Dagens inköp

79,50:- Lindex

99:- H&M

199:- Gina Tricot

Onsdag

Onsdag, Frdag, Lill-lördag -- kalla dagen vad ni vill, men ni (stockholmare) kan knappast påstå att det inte varit en fin dag idag! Det är galet hur härligt det varit, och fortfarande är -- klockan är snart halv sex och solen är fortfarande framme. Jag tycker att våren kom lite tidigt i år, men samtidigt är det ju vår; Hur kan man inte gilla det? Nu hoppas jag bara att snön inte kommer tillbaka,  för jag har verkligen tagit emot våren med öppna armar.

Efter att ha varit i skolan åkte jag, som jag nämnde i går (okej, i natt), tillbaka till stan för att träffa Natta. Det var dock inte det roligaste idag; på väg in till skolan träffade jag inte bara Rinki men också en gammal gymnasiekompis. Väl i skolan stötte jag på en gammal kamrat från högstadiet och väl inne i stan träffade jag på en kompis som jag inte träffat på nästan två år. Det har verkligen varit underbart! Det enda negativa med dagen jag kan tänka på nu är att jag var tvungen att köpa studentlitteratur som kostade 700:- sammanlagt. Å andra sidan får jag 100:- rabatt vid nästa köp av studentlitteratur.

Efter att ha ätit lunch med Natta bestämde vi oss för att titta lite i de närliggande butikerna; hon letade själv efter lite kläder, så då passade även jag på att titta lite. Och jag hittade ett par saker; ett par solglasögon på Lindex (tro mig, de behövdes i solskenet då jag glömt mina hemma), ett par skor på H&M och en tröja från Gina Tricot. Jag ska även försöka leta upp ett par byxor att ha på mig senare i vår, men vet ni var man kan hitta röda jeansleggings någonstans, eventuellt chinos? Jag hittade ett par på H&M, men de slutar bara några cm ovanför mina fotleder och de svängde ut på ett konstigt sätt

Mycket pluggande

Det blev inte mycket bloggande idag, men det beror helt enkelt på att jaghaft fullt upp; jag kunde inte ens ta mig ut på en promenad under dagen trots att det var så fint väder ute -- just här hemma var det den finaste dagen på året hittills. Åh, vad sur jag blir på skolan nu...

Men jag är klar med arbetet i alla fall.
Jag åkte in till skolan för att hämta ut en bok jag ställt mig i kö för; utan den skulle jag inte kunna besvara en av frågorna på hemtentan. Det problematiska var dock att jag inte visste vilket specifikt avsnitt jag behövde läsa, så jag ögnade igenom flera sidor innan jag "hittade rätt". Självklart var det ett stycke på fem rader jag behövde läsa igenom, och det var allt.

Jag försökte besvara en fråga i går, men det gick inget vidare då jag fortfarande hade svårt att förstå hur jag skulle tolka uppgiften. Jag är inte fullt säker på att jag lyckades tolka uppgiften rätt när jag tog mig an den idag, men jag lyckades bättre. Jag bestämde mig för att radera det jag skrivit tidigare helt och hållet -- en text som tagit mig 4-5 timmar att arbeta på -- och inom loppet av mindre än en timme hade jag skrivit mer än dubbelt så mycket. Inom loppet av 1½ timme ansåg jag att jag var klar med den, och jag kunde då gå ut på en promenad. Kvällspromenader är trots allt härliga, de också. Inte minst när himlen är så klar att man har svårt att urskilja alla de stjärnbilder som gör sig tydliga på himlen. Jag lyckades dock känna igen några -- Karlavagnen, Orion och jag tror att jag såg Cassiopeia, men jag är lite osäker. Jag har trots allt inte läst astronomi på sju år, och då varade det i bara någon/några månader.

Sedan jag kom hem har jag dels redigerat lite, samt fixat en framsida. Mer än det bestämde jag mig för att "fira" med ett glas vin, en skål glass och ett reprisavsnitt av Criminal Minds. Precis så som tisdagar (okej, egentligen fredagar) ska vara ;)

I morgon har jag också en del att se fram emot; dels ska hemtentan lämnas in (tro mig, jag är glad att bli av med den, även om det innebär att någon annan läser den), dels ska jag träffa några vänner från kursen för att fika och efter en kort föreläsning vi har på eftermiddagen ska jag fika med Natta inne i stan. Visserligen blir det snarare lunch för min egen del, men träffas ska vi :)

Jag tror banne mig att det här är min vecka

Tidigare idag


För att det finaste som finns är kärleken mellan en kvinna och hennes toalett :p


Jag...orkar...inte...mer!!!

Jag har skrivit en mindre text på 200 ord som svar på en fråga, och jag vet med mig själv att jag behöver mer än så. Men jag orkar inte! Jag är så trött på att sitta framför datorn, att ha det där svarta, blinkande strecket framför mina ögon timme efter timme. Jag har pluggat alltför länge idag, och egentligen behöver jag en paus, men jag vet också med mig att jag inte kommer ha mycket tid att plugga i morgon och det sista jag vill är att tänka "varför gjorde jag inte det här i går?".

Vanligtvis när jag pluggar så här mycket bloggar jag mer än vanligt just för att jag behöver pauser emellanåt. Men inte ens det har jag orkat med. Jag har försökt peppa mig själv med lite te, men det har inte gjort mycket. Jag hade en motivering tidigare ikväll; att mitt mål var att kunna sätta mig ner och titta på ett reprisavsnitt av Criminal Minds, men det visades inte p.g.a. reprisen från nattens Oscarsgala. Det borde egentligen motivera mig ännu mer, men jag vet redan vilka som vunnit priserna och om inte annat finns det säkert tusentals klipp att titta på på YouTube när jag känner för det.

Men frågan är; Vem av er kan tänka er att göra en cheesecake, alternativt ett gäng cupcakes/muffins, till mig så fort jag blir klar?

Duktig tjej!



Jag känner i alla fall att jag har varit duktig.
Jag har spenderat... Jag vet inte hur många timmar med hemtentan, men jag har kommit en bit på vägen nu. Rent mängdmässigt har jag ca 1½ sida kvar att skriva, och jag har två frågor kvar att besvara. Det må låta bra, men en av dessa obesvarade frågor är faktiskt anledningen till varför jag suttit och pluggat så länge. Efter att ha läst igenom samma text x antal gånger förstår jag fortfarande inte hur jag ska gå till väga för att besvara den frågan. Självklart var jag tvungen att sitta med den så pass länge som jag gjorde för att jag trodde att de andra två frågorna jag hade planerat att svara på idag skulle vara löjligt svåra. I själva verket har jag besvarat de två frågorna, och det har gått löjligt snabbt.

Utöver det har jag till och med kunnat ta en promenad på en timme. Det var riktigt skönt att bara vara ute och gå lite (!) med musik på; man glömmer bort mycket av det som sker runt om då, och tro mig, jag behöver skingra mina tankar från skolarbete!

Ny dag, ny vecka, ny start

På sätt och vis blir det lite av en ny start för min del; jag har mer energi jämfört med gårdagen. Å andra sidan kanske det inte är så konstigt med tanke på att jag bara sov fem timmar då -- om ens det! Men det är en "gammal" utmaning som väntar mig nu. Jag är fortfarande inte klar med hemtentan. Det i sig kanske inte är några nyheter med tanke på att jag inte ens hade kommit halvvägs igår, men jag ska försöka bli klar med tre frågor idag så att jag kan arbeta med den sista imorgon. Förhoppningsvis behöver jag inte sitta alltför länge; solen skiner och det skulle inte skada om jag hann komma ut för en liten stund :)

...




Rent kvantitativmässigt har jag kommit ganska så exakt halvvägs.
Synd att kvantiteten inte är det enda som räknas; jag har fortfarande fem frågor att besvara...

Galet

Hemtentan börjar ta kol på mig, men jag ska inte klaga alltför mycket. Gör jag det hinner jag inte skriva.
Men det går framåt; jag har drygt två sidor, jag har klarat av tre frågor, men främst av allt insåg jag i natt att jag tänkt helt fel gällande inlämningsdatumet -- av någon anledning har jag gått runt och tänkt att den ska lämnas in på tisdag när den, i själva verket, ska lämnas in på onsdag. Då har vi extra åtta-nio timmar där, och det kan komma att behövas. Framför allt nu när jag är nästintill slutkörd att jag inte orkar plugga. Jag har inte gjort det under dagen hittills, men jag ska sätta mig ner med det efter att ha ätit middag. Jag satt med arbetet till halv fyra i natt, men det värsta var att min hjärna dels var på högvarv och dels att jag var så pass övertrött att jag inte kunde somna förrän flera timmar senare. Jag började faktiskt gråta av utmattning vid ett tillfälle, och då var klockan nästan halv åtta. Jag avskyr när det händer, men mer än så avskyr jag när andra reagerar med ett "så kan du inte hålla på". Visst, det är inte bra att jag är vaken så pass länge som jag var för att plugga, men det var inte direkt som så att jag själv bestämde mig för att vara vaken lite längre för att det verkar vara en rolig idé att bli så pass utmattad att man tror att man kommer att kollapsa.


Så därför har jag valt att ta det lugnt idag.
Å andra sidan kan man ju fråga sig vad man menar med lugnt -- jag tog trots allt en lång promenad, men det var härligt att röra sig ute i solen med musik i öronen. Det är lite i de stunderna jag börjar undra vad man gjorde innan MP3:n/iPoden kom.

Hemtentan


Så, då har jag bara ett par redigeringar/justeringar att göra, sju frågor att besvara samt 4½ sida att fylla ut tills på tisdag.
Jag gillar verkligen inte den här hemtentan...

Kolmården -11


Jag vet inte varför jag ska envisas med att titta på gamla bilder. Dels för att jag nu i efterhand inser att de inte blev så bra som jag först trodde (hoppsan), men främst för att jag längtar tillbaka till så många stunder från förra året.

Just Kolmården resan var en av årets höjdpunkter, och det säger en hel del då jag "tvingades" till att åka med i safarit (det är ingen dröm för den som är extremt rädd för höjder).

Storhandling

Kvittot från dagens storhandling sträcker sig längre än från toppen av mitt långfinger (säger man så? -jag vet att man säger "the tip" på engelska) till min armbåge, och otroligt nog har jag pengar kvar på mitt konto. Som tur var fick jag pengar av min mormor häromdagen -- om det inte hade varit för henne hade jag knappt haft några pengar kvar från mitt studiebidrag.

Jag vet inte vad det är, men jag gillar verkligen att storhandla. Visserligen gillar jag inte att göra det på helgerna då det är fullt i mataffären. Jag gillar att vara kring många människor, men jag gillar inte känslan av att ständigt vara i vägen. Jag gillar inte heller när jag börjar känna mig virrig, och ännu mindre när jag börjar tänka på vad andra måste tänka om mig då jag tittar runt omkring som en vilsen femåring. Jag vet att ingen bryr sig, men man blir ändå självmedveten. Bättre blir det inte av att jag fick en hostattack vid frysdiskarna.

Men nu är det över, i alla fall, och det känns riktigt skönt!
Frysen är full, kylskåpet är fullt (även nu efter att vi ätit middag), och skafferiet är fullt. Å andra sidan brukar det vara fullt då vi klämt in en massa plastlådor där för att ha någonting att lägga matrester i, så det i sig kanske inte säger så mycket. Men det som känns skönt är att vi (åtminstone jag) har en hel del matlagning att se fram emot. Det är så många som säger att de inte gillar att laga mat, men jag har fortfarande svårt att tro på det fullt ut. Jag tror snarare att man inte har motivation för att man själv känner att man inte har ork ("Jag kom precis hem från jobbet", etc.), men främst av allt tror jag att man hellre sätter sig vid datorn/TV:n och kör på någonting "mer bekvämt" för att man har den möjligheten. Man har möjlighet att inte behöva öra en ansträngning, så därför avstår man. Vad man glömmer bort är att matlagning blir vad man gör det till, precis som allting annat. Det känns även som att många tänker att det blir svårt att laga mat om man har småbarn i familjen utan att tänka på att många barn gärna hjälper till med sådant.

Precis som förra gången vi storhandlade valde vi att göra pizza till middag. Dock såg toppingen lite annorlunda ut (jag antar att intresseklubben antecknar?)

Okej, helt ärligt vet jag inte vad meningen med det här inlägget var; Vi säger att det handlar om att det är bra att storhandla och att laga mat. Om inte annat har ni fått mycket att läsa ;)

Sunset Park



Jag påbörjade den här boken för flera månader sedan, men med tanke på skolan har jag inte fått mycket tid till att läsa.
Men vad tyckte jag om den?

Det är svårt att säga.
Just berättelsen i sig börjar starkt, men fortsättningen blir allt svagare och slutet vänds för snabbt. Men stilistiken är häftigt konstruerat att man inte kan göra någonting annat än att förundrats över hur övergångarna gått till.

Historien börjar med 28-åriga Miles Heller, som 7 år tidigare hoppat av college och flyttat från hemstaden New York. Han kunde inte längre leva med de skuldkänslor som fanns kvar efter att han knuffat ut sin styvbror på gatan i samband med ett bråk; en knuff som orsakade att han blev påkörd, och dödad, av en bil.
Miles bröt, i samband med sin flykt, kontaken med alla han kände, och har under tiden flyttat runt till olika delar av USA. Just där historien började har Miles hunnit komma till Florida där han fotograferar övergivna hus; en konsekvens av ekonomin.
När han träffar 17-åriga Pilar förändras hans tillvaro på nytt; de förälskar sig i varandra, och för att undvika att hamna i fängelse för att ha haft sexuellt umgänge med en minderårig beger han återigen sig på flykt. Men den här gången till staden där allting började -- tillbaka till New York. Där tvingas han att konfronteras med sitt förflutna.

Den första delen av boken tar slut här; när Miles beger sig tillbaka till New York.
I den andra delen av boken får man följa ett antal personer som illegalt bosatt sig i ett hus i Sunset Park. Det är till detta hus Miles flyttar till då hans enda kontakt med sitt förflutna befinner sig där. Det är här berättelsen förlorar sin styrka som den hade i inledningen. Dels tappar man fokus från Miles, även om man det finns ett fåtal kapitel tillägnade hans perspektiv, men historien blir alltför kluven överhuvudtaget. Man får enbart läsa ett par kapitel om varje karaktär. Visserligen får man veta mycket om dem, och man lär sig att sympatisera med dem, men den ena historien lyfter fokus från den andra. Just den del av berättelsen som borde ha fått störst utrymme finns inte med; man får veta väldigt lite om Miles konfrontation med sina föräldrar, som båda befinner sig i staden för ovanlighetens skull. Man får läsa väldigt lite om Miles styvmor Willa som förlorat sin första make, och i senare hennes son.

Boken är dock inte tråkig att läsa.
Personligen tror jag att en anledning bakom det är att man får följa så många olika karaktärer. Ingen är lik den andra, och man känner lätt igen sig. Vissa av karaktärerna har dessutom oväntade sidor som är roliga att läsa om, men de hör inte ihop med grundhistorien. Det var det som fick mig att läsa vidare, och att inte få reda på någonting om konfrontationen var lite av en besvikelse.

Som nämnt innan hängde blev slutet alltför hastigt.
Ellen, konstnären som aldrig haft tur i kärlek, stöter på en gammal pojkvän från sina yngre dagar. De blir tillsammans igen, och vips är allting löst för hennes del.
Miles gör upp planer på att återgå till skolan då Pilar ska flytta till New York för att börja på college där efter att hon avslutat sina high school-studier.
Alice, som arbetar med en doktorsavhandling, börjar närma sig ett avslut på sin text. Hon har även börjat gå ner i vikt och en gång för alla gjort slut med sin verbalt misshandlande pojkvän.
Bing Nathan -- den ende person Miles hade kontakt med i New York under sju års tid -- har fått svar på sin fråga kring huruvida han är homosexuell eller inte; någonting han varit konfunderad över under en lång tid.
Allt verkar gå bra för dem när ytteligare en vändning sker, när allt börjar falla samman igen.

Just detta gör att man inte får ett klart avslut. Å ena sidan blir det enerverande då man vill veta hur det går för dem. Å andra sidan tror jag att det utgör ett bra stilmedel då ingenting egentligen tar slut. Livet fortsätter trots allt, och man är i ständig rörelse.

Så vad menar jag med den välkonstruerade stilistiken?
Merparten av boken är skriven utifrån tredjeperson ("han", "hon"), men vid ett par tillfällen växlas historien om för att berättas i "jag"-form. Vid ett tillfälle talar en karaktär till sig själv vilket gör att berättelsen skrivs utifrån ett "du"-perspektiv.
Dessutom finns det inga tydliga dialoger, och detta gör att berättartekniken blir mer drömlik, och precis som i drömmar kan vad som helst hända i boken.

*




Författare: Jag själv

Mina dikter är inte de bästa (!), men det känns ändå lite kul att skriva dikter igen. Om inte annat är det skönt att ha börjat med det igen -- mer än sällan har jag så pass många tankar, och känslor, att jag inte kan sortera dem. Dikter blir därför perfekt; hur abstrakt man än skriver kan man ändå sätta ord på hur man känner. Man kan rent utav sätta en viss ton.

My Cup of Tea




Jag är inte mycket av en tedrickare, men just nu är det svårt att klara sig utan det.
Jag gillar verkligen inte att vara förkyld...

Första vårdagen





De två översta bilderna var riktigt svårt att försöka få till, både när jag tog bilden och när jag redigerade den -- jag tänker skylla på vinden. Det är svårt att se (överhuvudtaget!) när det blåser så pass mycket att luggen hamnar framför ögonen trots att man har en keps på sig som ska hålla tillbaka håret

Nu är det officiellt vår!
Jag visste först inte om jag skulle vara glad över det eller inte, men det är svårt att inte gilla våren! Nu hoppas vi bara att snön inte kommer tillbaka i april -- snöälskare som snöhatare, ni alla håller väl ändå med om att det inte ska finnas ett tjockt lager snö på marken över påsk, eller hur? :)

Förkylning, Cosmonova och plugg

Det är det som beskriver min onsdag bäst.
Jag har åkt på en förkylning, och jag är säker på att det är samma förkylning syrran drabbades av för ett par dagar sedan. Hon verkar må bättre nu, så det kanske går över snabbt för mig också. Om inte kommer den här veckan bli en mardröm; jag har en hemtenta att lämna in nästa vecka. Som tur var ska den lämnas in på onsdagen istället för tisdagen; tro mig, med hemtentor är man glad över den extradagen man kan få. Vanligtvis skrivs hemtentor på en vecka. En dag extra må inte låta mycket, men ni har säkert varit med om det själva -- att ni suttit sista dagen och önskat att ni fått en extra dag.

Jag har i alla fall tittat igenom frågorna, och det känns... Det känns möjligt; det kommer bli svårt, men det känns inte som en omöjlig uppgift. Tentan består av 4 frågor, och under dessa finns a)- och b)-uppgifter där man redogör och analyserar. Det roliga är att det finns ett poängsystem också, och det hjälper lite när man ska skriva uppgifterna -- man vet hur stor fokus som ska läggas på dem.

Men åter till dagen; För första gången på -- jag vet inte hur länge -- åkte jag till Naturhistoriska Riksmuséet. Natta hade åkt i förväg för att hämta ut biljetter till Cosmonova-filmen vi skulle titta på, men hon kom för att möta mig vid tunnelbanan (för er som inte vet ligger muséet några hundra meter bort från skolan). Jag måste då säga att Cosmonova är bland det häftigaste man kan uppleva då filmduken täcker väggar och tak, men utöver detta visades filmen i 3D. Jag måste erkänna att det var bland det konstigaste jag varit med om, men det var konstigt på ett bra sätt :)

Okej, för att inte dra ut allt för mycket på det; jag och Natta åt lunch tillsammans, jag kom hem, och det är allt... Jag var så trött när jag kom hem att jag inte orkade med någonting. Dock fick jag för mig att ta två stora diskar och att springa till grovsoprummet vid port 13-15 (vi bor vid port 3) i tre omgångar för att slänga en del sopor. Det är otroligt vad musik kan göra ;)

Nej, nu borde jag gå och plugga.
Men jag orkar inte

Redigeringsprogram

Jag har fått en del frågor om vad jag använder för redigeringsprogram, så jag tänkte ta upp dem

-Jag använder mig främst av Picasa 3 som man kan ladda ner gratis via Google

-De senaste dagarna har jag även använt mig av Pixlr-o-Matic för att lägga till vissa effekter som lyfter bilder och för att ändra på bildens färger. (Jag använder mig därefter av Picasa 3 för att lyfta upp dessa färger samt kontraster).
Pixlr-o-Matic är även det gratis, men det är ett "online-program" så man kan inte ladda ner det.

Tyvärr hittade jag inte orginalbilden (inte så konstigt med tanke på att jag inte sparar mina bilder), men til vänster visas i alla fall en Picasa-redigerad bild, och till höger har jag kompleterat med Pixl-o-Matic

-Det sista programmet använder jag inte alls mycket; de andra två programmen arbetar med hela bilden, men om det är detaljer jag vill ändra på, eller om jag vill ge bilden mer naturliga effekter (exempelvis lägga om ljuset), använder jag mig av adobe Photoshop Elements 8.0. Självklart är det inte gratis, och jag köpte det för 1 000 kronor för ca 1½ år sedan. Det är lite mycket pengar för ett program jag använder så pass sällan, men jag måste erkänna att jag känner att det var värt det :)

Återigen var det här den enda versionen av bilden jag kunde hitta, men ni själva kanske ser att ljuset inte faller in helt naturligt (jag beskar bilden lite efter att ha lagt till ljuseffekten, men den ger ett ovalt sken, och det är det som orsakar de mörka hörnen)

Lite för kul








Jag måste sluta överredigera mina bilder, men det är så kul nu när jag fått nys om ett "nytt" program man kan använda sig av. Å ena sidan förstör man orginalbilden genom att redigera dem som jag gjort, men å andra sidan blir de så mycket finare.

Borttappad röst

Det känns som att någon har försökt slipa min hals med grovt sandpapper.
Det är en jättehärlig känsla, det -- framför allt när det hindrar en från att äta, då man inte kan svälja, och från att åka till skolan då man inte kan prata. Men jag har lovat mig själv en sak -- med tanke på att solen är framme ska jag ta en promenad. Vi får visserligen se hur lång den blir; jag räknar inte en promenad som en promenad om den inte varar i minst en timme; tre kvart om i "speciella" fall (när det är -15 grader utomhus, till exempel). Saken är bara den att jag vill äta först då jag inte gjort det. Ni kan nog tänka er hur hungrig jag är, så varför har jag inte ätit? För att jag inte kan svälja.
Så hur ska jag kunna äta?
Jag har ingen som helst aning. Jag ska fixa i ordning lite te, och hoppas på att det hjälper. Om inte... Tja, det kommer bli en irriterande dag.

Idag är det också fettisdagen!
Jag vet inte om jag ska vara glad eller inte; å ena sidan är semlor goda. Å andra sidan kan jag inte äta mandelmassan. Det finns semlor utan mandelmassa, men de innehåller smörkräm. Jag skulle kunna göra egna, men man får inte "semel-känslan" när man bara har grädda och bröd. Jag vet, jag vet; jag är jobbig som tänker så. Men någonting som gör mig glad är att det är internationella pankaksdagen. Det kan jag äta, och det kan jag äta mycket av. Frågan är bara om man kan äta det lite senare idag ;)

Plugg som väntar

Jag klarade inte av att läsa allt igår, men jag tror inte att det ska vara någon större fara; jag har drygt 100 sidor kvar, och helst ska jag ha läst dessa sidor till i morgon. Lägg märke till att jag skriver "helst"; jag har tittat på diskussionsfrågorna som vi ska diskutera under morgondagens seminarium, och det är inget som får mig att känna att jag inte har någonting att tillföra. Å andra sidan kände jag samma sak förra veckan, och då kunde jag inte säga någonting.

Nej, jag ska sätta mig ner och försöka läsa böckerna. Bara för att det inte nödvändigtvis behövs betyder det inte att det är någonting jag bör strunta i. Det är verkligen i dessa lägen jag önskar att jag hade lov...

Apropå lov; hur många av er har sportlov nu, eller som precis haft lov?

Bra start


Det var ett tag sedan jag fick en bra start på veckan.
Min hals gör lite ondare idag, men om det betyder att den är på väg att bli bättre är det bara bra. Dessutom är det det enda som är det dåliga med den här dagen; solen har varit framme, så jag valde att ta med mig kameran ut på en promenad. Resultatet ser ni ovan :)

Det bästa av allt är dock att mitt favoritpar är tillbaka; jag har inte sett dem på ett tag, men nu sitter dem...okej, de satt; de flög precis i väg -- på taket. För er som inte vet det består mitt favoritpar av två duvor. Jag kan inte med säkerhet säga att det är samma duvor jag ser; det är bara en känsla jag har, så jag utgår från att det är samma duvor. De är så söta när de lutar sina huvuden mot varandra.

Hur har er måndag varit?

In reality I live


I had a dream,
that dream was taken from me
All that is left
is reality;
In reality I live

Jag vet inte varför, men tidigare idag fick jag för mig att sätta mig ner och skriva.
Det slutade med att jag ritade ett flertal ögon istället.
Det var först på kvällen jag fick för mig att skriva dessa rader.

Jag är inte bra på att skriva dikter, men en del av mig har alltid gillat att göra det. Till och med när jag var yngre försökte jag mig på det, men jag gav upp rätt snabbt då jag hade fått lära mig att dikter måste rimma. Det var nog först under högstadiet som jag började få intresset tillbaka; det var då jag började inse att dikter handlar mer om att uttrycka sig med så få ord som möjligt eller med så många bilder som möjligt.

Själv gillar jag att skriva så få rader som möjligt

Jag borde plugga...



...men det tar tyvärr emot. Jag har dock lovat mig själv att sätta mig ner och läsa så fort jag är klar.
Frågan är bara vad det innebär att vara klar; jag vill så gärna leka med fler bilder -- redigera dem för att få fram den känslan jag var ute efter från första början. Bilden ovan togs i våras (när annars?), men det är först nu jag känner att jag fått fram den känslan jag ville få fram då, och självklart känner jag likadant med så många andra bilder jag tagit. Men jag kanske borde ta en paus och satsa mer på kommande bilder.

Jisses, vad jag längtar till våren nu!

Med lite hjälp


Gammal bild från förra sommaren, men med en ny redigering.
Jag är så glad över att jag fick hjälp så pass snabbt; jag skrev i går om att jag gärna ville kunna ge bilderna en gammal/utnött/vintage look, och hjälpen kom idag från en kär familjevän -- Micke BQ

Ett tips till er alla som inte kan få nog av att titta på fina bilder; kika in och se de bilder han själv tagit :)

Före och efter


Varför ska man alltid bli sugen på sådant man vet att man inte får äta?

Jag har börjat få bättre häng på mitt redigeringsprogram; vanligtvis använder jag mig av Picasa 3, men jag skaffade Photoshop Elements 8.0 för ett bra tag sedan som jag börjat lista ut i allt större grad nu. Jag undrar bara hur man kan få en bild att se gammal/utnött ut...

Ingen av er råkar veta hur man får fram den effekten med PSE?

Biltema

Okej, jag och syrran var inte där särskilt länge. Syrran skulle bara köpa en ny säkring till bilen, men den enkla bilturen blev litet av ett äventyr. Framför allt när vi stannade till vid en mack för att där inte kunna få igång bilen igen. Vi blev fast där ett tag när vi försökte få tag i någon som kunde hjälpa oss med att bogsera bilen, och när vi väl fick hjälp av en kompis blev vi först tvungna att ta oss hem hit för att hämta bogseringslina. Vi upptäckte sedan att vår kompis' bil inte hade en ögla att fästa linan i, så han blev illa tvungen att byta bil.
Vi kom tillbaka till macken, och det var inga problem med att få den bogserad. Dock upptäckte vi att batteriet i syrrans bil höll på att ta slut, vilket gjorde att hon inte kunde torka av rutan. Det blev lite av ett måste då snön vräkte ner. Vi stannade till på en parkering, vår kompis drog fram startkablar...och självklart fungerar syrrans bil igen. Vi trodde först att det var problem med startmotorn, men så var det tydligen inte.

Jag är ledsen att det blev rörigt med min förklaring, men det blev en hel del åkande fram- och tillbaka. Jag skulle kunna formulera mig mer detaljerat, och betydligt bättre, men jag känner på mig att ni inte vill läsa en roman om det. Därför fick ni en novell.

Just nu tittar jag på Melodifestivalen. Precis som för två veckor sedan vet jag inte riktigt varför; det må vara bättre än förra året, men det finns fortfarande låtar och framföranade som är allt annat än bra. Jag vet att jag inte skulle göra det bättre, så jag kanske är fel person att bedöma. Å andra sidan ställer jag inte upp...

Vad har ni för tankar om Melodifestivalen (hittills)?

"Vad vill du bli när du blir stor?"

När man var liten kunde man bli vad som helst.
Det var tillåtet då.
Man kunde säga mer eller mindre vad som helst utan att bli ifrågasatt. Jag antar att det handlar mycket om vetskapen om att drömmen kommer att förändras i takt med att man växer upp har med saken att göra. När man blir äldre kan man trots allt bli påpekad hur ouppnåeligt ens dröm är och att man måste tänka mer realistiskt.
Det är det jag saknar från när jag var liten; att kunna ha drömmar utan att få de ifrågasatta.

Jag har spenderat mycket tid med att försöka lista ut vem jag är. Jag har gjort ett par amatörtester via Internet för att se om någonting stämmer in på mig, men än så länge kan jag bara säga att jag är en pingvin. Jag har försökt lista ut vilka yrken som skulle passa min personlighet bäst, och återigen har jag vänt mig till tester över Internet. Flera resultat har inkluderat lärare (främst i språk och religion), men det är inte jag. Jag funderade ett tag på att bli lärare, men det var främst för att många sade att jag borde bli det, att det skulle passa mig, men det handlade också om att det var realistiskt att jag skulle bli det mer än någonting annat. Men när jag skulle söka till universitetet kände jag bara "Nej. Nejnejnejnejnejnejnejnej".
På senare tid har jag fått höra att jag borde bli socionom, men även där tar det emot för mig. Jag har inget emot socionomer, och jag har definitivt ingenting emot lärare, men ska jag göra någonting med mitt liv vill jag känna att det är mitt liv jag lever och inte någon annans; just när det gäller (fasta) yrken vill jag kunna känna att det sker mer på mina egna villkor än någon annans.

Det är just det som fått mig att inse en sak.
Nu handlar det inte längre om vad jag vill bli, utan om vad jag får bli.
Det handlar inte om att jag ska få jaga min dröm, att eventuellt få visa vad jag faktiskt går för -- det handlar mer om att hålla fast mig på jorden och bli någon som är...tja, medioker. Hur kan man ge sitt allt om passionen saknas? Visserligen är detta rätt långsökt, och det byter ämnet, men det får mig att tänka på jantelagarna; att man inte ska visa sig bättre än någon annan.

Men det var inte det som var meningen med det här inlägget (inte för att jag vet vad jag menar med det här inlägget överhuvudtaget). Det är bara det att jag förundras över hur begränsad ens möjligheter är när det kommer till kritan. Så har det i alla fall varit för mig, men det kanske är annorlunde för er (det är det jag hoppas på).
Jag har fått höra att jag använder mig mer av ett logiskt tänkande för att jag har bra sifferminne (det är också det sifferminnet som fått vissa att kalla mig aspergisk trots att jag inte har Asperger), men man glömmer bort att jag utrycker mig bäst genom estetiken. Jag vet inte hur man spelar några instrument, men det händer att jag "leker med" min syrran gitarr flera timmar utan att tänka på det.
Jag vet inte hur man dansar, och jag är definitivt inte tillräckligt vig för att klara av det, men jag gör det ändå så fort jag lyssnar på musik.
Rita kan jag inte heller göra, men jag ritar ofta ögon, och annat smått som ploppar upp i min skalle.
Skriver gör jag varje dag, och nu tänker jag inte bara på bloggen eller andra sociala medier.
Fotograferar gör jag också.
Agerar... Det är lite svårt att agera i det dagliga livet, men det händer att jag brer på vissa känslointryck. Inte minst när det gäller glädje.

Där har vi mig; där har vi den jag är, och det vet jag ju mycket väl. Det har jag gjort ett bra tag också!
Men ändå är det logisk jag ska vara.

Hur ska man veta vem man vill bli/vem man vill vara när det i slutändan handlar om vem man får vara?

Five Minute Art



...Om det nu är det man vill kalla det.

Nej, nu bär det av till biltema. Vad vi ska göra där... Tja, det får ni helt enkelt reda på senare :)

Jag hoppas att ni får en bra lördag!

*



Ett av mina favoritcitat,
från en av mina favoritförfattare,
ur en av de finaste böckerna jag läst;
"David Copperfield"

(min bild, dock -- jag ville bara påpeka det)


Just nu...



Det här är den enda musikalen som inte ger mig "feel-good"-känslan, men den tillhör en av mina favoritfilmer

Jag gillar inte SL

Jag blev, minst sagt, förbannad tidigare idag!
Jag blev inte så pass ursinnig att jag började gråta, men det var på gränsen. Jag missade två föreläsningar som jag hade behövt gå på p.g.a. det. Visserligen gjorde jag också ett val, men det är en annan femma...

När jag kom fram till Stockholms central med pendeltåget var det bara för mig att byta till tunnelbanan. Det är inga svårigheter med det; det gör jag flera gånger i veckan. Vad jag inte räknade med var att jag blev tvungen att vänta i 16 minuter på nästa tåg. Jag har aldrig varit med om den typen av väntetid på en tunnelbana; det längsta innan var tio minuter, och det var under en helg -- inte mitt i lunchrusningen!
Jag räknade ut att jag skulle bli lite sen till föreläsningen, men jag räknade också ut att det inte skulle bli någon större fara med det om jag skyndade mig. När tåget väl rullar in på perrongen ropar man ut att det är stopp mellan Östermalms torg och Stadion (två stationer man passerar innan man kommer till Universitetet) p.g.a. ett växelfel. Tåget skulle därför byta linje och stanna till vad Karlaplan där man skulle byta till ersättningsbuss. Där har vi den andra anledningen till varför jag blev irriterad; dels var det väntetiden på tåget (och den typ av väntetid skulle fortsätta; det må inte verka mycket med en kvart, men när man hamnar mitt i lunchrusningen blir det oerhört mycket -- inte minst då människor försöker pressa sig in i tågvagnarna för att hinna i tid), men främst var det den bristande informationen; det var tågföraren som ropade ut "stoppet" när vi väl var på tåget.

När tåget rullade in på Karlaplan visade det sig att ersättningsbussarna enbart gick till Stadion. Jag skulle alltså där bli tvungen att återigen byta till tunnelbanan för att kunna åka vidare. Förseningen på knappa fem minuter blev där försening på...det hade säkert kunnat bli över en halvtimme -- dels var det bytena som skulle ställa till det, men att komma på första bussen när jag var seg på att komma ut ur tåget... Ni kan nog själva räkna ut oddsen på det.
Det var det här jag menade med att jag själv gjorde ett val; Jag valde att åka tillbaka till Centralen för att där byta tillbaka till pendeltåget och åka hem.

Så mycket för att vilja komma till skolan

Torsdag

Jag har inte skrivit någonting på hela dagen, och ändå har ni varit fler som kikat in här idag än tidigare i veckan. Ni som besöker min blogg dagligen må inte vara många, men ni är banne mig underbara! :)

Tidigare under kvällen åkte jag in till skolan. Eller kväll och kväll, jag åkte hemifrån runt fyratiden och kom fram till skolan en dryg timme senare. Resan dit var långt ifrån den roligaste; att tåget först var försenat 3 minuter var ingen fara, att det rörde sig lite segt efter att ha lämnat Älvsjö var inte heller några problem. När vi däremot stannade vid Stockholm Södra blev det rätt enerverat. Det tog ett litet tag för mig att inse att jag kunde ta en promenad till Mariatorgets t-banestation från pendeln, och för att därmed kunna åka direkt till skolan. Det var tur att jag kom på det till sist -- tåget skulle nämligen stå kvar vid perrongen ytterligare 11 minuter.

Efter att ha gått ca 500 meter i rask takt (iförd klackskor -- visserligen var det kilklackar så det kunde ha varit värre) till tunnelbanan, och efter att ha åkt rulltrappa ner till perongen, var det bara att springa för att hinna med tåget som precis rullat in. Att vänta på nästa tåg var inget alternativ för mig. Dels väntade några vänner från kursen på mig, och dels orkade jag själv inte vänta på nästa tåg som skulle komma en kvart senare.

Allt gick bra i alla fall. Det värsta med resan var trots allt att det kändes så enerverande att inte veta vad man skulle göra, inte minst när jag satt på pendeltåget vid Söder. Även när jag kommit på tunnelbanan fann jag ingen ro; tåget rörde sig långsamt framåt, och det sista man vill är att bli överdrivet medveten om hur smala tunnlarna faktiskt är, och att man inte kan ta sig ut om tåget skulle stanna/fastna. Det är åtminstone det sista jag vill, men å andra sidan lider jag av klaustrofobi.


Kvällen spenderades som sagt på skolan tillsammans med några vänner från kursen; den förening vi tillhör annordnade en pubkväll på en av skolrestaurangerna som innefattade öl för 30 kronor, vin för 25 kronor glaset och cider för... Jag vet inte hur "mycket" det kostade, men det är definitivt billigare än att gå till en krog.
Så, det är det som hänt mig idag.
Det, och att jag nu sitter och letar efter några jobbannonser på Platsbanken och att jag, efter att ha sållat bort arbeten med krav på körkort, sett flera annonser där man söker taxiförare. Ska man tolka det som att man inte behöver körkort för att köra taxi?

God natt på er!

Jag gillar vintern -- faktiskt!

...men jisses vad jag längtar till sommaren!
Jag vet inte varför jag fick för mig att titta igenom gamla bilder från förra sommaren. Jag vet inte varför jag fick för mig att det vore en bra idé att göra det flera gånger om. Det är inte värmen jag saknar, eller att kunna bada (jag badar hellre än att sola, men å andra sidan gick jag på simning en gång i tiden)... Att grilla med vänner är alltid kul, men det är inget jag kan styra över då jag inte har en egen grill (även om jag hade det tror jag att det är olagligt att grilla i en lägenhet). Min födelsedag ser jag alltid fram emot för att jag är så pass egenkär, men det är inte det jag längtar till. Jag saknar kvällspromenaderna; jag saknar att kunna gå ut klockan nio på kvällen. Jag saknar känslan av den ljumma luften och jag saknar att kunna se solen gå ner. Jag har fyra olika platser att gå till i dessa lägen; fyra olika platser där jag kan blicka ut över en sjö (en och samma sjö, faktiskt). Det må vara lite av en klyscha att blicka ut över en sjö vid solnedgång, men det finns en anledning till varför det är så :)


Vad saknar ni mest med sommaren?

Att orka, eller inte orka -- det är frågan

Sociologi är en rolig kurs, och den kan bli rätt flummig då man kan börja prata om allt mellan himmel och jord så fort man ska diskutera ämnet, men det är också det som gör det så svårt. Inte minst när man ska läsa om x antal olika teorier som x antal människor haft. Med tanke på hur mycket man ska läsa blir det ännu värre. Just den delkurs vi håller på med nu har pågått i mindre än en månad och under den tiden har vi (det är i alla fall meningen att vi ska ha gjort det) läst ca 600 sidor. Det i sig kan vara en hel del, men när man talar om akademiska texter blir det ännu värre. Många tycker att jag använder många "stora" ord (jag har rent utav blivit kallad "ordbok"), men jag känner mig som 11 år igen när jag läser dessa texter. Meningarna blir så långa, förklaringarna är konstigt formulerade, om de ens finns (man försöker trycka in så många komplicerade ord som möjligt till den punkt att man behöver stycka upp meningen i 15 delar för att ha någon möjlighet att förstå) och man blir överöst med teorier. Man hinner knappt andas ut innan man fått ytterligare 100 sidor att läsa.

Nej, jag längtar till nästa vecka. Visserligen kommer vi ha en hemtenta att arbeta på, och jag kommer självklart bli stressad över det, men det blir inte samma läshets. Istället blir det en skrivhets. Jag undrar vilket som är sämre av de två; å ena sidan drabbas jag lätt av skrivkramp, men å andra sidan har jag över 200 sidor att läsa ikapp och jag ska helst vara klar till i morgon. Det är alltid lika trevligt att stressläsa.

Det är verkligen i dessa lägen jag önskar att vi hade sportlov...

Love Songs


Reign of Love -- Coldplay

Mona Lisa (When The World Falls Down) -- The All - American Rejects

Heartbeats -- José Gonzalez

This = Love -- The Script

Hey There Delilah -- Plain White T's

Chasing Cars -- Snow Patrol

Everything -- Lifehouse

If It Kills Me -- Jason Mraz

Open Your Eyes -- Andrew Belle

Thinking About You -- Big Scary

What do you got -- Bon Jovi

Where We Gonna Go From Here -- Mat Kearney

Daydreamer -- Adele

A Thousand Years -- Christina Perri

Slow Dancing In A Burning Room -- John Mayer

I See You -- Leona Lewis

Girl Of My Dreams -- Caleb McGinn

You Found Me -- Kelly Clarkson

Vilken låt har jag missat? ^^

Alla Hjärtans Dag

Jag tycker inte att man ska ha en dag på året där man älskar någon lite mer än vanligt, men jag gillar att det finns en dag som är tillägnad alla de man älskar. Lägg märke till att jag skriver "alla" -- man kan älska mer än en person, det bör man rent utav göra, och Alla Hjärtans Dag känns som en dag där man hyllar de man älskar. Man hyllar kärleken. Det är lite som Mors- och Fars dag; man ska inte älska sina föräldrar lite mer under dessa dagar, men de påminner en om att man ska ta vara på sina föräldrar medan man fortfarande har den möjligheten.
Jag har inte gjort mycket själv för att sprida kärlek (inte än, i alla fall), men jag har försökt sprida ett par leenden. Det är mer glädje än kärlek, men samtidigt kan man inte förneka att glädje är kärlek :)

Vad har ni gjort för att sprida lite kärlek?



Måndag

Vad är det med mig och dåliga måndagar nuför tiden?
Jag hade hoppats på att kunna plugga idag, men jag har haft så ont i ryggen under dagen att jag inte kunnat fokusera på någonting annat än det. Det roliga är att jag inte vet vad jag gjort; jag måste ha sovit konstigt i natt, men kan man verkligen sova så pass konstigt att man inte ens kan sätta sig upp? Nej, jag ska sluta prata om min rygg -- jag har redan fått det påpekat att jag måste sluta vara självömkande. Jag har också fått det påpekat att jag inte är en pensionär, vilket (i korta drag) betyder att jag inte kan ha ont i ryggen. Å andra sidan vet jag att det inte är stortån jag har ont i...

Men dagen har inte gått till spillo. Inte helt.
Å ena sidan tog jag mig inte ut idag, trots att solen sken, men jag lyckades titta på en dokumentär och intervjuer med hjälp av YouTube. Just intervjun jag tittade på var intressant. Om ni känner till The Manson Family känner ni säkert till Susan Atkins. För er som inte gör det:
-The Manson Family var en kult i 60-talets USA. Charles Manson var grundaren och han lyckades använda sin karisma för att få med sig anhängare. En hel del droger fanns med i bilden -- främst LSD -- och med hjälp av detta samt total isolation från omvärlden ("Familjen" höll till på en ranch mitt ute i ingenstans, en bit bort från civilisationen) gjorde att anhängarna blev mer eller mindre besatta av honom. De var avskurna från verkligheten, de tog droger i höga mängder och den enda som var klar var Manson -- en liten man som senare ristade in ett hakkors i sin egen panna.
1969 övertalade Manson 4 av sina anhängare att begå mord, som beskrivits som så pass hemska att man inte ens vill göra en skräckfilm om det. En av dessa personer var Susan Atkins, och det var hon som ringde polisen för att berätta om morden. Man kan inte berätta om "familjen" i korta drag, så läs istället om det så fort ni får chansen om ni vill veta mer.

Det hela slutade med att alla -- de anhängare som begick morden och Manson själv -- dömdes till livstid i fängelse. Intervjun med Atkins sker alltså på det kvinnofängelse hon avtjänade sitt straff. Det var en del saker jag störde mig på i det hon sade i intervjun; hon hade nyligen omvänt sig till kristendomen och pratade mycket om högre makter, som Gud. Hon tog avstånd från det hon gjorde genom att prata om att det var en högre makt som styrde henne, men man såg också hur mycket hon plågades av minnena och av att hon, under mordnatten, inte kände någonting för kvinnan som bad för, inte enbart sitt eget liv, men också för sitt ofödda barns liv. Hon pratade också om konsekvenserna av LSD:n och att hon kom allt längre bort från verkligheten ju mer hon missbrukade.

Just det här fallet har fått mig att tänka; Hur dömer man en person "rättvist" om denne varit med om någonting sådant här? Hur dömer man en person som mördade kallblodigt, men som gjorde det till konsekvens av total isolering från civilisation och till konsekvens av hjärntvätt av en rasistisk man som påstod sig vara Guds redskap, som påstod att morden var tvungna att begås?

Är det en person man rent utav kan förlåta trots dådet?

Utmaning


Är ni sugna på en utmaning?
I sådana fall har jag en åt er -- en bra, en!
Det är väldigt lätt att ge sig på den; allt som krävs är Internet-uppkoppling

1. Gå in på Google
2. Skriv in "Baby Harp Seal" i sökmotorn
3. Försök att inte le
4. Skriv gärna en kommentar om hur det gick :)

1 bild 2 redigeringar



Jag har så många idéer för vad jag vill fotografera. Det finns bara ett problem -- jag har ingen studio. Å andra sidan behöver man ingen studio för att kunna ta bra bilder; ibland kan det vara bättre att inte ha några förväntningar.

Jag är inte fullt förtjust i bilden, även om jag föredrar den andra redigeringen, men man måste vara nöjd ändå. Om man inte lyckas har man förhoppningsvis lärt sig någonting

Söndag

Jag vet inte vad som känns konstigast (är det ett ord?); att det redan är söndag och att vi snart kommit halvvägs genom februari -- herregud, det är snart vår! -- eller att Whitney Houston har dött. Jag vet hur det ser ut när man placerar dessa bredvid varandra, men båda känns lika overkliga. Det ena kan förklaras med att jag spenderat så mycket tid med skolarbete att jag inte märkt av hur snabbt tiden faktiskt går, och det andra... Vad kan jag säga? Visst, Whitney Houston är inte känd för att vara den nyktraste personen, men verkligheten kommer ändå som ett kraftigt slag -- det är i dessa lägen det blir som tydligast att dåliga val får konsekvenser.
Nej, jag ska inte älta kring det nu; det har de flesta redan gjort, och det finns inget mer jag tänker (kan) tillägga.

Bara för att byta ämne helt och hållet; Jag kom iväg på en promenad idag. Det må inte säga er någonting, men för mig betyder det en hel del. Jag älskar att sätta på musik och att gå ut så fort solen kikar fram, och det är någonting jag inte kunnat göra på över en vecka. Visst försvann min energi när jag kom hem, men om jag ska vara helt ärlig tappar jag hellre energi efter en promenad än att förlora energi då jag inte håller mig aktiv :)

Nej, nu ska jag sätta mig ner och redigera bilder (okej, det blev bara en) från dagen

Städ och plugg

Bortsett från plugg, men jag ska sätta mig ner med näsan i skolböckerna senare ikväll. Om jag inte skjuter på det tills i morgon; jag har trots allt ett par (!) tidningar att gå igenom. Jag har inte orkat läsa för fem öre under den här veckan, men nu börjar jag få lite mer energi. Det kan man se på lägenheten -- det har inte varit så här rent på ett bra tag. Visserligen hittade jag moppen förra veckan, och det har underlättat en hel del. Japp, jag spenderar denna lördagkväll med att skriva om moppar.

Det var inte meningen att jag skulle ta hand om hela städningen, men det var så det blev. Jag vet inte om jag är glad över det eller inte; det var inte vidare kul efteråt då mitt illamående gjorde sig påmind (minst sagt), men det är otroligt skönt att ha fått allting gjort. Vad som är ännu skönare är att jag lyckats få bort en del från mitt skrivbord. Om jag blir klar med alla tidningarna (det hoppas jag; jag har trots allt tittat på nyheterna som en frenetisk idiot under veckan) finns det inga tvivel om att jag kommer kunna hålla bordet i det skicket. Nästa steg är att ta i tu med bokhyllan; jag gjorde en stor utresning bland böcker för ett par år sedan, och jag känner att det är dags igen. Dels har jag knappt plats för de böcker jag redan har, men jag vill också kunna fylla på med ett gäng. Det är så många böcker jag vill läsa, som jag vill köpa, och det är inte bara bristen på pengar som gör det svårt för mig. Jag känner också att det är flera böcker bland hyllorna som jag aldrig kommer läsa. Det är det som är det svåra med ungdomsböcker -- med tiden inser man att de inte är så bra som man först tyckte, och man börjar inse att det finns bättre böcker att läsa. Det roliga är att jag börjat fatta intresse för en del böcker jag stött på under skolgången -- det finns en kursbok från den förra kursen jag läste som jag tvivlar på att jag kommer sälja just för att den är så pass intressant (resten kan jag sälja rakt av).

Innan jag börjar babbla vidare om böcker... Nej, jag tror inte jag kan göra det.
Jag hoppas att ni är tillräckligt vana vid mig att ni känner till min kärlek till böcker. Det är verkligen någonting jag inte kan få nog av, och det är synd att jag inte hinner läsa på samma sätt som tidigare. Det är så mycket som ska läsas till kursen att man inte hinner läsa någonting annat än den givna litteraturen. Böckerna är oerhört intressanta, jag ska inte påstå någonting annat, men det skulle vara skönt att kunna sätta sig ner med en skönlitteratur och bara fantisera mig bort. Jag påbörjade en bok förra oktober som jag fortfarande inte hunnit läsa ut, och det kommer jag inte hinna med på ett tag heller då jag ska försöka läsa i kapp det jag inte orkat läsa under veckan (bara i en bok är det närmre 100 sidor som ska läsas, i en annan är det 50, i en tredje har jag ingen aning om då jag varit för rädd för att kolla och utöver detta ska jag läsa ut en hel bok tills på onsdag -- en bok jag inte ännu har).


Jag kanske inte ska skjuta upp läxorna, vid närmre eftertanke...

Tips till er som vill/ska studera på universitet -- bli inte sjuka!

Bloppis?

Jag funderar på att dra i gång en bloppis, men då är frågan dels hur det går till (nu tänker jag på betalningen; hur kan jag vara säker på att det sker en betalning om jag skickar saker via posten, och att någon inte lurar mig genom att påstå att paketet aldrig kommit fram trots att det gjorde det?) och -- den viktigaste -- är det någonting ni är intresserade av? Det är främst böcker jag hade tänkt sälja (jag behöver lite mer utrymme i bokhyllan), men det finns någon parfym och... Jag tänkte precis skriva kläder, men det gör det inte.

Men åter till frågan; Är det någonting ni är intresserade av?

Ett glas rött

På något plan känner jag ändå att jag kan unna mig själv någonting, om man bortser från glassen med chokladsåsen vill säga. Det är så kul; när jag var liten och provsmakade vin -- lite på tungan bara, mer fick jag inte -- lovade jag mig själv att aldrig dricka det då jag tyckte att det var vidrigt (det är lite otroligt hur mycket jag kommer ihåg från när jag var liten). Nu kan jag inte få nog av det. Jag insåg hur det där lät; jag dricker sällan mer än ett, två glas i veckan, men jag kan inte få nog av smaken. Det här betyder dock inte att jag uppmuntrar er som är yngre till att dricka -- ha i åtanke att jag är 20 år gammal, att jag själv får köpa vin, och att jag fortfarande satsar på att aldrig bli full (än så länge går det riktigt bra). Jag ville bara påpeka det. Framför allt med tanke på att det finns så många som råkar illa ut när de är fulla. Inte minst när det gäller 15-, 16-åringar som varit på fest och som ska, på ett eller annat sätt, försöka ta sig hem. Innan jag hoppar vidare till nästa ämne; Om ni någonsin blir fulla på en hemmafest och ska ta er hem -- ring till era föräldrar. De kommer bli arga och besvikna, det är jag säker på, men jag är fullt lika säker på att de kommer bli minst lika lättade över att ni hör av er istället för att själva ta er hem.

Den här dagen var lika produktiv som i går. Egentligen var jag mer produktiv i går; då kunde jag ta mig ut tillräckligt snabbt för att hämta ut ett paket hos Posten (som tur är ligger posten 100 meter ifrån mig, om ens det). Idag har jag bara suttit som en idiot framför TV:n och längtat efter att kunna ta mig ut. Solen låg på under eftermiddagen, och det såg så härligt ut!
En sak som är bra är i alla fall att jag är på bättringsvägen. Det känns som det, i alla fall. Jag har varit lite mer kvicktänkt idag, om man jämför med hur det varit tidigare i veckan, men det är fortfarande inte helt bra. Jag mår fortfarande illa. Det värsta må ha lagt sig, men det betyder inte att det inte är tillräckligt. Men jag ska inte klaga; jag är bara glad över att jag inte växlar från att vara varm och svettig till att vara så frusen att inte ens min tjockstickade poncho räcker för att hålla mig varm. Bara för det blev jag frusen och ska hämta ponchon...

Jag hoppas att ni har (haft) en bättre fredag än mig!

Upprepad historia?

Jag kan inte sluta jämföra det som sker i Syrien just nu med det som ägde rum i Rwanda för snart 18 år sedan.
Visserligen dog fler i Rwanda under kortare tid.
Visserligen byggde inbördeskriget i Rwanda på en etnisk utresning mer än att döda personer som inte gillar regimen. I Rwanda fanns det inte ens någon konkret regim.

Så på vilka sätt jämför jag dessa situationer med varandra?
Ropen på hjälp, och bristen på den. FN-soldater fanns i Rwanda, men det var inte mycket de kunde göra för att skydda människorna. De fick inte avfyra sina vapen, vilket i sig är bra, men detta kunde såklart utnyttjas. I Syrien finns inga FN-soldater, och FN kommer inte kunna ingripa då Ryssland och Kina lagt in sina veton (det är någonting som är riktigt dumt för FN:s säkerhetsråd; det räcker med att en av de fem länderna lägger in ett veto mot ett förslag för att det inte ska gå igenom).

Jag vet att jag blir alldeles politisk och tråkig nu, men om det är någonting jag är rädd för så är det att historien upprepar sig själv. I alla fall i vissa avseenden. Det är inte heller första gången sedan -94 som man sett videoklipp där människor vädjar om hjälp. Jag vet inte hur det är för er del, men för mig... Det tar verkligen kol på mig. Det är så lätt att, under dagarna, ignorera det för att man själv ska kunna fungera -- för att man själv ska kunna ta sig igenom dagen. Men jag kan inte göra någonting annat än att tänka på det. Jag kan inte heller sluta tänka på vad som kan hända om Västvärlden bestämmer sig för att hjälpa till genom att skicka in soldater eller genom att bistå med andra militära medel. För det är just det en befolkning som redan förlorat x antal tusen människor -- handgranater för att kunna döda fler.

Det värsta är dock känslan av att det inte finns några sätt att hjälpa till

*



Så sant

*



För mig är det snarare: Whenever I'm feeling sick, I just stop feeling sick, and go to bed instead
(För Ellen DeGeneres: Whenever I'm feeling sick, I just stop feeling sick, and start dancing instead)

Hur skulle ni avsluta meningen?
"Whenever I'm feeling sick, I just stop feeling sick, and..."

Reign of Love



Jag har lyssnat på en hel del musik de senaste dagarna, men på något sätt återkommer jag alltid till den här låten.

Reign of Love -- Coldplay
Den här utgör den andra delen av Lovers In Japan/Reign of Love -- ni kan lyssna på hela låten här, men det är just den här delen som lämnat avtryck

Bättre? Sämre?

Jag har faktiskt ingen aning; å ena sidan har jag inte lika hög feber som i går, och jag orkar med mer, men jag mår också mer illa och är tröttare. Frågan är bara hur jag kommer må i morgon; i tisdags missade jag en föreläsning för att jag kände mig så pass dålig. Idag missar jag ett seminarium (missade; det slutade precis), och det skulle vara allt annat än bra om jag missade morgondagens föreläsning. Å andra sidan vore det inte heller bra om jag börjar känna mig...låt oss säga akut illamående -- mitt under föreläsningen. Det vore inte heller särskilt bra om jag gjorde det på tunnelbanan.

Hur är det med er? Har ni klarat er utan att ha blivit sjuka?

Inte ens det

Det här börjar bli löjligt!
När jag inte svettas som en galning fryser jag mer än när jag var ute på promenad i -11 grader. Jag är galet trött, men kan inte sova. Dels beror det på att min kropp inte kan bestämma sig för att vara varm eller frusen, men dels beror det också på att det är för ljust ute. Mitt huvud bultar, jag mår mer illa idag än vad jag gjorde igår. Jag gillar inte mig själv när jag är så här pass självomkande, men jag kan inte hjälpa det. Någonting som är bra är att jag kan få mat i mig, så det finns fortfarande hopp. Problemet är bara att det inte finns någon mat här hemma och jag orkar inte gå ner till mataffären för att kunna köpa någonting att äta till lunch. Japp, jag har inte ens fått i mig lunch än, men jag börjar bli lite hungrig nu så det kanske är på tiden att jag tänker på det.

Har ni några bra tips på hur man kan finna energi när den är som bortblåst?

Jag i ett nötskal


Bildkälla

Med tanke på vad vissa sagt om mitt utseende (att jag bör gå ner i vikt, att jag bör fixa till mitt hår, att  kan jag inte undgå att se likheter mellan mig och kattungen. Bortsett från att jag varken är blond eller lurvig.

När jag tittar mig själv i spegeln ser jag sällan min dåliga hy, min något putande mage, mina runda lår... Jag är mer än min hy, min mage och mina lår och det är jag medveten om. Dels har jag, överraskande nog, en personlighet, men bara mitt utseende består av mer än det ovannämnda. Jag har drag att vara stolt över. Det är inget jag är tyst om heller.
Men det finns fortfarande personer som är övertygade om att jag har dålig självkänsla, och det har fått mig att tänka efter. Beror det på att jag har "fel" utseende -- att det verkar konstigt att jag har dålig självkänsla för att jag inte är den snyggaste personen på Jorden -- eller beror det på att jag inte använder kläder som framhäver mina kurvor fullt ut?

Just det sistnämnda är säkert den större anledningen, men man ska inte döma mig för hur jag klär mig. Jag gillar att bära luftigare kläder och jag har inget begär av att ständigt få bekräftelse från andra -- jag får tillräckligt mycket bekräftelse från mig själv! Det må låta dubbelmoraliskt, med tanke på att jag inte har någonting emot att framhäva mina kurvor, men det finns en skillnad att stolt visa den man är och att göra allt man kan för att få blickar på sig. Nu säger jag inte att alla som så pass tajta kläder enbart har det för att få bekräftelse från andra. Jag säger bara att det nödvändigtvis inte är någonting för mig.

Det förstnämnda då?
Tja, jag har blivit bemött med en "du-är-inte-så-snygg-som-du-tror"-attityd.

Men vem har bestämt att jag inte är så snygg som jag tror att jag är?

Winter Sun Studio



Jag säger bara en sak: WOW!
Om ni gillar inredning lika mycket som jag gör bör ni besöka Winter Sun Studio; Andrew Nigh, som själv bygger möblerna, är (kort och gott) fenomenal

15:04



Trött
Orkeslös
Oinspirerad
Jag avskyr att vara sjuk. Jag har inte haft lust till någonting under dagen; det enda jag gjort är att ha tagit hand om disken (det var i och för sig på tiden att jag tog hand om den) och tittat på TV. Jag fick lust att ta fram kameran, men det enda som fanns att ta någon bild på var syrrans digitalklocka. Jag tog bilden 15:04

Det är i dessa lägen jag önskar att jag hade lite mer ork. Visserligen skulle jag ha varit på föreläsning nu om jag inte känt mig så pass vissen, men... Då hade jag i alla fall gjort någonting. Det är svårt att inte låta dagarna passera, men jag antar att jag får göra det bästa av det hela.

Frågan är bara vad och hur

Liebster Blog Award


Bildkälla

"Pay it forward -- if you will".
Det är det bästa sättet att förklara awardens syfte; när man har fått denna award utdelad kan man välja att ta emot den genom att dels tacka och länka till den person man fått awarden av innan man delar den vidare till fem bloggare. Det är i alla fall så jag tolkat det, men syftet är ocså att man ska få fler läsare. Just det sistnämnda bryr jag mig inte mycket om (tro det eller ej).

1. Visserligen har jag redan länkat till hennes blogg flera gånger tidigare, men det är svårt att inte göra det igen. Jag har känt Linn i sju år, och under den tiden har vi dels blivit mer säkra med varandra och dels... Tja, det är väl det -- med Linn kan man vara hur udda som helst utan att bli dömd då hon är minst lika udda. Med tanke på att det mer eller mindre är politiskt innkorrekt att skriva udda måste jag ersätta det med "unik"
Hon har utvecklats en hel del som bloggare, också, och hon lämnar en hel del öppet för att kunna fortsätta utvecklas. Hon må inte bjuda på många outfit-bilder, men hon bjuder mycket av sitt spralliga jag :)

2. Adara Magazine, som drivs av Ida, är en blogg med ett annorlunda koncept som går hem. Bloggen fungerar som en bloggtidning där det bjuds på en hel del tips om bl.a. skönhetsprodukter. Som ni vet är jag inte mycket för mode och skönhet, men Ida skriver på ett personligt sätt som gör det omöjligt att inte gilla det man läser -- mig inräknad.
Att Ida dessutom är en jättehärlig tjej på flera sätt är inget litet pluss -- hon är minst lika ödmjuk som hon är talangfull.

3. Elin är en annan talangfull tjej som jag beundrar! Hennes talang yttrar sig dock på andra sätt än genom teckningar och fotografier (nu ska jag inte ljuga och säga att jag älskar de bilder hon publicerar). Hon är oerhört kreativ och innovativ, men det som gör att jag ser upp till henne på många sätt är att hon är en av de raraste personerna jag kommit i kontakt med.

4. TIMLIP (This is my life in pictures) är en blogg som drivs av Moa, en sådan pass unik (nu menar jag faktiskt unik och inte udda) tjej att man inte kan undgå att bli varm inombords. Hon är så insiktsfull, så jordnära, så principfast samtidigt som hon är vilken 16-åring (eller är det jag som räknar fel när jag säger att du hunnit fylla 16?) som helst. Det är få personer som är så varm som hon är, och att hon är så pass ung...

5. Emma... Åh, vad kan jag säga? Hon är en duktig fotograf, och det är sällan jag inte blir inspirerad av hennes bilder, men det bästa med bilderna är glädjen i dem. Just det kan förklaras med att hon är den typen av person -- en glädjespridare! :)

Jag fick själv den här awarden av Rinki.
Jag kan skriva så många bra saker om henne utan att kunna ge en tillräckligt beskrivning. Vi har haft kontakt i 2½ år nu, och hon har blivit min "bästa-blogg-vän". Jag trodde alltid att jag skulle känna mig "intimidated" av att träffa henne, men hon har en sådan karisma som drar ner på spänningen. Det var först efter att jag träffat henne som det slog mig att jag träffat en av mina idoler.

Måndag

Jag vet inte om jag haft en bra dag eller inte.
Rent händelsemässigt hade jag en riktigt bra dag; jag träffade en kurskamrat innan dagens seminarium för att tillsammans med henne diskutera de frågor vi hade i läxa. Jag fick dessutom låna en bok av en annan kurskamrat som jag ska försöka lämna tillbaka i morgon (det är bara 80 sidor som ska läsas -- jag tror inte att det ska ta mycket längre tid än en halvtimme). Jag hann även, nu på kvällen, åka hem till min mormor för att dels spendera lite tid med henne och dels äta middag. Jag vet att de två går in i varandra, men jag gillar att skriva "dels..."

Men vad är det som gjort den mindre bra?
Jag har haft ont i halsen större delen av dagen, jag börjar bli förkyld och jag känner mig febrig -- igen. Hostan har börjat tillta igen; med tanke på hur länge jag har hostat borde jag uppsöka läkare, men det är någonting jag inte har råd med då mycket pengar redan gått åt till studentlitteratur och då jag måste fylla på mitt Access-kort. Bara kortet kommer gå på över 500 kronor, och en del av mig avskyr den kostnaden. Tyvärr är det en kostnad jag måste räkna med varje månad för att jag inte har några andra sätt att kunna ta mig till skolan.

Jag har haft svårt att sova nu i natt -- jag var rastlös, och sedan fick jag för mig att försöka räkna ut hur många år av våra liv vi har till för att leva (för att inte jobba och plugga). Först fick jag till en siffra. Sedan fick jag för mig att försöka räkna med loven och semestrar. Därefter var det helger. Men det var innan jag kom på att man ofta spenderar helger med att oroa sig över skola och jobb. Detsamma händer med många lov.
Japp, det är sådant jag tänker på när jag ska sova.

Nej, jag är trött nu. Jag trodde inte att jag skulle säga det, men jag vill sova.
Nu

*



Någon som vill ut och resa?

Bildkälla

Brist på dokumentärer

Om det är någonting jag gillar så är det dokumentärfilmer.
Det beror också på vilka typer av dokumentärer det är, och hur mycket de tar upp; dokumentärer om religioner kan vara riktigt intressanta, men om man inte tar upp religiösa spänningar blir det inte riktigt en dokumentär -- det känns fel att tala om kristendomen utan att nämna korstågen. Man behöver inte gå in på djupet när man talar om dem; det jobbet lämnar man över till "Korstågs-dokumentärerna".

Men jag måste medge att jag är intresserad av historiska dokumentärer, och där räknas även religion in, samt kriminologiska. En gång i tiden hade vi en samlingskanal för Discovery-kanlerna (och Animal Planet), och jag älskade att titta på dokumentärer om andra världskriget på Discovery History. Även dokumentärer om Romarriket kunde vara en ren dröm.
Just kriminologiska dokumentärer har jag inte fått ta så stor del av, men jag letar vidare. Jag letar inte efter dokumentärer jag redan sett och vill se om, eller dokumentärer som jag hört är bra. Jag är intresserad av vissa personer. "Vissa" är en underdrift då det är ett helt gäng. I just USA finns det ett stort gäng personer som är intressanta just för att de kunnat begå så hemska brott:
-Ted Bundy
-Jeffrey Dahmer
-Gary Ridgway (mer känd som The Green River killer)
-Marybeth Tinning (som lider av Münchhausen by Proxy, och denna sjukdom är också någonting jag vill lära mig mer av just för att den kan få så förödande konsekvenser för de inom ens omgivning -- hur kan man gå så långt?)
-Charles Manson (känner ni till The Manson Family?)
-...och till sist ett av de fallen som jag finner mest förvånansvärd, O.J. Simpson-fallet

Listan på eventuella dokumentärer fortsätter, men jag kan inte hitta dem någonstans. Jag kan förstå att det finns en viss brist på dokumentärer i Sverige när man talar om de amerikanska brottslingarna, men det blir så tröttsamt att man stöter på dessa namn i olika sammanhang utan att kunna se en dokumentär om dem för att få ett större sammanhang om vilka de var.
Vad jag inte kan förstå, dock, är hur svårt det är att få tag på historiska dokumentärer. Jag försökte googla på dokumentärer gällande Spanska Inkvisitionen, men det har jag inte hittat. Jag vet på ett ungefär vad det var, men det var inget jag fick läsa om när jag hade historia i gymnasiet; jag vet inte om det beror på tidsbrist eller någonting annat, men det är inget jag egentligen vet någonting om.

-Vet ni var man kan få tag på bra dokumentärer (helst sådana som berör kriminologi, psykologi, historia, religion...)?
-Är det bara jag, eller gillar ni också dokumentärer?

Love is in the air

Jag kan faktiskt inte vänta till Alla Hjärtans Dag med att skriva om detta. Dels för att jag redan nu har mycket inom mig som vill komma ut (det där kan tolkas helt fel), men samtidigt tror jag att det är bra att man får lite tid att tänka efter. När allt kommer till kritan finns det många som avskyr den dagen av just en anledning -- att man inte har pojk-/flickvän. Är det inte därför man vill införa ett Alla Krossade hjärtans dag, eller vad det nu var?

Den enda anledningen till varför jag inte gillar den dagen är att jag inte gillar hur mycket man konsumerar. Rättare sagt, jag gillar inte att många kvinnor kräver en viss typ av behandling. Just i dagens samhälle handlar dagen om att man ska köpa så mycket godis som helst och att spendera så mycket pengar som helst på saker som i längden inte spelar roll. Det är faktiskt under Alla Hjärtans Dag jag tänker på en Jennifer Lopez låt -- "Even if you were broke My love don't cost a thing".
Men jag måste medge att jag gillar stämningen; jag gillar att se mig själv som en romantiker, så jag blir löjligt glad när kärlek ligger i luften. Det är samma glädje jag får när jag tittar ut genom fönstret för att se mitt favoritpar (två duvor som brukar luta sina huvuden mot varandra). Jag är lite ledsen över att jag är singel just med tanke på att jag är mer av en "relations-tjej", men jag kan inte förmå mig själv att inte vara glad för andras skull. Jag kan inte heller sluta tänka på vad vi skulle ha kvar om det inte vore för kärlek -- kärlek till vänner, familj, pojk- och flickvänner...

Jag tycker verkligen att Alla Hjärtans Dag ska vara en glädjefylld dag oavsett om man är i ett förhållande eller inte. Det finns så många fler i ens liv man älskar, och även dem förtjänar någonting, eller hur? Att ge bort presenter är kanske lite att ta i, men att ägna en extra tanke sitter rätt. Jag tycker inte att man ska utnyttja dagen för att "älska någon mer än någon annan dag" som jag uttryckte mig en gång, men att visa att en person inte är bortglömd kan vara något.

På samma sätt som Mors Dag finns för att hedra alla mödrar, och på samma sätt som Fars dag finns för att hedra alla fäder, finns Alla Hjärtans Dag för att hedra alla man älskar. Det är i alla fall så jag ser på saken. Så, ja, jag ser fram emot Alla Hjärtans Dag. Bara för att jag är singel betyder det inte att jag inte är älskad (förhoppningsvis), och det betyder inte heller jag inte har någon att älska. Jag har rent utav flera stycken.



Vad har ni för tankar kring Alla Hjärtans Dag?

Melodifestivalen 2012



Jag tror att det är första gången jag sett första deltävlingen; vanligtvis brukar jag vänta till finalen i Globen bara för att se vilket bidrag som går vidare. Annars har jag inget större intresse för det. Men ikväll bestämde jag mig för att sätta mig ner och titta på det. Dels för att jag är smått trött på att ständigt hamna efter när det gäller det här. Ni vet vad jag pratar om; de kommande sex veckorna kommer Melodifestivalen höra till huvudnyheterna. Det enda som skulle slå det var om halva Stockholm sprängdes upp -- framför allt om det var den halvan där Globen står. Detta skulle visserligen hamna i skuggan av att Carl Bildt twittrar om händelsen och kallar det terroristattack.

I vilket fall som helst valde jag att sätta mig ner och titta på det. I nuläget önskar jag att hade satt mig ner för att titta på Simpsons och Family Guy på sexan istället, men det finns inget man kan göra åt nu i efterhand.
Just när det gäller Melodifestivalen... En del av mig känner verkligen att man borde ta musiken på större allvar. Sean Banans låt är ett bra underhållningsnummer, men som bidrag är det ett rent skämt. Det var just det texten gick ut på; att vara så rolig som möjligt (utan att egentligen lyckas även om vissa delar var något lustiga), men musik ska vara betydligt mer än så.
Marie Serneholts låt var visserligen "catchig", och det var lite intressant blandning av schlager och "Burlesque" (ja, jag refererade till soundtracket till filmen), men den där speciella glimten/glöden saknades.
Dead by April gillar jag oavsett (är man en "rocker-gal" så är man), och man kan inte påstå att de inte bryter pop-och schlager trenden inom dessa tävlingar. Problemet är bara att merparten av de som tittar på Melodifestivalen inte gillar growl.

Av kvällens bidrag måste jag nog säga att Loreen är den som skulle ha störst chans i Eurovision. Det var någonting med henne som fick mig att tänka på en blandning av 90-talets Madonna och Lady Gaga, samt med en personlig twist. Visserligen vet jag inte om jag skulle ha gillat låten om jag hört den i bakgrunden i samband med att jag shoppat (läs ätit en cheesecake på ett café) eller om jag gillar den för att Thorsten Flinck uppträdde precis innan, men som jag sade tror jag att den skulle klara sig bäst. Det är en äkta poplåt som man lätt kan dansa till, den är catchig, man glömmer inte lätt bort den...

Det var en av kvällens bästa låtar; den och såklart "Mystery". Visserligen var inte konkurrensen hård -- en bra poplåt och en innovativ pop/alternative/metal-låt mot klassisk schlager som man redan hört x antal gånger tidigare, en medioker discolåt (jag gillade inte ens deras tidigare låt "Never Let It Go" när den kom ut för 10 år sedan), Sean Banan, Thorsten Flinck och det, förhållandevis, svaga framträdandet Marie Serneholt bidrog med (är det bara jag som känner att hon varit mer energisk tidigare?). Jag är glad över att dessa två gick vidare :)

Som jag sade önskar jag att man lade ner mer energi på låtarna -- när det kommer till kritan ska det handla om musik och en bra show. Tyvärr har man satsat för mycket på showen att till och med denna börjat sjunka. Nu handlar det om underhållning, men inte ens det håller då man även lyckats glömma ha med det som skapar underhållning.

Vad tyckte ni om kvällens bidrag?

Fortfarande nedkyld




Nedkyld kanske är lite att ta i, men att skriva att jag är frusen är att inte ta i tillräckligt.
Jag antar att jag får skylla mig själv; temperaturen låg nere på -11 (vilket är tropisk värme jämfört med hur det varit i Piteå -- -33) och jag tänkte att det skulle vara en bra idé att njuta av det fina vintervädret då solen låg på. Det i sig var en bra idé. Att stanna ute i 1½ timme (det var faktiskt mer än det) var en mindre bra idé. Inte minst då jag känt mig dålig under dagen.

Nej, jag ska försöka värma upp mig lite grann.
Vad skulle man (jag) göra utan varm choklad under vintrarna? Okej, jag skulle dricka kaffe och bli ett potentiellt mordoffer för mina vänner som inte står ut med mina koffeinkickar

Ikväll sänds första deltävlingen av Melodifestivalen. Ska ni titta på det? Har ni någon favorit än, eller väntar ni med att lyssna på bidragen tills de sänds?

...



Jag har varit inne hela dagen då det dels har varit för kallt för att jag har velat ta mig ut, dels för att det har varit knas med pendeltågen hela dagen och att jag därför valde att inte ta några risker, men främst för att jag är lat. Så, varför stylade jag till mig själv?
Tja, håret var i vägen när jag skulle fixa till lunch. Det var det. Att jag sminkade mig kom naturligt då jag kände att det fungerade bättre med frisyren. Tog det lång tid? Långt ifrån; det tog längre tid att sminka mig, och jag sminkade bara ögonen, än att fixa håret. Sammanlagt tog det 20 minuter, och jag segade mig då jag lyssnade på musik. Visserligen har jag kort hår, och det är rätt lättformigt, men jag tror inte att man behöver mer tid än så.

Brukar ni ta tid på er när ni gör er i ordning (hår och smink)?

Bara intresserad

Som läxa till måndag ska jag med hjälp av en särskilt teori förklara varför jag valde att läsa just sociologi på Stockholms universitet. Jag är riktigt stressad över uppgiften då jag inte kan göra det. Just valet av skolan är lätt att förklara; min bror har studerat där tidigare och jag visste att jag skulle kunna fråga honom om hjälp om det skulle vara något. Men varför valde jag just sociologi?
Jag fick samma fråga av en kurskamrat när jag studerade genusvetenskap. Jag stötte på samma problem då som jag gör nu -- för att jag helt enkelt, kort och gott, tyckte att det lät intressant. Det var bara det. Det lät intressant, jag blev nyfiken på hur kursen "såg ut" och jag valde att söka till den. Men just inom "den akademiska världen" räcker det inte med att bara vara intresserad; man måste ha ett mål med sina studier och kunna skapa en framtid utifrån den. Men om man talar utifrån de banorna borde jag inte plugga på universitetet överhuvudtaget.

Jag är en person som älskar att lära mig någonting nytt varje dag, oavsett om det handlar om bildredigering, nya sätt att tänka/kritisera/problematisera, låttexter eller historia. Jag vill få in så mycket i min skalle som möjligt, och jag vet att jag har utrymme för det. Men det är inget jag vill bygga en framtid på. Jag är inte akademisk av mig i det avseendet.
Jag har fått höra flera gånger att jag borde bli socionom. Jag har fått höra att det är det som ligger närmast mig och att jag då får chansen att påverka "på riktigt". Men hur kan det ligga närmast mig när jag inte är intresserad av att bli socionom? Jag vill inte påverka "på riktigt"; jag vill inte förändra världen, eller liknande. Visst, jag brinner för att få ett stop på spridningen av könssjukdomar samt ett stop på människohandeln, och att hemlösa ofta hamnar i skymundan i dagens samhälle är inget jag är förtjust över, men jag vill inte arbeta för att få stop på det. Det låter fel när jag uttrycker mig på det sättet, men det jag vill är att få andra att sjäva tänka till. Utifrån detta kan man väl säga att psykologi och filosofi ligger mig närmast, men det stämmer inte heller. Framför allt inte med tanke på att jag helst av allt vill arbeta mer estetiskt -- jag vill hellre tänka fritt än att förhålla mig inom vissa ramar. Det är så jag kommer att kunna utveckals mer; det är så jag får ut mer av livet -- av mig själv. Jag har alltid varit en "performer". Redan när jag var liten brukade jag övertala syrran till att sätta upp en minishow för mamma, pappa och/eller mormor.

Med det i åtanke hör jag inte hemma på universitetet.
Men vad ska man göra när man finner vissa akademiska ämnen intressanta?

"Man, I'm on fire!"

Det är lite så jag känner just nu. Dels för att jag känner att jag varit riktigt duktig den senaste tiden, men också för att jag är full av energi! Ni anar inte hur skönt det känns att...tja, att kunna ta det lugnt utan att veta att den enda anledningen man gör det är för att man inte orkar med någonting annat. Nu orkar jag med betydligt mer jämfört med för en månad sedan. Visserligen låg jag hemma med feber för en månad sedan, vilket kan ha bidragit, men det är någonting mer.

Inom vår familj händer det ofta att vi äter...dålig mat känns fel att säga, men mat som inte är bra för oss. Det har varit en del halvfabrikat och hämtmat. Det beror mycket på att mamma och syrran jobbar långa dagar och inte orkar med att jag lagar mat när de kommit hem (inte minst mamma som kommer hem senare, och nej, jag klandrar inte henne för någonting -- jag kände att jag behövde förtydliga det). Men jag har lyckats stå på mig själv på ett annat sätt nu och jag har lagat mat som en liten galning under den senaste tiden. Det har varit köttfärssås med spaghetti, vilket är väldigt lättlagat. Korvstroganoff är också lättlagat. Spaghetti med skinksås är tråkigare, men det är lättillagat det med. Lasagne är något mer krävande, men det är det fredagar är till för, eller hur?
Idag körde jag också på lättlagat; wokade grönsaker med grillad kyckling och nudlar.

Vad försöker jag säga här? Jag har hållt mig till lättillagade rätter, men de har gett mig energi. Visserligen har jag även haft lite mer koll på vad jag äter för att se till att jag får alla näringsämnen i mig (eller åtminstone så många som möjligt), men genom att enbart laga maten själv gör man en enorm skillnad. Om inte annat håller man själv koll på hur mycket smör man använder till stekning och hur mycket salt man använder i maten.

"Man, I'm on fire!"
Vad kan jag säga? Jag har valt att laga maten här hemma den senaste tiden, och det har gått mer än bra :)

Ännu kallare


Bilden togs... ja, när togs den egentligen? I förrigår, tror jag att det var

Jag var dumstridig som gick ut i går kväll, och tro det eller ej var det en dummare idé att bege sig ut idag. Till mitt försvar var det så fint när det snöade ute. Vad jag inte tänkte på var hur mycket det snöade och att trottoarerna inte var plogade. Jag var ute ett litet tag, men 40 minuter är inte särskilt mycket. Dock måste jag säga att jag fick en hel del träning genom att försöka ta mig uppför en backe med en massa snö på marken. Dock hade jag velat vara ute lite längre, trots att jag vet att det inte skulle ha slutat bra -- temperaturen har legat kring -10 grader hela dagen och jag kände inte för att tappa känseln i benen igen. Det var illa nog när det hände i går.

5 sanningar om mig själv

1. Jag älskar att skratta.
Det kan få mig att verka oseriös och ibland omogen, men jag orkar inte bry mig om det. Jag är hellre glad för de små sakerna i livet än att sura över allt jag inte har. Att skratta är mitt sätt att uttrycka den glädjen.

2. Jag har, under senare tid, börjat irritera mig på människor som i ena sekund säger att de vill ha bättre självkänsla för att i nästa säga att de är så feta och fula. För det första brukar man sällan säga sådant rakt ut om man verkligen känner så -- det vet jag utifrån egna erfarenheter; man är så rädd att någon ska hålla med att man ogärna säger någonting. Alltså söker man "bara" uppmärksamhet och bekräftelse hos andra. Men det är inte det bra självkänsla handlar om -- det handlar om att lära sig att tycka om sig själv, inte att få höra av andra att man är bra på alla sätt.
Dessutom är jag smått trött på att man ständigt hindrar sig själv på det sättet -- man har ett val att antingen stå i vägen för sig själv eller att göra någonting åt saken. Väljer man att hindra sig själv har man fattat det beslutet, och då får man stå sitt kast. Det låter hemskt när jag säger det på det sättet, jag vet, men det är lite så jag känner.

3. Jag irriterar mig på att man sjunger "Mercy" istället för "Merci" i Merci-reklamerna. Å andra sidan finner jag det underhållande.

4. Jag kan inte motstå jalapeños; jag beställer mer än gärna hamburgare med där jalapeños ingår, och det finns en...restaurang är lite att ta i -- matställe -- där man kan beställa mexikansk mat. Självklart beställer jag med extra jalapeños. Man skulle kunna tro att jag blir gasig i magen av det, men det blir jag inte. Visst händer det att tungan sätts på eld, men det går säkert över med tid. Om inte annat kan man alltid dricka mjölk -- ni anar inte hur mycket det hjälper :)

5. Det kommer dagar (okej, det händer nästan varje dag) då jag känner mig som Reid från Criminal Minds -- jag kan inte sluta spotta ur mig information när jag väl kommer i gång. Ett exempel var när jag och Linn promenerade längs Kungsgatan för några månader sedan; man hade då satt upp bilder från våren 1945, då andra världskriget tog slut. Jag började då tala om att kriget mellan Japan och USA fortfarande höll på och vilka konsekvenser det fick. Jag tror jag babblade på i över fem minuter.
Dessutom kan jag prata rätt snabbt.

Jag har gjort det här ett par månader nu, och jag börjar känna att det är er tur nu;
Vad har ni för fem sanningar?

-8,6

Så kallt är det ute just nu, och jag kom precis in efter att ha varit ute på en entimmes promenad. Innan ni frågar: Jag vet inte alls vad ni kommer fråga, så jag säger rent ut att jag inte kunde sluta njuta av promenaden trots att mina kinder, min hals, min bröstkorg och mina lår är alldeles röda p.g.a. kylan, och trots att den stickande känslan börjar gå mig på nerverna. Visserligen är det mina läppar som tenderar att svälla upp när jag kommer in i värmen igen som irriterar mig som mest, men det var verkligen värt att ta promenaden. Det är så uppfriskande att knalla runt i kylan, för att inte nämna vackert då det snöar.

Jag är verkigen glad över att vintern äntligen kommit!

Men det är lite synd att jag fått vänta så pass länge för att kunna njuta av den; jag hade föreläsning idag som började rätt sent (klockan tre, och den höll på i två timmar), men jag blev tvungen att åka in tidigare för att dels köpa ett par böcker och dels läsa delar ur den ena. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg hann jag läsa en hel del, men jag ska fortsätta i morgon, då jag även ska läsa igenom ytterligare fyra kapitel. Om två kapitel utgör 70 sidor vill jag nästan inte veta hur många sidor som utgör fyra kapitel, trots att jag redan räknat ut att det kan röra sig om 140-150 sidor. Jag kommer få en härlig torsdag... Å andra sidan vet jag inte vad dagen för med sig -- jag kanske blir glatt överraskad, vem vet? :)

Dagens...

Dagens humör: Det har snöat idag. Jag tror det säger allt! :D

Dagens mående: Lite ont i halsen, och rätt trött efter dagens föreläsning, men annars är det bra

Dagens borde: Plugga. Men jag orkar inte

Dagens look: Vardaglig; svarta jeansleggings (vad annars?), vitt linne och aprikosfärgad tunnstickad tröja

Dagens planer: Äta en kanelbulle

Dagens fundering: Vad i helvete var det jag tänkte på förut? Det var den tanken som fick mig att tänka på den här listan från första början...

Dagens beroende: Pengar -- jag köpte ett par skolböcker tidigare idag

Dagens tråkigaste: Att jag inte kunde njuta av snön. Det var så fint, och jag ville ut, men nej...

Dagens överraskning: Att det gick så snabbt att läsa -- jag låg efter med läsningen och var tvungen att komma i kapp samtidigt som jag skulle läsa "dagens" kapitel. Sammanlagt skulle jag läsa 74 sidor på ungefär tre kvart. Jag läste 56 på en halvtimme. Det har gått ett litet tag sedan jag kunde läsa så pass snabbt senast, vilket bara kan betyda en sak -- I'm back