcklig, men jag har fortfarande svårt att tro att jag någonsin kommer vara attraktiv i andras ögon. Det är -- tro det eller ej -- inget jag beklagar mig över. Det är snarare någonting jag konstaterar då jag, kort och gott, accepterat det. 
 
När det gäller min härliga personlighet menar jag inte att jag har den bästa personligheten som går att finna. Jag menar helt enkelt att den är min. Man kan säga vad man vill om mig, men man kan inte påstå att jag försöker vara någon jag inte är. Min personlighet är min rakt igenom, vilket gör den unik och därmed härlig.
Om det är en personlighet man kan gilla eller inte är en annan femma; det beror på vilken sida av mig man väljer att se. Jag vet att fler-än-en valt/väljer att se den sida av mig som inte ens jag själv väljer att erkänna, och som jag skrev ovan är det inget jag beklagar mig över; jag accepterar det.
 
Det är just det som gör att jag blir nästintill ställd när jag får höra att jag är en bra person som dessutom ser bra ut. Det är inget jag är förberedd på, och jag tror inte att det är någonting jag kommer bli förberedd på då jag inte är van att bli sedd på det sättet. Det har till och med hänt att jag blivit illa till mods när jag fått höra en massa bra saker om mig själv. Dels för att det är så jag blivit utnyttjad tidigare, men också för att jag tvivlar på att jag är bra. 
 
Trots allt detta kan jag titta mig själv i spegeln och se en person jag gillar, vilket är det viktigaste när det kommer till kritan, och för mig är "bara det" ett stort steg.
 

Irritation på hög nivå

Jag brukar inte vara irriterad; jag kan vara irriterad på någon person, eller flera, men det är sällan jag är irriterad på det sätt jag är nu. När det väl händer sker det inte heller i en liten grad -- jag gillar inte mig själv när jag är på det här humöret, men ibland kan jag helt enkelt inte hjälpa det.
 
Jag har fortfarande inte fått deklarationspapprena från Skatteverket. Bara det har gjort mig något nervös, men jag har haft personer omkring mig som sagt att de kommer att komma snart. Jag vet att jag borde ringt om detta för ett bra tag sedan, och tro mig när jag säger att jag känner mig dum som inte gjort det redan, men irritationen krymper inte av att man börjar upprepa "Du måste ringa på måndag" även efter att jag konstaterat det själv. 
 
"Jo, jag ska ringa på måndag"
"Du måste ringa på måndag"
"Jag vet... Jag ska"
"Du måste verkligen ringa på måndag"
Ja, jag må ha varit dumstridig som inte ringt än, men jag förstår faktiskt nu. 
*5 sekunder senare*
"Du får ringa på måndag, helt enkelt"

Jag borde också ha varit mer noggrann med att kolla upp när deklarationen ska vara klar, men jag hade en förhoppning om att de personer som sagt att jag inte bör oroa mig skulle ha gett mig en liten förvarning. Framför allt då det är mindre än två veckor kvar. Jag må ha en viss förmåga att hålla hårt i mina pengar samtidigt som jag lyckas med att spara undan en hel del, men det betyder inte att jag gladeligen betalar en avgift på 1 000 kronor. Jag läste att man kan be Skatteverket om ett uppskov om man har en bra anledning till detta, men någonting säger mig att ren dumstridighet inte anses som en bra anledning -- jag kunde trots allt ha ringt för två veckor sedan. 
 
Vad som irriterar mig mest är dock en återkommande fråga; "Jobbade du ens förra året?"
Om det kommit från någon vän som jag inte träffat på ett bra tag hade jag inte lagt så stor betydelse kring det hela, men en del av mig känner ändå att åtminstone min familj ska känna till att jag började jobba förra året. Jag vet att mitt jobb inte är av lika stor betydelse för dem som för mig, då det här är mitt första jobb, men... Det här kommer att låta bortom barnsligt och omoget, men jag kan inte sluta känna att jag borde ha mer betydelse än så. Hur högt "värde" har man egentligen om inte ens familj insett att man haft ett jobb i flera månader? Ett jobb jag ofta pratar om...? -kollegor jag mer-än-ofta pratar om...? 
Har jag så lite i värde/är mitt liv så pass ointressant att min familj inte ens bryr sig?
 
Som sagt; Irritation på hög nivå
 

Stunder som dessa

 
Jag vet att en bomb som dödar två personer inte är mycket i jämförelse med det som sker i bl.a. Syrien, men det är det enda jag kan tänka på just nu -- det som hände i Boston för bara några timmar sedan. Inte bara för att det var en sådan hemsk sak som hände; inte bara för att flera bomber exploderade, inte bara för att människor dött och skadats och inte bara för att det hände inom Västvärlden (på något vänster känns det mer hemskt när det händer Västvärlden än när det händer exempelvis Asien, eller hur?), men också för alla reaktioner.
Rent generellt har jag tilltro till människan, men mänskligheten som helthet är ett rent skämt. Det motbevisas inte direkt heller när några får för sig att bomba ihjäl andra. Däremot blir jag motbevisad när omvärlden reagerar på det hela med sorg av något slag. 
Detsamma hände efter dödsskjutningarna på skolan i Newtown i vintras.
Och efter dödsskutningarna på en biograf i Aurora förra sommaren.
Och även i samband med terrordåden i Norge för snart två år sedan.
Det är i de här lägena jag både avskyr och älskar mänskligheten; avskyr den för att den är så avskyvärd. Älskar den för att den, trots allt, kan ställa upp vid sådana här lägen (att det sker alltför få gånger är en annan femma). 
 
Det är också vid stunder som dessa jag inte kan finna mina ord. Det är inte så att jag inte känner till några ord som skulle vara passande, eller som inte skulle kunna beskriva hur jag känner. Jag finner helt enkelt bara inte orden för att jag känner mig tom. Det första jag gjorde när jag fick reda på detta var att ta på mig jackan, trotsa fotleden och ta en kort promenad. Det kändes "rätt" att gå ut i regnet, ställa sig på ett berg och skrika lite även om det inte kom ut några ljud. 
Tyvärr är det allt jag kan göra. I alla fall för stunden.
 

"The typical Lisa"

Jag har haft ett par roliga dagar; minst sagt!
Till att börja med tror jag inte att det kommer som en överraskning att jag lyckades stuka foten häromdagen. Vad som gjorde saken värre var att det var när jag var på väg till jobbet. Jag märkte inte ens av någon smärta de första timmarna, vilket fick mig att tänka att det inte var någon större fara, men när jag var inne på de sista timmarna började foten bulta riktigt ordentligt. Efter åtta timmar på jobbet bultade det uppför mitt ben.
Och vad orsakade allt detta?
Tja, jag...missade trottoarkanten.
En av mina kollegor kunde inte sluta skratta när hon fick höra det då hon fann det så typiskt mig (hon är en av dem som förstått hur pass klumpig jag är). Det roliga är att en vän till mig reagerade likadant. 
 
Det var inte lika illa idag som igår, vilket kändes skönt det då jag skulle åka in och jobba idag, men det betyder inte att det inte gjorde ont. Jag hörde av mig till min chef igår och hon sade att jag skulle fokusera på att vila mer än att sköta butiken (annat än kassan, såklart). Det var lite knökigt till en början, men jag fick avsluta mitt pass efter bara några timmar så det var inte alls farligt.
Det är bara det att... En j***a trottoarkant! 
Jag kan inte ens beskriva hur dum jag känner mig. Vi pratar trots allt inte om ett trappsteg, utan om en kant på tre centimeter, om ens det. Jag orkar knappt med mig själv längre.
 
Produktiv dag på jobbet; som sagt, min chef gav mig ett par -- bokstavligt talat! -- uppgifter och sade sedan att jag skulle sitta ner för att inte belasta foten. 
Just detta höll mig sysselsatt ett par timmar tills min kollega kom.
 
Men nog om detta; Har ni haft det lika soligt och varmt som vi haft det i Stockholmstrakten?
Jag åkte inte hem när J kom för att byta av mig. Det var rent utav så pass lugnt att vi bestämde oss för att ta ut ett bord och ett par stolar för att kunna sätta oss utomhus med en varsin glass. När jag åkte hemifrån var det rätt kallt och definitivt mulet, så jag hade inga större förhoppningar om dagen, men det blev riktigt fint under dagen! 
Vad som är mer underbart är att äntligen få höra från andra att våren är här. Jag har sagt så i veckor, men det är först nu folk börjar tro mig. Tydligen räcker det inte med att, med bestämd röst, säga att det är vår för att jag bestämmer att det är vår då jag vägrar känna av någon pollenallergi under vintern vilket jag faktiskt gjort de senaste veckorna. 
Det jag verkligen längtar till nu är körsbärsblommen...
 

Just doodling

 
Jag hoppas bara att jag kan få till det andra ögat -- det har alltid varit lite av en utmaning för min del
 

Lite jobb här, lite jobb där

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag ser verkligen fram emot nästa vecka där jag bara har -- än så länge! -- två pass. Jag har arbetat rätt mycket de senaste veckorna, och jag känner att jag snart nått min gräns. Det är inte så att jag inte trivs, för det gör jag verkligen (fortfarande)! -- men det ska bli skönt att få åtminstone ett par dagar ledigt. 
Och det kommer ändå från mig -- rastlösheten själv. 
Jag måste gå och lägga mig nu, så jag ska fatta mig kort. Det är bara det att jag gärna vill skriva av mig lite grann oavsett hur tråkigt det är. Å ena sidan vill jag klaga lite grann, men inte så mycket över jobbet i sig, utan över det faktum att jag har svårt att tacka nej till pass även när jag bestämt mig för att göra det. Det var det som hände förra veckan; jag sade till mig själv att jag skulle vara ledig, bara vara för mig själv, de dagar jag hade "fri tid". Jag skulle vara ledig tre dagar, och jag tänkte att det skulle vara ett lätt löfte att hålla. Det roliga var att jag bröt det löftet efter två dagar. 
Jag hade en tanke om att försöka ta det lugnare den här veckan, men det kändes som en självklarhet att strunta i det p.g.a. ett och annat. Dock är den här veckan värre än förra då jag bara är ledig två dagar, men inte i streck. Det finns en anledning till varför jag tar mig ann så många extrapass som möjligt; jag skojar inte när jag säger att jag trivs där. Däremot har jag själv svårt att se min egen gräns, vilket gjorde att jag blev sjuk många gånger under framför allt skolgången. Jag har inte varit sjuk lika ofta sedan jag började jobba (en del av mig tror faktiskt att det beror på att jag mår bättre rent emotionellt) men jag vet med mig själv att det snabbt kan vända om jag inte lär mig att dra en linje för hur mycket jag faktiskt klarar av.
 
Det som gör det lättare nu är att jag inte jobbar själv imorgon och att jag inte gjorde det idag. 
Att ha någon annan med en som jobbar underlättar en hel del. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Det är mer påfrestande på jobbet än vad man kan tro, framför allt då man i regel arbetar själv. Det handlar inte (bara) om att man är väldigt vaksam gentemot kunder då det ändå finns en rånrisk. Det handlar om enkla saker som att få i sig mat och gå på toaletten -- när man är själv får man försöka finna tid till att göra detta. När man är två kan man utan svårigheter ta en liten lunchrast och bara äta i lugn och ro utan att behöva oroa sig över att kunder kommer att komma in i butiken. Det blir den andres "problem".
Det var det som var så underbart idag; att kunna sätta sig ner och äta lunch. Jag plockade även fram en bok som jag läste medan jag åt, vilket G tyckte var lite kul att se. Är man en bokmal så är man ;)
 
Det var mycket som skulle göras idag också så det finns en chans att det blir ännu mer avslappnat imorgon. 
Jag hoppas på det; med tanke på att jag är dum nog att fortfarande vara uppe behöver jag en lugn dag imorgon. Framför allt med tanke på att jag ska upp om drygt sex timmar. 
 

Man lär sig någonting nytt varje dag

Det låter rätt klychigt när man skriver det sådär, men jag tror verkligen på det.
Det beror också på vad man menar med det, men jag tror verkligen inte att man kan gå en dag utan att lära sig någonting nytt. Sedan är det en fråga om huruvida man kommer ihåg det eller inte, men det är en annan femma. 
Men som sagt, det är någonting jag tror på; om man inte lär sig något som anses nyttigt (exempelvis historiska händelser, eller vetenskapligt s**t) lär man sig nya saker om sig själv eller andra. Man kan även lära sig nya sätt att tänka, nya ord att använda sig av (inte minst hur man använder sig av dem). Om inte annat kanske man lär sig en texten till en låt. 
 
Det här inlägget blir bara värre och värre, inser jag nu, men jag har en poäng.
Det kanske bara är jag, men det känns som att många glömmer bort att man lär sig minst lika mycket utanför skolan som "innanför" och det gäller även när man slutat. Det känns som att man lägger väldigt stor tyngd på just utbildning. Missförstå mig inte, jag tycker att man ska lägga en viss betoning på utbildning men det handlar snarare om att vi i Sverige har möjligheten till en, till skillnad från många länder, och jag ska inte ljuga genom att säga att jag inte tycker att man tar utbildning för givet. 
Det betyder dock inte att jag ser ner på människor som hoppat av gymnasiet; det finns trots allt mer i livet än skolan och livet självt har mycket att erbjuda. Det är också livet självt som är det mest lärorika -- det spelar ingen roll hur många år man suttit vid skolbänken om man under den tiden glömt bort att samla på sig erfarenheter. Böcker finns alltid kvar, men erfarenheter kan man lätt gå miste om.
 
Man har lagt så stor fokus på det teoretiska att man glömmer bort... Tja, allt annat.
Återigen, det kanske bara är jag, men... Nej, vet ni vad? Det är inte bara jag. Man lägger större vikt på det teoretiska i skolorna mer än att låta elever försöka uttrycka sig själva. Det roliga är att det även gäller de estetiska ämnena. Nu talar jag utifrån mina egna erfarenheter; Jag ogillade aldrig bildlektionerna och jag hade en bra lärare i högstadiet, men även där fanns det många regler man skulle förhålla sig till. Jag gillade att leka med proportioner som 15-åring på samma sätt som jag gillar att göra det nu när jag ritar, men att måla stora människor med små träd i bakgrunden var inte direkt någonting som gillades. Det roliga var att man inte frågade mig hur jag tänkte där, och vem vet? -Det kanske inte hade blivit "poängavdrag" för den bilden p.g.a. det.
Å andra sidan var jag väldigt dålig på att rita/måla när jag var yngre, så det kan också ha någonting med det att göra.
Nej, men, det jag försöker säga här är att man lägger större krut på att lära elever att det som står i böckerna stämmer och att det finns gränser för hur man ska uttrycka sig. Just det förstnämnda är något skrämmande; om man ständigt lär att böckerna har rätt förlorar man sitt kritiska sinne. Det är just kritiskt sinne som gör att man får nya perspektiv -- om man inte kritiserar och ifrågasätter det man lär sig kommer man aldrig riktigt lära sig, just för att det man tror att man lär sig likväl kan vara mer av en lögn än en lärdom. Ytterligare ett exempel är att jag, framtill jag var 17, trodde att Gustav Vasa mer eller mindre var svaret på Sveriges böner då det var det jag lärde mig som liten. 
 
"Man lär sig någonting nytt varje dag".
Jag tror verkligen att man gör det om man lever lite (och med det menar jag inte att ni ska supa varje helg och ropa ut 'YOLO!'). 
Kort sagt; Gå inte minste om erfarenheter för att ni hellre vill plugga och få höga betyg. 
Tro mig, det var det jag gjorde och en del av mig ångrar det nu.
Jag säger inte att ni inte ska göra ert bästa när det gäller skolan och jag tycker definitivt inte att ni ska slänga det åt sidan. Jag säger bara att ni måste finna rätt balans -- det finns trots allt mer att lära än det som står i böcker.
 

Man vet att man är trött när...

 
...detta får en att gråta av skratt.
Kanske dags för mig att sova
 

5 saker om mig

1. Jag är klumpig.
Jag har nämnt det flera gånger tidigare, men det verkar som att jag inte kan säga det tillräckligt många gånger då det fortfarande kommer som en överraskning för vissa.
När jag berättade för en vän om en kollega som är lika klumpig -- om inte värre! -- som mig var hennes reaktion "Är det ens möjligt?" Kort sagt är jag så pass klumpig att mina vänner tvivlar på att det finns någon like.
 
-Jag har slagit i min lilltå och tappat den nageln så många gånger att den slutat växa ut (helt och hållet).
-Det finns en chans att jag fick en liten fraktur i näsbenet efter att ha slagit i den i en stol -- jag röntgade den aldrig, men näsan svullnade upp riktigt ordentligt och jag har en knöl där jag slog i den.
-Jag har ramlat och stukat min hand så många gånger att jag bara behöver skriva ett längre brev/prov för att den ska svullna upp.
-Jag stukade till min fotled så kraftigt att jag fick hoppa runt på kryckor tills jag inte orkade med det något mer, jag fick ett recept på smärtstillande och det tog 2½ månad innan den läkte helt.
-Jag halkade och ramlade ner i vattnet när jag skulle hoppa i en sjö från en brygga. Linn tycker fortfarande det var roligt.
-Jag lyckades slå i axeln, tån, armbågen och huvudet inom loppet av mindre än en halv minut. Tydligen är det väldigt svårt för mig att bara gå in i ett rum.
-Nu ikväll lyckades jag tappa en colaburk på jobbet, på något vänster (jag höll i den och sedan var den på golvet). Att burken sprack och sprutade ner halva kylen, jag befann mig i, var ett plus i kanten. Att jag dessutom blev nedsprutad är en annan femma. Jag kan också tillägga att det där definitivt var fel tillfälle att ha på sig en nytvättad, vit skjorta.
-Jag ramlade framlänges när jag sprang uppför en trappa. Det är det inte som är det roliga; det roliga är att jag lyckades landa på min väska, där jag hade min dator. Otroligt nog klarade den sig.
-Jag har lyckats välta ner kvastar, och dylikt, genom att bara vända mig om. En gång var det så pass illa att jag blev ombedd att sätta mig ner. 
-Ingen av mina vänner blev direkt förvånad när jag sade att jag med största sannolikhet fått en spricka i knogen (återigen röntgade jag den inte, men den var svullen och att knyta handen var lite-halvt-omöjligt under drygt en vecka).
 
2. Jag kommer ihåg mina drömmar och de känns verkliga.
När jag var yngre var jag ofta medveten om att jag drömde för att de var bisarra eller så vaknade jag och insåg snabbt att det var en dröm. Så är det inte alltid nu. Det gör mig förvirrad då jag inte alltid vet om jag är vaken eller om jag sover, men värst av allt är mina mardrömmar. Det har hänt flera gånger att jag vaknat mitt i natten och att jag inte vågat somna om just för att de känts så verkliga. Vad som är värre är ju att jag minns dem, och kan återuppleva dem även när jag är vaken. 
Å andra sidan är det just det som gör min bra drömmar så otroligt fantastiska. Jag längtar faktiskt tillbaka till den dröm jag hade i natt -- den var så verklig och så härlig att jag blev uppriktigt ledsen när jag vaknade.
 
3. Jag gillar att känna mig behövd.
Jag skulle aldrig vilja få höra att man inte skulle klara sig utan mig (tro mig, den prestationsångesten kan jag leva utan), men det är rätt härligt att känna att andra kan tänka sig att fråga mig om hjälp. Det är en rätt fin känsla att veta att man gör liten nytta jämfört med att få höra att man är värdelös, vilket jag fick höra en del när jag var yngre.
 
4. Tydligen är jag bra på att laga mat, och det överraskar mig varje gång jag får höra det. Dels för att jag inte är van att få höra sådant jag är bra på utan snarare om allt jag inte kan klara av, men också för att jag en gång i tiden hade problem med att koka makaroner. 
 
5. Jag är den minst "likeable" personen på jobbet bland mina kollegor. Jag har sagt det ett par gånger -- dels till några på jobbet men också till vänner utanför -- och de har varit rätt snabba med att försöka få mig att tänka om. Det har de inte.
Jag är inte omöjlig att gilla, men jag är (som sagt) den minst "likeable", men det är inget jag ser som en dålig sak. Av alla som jobbar där är jag glad över att vara den personen och det är bl.a. det som gör att jag trivs så bra som jag gör. Även om man, i regel, arbetar själv i butikerna håller vi alla kontakt med varandra på ett eller annat sätt. Just arbetsplatserna i sig trivs jag bra med, men det är personerna jag inte vill ge upp i första taget.
 

Där gick min helg...

Efter att ha arbetat under påskhelgen, och lite till (från lördagen till tisdagen) kändes det skönt att ha lite helg -- att kunna hämta krafterna igen. Det kunde jag bara göra i onsdags; jag satt då hela dagen i soffan och gjorde ingenting annat än att läsa. För en gångs skull var jag varken trött eller sömnig. Något utpumpad, javisst, men inte trött. Så ni kan tänka er hur skönt det var att bara ta det lugnt utan att behöva tänka så mycket. 
Igår, däremot, var det annat som gällde och den här dagen har lika lång, den med. 
Igår var det städning och tvättning som gällde och på något vänster lyckades jag laga både lunch och middag, och jag hann även baka däremellan. Städningen innebar inte bara rengöring av lägenheten, men också tre vändor till återvinningscontrainrar en bit bort (vi har ett speciellt rum för återvinning i byggnaden där jag bor, men p.g.a. jag-vet-inte-riktigt-vad-för-att-vara-helt-ärlig kommer man inte in där och istället blir det en del konkandes). Jag är inte riktigt helt säker hur jag hann med allt, men jisses vad trött jag var när allt var klart sent på kvällen!
 
Idag då?
Tja, jag blev inte helt klar med städningen igår (jag är trots allt bara människa) så det var bara att ta itu med det. Jag är inte helt klar än då jag kom igång med det sent, för att inte nämna att jag skulle träffa Rinki på eftermiddagen. Bara det låter som en bra, tillräckligt händelserik, dag men jag fick också hoppa på ett extrapass då en av mina kollegor blivit sjuk. Det är lite lustigt att jag för tre dagar sedan tänkte att jag inte skulle hoppa på några pass under dessa dagar -- att jag, för en gångs skull, skulle ta min tid och bara ta det lugnt. Visserligen gör det inte så mycket att jag jobbar extra, då jag trivs så pass bra som jag gör, men... Om man säger såhär; det är inte första gången jag brutit ett sådant löfte mot mig själv.
Jag kom hem för inte alls länge sedan (mindre än en timme sedan, faktiskt). 
 
Jag vet att mina senaste inlägg har handlat väldigt mycket om jobb, men det är för att det tar upp en större del av min vardag nu, och när jag väl är ledig har jag inte inspirationen att sätta mig ner och skriva. I alla fall inte på bloggen. Jag tar upp en del personliga saker på bloggen, men tro det eller ej finns det oerhört mycket jag inte vill skriva helt öppet helt hur-som-helst. Just nu befinner jag mig i en personlig sits där jag varken vet ut eller in och jag har hamnat i ett läge där jag börjar få svårt att känna igen mig själv. Jag vet inte heller om det är till det bättre eller sämre. Personligen ser jag det som det sämre då jag börjat få svårt att lita på mig själv. 
Det är allt jag kommer säga om det, och det är något som jag tänker mycket på. Jag skriver mycket vid sidan av bloggen just för att försöka få ur mig allt och få perspektiv på saker. Perspektiv får jag, men det gör att jag tänker mer på det. Och om jag inte skriver ner mina tankar kan jag ligga sömnlös hela natten. 
När ens tankar kretsar kring någonting i den graden är det svårt att få inspiration att skriva om någonting annat. Med tanke på att det är en sådan pass personlig sak jag går igenom just nu att jag inte vill skriva om det, händer det att jag istället inte skriver alls. 
Om jag inte skriver om jobbet.
 
Tidigare idag kom jag och Rinki att prata om gamla blogginlägg vi båda skrivit tidigare, och vi båda har skrivit (jämförelsevist) väldigt lite om diverse ämnen där vi verkligen går in för vad vi tycker. Jag vet med mig att det är någonting jag gör väldigt sällan nuförtiden, och det har dels med det här att göra. I alla fall för min egen del -- att jag inte har inspirationen att skriva på samma sätt som jag en gång hade. Men främst av allt har jag inte orken. Med jobbet, mig själv och allt däremellan som pågår är krävande blogginlägg inget jag prioriterar. Det är mer påfrestande än man kan tro att skriva den typen av inlägg som kom att bli utmärkande, framför allt de inlägg som kräver att man letar upp information för att inte få till något/några (större) fel. 
Jag vet fortfarande inte hur jag kunde ha den orken när jag var yngre. 
Det är ytterligare en sak med mig själv jag har knappt känner igen längre...
 

April, april...?

Så, har ni blivit utsatt för något aprilskämt än?
Jag tror faktiskt jag har det -- jag återkommer om det när jag vet.
Jag har däremot inte utsatt någon för något skämt. Nej, det var på fullt allvar som Natta fick en géléråtta på 2,8 kg; en "liten" födelsedagspresent som hon fick av mig i förskott idag. Jag sprang ner till butiken där jag jobbar för att köpa den och min kollega var inte den enda som var glad över att inte behöva se den något mer -- när jag hade packat ner den i min väska (det var inte utan svårigheter, kan jag säga er!) slog det mig att jag inte behöver se den heller när jag jobbar. Jag vet att jag är löjlig som vänder en sådan här sak och får det att handla om mig själv, men... Jag var verkligen lättad! 
Det bästa som hände under dagen var nog när Natta fick den. Min kollega, som jag höll sällskap med ett litet tag, sade att jag kunde lägga den i en av lådorna som ligger och skräpar på lagret i butiken. Jag rotade därför fram en, slängde ner råttan och tejpade ihop lådan. Natta hade ingen aning om vad det var, och både jag och min kollega var tvungna att hålla oss från att skratta. 
Vad kan jag säga? Man åker inte till London utan mig helt utan vidare ;)
 
Jag kunde dock inte vara med Natta särskillt länge. Grundtanken var att vi skulle ses ikväll, men vi fick skjuta fram det -- istället för att ses några timmar runt åtta blev det en dryg timme runt halv fyra. Dels var det för att jag blev tvungen att hoppa in och jobba på kvällen, men Natta hade ett och annat att ta hand om själv, så det var nog lika bra. Det var synd bara att det inte varade så länge, men med tanke på hur trött jag var (och fortfarande är) tror jag att det inte kunnat te sig bättre. Vi har dessutom pratat om att ses snart igen, så förhoppningsvis kan vi ta igen lite där.
Jobbet...
Jag trivs fortfarande där, det gör jag verkligen, men det börjar ta på mina krafter nu. Det är mer påfrestande än man tror. Som tur är har jag inte haft några långa pass de senaste två dagarna, och jag kommer inte heller ha ett långt pass imorgon, men jag tror det säger en del då jag ser fram emot att vara ledig tre dagar. Vanligtvis tenderar jag att bli något (!) rastlös när jag är ledig så pass länge, men jag känner nu att jag kommer behöva det. Då är ju bara frågan hur mycket jag kommer läsa -- av de sju böcker jag, på ett och annat sätt, fick hem i torsdags har jag läst ut två och kommit en bra bit på en tredje. Och det kommer från någon som jobbat hela påsken. Det är säkert att säga att jag har en av mina "proud-to-be-a-nerd"-stunder just nu.