Bara för att...

 
 
...den här bilden får mig att skratta. Inte för att bilden är rolig i sig, utan för att sälen är så underbart söt :)
 

Sömnlös natt

Inte nog med att jag stötte på ytterligare en sömnlös natt -- den andra på en vecka! -- jag skrev också ett inlägg tidigare idag som inte publicerades (trots att jag klickade på publicera-knappen!). Jag brukar säga till andra att inte låta irritation och frustration gå ut över andra, men just nu klarar jag inte av att göra någonting annat. Dels är jag riktigt trött, och att inte ens ha fått tre timmar sömn för andra gången inom loppet av fem dagar tär på mig. Vad som är värst är att jag vet vad som väntar imorgon. Jag kommer vara riktigt seg utan att ha någon förmåga att koppla saker och ting överhuvudtaget.
Det irriterande var också att jag nu i natt, till skillnad från förra veckan, inte hade några som helst problem med att "koppla bort" hjärnan. Nej, istället hölls jag vaken av ett illamående som vägrade ge med sig. Det gick till den punkt där jag funderade på att försöka tvinga fram kräkningar, och det säger en del då jag har en fobi för att spy (jag avskyr när hela kroppen spänner sig som om man får ett anfall).
 
Det har gått bättre under dagen, men illamåendet var kvar imorse vilket gjorde att jag inte åt förrän sent på dagen. Det förstörde hela min rytm, om man pratar matväg och det har känts av. Även om man inte är diabetiker påverkas blodsockret när man äter väldigt oregelbundet, och det satte igång en ny våg av illamående för ett par timmar sedan. Det är över nu, och det var inte så farligt, men det var kännbart. 
 
Hur har ni haft det idag?
 

Intressant läsning

Igår hade jag lite väl kul med Bibelns texter.
Idag hade jag fullt upp med en bok om rasism, främlingsfientlighet och antisemitism -- en bok jag hittade i pappas bokhylla förra året, och som jag fick för mig att brja läsa -- samt en bok från sociologikursen. Vi hade bara läst den första halvan under kursens gång, och jag ville läsa den andra halvan. Självklart läste jag om första halvan för att få lite bredare perspektiv (jag ska rent utav göra samma sak med ytterligare en bok från sociologikursen). 
 
Men det är intressant hur böcker som rör främlingsfientlighet och invandring kan få en att tänka till om sitt eget beteende. Man kanske inte tror att man är främlingsfientlig, eller liknande, men samtidigt kan man säga saker som vissa ser som kränkande som man själv inte inser är kränkande. Ett exempel är hur vissa fortfarande använder sig av ordet "neger". 
Jag kan stolt säga att jag inte är en av dem, och jag kan stolt säga att jag försökt få andra att tänka om. Tyvärr har jag gett upp då andra gjort narr av mig för det, och det är jag mindre stolt över, men det är inte poängen. Det finns fortfarande personer som använder sig av ordet "neger" i tron om att "det heter så". I vissa kretsar är det så pass förekommande att man inte ens inser att man säger det, än mindre att man ser något fel i det. Felet i det ser man dock om man tittar historiskt sätt och om man tar en titt på laddningen som finns. Men hur många gör det när man hör x antal hiphop-låtar där man upprepar "nigga" ett par gånger bara i den första versen?
 
Det där exemplet må vara lite väl extremt (inte mindre förekommande, dock). Någonting som är vanligare är att man säger "dom där", och det behöver inte nödvändigtvis gälla just olika etniciteter. Kort sagt handlar det om generaliseringar.
Många ser muslimer som terrorister trots att "bara" ett tusental av 1 miljard muslimer råkar tillhöra terrorgrupper.
Många säger dessutom att alla terrorister är muslimer, men Breivik var inte muslim.
Alla svenskar är inte blonda (även om det svenska "intåget" under invigningsceremonin bestod av främst blondiner).
Alla romer är inte tjuvaktiga.
Och så vidare...
 
Det är just de där generaliseringarna man sällan tänker på, men de finns där och frågan är om man skulle generalisera alla typer av människor eller om man håller sig till "dom", d.v.s. alla de som inte tillhör "vi-gruppen" (exempelvis "Vi svenskar).
Som jag sade, det var intressant att läsa och det fick mig att tänka till. Det kändes faktiskt lite som en frisk fläkt, om jag ska vara ärlig.
 

Lite rolig läsning

Så, jag fick för mig att sätta mig ner och läsa lite ur Bibeln. Man kan inte påstå att vissa av berättelserna är gripande, men vissa kan rent utav vara roliga om man tänker efter. Jag har just läst om Eva och Adams söner Abel och Kain. Abel dödas av brodern som i sin tur straffas av Gud. Kain förklarar att bördan är för stor och säger "Vem som helst som möter mig kan döda mig." Ja, jag började skratta. Inte för att han uttrycker en rädsla för att bli dödad utan för att han säger "Vem som helst" när världen, i det här läget, enbart består av tre personer då den fjärde mördades. En del av mig kan inte sluta tänka: "Om du är så rädd, flytta hemifrån". Jag vet, jag vet, jag är hemsk, men det är fortfarande någonting med det som får mig att skratta. Ah, jag har konstig humor, jag.
 
Nästa del: "Kain låg med sin hustru".
Jag undrar vem denna hustru är. Skapade Gud en ny kvinna åt honom, eller har vi ett "Oidipus-fall" där sonen äktar modern? 
Dessa två fick en son.
Som i sin tur fick en son.
Så antingen har Gud skapat fler kvinnor som inte kom med i berättelsen eller så var lille Henok vääääldigt förtjust i sin farmor.
Vidare berättas dock att Adam och Eva fick fler söner och döttrar.
Så hela släkten måste ha äktat varandra för att få barn. Är det bara jag, eller börjar detta arta sig till en antik grekisk såpopera? 
 
Bibeln är skriven av människor. Jag vill inte ifrågasätta någons syn på religion överhuvudtaget, men man kan inte förneka att Bibeln skrevs av människor. Av berättelserna att döma var de oerhört misogyna, men samtidigt kan jag inte göra någonting annat än att beundra deras fantasi hur pervers den än må ha varit (personerna måste ha legat med sina mödrar och systrar för att kunna föröka sig).
 
Nej, jag tror banne mig att Första Moseboken är en av de mest underhållande böckerna jag läst, och jag har inte ens läst hela. Jag tror rent utav att jag struntar i det och fortsätter med lite vettig läsning istället.
 
När det kommer till religion har jag svårt att greppa varför en del människor lever efter de "regler" som fastställs i varje bok. Grunden till varje religion är ändå att älska sina medmänniskor. Kan inte det räcka?
 

Kvällsdopp

 
 
"I often think that night is more alive and more richly colored than the day"
~Vincent Van Gogh
(Jag hittade inte en svensk översättning av det citatet)
 
Visserligen tog jag inte den här bilden under nattetid (uppenbarligen), men den passar ändå in, på något sätt.
Nej, det jag ville skriva om var att jag tog ett nattdopp för ett par timmar sedan; jag kom hem för en timme sedan och har under den tiden kunnat värma upp mig lite grann. Vattnet var rätt kallt -- det var åtminstone tillräckligt kallt för att jag skulle rycka till när jag började simma -- men det var så skönt! Jag kände mig så varm och äcklig innan. Jag känner mig inte mindre äcklig nu då det var för sent för att duscha när jag kom hem, men jag känner mig inte lika varm. Jag är rent utav fortfarande lite småfrusen, vilket är rätt skönt. Det är lättare att kura ihop sig under en filt/ett täcke än att dra av sig skinnet och hoppas på att det ger en svalkande effekt.
 
Innan jag gick hemifrån fick jag höra att jag skulle vara försiktig då det var mörkt.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad som menades med det -- "drukna inte", "slå dig inte i berg" eller "bli inte våldtagen"...?
Jag utgår från alla tre nu. De två första kan ske även i dagsljus. Det är nästan troligare att det sker i dagsljus då man är mindre försiktig då. Men det sistnämnda?
 
Ja, jag håller med om att man ska vara försiktig då överfallsvåldtäkter begås, även om dessa inte tillhör majoriteten av alla våldtäkter som begås. Jag säger inte att man ska vara naiv, men jag säger inte heller att man ska vara misstänksamma mot alla. När jag var ute kom jag nämligen att tänka på en krönika jag läste för länge sedan där en...Jag tror att han var tillräckligt ung för att kunna klassas som "kille" -- berättade om en vistelse i storstaden (jag kommer inte ihåg om det var Stockholm eller någon annan av de större städerna) där han gått bakom en tjej som ständigt tittade bakåt och som inte kunde släppa misstänksamheten. Det var faktiskt när jag läste den krönikan som jag insåg att även killar tar skada av våldtäkter. Tjejer skadas av det, bortsett från överfallet i sig (som kan drabba killar också), då det finns en ständig oro för vad som kan hända så fort man beger sig ut. Killar får leva med att vara "misstänkta" trots att de inte haft någon som helst tanke om att skada någon.
 
Det är synd att mörker är så hårt kopplat till skräck.
Jag föredrar mörkret före ljuset faktiskt (i alla fall om man talar om "natt" och "dag"). Jag känner mig nästan mer blottad när ljuset ligger på. Det finns ingenstans att gömma sig om man vill göra det. Å andra sidan vet man inte vem som gömmer sig i mörkret, men samtidigt brukar jag tänka att man inte behöver hålla sig gömd bakom grenar när solen gått ner då mörkret i sig håller en gömd.
 
Japp, det var ett par tankar jag fick när jag simmade runt i sjön.
Tro det eller ej, men jag kände mig trygg där.
 

Sena uppdateringar

Jag vet att jag borde uppdatera oftare under dagarna om jag ska klassas som "bra bloggare", men om sanningen ska fram har jag ingenting att berätta om mitt på dagarna. Det händer inte så mycket -- det är inte som att jag pluggar för att sedan komma hem och skriva om föreläsningar, eller liknande. Det är först vid dagens slut som jag upplevt något. Det är antingen det eller så kan jag inte uppdatera för att jag har annat för mig.
Så var det igår.
Jag spenderade hela dagen med kompisar och kom hem först på kvällen. Med tanke på att jag var så trött som jag var hade jag knappt någon ork till någonting. Jag gick över "övertrött"-stadiet i god tid till invigningsceremonin för OS och kunde titta på den.
Och idag?
Jag tog en promenad på två timmar. Jag tog ett par bilder. Ingen blev bra.
Ja, det var den historien.
 
Jag vet att de flesta vill se minst tre inlägg dagligen för att kunna se det som en bra blogg, men jag har ingen lust att krysta fram inlägg enbart för sakens skull. Jag gillar att skriva, ja visst, men då ska jag också ha lust till det och inte känna "jag gör det här för att jag måste". Om det gör mig tråkig så gör det mig tråkig. Men det är bättre det än att jag försöker tvinga fram något. Dessutom är jag tråkig i verkligheten så jag kan lika gärna vara minst lika tråkig på bloggen också.
 
Jag tänker inte ens skriva "jag ska bättra på det" som jag gjort flera gånger tidigare.
Jag vet i alla fall med mig att jag skriver sådant jag står för.
Så förhoppningsvis kan ni stå ut med att jag skriver rätt sent.
 

Invigningsceremonin

Tankar som dykt upp hittills (inte i den ordningen):

-Hur ska man reagera när Hård säger att man känner invigningen i rumpan?
-"Mr. Bean" med en iPhone...? Det här kan inte sluta bra...
-Peter Pan!
-MARY POPPINS!!
-HARRY POTTER!!!!!!!!!
-Fick J.K. Rowling fler applåder än drottningen?
-Hård, håll klaffen så att jag kan höra vad de säger!!!
 
Japp, det är säker att säga att jag gillar den här ceremonin :)
 

Sömnbrist

Vad kan jag säga? Jag avskyr det här...
Igår natt somnade jag inte alls. Nej, det berodde inte på att jag valde att vara vaken hela natten -- jag vred på mig och kunde inte stänga av min hjärna. Jag var fysiskt trött och orkade inte göra någonting annat än att ligga kvar i sängen trots att man ska sysselsätta sig på ett eller annat sätt om man inte kunnat somna efter 20 min. Jag testade att lösa sudoku för att trötta ut min gärna. Jag trodde jag lyckades då jag nästan somnade med näsan i boken. Jag lade mig till rätta, såg fram emot sömnen... Men jag somnade inte förrän timmar efteråt.
Jag kunde rent utav höra mammas väckarklocka ringa när hon klev upp för att kunna ta sig till jobbet. Och jag höll mig vaken lite till. Jag tittade på klockan ett litet tag senare och såg att den var halv sju. Jag somnade ett litet tag efter det, men vaknade ett par gånger under de få timmarna jag fick sova. Jag hade under nattens gång satt väckning på 11, och när jag vaknade runt tio-tiden försökte jag somna om (igen!) utan resultat. Jag ställde klockan på 12 istället för att ge mig mer tid till att dels somna och faktiskt få lite sömn då klockan hunnit bli efter halv elva.
Även det var förgäves.
Så det blev mindre än tre timmars sömn för mig igår.
 
Jag var trött hela dagen igår, men det var mest fysiskt. Man kan inte vara pigg när kroppen känner sig utmattad. Idag är det hjärnan som tagit smällen. Jag är så seg att jag inte kan tänka klart. Jag tenderar att blanda ihop ett och annat när jag är trött, men det här tar hem priset! Jag har haft svårt att koncentrera mig hela dagen, jag har blandat ihop saker som inte ens är "besläktade" med varandra (jag kunde inte ens komma ihåg modellerna till de bilar min syrra ägt, och blandade ihop de modellerna med några som...som inte har någonting med det att göra).
Kaffe har inte hjälpt.
Mat har inte hjälpt.
Dricka (vatten och dylikt) har inte hjälpt.
 
Nu i natt blev det något mer sömn -- närmre sju timmar, i alla fall.
Det känns. Kroppen är inte längre utmattad och jag är rent utav lite sprallig i benen (det är bara det att hjärnan inte orkar samarbeta med mig med just nu). Jag är inte direkt överraskad; jag har alltid varit så -- den dag jag sovit dåligt har gått som smort. Den verkliga skadan kommer dagen därpå. Det är lite som med träning; man har (sällan!) träningsverk samma dag som man tränat, men när morgondagen kommer önskar man nästan att någon var barmhärtig nog att döda en där på plats.
 
Nej, jag börjar bli lite frusen nu, så jag ska nog sätta på en film och kura ihop mig under en filt.
Har ni några filmtips till mig, apropå det?
 

Någonting att överväga

Jag och en tjej jag kommit i kontakt med via Twitter började "prata" om adoption när det gäller djur.
Jag vet inte riktigt varför, men det är någonting jag inte tagit upp tillräckligt mycket -- varken här på bloggen eller på Twitter. Jag har inte pratat om det tillräckligt i det verkliga livet heller för den delen, även om det skett oftare. Dels beror det lite grann på att man sällan kommer in i de samtalsämnena.
 
"Vilket fint väder vi har idag"
"Mm, verkligen"
"Ska du ha ett kilo mjöl?"
"Visst, varför inte? Apropå ett kilo mjöl -- visste du att 300 000 djur dör varje år till följd av djurplågeri?"
"Vad hade du tänkt baka?"
Finn fem fel i det "samtalet"
 
När ens kompisar köpt djur vill man inte heller vara otrevlig genom att säga:
"Varför adopterade du inte istället?"
Visst, en del av mig är...jag vill inte säga att jag är emot att köpa djur, men det är ingenting jag själv skulle kunna göra och jag brukar säga till kompisar att åtminstone överväga adoption. Det är knappast så att jag blir arg när kompisar köper en hund eller katt, och jag blir inte heller besviken. Så länge djuret tas om hand om har jag ingen anledning till vara det.
Men, som sagt, jag tycker verkligen att det är någonting man ska överväga. Visst, det kan krävas en del erfarenhet med vissa djur, men det är egentligen det enda argumentet som går hem och alla djur är inte i så pass illa skick att de utgör en fara. De kanske kräver lite mer tålamod, men har man inget tålamod ska man nog inte ha något djur överhuvudtaget. Av det jag läst på vissa hemsidor angående detta får man all information som krävs då man vill ge djur ett varaktigt hem -- det sista man vill är att låta djur forslas runt som ett feladresserat paket.
 
Tänk bara på saken!
Det är det enda jag ber om. Man förlorar inget på att åtminstone tänka igenom ett sådant val -- att åtminstone tänka på de fördelar som finns med att adoptera ett djur. Många som jag pratat med tänker bara på de eventuellt negativa aspekterna och förstorar upp dem till den punkt där argumenten inte håller.
 

A quick update

Det här har underhållit mig ett litet tag.
Tydligen är jag en av få som tycker att bilden är rolig, men samtidigt har jag alltid haft lite av en...unik humor
 
 

Nu är det officiellt

Jag kommer inte att återgå till skolan nästa termin.
"Återgå" kanske är fel ord då jag blev antagen på Södertörn, som jag aldrig pluggat vid.
Jag är förvånad över att så många många (med "så många" menar jag två personer) är överraskade över det här valet. Jag sade redan i våras att jag inte ville plugga mer -- att jag var klar. Jag är trots allt ingen teoretiker. Jag har många intressen, och jag vill lära mig mycket, men jag vill inte arbeta inom något av de teoretiska fälten. Det närmsta man i sådana fall skulle komma är filosofi, men jag skriver hellre om min egen filosofi än andras, och det kan jag göra utan en doktorsgrad i filosofi.
 
Men det är nu det slår mig hur många fel jag måste jag gjort.
Som jag skrev för en tid sedan; Hur kan jag vara någonting annat än misslyckad om jag misslyckat med att vara mig själv? Med att få fram mig själv? Hur kan jag vara någonting annat än misslyckad när ett svar jag får, angående detta, är "Vad ska du annars göra?" och fortsätter argumentationen att jag aldrig arbetat -- och börjar antyda att det inte skulle finnas någonting jag skulle kunna vara bra på. Hur skulle jag kunna vara någonting annat än misslyckad om jag inte ens kunnat påvisa att jag är bra på någonting annat än att memorera siffror? 
 
Hittills har jag uppenbarligen misslyckat med mig själv, och jag känner att det är på tiden att jag vänder på det! Dessutom känner jag att det är på tiden att jag lever mitt eget liv på mitt eget vis, utefter mina egna förväntningar. Nu har jag inga förväntningar på mig, men det är en annan femma! Jag är trött på att behöva leva upp till andra mer än mig själv. När det kommer till kritan är det mitt liv det handlar om, och jag måste få lov att känna att jag gör någonting jag tycker om -- någonting jag kan leva med.
 
Det finns de som tycker att jag åtminstone ska börja plugga på det program jag sökte till, men jag känner att det inte finns någon anledning till det. Jag vill inte plugga, så varför börja plugga när jag med störst sannolikhet kommer att hoppa av det första jag gör? Genom att tacka nej nu kan en person, som faktiskt vill ha platsen, få den. Vad som kommer ske med mig nu vet jag inte, men nu har jag åtminstone en chans till att inte våndas över min framtid. Personligen tycker jag att det är bättre att min framtid är oviss än att veta att jag inte kommer att hamna på rätt plats, så att säga.
 
Anledningen till varför jag försöker förklara mig själv så gott det går (man kan knappast säga att det går bra nu, men till mitt försvar är jag fortfarande lite upprörd efter ett par reaktioner) är inte för att jag söker tillåtelse av något slag. Jag vill inte, så självupptagen som jag är, framställas som ett dåligt exempel. Jag tycker verkligen att man ska se värdet i utbildning -- framför allt här i Sverige där man inte behöver betala en avgift för att kunna plugga vidare.
Men det finns en linje mellan att strunta i skolan och att inte vilja plugga för att det inte är det rätta. Att plugga mer är inte rätt sak för mig. I alla fall inte nu. Om jag kommer till en punkt senare i livet där jag vill plugga, ja då får jag väl göra det. Men som jag känner nu är risken stor att jag, om tio år, kommer att tänka "Skit".
 

Hoppashoppashoppas!

Jag trodde att biljetterna skulle vara slutsåld vid det här laget, men icke då!
Muse kommer till Sverige i vinter, och med tanke på att jag fyller år snart... Hehe.
Japp, jag hoppas på att kunna få biljetter till konserten. Jag ska nämna det för mamma när hon kommer hem senare. Det och att jag inte vill plugga nästa termin. Jag har bestämt mig nu; Jag vill inte plugga, så varför ens fundera på att göra det? Men nog om det nu.
 
Det finns en del billiga biljetter till konserten. Visst, platserna är hur dåliga som helst, men helt ärligt bryr jag mig inte om var jag sitter någonstans -- jag har bestämt mig för att jag vill se dem. Om mamma, och resten av familjen (jag vill inte låta henne betala allt) inte tycker att det är en bra idé... Tja, jag såg just att jag rent utav har råd med ett par stycken. Anledningen till varför jag skriver "ett par stycken" är för att jag inte vill gå själv. Det skulle vara en intressant upplevelse, men jag har kompisar som också gillar Muse och det skulle inte vara helt okej att gå själv. Det är det jag intalar mig själv. Jag gillar att låtsas vara en bättre person än vad jag egentligen är (ytterligare en anledning till varför skådespelaryrket skulle passa mig). Visst, det stämmer till viss det, det jag skrev men den egentliga anledningen är densamma som varför jag inte vill gå på bio själv -- jag vill ha någon att dela upplevelsen med. 
 
Det jag hoppas på är inte att familjen kan köpa biljetter.
Det jag hoppas på är att jag får tag på biljetter och att de inte blir slutsålda alltför snabbt. Jag hoppas också att jag lyckas lista ut hur man gör det, för jag har aldrig gjort det tidigare (det var inte jag som fixade biljetter till den förra konserten). Det kanske bara är jag, men det känns som att jag gått miste om något :p
 

Morgondopp

Det tog sin lilla tid, men äntligen har jag badat!
Jag vaknade upp i morse, såg solen skina och tittade på termometern som visade 22,6 grader och...tja, jag fick bara för mig att det skulle vara en bra morgon för att ta ett snabbt dopp. Så jag fixade mig i ordning så snabbt som möjligt för att inte kunna få tid till att tänka om.
 
Första doppet... Det här är andra gången jag tagit första doppet i juli, men det har aldrig gått så här lång tid. Å andra sidan har jag inte varit med om en kallare sommar, som jag kan minnas! Men nu är det gjort, och jag hade ett mål med den här sommaren -- att inte "nöja" mig med enbart två dopp som jag gjorde för två somrar sedan. Det ska nog gå att fixa ;)
 
Det som var synd var att jag inte kunde vara i vattnet länge. Dels blev jag törstig på väg till vattnet, och min hals torkades ut. Det är fel läge att inse att man inte har någonting att dricka med sig när man känner att man behöver det som mest. Det roliga var att solen inte låg på så pass mycket, och det var inte så pass varmt, så jag undrar om det kan vara en biverkning av min allergimedicin. Oturligt nog kan jag inte kolla upp det då jag...hehe..."råkat" slänga lappen där det står om biverkningar.
Som sagt, det var en anledning (man kan inte simma mycket när halsen håller på att torkas sönder). En annan var att jag skar mig på en sten. Visserligen var det bara fingret, men det blödde en del och jag hade inte med mig plåster (varför hade jag inte med mig det? Jag vet ju hur klumpig jag är) så jag bestämde mig för att klä på mig och kila hemåt igen. Det ironiska är att det slutade blöda precis när jag fått på mig kläderna igen -.-
 
 
Jag kom hem för ett tag sedan och håller just nu på att proppa i mig lunch.
Japp, jag är en tjej som proppar i mig mat istället för att äta den.
Men frågan är vad jag ska göra senare. Hmm...
 

En tanke...

Till er som undrar varför ungdomar är så bedrövliga idag
 
Har man integritet är man pretentiös.
Har man fasta principer är man i bästa fall löjlig.
Är man en person som inte har sex ofta är man "goodie-goodie".
Är man smart är man nördig, eller så har man inget liv.
Är man ärlig är man bitchig.
Försöker man gå sin egen väg är man "outsider".
Att vara sig själv är inte tillräckligt.
 
Ser ni samma mönster som jag ser?
Försöker man vara "the good kid" slutar man ändå upp med att göra (snarare vara) någonting fel. Jag tog upp någonting liknande för inte så länge sedan, men det här är första gången jag tänker på just det här sättet. Det finns personer/ungdomar som är nästintill vidriga i sitt beteende, men jag börjar undra om inte "den bråkiga tonåringen" är mer fiktiv än någonting annat. Kan det vara så att vi så gärna vill ha andra runt omkring oss som inte ifrågasätter det vi ber dem göra och som inte säger ifrån och någon som håller med oss i våra åsikter mer än att komma med egna att när vi stöter på personer som inte uppfyller dessa krav genast stämplas som "bråkiga"?
 
Är tonåringar/ungdomar bråkiga för att de är bråkiga, eller för att de helt enkelt börjar bryta sig loss och för att de börjar tänka mer på sig själv än sin omgivning ("Varför ska jag behöva göra det här?")?

1 år senare...

Anders Behring Breivik har fått mer än stor uppmärksamhet för det han gjorde för ett år sedan.

Det är kanske inte så konsigt; han lade ut en bomb i regeringskvarteren i centrala Oslo som detonerades och han begav sig ut till Utøya som ledde till att 69 människor frlorade sina liv. Nu under våren har det varit rena cirkusen kring honom och jag har försökt att undvika det -- inte i brist på respekt för offren, men i brist på respekt för Breivik. Han är en tvättäkta narcissist som drog nytta av all uppmärksamhet han fick och skapade ännu mer skandaler då han gjorde sin högerextremistiska hälsning mot pressen. Jag kände inte att han förtjänade min uppmärksamhet. Det gör han fortfarande inte.

Däremot gör dessa offer det.

Man kan knappast påstå att alla offer blivit bortglömda, men i medieflödet har offrena hamnat i skuggan av deras mördare. Enligt mig är det dessa 77 personer som förtjänar att få ett ansikte och ett namn -- det är dessa som förtjänar att bli ihågkomna mer än Breivik.

 

Om det är någon som tar illa upp av att jag lagt upp bilder; snälla, säg till så fort som möjligt, så tar jag bort dem!

Om det är någon som märker att bilden inte stämmer överens med namnet; återigen, säg till så fort som möjligt, så fixar jag det!

 

Karar Mustafa Qasim (f. 1992-02-22)

 

Andreas Edvardsen (f. 1992-11-30)

 

Ronja Søttar Johansen (f. 1994-02-03)

 

Emil Okkenhaug (f. 1995-11-02)


Åsta Sofie Helland Dahl (f. 1994-11-19)


Monica Iselin Didriksen (f. 1993-02-18)


Rune Havdal (f. 1967-12-16)


Tore Eikeland (f. 1990-05-18)


Espen Jørgensen (f. 1994-06-06)


Karin Elena Holst (f. 1995-08-18)


Aleksader Aas Eriksen (f. 1994-08-29)


Victoria Stenberg (f. 1993-10-23)


Ruth Benedicte Vatndal Nilsen (f. 1995-10-01)


Isabel Victoria Green Sogn (f. 1994-03-18)


Ida Beathe Rogne (f. 1993-11-08)


Elisabeth Trønnes Lie (f. 1995-03-09)


Monica Elisabeth Bøsei (f. 1966-01-20)


Håvard Vederhus (f. 1989-11-10)


Carina Borgund (f. 1993-03-25)


Ingrid Berg Heggelund (f. 1992-09-20)


Tarald Kuven Mjelde (f. 1993-01-23)


Porntip Ardam (f. 1990-01-18)


Andrine Bekkene Espeland (f. 1994-07-30)


Torjus Jakobsen Blattman (f. 1993-09-19)


Jamil Rafal Mohamad Jamil (f.1991-03-05)


Tina Sukuvara (f. 1992-09-02)


Fredrik Lund Schjetne (f. 1992-08-16)


Steinar Jessen (f. 1995-01-17)


Lejla Selaci (f. 1994-01-09)


Henrik Rasmussen (f. 1993-02-18)


Thomas Margido Antonsen (f. 1995-06-25)


Mona Abdinur (f. 1993-02-03)


Anders Kristiansen (f. 1993-01-30)


Jon Vegard Lervåg (f. 1979-02-17)


Ida Marie Hill (f. 1977-02-20)


Hanne Ekroll Løvlie (f. 1981-06-29)


Tamta Lipartelliani (f. 1988-01-07)


Kevin Daae Berland (f. 1996-06-24)


Silje Stamneshagen (f. 1993-05-15)


Hanne Kristine Fridtun (f. 1991-08-15)


Kjersti Berg Sand (f. 1984-10-10)


Håkon Ødegaard (f. 1994-05-18)


Sondre Furseth Dale (f. 1994-02-19)


Henrik André Pedersen (f. 1984-02-19)


Eivind Hovden (f. 1996-01-26)


Rolf Christopher Johansen Perreau (f. 1986-06-09)

 

Sverre Flåte Bjørkavåg (f. 1983-01-01)


Eva Kathinka Lütken (f. 1994-07-03)


Ismail Haji Ahmed (f. 1991-08-23)


Maria Maagerø Johannesen (f. 1993-03-24)


Modupe Ellen Awoyemi (f. 1995-08-14)


Lene Maria Bergum (f. 1992-03-16)


Guro Vartdal Håvoll (f. 1993-06-17)


Marianne Sandvik (f. 1995-03-14)


Andreas Dalby Grønnesby (f. 1994-07-16)


Sondre Kjøren (f. 1994-06-16)


Bendik Rosnæs Ellingsen (f. 1993-01-26)


Gizem Dogan (f. 1994-05-01)


Snorre Haller (f. 1981-04-29)


Johannes Buø (f. 1996-11-05)


Sharidyn Svebakk-Bøhn (f. 1997-07-17)


Silje Merete Fjellbu (f. 1993-11-13)


Hanne A. Balch Fjalestad (f. 1967-10-13)


Bano Abobakar Rashid (f. 1992-12-28)


Syvert Knudsen (f. 1993-08-21)


Diderik Aamodt Olsen (f. 1992-06-03)


Simon Sæbø (f. 1992-07-25)


Synne Røyneland (f. 1993-01-18)


Anne Lise Holter (f. 1959-09-16)


Trond Berntsen (f. 1960-05-12)


Birgitte Smetbak (f. 1996-02-25)


Margrethe Bøyum Kløven (f. 1995-03-03)


Even Flugstad Malmedal (f. 1992-12-16)


Gunnar Linaker (f. 1988-07-07)


Tove Åshill Knutsen (f. 1954-07-31)


Hanna M. Orvik Endresen (f. 1950-03-21)


Kai Hauge (f. 1978-07-31)

 

Sista dagen...

...på den här veckan.
I morgon går vi in på sista veckan i juli. Okej, tekniskt sätt går vi in i den på tisdag, men en dag gör inte stor skillnad. Framför allt när jag fortfarande inte vet hur jag vill göra -- ska jag acceptera min plats på Södertörns högskola eller inte? Jag sökte till ett par program där (och på SU) och jag kom in på mitt förstahandsval. Å ena sidan skulle det ge mig en skjuts mot någon form av framtid. Problemet är att det inte är en framtid jag vill ha. Det är ett intressant program, men man får mest användning för det om man arbetar för ett företag senare i livet. Bara att skriva det får det att rysa inom mig. Jag vill inte arbeta för något företag. Än mindre om det innebär ett strikt kontorsarbete.
Å ena sidan behöver jag ha någonting att göra då jag inte har något jobb.
Å andra sidan kan någon person som faktiskt vill ha platsen fullhjärtat få den.
Så vad gör jag? Vad ska jag säga till min familj som har mer än stora förväntningar på mig att jag ska plugga?
 
Japp, det är dessa saker jag går runt med just nu. Det är det jag gått runt och tänkt på i över en vecka, och ångesten över det hela blir bara värre ju längre tiden går. Som tur var har det inte gått så pass långt att jag inte kan sova, men det har gått tillräckligt långt för att jag ska få svårt att finna ro för att kunna somna snabbt.
Jag tänker inte ens försöka vara positiv nu. Jag vet att det låter hemskt, men att försöka se saker och ting utifrån ett positivt perspektiv skulle bara vara ett sätt för mig att föörneka allt. Jag är en positiv tjej, allt som allt, men det finns en viss gräns. Nu har jag nått den.
 
Det jag kan glädjas över är att jag fick en paus från de tankegångarna. Jag träffade Natta idag igen, och om möjligt hade vi (åtminstone jag) roligare idag än i torsdags. Å andra sidan drack jag lite mycket kaffe och flippade ur. Det gjorde jag faktiskt innan jag ens fått i mig kaffet. 
Jag hittade en sida för ett tag sedan där man kan fastställa sitt horoskop (och nej, jag menar inte "idag kommer det här hända"-tramset) -- det finns, supposedly,  många olika "signs" som påverkar oss, och det är kul att läsa om olika stjärntecken inom dessa signs. Just på den sidan jag hittade kan vissa beskrivningar vara läskigt överensstämmande. I vilket fall som helst läste vi igenom dem, och vi gjorrde narr av vissa punkter genom att agera ut dem, eller hur man vill säga, när vi ansåg att dessa inte stämde. Jag vet att det låter tråkigt, men med Natta blir det inget annat än kul och dessutom hade jag då hunnit klunka i mig en stor kaffe.
 
Så nu får vi se vad morgondagen för med sig...
 

Inga svar

Jag började svara på ett par kommentarer häromdagen. Det var första gången på en månad. Jag känner mig hemsk när jag väntar så länge, men precis som tidigare tappade jag motivationen. Det blir så fel när man lägger ner så mycket tid på ett inlägg för att enbart få kommentarer som "Fin blogg". Tack för att du/ni tycker att min blogg är fin, men snälla, ta er tid att läsa igenom det jag skrivit! Det som gör en blogg är inläggen, inte designen även om denna är det man lägger märke till först.
Jag har fått en del kommentarer angående min header. Tack för att ni tycker att den är fin, men det är samma sak där, egentligen. Det tog mig några minuter att välja ut bilder och skapa ett collage av dem med hjälp av Picasa 3. När det gäller designen lägger jag ner mycket tid, men det är i inläggen jag lägger ner min själ. I alla fall i vissa av inläggen. Det är de jag vill få feedback på, inte bloggens utseende (om det inte är relevant för inlägget jag skrivit).
 
Vad vill jag säga med detta?
Det känns som att många enbart skriver korta kommentarer för att inte behöva ägna mycket tid åt någon bloggare i hopp om att själv få (många) besökare. Det är också i det läget jag börjar undra om min blogg faktiskt är fin, som många skrivit att den är, eller om man bara spottar ur sig sådant och tänker att det är tillräckligt snällt gjort och att besökarantalet kommer att stiga.
Visst, man kan få många besökare för en dag, eller mer, om man kommenterar, men man kommer betydligt längre om man faktiskt ägnar energi åt det. Om inte annat vet jag själv att jag känner mig mer uppskattad när jag får kommentarer som faktiskt rör inläggen mer än "Vad gör du?"-kommentarer, och jag kan slå vad om att jag inte är den enda som känner så. 
 
Jag bryr mig inte om det gör mig till en hemsk person, om jag ska vara ärlig; När jag svarar på en kommentar vill jag kunna tillföra mer än "Tack".
 

När är det okej att skämta?

På Facebook skapades en "typical Engla" sida.
Jag vet inte om den är kvar eller inte, men den skapades. Och det är långt ifrån det värsta...
På Twitter idag var det någon som gjorde sig lustig över trenden "#TheatreShooting" och skrev "theatres don't shoot".
Det är inget man skojar om överhuvudtaget. Än mindre samma dag som det ägde rum.
Vissa verkar tycka att det är okej att skämta om sådant här och att man ska ha lite humor, men det finns en gräns för hur långt man kan dra det. Människor tenderar att ha kul på andras bekostnad, och bara det kan vara illa nog om personen tar skada av det. Hur mycket skada tar man inte om andra börjar skämta om en person som dött? En person man fortfarande saknar? En person man en gång älskade?
 
Man skämtar inte om en flicka -- en 10-åring! -- som blev kidnappad och mördad.
Man skämtar inte om en situation som krävde minst 12 liv och ett 50-tal skadade. 
Det spelar ingen roll hur lång tid som gått, även om det känns mer respektlöst att skämta om det samma dag som det ägt rum. Jag känner inte att jag kan förklara den meningen; för mig finns det inget att förklara då det är så vansinnigt självklart! Grejen är just det att det inte är självklart för vissa. Det är riktigt tragiskt, om ni frågar mig. Det är illa nog att det finns personer som är redo att mörda, men att det dessutom finns personer som skämtar om det och sedan påstår att man måste ha lite humor. Vad är det som är så kul med det?! Det är inte i brist på humor jag säger det -- det är i brist på tålamod.
 
Det här får mig att tänka tillbaka till terrordåden i USA 2001.
Även i det fallet dröjde det inte länge förrän man skämtade om det. Dataanimerade videoklipp gjordes där tvillingtornen väjde undan för flygplanen.
Oavsett situation och oavsett personer är det så respektlöst att göra någonting sådant. Tänk er om ni var en anhörig till en av dessa personer? Hur kul skulle det ha varit då? Dessutom är det respektlöst gentemot minnet av offren. Inte minst när det gäller attackerna mot USA, när det gäller det fjärde planet där passagerarna gjorde allt de kunde för att få planet att missa sitt mål. De lyckades med det, men planet kraschade ändå och dödade alla ombord. Jag kan inte tänka mig hur skämten påverkar minnet av dessa personer som visade en form av hjältemod som man inte ser i verkligheten -- deras sista handling var bokstavligt talat att rädda andra människor.
Dessutom har vi alla de personer som försökte undkomma värmen, elden och de giftiga ångorna i tvillingtornen och då de inte såg någon annan lösning än att hoppa.
 
I biografen i dagens skjutning i Colorado (USA) blev flera skjutna. Flera dog på plats.
Skytten sköt männisor i deras flykt ut ur biografen.
Har man verkligen rätt att skoja om det? Att skoja om en situation där total panik rådde?
Och Engla...
Vad kan man säga om henne? Hon var en flicka som fick sitt liv bortrövat. Jag tycker inte att det är mer än rätt att hon blir ihågkommen som den flicka hon var när hon levde mer än som ett skämt.
 
När är det okej att skämta?
I vissa fall, aldrig.
 

Say The Words

 
 
Jag fick nys om det här bandet, och den här låten, via Twitter.
Jag kan inte säga mer än att jag är fast.
 
Jag vet att jag har lite annorlunda musiksmak, men lyssna gärna!
Say The Words -- Satellite
 

Beware...

 
 
Jag har hittat ett par nya sätt att redigera bilder.
Ah, det här kommer bli kul :p
 

*

 
Händer varje gång
 

Någonting jag aldrig kommer att förstå

 
 
Vad är det som kan få människor att göra detta?
Jag har svårt att förstå hur man kan skada andra människor, men samtidigt vet jag med mig att det finns vidriga personer och det gör det möjligt för mig att förstå. Detsamma kan jag inte säga om djur. Det finns de som ser djur som lägre stående varelser, men frågan är vem som egentligen befinner sig längst ner. Man kan knappast säga att man är den bättre varelsen när man gör någonting sådant här, eller vad säger ni?
 
Jag tänker inte ens bry mig om att argumentera för min sak.
Det är långt ifrån likt mig, men samtidigt orkar jag inte ägna energi åt att försöka skriva om alla hemskheter djurplågeri för med sig. Har man inte fattat det redan är man banne mig dummare än tåget, som min syster skulle säga. Har man inte fattat att man inte ska slå djur, att man inte ska klubba ihjäl dem (nu har jag sälar i åtanke), att man inte ska svälta dem... Helt ärligt tycker jag inte att man har rätt att kalla sig människa då.
 
Bara som en inflikning också; Hitler, en av historiens värsta människor genom tiderna, var oerhrt djurvänlig.
 

En sen brunch

 
 
Bara för att klargöra det; Det är inte jag som tagit bilderna -- jag träffade Natta idag, och det är hon som tagit dem.
 
Som sagt, vi träffades idag, men det blev senare än tänkt. Dels försov jag mig något och dels missade Natta sin första buss. Det senare var jag lite glad över då det gav mig lite mer tid till att fixa i ordning allt hemma. Det blev lite hektiskt där ett tag, men jag hann med lite grann, ändå.
 
Men dagens brunch bestod av:
Scones
BLT-sandwiches
Äggröra
Amerikanska pannkakor med lönnsirap
Blåbärsmuffins
Te
Juice (för min del)
Björnbär
Hallon
Vattenmelon
Jordgubbar
Vindruvor
 
Frukten och bären köpte vi faktiskt tillsammans då det var det enda jag inte köpte hem igår, och muffinsarna gjorde jag igår, men allting annat tog jag hand om innan Natta kom över. Jag är lite stolt över mig själv som klarade av att fixa det, diska undan gårdagens disk, duscha och klä på mig inom loppet av 1½ timme (japp, jag kände mig tvungen att nämna det -- hehe).
Vi satte oss på balkonen, där solen börjat skina in.
När vi var klara med det, och efter att jag plockat undan för att få lite mer utrymme, tog vi fram en varsin öl som Natta hade med sig. Det blev faktiskt en riktigt bra kombination med den ölen (Corona) och frukterna/bären som fanns kvar. Med solen som strålade in blev det ganska så perfekt. Jag lyckades faktiskt bli lite bränd (eller bränd och bränd -- jag blev rödbrun mer än röd).
 
Det är det som hänt idag, antar jag.
Natta åkte hem senare på eftermiddagen. Det var lite synd att hon inte kunde stanna längre, men vad ska man göra? Det är en dum sak att vara ledsen/irriterad/sur över. Nej, jag är glad över att vi kunde ses och att vi kunde prata så mycket som vi gjorde. Vi gick från framtiden, till tatueringar, till YouTubbe-klipp, till min förkärlek till kindben och smilgropar, till den allmäna situationen i Ryssland... Jag har stunder då jag är väldigt random. Natta är mer random än vad jag är, så ni kan ju tänka er hur det blir när vi hamnar i samma rum med varandra ^^
Tro mig, när man lär känna oss är det inte konstigt hur vi kunde prata om så olika saker.
 
Det här var definitivt den bästa dagen på länge!
 

Låååååååång dag

Det känns inte som att mycket gått rätt idag...
Min första planering var att jag skulle städa. Det gick sisådär till en början då det började åska. När jag väl kom igång med städningen (när trycket över huvudet väl lagt sig) hade klockan hunnit bli så pass mycket att jag inte ens kunde göra det noggrant. Förhoppningsvis behöver jag inte ta om allt i helgen.
För det andra skulle jag baka blåbärscupcakes. Återigen, det var det som var tanken, men jag hamnade i ett telefonsamtal medan jag höll på med smörkrämen/frostingen, och trots att jag sade att jag inte kunde prata vägrade personen lägga på. Det ledde till att krämen/frostingen blev för varm och kunde inte tjockna till. Jag trodde jag lyckades rädda den, men jag kunde inte ha haft mer fel.
Vad mer?
Jag fick "rusa" ner till affären en andra runda efter att ha glömt köpa hem ett och annat. Ironin här är att det var ingredienser till frostingen.
Jag hamnade också med disk i en timme (om inte mer!), och det var innan jag ställde mig för att baka. Det har kommit mer sedan dess som jag ska ta hand om imorgon.
 
Men jag ska inte klaga!
Jag fick hem ett brev idag -- ett äkta, handskrivet brev, från Natta. Visst, vi ska ses imorgon, men vi har tänkt att försöka få fart på brevväxlingen igen. De flesta av er är säkert för unga för att komma ihåg detta, men ni som är gamla nog -- kommer inte ni ihåg känslan man fick när ett handskrivet brev dök upp? Jag vet att jag inte ville göra någonting annat än att slita upp brevet, läsa igenom det, svara så fort som möjligt och...tja, skicka iväg pappa till närmsta brevlåda då vi inte bodde i närheten av en. Samma känsla dök upp idag, bortsett från att jag kan ta mig till en brevlåda (eller heter det postlåda, vid närmre eftertanke?) själv nu.
Jag pratade även med mormor tidigare, och det är aldrig någonting annat än kul. Jag har sagt det många gånger, men här kommer det igen -- "Hej".
Nemen, mormor är verkligen otroligt rar och otroligt härlig, och jag tror inte att jag säger det enbart för att hon är min mormor :)
 

Why I Am Beautiful - Part "I can't remember which one"

 
 

First of all; I can't begin to thank you for your support!

Not only have I received it from friends I've known since high school, or even middle school, but also from people I got to know on Twitter. People I consider my friends even though I never met them.

I truly do love all of you -- how can I not when you've pushed me (and motivated me!) to the fullest? (How can I not love you when you make me feel like I have to use every banal phrase there is?)

 

Hopefully, you can all read the picture (my handwriting's not the best -- believe me, I know).

I will still try to arrange my own "photo-shoots", if that's what you can call them, but it's harder than I first thought it would be. A lot harder. That's why I'm asking you for this favour -- take pictures of your own. You can be by yourself or with a friend (or two), you can wear sunglasses, hats, wigs and put a paper bag over your head if that makes you feel comfortable (all though, I would prefer it if you didn't put paper bags over your head -- nor plastic!). All I'm asking is that you can take a picture (if you could take more than one, that would be awesome), where you hold a sign, and that you send it to me, whether it's to my email (liisiish@live.se), my Twitter-account or if you simply post it on your own Twitter-timeline under the hashtag #WhyIAmBeautiful.

 

The purpose of this project isn't to create yet another label.

No, the purpose is, to... Well...

I bet that everyone has, at one point, said "You are beautiful", but how many of you have actually sais that to yourself? I find that a bit hypocritical -- how can one expect that another person should feel beautiful without making the same effort? That's actually the thought behind this project.

But most importantly it's about finding a quality about yourself that you are proud of. A quality you might even love. By figuring out your best quality -- the quality that makes you beautiful -- you have something to think about, to hold on to, when someone is trying to bring you down.

 

It is important to have people in your life telling you just how beautiful you are, and it's important you can tell others they are, but it's equally important that you tell yourself that as well. Being able to love yourself, to be proud of yourself or to feel that you are beautiful doesn't make you a narcissist. It’s like Whitney Houston once sang (even if she didn't write the song, herself); "Learning to love yourself It is the greatest love of all".

 

This project means a lot to me, even though I haven't shown it, and it would mean a lot to me if you could do this. I don't care what you have to say about yourself, or what quality you choose to put on the sign. Write down whatever makes you feel proud of yourself. This is an ongoing project, but I'd love to have as many photos as possible by the time I turn 21 (August 6).

 

If you can't figure out a quality it's probably because you're over thinking this. Ignore your thoughts and write down the first thing that comes to your mind without hesitating.

If you simply can't choose just one; that’s great! It's always better to have more than one quality that describes your (inner) beauty!

 

  

Efter åskan

Jag får sällan ont i huvudet innan eller under åskan, men däremot efteråt. Det brukar inte vara så illa, men samtidigt brukar det inte åska så mycket som det gjorde idag. Det "roliga" var att den tog ny fart så fort man trodde den var över. Vad som var ännu roligare var att fönstrena skakade till vid ett tillfälle. Jag vet inte om det var p.g.a. åskan (är den ens möjligt?), men det blåste in ute och det hände under den värsta knallen.
 
Nu skiner solen igen, i alla fall. Jag borde vara glad, men ljuset gör att det gör ännu ondare i huvudet. Det är lite som när man får ett migränanfall, bortsett från att jag ändå orkar med att titta på TV, sitta vid datorn och... Jag har faktiskt inte lyssnat på musik på ett par timmar. Helt ärligt har jag inte heller någon större lust med det.
 
Apropå någonting helt annat; Kan ni tänka er att det redan är 17:e juli? Att halva juli redan gått? Jag vet inte hur jag ska känna. Å ena sidan är det mindre än tre veckor kvar tills jag fyller år och jag kan knappt bärga mig. Å andra sidan har jag inte ens badat någon gång i år. Jag har dock lovat mig själv en sak; det ska inte bli som för två somrar sedan då jag enbart badade två gånger. 
 

Ugnsgrillad kyckling med sweet chilisås

Kvällens middag blev riktigt bra, om jag får säga det själv, och det var någonting jag inte testat på tidigare. Jag vill inte låta arrogant, men jag älskar hur jag vidgar mina vyer när det gäller matlagning; jag är inte rädd att testa på nya rätter. Så länge de inte är alltför svåra.
 
Det är det som är det roliga med det här; kycklingen sköter sig självt större delen av tiden. Det gör även riset man serverar kycklingen till. Men det här kräver en viss planering då kycklingen ska marineras.
 
Marinad
-½ hackad gullök
-1 hackad schalottenlök (jag tror inte att det här ens behöver vara med; jag ville bara bli av med schalottenlöken vi hade i kylskåpet)
-Olivolja (jag såg inte hur mycket jag hade i -- jag hällde i på måfå -- men försök att hitta ett mått som är proportioneligt med mängden kyckling)
-½ pressad citron
-Svartpeppar
-Vitpeppar
-Chilipeppar/Chilipulver (detta går att bytas ut mot paprikapulver och cayennepeppar)
-Riven muskotnöt
 
Det finns inte så mycket att säga än att blanda samtliga ingredienser i en fryspåse, lägg i kycklingfiléerna, ställ in i kylen och låt den stå i minst en halvtimme. 
När kycklingen är redo för att tillagas; Sätt ugnen på 225 grader och tillaga tills kyckligen får färg (ca 30 minuter)
 
Vanligtvis när jag hittar recept ändrar jag på dem på ett eller annat sätt för att få fram andra smaker. Ibland handlar det om att få lite inspiration, vilket leder till att jag ändrar på recepten helt och hållet. Men receptet på sweet chilisåsen följde jag till punkt och pricka, och därför skriver jag inte upp receptet här. Jag kan dock ge ett litet tips; det är kärnorna i chilifrukterna som gör dem starka -- det är inte chilifrukten i sig. Jag tog med alla kärnor från mina chilifrukter och det ångrar jag något då det blev riktigt starkt. Tipset är alltså att, om ni vill ha med kärnor, att börja med att använda kärnorna från enbart en frukt. Om det inte är tillräckligt starkt så vet ni det till nästa gång ni vill göra egen sweet chilisås.
 

Fel saker att oroa sig över

Man kan verkligen fråga sig varför mina tankegångar ser ut som de gör.
Jag försökte en gång tänka mig hur mitt iv skulle vara om jag var en anka. Det gick inget vidare då jag började tänka på gummiankor. För bara några månader sedan började jag tänka på hur det skulle ha varit om jag varit sushi. Det gick bättre -- jag kom fram till att det skulle bli ett kort liv, men jag skulle ha blivit vidrörd ett par gånger. Det sista jag skulle ha känt var tänder mot mitt rosa kött (jag föreställde mig att jag var laxbiten). Jag vet inte om det ger mig livlig fantasi eller om det gör mig pervers.
 
Ni kan tänka er var mina tankegånger leder någonstans när jag börjar tänka på reklamfilmer.
Eller kanske inte, för de är inte lika oroväckande.
 
-Angående Vanish Crystal White-reklamen; Är det bara jag som vill kasta lera på kvinnan när hon säger att det betyder mycket för henne att man inte har solkiga kläder på sig. Det är en sak om man påpekar svårigheterna att få bort fläckar från vita kläder när ens barn varit ute och lekt, men det är något med det hon säger som blir för mycket för mig. Jag bryr mig inte om att det inte var hon som skrev manuset -- det var hon som sade det.
 
-McDonald's McWrap beskrivs i reklamen för god för att kunna lägga ifrån sig. Är det bara jag som tycker att det är lustigt att de inte verkar vara tillräckligt goda för att äta upp?
 
-När ska man sluta sända Norrlands Guld-reklamen med mannen som sjunger "EN ÖÖÖÖÖÖL, EN ÖÖÖÖÖÖL"? Apropå den reklamen; Om det är så han låter innan han ens druckit ölen, hur låter han i sängen?
 

Någonting att se fram emot

Jag skrev ett inlägg tidigare idag -- inte nog med att det inte publicerades, det sparades inte heller. Allt p.g.a. att mitt Internet fick för sig att inte ta emot någon signal, eller hur man vill beskriva det (jag sitter med ett mobilt bredband). Det har varit ett helvete för mig överhuvudtaget att kunna ta mig in på bloggen för att det krånglar så. Men, men, vad ska man göra?
 
Jag har inte haft mycket för mig i helgen; jag läste ut en bok tidigare idag och ska börja på nästa, och jag skrev ett par sidor på min egen bok igår utan att fortsätta idag. Helt ärligt fanns det ingen chans att jag skulle klara av att sätta mig ner och skriva den idag; jag har känt mig seg hela dagen till den grad då det bara är löjligt. Dels somnade jag nästan framför "Tinker Tailor Soldier Spy" för att min hjärna vägrade fungera, och det tog mig två timmar att läsa ut det sista av boken. Jag hade mindre än 100 sidor kvar, och det tog mig två timmar. Det kan ta mig en timme att läsa närmre 130 sidor -- en gång lyckades jag läsa närmre 150 sidor på mindre än en timme, men det var en lättläst bok, och en väldigt bra en.
 
Förra helgen var betydligt bättre än denna, kan jag säga er (en vän till mig fyllde år, vilket firades med ett par drinkar -- bara en i mitt fall) och tidigare i veckan hade jag min mormors födelsedag att se fram emot. Den här helgen har inte varit särskilt vidare, om jag ska vara helt ärlig, men jag tror att jag har en del att se fram emot den här veckan. Visst, jag kommer behöva städa i morgon (kanske även på tisdag) men på onsdag är tanken att Natta ska komma över på brunch. Jag tänker inte säga att ingenting kan dyka upp emellan. Det har trots allt hänt att jag hamnat konstigt i sömnen vilket resulterat i att min handled svullnat upp till dubbel storlek. Min högerhand också. Om inget sådant händer har jag definitivt någonting att se fram emot. Dels har jag inte träffat Natta på över två månader och dels får jag en ursäkt till att stå och laga till en del mat och baka. Åh, det ska bli så kul! 
 

Skriver är allt jag gör

Jag har velat skriva på bloggen ett tag nu, men jag har inte vetat vad jag ska skriva.
Jag har suttit och skrivit under större delen av dagen. Det har börjat lossna för min "bok", men det tar fortfarande emot att skriva lite då den här delen av historien är...tja, tråkig. Men det brukar vara så med de inledande sidorna -- ingenting händer de första sidorna och man vill försöka skapa en bild av karaktären. Själv försöker jag beskriva så lite som möjligt av min karaktär då jag vill försöka skapa en sådan stark "det-där-kan-vara-jag"-känsla som möjligt. Nej, jag ser fram emot när jag kommit igång lite mer -- när jag kommit längre in i historien. Jag tror att jag kan bli mer motiverad då, men vi får helt enkelt vänta och se. Jag har knappt kommit någon vart nu, men jag hoppas att jag kan skriva ytterligare ett par sidor innan jag ska gå och lägga mig.
 
Det är så min lördag sett ut.
Det, och så var jag ute en sväng. En kort sväng. Den varade inte ens i femton minuter, så det är knappt en sväng. Det ösregnade när jag tog på mig ytterkläderna. Det hade hunnit gå över till duggregn när jag kom ut. Två minuter senare hade det slutat helt. Jag funderade på att vända tillbaka hemåt där på direkten, men jag ville inte se dum ut som bara går fram och tillbaka. Japp, jag gick ut med ett linne som har ett stort hål baktill (nära sömmen, som tur är) och jag är rädd att se dum ut. Ibland måste man beundra min logik.
 
Hur har ni haft det idag?
 

För sent

 
 
Jag kan inte säga att jag har några större modersinstinkter. Inte än i alla fall (man vet ju aldrig *ta i trä*).
Men bilderna på dess tjejer väcker modersinstinkter hos mig. Jag vill bara hålla tag i dem och inte släppa taget förrän de gått upp i vikt. Framför allt modellen till vänster. Det är någonting med henne som får mig att tänka på ett svältande barn, och om det är någonting jag inte klarar av att se så är det barn som svälter ihjäl.
Nej, som jag sade -- jag vill bara hålla om dem och se till att de får mat i sig oavsett om jag måste ha dem i mitt knä och mata dem själv.
 
Jag förstår inte hur det har kunnat gå såhär långt.
Det här handlar inte om naturligt smala tjejer. Återigen tittar jag på modellen till vänster. Man kan säga vad man vill om de andra två, men hon till vänster... Att ha revbenen så pass synliga och att ha så smala armar är inget man har naturligt. Det får mig att tänka på en tjej från högstadiet som sade att hon kände sig tvungen att gå ner i vikt så fort hon hade lagt på sig lite runt höfterna. När jag säger "lite" menar jag också lite -- det var inte ens märkbart, men hon kände av det.
Varför ska pressen vara så pass stor?
 
Unga -- tjejer som killar! -- pressas så hårt till att vara så perfekta som möjligt, vad det nu innebär.
Man ska prestera bra i skolan, man ska gärna syssla med sport (vanligare bland killar än tjejer, tror jag), man ska ha ett socialt liv (när jag växte upp innebar detta att supa sig redlös varje helg), man ska se till att inte hamna utanför -- att passa in -- man ska se bra ut och mitt i allt det här ska man vara sig själv.
Men hur ska man kunna vara sig själv när det förväntas så mycket av en? Framför allt när det handlar om att kunna passa in -- jag var mig själv i högstadiet, men jag "utsågs" ändå till klassens outsider. Passar man inte in blir man utstött, men om man gör allt man kan för att passa in förlorar man sig själv till...tja, grupptryck.
Det roliga är också att pressen på att vara sig själv inte finns. Det är någonting som förväntas.
Ibland undrar jag hur det hade varit om det hade varit den enda pressen.
Tänk om man inte behövde prestera bra i skolan och att allt som räckte var att man gjorde sitt bästa?
Tänk om man inte behövde passa in och att man blev dömd för den man är mer än för hur man borde vara -- för allt man inte är?
Tänk om man inte behövde se bra ut, vilket i det stora hela betyder att man måste vara snygg? Kan det inte räcka med att man har rena kläder, borstade tänder och rent hår för att man ska se bra ut?
Det finns ingen press att man ska vara sig själv. Det finns inte heller någon press att man ska acceptera människor som de är oavsett om de är lite annorlunda eller inte (ha i åtanke att "annorlunda" och "skrämmande"/"läskig" inte är samma sak). 
 
Det är så många frågor som går runt i skallen på mig just nu, och det hemska är att jag inte kan tänka på några svar på dessa då ingen gett mig svar. Pressen på att prestera i skolan låg kvar även under gymnasietiden. Pressen att passa in och att se bra ut finns fortfarande kvar; än idag får jag pikar över mitt utseende. Att man sedan går igång på att modellerna på bilden ovan är alltför smala...
Jag ser inte det som en grund för osunt skönhetsideal. Jag ser snarare på det som ett resultat av det. När det kommer till kritan är det inte modevärlden som skapar och bibehåller idealen -- det är människorna i "det verkliga livet", så att säga, som skapar denna press. Jag får som sagt fortfarande pikar för mitt utseende och dessa pikar kommer inte från modeller, det säger jag!
 
Vi känner alla till resultaten av all press.
Det märker man av, inte minst på tjejer, som i allt större grad drabbas av anorexi då man försöker skapa någon form av kontroll i sin vardag. Ändå pressar man på som det bara går.
I vanliga fall skulle jag ställa frågan "Hur långt ska det behöva gå?", men det har redan gått för långt. Många tjejer pressar sig så hårt att de blir så smala som modellerna på bilderna. Det finns de som dött av det.
 

The pretty flower+the busy bee

 
 
Jag vet inte vad det är med mig och insekter -- bin, för att vara mer specifik -- men jag gillar dem.
Åtminstone ett par stycken.
När det gäller bin; Jag gillar dem så länge de inte sticker mig.
 

Bara problem

Jag har haft problem med att komma in på Blogg.se tidigare idag, och nu när jag kunnat logga in har det gått riktigt segt. Är jag den enda som haft det såhär, eller är det någonting med min Internetuppkoppling?
 
Det är inte det enda jag haft problem med -- jag vet inte vad det var som hände, men det var som om min hjärna felkopplade, och inte lite heller! Jag skulle köpa koksaltlösning till mamma. Jag kom hem med linsvätska. Det roliga var att jag stod med förpackningen i handen och tänkte "Är det här den rätta koksaltlösningen? Äh, det borde det vara". Utöver det har jag varit allmänt virrig, men det brukar jag vara så det kanske inte är någonting att betraktas som problematiskt. Inte mer utöver det vanliga, vill säga.
 
Men annars har det varit en bra dag.
Jag kunde ta mig ut på en promenad, och kameran följde med (bild kommer lite senare). Jag orkade även ställa mig och laga mat, och bara det kändes underbart! Jag har inte haft den orken de senaste dagarna, och så åt jag ute i går i samband med firandet av min mormors födelsedag, men ikväll kom orken tillbaka och det kändes... Det kändes riktigt bra, om jag får säga det själv. Jag skulle aldrig klara av att arbeta som kock, men det är någonting med matlagning som kan lugna ner mig -- även när jag är sjuk.
Grädden på modet var ändå vinet.
Japp, jag är inte rädd att erkänna att ett glas vin är riktigt gott även på torsdagar.
 
Hur har ni haft det idag?
 

En liten skrattattack...

 
...såhär mitt i natten
 

Självsäkerhet

"Dejt-regler nr 1: Var självsäker!"
 
Är inte det det första man tänker? Att om man vill ha en dejt ska man vara självsäker för att det är någonting som kommer att få honom/henne att mer eller mindre falla pladask och svara "ja" på frågan när den dyker upp?
Det stämmer.
Grejen är bara att det finns en gräns mellan självsäkerhet och arrogans. Man kommer inte fram som självsäker om man använder sig av raggningsrepliker. Ganska chockerande eller hur -- vem hade kunnat ana att en kille inte skulle komma fram som självsäker när han (uppenbarligen) försöker kompensera för något? Men det är inte det som jag stör mig mest på när det gäller raggningsrepliker. Nej, det värsta är att det finns så många killar som faktiskt tror -- nästan förväntar sig -- att raggningsreplikerna kommer att fungera. Jag vet att många tjejer nappar på dem för skojs skull, att det är deras sätt att driva, men när det kommer till kritan fungerar dem inte. I alla fall inte tillräckligt ofta för att man ska kunna generalisera det.
 
Så vad är det tjejer vill ha egentligen?
Självsäkerhet, javisst, men också genuinitet.
Okej, jag erkänner att jag pratar utifrån mig själv nu, och bara för att jag är tjej kan jag inte tala för alla, men det kanske är tillräckligt för att kunna ha det i åtanke. Man kan trots allt inte vara självsäker om man inte är sig själv, och det är där genuiniteten kommer in; en kille som är tillräckligt självsäker för att kunna vara genuin -- för att kunna vara sig själv -- kommer längre än en kille som använder sig av en raggningsreplik man redan hört i dåliga skämt. Eller i "Vänner".
 
Så ett tips; Var självsäker, men var självsäker nog att säga någonting eget!
Se även till att hålla arrogansen borta -- bara för att man är snygg eller "smoth-talker" betyder det inte att man automatiskt "når resultat". Förvänta inget, men hoppas på det bästa.
 

Det värsta på 2½ år

Som regel får jag inte mensvärk.
I värsta fall handlar det om en obehaglig känsla som gör mig illamående, men det gör inte ont. Men när det väl sker slår det med stor kraft. Jag vet att det här inte är den mentala bilden ni vill ha (varsogod, förresten) men jag har för ont för att bry mig om det. Jag vill bara klaga av mig lite.
Och lite mer än det.
Jag har inte haft såhär ont på 2½ år. Ah, det är så frustrerande! Jag vet att det blir bättre av att röra på sig, men det är inte riktigt det man tänker på när man har så pass ont att man skakar. Visserligen kan blodsockerfall också ha en del i det hela, men det gör ändå ont!
 
Så, bara för att kunna lägga mig ner igen; Hur har er dag varit?
Kan ni tänka er att komma förbi med lite glass? Inte? Attans också...
 

*

 
 
Bilden sade det bättre än mitt förra inlägg.
Men jag håller fast vid att jag tenderar att babbla bort mig själv när jag är trött.
 

Att bara njuta av dagen

Jag vet inte om det bara är jag, men det känns ändå som att det de flesta ser fram emot med sommaren är -- bortsett från sol, värme och sovmornar -- festerna. Överlag festar man mer under somrarna, och det är inte svårt att förstå varför -- man har ingen skola att behöva gå till morgonen därpå. Visserligen har det gått år och dar sedan det här, men jag känner personer som tidigare kunde festa flera gånger i veckan så fort sommarloven tog sin början. Vad hände med att bara kunna njuta av dagen?
 
Att vara med kompisar på stranden är en sak. Ibland är det rent utav nödvändigt, inte minst när det är 30+ i skuggan och man behöver svalka av sig. Men samtidigt är det så "förbjudet" att vara för sig själv. Hur många skulle få för sig att göra det jag gjorde idag? Att bara sätta sig under ett träd, njuta av värmen och den lätta brisen, och läsa? Jag känner enbart till två stycken -- den ena är jag och den andra är Frodo Bagger.
 
Bildkälla
 
Det finns ett uttryck som går "Less in more".
I många avseenden håller jag med det. Jag har alltid haft lättare att njuta av de mindre stunderna mer än de stora, och jag främst under de senaste åren har jag haft lättare att uppskatta de mindre gesterna än de större. Det är oftast dessa som säger mer då de är mer personliga och inte alltför "mainstream", men det är inte det jag försöker säga nu!
Jag vet visserligen inte riktigt vad jag vill säga. Jag är trots allt lite av en "unik karaktär" och jag tycker om att vara för mig själv minst lika mycket som att vara med vänner. Det spelar egentligen ingen roll hur många gånger jag än säger att det inte är farligt att vara för sig själv när så många är rädda för att vara det. Jag vet inte om jag har helt rätt på den här punkten, men det känns ändå som att man antar att en person inte har något liv om denne inte är med vänner "tillräckligt ofta". Som jag sade kan jag inte säga om jag har rätt om det eller inte; jag kan bara säga att jag fått det slängt i mitt ansikte flera gånger -- att jag inte har några vänner, för om jag hade vänner skulle jag inte vara själv. Det roliga är att det sällan slår någon att jag trivs med det. Jag trivs med att vara bland mina egna tankar, att gräva mig ner i en bok eller att höja upp volymen på min MP3 och välja ut rätt låtar för stunden att lyssna på.
 
Jag märker att jag bara börjar babbla på, och det är någonting som brukar hända när jag börjar bli trött. Jag vet också att jag hade en poäng med det här, men poängen är bortglömd.
Vi kan väl säga såhär; På något sätt har det blivit så viktigt att bevisa att vi har ett liv att vi faktiskt glömmer bort att leva. Vi glömmer inte bort att ha kul, men vi glömmer bort att njuta. För mig finns är det nämligen två olika saker, det där. Att ha kul är att ha det bra för stunden, emedan att njuta är att flera timmar efteråt, eller rent utav dagar/veckor, tänka tillbaka och minnas stunden. Man kan njuta av att vara med vänner -- jag säger ingenting annat! -- men man kan likväl njuta av dagen genom att helt enkelt vara för sig själv.
 
Bara för att man hellre umgås med sig själv än att festa flera gånger i veckan betyder det inte att man är en "outsider" eller att man inte har något liv. Det kan handla om att man helt enkelt trivs bättre att vara för sig själv eller att man helt enkelt är blyg. I mitt fall handlar det också om att jag är så pass säker i mig själv att jag inte något behov av att upprätthålla en fasad eller att jag behöver bekräftelse från x antal personer. Jag är den jag är och jag gillar att läsa. Så enkelt är det, och det är svårt att läsa när man är med vänner.
 

Teen Derp

 
 
Bildkälla
Det här hände alltid mellan mig och min katt
 

Måndag hela veckan

Jag har ingen bra koll på dagarna längre, men jag antar att det är så det blir när man inte har fasta rutiner. Men jag skulle inte ha haft någonting emot det om det inte varit för förvirringen -- det är svårt att vara någonting annat när man bestämmer med en kompis att man ska göra någonting på onsdag när man tror att det är torsdag medan det i själva verket är söndag.
 
Jag måste dock erkänna att den här dagen varit produktiv, även om jag vaknade sent (till mitt försvar var det inte helt och hållet mitt fel -- min mamma väckte mig tidigt i morse, och jag kunde inte somna om på över en timme och jag var alldeles för trött för att ge upp och påbörja dagen redan då). Jag planterade nya blommor på min pappas grav, då han skulle ha fyllt år idag, och jag har även kunnat skriva lite på min bok. Det känns som att jag börjar komma igång med den nu, även om jag inte kommit långt och trots att jag har mycket kvar att skriva. Men det rullar på.
 
 
Utöver det har jag hunnit läsa lite också, och det måste jag säga var dagens höjdpunkt.
Jag satte mig i skuggan på en liten gräsplätt, under ett träd. Jag hade definitivt kunnat sitta där längre, så härligt som det var, men alla härligheter har en baksida. I mitt fall var det baksidan som drabbades; rumpan tar en del stryk när man sitter på hårt underlag alltför länge.
 

Kriminellt beteende

Det här är inte något inlägg där jag går in på hur kriminella beter sig, och varför de gör det. Jag lämnar det jobbet till Leif G.W. Persson.
Nej. det här blir ett av mina tråkigare inlägg där jag klagar på luftfuktigheten. Det är i det här läget som det blir svårt att tro att Moder Natur inte försöker kväva ihjäl oss genom att låta luften vara så fuktig som möjligt. Det är inte vidare varmt ute (bara 18, 19 grader), men jag blir ändå klibbig så fort jag går ut. Det var ett tag sedan jag tog en promenad, och en del av mig hoppades på att kunna ta en tidigare. Det börjar kännas mer och mer som en omöjlighet nu när luftfuktigheten börjar stiga igen efter att det regnat. Enligt SMHI låg den, vid en mätning från klockan 18.00, på 98%. Jag längtar tillbaka till i morse då det "bara" var 96%...
 
Jag orkar inte gå ut på en promenad p.g.a. luftfuktigheten.
Jag orkar inte ens laga mat p.g.a. den, men det går bra ändå då jag åt så pass mycket så pass sent att jag kommer hålla mig mätt länge.
Men jag orkar inte ens tänka på vad jag skriver nu. Det är det som är det värsta. Framför allt nu när jag försöker sätta mig ner och fortsätta skriva på min bok. Jag hatar att jag inte kommit långt, men förhoppningsvis har jag någonting på G här. Jag har skrivit en massa på i olika kollegieblock angående bokens upplägg, angående karaktärerna (vad som utmärker dessa) och angående historien i sig. Den kommer som tidigare sagt vara väldigt simpel, men jag hoppas på att det kan bli intressant ändå. Bashistorien i sig är inte vidare unik, men förhoppningsvis är utförandet tillräckligt unikt att det blir intressant. Just nu har jag inga direkta planer på att få den publicerad, men jag har tänkt skicka den till ett par vänner och se vad de tycker. Om de gillar den så kanske det blir att jag skickar in den till ett par förlag och hoppas på det bästa.
 
Nej, nu blir det två slag jag ska tampas med.
Den ena är boken, som jag behöver få fart på, och den andra är Moder Natur som uppenbarligen blivit mordisk av sig.
 

Keep your fingers crossed!

Än så länge har det här varit en härlig lördag!
Jag har inte gjort så mycket, men vädret har gjort tillräckligt. Sol, 27 graders värme... Vad mer kan man begära en julidag? Tja, det finns en sak jag hoppas på -- att det inte åskar! Tyvärr har jag haft ont i huvudet ett tag; jag vet inte om det beror på åska i luften eller inte. Huvudvärk i sig är inte farligt, men om det faktiskt skulle åska ligger jag lite sämre till. Jag har nämligen en vän som fyller år idag, och jag ska åka in till Söder om ett par timmar för att fira henne. Det skulle bli lite olägligt om det började åska då :p
 
En liten rolig bild jag hittade här 
 

Fredagen den 6 juli

Jag kan inte tro att det redan är fredag!
Vad som är ännu svårare att greppa är att den första veckan i juli snart är avklarad. Hur gick det till? Hur kom vi in i juli, helt plötsligt?
 
Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det. 
Å ena sidan längtar jag till min födesedag. Jag har en tanke om att samla ett gäng vänner och grilla på någon strand (eller i närheten av en); vem skulle inte se fram emot det? Samtidigt ser en del av mig fram emot att fylla år -- att åldras och växa.
Problemet är bara att tiden går medan jag fortfarande befinner mig på en och samma plats.
Jag har fortfarande inget jobb. Jag får visserligen skylla mig själv som inte letat särskilt noga de senaste veckorna, men det känns som att mycket av det jag nämner för andra att jag kan tänka mig jobba som möts av ett "Det skulle inte du klara av". Jag har blivit bemött av fler kommentarer av den sorten än "Det här skulle passa dig". Jag vet att jag inte borde låta det påverka mig, men det gör det. Efter att ha hört det där x antal gånger har jag rent utav börjat fundera om det ens finns någonting jag skulle kunna klara av i jobbväg. Egentligen vill en del av mig försöka tjäna pengar på naturfotografering, inte minst då en del (ett fåtal) "sagt" att de kan tänka sig att betala för mina bilder. Problemet är bara att jag inte är utbildad fotograf (vem vill anställa någon som är outbildad?) och jag är fortfarande inte tillräckligt bra för att kunna ha det som yrke, även om det bara handlade om någonting vid sidan av.
Det enda jag har att se fram emot är skolstarten, och det gäller då för mig att jag faktiskt kommer in på någon av de skolor jag sökt till. Men jag vill inte fortsätta plugga.
Jag vill verkligen inte det!
Jag älskar att lära mig nya saker, men när det kommer till kritan är jag ingen teoretiker.
Jag kan tänka mig att ta ett par kurser på skoj, såsom jag gjort hittills, men jag har svårt att tänka mig att en färdig universitets-/högskoleutbildning skulle vara någonting bra för mig. I alla fall inte om det är någonting som tvingar mig till att arbeta med någonting jag inte är intresserad av -- om det är någonting jag måste göra resten av mitt liv bara för att tillfredsställa andra mer än mig själv.
 
Kort sagt vill jag åldras -- jag vill att tiden ska gå och att jag någon gång lär mig att komma ut ur denna "cirkel". Samtidigt är jag rädd för att tiden går framåt då jag inte vet om jag kommer kunna ta del av någon framtid.
 

5 sanningar om mig själv

Jag hade helt glömt bort detta, men bättre sent än aldrig, eller hur?
 
1. Ett av mina bästa minnen är från skolresan till London för dryga två år sedan då jag och ett par vänner bestämde oss för att hoppsa längs en gata. Vi hoppsade över ett övergångsställe och fick bilföraren, som stannat för oss, att gapskratta. Om det inte hade varit för ratten hade han säkert vikt sig av skratt.
Vi hoppsade även för en turistbuss. Det hade varit mycket roligare om turister hade befunnit sig i den, men man kan ju alltid låtsas.
 
2. Jag flög för första gången när jag var 16 år, och det var till Paris. Det var också första gången jag var utomlands.
 
3. Än idag har jag inte tagit ett tåg från Malmö över till Danmark eller en båt över till Finland. Det senare kanske är mer av en överraskning då jag ens aldrig varit i Malmö.
 
4. Jag har velat vara en "performer" ända sedan barnsben. Jag brukade mima till låtar jag tyckte om, dansa till dem (inte på samma sätt som jag kan göra nu -- då försökte jag lära mig koreografier utifrån musikvideos) och jag älskade att sätta upp "mini-shower" för pappa. Jag har ett starkt minne från när jag var fem år och gjorde det, och jag minns att jag då tänkte någonting i stil med att det skulle bli bättre den gången. Kort sagt satte jag upp "mini-shower" redan yngre än som femåring.
 
5. En del av mig tror starkt på horoskop. Inte de horoskop man ser i tidningar, och som ska förutspå dagen, utan snarare personlighetsbeskrivningar på stjärntecknen. Det är rätt kul att läsa en beskrivning som träffar mitt i prick.

*

 
 
Källa
 

Livet på 50-talet...Eller?

Jag vet inte mycket om hur det var att leva på 50-talet (jisses, det har "redan" gått 60 år sedan dess...), men en sak vet jag -- det fanns bra musik! Johnny Cash, Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Ritchie Valens... Märks det att jag är förtjust i Rockabilly?
 
Men jag kände mig lite som en 50-tals hemmafru när jag sprang runt i lägenheten som en tok.
Äta frukost-diska-duscha-städa-äta lunch-städa-börja tvätta-avsluta städningen-fortsätta tvätta-laga middag... Japp, jag har haft lite att ta itu med under dagen. Har det känts givande? Nja, inte just det ovannämnda (bortsett från matlagningen), men att vara barnvakt åt en familjevän har varit lite givande. Den tösen har också kommit att bli som en lillasyster också och det är svårt att inte vara sprallig kring henne. Visserligen fick mina fötter ta lite mer stryk av det, men ni känner mig -- jag gillar varje ursäkt att vara sprallig :)
 
Jag ska inte skriva mycket mer (vad finns det att skriva om när det kommer till städning?), men det finns en anledning till varför jag ständigt skriver om att jag städat. Nej, det handlar inte om att jag på några som helst sätt tycker att det är kul och att jag i själva verket döljer det genom att skriva "Det är skönt att ha det avklarat". Det finns också en anledning till varför jag ständigt går tillbaka till "50-tals hemmafru"-liknelsen i det här sammanhanget och att jag ständigt påpekar att det är bra att ha det avklarat.
Ja, städning är tråkigt, men det är sådant som måste göras. Att bo i ett alltför dammigt hem kan faktiskt göra skada, inte minst om man lider av allergier och astma (2 av 2 för min del, där). Det är ett ansvar man får ta, framför allt om man vill flytta hemifrån. Än mer om man redan gjort det. Ser ni var jag är på väg någonstans med detta?
Det är så många som skjuter upp på det så länge det bara går, eller som struntar i det överhuvudtaget och låter någon annan (föräldrar) göra det. När man är 5 år är det en sak. När man börjar närma sig 18 är det en annan.
 
Att jag talar om 50-tals hemmafruar... Jag vet faktiskt inte helt riktigt varför jag gör den liknelsen; det är snarare stereotypen jag går in på. Den stereotypen om att kvinnor inte ska göra någonting annat än att underhålla hushållet. Just dessa dagar när jag städar är det så det blir, men det ser jag mer som ett nödvändigt ansvarstagande mer än någonting som bör kritiseras. Under 50-talet var det mer okej att kvinnor städade än vad det känns som att det är idag. Under 50-talet kanske det var mer strängt (som jag skrev tidigare vet jag inte hur det var att leva under 50-talet), men idag kan feminister gå in på ojämställdheter kön emellan som baseras på hushållsarbete. Ja, jag håller med om att det är något som inte står rätt till om kvinnor stressar sönder sig själva för att de inte hinner med alla hushållssysslor p.g.a. arbete, men då är det den stressnivån man ska utgå efter mer än antalet timmar med hushållsarbete. Jag är den som sköter det mesta av det här hemma, men det är för att jag föredrar att städa själv än att ha en annan person som hamnar i min väg i försök att hjälpa till och för att jag helt enkelt gillar att laga mat. Tyder mina fler timmar inom hushållet på att jag är mer ojämställd de andra? Det skulle jag inte säga.
Som jag sade kan det mycket väl ha varit strängare på 50-talet, men idag känns det som någonting man blir kritiserad för.
 
Att det är bra att ha det avklarat...
Tja, det säger väl allt, egentligen? Då slipper man ha det i bakhuvudet :)
 

Vad recenserar man?

När "The Twilight Saga: Breaking Dawn part 1" (herrejisses vilken lång filmtitel -- jag känner bara till en längre) kom ut förra året började vissa recensenter kritisera bokens innehåll mer än skådespelarnas, regissörens och manusförfattarens insatser. Man började tala om berättelsen utifrån ett feministiskt perspektiv mer än filmen i sig. Jag vet fortfarande inte hur man kunde låta publicera den recensionen; det spelar ingen roll hur bra skribent den personen är -- om man ska recensera en film ska man tala om filmen och inte om Stephenie Meyers eventuella budskap utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag säger inte att man inte bör ta upp sina åsikter. Jag säger bara att man bör hålla isär en recension med...ja, vad blir det? En ledare, eller en eventuell debatartikel.
 
Jag märkte av samma sak när jag läste recensioner kring den nya Spider-Man-filmen.
Man gjorde många jämförelser med den förra filmserien. Jämförelser kan vara en bra sak, men samtidigt måste man kunna låta filmen kunna stå för sig själv istället för i skuggan av tidigare filmer. Det gäller även skådespelarna -- även om man föredrar den ena måste man kunna låta den andra stå för sig själv. Jag tänker stanna där med risk för att upprepa mig själv.

När det kommer till filmatiseringar av böcker och, som i fallet med Spider-Man, serietidningar är det dessa man bör jämföra med. Dialogerna ändras och vissa händelser skalas bort när man skriver manus för att kunna anpassa historien till filmduken, och det är inte alltid detta går hem (inte minst när det gäller Twilight-filmerna; säg vad ni vill om skådespelarna, men någonting säger mig att de kunnat ge mer om de haft ett bättre manus att arbeta med). Att jag pekar ut det här är för att jag, i en av recensionerna för "The Amazing Spider-Man", läste "eller Gwen, som hon heter i den här filmen" (jag hittade inte recensionen nu, så jag hoppas att jag citerade rätt). Man gjorde där en jämförelse med den förra filmserien där man introducerade Mary Jane redan från första början. I recensionen gjorde man även en jämförelse mellan Gwen och M.J. där den förstnämnda tillhör överklassen emedan den andra vantrivs i den lägre medelklassen hos sin alkoliserade pappa.
Varför skriver jag detta?
För att det inte verkar som att man vet att Gwen och Mary Jane faktiskt är två olika karaktärer som introducerades i serien. och det här är just det jag menar med att man bör jämföra en film med en bok/serietidningar. Om inte annat är det väl bra om man känner till den övergripande historien istället för att göra ett antagande.
 
2002 vs 2012...?
 
Så åter till frågan; Vad är det man recenserar, egentligen?
Med "Breaking Dawn" kritiserade man Stephenie Meyers moraliska syn och drog in hennes religösa åskådning (man talade om det faktum att Bella inte gjorde abort trots att barnet hon bar på hotade hennes liv och drog kopplingar till religionen som förkastar abort) och man kritiserade att Bella behövde stöd från männen runt omkring sig för att kunna ta sig fram (man talade om bröllopet när hon har stöd från sin pappa då hon är så nervös att hon kan falla ihop när som helst och när hon finner ny styrka när hon ser Edward).
Med "The Amazing Spider-Man" talade man nästan mer om den tidigare filmserien där man antingen påpekade att de båda första filmerna (denna och "Spider-Man" som kom ut 2002) är nästintill likadana eller där man nästan talade mer om Tobey Maguire än Andrew Garfield.
 
En annan film jag läst recensioner om är "Rock of Ages". De recensioner jag läst där har varit helt okej, men även där har man flera gånger förbisett skådespelarnas insatser. Vad som varit värst är dock att någon person beskrev huvudrollen som en lantlolla. Visserligen är detta någorlunda oskyldigt jämfört med "lolita" jag läst i andra recensioner angåenda andra filmen, men det är inte det som är poängen. Under gymnasiet (även högstadiet, när jag tänker efter) lärde jag mig att man inte ska skriva ut "värderande ord" Vill man beskriva ett hus som rött ska man göra det och inte som ett mörkrött hus. Det samma gäller karaktärer, om det inte har betydelse för historien (det är svårt att skriva om den sköna Helena och Paris utan att skriva ut "den sköna" då hennes skönhet utgjorde mycket av den åtrå som kom att ställa till en del).
 
I vilket fall som helst; Jag vet inte hur det är med er, men när jag läser en filmrecension vill jag veta mer om filmen än någonting annat. Visst, det är svårt att skala bort egna åsikter när man skriver en recension (man skriver utifrån det man själv upplevt mer än statistiska undersökningar om vad andra tyckte), men det finns en gräns. Eller?
 

Ruter dam (i brist på fantasi)

 
 
Jag skyller på min mobil för den dåliga bilden, men det är inte det som är poängen -- mina byxor jag beställde i torsdagskväll kunde hämtas ut idag! Bara det gjorde mig riktigt glad, men det bästa av allt är att byxorna passar och att de är bekväma så att det bara skriker om det. De saknar resår, men stretchtyget kompenserar för det. Kort sagt är det rätt byxor att ha på sig när man bestämmer sig för att äta mycket ^^
 
De finns att beställa från Ellos för 399:- ordinarie pris, men det finns erbjudande man kan använda sig av. Jag vet inte om dessa är beroende på hur lång tid man varit medlem eller inte. I vilket fall som helst är de verkligen värt priset, så bekväma (och snygga!!) som de är.
 

Sol + värme + Arctic Monkeys = Härlig tisdag

Där har vi matte när den är som bäst!
Visserligen säger det kanske inte så mycket; jag älskar matte. Eller jag gjorde det tills jag skulle lära mig derivatans definition. För er som undrar vad det är -- läs C-kursen i matte på gymnasiet.
 
Men det känns verkligen att det är sommar nu!
Värmen har börjat komma, och den har varit här ett par dagar. Jag tror att det blev närmre 26 grader här hemma, och med solen som legat på... Det är dessa dagar jag längtat efter. Jag var så glad över det att jag tog med mig kameran på en promenad, och jag tror att jag tog slut på batteriet. Det säger inte heller mycket då batteriet var oladdat till att börja med. 
 
 
Jag kom hem för ett bra tag sedan, men jag har varit för varm för att orka göra någonting annat än att dricka läsk och äta vattenmelon. Jag satte på Arctic Monkeys för inte så länge sedan heller; jag är inne på den fjärde låten nu. Jag kan inte förstå varför jag inte lyssnar på dem mer än vad jag faktiskt gör, men det ska det bli ändring på.
 
Är det bara jag, eller låter det som en bra idé? ;)
 

*

 
Vi borde följa deras exempel; Att färg inte räknas -- att olikheter överhuvudtaget inte räknas
 

Dåligt med uppdateringar

Visserligen hade jag inte mycket för mig efter att ha kommit hem från Farsta, och jag kunde ha uppdaterat då, men på något vänster föll det mig aldrig in. Anledningen är för att jag inte var sugen på att göra det helt enkelt, och om det är någonting jag lärt mig så är det att aldrig försöka blogga enbart för bloggandets -- i viss mån uppmärksamhetens! -- skull. Just när sommaren kommer blir det färre uppdateringar; i alla fall i form av text då jag antingen har så mycket för mig att jag inte hinner dela allt eller för att jag har så lite för mig att jag inte kan dela något.
Det har varit väldigt få bilder nu under senare tid, men det är för att jag tappat inspiration till det i samband med att det varit så mulet. Jag kan fortfarande ta mig ut på promenader, men det tar emot att fotografera en livlös miljö -- inte minst under somrarna som ska vara fulla av liv. 
 
En bild jag tog med mobilen för ett par dagar sedan på en promenad
 
Men åter till dagen (jag lovar att fatta mig kort; jag är riktigt trött nu):
Jag hade tandläkartid imorse, och jag säger då det, det gick riktigt bra! Betydligt bättre än vad jag trodde att det skulle göra! Jag måste börja betala nu, men summan jag behövde betala för dagens besök var på ynka 90 kronor istället för de 700 jag förväntade mig. Överraskning nummer två var att jag inte hade några som helst hål i mina tänder. Dock har jag som fickor på några håll i tandköttet där bakterier lagras, så jag ska besöka en tandhygenist för att få dessa "fickor" sköljda och dessutom behöver jag råd om vad jag kan göra för att inte förvärra dessa -- det är fickor som dessa som kan göra att tänder lossnar. Som tur var är det inget som kommer att hända mig på ett bra tag, men det betyder inte att jag kan vara hur "reckless" som helst.
Tyvärr är det också dessa fickor, där bakterierna håller till, som orsakar dålig andedräkt. Jag visste faktiskt inte om att jag hade dålig andedräkt, men det var skönt att få veta det till slut. Tandläkaren var väldigt finkänslig när hon talade om det för mig, och väldigt varsam -- hon påpekade att hon inte menade någonting illa med det och att det inte var så farligt som hon först fick det att låta som, men hon sade också att jag är en snygg tjej som inte borde ha dålig andedräkt. Jag blev så glad när hon sade det; jag brukar säga att jag tycker att jag ser bra ut, och det tycker jag också. Jag förväntade mig inte bara att andra skulle hålla med mig om det.
 
Jag blev klar strax innan halv tolv, vilket var perfekt då jag mer än gärna ville ha lunch.
Jag fick vänta ett litet tag på det, men tro mig när jag säger att det var värt det! Jag hörde av mig till Linn, som inte var helt klar, och vi bestämde oss för att åka till Farsta för att äta lunch. När vi kom fram gick vi till ett litet ställe som serverar både indiskt och thai. Läget är inte vidare bra, och på utsidan ser stället rätt sjaskigt ut, men insidan är mysig och maten är nästintill gudomlig. Jag kunde inte få nog av min indiska rätt bestående av räkor och spenat i curryblandad sås.
 
Med risk att börja skriva "och sen...och sen...och sen..." slutar jag nu och säger zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
 

Det här med fotoljus

 
 
Ljuset behöver inte vara det bästa för att man ska kunna få till en bra bild; den här bilden togs när det var mulet.
Kort sagt går det inte att använda sig av det argumentet för att inte ta en promenad.
 

Vad är brunt, grönt och svensktalande?

 
 
Jag gillar att leka med de "nya" (de kom för ett par månader sedan) inställningarna på Picasa -- man kan få lite roliga resultat om man vill lägga ner lite tid på det.
 
Jag vet inte vad det är som i vissa fall fått mig att stå ut från svenskar när det gäller mitt utseende. Jag vet att jag skrivt om detta (alltför) många gånger, men jag kan inte hjälpa det! Vad är det hos mig som kan få andra att fråga var jag kommer från? Det är en sak när jag är utomlands och pratar svenska, men det har hänt att jag blivit frågad vilket land jag kommer från även när jag pratar svenska här i Sverige.
Så vad handlar det om?
Jag är inte den enda brunetten i Sverige.
Jag är inte den enda med gröna ögon i Sverige.
Jag är inte den enda svensk som är kort.
 
Jag är så trött på alla etiketter; kan vi inte få vara vi för en gångs skull?
 

Derp

 
 
Händer varje gång jag "sjunger" och/eller "dansar", om det är det man kan kalla det