Inte den bästa dagen

Jag läste för en stund sedan att Muse-konserten ställts in.
Jag har sett fram emot att se dem igen i tre år. För 2½ år sedan ställde de in en spelning som jag såg fram emot att gå på, och nu händer samma sak igen. Visserligen kan man inte påstå att anledningen inte är berättigad -- det är svårt för en leadsinger, som gillar att hoppa runt på scen, att uppträda med en bruten fot. 
Men jag kan ändå inte sluta tänka att den här dagen blev värre än vad jag hade hoppats på. Jag vet att det är själviskt av mig att tänka så (mer än själviskt!) då det inte är jag som brutit foten, men jag har ändå den tanken i huvudet. 
 
Jag har, under den senaste halvtimmen, försökt leta reda på information om hur jag får mina pengar tillbaka för biljetterna. Jag vet att informationen om den inställda konserten kom ut för först någon timme sedan och jag visste redan när jag började leta reda på info att jag inte skulle finna någon specifikt för den här konserten. Men det tog ett tag innan jag hittade någon överhuvudtaget!
Jag beställde, och betalade, biljetterna via Internet via Ticnet, och jag fick biljetterna mailade till mig (PDF-fil). På filmerna står det att Ticnet inte ansvarar för att konserter ställs in; de hänvisar till arrangörerna. Okej, inga problem där -- då vet jag vem jag ska vända mig till. Men det gjorde jag inte.
På arrangörernas (Globens) hemsida står det inget om vad man gör vid dessa fall. Inte ens när jag sökte på telefonnummret till deras kundservice fanns det någon information. Det stod bara nummer för vilka man skulle kontakta om man ville boka biljetter. Jag blev tvungen att söka mig fram till en annan spelning, som ställts in, för att få något hum om vad som ska göras. Kanske är det som så att det är olika "rutiner" för olika spelningar, men jag tvivlar på det och jag borde inte ha behövt ta sådana omvägar för att få den information jag kände att jag behövde. Jag vet att mer info kommer att komma, men jag känner också mig -- jag skulle bara ha legat och vänt mig i sängen i natt om jag inte haft en aning om vad som ska göras. Om biljettpriserna varit på sammanlagt 40 kronor hade jag inte brytt mig. Men med tanke på att priset steg mot flera hundra känner jag ett starkt behov att få dem tillbaka. 
Det är det jag fokuserar på nu. Om jag inte gör det blir jag bara ledsen igen; inte bara för att jag inte kommer se Muse -- mitt favoritband! -- utan också för att det var en födelsedagspresent. 
Men hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta vara ledsen. Inte ens snön kan muntra upp mig nu.
 

Vinterpromenad

 
 
Det är galet fint ute nu!
Snön har lagt sig på marken, på träden, på växter och även människor. Snön fortsätter att falla ner på samma sätt som den gjort de senaste fyra timmarna, om inte längre. Det är såhär det ska vara på vintern; snö på marken och kylig luft. Det känns nästan som att jag är den enda som känner såhär -- att det är underbart. 
Vad som är mindre underbart är att det fortfarande är slaskigt på vägarna och det blåser så pass mycket att snön hamnar i ögonen. Jag är positivt lagd, men även jag har en gräns för hur positiv jag kan vara. Vid dagar som dessa går gränsen vid snö i ögonen.
Det överskuggar dock inte glädjen. Jag menar... DET SNÖAR!!! 
 

"Köket är det viktigaste rummet"

Jag håller inte riktigt med där; Jag tycker snarare att vardagsrummet är viktigast.
Vid middagsbordet sitter man i hela familjer och pratar, ja visst. Men man äter också, och det kan komma i vägen för konversationen. "Låt maten tysta mun" är ett rätt populärt talesätt.
I vardagsrummet kan man dock öppet prata med varandra, om man inte har TV:n på. Man sitter i ett öppet rum, man kan breda ut sig i en soffa... Man kan göra sig bekväm på ett helt annat sätt jämfört med i köket.
 
Men köket är fortfarande mitt favoritrum.
Jag älskar att laga mat, och jag har lärt mig så mycket genom bara det. Det roliga är att jag fortfarande lär mig, och den törsten avtar inte. Det är synd att vårt kök är så litet; jag har ett väldigt begränsat uttrymme att bre ut mig över. För att vara helt ärlig skulle jag definitivt inte har någonting emot att laga mat i något av dessa kök.
 
 
Vissa drömmer om den perfekta mannen/kvinnan.
Vissa drömmer om att träffa deras favoritmusiker.
Jag drömmer om det perfekta köket.
Och att en dag få träffa någon av alla musiker jag gillar.
 

Hej mitt nästan-vinterland

Snön har börjat lägga sig på marken nu.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt; det är inte tillräckligt kallt för att snön inte ska bli slask. Framför allt inte när det även regnat under dagen (snöblandat), men jag tycker ändå att det är härligt. 
Jag gillar verkligen inte slask -- jag gillar inte hur vattnet har lättare att tränga in genom skorna och att man inte kan gå utan att vatten skvätter kring en. Jag gillar inte heller att man halkar så lätt, även när det inte hunnit börja frysa. Men jag tycker ändå att vädret idag har varit underbart.
Jag har sett snö falla ner. 
Det är andra gången för den här säsongen, och det väcker hopp om att vi får en vinter i år. Just här i/kring Stockholm kom snön inte förrän i slutet av januari förra säsongen. Det var plusgrader på julafton, och det var ännu varmare på nyår. Veckan därpå var ännu varmare, och det kändes mer som förvår än mitt i vintern. 
 
Nu hoppas jag på det bästa.
Jag hoppas inte att vi får en extremhalka, och jag ser inte fram emot när pendeltågen blir 1 timme försenade, men jag längtar verkligen efter snön. Det är så galet fint, och det finns så mycket att göra med det. Om inte annat kan man inte gå inne i centrala Stockholm, med all julbelysning, utan snö på marken/i luften. Att gå på julmarknader utan snö på marken är inte riktigt samma sak. Eller är det bara jag som känner så?
 
Jag förknippar julen med snö, och tvärtom. Det är inte alltid jag gillar snö i oktober, då det är alldeles för tidigt (den förra snön föll förra månaden), men jag kan inte hjälpa att få julkänslor även när snön kommer så pass tidigt. Det är svårt för mig att inte bli glad när snön kommer. 
Så ni kan tänka er min irritation när människor runt omkring mig försöker dra ner mitt goda humör genom att ständigt klaga på snön och kylan? Jag inser hur egoistiskt det låter; "Sluta klaga, för jag vill vara glad", men samtidigt kan jag inte förneka att en del av mig känner så. Om inte annat är det här Sverige. Vinter, snö och kyla ingår i det svenska klimatet. Det är inget nytt fenomen -- det är någonting man får räkna med varje år. Visst, till och med jag tycker att man har rätt att klaga när man kommit över gränsen för hur mycket man klarar av (när man fastnar på en tågperrong i närmre en timme i -14 grader, exempelvis), men jag tycker inte att man har mycket att klaga över om man själv valt att ha på sig tygskor när det är snö och när man själv valt att inte ha någonitng annat på benen än tunna leggings. 
Om ni hamnar i det läget kan ni klaga om era klädval hur mycket ni vill, men klaga inte på snön eller kylan! 
 

Slow day at work

 
 
Å ena sidan kan det bli riktigt tråkigt när det blir lugnt på jobbet.
Tiden går långsammare då man inte har så många uppgifter att ta itu med, och man (jag) blir lätt rastlös. Å andra sidan kan det vara riktigt skönt att inte ha händerna fulla. Det kan vara -- det är -- skönt att äta middag mer än att slänga i sig den. Det är ännu skönare att kunna äta upp den istället för att slänga i sig mat utan att någonsin få i sig allt -- inte ens om man har maten framför sig i två timmar. 
Det är också skönt att kunna läsa, och även rita om/när jag känner för det. 
 
Så, kvällen på jobbet gick segt idag.
Kort sagt har det varit en bra kväll.
 

goodreads

Jag måste medge att jag älskar den sidan, och jag kan inte förstå att jag inte hört talas om den tidigare! Den är underbar, för bokläsare som mig. Inte bara hittar man skönlitterära böcker -- man hittar även böcker inom filosofi, psykologi, resor etc. Visserligen är alla dessa böcker skrivna på engelska, men samtidigt har jag bara sett engelskspråkiga författare (jag har dock inte tagit en närmre blick på det). Säg vad ni vill, men stora delar av böcker går förlorade vid en översättning. Alla språk har olika ord för att beskriva någonting, och många gånger har jag känt att de svenska orden inte räcker till. Framför allt när det gäller engelskan som har ett väldigt brett ordförråd. Många av engelskans ord översätts till ett och samma ord på svenska, även om de har en djupare/bredare betydelse.
 
I vilket fall som helst har jag dreglat lite över böckerna där.
Jag kan inte beställa hem några, tyvärr, men med tanke på att det är en form av social media kan man lätt få tillgång till recenssioner som andra "vanliga" människor skrivit. Dessutom är det lätt att få tips på böcker från andra, om man inte själv känner för att ta sig en egen titt. Det underbara är också att man får chansen att betygsätta böcker man redan läst för att -- "automatiskt" -- få tips på böcker. 
Med hjälp av detta kan man få en fin lista på böcker som man kan beställa hem av svenska boksidor, om man inte vill gå direkt till en bokbutik, vill säga. För att vara helt ärlig föredrar jag det senare, men det är inte alltid man hittar de böcker man är ute efter i butiker.
 
 

Lådan för borttappade saker

Jag vet att vi hade en sådan i skolan; i alla fall i grundskolan. Den utgjordes (främst) av skor.
Det jag har tappat är dock "verklighetskollen", och jag tror inte att jag kommer hitta den i någon låda.
Det enda jag haft i tankarna är jobbet, och det är det som tagit upp mycket av min tid de senaste dagarna. I fredags arbetade jag mellan 15 och 23, och jag hade varken ork eller tid att sitta och blogga när jag kom hem. Varför hade jag inte tid? För att jag öppnade butiken igår. Jag var tvungen att gå och lägga mig, försöka sova, för att kunna komma upp i tid men ny energi. Det kan man inte påstå att jag gjorde. Som jag skrev tidigare i veckan somnar jag riktigt sent efter ett kvällspass. Det tar ett par timmar innan jag hinner varva ner tillräckligt för att kunna sova. Jag försökte inte ens avvara den tiden för mig, vilket jag borde ha gjort. Jag låg nämligen vaken hela natten. Jag menar det; jag sov inte ens i en halvtimme. 
Gårdagen tog inte heller slut efter arbetet, och när jag väl kom i säng var jag övertrött. Jag kunde sova ett par timmar, men det var inte alls tillräckligt mycket. Och anledningen till varför jag inte försökte sova längre idag var för att jag skulle öppna igen. Skillnaden den här gången, jämfört med igår, var att jag skulle till den andra butiken -- den som kräver att jag tar ett tåg och en buss (eller promenerar). 
 
Fem dagar streck...
Det har verkligen satt sina spår. Som jag skrivit flera gånger tidigare vet jag att det är så de flesta arbetar, men många glömmer bort att det här jobbet är mer krävande än man tror. Jag trivs verkligen, missförstå mig inte, men det är mer krävande än vad man tror. Det är mycket som ska göras och många gånger behöver man vara på två, om inte tre, olika ställen samtidigt. Man får även räkna med ett par irriterade blickar från kunder när man kommer tillbaka från toaletten. Som tur är händer det inte varje gång, men det händer. 
 
Jag känner att jag levt i min lilla egna bubbla ett bra tag nu.
Jag har pratat betydligt mindre med vänner än vad jag annars brukar göra, och jag har inte hunnit titta på någon ordentlig nyhetssändning (ja, jag är en sådan som tittar på nyheter). Det är nu, när jag fått lite tid över och när jag är medveten om att jag är ledig ett par dagar och att jag inte har så många pass den här veckan, när bubblan är spräckt som jag inser hur tjock den var. 
Många ser arbetslivet som verklighet, och det är det såklart, men för mig innefattar verkligheten människor, och jag har varit avskuren från många människor i flera dagar nu. Jag ska träffa Linn imorgon vilket är tur det, men det är lite halvt läskigt när sådant här händer. Jag vill nämligen inte att jag ska bli alltför uppslukad i jobbet (min första arbetslivserfarenhet, som jag dessutom trivs bra med) och att det leder till att jag förlorar kontakten med de få vänner jag haft i flera år.
 

Lite mindre sömnlös

...men det betyder inte att jag sov bra.
En helikopter (om inte fler) var uppe i luften mitt i natten, och det var förvånansvärt svårt att somna till ljudet av helikopterpropellerna.
Utöver det började man med vägarbetet utanför lägenheten väldigt tidigt idag. Man håller på att ta bort en hel rad av parkeringsplatser för att ersätta dem med en säker gång- och cykelbana. Så man har sprängt upp delar av marken, man har rivit bort en massa asfalt, och i morse... Jag vet inte exakt vad de gjorde, men det lät som att en jättelik hackspett med metallnäbb försökte hacka bort marken. I två timmar. Jag kunde inte ens stanna inne på mitt rum (det pekar ut mot vägarbetet, skulle man kunna säga); istället stängde jag alla dörrar till de rum som pekar mot vägen, gick ut till vardagsrummet och försökte sova på soffan. Det gick inte (den är mysig att kura ihop sig på, men det är p.g.a. alla kuddar; den är alldeles för hård att sova på), så jag gav upp och gick tillbaka till mitt rum när allt lugnat ned sig.
Som jag sade, det tog mig två timmar innan jag kunde somna om. Men jag lyckades och det är jag glad för! Inte minst med tanke på mitt kvällspass på jobbet. 
 
Apropå kvällspass; Hur många av er är det som jobbar? Hur många av er jobbar/har jobbat kvällspass?
Man skulle tro att jag var så pass trött om kvällarna när jag kommer hem att jag skulle vara redo att hoppa i säng så fort jag kommer hem. Men det är tvärtom. Jag är utmattad efter jobbet, ja visst, men min hjärna är på hög varv och jag blir nästan piggare p.g.a. det. Det gör att jag tittar på reprisavsnitten av Criminal Minds, som visas efter midnatt, för att sedan avsluta med lite (eller mindre lite) läsning utan större problem.
Är det bara jag som upplever det så, eller är det vanligare än vad jag tror -- att man lätt kommer i säng alltför sent efter att ha jobbat sent?
 

De sju dvärgarna

Jag känner mig som... tja, inte alla sju dvärgarna -- jag känner mig inte särskilt blyg nu, men de andra sex dvärgarna finns inom mig. Och nu är det Trötter som bestämmer.
Jag fick inte mycket sömn i natt.
Jag kan klara mig på lite sömn, men det här klarade jag mig knappt på ens när jag var hemma. Så ni kan tänka er hur det var på jobbet. Än mer när jag kom hem från jobbet. Den enda anledningen till varför jag fortfarande är uppe är för att jag är så pass trött att jag mår illa. Jag är så utmattad att jag är yr, och jag vet att det kommer bli värre om jag väntar med att gå och lägga mig. Men jag vet också hur det blir så fort jag lägger mig ner. Hur jag än gör kommer jag bli riktigt yr. Jag gillar inte att vara yr. Jag gillar inte att spy, och det händer så lätt när jag blir yr. 
 
Jag hoppas att jag kan sova mer nu.
Inte nog med att jag hade svårt att somna inatt, jag vaknade även tidigt (för mig var det tidigt) imorse utan att kunna somna om. Jag var för rastlös för att kunna finna någon ro trots att jag var trött. Jag lyckades komma ut på en promenad på förmiddagen och jag lyckades få ur mig lite energi på jobbet. Det jobbiga är att det verkar som att jag fick ur mer energi än vad som var påtänkt, men energi fick jag ur mig!
Så om jag är för rastlös för att kunna somna inatt... Ja, då vet jag inte vad jag gör!
Jag jobbade idag, och jag har ytterligare 4 dagar att se fram emot. Mina 4 dagars arbete i streck blev fem. Som tur var kunde jag byta min måndag mot idag. Då får jag två dagar ledigt efter helgen, i alla fall. 
Men jag måste lära mig säga "nej" till alltför många pass.
Förra veckan var det fem pass.
Detsamma gäller för den här veckan.
Det finns personer som jobbat längre än mig som inte ens har den mängden pass.
 
Tack gode Gud för kaffe -- det är det enda jag har att säga nu
 

YouTube

 
 
 
Ibland är djur för underbara för att vara sanna
 

Ljuva näsdroppar

Vad skulle man göra utan dem under förkylningssäsongen?
Jag kommer ihåg när jag skulle ut på en klassresa och då jag blev tvungen att "avbryta" för att jag var så pass förkyld (dagen innan hade jag hamnat på ett berg mitt i ett regnoväder, vilket bidrog en del). Jag åkte då hem till min mormor för att några timmar senare säga att det var lika möjligt för mig att andas med näsan som med rövhålet. (Jag var verkligen en härlig 14-/15-åring; jag fyllde 15 två månader senare).
Då, liksom nu (och under helgen), har näsdropparna varit min räddare i nöden. Även febersänkande tabletter (Ibumetin/Alvedon/Burana) har varit oerhört hjälpsamma, men om jag fick välja mellan hög feber eller en igentäppt näsa skulle jag välja det förstnämnda. Feber kan visserligen få en att tappa aptiten helt och hållet, men man känner fortfarande smak i det man stoppar i sig. 
 
Jag har inte gjort någonting idag som jag hade hoppats få gjort.
Jag ville gärna sätta mig ner och läsa ur en av de två böcker jag lånat av kompisar, och se klart alla filmer jag hyrt. Om inte annat ville jag åtminstone påbörja städningen. Det jag kan skylla på är att jag kände mig så pass risig i eftermiddags att jag blev tvungen att lägga mig ner i min säng för att sova. Det roliga var att det jag behövde ta en vila från var just filmtittandet. Jag har mer än halva filmen kvar, dock av den sista. Jag påbörjade "Birdsong" igårkväll och avslutade den idag. Visserligen är det en miniserie på två avsnitt, men båda avsnitten finns på en och samma DVD-skiva och den är... Jag kan inte beskriva den för att jag gillade den så mycket! Visst, man fick inte lära känna alla karaktärer i historien och man blev inte lika djupt berörd av deras död som man hade kunnat bli, men jag tycker fortfarande att den är fantastisk. Å andra sidan har jag inte läst boken.
 
Förhoppningsvis orkar jag med lite mer imorgon, men vi får se.
Det vore bra om jag även vilade upp mig riktigt ordentligt då jag ska in och arbeta på onsdag. Jag vet att det var lite (!) dumt av mig att tacka jag till det, men det är svårt för mig att säga "nej" i de lägena. Det enda jag kan säga "till mitt försvar" är att det kommer att märkas av på lönen nästa månad. 
Apropå nästa månad; Det slog mig tidigare idag att det är 5 veckor kvar till julafton.
Bara fem veckor!
Jag har ingen aning om var tiden tog vägen, men jag längtar verkligen till jul. Vad jag längtar minst lika mycket till är att åka in till stan (jag har inte varit där på ett tag) och se alla juldekorationer. Det som skulle göra det hela bättre är snö. Jag vet att bilister inne i centrala Stockholm avskyr när snön kommer, men det bryr inte jag mig om. Det är så fint när snön ligger på marken och med alla lampor/dekorationer som lyser upp i mörkret...
 
Vad ser ni fram emot mest med julen?
 

Ett gammalt par

Jag och mamma pratade om detta för ett par dagar sedan; att det är så många som tycker att det är äckligt när man ser ett gammalt par kyssa varandra på tåget eller bussen.
Hur kan man tycka att det är äckligt?
Visst, det är att gå över gränsen om de skulle börja kasta av sig kläderna, men det gäller alla par. Vad som inte gäller alla par är kyssandet. När man ser ett ungt par tycker man att de är söta, eller så blir man irriterad och avundsjuk för att man själv är singel (det händer aaaabsolut inte mig). När man ser ett mer vuxet par bryr man sig inte lika mycket. När de blir äldre bryr man sig lite mer, och rynkar näsan.
 
Men vad är det som gör att det är såhär?
Jag tycker att det är otroligt fint när man ser ett gammalt par kyssa varandra. Framför allt när det kommer fram att de varit tillsammans mer eller mindre hela livet -- att de varit varandras i över 50-60 år och att deras kärlek och passion för varandra fortfarande går hela vägen ner till benmärgen.
Jag vet inte vad ni tycker, men för mig finns det inget finare. Inte minst när man ständigt ser "civilstatus"-uppdateringar på Facebook gå från "Singel" till "I ett förhållande",tillbaka till "Singel" och sedan "Förlovad" och slutligen "Singel" igen, allt inom loppet av en månad och alla av samma person(er). Okej, det är bara Facebook och inte det verkliga livet, men det känns ändå som att många inte tar det här med kärlek på allvar. Par gör slut för ingenting, vad det känns som. Det är en sak om känslorna inte finns där (längre), men jag har hört alltför många gånger om par som gjort slut efter ett par gräl -- gräl som varit, när det kommer till kritan, rent strunt. Jag säger inte att man ska börja förneka en situation; när grälen tar över allting, och när grälen gör att man känner sig olycklig är det definitivt dags att gå vidare. Dock känner jag också att man kan gå miste om så mycket om man inte försöker kämpa och om man inte försöker finna en lösning. Kärlek är inte enkelt och det är någonting man måste arbeta på. Om man lyckas med att arbeta på det -- lyckas man finna de rätta kompromisserna -- och om man lyckas med att inte låta grälen komma ivägen för kärleken tar det inte lång tid innan man inser att allt var värt mödan. 
Det är vad jag tänker när jag ser gamla par; allt arbete och alla lösningar/kompromisser som man ibland tvingas göra för att kunna vara med personen man älskar så länge det bara går.
 
Jag vet att detta inte stämmer in på alla.
Jag vet att det finns äldre par som funnit varandra på senare tid, men jag har svårt att inte se det fina även i det. När man tittar på romantiska komedier målas en bild upp av att (ny) kärlek enbart är för unga. I det glömmer man bort att kärlek saknar tid. Kärlek gentemot någon annan kan svalna över tid, men den finns tillgänglig för alla oavsett ålder. 
Hur det än ligger till kan jag inte se någonting äckligt i det.
Inte när generationerna kring min egen har en tendens att ta varandra för givna.
 
Det här är vad jag vill ha när jag blir gammal
Bildkälla
 

Filmmys

Jag hade ingen ork att sätta mig framför datorn och blogga igår när jag kom hem från jobbet.
Japp, jag fick hoppa in och jobba även igår. En av tjejerna blev riktigt sjuk och jag var den enda som inte hade någonting planerat. Det gick bra på jobbet, men det tog på krafterna.
 
Idag då?
Tja, jag känner mig sämre, vilket betyder att förkylningen verkligen brutit ut. Det i sig kan vara skönt; det är när förkylningen har brutit ut som man kan bli frisk. Men jag mår bara skit. I alla fall nu. Som tur är behöver jag inte jobba imorgon vilket gör att jag inte ska jobba förrän på fredag. Enligt schemat, i alla fall, men jag tror att det är det jag får förhålla mig till nu -- inga pass utöver dem, vill säga! Jag kommer arbeta nästa helg, och då är det hela helgen som gäller. Och måndagen därpå. 4 dagar i streck är mer än vad man skulle kunna tro; vi får ingen direkt rast och vi får ingen "ledig timme" för att kunna äta lunch/middag. Man äter när man hinner, och man hämtar andan de få stunder det inte finns någon kund i butiken. 
Att kunna få ett par dagar att vila upp mig och att samla på krafterna inför dessa dagar... Tro mig när jag säger att de kommer som en gåva. 
 
I vilket fall som helst passade jag på att hyra några filmer igår.
Jag har sett på två av dem, och är inne på den tredje. Den fjärde ska jag se imorgon.
En av de filmerna jag sett var "The Exorcist". Jag måste medge att jag tyckte att den var roligare än vad jag först trodde att den skulle vara. Det var inte påtänkt att den skulle vara rolig på några som helst sätt, men jag tyckte att vissa delar var så överdrivna att jag inte kunde sluta skratta. Ett exempel är när Regan (flickan som blir besatt) kräks över prästen. Det händer att "filmspyorna" är ser väldigt fejkade ut, men man blir ändå äcklad av att se det. Så var det inte i det här fallet -- det såg ut som grönt slime man kan köpa på burk. 
Men den filmen är bra. Den är gripande, om än något (!) överdriven. 
Den fick mig också att tänka på det verkliga exorsist-fallet som ägde rum några år senare i Tyskland. I filmen påpekar man att exorcism kan orsaka mer skada än nytta och att det inte använts sedan man fått kunskaper om mental ohälsa. Det fick mig att tänka på Anneliese Michel (mer känd som Emily Rose, av någon anledning) som genomgick en efter att ha påstått att hon var besatt av ett flertal demoner. I hennes fall hjälpte inte psykiatrisk behandling (det sägs att hon inte tog sina mediciner, men jag har inte funnit någon som helst information om det stämmer eller inte) och i hennes fall tog exorcismen död på henne.
Det är svårt att inte tänka på henne när man ser filmen...
 

När 10 blev 30

Eller rättare sagt; när 12 blev 29, men jag gillar att avrunda (just det märktes lite väl tydligt när jag var yngre och sade att klockan snart var halv när den i själva verket var kvart över).
 
För den här veckan hade jag 12 timmars arbete schemalagt. Utöver det har jag hoppat på extrapass, och jag ska jobba en gång till imorgon då en av tjejerna är sjuk och då ingen annan kan (jag är fortfarande vissen, men jag har inte märkt av någon feber så förhoppningsvis går det!). På något vänster har den här veckans arbetstimmar gått från 12 tilll 29. Det är fortfarande inte närheten av 40-timmars veckorna som de flesta jobbar, men det betyder inte att det inte är mycket. I alla fall för mig. Dessutom är 30 timmar rätt mycket för det här jobbet; inte minst för någon som inte ens jobbat i två månader och som fortfarande behöver hjälp i många avseenden.
 
Jag gillar verkligen mitt jobb, och jag trivs på arbetsplatserna, men det ska bli skönt att kunna koppla av lite nästa vecka. Jag kommer inte kunna ta mig ann pass på samma sätt som jag gjort nu då jag jobbar fyra dagar i sträck över helgen. Jag var först rädd över det, då helgen infaller kring löning, men det slog mig nu att alla inte får löning på fredagen då den 25:e infaller på en söndag. Jag vet att vissa arbetsplatser gör som så att lönen betalas ut fredagen innan oavsett om den 25:e infaller på en lördag eller söndag, men jag vet också att andra får ut sin lön den närmaste bankdagen vilket den här månaden blir först måndagen om drygt en vecka. 
Okej, det där blev mer invecklat än vad det behövde vara, men min poäng är att jag är lättad då det inte kommer vara en lika stor rush i butikerna över helgen som det är de månader då man får ut sin lön på en torsdag.
 
Nej, jag ska sluta prata jobb nu.
Det jag hoppas på imorgon är dock att det är soligt och fint ute. Det har varit det alla dagar jag behövt jobba, och självklart var det grått den dag jag var ledig. Imorgon börjar jag dock senare, och jag kommer arbeta i butiken här hemma så jag får hela eftermiddagen för mig själv.
Jag var ute på promenad i lördags, men det var på kvällen. Jag vet inte hur länge sedan det var jag var ute i solskenet senast och jag känner själv att jag längtar att komma ut i det. Jag längtar till att kunna ha solen i ansiktet, med musik i öronen, en halsduk kring halsen och kameraväskan över ena axeln. Med det sagt kanske det vore en bra idé att ladda kamerabatteriet.
 

Halstabletter och näsdroppar

 
 
Jag säger då det, de här "snubbarna" räddade min kväll!
Jag arbetade kvällspasset (det är någonting jag brukar göra, faktiskt; på 1½ månad har jag bara fått arbeta en morgon) ikväll och jag kände att min förkylning tagit ett språng nu. Jag hoppas att det ska gå bra imorgon. Om inte annat ska jag se till att det går bra. Så länge jag har näsdroppar och halstabletter ska det nog gå bra. Jag har trots allt ingen feber (än) och jag har bestämt mig för att inte få det förrän på lördag. Visserligen vill jag inte ha feber på lördag, men så länge den inte kommer imorgon är jag glad. "Mind over matter", som jag skrev igår.
 
Det var väldigt lugnt idag, vilket kändes skönt.
Tidigare, när jag jobbat på torsdagar, har flera personer varit inne för att hyra film över helgen. Det är värre på fredagarna, när det är ännu fler kunder inne i butikerna, men det värsta med torsdagarna är mängden filmer. För några veckor sedan var det ett par kunder som skulle hyra åtta filmer var. Så var det inte alls idag, vilket kändes skönt. Jag antar att det är nu pengarna börjar sina. Folk spenderar som mest den första veckan efter löning. Sedan ska räkningarna betalas in. Den här månaden var det även Halloween, och många gick till klubbar. Mycket pengar spenderades även på godis samt läsk och snacks. Jag antar att det är nu man försöker hålla igen för att inte behöva spara in på mer eller mindre allt när den sista veckan innan löning kommer.
 
Just ikväll var det inte mig emot.
Jag kunde ta det lugnt, jag hann äta... Jag hann även sätta mig ner och ta ett par pauser med lite kaffe. Det är sällan det händer (i alla fall i den butiken jag jobbade i nu ikväll) och det märks på mina fötter. Visst bultar de lite grann, men det är inte alls i samma grad som i tisdags. Vem vet, jag kanske kan komma i säng i tid ikväll. Jag skulle inte slå vad om det dock; det är fortfarande mig vi pratar om -- nattugglan.
 
 

Usch och blä

Ugh, jag mår skit.
Det är inte att jag är febrig eller alltför snuvig (även om snuvan blivit värre nu och ser till att jag vaknar om nätterna då jag inte kan andas som jag ska), utan för att jag är seg och att jag fryser. När jag inte fryser är jag varm, vilket försvårar en del (plus att det är inte heller någonting som får mig att känna mig mindre "blä"). Jag älskar hösten, men jag avskyr när förkylningssängongen sätter fart. Inte minst när den tar ytterligare ett par vändor.
Jag hoppas bara att jag kan hålla ut veckan ut; jag har ett kvällspass imorgon, och igen på fredag. Sedan är jag ledig över helgen.
 
Nej, "Mind over Matter".
Det är allt jag har att säga.
Jag ska bestämma mig för att inte bli febrig förrän på lördag (eller fredagkväll, efter att jag kommit hem) och se till att så sker! Allting annat kan jag ta mig igenom. 
 

Generaliseringar

Jag klarar inte av generaliseringar.
Det är en sak om man talar om fördomar -- alla har fördomar om alla, och det är inget man kommer undan. Man får alltid en bild av hur en människa är innan man lärt känna denne.
Så fördomar är en sak.
Vad som är en annan är om man antingen håller sig fast vid dem utan en minsta tanke på att tänka om, eller om man generaliserar denna fördom och drar människor över en kam. "Alla killar är si", "Alla invandrare är så"... Jag bryr mig inte om vad generaliseringen handlar om; så länge jag hör "alla" i ett fel sammanhang reagerar jag. Om det är någonting som historien lärt mig -- som den borde ha lärt oss alla, om man tänker efter -- är att generaliseringar inte leder någonvart.
Det var generaliseringar, och fördomar av den värsta grad, som gjorde att människor utrotades under 1940-talet.
Det var generaliseringar som gett upphov till många utdelade dödsstraff gentemot svarta under 1900-talets första hälft i USA.
Det är också generaliseringar som hjälper till att sprida fördomar, och till vilken nytta? Alla invandrare är inte lata. Alla svenskar är inte dumma. Alla blondiner är inte dumma. Alla brunetter är inte fula. Alla män är inte svin. Alla kvinnor är inte ytliga. Alla amerikaner är inte stereotypa (den stereotypa nörden, sportfånen, "populära tjejen"). Ja, det finns invandrare som är lata, men detsamma gäller alla typer av människor. Bara för att jag har lata dagar betyder det inte att jag är invandrare. Det finns dumma blondiner, men det finns också smarta blondiner. Det finns fula brunetter, men det finns också brunetter som är vackra. Det finns män som är svin, men det finns också män som gör allt vad de kan för dem de älskar. Det finns ytliga tjejer, och det finns tjejer som ser bortom allt materiellt och bortom alla fasader. Det finns amerikaner som lever upp till bilden av den stereotypa nörden, sportfånen eller vad det kan vara, men det gäller inte enbart amerikaner. Man finner stereotyper på andra håll, men det är få som lever upp till den perfekta stereotypen. De flesta är människor.
Det är faktiskt en annan anledning till varför jag inte gillar generaliseringar.
Inte bara att de skapar en felaktig bild av människor; de "berövar" även människors individualitet. Alla människor är olika, oavsett om man kommer från en och samma "grupp" eller inte. Det är på tiden att man ser människor för människor och inte som en enda grupp.
 
Vad som stör mig lika mycket är anledningarna man kommer med.
"Jag säger så för att jag inte varit med om någonting annat".
Grejen är att man inte kan säga så; man kan inte påstå att alla killar är svin och att anledningen man känner så är för att man enbart har stött på manliga svin. Det handlar snarare om att man inte ser andra sidor hos dem, eller att man inte vill se andra sidor för att man vill ha rätt i det man säger. För att vara helt ärlig tror jag nästan på det senare; jag tror att man vill ha rätt i det man säger till den grad att man inte letar efter drag som kan motbevisa ens fördom. Hur annars kan man se samma drag hos människor som man anser befinner sig i samma grupp? 
Det finns människor som liknar varandra till sättet, men vägrar man se deras olikheter vägrar man se dem som individer.
När man vägrar se dem som indivder, det är då man får problem.
 

Förkylning på gång

Jag har varit snuvig i ett par dagar nu, så det kan säkert vara någonting på G. Att jag var ute på en promenad i två timmar igår har inte gjort saken bättre. Inte minst då jag glömde vantarna hemma. Man ska aldrig underskatta effekten av kalla händer, och detsamma gäller kalla fötter.
Men problemet är inte förkylningen i sig -- det är Sverige så man får såklart räkna med ett par förkylningar, framför allt såhär års! Däremot har jag ytterligare tre kvällspass den här veckan. En tanke är att jag skulle kunna sjukanmäla mig om det går så långt, men det tar emot då jag är "ersättaren"; jag vet inte hur det är med er, men det är någonting med tanken om att ersätta ersättaren som får mig att, tja, skaka på huvudet, för att vara helt ärlig.
 
Det enda jag vet är att jag är riktigt trött nu.
Inte bara arbetade jag ikväll, men jag hade problem med att somna i natt. Och inte heller fick jag sova i fred; jag vaknade någon gång i morse och hade problem med att somna om. Jag lyckades, men jag vaknade igen några timmar senare då man sprängde delar av vägen mer eller mindre utanför mitt fönster. Det fanns en parkering som gick längs bilvägen, och de parkeringsplatser ska man ta bort (man har "redan" tagit bort de flesta) för att kunna bygga en säker gång- och cykelbana. Det i sig är bra, om man vet var man ska göra av alla bilar som hade sina platser där, men det är bra irriterande att vakna upp på morgonen av ett långt tjut som varnar för sprängning. Med tanke på att vägen är trafikerad följs den långa signalen av flera korta som varar i ungefär en halv minut. Till deras försvar började de spränga vid rimlig tid. Det är inte deras fel att jag inte somnade förrän fem i morse.
 
Jag hoppas jag hinner skriva lite mer i morgon, men jag ska jobba då också så vi får se hur det blir.
 

Rescue Dog

Jag hade en kund som kom in i butiken häromdagen.
Han bar på den sötaste chihuahuan jag någonsin sett -- långhårig och svart med vita tecken. Jag kan bara tänka mig hur hon måste ha sett ut som valp. 
Kunden berättade att hon var en, som man säger på engelska, "rescue dog" -- hennes husse hade sparkat henne och hennes matte hade ignorerat hennes behov. Det är sådant som händer när man ser sin hund mer som en accessoar än en levande varelse. 
 
Just i det ögonblicket dök två tankar upp; hur kan man sparka på en hund? Inte minst en hund som är mindre än en fotboll. Den andra tanken var att det här är ett sådant bra exempel på varför det är så viktigt med att adoptera hundar och att rädda dem. Inte bara hundar, för den delen, men andra djur också. Det är inte bara hundar som far illa. Hundar och katter är kanske de mest "klassiska" djuren, men även hästar, kaniner, marsvin och hamstrar kan misskötas. 
Jag har skrivit om detta tidigare, så ni vet säkert vad jag tycker om adoption av djur. Om inte annat märker ni säkert  det på tonen i mitt inlägg; jag har svårt att se en anledning till varför man inte ska göra det. Okej, det är en sak om man har allergier som sätter stopp för det eller om man helt enkelt inte har de rätta förutsättningarna (bor man i en liten etta på högsta våningen kanske det inte är rätt läge att skaffa en katt som har en tendens att vilja bre ut sig), men över lag ser jag ingen anledning. Jag har hört alltför många säga att de lika gärna kan köpa en hund och förhindra att denne hamnar på ett härbärge eller att alla missköta djur är farliga för människor. Det sista stämmer inte, men visst kan vissa djur ha blivit så pass missköta att man inte kan ta hand om dem. Men alla djur förtjänar en chans att återhämta sig efter trauman. 
 
Jag förstår inte vad som försigår i människors hjärnan när de bestämmer sig för att sparka ett djur. Jag kan, på fullasta allvar, inte se någon anledning till varför man ska göra det eller ens hur man klarar av att göra det som om det vore ingenting. Men bara för att en uppenbar anledning inte finns (eller någon anledning, överhuvudtaget) betyder det inte att det inte sker. 
Jag tror att det är det som är det läskiga med människor. Det är sällan människor ger sig på någon som är lika stark; man väljer antingen ut någon som är svagare eller så ser man till att denne blir svag för att sedan "attackera". Tyvärr finns det många som anser att djur är svagare, och därmed mindre värda, för att de har en "underutvecklad intelligens". Det finns människor som anser att djur ska användas som redskap, mer än att tas hand om.
 

Rutiner

Jag har inte riktigt funnit de rätta rutinerna för jobbet än, men det kommer.
Så småning om.
Jag har fortfarande inte vant mig helt vid tempot och hur mycket det faktiskt tar på krafterna. Visserligen har jag arbetat i mindre än två månader, så det kanske inte är så konstigt. Men det är ett par saker jag har lärt mig; att arbeta några dagar i rad är bättre än att arbeta varannan dag. Jag har inte kommit dit riktigt än, men det tar emot att arbeta imorgon.
Jag arbetade i fredags, och igår. Idag var jag ledig, och imorgon är det bara att köra på igen. Visserligen kommer jag vara ledig två dagar efter det, men man hinner knappt få någon vila innan man ska köra på igen. Det är nästan värre det än att köra på ett par dagar i streck och sedan vara ledig ett par dagar. Det är likadant när man springer -- det är jobbigare att stanna upp för ett par sekunder och sedan köra på igen än att hoppa över den pausen och ta ett längre andetag när allt är över.
 
Nej, det är morgondagens problem, det där!
Som tur var arbetar jag på kvällen. Jag vet inte varför, men jag föredrar kvällspassen. Å andra sidan har jag bara haft ett morgonpass, vilket kanske förklarar en del (jag är mer van vid kvällsrutinerna är morgonrutinerna, om inte annat). 
Men det känns som att det är det det mest handlar om i slutändan; rutiner. Finner man inte de rätta rutinerna får man det svårare att trivas. Finner man dem snabbt trivs man lättare då man inte tappar bort sig. 
Eller är det bara jag som tänker så?
 

It's safe to say...

 
...that I'm not a morning person
 

Lördag

Mina fötter värker och bultar. Det är ett tecken på att jag haft en bra dag på jobbet.
Hade jag haft en dålig dag hade mina fötter mått bra. 
Frågan är vad jag egentligen föredrar...
 
På längre sikt föredrar jag definitivt det förstnämnda. Så länge det inte innbär att mina fötter successivt slits ner tills jag inte har dem kvar. Det skulle inte vara vidare kul.
Men det gick betydligt bättre idag än igår. Till att börja med förlorade jag inte mitt tålamod idag, och bara det är bättre. Jag kunde också stänga i lugn och ro utan att behöva, bildligt talat, elda någon i baken. Jag hade inte heller fullt upp vilket gjorde att jag kunde ta mig tid till att fixa i ordning ett och annat. Bäst av allt var nog middagen; jag lämnade ingen mat kvar i min matlåda och jag fick i mig allt inom loppet av en timme. Det kan bli riktigt hektiskt i butiken här hemma, där jag arbetade. Den här kvällen var första gången jag kunde äta upp min mat -- annars brukar en fjärdedel vara kvar efter 2½ timme. I det läget har jag slängt maten för att den blivit kall, och om jag skulle ha värmt på igen har risken för matförgiftning funnits.
Som jag sade, jag har haft en bra dag.
Dock är jag rätt (!) trött nu, vilket kanske är förståeligt. Jag ska lägga mig så snart som mina fötter slutat bulta. Jag vet inte hur det är för er, men det är en sak jag inte kan sluta tänka på när jag ska sova. Och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Det är samma sak som med ett myggbett; så fort man tänkt tanken att det kliar, börjar det klia ännu mer. Det som gör det hela värre är vetskapen om att man inte kan/får göra någonting åt det.
 
Apropå det; Ni får inte klia er på huvudet på fem minuter.
 
Hur många av er upplever att det kliar på huvudet?
 

Fel dag att ha PMS

För er som inte visste det; Jag är tjej, jag får PMS.
 
Den här dagen började så bra!
Jag tog en härlig promenad i den friska höstluften; det var nollgradigt och soligt, vilket var härligt kyligt om jag får säga det själv. När jag kom hem satte jag mig ner framför en film jag hyrt (en film jag sedan lämnade tillbaka på kvällen) och jag njöt verkligen. Vad som gjorde det hela bättre var att en kille på jobbet kunde tänka sig att sluta tidigare för att låta mig ta över passet. Jag har inte jobbat på ett par dagar, och jag nämnde igår att det har varit skönt att kunna vila ut sig -- inte minst då jag haft problem med att sova tidigare under veckan. I natt fick jag ordentligt med sömn, och jag var energifull. Med det blev jag även rastlös, så det var bara skönt att jag kunde hoppa in ett par timmar.
Det innebar att jag skulle stänga.
Det var inga problem där, inte.
Men sedan skulle jag stänga.
Flera ungdomar kom in i butiken precis vid stängningsdags och jag sade att de skulle skynda sig lite (några stod och velade framför några av varorna) så att jag kunde stänga i tid. Stängsningstiden kom, men kön fanns fortfarande. Jag sade då att de inte skulle få köpa mer. Jag var tvungen att säga det mer än en gång. Mer än två gånger. Mer än tre gånger, till och med. Där rök mitt tålamod.
Jag är inte stolt över att jag blev arg på det sättet jag blev, och jag bad om ursäkt till de sista som stod i kön, men samtidigt är jag stolt över mig själv för att jag inte skrek på dem. Jag sade med en något sträng röst att det fick räcka. Det var allt, och förhoppningsvis är det inte tillräckligt för att jag ska få klagomål. Det sista jag vill är att sumpa jobbet p.g.a. mitt temperament. Det är bara det att jag inte kan förstå hur respeklösa de var. Det är en sak om man kommer in i butiken precis vid stängning och betalar efter "stängningstiden". Det är sådant som händer, det är sådant man får ta sig igenom. Det är inga problem, men när man får säga till gång efter annan... 
 
Jag har redan ätit ett par kakor, men de har inte hjälpt särskilt mycket, så nu ska jag försöka muntra upp mig på andra sätt. 1) Googla bilder på söta djur (det hjälper alltid), 2) Gå in på damnyouautocorrect.com och 3) Leta upp ett avsnitt av "The Big Bang Theory" att titta på. 
 

Sömnig

Visserligen går jag och lägger mig rätt sent om nätterna, så jag får såklart skylla mig själv för det.
Men jag har problem med sömnen. Jag har inte svårt att somna i sig, men är rastlös när jag sover. Det märker jag när jag vaknar; jag kan kasta runt sängkläderna (och kuddarna också för den delen). Om inte annat märker jag det på mina drömmar. Mardrömmarna är över nu -- förhoppningsvis håller dem sig borta ett tag -- men drömmarna "keep me on edge". Jag tror jag nämnt det förut; de flesta av mina drömmar handlar om att jag ständgt väntar på att någonting ska hända, jag gör mig redo för det, men inget händer. I andra drömmar flyr jag bara, men jag vet inte från vad. Jag springer inte alltid, som om jag flydde för mitt liv. Oftast får jag inget grepp om dessa drömmar, förutom känslan av att jag måste hålla mig borta. 
 
Som tur var har jag inte jobbat ett par dagar nu. Mitt senaste pass var i måndags, och nästa är nu på lördag. Men det är också det som försvårar en del för mig; jag är känner mig så trött och utmattad utan att ha gjort någonting. Hur många tror ni tar mig på allvar när jag försöker förklara mig själv? Hur kan jag vara trött när jag är ung, och när jag inte sliter ut mig själv på ett jobb? Hur kan jag vara trött när jag kan ta sovmorgon varje dag? Och om jag nu är så trött, varför är jag vaken så länge om nätterna?
 
Jag hoppas att det går över snart.
 

Utsikt från toppen

 
 
Tanken var att ta en kort promenad på max en halvtimme.
Istället var jag borta i drygt en timme, och höll på att klättra uppför berg. Men det lönade sig, framför allt med tanke på den utsikt jag fick.
 

Konstprogram

Det är synd att man inte lägger lika stor krut på det konstnärliga som det teoretiska.
Utan det teoretiska skulle vi inte ha forskning, det vet jag. Men vad skulle vi vara utan det konstnärliga? Det estetiska? Det skulle inte finnas någon musik, inga konstnärer, inga filmer/teaterpjäser... Vissa konstnärer har varit duktiga matematiker (inte minst Leonardo da Vinci). Jag vet inte vad det innebär för er, men för mig påvisar det att det estetiska är lika viktigt som det teoretiska.
Men ändå hamnar allt detta i skuggan.
I alla fall om ni frågar mig; politiker tar en titt på elevers betyg, konstaterar att betygen har blivit sämre i matte och i de naturvetenskapliga ämnena (biologi, fysik och kemi) och därför har man försökt lägga större krut på dem. Men hur är det med ämnen som musik och bild? Ingenting sägs om dem, och det blir så tydligt då var man placerar dessa ämnen. Det är verkligen synd att de placeras så pass långt ner, för de betyder mer än så!

Jag vet inte hur det är med er, men jag vänder mig till det estetiska när jag känner att jag vill uttrycka mig själv. Ibland ritar jag, ibland dansar jag (om man nu kan kalla det dans), ibland tar jag bilder, ibland skriver jag, men främst av allt sjunger jag. Det kan rent utav hända att jag försöker röra fingrarna på det sätt jag brukar göra när jag får sätta mig ner vid ett piano. Jag kan inte spela piano, så det blir svårt att röra fingrarna på rätt sätt, men det händer att jag gör det ändå och jag föreställer mig hur det skulle låta. Det skulle låta för jävligt, det är jag inte rädd för att erkänna, men det skulle vara något.
Jag är säker på att jag inte är den enda som gör så.
När man blir ledsen eller arg behöver man få utlopp på ett eller annat sätt och jag ser ingen anledning till varför man inte ska kunna vända sig till det estetiska -- varför man inte ska kunna uppmuntras till det! Om man blir arg eller ledsen uppmuntras man istället till att prata om det. Jag säger inte att det är fel, men det är inte alltid man kan prata om det. Det kan antingen handla om att man helt enkelt inte kan sätta ord på det. Ibland kan det handla om att man inte befinner sig bland personer man litar tillräckligt på för att kunna prata med dem. 
 
Någonting jag började kladda på för ett par timmar sedan; jag har kommit en bit längre nu
 
Jag vet också att det är väldigt avkopplande.
Just när det är som mest stressfullt i skola eller på jobbet kan man alltid plocka upp ett block och kladda lite. Det kräver inte [alltid] mycket tid och/eller energi. Man behöver inte rita i världsklass -- man behöver bara få ur sig aggressioner på ett, enligt mig, bra sätt. 
Att skriva kan vara estiskt i sig, och jag vet att jag älskar att skriva av mig när jag blir arg eller stressad. Det sätter en hel del perspektiv på saker och ting och jag vet att det hjälper mig att lägga det bakom mig och röra mig vidare.
 
Vad försöker jag säga med det här?
Jag är rätt trött på att se politiker på nyheterna påstå sig vad som är bäst för elever när de snör in sig så mycket på att elever ska ha en bra teoretisk grund att stå på. Vissa politiker vill att elever ska få betyg redan i mellanstadiet, om inte lågstadiet, för att öka deras kunskaper. Men vilka kunskaper talar man om? Man talar om matte och naturvetenskap. Jag tycker att samhllsvetenskap är minst lika viktigt (man kommer ingen vart om man inte känner till historia, bara som ett exempel), men det är en annan femma.
Man försöker pressa elever allt mer och mer utan att uppmuntra dem att ge utlopp för sin stress. Det är inte så konstigt att elever får svårt att prestera i skolan när pressen ligger på så pass hårt. Återigen, jag vet att jag själv fick svårt att prestera för att jag pressade mig själv för hårt och för att jag var väl medveten om pressen från omgivningen. Hur kan politiker påstå sig att tänka på elevernas bästa när de lägger mer press på dem?
 

Jag har länge tyckt att man borde öka på undervisningen när det gäller det estetiska -- musik, dans, teater, bild, estetiskt skrivande etc. Jag har också länge tyckt att dessa ämnen inte ska vara betygsbelagda. Inte för att jag inte bryr mig om den undervisningen -- snarare tvärtom! Jag tycker verkligen att alla ska lära sig på utlopp för sina känslor på ett mer hälsosamt sätt än att exempelvis slå varandra.
När man inte finner orden för att kunna prata, kanske man finner de rätta metaforerna för att kunna beskriva känslan på papper.
När man inte finner orden överhuvudtaget kan man ta bilder och redigera dessa för att visa andra hur man ser världen.
När man inte finner orden kan man använda sig av dans och teater för att uttrycka sig själv med hjälp av rörelse och kroppsspråk.
När man inte finner orden kan man skapa en sinnesstämning med hjälp av musik.
När man inte finner orden kan man rita/måla sina känslor. Även om man inte kan rita rent tekniskt kan man hålla sig mer abstrakt.
Anledningen till varför jag inte vill se betyg i dessa ämnen är för att jag inte tycker att man ska koppla det estetiska till stress/press. Man ska kunna koppla det till sig själv.
 
Förstår ni hur jag menar, eller håller ni med mig när jag säger att jag spårat ur helt och hållet?
 

Underbara måndag!

Jag hade helt missat att jag skulle jobba idag, men som tur var blev jag påmind timmar innan jag skulle åka in. Japp, återigen var det inte butiken här hemma jag skulle arbeta vid, så det var bara att sätta sig på tåget sent på eftermiddagen.
Men jag klagar inte!
Jag menar det; jag hade en riktigt bra dag idag. Inte bara för att jag slutade tidigare än i lördags, och inte heller enbart för att jag kom med tåget med god marginal (till skillnad från i lördags då jag missade den med några minuter och då jag inte kom hem förrän efter midnatt). Den var bra rent generellt. Jag trivs nästan bättre i butiken där borta än i den här hemma. Butiken här hemma har betydligt fler kunder, vilket kan vara kul i sig, men det kan bli rätt stressigt i perioder och det kan "gå så illa" att man inte hinner äta. Om man hinner blir man inte klar med sin middag förrän två timmar efter att man tagit den första tuggan. Visserligen kan det vara kul att ha någonting att göra, men jag föredrar nästan när det är lugnare och när jag kan rita eller läsa. Om inte annat föredrar jag att kunna äta på en halvtimme. 
 
Jag fick också en ny uppgift att ta hand om, och som dessutom inte alls var så krånglig som jag först trodde. Dock innebar det en hel del krypandes på golvet mot slutet då jag skulle "arbeta" med de nedersta hyllorna, och visst tog det lite på mina knän (framför allt det ena, som jag haft problem med tidigare), men det gick bra. Bäst av allt var nog en oerhört rar kund som hade med sig sin minst lika rara hund. 
 
Som det ser ut nu ska jag inte arbeta förrän nästa vecka.
Det kan alltid komma upp någonting på vägen, men jag tror att det ska bli skönt att ta det lite lugnt nu. Inte minst med tanke på att jag sovit dåligt de senaste nätterna. Jag vet inte vad det är; jag har inga mardrömmar, men mina drömmar håller mig rastlös och jag vaknar av och ann p.g.a. att jag antingen fryser eller är varm...
Vi får helt enkelt se hur det går nu inatt
 

Hmm...

 
Jag slutade räkna vid 26, så det inte fanns fler valalternativ.
Vad säger det om min IQ?
 

3 dagars arbete

Jag får det att verka värre än vad det är; i torsdags var jag på jobbet i två timmar, och jag gjorde inte ens någonting då jag gick dubbelt tillsammans med chefen. I fredags arbetade jag i enbart tre timmar, men igår var det ett fullt pass som gällde. Passet varade dock i bara 6 timmar, vilket inte alls är farligt, men det betyder inte att jag inte är trött. Jag arbetade på kvällen och självklart missade jag bussen med en minuts marginal.
För att ta det från början:
Jag arbetade i butiken här hemma. Ägarna har två butiker, varav den ena ligger 60 meter från där jag bor. Den andra ligger en tågresa+10 minuters rask promenad hemifrån mig. Efter att jag hade stängt gick jag till busshållplatsen som ligger utanför butiken. Jag såg då att jag missat bussen med en minuts marginal. Jag bestämde mig för att gå i rask takt mot tåget då jag visste att den skulle avgå snart (det var faktiskt den främsta anledningen jag tänkte hoppa på bussen från första början; jag gillar att promenera, men när man har bråttom ersätter man gärna en 10-minuters promenad med 1-minuts bussresa). Jag hann inte med tåget. Jag missade den med en marginal på bara tre minuter.
Vid den tiden hade tågen börjat gå i halvtimmes trafik, så jag var inte hemma förrän efter midnatt. 
 
Hur har ni haft det?
Jag vet att det har varit många Halloween-fester runt om; Var ni på någon, eller struntade ni i det? Vad klädde ni ut er till?
 
Jag har faktiskt aldrig varit på en riktigt Halloween-fest. Det skulle vara kul att vara det någon gång, om jag ska vara ärlig, men samtidigt är det tråkigt att vara den enda som inte är full på en fest. Nej, jag tänker inte bli full för att kunna ha kul med de andra, och jag vet att jag inte kan kräva det av andra att hålla sig "ofulla" bara för min skull så jag stannar hellre hemma. Eller jobbar ;)
 

Happy Halloween

 
 

Designändringar

Jag blev lite trött på hur mörk min design var, så jag håller på att sätta ihop en ny.
Jag vet inte vad det är med mig och designer; jag tröttnar så snabbt på dem, även om det fanns en som höll i ett tag. Jag vet att jag inte är den enda som tröttnar på bloggdesigner snabbt, men det här... Den designen jag har... tja, inte nu då jag redan påbörjat ändringarna -- haft fram tills nu satte jag ihop för inte alls länge sedan. Förhoppningsvis kan denna hålla sig ett litet tag längre. Åtminstone fram till alla hjärtans dag. 
 
Designändringarna kommer inte bli lika drastiska som vid förra gången. Dels har jag inte tid med det, och dels orkar jag inte göra en design som tar två dagar att göra. Men förhoppningsvis blir det bra "ändå" :)
 

"Sötaste spökgodiset"

 
 
Tro mig när jag säger att det inte var det första jag tänkte när jag såg bilden.
 
Källa
 

It Doesn't Matter If You're Black Or White

 
Det verkar inte som att färg (eller art) hindrar dem från att komma överens, så varför ska det hindra oss?
 
Man ser det överallt, känns det som.
Människor som inte kan komma överens -- som vägrar att komma överens -- med varandra på grund av religiösa olikheter. På grund av olika hudärger. På grund av olika nationaliteter.
Varför ska det behöva vara så svårt?
 

Five Things About Me

1. I'm a fairly good cook, if I may say so myself.

On the other hand, I'm my own critic, so there's a slight chance I might definitely be biased. 

 

2. I'm loyal, even though I'm bad at keeping in touch.

It basically means that I (very) rarely contact old friends, but if they were to contact me there's no doubt that I would reply or that I would agree to meet them over a lunch.

 

3. I can't deny that I lie from time to time, but I am honest.

And yes, I do realise it sounds contradictory.

I don't say/write anything I don't mean. If I say you're nice, I think you're nice. If I say you're beautiful, I think you're beautiful. If I tell you that I love you, then I do. If I tell you I want nothing to do with you... Well, let's just say that you should take my word for it.

The lies I tell are all white, and where would we be without white lies?

 

4. I'm smart.

I know I say that a lot, but many seem to forget how smart I actually am. I admit that I can be a bit naïve at times, and I know I'm playful and that I can appear quite childlike in most aspects. But that doesn't make me stupid. I read a lot (and not only fiction), I love to solve Sudoku puzzles, I've read books in English since I was eleven... I also studied law during high school, and out of the five courses I received four A's and I graduated high school with an average score of 18.1 out of 20. Say what you want, but that's something I'm proud of, especially since I hit a wall during the last semester.

But I'm more than book-smart.

I have a tendency to observe (in a non-creepy way) my friends and family. I'm quite inexperienced (more than "quite", to be honest), but I learn from my friends' experiences and I know how to use them to give advice to others. On top of it, I'm a quick learner.

No, I'm not trying to brag, I'm just trying to point out that there's more to me than a childlike mind.

 

5. I'm anything but weak.

I'm sick of hearing that I'm weak, especially since I know that I'm not. But it's hard to convince others about it when they're stubborn about their opinion of me.

If you knew what I've been through -- what I've dealt with -- you wouldn't even think of calling me weak.

I was bullied when I was a kid.

I was told I had to lose weight during most part of my adolescence, even though I wasn't overweight.

My dad -- who was my best friend -- killed himself when I was 14.

That's not even half of it, but I pulled through.

That's anything but weak.

 

Nämnde jag att jag är arg?

 
 

Helvete!

Jag ber om ursäkt på förhand för mitt språk

Helvetesjävlaskitpiss -- AAAAHH!!!
Det finns inte tillräckligt många svordomar för att kunna beskriva min irritation!
Jag spenderade över en timme med ett inlägg som varken publicerades eller sparades! Jag höll på med inlägget så pass länge att jag loggades ut, och inlägget sparades inte. Inget av det -- inte ens de inledande styckena. Inget sparades, så nu måste jag skriva om allt. Vanligvis brukar jag ge med mig när sådant här händer; när jag skrivet ett inlägg som raderats blir jag självklart irriterad och lämnar det bakom mig, men frågan är om jag ska göra det här eller inte. Å ena sidan tar det emot att skriva om allt, och det tar emot att lägga ner lika mycket tid igen, men det var ett inlägg om min middag -- recept. Jag var så stolt över min middag att jag ville dela med mig, såsom jag gjort ett litet tag nu. Jag vet att det låter löjligt, men jag är lite stolt över mig själv att jag lagar mat i den grad jag gör det. Det känns som att det är få som gör det när man kan få allt man behöver från pizzerior, frysdiskarna i mataffärerna eller "burkarna" (exempelvis Dolmio). 
 
Nej, jag ska äta choklad nu och tycka synd om mig själv.