Kortslutning

Det var meningen att jag skulle plugga när jag kom hem igen från H.
Men jag antar att man bara klarar av mycket. Efter att ha matat in information, diskuterat och fastställt ett och annat kan jag säga att jag...är redo att springa härifrån och gömma mig i en grotta tills allt är över. Jag vill verkligen inte göra det här. Jag vill inte skriva tentan!!
Men jag måste.
I alla fall om jag ska få högskolepoäng för den här delkursen och om jag ska bli godkänd på hela kursen.
Men frågan är om jag vill det.
Just nu vill jag verkligen gömma mig i den där grottan.

Jag hoppas att jag avklarat det mesta nu, i alla fall.
Det känns som att jag gjort det jag kunnat. Jag ska läsa igenom alla texter i morgon (det är en jag ska hoppa över, tror jag) och titta över gamla tentor. Det roliga är att alla frågor är konstruerade på samma sätt -- det enda som skiljer dem åt är ämnena som ska diskuteras (under delkursens gång har vi pratat om social skiktning som förekommer i form av klass, kön och etnicitet och vi har även berört ämnet makt). Jag tror inte att jag kommer bli överraskad över tentafrågorna. Jag tror dock att jag kommer få kortslutning, att jag inte vet vad jag ska skriva, men en annan stor rädsla är att jag inte ens kommer hitta Aulan överhuvudtaget (vi kommer inte befinna oss på Frescati).

Jag avskydde mig själv på gymnasiet då jag jagade upp mig inför prov.
Tänk er då hur jag är när det gäller universitetsnivå.
Dessutom... Jag vet att det här låter otroligt löjligt, men som ni vet kan jag inte identifiera mig som någonting annat än smart. Jag vet att jag är snäll (om jag får vara lite egenkär), men det är inget jag kan identifiera mig som då jag inte alltid varit snäll -- jag var rent utav hemsk i vissa avseenden när jag var yngre. Men smart har jag alltid varit, även om jag inte alltid kunnat bevisa det. Det var det som hände i högstadiet och gymnasiet; jag försökte bevisa att jag var smart så jag pressade mig allt hårdare för att få upp mina betyg. Jag var lite av en medelmåtta till en början, rent betygvist, så jag begravde mig i skolarbete för att...Ja, när det kommer till kritan handlade det om att få bekräftelse.
Samma press har jag på mig själv nu då jag återigen känner mig som en medelmåtta -- om ens det. Det är också därför jag blivit mer och mer känslig när man kallar mig korkad.

Nej, nog om det; jag är trött, törstig och chokladsugen.
Tja, chokladen tänker jag vänta med tills i morgon. Då har jag någonting att smaska på när jag pluggar (läs: Då har jag någonting att kladda ner papprena med).

En eftermiddag med H

Vi fick inte lika mycket gjort idag som igår, men det betyder inte att dagen inte gav mycket. Vi fick färre frågor besvarade idag, men vi diskuterade mer och vi kunde se på saker utifrån olika perspektiv. Tro mig, det är givande.

Men det har, återigen, varit väldigt kul. Vi flummade ut, men vad är inte lite tentaplugg utan galna ögonblick?
Jag blev även bjuden på middag som jag känner att jag behöver "batala tillbaka" någon dag. Med detta menar jag såklart att jag gärna vill göra det; jag letar alltid efter en ursäkt till att laga mat till andra. Egentligen vill jag bara dra ihop ett stort gäng och slänga ihop en stor middag med... Tja, förrätten kan man hoppa över, men efterrätt skulle vara kul att fixa till, även det.

Okej, innan jag börjar drömma iväg och skriva om cheesecake (ooh, kladdkaka) vill jag berätta om en liten "kul" grej som hände (hallonsorbet). Ja, jag tycker att det är kul, för det är någonting som händer mig rätt sällan. För att komma hem igen var jag tvungen att ta buss till Slussen, tunnelbanan en station, en kort promenad på 300 meter och sedan pendeltåg hemåt. Den där tunnelbansresan kan ses som onödig då jag bara skulle åka en station, men när man har högklackat på sig, har ett tåg att passa och när man annars kommer att mötas av Götgatsbacken tar man gärna tunnelbanan. I vilket fall som helst hade jag ett sådant underbart flyt att man inte kan göra någonting annat än att tro på "turen". Det var en småsak om man tänker efter, men ändå :)
Efter att ha hoppat av bussen och kommit fram till spärrarna vid tunnelbanan såg jag att tåget skulle rulla in 1 minut senare. När jag kom fram till perrongen för att åka med pendeltåget hem kom jag två minuter innan tåget skulle avgå. Varför är det här tur? Tja, dels har vi marginalen, men dessutom hade jag dryga tio minuter på mig att ta mig från bussen till pendeln. Annars hade jag varit fast på pendeltågsperrongen i en halvtimme i väntan på nästa tåg.

Som jag sade är det en småsak, men... Äh, turen kanske inte väntar på de stora stunderna helt enkelt.

Tentaplugg



Jag och H har varit väldigt flitiga idag; vi pluggade i ungefär fyra timmar.
Eller rättare sagt; Jag var hos henne i fyra timmar. Vi pluggade en del, det ska jag inte förneka (det kan jag inte förneka), men det flummades en del också. Å andra sidan kan man inte sitta och plugga i fyra timmar utan att bli smått galen.

Det har faktiskt varit en bra dag, och jag tror at morgondagen kommer att bli minst lika bra. Jag och H ska ses igen för att gå igenom de instuderingsfrågor vi fått till seminarierna samt gamla tentor. Jag hoppas verkligen att det här ska gå...

Tentaångest

Jag borde ha pluggat idag, men det har jag inte gjort.
Jag ska nog läsa igenom åtminstone några av texterna innan jag går och lägger mig, men jag har lite ångest över det hela. Som tur är ska jag träffa H i morgon för att plugga, men jag har fortfarande lite (!) dåligt samvete över att jag inte gjort det ännu. Jag kan skylla på än det ena och än det andra, men när det kommer till kritan handlar det bara om ursäkter.
Någonting annat som suger lite är att jag missade seminariet tidigare idag. Där har jag ändå en bra anledning; jag kunde inte sova i natt för att jag mådde illa. Jag vet inte vad det var; jag hade trots allt läst igenom alla texter, jag förstod dem (på sätt och vis) så det var inte nervositet över det. Jag hade mått bra för övrigt under kvällen, men i natt slog det mig alltför hårt. Jag hoppas att det ska gå bättre i natt, i alla fall.

Men jag gillar inte den här veckan för fem öre.
Det gick bra för mig under förra salsskrivningen, så jag vill tänka att jag är bättre på dem än vad jag är på hemtentorna, men då handlade det om flersvarsalternativ och det var bara att mata in information, vilket jag tenderar att vara bra på. Vad jag inte heller gillar är att efter denna tenta är det "sommarlov", eller vad man kan kalla det. Jag har inte fått tag på något sommarjobb, så jag kommer sitta sysslolös under större delen av sommaren. Om jag inte hittar något jobb under sommaren måste jag dessutom plugga vidare, vilket jag inte vill. Jag hade hoppats på att inte komma in på några av de program jag sökt till, men jag har behörighet för samtliga med mina gymnasiebetyg -- till och med för socionomprogrammet. Jag avskyr att mina betyg från gymnasiet är så pass höga att jag kommer in på de mesta utan att det ger mig frihet till att göra det jag vill...

Nej, nu ska jag fortsätta lyssna på Death Cab For Cutie och glömma bort resten

Parfois, quand j'écris...


Det är såhär det kan se ut när jag skriver dikter.
När jag var yngre kände jag alltid att det kom betydligt lättare jämfört med nu, men nu är jag mer petig med att försöka få till dem så bra som möjligt. Jag skriver helst på engelska p.g.a. ordförrådet och det är det som blivit det knepiga nu; vilka ord ska man välja? Vilken ton vill man ge?

Vad vill jag säga med det här?
Ingenting är perfekt från första början. Ingenting kan bli perfekt överhuvudtaget, men om man inte ger fler än ett försök vet man inte var man skulle ha kunnat hamna någonstans. Bara för att man är dålig på något de första gångerna betyder det inte att man kommer fortsätta att vara det. För att fatta mig kort; Ge inte upp bara för att det är svårt. Det gäller allt när det kommer till kritan. Jag ville påminna er om det då det är lätt att glömma bort, men mer än så ville jag påminna mig själv om det.

Känslan när...



...man inser att det där stycket består av tre meningar. Bourdieu må ha varit en fantastisk sociolog -- hans texter är intressanta, men meningarna är så pass långa att man tappar greppet om vad han försöker få fram. Jag tror att jag förstått hans poäng; jag har förstått en del av det jag läst, men att förstå fragment av 16 sidor är allt annat än bra.

Det var meningen att jag skulle spendera dagen med att plugga. Dels har jag gjort det; jag läste halva denna text innan jag tog en paus för att äta lunch. Det skulle jag inte ha gjort för pausen varade i åtta timmar. Att jag dessutom satte mig sent redan från första början för att läsa har inte gjort saken bättre. Å andra sidan resulterade det i två bilder av såpbubblor så jag har inte slösat bort dagen helt och hållet.
Många av er har firat Mors dag idag (vilket påminner mig om en sak; Grattis alla mammor -- barnlösas som ni med barn!!), men det har inte jag gjort. Det blev lite fika nu på kvällen, men Mors dag-firandet blev av igår istället tillsammans med mamma såklart, men även mormor. Jag ska inte gå in på det då jag inte hinner; det är sent, jag har ytterligare två texter att läsa och jag måste hoppa in i duschen (varför ska jag alltid komma på dessa saker när det egentligen är för sent?).

Med det i åtanke tänker jag faktiskt inte babbla på så mycket mer.
Det gäller både nu och under veckan som kommer i stort; jag har en tentaskrivning nu på lördag (någon som kan tänka sig att skada mig tillräckligt allvarligt för att jag ska kunna slippa den, men inte tillräckligt allvarligt för att jag ska få allvarliga men resten av livet?) som jag kommer råplugga inför. Jag undrar verkligen hur det här ska gå...

Blowing bubbles




Ett gäng wannabes?

Det känns som att få artister kör sitt eget race i kvällens Eurovision.
Norges bidrag var inte lite lik Eric Saade.
Tjejen som sjunger för Grekland påminner alltför mycket om Helena Paparizou.
För att inte nämna baladerna framförda av kvinnorna -- samma typ av klänning, även vissa frisyrer är liknande och sist, men absolut inte minst, "sträcka-ut-handen-mot-kameran"-gesten.

Det finns såklart bidrag som stått ut, men jag har hakat upp mig på att det finns ett gäng "wannabes" bland alla artisterna. Det får mig att tänka på det inlägg jag skrev för ett bra tag sedan -- att musikvärlden har alltför många artister som hoppar på trender bara för att få en ökad popularitet. När ska man inse att originalitet är det som håller i längden? När ska man inse att det är bättre att söka/skapa sin egen stil istället för att haka på andras?

Nej, jag ska hoppa in i duschen nu.
Av någon anledning verkar det som en bra idé just nu

Promenad i solskenet



Jag tog faktiskt till mig en Pilates-övning för att få till denna, men vad är inte lite Pilates på ett berg med myror krypandes runt omkring? :p

Jag stannade hemma idag istället för att följa med syrran och Linn för att sola; allergin slog till rätt hårt mitt på dagen, så jag var glad över att jag gjorde det. Istället tittade jag på en film och...tja, det är svårt att motstå att gå ut när solen skiner. Dessutom var det 28 grader varmt vid ett tillfälle; det var lika varmt utomhus som det var inne i vardagsrummet. Jag vet inte om jag ska säga att det var sjukt eller om jag bara ska njuta av det. Det jobbiga nu blir att jag måste sova med fönstret öppet i natt för att inte svetta ner sängkläderna. Det kommer vara härligt att vakna upp i morgon...

Nej, jag ska inte klaga över det, även om det är irriterande. Jag ska istället njuta av sommarvärmen som kommit -- det känns bäst så :)

11:09

Klockan är inte ens tio över elva och redan nu är det 22 grader ute.
Hur underbart är inte det?
Jag har solen i ryggen just nu, och jag säger då det, det bränner! Jag borde egentligen inte gilla det, men det gör jag. Hur det blir senare idag vet jag inte riktigt; syrran och Linn ska träffas för att sola, och jag funderar på om jag ska följa med eller inte. Det som väger emot är att det fortfarande är höga halter björkpollen i luften och nu har även gräspollen börjat komma igång. Jag avskyr när denna krock kommer, men vad ska man göra? Det enda man egentligen kan göra är att hålla sig inomhus och stänga alla fönster. Hur kul är det på en skala? Äh, vi får helt enkelt se hur det blir.

Jag skulle egentligen ha åkt i väg på en föreläsning tidigare, men efter ännu en natts dålig sömn... Det här är också någonting jag avskyr; att jag kan få sådana problem med att sova ordentligt och att det kan pågå i veckor, i värsta fall. Det är inte så att jag inte kan somna när jag går och lägger mig, men jag vaknar gång efter annan under nattens gång. Häromnatten vaknade jag så fort jag vände på mig i sömnen. Det var något irriterande, det kan jag säga er.

Nej, jag ger upp nu!
Jag har suttit framför datorn alldeles för länge och skrivit alltför lite; mina ögon och näsa rinner utav bara helvete trots att jag tagit allergitablett. Jag kanske måste stänga alla fönster och stanna inne trots allt.

*


The glass has turned,
the sand is trickling --
Glowing stars in the night;
Beaming sun in the day

Alone in an empty space
Surrounded by observing eyes
The clock is ticking
There is no place to hide,
and no place to be seen

Always running, always turning
Never at rest, never in motion
Caught in a room between
reality and dream;
An impasse, if you will

Walking on a path unknown
Away from home, away from all
Back to where it all began
The sand has run out

Time has come

En dikt jag skrev ner för ett tag sedan; jag har bearbetat den ganska ordentligt, men jag ska bearbeta lite mer på den (ändra ordval, bland annat). Jag hade velat vänta med den ett litet tag till, tills den är het färdig, men den känns mer passande nu än vad jag tror den kommer vara framöver.

Var börjar allt?

Jag försöker leta jobb, men det... Det känns nästan förgäves; vem skulle vilja ha mig på en arbetsplats?
Jag har altför många gånger fått höra att jag borde börja på McDonald's, trots att jag varit väldigt öppen med att det inte är någonting jag kan tänka mig. Jag har svårt med dofterna där överhuvudtaget, så att jobba där blir svårt. Inte minst med tanke på att jag dessutom inte är vidare stresstålig. Men det är det jag fått höra. Jag har även fått höra att det är det som är en bra början. Bra början på vadå?
Jag vill inte finna mig själv om dryga fem år på ett kontor.
McDonalad's kan jag tänka mig är bra som extraarbete, eller någonting man har mellan studierna, men det är just det -- jag vill inte fortsätta studera. Jag vill försöka uppnå någon dröm jag har istället för att fastna i någon bana bara för att det är det som förväntas av mig med tanke på de betyg jag gick ut med från gymnasiet. Jag är ingen teoritiker även om jag studerat många teoritiska ämnen. Jag vill kunna arbeta med någonting där jag får chansen att uttrycka mig själv. Men var ska jag börja någonstans?

En del av mig vill bli författare. Därför tycker vissa att jag borde studera journalistik.
Problemet är att jag inte vill arbeta som journalist. Om författarskapet inte skulle fungera, vad har jag då? Ett jobb jag egentigen inte vill ha.
Lärare, då?
Ja, jag skulle kunna skriva vid sidan av, men det förutsätter också att jag ska vilja bli lärare.

En del av mig vill fotografera.
Men med tanke på att det är en "hobby-grej" kan jag, precis som det ovannämnda, göra det vid sidan av ett annat yrke. Frågan är bara vad.

En del av mig vill sjunga eller dansa. Det som sätter krokben för mig här är att jag inte kan göra något av dessa, så jag lägger dem på hyllan (en hylla jag sedan bränner upp).

Skådespel, då?
Det har varit min främsta dröm sedan jag var liten. Jag har fått höra flera gånger att jag borde söka in till någon sådan utbidning i sådana fall, men med tanke på att bara 10 personer blir antagna till den utbildning jag läste om ser jag mina chanser som minimala. Dessutom är jag rädd för att tänka på de "regler" som dyker upp mer än på mig själv.

Men återigen; Var börjar allt?
Börjar det med utbildning?
Erfarenheter?
Jobb?
Eller måste det gå så långt att jag behöver genomlida någon form av karriär för att ens ha en chans?
Innan jag gick ut gymnasiet fick jag höra att jag hade så pass fina betyg, att jag var så pass smart att jag kunde bli exakt det jag vill. Hur kommer det då sig att det jag vill är det jag inte kan/får bli?

Sprudlande sommarkänslor

Jag älskar när man kommer till denna del av året; värmen kommer tillbaka, och solen likaså. Visserligen är det fortfarande lite kallt i vattnet, men jag ser fram emot att kunna hoppa i sjön och simma/bada. Det enda jag egentligen kan klaga över är att jag dels alltid får en sådan lust att köpa nya kläder men just nu behöver jag verkligen det. Jag har fortfarande inte tagit tag i att rensa ut bland gamla kläder, men det får jag vänta med till efter nästa tenta. Jag vet bara inte hur lite jag kommer att ha efteråt, och pengar har jag inte. Eller, pengar har jag egentligen, men det är på mitt sparkonto. Tyvärr har mycket redan gått åt (inte minst förra året då jag gick miste om mitt studiebidrag) och jag vill inte förlora ännu mer. Som tur är har jag tillräckligt mycket att klara mig på om någonting skulle hända (i alla fall tillfälligt), men jag vill ogärna gå in på det kontot.

Nej, åter till dagen.
Efter att ha städat bestämde jag och syrran för att spela kubb tillsammans med ett par vänner. Det gick åt skogen för mig (vi ändrade bland lagen efter varje omgång, och av någon anledning var det alltid mitt lag som förlorade), men vem bryr sig om det när man har kul? Det enda jag egentligen kan klaga på är att gräset var så pass högt och vildvuxet att man inte såg tistlarna. Jag fick ett par utslag på fötterna, men de har dragit sig tillbaka. Det överskuggas dock av att...tja, det är såhär sommaren ska vara! Man träffar ett par vänner och har kul, punkt slut!

Den äkta varan

Jag ska inte förneka att jag gick emot mina egna åsikter för att passa in när jag var yngre.
Det handlade visserligen om småsaker, men ärlig var jag inte. Jag kunde dessutom komma med ett par lögner för att få mitt liv att verka mer intressant än vad det faktiskt var. Det fanns de som tvivlade på mig, och jag kan inte förebrå dem! Jag var väldigt oärlig på den tiden -- mot andra och mot mig själv. Det är inget jag är stolt över, men som jag skrev är det inget jag tänker förneka. Genom att förneka det gör jag samma sak som då; jag ljuger för mig själv och andra för att få mig själv att se bättre ut.
För att passa in.

Jag har aldrig känt att jag tillhört någonstans fullt ut, om man tänker över lag, men det var länge sedan jag kände mig malplacerad. Jag hamnar inte utanför på samma sätt längre och jag kämpar inte längre med att passa in någonstans. Jag är trött på att försöka anpassa mig mer till andras förväntningar av mig än mig själv, och det är ingenting jag längre gör. Jag är den jag är -- jag låtsas inte vara någon annan över Internet och jag låtsas inte vara någon annan bland mina vänner och familj. Vissa personer drar fram olika sidor hos mig, men dessa sidor är ändå "Jag".

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag fått ta emot så många glåpord de senaste åren som blivit allt värre. Jag är trött på att bli kallad en massa namn (däribland "fitta", "subba" och storfavoriten "korkad") för att jag är den jag är. När det kommer till kritan är jag inte en person som försöker utnyttja andra människor och jag arbetar inte heller för att såra någon. Tyvärr händer det då det sker något missförstånd eller när jag öppnar munnen utan att tänka mig för, men jag har inte den intentionen -- det sista jag vill är att såra någon.
När det kommer till kritan är jag snäll, glad, positiv, ärlig (mer eller mindre; det händer fortfarande att jag "böjer på sanningen" för att undvika vissa ämnen), öppen (om än något blyg), energisk, integritetsfull och självständig (jag kan banne mig sitta på ett café för mig själv -- det ni! :p).
När det kommer till kritan vet jag att jag är en bra person, även om jag har mer än ett par brister och trots att det många gånger blir fel. Men är det inte det som är huvudsaken, ändå? Att jag vet med mig själv att jag är godhjärtad? Eller är det någonting jag måste bevisa för andra för att ens kunna kalla mig det?

Jag har, med andra ord, fått mer kritik de senaste åren för att jag vågat visa den jag är i bredare grad.
Jag fick kritik för att jag inte var äkta, och nu när jag visar mitt äkta jag blir jag kallad "subba" fler gånger än någonsin tidigare.

Vad visar det på egentligen?
Att man vill ha den äkta varan tills man inser att den inte lever upp till förväntningarna? Tills man inser att den äkta varan inte var någonting att föredra överhuvudtaget?
Nej, helt ärligt vet jag inte. Vad jag vet är att jag hellre är hatad för den jag är än älskad för en fasad. Om jag ska kunna ge mig själv en ärlig chans måste jag kunna vara mig själv.

Jag vill inte behöva försvara mig själv för att jag är den jag är mer än för sådant som jag gjort.
Jag vill inte behöva försvara mig själv för att jag inte är perfekt; för att jag har en personlighet.
Det är ingenting man bör göra heller, för den delen.
Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta?
Ingen kan gillas av alla människor. Det finns inget sätt att komma undan det, och enligt min erfarenhet stör sig andra mer av att man går sin egen väg istället för att följa deras. Men enligt min erfarenhet är det också den väg att föredra om det innebär att man kan trivas med sig själv.

Första dagen avklarad

Jag och syrran har ägnat större delen av dagen med att tvätta alla fönster här hemma. Nu talar jag inte enbart om fönstrena i sovrummen och köket (de var enkla), men också fönsterrutorna på balkongen. Vår balkong har skjutfönster, så man kan "glasa in sig" lite när man vill, men dessa rutor skulle plockas ner, rengöras och sättas upp igen. Syrran tog hand om rengöringen (hennes val, faktiskt), men jag hjälpte till på annat håll där. Det var lite synd att det tog sådan tid, för det var verkligen oerhört fint ute. Å andra sidan är jag lite glad över att vi tog fönstrena; vi fick njuta lite av solen på balkongen, och jag passade även på att njuta av den när jag tvättade fönstrena i mitt rum. Det var bara att sätta sig på fönsterbrädan samtidigt som man tvättade av utsidan.
Problemet är nu att vi måste städa i morgon också, och då kommer vi hålla oss inomhus... Äh, vi kanske blir klara snabbt.

Jag vet att det är tråkigt att jag skriver så mycket om städning, och jag har en sak att säga om det -- jag tycker också att det är tråkigt (inte bara att skriva om det, men att faktiskt ta itu med det), men det är sådant som måste göras emellanåt och bara för att det är tråkigt betyder det inte att det behöver vara någon pina. Man kan alltid göra det bästa av det hela och försöka njuta av de små stunderna. Det är bättre det än att vid dagens slut känna att man gott miste om "precis allting".

Det är faktiskt inte mer än det som hänt under dagen. Det är lite synd, men vad ska man göra? Jag hade gärna velat ta en promenad, men jag var trött efter städningen (tro mig, det var mer än vad jag får det att låta som). Äh, det är så det är -- man kan inte vara på topp alla dagar. Dessutom kan man inte säga att jag inte rörde på mig; syrran satte på musik, och... Ja, det säger väl allt -- jag har svårt att inte röra mig till musik :)

Hur har ni haft det denna soliga dag?

Busy Little Bee



...or, something like that...
c(:

Tisdag

Det slog mig först att det är den 22:a idag. Jag har vetat det, men det är först nu det verkligen slår mig -- om mindre än 10 dagar är vi inne i juni. Är det bara jag, eller har maj gått förbi riktigt fort? Eller är det bara jag som haft fullt upp med än det ena och än det andra?

Det känns att sommaren hänger i luften -- det var minst lika varmt idag som igår, och solen låg på lika mycket. Jag har rent utav blivit solbränd. Att brännan är allt annat än jämn är en annan femma, men så länge jag inte slutar upp som Ross ska det bli bra :) Jag kunde inte bädda in videon, men titta gärna på den om ni inte vet vad jag pratar om

Det är inte mycket som hänt idag; jag åkte till skolan för en föreläsning och bara den bidrog till en del skratt. Vi pratade om etniska grupper och kom in på supportergrupper och de s.k. "Julgranarna" (firmaledares öknamn på de supportrar som klär sig, mer eller mindre, från topp till tå i sitt lags färger). Jag ska inte förneka att jag fick en oroväckande bild i huvudet av barn som dansar runt Julgranen. Av någon anledning var det först när jag kom hem som jag började tänka på presenterna under julgranen, för att inte nämna kulorna (japp, jag är trött).
I vilket fall som helst stannade jag och H kvar efter skolan för att äta lunch ihop. Därefter satte vi oss på en av gräsmattorna och pratade om allt möjligt i ett par timmar. Det var faktiskt då jag fick brännan -- jag måste komma ihåg att smörja mig! -- men det var inte det som var det härliga i det. Jag älskar när man kan prata med vänner (singular som plural) timmar i streck utan att man egentligen tänker på hur mycket klockan är. Tyvärr höll jag på mycket med min klocka; min hud sväller lätt i värmen och det gör att min klocka sätter sig lite tajt runt min handled.

Bild från förra året; jag hade inte kameran med mig idag, vilket jag ångrade i efterhand

Meet Mike





Mina fötter




Jag älskar den här vårvärmen!
Solen har varit framme hela dagen (jag har rent utav blivit brunare), det har varit... Jag har faktiskt inte haft koll på temperaturen under dagen, men just nu är det 15 grader varmt ute. 15! Och klockan är halv elva! Förra veckan var jag glad om det var 15 grader varmt mitt på dagen, och nu är det det sent på kvällen. Jag vet att jag säger det här alltför ofta, men det är banne mig underbart!

Men jag har haft det fullt upp idag; jag följde med syrran och ett par vänner till deras gamla skola där de hade ett litet ärende. Därefter var det lunch, ett snabbt besök på en badplats som låg helt åt tjottahejti (vattnet var lite kallt, men det blev skönt efter en liten stund), sedan var det bara att köra tillbaka en bra bit åt samma väg vi kom för att åka hem till Bella som skulle rasta sin hund och dagen avslutades här hemma där vi alla åt middag efter att vi besökt ytterligare en badplats där "vi" badade (varken jag eller Linn, som var med, badade men resten av gänget gjorde det).
Japp, jag inser hur dåligt skrivet det där är, men det var det enda sättet för mig att fatta mig kort. Det roliga är att jag knappt lyckades med det, men vi vet alla hur jag kan babbla på i all evighet om absolut ingenting. Jag vet inte om det gör mig till den mest intressanta personen eller den tråkigaste. Jag kanske är en blandning; Jag är tråkig till den grad att det blir intressant.

Jag är riktigt trött nu, men på ett bra sätt. Jag har varit ute hela dagen, jag har även spenderat den med ett gäng härliga vänner, och jag fixade till god mat till oss alla. Nu väntar visserligen disken, men det är en annan femma. Även plugget väntar; jag har föreläsning att gå på i morgon och jag har en text till att läsa. Äh, det ska nog gå bra/snabbt :)

Hur har er start på veckan varit?

När jag blir trött...

Jag tenderar att tänka på de konstigaste sakerna när jag blir trött. Vanligtvis brukar det vara "Undra hur mitt liv skulle vara om jag var..."-tankar, men även de är något...vi säger unika. Jag har tänkt på hur mitt liv skulle vara om jag var anka. Jag kom inte fram till något svar annat än att småbarn skulle mata mig utan att jag skulle bry mig om var de haft sina händer någonstans. För ett litet tag sedan var det sushi (det skulle bli ett väldigt kort liv) och tidigare i veckan var det ett träd. Helt ärligt, av dessa är jag hellre sushibiten. Tänk att vara ett träd som är fast i marken år ut och år in... Nej, det skulle bli jobbigt.

Nu började jag tänka om jag fortfarande skulle gilla te om jag blev en sköldpadda.
Helt ärligt tror jag inte att det är någonting jag skulle få svar på då ingen skulle få för sig att göra te till en sköldpadda (japp, det är anledningen till varför jag inte skulle få svar på den frågan).

En annan tanke som precis slog mig var om man skulle känna igen ett ljud (att man skulle veta att det var ett ljud, vill säga) om man vuxit upp i ett ljudisolerat rum. Att vara döv är inte samma sak för då är man medveten om att andra människor gör ifrån sig ljud när man ser deras munnar formas. Det gör man inte i ett ljudisolerat rum. Om det inte har fönster man kan öppna.

En annan fråga som jag ställt mig många gånger är hur vi människor kan fungera. Vad är det som gör oss vi -- människan är trots allt bara uppbygda av atomer, när det kommer till kritan, och hur kan dessa atomer få oss till att bli de vi är? Jag vet att hjärnan utgör detta, men även den är uppbyggd av atomer -- hur kan elektriska impulser skpas?
Jag hatar att fundera på den här frågan då den får mig att känna tom, på något sätt. Det är därför den är så luddigt formulerad -- jag har inte tänkt på den frågan på flera år och jag var 10 år när jag först fick den tanken.

När man minst anar det...



En helt okej bild på en gröngrå snok

Jag tänker inte förneka det -- den här krabaten skrämde skiten ur mig!
Den var perfekt kamouflerad bland trädgrenar som låg på marken, och utöver det förväntade jag mig inte en snok i den skogen då jag varit där så många gånger utan att ha stött på en.
Jag hörde ett pysande ljud, lite som när luft åker ur ett däck, och jag hörde det flera gånger om. Jag såg ingenting och tänkte att det var min inbillning, och sedan tittade jag ner på marken och... Tja, jag skrek i alla fall inte och jag hoppade inte på den. Jag tog ett snabbt steg bakåt och skyndade mig en liten bit bort, men jag stannade tillräckligt nära för att kunna ta en bild på långt avstånd (jag har ett objektiv som "når" långt och med lite zooming fick jag fram det här resultatet).

Jag tycker att det är lite coolt att jag lyckades få med den på bild, men det hade varit roligare om den inte överraskat mig som den gjorde. Jag är vanligtvis inte rädd för ormar, än mindre snokar, men... Kort sagt ska man aldrig underskatta "kraften" hos överraskningar.

2 av 2

Ha, jag hade rätt!
Matchen avgjordes på straffar efter en 1-1-ställning, och precis som jag hoppades vann Chelsea!
Som jag skrev i förra inlägget brukar jag inte följa Champions League, men jag vet att Chelsea inte har legat bland toplagen tidigare. Det här är andra gången de kommer till final, och de vann! De har verkligen överraskat nu; det kan inte ens jag förneka :)

Det roliga är att jag ofta har rätt angående sådant här. Vid förra fotbolls-VM hade jag från första början en känsla av att Spanien skulle vinna. Vad hände? Jo, Spanien vann. Om Argentina vinner nästa blir det banne mig läskigt för det var någonting jag sade strax efter Spaniens vinst. Ju längre tiden går desto mer osäker blir jag, men jag har fortfarande en känsla om att det blir ett sydamerikanskt land som tar hem vinsten. Jag vet inte om man ska säga att jag är läskig på det sättet eller att det är mina "zigenar-gener" som gör sig påminda. Det sägs trots allt att de kan förutspå framtiden...

Nej, nu ska vi inte vara sådana; jag är glad över att Chelsea vann detta. Om inte annat är det alltid kul att se ett lag resa sig och överskrida förväntningar med råge. Så nu ska jag gå och lägga mig (jag är verkligen trött nu) med ett leende på läpparna. Det är det jag hoppas på att kunna göra, men jag måste bädda min säng först (jag köpte nya lakan förut och råkade ta ett som var alldeles för stort -- jag läste 1 där det stod 2 -- så att bädda sängen med dessa lakan är lite av ett projekt; ett projekt jag avskyr).

Champions League

Jag har inte följt Champions League den här säsongen (jag brukar inte göra det annars heller), men jag tänkte att den här matchen skulle bli intressant -- Bayern är en stor favorit (om ni undrar utgår jag från Twitter där Bayern nämns fler gånger i Storbrittanien än Chelsea), men samtidigt måste jag medge att Chelsea har överraskat mig genom att ta sig såhär pass långt; Bayern har vunnit Champions League 4 gånger tidigare (senast var 2001) men Chelsea har inte kammat hem någon vinst (än) även om de kommit till final en gång tidigare.

Så, har den här matchen varit intressant?
Nja, första halvlek var inte så intressant. Visst, Bayern hade ett par målchanser som Chelsea kunde förhindra, men det blev inte så mycket mer intressant än det -- Bayern styrde mer eller mindre hela matchen under första halvlek medan Chelsea bara hängde på. Det har hänt att jag flera gånger tänkt att de borde ligga på lite mer, men vad ska man göra?

Andra halvlek då?
Om man säger såhär; Med tanke på att så många hejar på Bayern hoppas jag på Chelsea (jag tenderar att heja på "The Underdog"), så när Bayern fick in bollen i mål i offside... Jag kunde inte göra någonting än skratta över den tur Chelsea hade där.
Det var även kul att se när andra halvlek började; jag missade när första halvlek började, så jag vet inte om det var likadant där, men Bayern gick ut rätt hårt redan från början och tog över spelet. Skillnaden är att det verkar som att Chelsea börjat svara nu.

Jag vet inte varför, men jag har en känsla av att denna final kommer att avgöras på straffar. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ätit en bit vattenmelon idag trots att jag vet med mig att jag inte gjort det (jag var faktiskt tvungen att slänga de två sista bitarna vi hade), så min magkänsla är inget att lita på. Men samtidigt verkar det inte som en "konstig" tanke då det, 20 minuter kvar av matchen, fortfarande är mållöst. Det roliga är cock att jag har en känsla av att det kommer bli 1-1 innan straffarna påbörjas...

Dandelion




"It gives one a sudden start in going down a barren, stony street, to see upon a narrow strip of grass, just within the iron fence, the radiant dandelion, shining in the grass, like a spark dropped from the sun."

~Henry Ward Beecher

Frukost, avkapade ben och te

Det beskriver min dag ganska väl.
Jag hade ett seminarie "tidigt" idag (vi började kl 10), och... Ja, vad kan jag säga? Jag sov dåligt i natt -- jag blev faktiskt tvungen att ta en tupplur efter att ha kommit hem igen -- så jag var något tankspridd, kan man säga. Ämnet handlade om genus (därav mitt förra inlägg) och vi kom att prata om egna erfarenheter där könsroller gjort sig påmint. I mitt fall handlade det om när jag klippte håret i höstas, då det mest åkte av. Å ena sidan tyckte många att det var coolt, å andra sidan fick jag höra att jag såg ut som en transvestit för att mitt hår var så pass kort. Jag förstår inte riktigt någon av de kommentarerna; det är inte direkt som att jag kapat av ett ben för att donera bort det (det hade varit coolt -- korkat så att det bara ryker om det, men coolt). Hår är hår, det växer ut igen.

Som redan nämnt tog jag en tupplur när jag kom hem. Jag tror det säger allt; jag drömde inget särskilt, och definitivt inget som är av betydelse. Jag är bara glad över att jag fick lite extra sömn i mig, och jag tror att det behövdes för senare under dagen. Jag är inte helt säker då jag tagit det lugnt sedan jag kom hem. Det enda jag vet är att jag hade varit trött. Att jag fortfarande är det är en annan femma.

Nej, mitt te tog precis slut, så det är nog dags för mig att göra mig i ordning och gå och lägga mig.
Att det är dags för mig behöver dock inte betyda att det är det jag ska göra (japp, jag är en liten rebell -- till och med när jag var tio år gammal gick jag och lade mig efter halv tio trots att jag inte fick vara uppe längre än till nio).

Jag hoppas att ni får en bra helg! :)

Frågan om genus

Vi talar om genus på kursen just nu. Det påminner mycket om genusvetenskapen, vilket är bra på ett sätt då jag redan gått igenom det mesta (om inte allt) som tas upp. Det dåliga är att det är minst lika frustrerande och provocerande att läsa de där texterna. Föreläsarna på genusvetenskapen "varnade" för att texterna kunde bli provocerande, men någonting säger mig att de menade att det är provocerande att läsa om kvinnor som blir sämre behandlade. Själv, blev jag provocerad av att ständigt läsa att kvinnor tilhör den avvikande normen och att de s.k. könsrollerna återskapas i hemmet då en liten flicka ser upp till sin mamma som lagar mat, diskar, dukar middagsbordet och dylikt.

För det första; det finns, mer eller mindre, lika många kvinnor som män på Jorden -- i vilket fall som helst är antalet män inte så pass stort att man kan säga att det kvinnliga könet är en avvikelse.
För det andra; könsroller sträcker sig längre än innanför hemmet. Dessutom finns det andra saker i det resonemanget som har luckor -- det finns ingenting som säger att små flickor betraktar enbart sin mamma, eller hur? Jag gillar att laga mat och baka, och det är ingenting jag lärt mig gilla av att titta på mamma. Mamma gillar inte ens att laga mat, viket är perfekt då jag får sköta det. Det var faktiskt pappa som brukade laga mat när jag och syrran var yngre. Betyder det att jag lärde mig vara kvinnlig av att titta på min pappa? Nej; det betyder att pappa brukade laga mat och att jag, under senare år, funnit ett intresse för det. Jag lagar inte mat för att jag känner att jag måste göra det som kvinna -- jag gör det för att jag gillar det. Det som provocerar mig mest är dock tanken om jag skulle få en dotter längre fram; jag vägrar se mig själv som en person som försöker stärka könsrollerna genom att laga mat inför min dotter, och jag vägrar ge upp matlagningen då jag gillar det.

Ja, jag håller med om att man försöker åtskilja pojkar och flickor -- det märks inte minst när man tittar på kläderna på barnavdelningen, men samtidigt gör man så stor sak av det hela. Man talar så mycket om att flickor styrs in åt en riktning, och pojkar åt en annan, att man rent utav talar om att man ska bryta på dem. Saken är bara den att ju mer man försöker motverka stereotyperna desto större är risken att man skapar nya stereotyper. Bara nu försöker man få pojkar att använda rosa samtidigt som man försöker få flickor att "värja" sig mot den färgen. Varför bara inte låta ungarna själva bestämma vilken färg de gillar?

Det som är så lustigt med vissa av de här texterna är att feminister så gärna vill peka ut sådant som är kvinnligt och manligt. Jag förstår visserligen att man vill kritisera hur det ser ut -- att det finns kvinnodominerande yrken och vice versa -- men det är dessa texter som understryker vad som är kvinnligt och inte.

Nej, jag tycker att man får gilla vilken färg man vill, ha vilka hobbyer man vill ha, leva sitt liv som man vill oavsett vilket kön man har. Det som faktiskt spelar roll är om man håller sig inom lagen eller inte (jag vill inte uppmuntra någon till att våldta för att det är en hobby man vill ha). Det finns inget fel att man som kvinna vill laga mat och baka. Det finns inte heller några som helst fel att män vill laga mat och baka.
Det är inget fel i att män vill mecka med bilar på samma sätt som det inte är fel att en kvinna gör det.
Jag tycker att man ska lyfta bort all fokus från kön och genus -- när det kommer till kritan finns det inga manliga eller kvinniga yrken/levnadssätt/färger. Det finns yrken/levnadssätt/färger som förekommar bland många kvinnor, men detta kan rent utav vara individuellt.

Som jag sade; jag är irriterad för hur man kommit att diskutera kön/genus. Kvinnor är inte en avvikelse från den manliga normen, jag har inte lärt mig att gilla matlagning för att jag sett mamma göra det, jag tänker inte bry mig om hur de stereotypa rollerna ser ut då jag måste tänka ut vad som är bäst för mig -- vad jag trivs bäst med -- istället för att oroa mig om vad genusforskare må tänka om mig.

I diskussionen om hur man ska och inte ska bete sig beroende på könet har man glömt bort vad personen vill

Alltid lika överraskad

Det händer ofta att jag frågar någon om de behöver hjälp -- det kan handla om att hjälpa till med att få en barnvagn på bussen eller tåget, att bära upp tunga kassor uppför en trappa, att plocka upp prylar när någon tappat sin väska eller råkat välta någonting...
Jag försöker inte glorifiera mig själv på några som helst sätt; jag tycker bara att det är en självklarhet att hjälpa till när någon behöver en hjälpande hand. Jag vet med mig själv att jag sällan frågar om hjälp, och det händer aldrig att jag ber en främling om hjälp. Jag vet också hur glad jag blir när jag blir erbjuden det. Jag tror inte att det är så konstigt att jag vill göra andra glada på samma sätt.

Det sorgliga är bara att så många personer blir så överraskade när jag frågar om jag kan hjälpa dem på ett eller annat sätt. Okej, jag skulle själv bli väldigt överraskad om en främling kom fram till mig och sade att h*n kan donera en njure till mig, men det är inte riktigt sådant jag gör när jag hjälper andra människor (inte för att låta alltför självisk, men jag gillar mina njurar alltför mycket för att kunna donera bort en till vem som helst).
Men det är sådant som får mig att undra om man hjälper till för lite. Jag borde egentligen inte göra det då jag vet hur gärna människor går samman för att hjälpa till på bästa sätt och för att ge sitt stöd när en katastrof sker, men det är just det -- ska en katastrof behöva ske innan man reagerar? Jag erkänner att jag tar det här lite (!) över styr, men... Äh, jag önskar helt enkelt att man inte ska behöva bli överraskad när någon kommer med en hjälpande hand. Tacksam är en sak, glad är en annan, men överraskad? Man ska inte behöva bli överraskad över medmänsklighet...

Så varför blir vissa det?

Chokladfrosting utan philadelphiaost

...och utan floursocker.
1 dl flytande margarin/100 g smör
100 g mörk choklad (helst blockchoklad)
1¼ dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
4 msk kakao
2 äggvitor
1 msk crème fraiche

1. Hacka chokladen i bitar.

2. Hetta upp smöret i en kastrul. Var uppmärksam på att inte låta det smälta helt; den ska inte vara rinnig (det här är anledningen till varför flytande margarin är bättre, men om ni använder smör måste ni skära upp den i mindre och tunnare bitar).

3. När smöret blivit varmt, tillsätt chokladen och rör försiktigt om. När chokladen smält, sänk värmen och vispa ner 1 dl socker. Stäng av plattan och ställ kastrullen åt sidan så fort sockret smält.

4. Tillsätt kakon och vaniljsockret och vispa -- vispa inte för hårt, men se till att vispa snabbt.

5. Tillsätt en äggvita, och vispa. Sätt tillbaka kastrullen på den varma plattan och tillsätt resterande sockret. Vispa ner det, och lyft bort kastrullen när sockret är nedblandat.

6. Vispa ner den andra äggvitan och crème fraichen. Vispa tills frostingen får en tjockare konsistens och ställ sedan in i kylen. Hur länge är jag osäker på, då jag hade den inne i kylen medan jag diskade, men 10 minuter bör räcka.

7. Ta ut frostingen och spritsa ut på muffinsarna.

Som jag skrev i mitt förra inlägg följde jag inget konkret recept, så det här är ite av ett initierat recept. Med det sagt hoppas jag att jag minns rätt angående mängderna av ingredienserna och jag hoppas att det ska gå lika bra för er som det gjorde för mig

Lemon cupcakes



Jag gjorde dessa i påskas, men då gjorde jag en annan glasyr.
Denna är betydligt (!) bättre -- den har en tjockare konsistens och går att spritsa ut utan att det kladdar för mycket eller rinner. Dessutom innehåller den varken Philadelphiaost eller floursocker, men det är inte det bästa. Det bästa är att jag inspirerades av andra recept, men jag följde inget. Någon har säkert kommit på det här receptet innan mig, men jag ser ändå det som mitt eget.

Jag slänger upp receptet senare!

Dear little bug



Oinspirerad

Man stöter på sådana dagar ibland, och det finns inte så mycket man kan göra.
Synd bara att det hände en sådan fin dag som denna -- solen har varit framme hela dagen, och varmt har det varit också. Men ändå har jag känt mig inspirationslös. Det kanske beror lite grann på dagens föreläsning, vad vet jag.
Jag måste ändå medge att det har varit en bra dag; jag var i skolan och träffade flera kompisar (de flesta från kursen, men jag hann även säga hej lite snabbt till både Rinki och en av de raraste tjejerna från förra kursen jag pluggade), jag köpte kaffe för 14 kronor och eftermiddagen spenderades tillsammans med syrran och Linn över både lunch och film. Jag har lite att plugga igen (jag köpte kompendiet som ingår i kurslitteraturen för denna delkurs först idag och har ett par texter att läsa igenom), men det ska jag ta i morgon.

Så, ja, jag har inte haft en dålig dag.
Men jag har varit så oinspirerad. Jag har inte ens haft lust att laga mat idag; det sker tyvärr mer sällan än vad jag egentligen vill, men det händer sällan att jag inte har lust. Jag kan köra på någonting enkelt för att jag känner mig trött och inte orkar, men lusten finns där. Men inte idag. Äh, jag tror att den ska komma tillbaka i morgon. Om inte annat har jag slängt in fryst lax i kylen för upptining till i morgon så jag måste laga mat hur jag än vrider och vänder på det. Jag längtar till sommaren bara för det; jag ska försöka samla ihop ett (litet) gäng att laga middag till, hade jag tänkt. Det är stressigt när man ska laga mat till så många personer, men samtidigt är det så kul. I alla fall när man lyckas -- tyvärr vet jag hur det är att servera bränt kött till ett par personer. Det är ingen härlig känsla. Äh, jag försökte åtminstone inte "sälja" maten.

Nej, poängen med inlägget var inte att få mig att bli hungrig igen.
Jag hade snarare tänkt fråga er vad ni kan hitta på när inspirationen sviker...

Dropdown meny med meny?

Såsom jag har nu med kategorierna är bara någonting temporärt.
Hoppas jag.
Tanken var att skapa en dropdown meny i den redan befintliga dropdown menyn. Förstår ni vad jag menar?
När ni drar pilen över de olika kategorierna ovanför headern dyker nya kategorier upp. När ni för ner pilen över dessa upptäcker ni att ni kan klicka på dem för att komma vidare till en annan länk. Det jag hade hoppats kunna göra med Foto-kategorin var att när ni drar ner pilen över de kategorierna skulle en ny vertikal meny dyka upp på höger sida med länkar. Det är den enklaste förklaringen jag kan ge nu så här pass sent, men ni kanske förstår vad jag menar ändå...?

Nej, jag ska försöka leta vidare på Google för att se om det finns någon sida där man förklarar hur man får till så; jag kommer inte ihåg vilken blogg jag såg som hade dessa typer av menyer, men det var en blogg i alla fall så det borde gå. Frågan är dock vilket bloggverktyg det handlade om, men det är en annan femma.

När saker och ting ska ordnas upp...

Jag har lite jobb framför mig; Jag har bestämt mig för att ordna upp fotokategorierna och bli mer specifik i kategoriseringen. Istället för att ha "Djur", såsom jag har nu, ska jag lägga till kategorier för mer enskilda grupper. Jag kommer alltså ompublicera bilderna i dessa kategorier, och jag hoppas att det inte ska sätta Bloglovin ur spel, för er som följer mig.
För egen del hoppas jag inte att min bloggdesign kapsejsar då jag ska få in de nya kategorierna. Bara för det kommer den att sluta fungera. Jag kanske borde säkerhetskopiera designen innan jag gör någonting annat...

Bumble Bee



Uppdrag: Fotoprojekt

Tanken var att jag skulle påbörja mitt fotoprojekt idag, och ta ett par bilder. Det blev tyvärr inte av då vädret inte höll; solen gick i moln, det började blåsa på rätt ordentligt och det blev för kallt för att kunna vistas utomhus. Men det betyder inte att dagen var dålig; jag kunde vara med Linn och Tessan under "förkvällen", för att använda mig av Sheldons uttryck. Vi var ute en liten stund på deras altan innan vi rörde oss in igen för att spela Yatzy, ett annat tärningsspel, Yatzy igen och därefter... Ja, vad hände sedan? Vi började kasta (rena!!) strumpor på varandra. Jag tror aldrig att jag skrattat så mycket över att ha fått en strumpa kastad på mig; Tess lyckades träffa mitt huvud med en, och ljudet... Jag var tvungen att luta mig mot väggen för att jag inte kunde skratta åt det där ljudet som kom :p

Men fotoprojektet får nog skjutas upp ett litet tag till; det ska inte bli något vidare väder under veckan, vad det ser ut som. Det är lite synd, men vad ska man göra? Man kan inte direkt styra vädret, och det är inte heller någonting man kan undvika. Men det kanske är bra; jag hinner (förhoppningsvis) fråga runt bland fler av mina kompisar för att se om några fler är intresserade -- jag behöver ett par killar som kan tänka sig att ställa upp. Av någon anledning är det bara tjejer som kan tänka sig att agera modell för mig (eller hur man nu vill uttrycka det), och jag kan inte förstå varför... Jag hoppades att ni uppfattade min sarkasm, för annars blir det här en spänd situation

Nej, nu ska jag sätta mig ner och plugga lite inför morgondagens föreläsning. Jag måste säga det här; Jag tror banne mig att jag gillar den här delkursen! Visserligen missade jag förra veckans föreläsning, men jag läste i boken och gick på seminariet och det var så kul att vi, inom seminariegruppen, hamnade i så pass bra diskussioner att vi inte ens hann gå igenom alla frågor. Jag diskuterar hellre 4 av sju frågor på två timmar än att gå igenom alla sju inom loppet av 45 minuter.

Utveckling



Den översta bilden togs för ett år sedan.
Den nedre i går.
Jag vet att jag under årets gång köpt ytterligare två objektiv, men det spelar ingen roll i det här fallet då bilderna togs av samma objektiv och även med hjälp av den manuella fokusen (säg vad ni vill, men bilder blir verkligen bättre när man använder sig av den manuella fokusen).

Det är det som är lite roligt med mig; jag utvecklas ständigt, och det är någonting jag älskar att göra -- det är den sidan hos mig jag älskar mest, om jag ska vara helt ärlig. Det som är ännu roligare är att jag kan utvecklas mycket under kort tid om jag bara går in för det. Jag har aldrig tagit fotokurser, jag har aldrig tagit några lektioner i hur man bör redigera bilder och vad man bör tänka på (med vissa bilder är det senare lite väl övertydligt). Ändå ser man en utveckling band mina bilder, och de är inte små!

Så när folk säger att jag borde söka utbildning för att lära mig agera eller skriva skönlitterärt känner jag verkligen bara att det skulle stjälpa mig mer än hjälpa. Jag lär mig mer kring vad man ska och inte ska göra på egen hand då jag själv inser vad jag ska tänka på och vad som funkar för mig. Man lär sig mer när man begår misstag. Så är det i alla fall för min egen del; Jag lär mig inte om jag inte får begå mina egna misstag än att höra om andras misstag. Visst, det kan vara bra att veta att man, exempelvis, inte ska försöka ta bilder under vattnet om man inte har den typen av kamera, men jag vill inte tänka på hur ljuset faller in innan jag tar en bild; blir bilden dålig blir den dålig. Detsamma känner jag när jag ska sätta mig ner och skriva; jag kan förhålla mig till hur många regler som helst, men i och med det förlorar texten mig -- det blir till sist inte jag som skriver. Dessutom finns det en anledning till varför vissa författare fortfarande är kända trots att de varit döda i 100 år; Kafka skrev inte direkt om någonting som höll sig inom ramarna för skrivning, och inte heller hans sätt att skriva gjorde det.

Om man inte får begå sina egna misstag, tänja på sina egna gränser, vad blir då kvar av en själv?
Vad blir då kvar att utveckla?

Fem sanningar om mig själv

Jag skulle egentligen ha gjort detta för nästan två veckor sedan, men då var jag upptagen med en hemtenta och efter det glömde jag totalt bort det

1. Under andra året i gymnasiet var jag en av de som pepakdes ut som "Mest troligast att gifta sig först" i 'min' halvklass när vi körde en lek på människokunskapen. Det var mer än en person som pekade på mig, och jag var så glad -- min första tanke var att de trodde att jag faktiskt skulle hitta någon som skulle vilja vara med mig. Min självkänsla var inte på topp när jag var 17...

2. Jag kan inte döda insekter. Jag vet inte vad det är, men jag klarar helt enkelt inte av det. Jag är en som måste hjälpa getingen ut genom fönstret när den bestämt sig för att flyga in i den gång efter annan, och jag är även en som måste vända tillbaka humlan när den hamnat på rygg eller plocka upp fjärilen från marken när den skadat ena vingen.

3. Om jag kunde andas och se klart under vatten lika väl som på land undrar jag om jag ens skulle leva på land. Det är i sådana fall om jag skulle komma upp på land för att äta och gå på toa, men annars tror jag verkligen att jag skulle befinna mig under ytan. Jag vet inte varför; det är bara en känsla jag har.

4. Till nästa Halloween ska jag försöka klä ut mig till Fågelskrämman från The Wizard of Oz

5. Om det översta inte går får det bli Bella Swann, d.v.s. mig själv -- klumpig brunett iförd jeans och rutig skjorta. Det enda som ska fixas är längre hår och mindre livlighet.

Flitigt som ett bi



Den här underbara lilla krabbaten rörde sig inte ur fläcken ens när jag närmade den med kameran -- det är inte ofta man är med om det :)

Krossade bitar av mig själv

"Sometimes, when one person is missing, the whole world seems depopulated"
Alphonse de Lamartine
Jag har försökt skriva inlägg tidigare idag.
Men jag känner inte att jag kommer någon vart. Jag försökte skriva ett nyss, som jag raderade, just för att... Ja, jag vet inte. Kanske för att jag skriver om någonting jag inte riktigt längre tror på. Jag har alltid varit optimistisk av mig. Jag har alltid tänkt att det kommer att lösa sig för min del på något sätt. Jag har aldrig trott att lösningen ska faller ner från himlen -- att jag helt plötsligt skulle bli erbjuden ett jobb, att jag skulle vinna en massa pengar så att jag kunde börja resa Jorden runt, eller att någon skulle "upptäcka" mig och börja betala mig för några av mina bilder -- även om jag ofta skojar om det.
Däremot har jag varit väldigt optimistisk om att någonting ska slå mig i skallen; någonting som får mig att inse vad jag vill göra med mitt liv då jag inte kommer kunna göra det som tilltalar mig mest (att uttrycka mig estetiskt på ett eller annat sätt). Jag önskar att det kunde klarna till för mig på den fronten. När det kommer till kritan vill jag trots allt ha en framtid och ett liv. För mig innebär det inte bara att andas och springa runt -- när det kommer till kritan är det inte mitt liv jag lever nu. Jag lever ett liv baserat på förväntningarna av mig. Jag har studerat teoretiska ämnen i skolan så därför kan jag inte vara någonting annat än teoretiker som måste arbeta inom det teoretiska fältet.

Men helt ärligt tror jag att det är mitt minsta problem.
Jag älskar att gå ta promenader; att bara sätta på musik, sätta mig på ett berg och blicka ut över vattnet. Man kan göra det på flera platser, och förra veckan hittade jag en stig som ledde upp till ett högt berg med fantastisk utsikt. Å ena sidan blev jag riktigt glad. Det är svårt att inte bli det i det läget; solen sken, vattnet glittrade, himlen var blå... Det var så fint redan då, och jag började tänka på hur fint det måste vara när solen börjar gå ner. Å andra sidan var det just den sista tanken som fick mig att känna mig så ensam.
Jag älskar att titta på solnedgången. Varför vet jag inte, men älskar det gör jag. Tyvärr är det alltid någonting som får mig att känna mig ensam, och det händer varje gång. Har ni någonsin känt att ni velat dela med er av stunder med någon utan att ha någon att kunna göra det med? Det är det som händer mig. En del av mig börjar längta efter att kunna sitta på den där klippan tillsammans med någon och bara betrakta allt utan att säga någonting -- utan att behöva säga någonting. Att helt enkelt, kort och gott, betrakta allt som är vackert utan att förstöra stunden med att yttra någonting. Att bara finnas där i stunden.

Japp, det var en sak jag hade hoppats på skulle "lösa" sig.
Jag avskyr mig själv då jag tenderar att hoppas för mycket, men jag kan inte hålla mig borta från dessa platser i naturen -- de platser som får mig att hoppas och önska ännu mer. De platser som i sin tur gör mig mer ledsen, och den enda tröst jag har är att jag funnit ytterligare en vacker plats att dela med mig av.

Som jag sade; Jag tenderar att hoppas för mycket

*






"I believe that there is a subtle magnetism in Nature, which, if we unconsciously yield to it, will direct us aright"

~Henry David Thoreau

Jag tror att dessa bilder tillhör några av de bästa jag tagit. I alla fall den sista, som är min personliga favorit.
Så, vad säger ni? Har jag lyckats visa några fördelar med att ta sig ut på en promenad även när det regnar?

Vilken av dessa bilder föredrar ni?

Lång dag

Enligt mig, då -- om det är någonting man håller med mig om eller inte är en annan femma.
Storhandling, promenad och tvätt har stått på dagens agenda. Två av dessa punkter gillar jag. Jag vet inte varför jag gillar att storhandla, men det gör jag. Jag älskar att gå bland alla matvaror och plocka på mig en massa som kan vara bra inför de kommande veckorna (när jag och syrran åker ut och storhandlar, handar vi inte bara för veckan). Det enda jag inte gillar är när man ska packa upp varorna ur vagnen -- framför allt inte när man kommer allt längre och längre ner i vagnen. Inte nog med att det är stressigt att få upp allt på bandet samtidigt som man har x antal personer bakom sig, jag når knappt när man kommer ner till de sista varorna. Jag måste ställa mig på tå för att kunna böja mig över kanten på vagnen utan att den åker in i brösten när jag ska luta mig fram och det gör ju att jag hamnar högre upp och... Tja, det är den delen av storhandling jag avskyr. Jag måste erkänna att jag tycker att det är lite kul med tanke på att jag inte borde se fram emot att betala, men det har jag inga problem med -- då är jag trots allt klar med att ha packat upp varorna på bandet.

Kvittot blev längre än min underarm. Inte nog med det; jag hade (med min mormors hjälp) råd med allt, och för första gången på länge har jag kunnat överföra lite pengar till mitt sparkonto. Om jag håller hårt om mina pengar kommer jag även hamna på plus den här månaden istället för minus.

Promenaden då?
Behöver jag säga någonting mer?
Nej, egentligen inte, men det stoppar inte mig. Jag hade hoppats på att komma ut "i tid"; vid ett tillfälle öste regnet ner i solsken. Det var så fint, men självklart försvann det efter att jag varit inne i badrummet trots att jag var där inne i någon minut. Regnet försvann, och det gjorde solen också. Men jag gick ut ändå, och på vägen hem började det regna i solskenet. Det regnade inte mycket, vilket var lite synd, men man kan ju inte få allt här i livet ^^

Och tvätten?
Tja, jag hamnade inte i tvättmaskinen och inte heller i torktumlaren. Dessutom har jag rena kläder nu, så jag tänker inte klaga. Istället tänker jag hoppas på att jag kan använda mina vårbyxor i morgon. Jag vet vad vädret säger, men det är maj -- när har man någonsin kunnat lita på väderprognoserna i maj?

Jag hoppas att ni har fått en bra start på helgen!

Lite regn har ingen dött av

Men däremot finns det människor som dött i samband med stora översvämningar, men det är en annan femma.
Men det är så det är, eller hur? Att så fort det böjar regna lite grann rasar vardagen samman och man måste planera om sina dagar. Antingen det eller så sitter man inomhus hela dagen för att sura över att det regnar. Vem har sagt att regn måste vara dåligt? Ja, jag håller med om att det är något opraktiskt när det regnar samtidigt som det blåser, men vad stör man sig mest på i den sitsen -- att det regnar eller att det blåser? Själv stör jag mig mest på vinden; i värsta fall kan jag skydda mig från regnet genom att ställa mig under ett tak, eller liknande. Hur gör man när det blåser så in i helvete utan någon som helst möjlighet att vänta inomhus?

Många verkar klaga på att det är blött.
Om man klagar över att det är blött när det regnar vill jag inte veta hur mycket man klagar när man står i duschen. Då har man dessutom mer att klaga över -- i alla fall när man får schampo i ögonen (mina ögon rinner av bara tanken). Vad händer under somrarna när man får för sig att bada...?
Okej, när man badar och duschar har man själv valt att göra det, men samtidigt kan man göra valet att inte ha på sig sandaler eller Converse/tygskor när det regnar. Det är en sak om man fångas mitt i ett regnoväder utan att man kunnat förutse det, men det är inte det jag talar om nu. Det jag talar om är att allt verkar stanna upp så fort det regnar, och jag ser ingen anledning till varför det skulle vara så. Framför allt inte nu under våren och sommaren då det luktar så gott! Doften av sommarregn och nyklippt gräs är bland de bästa dofterna som finns.

Man kan ta en (kort) promenad i regnet. Det är ingenting man dör av, men jag avråder att göra det när regnet vräker ner och orsakar översvämningar. Jag måste hålla med om att det är rätt läge att hålla sig inne då, men annars då? Så man blir lite blöt, det gör väl inget? Kall blir man inte om man klär sig ordentligt (ett tips är att ha vattentåliga kläder på sig). Tråkigt behöver det inte heller vara om man har den rätta inställningen. Grått är det visserligen, men livlöst är det knappast. Ingenting står stilla när vattnet faller, eller hur?

En tredjedel av våra liv går åt till att sova.
Det ger oss två tredjedelar att leva, och hur stor del av detta går åt till att plugga och arbeta? Man måste bevara även de små stunderna och se till att man utnyttjar dem fullt ut. Vi har inte råd att sitta inne och tjura hela dagar p.g.a. någonting som är så oundvikligt som regn. Om ni frågar mig har man dessutom inte levt om man inte dansat i regnet åtminstone en gång.

Promenad i regnet



Förkyld eller inte, jag älskar att promenera i regnet.
Det är så mysigt på något sätt. Visst, det är blött, men det är duschen också.
Ska man leva livet kan man inte gömma sig även när molnen drar förbi. Bara en liten åsikt jag har ;)

Skola, hosta och...plugg?

Skolan räknas knappt; jag åkte inte dit i morse. Jag hade svårt att somna i natt p.g.a. snuvan och hostan, och jag hade problem med att andas när jag vaknade i morse. Visserligen satte jag klockan på väckning några timmar efter att föreläsningen började, men jag tror inte att det hade blivit annorlunda. Nu hoppas jag bara att jag kan ta mig till skolan i morgon så att jag inte missar mer.
Men vad gjorde jag i skolan idag då?
Jag var på området lite snabbt för att kunna köpa en bok som jag hade som avsikt att läsa igenom och kika igenom uppgifterna till morgondagens seminarie. Jag antar att det är som man säger; Det är tanken som räknas.

Hosta.
Det kan man säga att jag har, men det har lugnat ner sig nu. Jag har inte behövt använda mig av astmamedicinen, så hostan beror enbart på förkylningen. Tro mig, det är bra -- det betyder att pollenhalterna börjar röra sig nedåt (å andra sidan regnade de idag, så det kan ha något med det att göra), och det är någonting värt att fira. Så fort jag blivit frisk tänker jag ta en lång promenad. Jag har saknat dem; jag var ute 25 minuter i går, och jag kände mig slut så fort jag kom hem. Det höll i sig ett par timmar.

Nej, jag tror jag ska försöka plugga lite nu.

Sen lunch och middagsplaner

Nja, jag har inga direkta planer för middag; jag håller däremot på att leta upp ett par recept som inspiration till vad jag ska fixa till ikväll. Det var ett tag sedan jag lagade till någonting vegetariskt, så jag tänkte satsa på det. Jag har redan hittat ett recept -- ett bra och enkelt recept (det är löjligt enkelt och klassad som "medel" vilket jag älskar) -- som jag ska ge mig på. Tyvärr innebär det att jag ska ner till ICA. Till skillnad från i går har jag ork idag. Men till skillnad från i går har jag smink på mig och mina ögon vägrar sluta rinna.

Apropå recept; jag håller även på att kika på olika trifle-recept. Jag har inte hittat någonting som jag tänker är bra, men jag hittade ett recept som jag kan göra bra -- det är ett bra recept, men det är så mycket färdiga saker man ska ha. Jag tog en titt på bilden, såg i stora drag vad den innehåller så jag ska bara plocka ut "beståndsdelarna" ur den och leta upp de recepten (exempelvis vaniljkrämen -- jag gör hellre en egen än att köpa någon på burk).

Men skulle ni kunna skicka ett par bra förslag på vad jag ska laga till nu under sommaren?
Det jag söker är lätta, och gärna somriga, recept. Det spelar ingen roll om det är förrätter, varmrätter, efterrätter, bakverk, alkoholfria drinkar (jag har en drinkbok här hemma, om jag vill ge mig på dem)...
Skriv ner allt ni kommer att tänka på!
Jag skulle verkligen uppskatta det :)

Utmaning

Jag blev utmanad av Emma

1. Vilken är din favoritlåt för tillfället?
Det beror helt på humöret, och stunden, men... (*kör ole-dole-doff i tankarna*) Tja, jag har haft "Bottom Of The Well" av Airbourne på repeat ett par gånger de senaste dagarna. Den och "Walk Over Me" av The All-American rejects :)
2. Om du fick vara en kändis för en dag, vem skulle du då vara?
Är jag tråkig om jag säger att JAG hellre hade velat vara kändis för en dag?
Ja? Okej, då... Räknas Kermit the Frog som kändis? Inte? I sådana fall... Och personen måste vara vid liv? Men, åh, nu blev det svårt!
Okej, Leila Lindholm bara för att det var ett tag sedan jag bakade cupcakes.

3. Vilket är ditt favoritdjur?
Jag älskar de flesta djur, och det roliga är att jag inte älskar något djur mer än annat (jag är varken hund- eller kattmänniska -- jag är djurmänniska), så bara för sakens skull skriver jag tarantell.

4. Skulle du kunna tänka dig att skönhetsoperera dig om det var gratis?
En del av mig vill göra en bröstförminskning, men en nära vän till mig plastikopererades för ett litet tag sedan och hon gick igenom ett helvete, så frågan är om det är värt det...?

5. Vilken är din favoritkroppsdel?
Mitt ansikte, tro det eller ej :)

6. Har du någon dold talang och i så fall, vad är det för talang?
Jag klarade en gång av att läsa nästan 150 sidor i en bok lite drygt en timme. Räknas det som dold talang?

7. Brukar du sjunga i duschen?
Faktiskt inte, men däremot på handfatet (där har vi min dolda talang -- extremt dåliga skämt)

8. Favorit maträtt?
Nästan allt som är kryddstarkt. Det är det närmsta jag kan komma när det gäller favoritmat

9. Skulle du kunna tänka dig att vara med i någon dokusåpa om priset var en resa till ett land du alltid velat åka till?
Jag försöker hellre vinna pengar på lotto och reser då. Om priset varit tatueringar... Nej, det är fortfarande vinst på lotto som gäller.

10. Vilken festival vill du helst åka till i sommar?
Jag vill faktiskt inte åka på någon festival, om jag ska vara ärlig

11. Vilken är din favoritårstid?
Jag älskar alla årstider, och precis som djur älskar jag alla lika mycket. Men bara för att jag fyller år då svarar jag; Sommaren

Jag utmanar första elva som ser detta -- skriv svaren i en kommentar, eller skicka en kommentar när du svarat på utmaningen på er egen blogg så att jag kan ta del av era svar :)

De elva frågorna ni ska besvara:

1. Om det var Halloween, vem/vad skulle du klä ut dig till?
2. Vad skulle du göra om du fick vara av motsatt kön för en dag, bortsett från sex?
3. Vilket/vilka instrument skulle du kunna spela?
4. Vad är det första du tänker när du ser dig själv i spegeln?
5. Vad tycker du är konstigast med dig själv?
6. Vad gör du helst en regning dag?
7. Nu när sommaren börjar närma sig; Vad är det bästa med sommaren?
8. En till fråga angående sommaren; Finns det någon chans att du inte kommer att lyssna på sommarplågorna? Jag börjar bli irriterad på dem och vill komma på ett sätt att bli av med dem...
9. Om alla filmer hade varit någon form av dokusåpa, vilken film hade du då vela vara med i, och "vem" hade du varit (ex. hade du varit personen som alltid blir full eller hade du varit den som flirtat med allt och annat?)
10. Vad skulle du aldrig, på några som helst villkor, arbeta som?
11. Om du var en möbel, vad skulle det vara?

För er som inte orkar trycka er vidare på länkar för att få tag i reglerna; När de elva frågorna är besvarade på er blogg ska ni utmana elva nya personer som ska besvara elva frågor som ni själva skrivit. Ni får inte utmana den som utmande er.
(Denna utmaning är formad av Beyond Retro)

Förkyld

Det är en förkylnig jag gått runt med de senaste dagarna.
Näsan rinner, jag hostar, jag känner inte mycket smak, jag känner inte mycket doft, och halsen... Halsen ska vi inte ens gå in på, och huvudet känns tungt och jag vill bara hoppa ner i säng trots att jag sov till efter tolv idag. Allergin gör inte saken bättre, men det finns i alla fall tabletter mot det. Vad ska man göra när man är förkyld? Äta glass och hoppas på det bästa? Tyvärr har vi ingen glass här hemma, och med det försvinner även det bästa.

Jag har inte haft mycket ork idag, men jag hoppas att energin kommer tillbaka i morgon då jag ska träffa Rinki på skolan. Jag ska även passa på att köpa en ny bok till kursen som börjar, men det är inte det jag ser fram emot med morgondagen :)

Nej, jag är för trött för att orka skriva mer.
Jag hoppas att ni fått en bättre start på veckan!

Allergi eller förkylning?

I det här läget har jag verkligen ingen aning, men en sak vet jag -- jag var inte ett dugg snuvig när jag var inne på Kungsträdgården tillsammans med härligaste Natta tidigare idag. Men det betyder inte att jag inte kan ha åkt på en förkylning -- ett par kompisar har åkt på en och det har även syrran. Jag har haft ont i halsen hela dagen, och ingenting jag testat har egentligen hjälpt. Te, halstabletter, en värktablett... Den sista hjälpte i en halvtimme innan jag fick ont igen, och jag vet inte om det beror på förkylning eller om det är en bieffekt av att jag hostat så de senaste dagarna.

Jag säger då det; den här våren må ha varit den finaste på länge (åtminstone här i Stockholm, även med snön inräknad), men det är också den värsta jag varit med om. Sockholm har inte mätt såhär höga halter björkpollen på jag-vet-inte-hur-länge och det kommer inte lägga sig förrän om ett bra tag. Jag är banne mig rädd att min astmamedicin ska ta slut (jag är en sådan som kan få mindre astmaattacker av pollenchock), och tyvärr har jag inte råd med någon ny.
Allergimedicinen hjälper inte mycket. Som tur är gör ögondropparna det, men det är näsan jag har problem med just nu. Jag går runt känslan av att någonting trycker på "inuti" mitt ansikte p.g.a. snuvan. Som jag sade vet jag inte om det är allergin eller om det är en förkylning på G. Om det är förkylning... Tja, jag kommer få det lite jobbigt, och ni kommer få det betydligt värre när jag börjar klaga och ha mig.

Kan inte det här gå över någon j***a gång?!

Cherry Blossom










"Everything is blooming most recklessly; if it were voices instead of colors, there would be an unbelievable shrieking into the heart of the night"
~Rainer Maria Rilke

Fotoprojekt!

Under en längre tid har jag suttit och arbetat på en idé till ett fotoprojekt, och nu när våren är här tänkte jag att det skulle vara kul att sätta igång med det!

Jag tänker inte gå in på detaljer vad projektet ska handla om.
Varför?
Jag är faktiskt tillräckligt paranoid för att tro att någon kommer sno min idé (man vet tyvärr inget med säkerhet när det gäller Internet -- inte ens när man bara har ett par läsare om dagen). För att fatta mig kort söker jag modeller för det här projektet. Jag har frågat runt bland ett par vänner som kan tänka sig att ställa upp, men jag behöver fler!
Jag bryr mig inte om kön, "storlek", stil, hudfärg, eller vad det kan vara. Jag bryr mig inte ens om huruvida man är fotogenisk eller inte -- jag är mer intresserade av personer än "omslag". Det här är inget ni kommer få betalt för -- som student är jag inte så rik -- men det här är ett projekt som kommit att ligga mig varmt om hjärtat och som jag tror kommer bli riktigt lyckat om jag får lite (!) hjälp.

Med tanke på att jag bor i Stockholms området är det lite av ett krav -- att man befinner sig i Stockholm.
Sedan att jag kanske får för mig att ta en buss/ett tåg någon annanstans är en annan femma, men än så länge har jag inga planer på det.

Om ni skulle vara det minsta -- bara det absolut minsta! -- kan ni väl maila mig (liisiish@live.se). Ni kommer få mer info om projektet då i ett svarsmail, och först då får ni fatta ett beslut om ni villl ställa upp eller inte. Med tanke på att det här inte ligger på någon profissionell nivå och med tanke på att ni inte får betalt förväntar jag mig inte att ni håller er fast vid beslutet "heöa vägen"; ni kan såklart ändra er om ni skulle känna er det minsta osäkra. Det enda jag förväntar mig då är att ni skickar ett mail till mig så att jag vet om det.

Den enda regeln jag har att komma med är att:
1) inte sno idén från mig (jag har allt nedskrivit på papper som jag tagit bilder på, bara så att ni vet -- jag nämnde väl att jag var paranoid angående det här?)

2) inte sprida vidare idén som om den vore er egen. Jag vet att detta går in på den förra punkten, men det är som en försäkran för mig -- bara för att man sprider detta vidare utan att nämna vem som kom på det betyder det inte att man snott idén.
Med det sagt får ni såklart sprida detta vidare om ni vill, men var noga med att påpeka att det är mitt projekt (det där fick inte alls mig att låta arrogant, självupptagen och törstig efter uppmärksamhet)

Även om intressenivån bara ligger på 2 % -- hör av er!


Bild tagen för över ett år sedan -- jag saknar verkligen mitt röda hår när jag tittar på den här...

Med vänliga hälsningar, Galen-tjej-med-kamera

Blir ni överraskade när jag...


...säger att jag tog en promenad tidigare idag?

Majbrasan



Jag vet att bilden kom lite sent, men att redigera bilder har inte varit en prioritering under veckan. Det är lite roligt med tanke på att det tog två minuter att redigera denna ^^

När jag, Linn och Madde kom fram till elden höll den på att slockna, men jag hann i alla fall få till en liten bild :)

Lying on the grass



If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
And just forget the world
~Snow Patrol, "Chasing Cars"

17 timmar senare

Jag har varit vaken sedan halv sju idag.
Det är inget jag är van vid, då skolan sällan börjar innan 11.
Jag är inte heller van vid att få tre timmars sömn, men jag måste medge att det händer oroväckande ofta. Att det hände just i natt var kanske inte heller det mest optimala då jag haft svårt att sova under veckan som gott överhuvudtaget.

Jag blev klar med hemtentan i går, i alla fall. Jag behövde inte ens stressa för att bli klar med den. Däremot behövde jag lite extra motivation, så jag SMS:ade Linn och frågade om vi kunde hitta på någonting så fort jag var klar. Tro mig, det satte fart på allt, och efter att ha skrivit ner det sista var det bara att åka i väg till Farsta för att möta upp, inte bara Linn, men Tessan också. Väl i Farsta träffade vi även en tjej som jag inte sett röken av på över ett år. Jag hade faktiskt inte insett hur mycket jag saknade henne förrän jag träffade henne där, men förhoppningsvis dröjer det inte till nästa år förrän jag träffar henne igen.

Det var gårdagen det.
Idag har det hänt en hel del saker.
Dels hade en kompis -- en "gammal" gymnasiekompis som pluggar samma kurs som mig -- hamnat efter med tentan, så vi träffades i skolan så tidigt som möjligt för att kunna sätta oss ner med den. Hon kom en bra (!) bit på vägen under de timmar vi satt med den, men det bästa var ändå när vi pratade om minnen från gymnasiet; julpjäsen vi spelade upp i engelskan, skolresan till London... Det är otroligt att det redan gått två år sedan den resan -- sedan gymnasietiden överhuvudtaget! Man inser inte hur lång tid det faktiskt är förrän man pratar om dessa minnen, även om man pratar om dem som om att allt hände förra veckan.

På eftermiddagen "lämnade" henne för att själv lämna in min hemtenta och för att möta upp några kurskamrater för tentaöl.
Just när man läser den meningen finner man inga direkta fel, men att dricka öl var inte det bästa alternativet för mig. Dels var jag alldeles slutkörd efter att knappt ha fått någon sömn och efter att ha varit vaken så pass tidigt på morgonen. Dels hade jag i det läget inte ätit någonting på flera timmar, och då hade det varit en macka. Så, jag var redan yr av trötthet och drack på tom mage. Äh, det gick bra i alla fall, men jag tror inte att det är någonting jag tänker göra om :p

Jag lämnade dessutom de andra tidigare för att åka hem och fixa till middag.
Det var tanken; när jag kom hem insåg jag att jag hade glömt lägga fram fisken jag tänkt tillaga. Men det kanske var lika bra det -- jag var redo för att falla ihop och sova så fort jag klev in innanför dörren. Det enda som egentligen hindrade mig var att jag var så hungrig. Jag försökte faktiskt ta en tupplur under kvällen, men det gick inte. Förhoppningsvis kan jag sova i natt -- jag känner verkligen att jag behöver det.

Just nu...


Här är ingen stress över hemtentan, inte ;)

(Nej, jag måste fortsätta med den nu)

En fråga kvar



Jag...orkar...inte...MER!!!
Jag vill bara ta det lugnt, och eventuellt redigera texten så att jag kan ta den sista frågan i morgon.
Men det går inte!
Jag och syrran måste städa av lägenheten i morgon. Eller syrran måste, men jag vill inte hamna i vägen för henne och jag vill inte heller att hon ska behöva ta hand om allt -- framför allt inte när jag ändå befinner mig hemma. Även om hon tog hand om allt skulle jag inte kunna koncentrera mig på arbetet, så... Ja, jag ska försöka ta en sista frågan ikväll.

Plugga på balkongen



När man ska läsa lite i kurslitteraturen för att kunna skriva hemtentan är det skönt att kunna sitta på balkongen.
Inte minst när solen skiner :)
Det var riktigt skönt också, om man bortser från att jag ångrade mig lite när jag kom in igen då näsan och ögonen började rinna. Det är lite svårt att se, men det står en björk "bakom" mina fötter. Jag tänkte inte så mycket på björken när jag gick ut, faktiskt -- jag ville bara vistas i solen lite. Detsamma gäller för min promenad jag kom hem från för en timme sedan. Jag tänkte inte på hur hårt allergin skulle kunna slå; jag ville bara komma ut i solen och försommarvärmen.
Att jag nu börjar undra om det rör sig om en förkylning mer än allergi är en annan femma. Förhoppningsvis är det inte förkylning -- jag får så lätt hög feber när jag blir förkyld, och jag vill inte ha feber. Framför allt inte nu!

Inte min dag, inte min vecka


Som björkpollenallergiker tycker jag att det här är kul...
Som en studerande björkpollenallergiker som har en hemtenta att plugga på tycker jag att det är extra kul att försöka läsa när mina ögon och näsa vägrar sluta rinna.

Jag tror inte att det här är min vecka

*


Bara för att jag alltid är sofistikerad när jag pluggar efter midnatt (jag tror inte ens att ni vill veta vad jag tänkte på när jag tog bilden)
Dessutom var det ett tag sedan jag lade upp någon bild på mig själv, om man bortser från den på mig och 'Ralph'

Pausunderhållning

Jag sade att jag skulle plugga som en galning.
Och som en galning har jag pluggat.
Jag har tagit ett par pauser. Ett par långa pauser, men det är skönt att ta en promenad när solen är framme och att, tja, äta middag. Framför allt när man varit så inne i allt att man glömt bort allt som har med lunch att göra. Förhoppningsvis blir det inte likadant i morgon.

Visserligen fyller bilderna upp en del (hehe), men bortsett från den första sidan har jag skrivit allt bara idag. Det må inte se mycket ut, men tro mig när jag säger att 1½ sida akademiskt skrivande är en del (framför allt när man har artiklar/källor att hålla koll på).
För er som undrar; Det gula markerar sådant jag ska redigera/skriva om, och det röda är mer för min egen skull -- att jag ska kolla upp att informationen verkligen stämmer så att jag inte råkar hänvisa till fel källa.

Jag har i alla fall avslutat ytterligare en fråga -- förhoppningsvis -- och jag ska sätta mig ner och besvara nästa nu. Jag ska i alla fall påbörja med nästa nu, men jag hoppas att jag hinner bli klar innan jag går och lägger mig. Det skulle vara skönt att ha det ur vägen; att kunna säga att jag är klar med mer än hälften av arbetet. Tyvärr är det ett par saker jag är lite osäker kring, men det löser sig säkert så fort jag läst igenom ytterligare ett par artiklar. Det är i alla fall det jag hoppas på; jag har mer eller mindre terroriserat P med SMS där jag bett om hjälp (inte minst med en av frågorna) och jag tror att det skulle vara skönt för oss båda om jag kunde förstå själv för en gångs skull. Det är det som är lite roligt; jag brukar sällan ha svårt att förstå. Visserligen handlar det kanske inte så mycket om "oförståelse" som osäkerhet kring vad man egentligen menar, men det händer sällan mig. Självklart sker det med stor kraft när det väl sker, och det kom minst sagt olägligt nu.

Äh, jag ska sätta mig ner och skriva på arbetet igen (jag tog precis ytterligare en paus för att titta på Criminal Minds, surprise-surprise). Håll tummarna för att jag klarar av att svara på frågan utan skrivkramp!! :)

Plugga som en galning

Jag känner att jag varit duktig idag, vilket är mer än vad jag kan säga om gårdagen.
Jag kom ingen vart i går. Jag läste igenom texter, försökte förstå, men det gick inte. Jag förstod texternas helhet, men jag är fortfarande riktigt osäker på hur man ska kunna få med det i hemtentan. Jag hoppas bara att det lossnar i morgon, för sedan har jag inte mycket tid att ägna mig åt hemtentan. Säg vad ni vill, men fem frågor som ska besvaras kan bli rätt mastigt. Det är inte riktigt matematik det här handlar om där man ska räkna ut kvadratroten ur ett par tal.

I går stötte jag dessutom på skrivkramp som gjorde att jag inte kunde skriva någonting överhuvudtaget, och det slutade med att jag gav upp med det och helt enkelt spendera kvällen med att fira Valborg tillsammans med Linn och Madde. Det blev lite vin, kan man nog säga, och kvällen bjöd på ännu mer skratt, lite sorg och mer skratt igen. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen -- det där är min typ av kväll. Jag är ingen festperson, men jag älskar att träffa vänner och bara snacka om allt mellan himmel och jord. Om det är vin eller vatten man dricker spelar ingen roll, men personligen tycker jag att vin är lite godare.
Bara för att förtydliga ett par saker; Jag har aldrig varit full och har inte planerat på att någonsin bli det. Det känns extra viktigt att påpeka det, dels för att vissa har börjat få för sig att jag gillar att supa men också för att jag vill påvisa att man inte behöver vara full för att ha kul. Jag känner trots allt inte att jag gått miste om någonting genom att aldrig ha blivit full. Jag vill inte ens veta hur jag skulle vara som full -- vissa blir glada lättare, andra blir arga och irriterade betydligt lättare och det finns de som kan bli riktigt våldsamma. För mig räcker det att veta vem jag är här och nu :)

Nej, jag ska skriva vidare nu!
Japp, jag sade skriva vidare -- jag fick ut ett svar jag behövde till hemtentan via en text jag läste tidigare idag, och jag har kunnat skriva på en del nu, faktiskt. Jag satte mig vid bloggen för att jag kände att jag behövde en liten paus, men man kan inte ta en paus hur länge som helst. Framför allt inte när pausen i själva verket var en paus från en annan paus som innefattade att jag sjöng lika bra som en full åsna. Stackars grannar...